Idag är det den 4 juli och på andra sidan Atlanten är grillen redan tänd, köttet har marinerats, ölen är kyld och kvällens fyrverkerier är laddade. Jag återkommer ständigt till USA och min relation till det stora landet i väster är lika enkel som att påståendet om att en vänsteråskådning förutsätter ett fradgande amerikahat är falskt. Denna relation, eller jag kanske ska skriva kärleksrelationen, är lika stark idag som den var skakad under det tidiga 00-talet. Jag kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt absurd situationen kändes då när jag satt framför teven den 11/9 2001 och såg World Trade Center träffas av det andra flygplanet. Hur hela min kropp kändes bedövad då tornen föll samman. De avskyvärda händelserna den dagen som så övergick i ett något nytt paradigm där orden plötsligt fylldes med andra betydelser än vad jag trodde var möjligt. Hur retoriken skärptes och hur det första årtiondet på det nya årtusendet blev till krigens decennium.

+ + +

Få personer summerar min relation till USA lika bra som Bruce Springsteen gör genom sin musik och sina texter. Jo, jag vet att det är en kliché att vara vänster och att älska The Boss – det behöver liksom inte påpekas ens för det är så jävla uppenbart. Jag kan fortfarande påminna mig hur jag sitter i den blommiga soffan hemma i radhuset i min barndoms Storvreta med texterna till Born in the U.S.A. (1984) framför mig och hur jag med min mellanstadieengelska försöker uttyda vad det egentligen är han sjunger om. De där texterna följde sedan med till tonåren och vidare till detta tillstånd jag nu befinner mig i några år från de fyrtio. Texterna som berättar om längtan ut, bort från förväntningarnas skaklar, som berättar om ”small people” i ett Amerika fjärran från skvallerkanalernas polerade ytor. Det är föreställningen om det amerikanska som jag bär med mig.

Jag har läst någonstans att möjligheten att packa ihop hela sitt bohag, sätta sig i en bil och bege sig iväg är det som definierar att vara amerikan. En nybyggartradition kanske. Att bryta upp. Rotlösheten som identitet. Jag vet inte om det stämmer alls faktiskt, men i låten Thunder Road av Bruce Springsteen från plattan Born to Run (1975) så framträder denna bild av uppbrottet som frihetens kärl tydligt; ”It’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win”.

Bruce Springsteen, Thunder Road, Live 1975.

+ + +

Att min vänsterståndpunkt skulle krocka med min kärlekshistoria med USA är lika absurd som föreställningen om att jag inte skulle kunna umgås med människor som till exempel röstar på Alliansen bara för att jag anser att deras politik gynnar de som redan har allt och som bara vill ha mer. Det är så absurt att det nästan blir löjligt. Förstås. Men, min relation till USA är å andra sidan långt mycket mer långtgående än vad en obligatorisk prenumeration på Bruce Springsteen till vänsterkostymen innebär. Ända sedan den där tygflaggan som jag tjatade till mig fick följa med hem från ett besök på Skansen i slutet av 1970-talet, och förstås antagligen långt innan det, så har det där odefinierade amerikanska varit en lockelse för mig.

Jag slukar amerikansk litteratur – både amerikanska författare och böcker om amerikansk kultur – och de plattor som jag spisar är till största del av amerikanskt snitt. Det är allt från down-in-the-gutter-litteratur av Charles Bukowski,  knarkreportagens William S. Burroughs och Harry Crews’ skildringar av den amerikanska södern, till Cormac McCarthys omskakande westernskildringar, Beat-poeternas oslagbara poesi, Lee Stringers och Sanyika Shakurs verklighetsnära skildringar av metropolernas baksidor. Jag intalar mig till och med att jag kan ge mig i kast med Ezra Pounds komplicerade Cantos, vilket hittills visat sig vara självbedrägeri från min sida. I kokbokshyllan står inte bara en utan fem stycken amerikanska kokböcker med allt vad smältdegeln har att erbjuda av kulinariska läckerheter. Skivhyllan, spellistorna och Iphonen är fyllda med amerikansk musik – när andra gapade om att hedra the Spirit of ’77 i min punkungdom så skrek jag mig hes till Black Flag och när andra gick i taket av NWOBHM så älskade jag Los Angeles’ sleazerock till döds. The Doors och Jimi Hendrix sparkar Beatles stjärt varje kväll på the Fillimore. Jag har aldrig förstått annan rap än den amerikanska West Coast vs. East Coast dualismen. Och Soulen då; Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Nina Simone, och så vidare, får mig att smälla av totalt.

Marvin Gaye, What’s Going On / What’s Happening Brother, Live 1973.

+ + +

För ett år sedan publicerade jag en text här på Fragment som avhandlade just det här med USA och den fjärde juli. Idag när jag läser den texten så kan jag säga att den, sina språkliga brister till trots, fortfarande summerar den förälskelse som jag hyser till USA. Att jag sedan inte riktigt kan formulera vad det är på pricken som tilltalar mig med allt detta amerikanska är en annan sak. Att mina argument inte riktigt går att formulera utan att jag börjar rabbla influenser, författare, artister, filmer, regissörer, händelser eller vad det nu än må vara. Den är inte rationellt intellektuell – snarare är den emotionell till sista bloddroppen. Jag förvånas lika mycket av den irrationella Amerikakritik som jag gång på gång stöter på från så kallade vänsteranhängare som att jag skakar på huvudet åt högerdebattörer som fortsätter sitt mantra om att vänstern är antiamerikansk per definition. För mig är allt det där europeisk snobbism. Den är så fjärran från det som åtminstone jag definierar som min vänster och mitt USA.

Så medan firandet på andra sidan Atlanten fortsätter och så avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri, så tänker jag göra detsamma här. Mitt firande sträcker sig till att laga till några American Chipotle Burgers och servera dessa med Idhao-potatis, Cole Slaw och en Jack Daniels & Coke på balkongen. Fyrverkeriet får väl bli den provokation jag lämnar över till Elvis – take it away!

Elvis, Suspicious Minds, Live 1973.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, usa, fjärde juli, vänster, höger, amerikahat, independence day

Fox News är en av de tongivande tevekanalerna i USA. I Sverige kan man se den genom TV8. Inslaget om Malmö var en del i en serie om immigration i Europa och sändes i november 2004. Sändningen av detta inslag fortplantades i svensk media och gav upphov till en diskussion som frikopplades från det land som reportaget i Rosengård var ämnat för.

[...]

Uppdrag Mord och The Wire är två av de bästa tv-serierna som har kommit från USA. Sammanlagt är det tretton säsonger utspelar sig i Baltimore. Utöver det har samma producent gjort en miniserie och en film som utspelar sig i samma stad. Det är fascinerande att en amerikansk stad, som är okänd för de flesta som bor utanför USA, har gett upphov till ett sådan omfattande mängd tv-material.

Självklart har det att göra med David Simon och Ed Burns. Simon arbetade ursprungligen på Baltimore Sun. Under ett sabbatsår skrev Simon sin första bok Homicide: A Year on the Killing Streets. Efter att boken fått bra kritik och vunnit pris, började man att filma Homicide: Life on the Street, som på svenska kom att kallas Uppdrag mord.

I slutet av 90-talet skrev Simon, tillsammans med Burns, The Corner. Ed Burns är en före detta polis och lärare. De två följde händelserna runt ett gathörn i ett av Baltimores fattigare områden, under ett års tid. Filmatisering av boken fick sedan flera priser. Kort därefter började Simon och Burns att arbeta på ännu en serie som utspelar sig i Baltimore, The Wire. En serie som med rätta har fått väldigt mycket uppmärksamhet.

Baltimore är en relativt liten stad på östkusten. Den har nästan 650 000 invånare, inte mycket större än Göteborg. Baltimore Metropolitan Area, som består av kringliggande counties, har 2 700 000 invånare. Traditionellt sett har Baltimore varit en arbetarklasstad, dominerad av en ekonomi som kretsat kring stål-, varvs- och bilindustri. Sedan 1950-talet har antalet invånare dock sjunkigt med 300 000 från 950 000. Två tredjedelar av befolkningen i Baltimore är svarta, jämfört med att svarta nästan utgör 14 % av hela den amerikanska befolkningen. En demografisk struktur som skapats av att medelklassen har flyttat ut till de omkringliggande områdena.

Om vi går bortom den mörka och karismatiska dramatiseringen så är Baltimore en stad med djupa problem. Den höga mordfrekvensen är påtaglig. På mitten av 90-talet hade staden över 300 mord per år. Det skall jämföras med att Sverige som helhet brukar ha runt 100 mord per år. Men det är mer relevant att kolla på den hälsostatistik som finns tillgänglig. Baltimore har högre barnadödlighet än i Sverige, 11,3 per tusen, jämfört med 2,5 per tusen. 13 % av de nyfödda spädbarnen i Baltimore har för låg födslovikt, i Sverige är det 5 %. I Baltimore har 6 % av barnen förhöjda blyvärden i blodet, i Sverige är det så pass ovanligt att ingen statistik förs. 28 % av skolbarnen i Baltimore har astma, bland de svenska skolbarnen är frekvensen mellan 5 och 10 %. Grav övervikt rapporteras hos 18 % av skoleleverna i Baltimore, i Sverige räknar man med mellan 3 till 5 %. Den förväntade livslängden i Baltimore är 71 år, i Sverige är den 81 år. När det gäller nästan alla viktiga faktorer, har Baltimore avsevärt sämre statistik.

Baltimore utgör den nedre änden av den inkomstspridning som finns i Maryland. Fattigdomsnivån är svår att jämföra med Sverige, anledningen är att det så många faktorer som spelar roll. Men i Baltimore är medianinkomsten för en familj 35 000 USD. Detta är nästan hälften av Maryland som helhet. 18 % av familjerna ligger under fattigdomsgränsen som för en tvåbarnsfamilj är 22 000 USD. Det motsvarar 14 000 kronor i månaden. Minimimlönen är 6,12 USD i timmen, 46 kronor i timmen. Samtidigt är många kostnader högre: barnomsorg för två barn kostar 14 000 USD om året. Brist på heltäckande sjukförsäkring är ytterligare en faktor som försvårar för dem som är fattiga. Cirka 18 % av befolkningen saknar helt sjukvårdsförsäkring.

Men denna bild av Baltimore är inte helt rättvisande. Baltimore är delat mellan en rik och en fattig del. Utav de 234 mord som begicks i 2008 så var 194 utav offren dömda brottslingar, 163 var dömda för drogrelaterade brott. Detta är inte att säga att problemen i Baltimore är bättre än vad de ser ut att vara, bara att de är långt mycket värre för delar av befolkningen. Den splittring som finns mellan Baltimore och Maryland, finns även inom Baltimore. Våldet, ohälsan och fattigdomen ligger som ett svart hål i de delar av Baltimore som aldrig återhämtade sig från utflyttningen och nedläggningen av industrierna.

The Corner är det journalistiska reportage som låg till grund för miniserien med samma namn. Det är en väldigt stark bok som genom dokumentär journalistik beskriver ett av Baltimores nedgångna områden och några av de människor som försöker att överleva där. Berättelsen tar oss genom ett år kring Lafayette Street. Droghandeln, våldet, drogmissbruket är ständigt närvarande. Men även kärleken, försöken till bättring, förhoppningarna.

Samtidigt visar boken på de begränsningar som finns med tv-serier. För oavsett hur pass bra Uppdrag Mord och The Wire är, så visar de inte den verklighet som beskrivs i boken. Egentligen är detta inget konstigt. Det handlar om att forma berättelsen efter den struktur som en dramatisering kräver. Det handlar även om de krav som TV-bolagen ställer. Den förbättring som finns när det gäller realism, från Uppdrag mord, till The Wire, har sin förklaring till att Simon fick friare tyglar hos HBO som inte är beroende utav annonsintäkter utan som finansieras genom betal-TV.

The Corner är en gripande bok. Den lyckas att beskriva vardagen i centrala Baltimore som tv-serierna inte förmår med sin stiliserade dramatik. Det är en väldigt brutal beskrivning, men även ärlig och kärleksfull. De sociala och ekonomiska problem som finns i Baltimore artikuleras på ett osentimentalt sätt av Simon och Burns. De fattiga är genuint bortglömda. Kriget mot droger är ett krig som inte går att vinna. Försöken att bestraffa bort brottsligheten har misslyckats. Politikerna återvänder till sina slitna fraser för de inte vet vad de annars ska säga.

Parallellt med detta finns det dock en avsaknad av politisk fantasi. För bortom dessa konstateranden finns det inga förslag på hur man skall röra sig framåt, bort från det förtärande och hänsynslösa tillstånd som det amerikanska samhället befinner sig i. Att konstatera att kriget mot narkotika har misslyckats, säger ingenting om vad man skall göra åt de epidemiska drogproblem som genomsyrar Baltimore. Uppskattningar ger 60 000 narkomaner, varav 45 000 är heroinister, i staden.

Att kräva att man måste betrakta de fattiga och utslagna i Baltimore som en del av USA, är ett korrekt krav. Det är också viktigt att man accepterar, att samtidigt som de kriminella och narkomanerna är delaktiga i sin egen förstörelse, är de även en produkt av en omgivning som de inte har kontroll över.

Det är klart att från Simon och Burns perspektiv, måste lösningen vara politisk i någon mening. Men det verkar som om den politiska fantasin är begränsad av den verklighet och de omständigheter som skapat Baltimores innerstad. Ordet välfärdsstat nämns, men inte hur den skall utökas, vad som krävs av medmänniskorna. När de konkreta och praktiska frågorna skall ställas, finns det bara en smärtsam tystnad till svar. På så sätt kommer vardagen att fortsätta.

Det alarmistiska nyhetsinslag som Fox News sände om Rosengård, visades för en publik som lever sida vid sida med Baltimore. En stad som har otroligt mycket djupare och allvarligare problem är Rosengård. Men samtidigt tittar de på den flimrande tv-skärmen.

Det absurda uppstår när svenska kommentatorer använde inslaget som intäkt för att Rosengård skulle vara värre än de utslagna delarna utav USA. Det felaktiga slutsteget är att anta att Fox rapporterade om Rosengård för att de inte kunde hitta något liknande i USA.

Det cyniska svaret är att Fox åkte till Rosengård så att de skulle slippa åka till Baltimore. Men det är mer komplicerat än så. Inslaget om Rosengård handlade om rasism, att bygga upp en bild utav ett islamiserat Europa. En rasism som även växer sig starkare i ett Europa som aldrig kunnat förmå sig att acceptera sin egen historia.

Samtidigt borde vi ta en titt på Baltimore. Vad vi kan se är den förstörelse av människoliv som vi även kan skapa här. Det finns ingen anledning till nostalgi eller att slå sig på bröstet. Men vi behöver perspektiv. Sverige har problem, välfärdstaten måste reformeras. Samtidigt så är det ett faktum att de problem vi har, bleknar i jämförelse med de problem som finns i frånvaron av ett välfungerande skyddsnät.

Problemet vi har är att vi delar bristen på politisk fantasi. De omfattande ändringar som skett i Sverige de senaste femton åren har börjat radera ut medvetenheten om att vi inte lever i den enda möjliga världen. Det är här vi måste bryta genom om vi skall kunna hjälpa de som står bredvid oss i vardagen.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, the wire, the corner, uppdrag mord, hbo, fox, fox news, baltimore, rosengård, malmö, rasism, narkotika, mord, usa, sverige, välfärd, liberalisering, kriminologi, brottslighet, alarmism

[...]

En film från en amerikansk Apachehelikopter över Baghdad har läckt ut. Den visar hur ett antal civila och misstänkta motståndsmän dödas. Expressen, Aftonbladet går ut med stora rubriker, dagstidningarna följer. Förruttnelsen sprider sig vidare med Newsmill. Vi rycks med i flödet. Rubrikerna förvandlar en tragedi till en handelsvara för att locka till sig annonsörer. På väldigt få ställen tar man upp de viktiga frågorna. Media livnär sig på död. De pissar på de kalla och söndersprängda liken.

Det finns ett antal saker att säga om filmen.

Vissa män är beväpnade. De behöver dock inte ens vara milismän eller motståndsmän. Eftersom de alla har helt vanliga civila kläder är det mycket möjligt att det var säkerhetsvakter, organiserade utav de som bodde i området. Vid tiden för filmen så var det vanligt att bostadsområden organiserade egna vägspärrar för att kontrollera vilka som åkte in och ut. Det var ett sätt att försöka få kontroll över det våld som den irakiska regeringen och den amerikanska armén själva inte kunde hantera.

Utav den första gruppen på nära tio män som dödas, verkar det vara tre som hade vapen. En av dem bar troligtvis på ett raketgevär. Alla hade sina vapen slappt hängandes vid sidorna. De gick lugnt, mitt på gatan i dagsljus, trots att de borde ha hört de två amerikanska helikoptrar som cirklade över området där det tidigare hade hörts skottlossning. Det ser ut som om alla följde de två journalisterna och den man som pekade ut riktningen de gick i.

Helikopterattacken skedde i juli 2007, samma månad dog 1000 människor på grund av våld i Baghdad. Bara några månader tidigare hade man förlagt ytterligare 7000 amerikanska soldater till Baghdad i ett försök att minska det våld som höll på att slita samhället itu.

Det verkar som om helikopterpiloterna följde ROE, de formaliserade regler som finns för att bestämma när eldgivning kan ske. Genom hela filmen så begär piloterna tillstånd för sina handlingar, de berättar hur de uppfattar situationen, och får slutligen tillstånd att anfalla människorna.

Det vi dock inte får glömma, är att när vi säger att de följde ROE, konstaterar vi bara att de följde de regler som fanns uppsatta för dem själva. Det är egentligen irrelevant för en djupare analys. Det säger ingenting om hur vi skall ställa oss till det vi ser.

Det som däremot står klart är hur pass tillåtande ROE var vid den tidpunkten. Helikopterattacken skedde under ett regelverk som inte borde ha applicerats på en ockupation utav en mångmiljonstad. Det enda som krävdes var att man såg en grupp människor, där några kunde misstänkas vara fientliga mot amerikanska trupper.

Vid attacken mot minibussen så räckte det med att man misstänkte att de skulle plocka upp kropparna och möjligtvis vapen. När bussen attackerades hade irakierna enbart plockat upp den sårade mannen. De hade själva inga vapen och hade inte försökt att plocka upp några från marken. Ändå använde piloterna den eldkraft de hade till sitt förfogande.

I den längre versionen utav filmen finns det en tredje attack, en attack som riktades mot en byggnad i närheten. Två misstänkta motståndsmän hade gått in i byggnaden. Vid det anfallet är det troligare att det handlade om milismän. Båda männen i filmen ser ut att ha ammunitionsväskor och stridsvästar på sig, förutom sina vapen.

Men fortfarande så gjorde helikopterpiloterna inte något försök att separera mellan misstänkta stridande och civila. Man använde tre stycken Hellfire-missiler i ett tätbebyggt bostadsområde, i en stad som har över sju miljoner invånare.

Inte vid någon utav de tre attackerna så utgjorde de misstänkta motståndsmännen något direkt hot mot amerikanska soldater. De var inte involverade i strider och hade inte varit så länge man iakttagit dem. Helikoptrarna var inte heller under något möjligt hot. Givet tidsskillnaden mellan att automatkanonen avfyrades och att granaterna slog ned mot målen, så är det troligt att helikoptrarna var mellan en och en och en halv kilometer bort.

[...]

Tilläggsprotokoll till Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter säger uttryckligen:

“Artikel 51 – Skydd av civilbefolkningen [...] Urskillningslösa anfall är förbjudna. [...] Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa: [...] anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.”

“Artikel 57 – försiktighetsåtgärder vid anfall [...] de som planerar eller beslutar om ett anfall skall [...] göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom [...] avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet.”

Återigen så räcker orden inte till. De har slutat spela roll i våra liv. Bokstäverna, orden, meningarna har tömts på innehåll. Vi är mer än någonsin omgivna utav det skrivna ordet, men samtidigt har vi slutat att ta dem på allvar.

Tröttheten har omslutit min kropp. Jag raderar ut det mesta som jag skrivit utav denna artikel. Min förhoppning är att nya ord skall växa fram i tomrummet.

Pianot ekar i arbetsrummet. Basgången tar sig fram längs med golvet. Utanför är det mörkt. Goodie Mobs femton år gamla singel har skapat kontinuitet i mitt liv. Albumet som helhet är en magisk skapelse. Men det är framför allt Cell Therapy som har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande visualisera videon till singeln. De surrealistiska och paranoida bilderna som fladdrar förbi. Hur hastigheten på filmklippen förskjuter deras rörelser. De felvända kameravinklarna. Sönderbrända färger. Desperation. Fulhet. Råhet. Atombombsexplosioner. Hus som slits sönder.

[...]

Jag försöker att formulera det som jag vill säga med denna artikel. Men någonstans handlar det egentligen om vad som kan sägas.

Med bilderna från helikopterattacken så konfronteras jag med otillräckligheten i mitt eget språk. Bristen på ord blir akut och vi står kvar bland de söndersprängda kropparna. Synen utav människor som reflexmässigt hinner rycka till, en bråkdels sekund innan de slits sönder utav 30mm-granatar, är en syn som jag inte har förmåga att beskriva på ett tillräckligt sätt.

Någonstans handlar det om mitt egna tvivel på mitt språk. För varje ord och mening som jag kan formulera, så är det möjligt för mig att plocka isär dem igen. Jag har nått mitt språks gräns och jag vet att det inte går att ta sig förbi, ta sig bortom. För det så behövs det en gud.

Men samtidigt finns det ingen anledning till att drömma om en värld bortom tvivlet. Ytterst var den frånvaron utav tvivel som dödade människorna. Helikopterpiloterna tvivlade inte när de flög över Baghdad. Ansvarigt befäl tvivlade inte när han gav tillstånd till attackerna. Granaterna tvivlade inte när de slog ned mot sina mål.

Det dödande som nu bevittnats genom läckta filmbilder, skedde enligt reglerna. Deras liv pressades in i ett flödesschema, och för det så dog de. Det rättfärdigar inte dödandet, det är bara att säga att det skedde innanför ramarna för hur ockupationen sköts. Det är det som är det hemska.

Det är den verklighet som vi måste förhålla oss till.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, irak, usa, kriget mot terrorismen, roe, apache, wikileaks, collateral damage, genevekonventionen, strid, ockupation, motstånd, reuter, baghdad

Å den ena sidan har vi ett material som skulle utgöra en bra grundstomme för en diktsamling. För några månader sedan avklassificerades en CIA-rapport om det samtida användandet av tortyr inom ramen för terrorismbekämpning: Counterterrorism Detention and Interrogation Activities (September 2001 – October 2003). I Charles Reznikoffs händer hade den 159-sidiga CIA-rapporten kunnat struktureras om till ett viktigt poesiverk. En syskonbok till Testimonies och Holocaust. Vittnesmål om vår mänskliga kapacitet.

I sitt befintliga skick är den släppta rapporten redan poetisk. Texten är upphackad på grund av de många strykningarna. Man tvingas att stanna upp, att tänka efter, att hitta en viss rytm i läsandet. Men framför allt är det de helsvarta sidorna som är de mest obehagliga. Frånvaron av synliga ord lämnar ett större spår i ens sinnen än de byråkratiska beskrivningarna av tortyr och misshandel.

Det tragiska är att trots att allt ligger öppet för oss så kommer det inte att påverka hur vi ser på vår samtid. De som är ansvariga kommer inte att straffas. Tidningarna kommer att fortsätta att prata om misstänkt tortyr. Våra barn kommer alltjämt att drömma om att få åka till Disneyland.

Men det finns ändock några lärdomar som vi måste ta in.

Vi måste påminna oss om att tortyr inte består av enskilda handlingar utan är ofta uppbyggt som ett system, där tyngden av de sammanlagda handlingarna knäcker människorna som utsätts. Det är inte det enskilda slaget som utgör tortyren, utan den systematiska helheten. Mycket av ursäktandet utav tortyr fokuserar just på de enskilda handlingarna som bedöms borttagna ur sin kontext.

Fast det som kanske är tydligast när man läser rapporten, är faran med att isolera våra handlingar till lagens domäner. Om lagen får rättfärdiga sitt eget beteende kan vad som helst sanktioneras. Även tortyr. Detta är inte ett argument för införandet av en teologisk Moralisk Lag så som de religiöst konservativa önskar. Istället är det en påminnelse om att lagen inte får bli ett slutet system som undgår en kritisk demokratisk diskussion.

Den felaktiga frågan vi har ställt oss, är om huruvida tortyren som administreras i de amerikanska lägrena är laglig eller ej. Stora delar av den släppta rapporten handlar just om detta. Någonstans är det just det som gör rapporten så fruktansvärd. Frågan man inte ställer sig, det som är den korrekta frågan: vad gör tortyren med sina offer?

[...]

Denna text har väntat på att publiceras i två eller tre månader nu. Jag försöker att alltid ha ett litet överskott på texten så att jag kan täcka upp ifall jag inte klarar av att skriva under några veckor. Det är en rimlig strategi, men tyvärr så blir det så ibland att vissa texter faller i glömska. Som denna text.

Jag blev påmind om att jag skrivit denna text när jag idag läste en artikel i Aftonbladet angående 20-års jubileumet av Berlinmurens fall. Wolfgang Hansson har skrivit en viktig artikel om Stasis fängelse i Öst-Berlin. Metodiskt redogör han för de olika tortyrmetoder som användes: sömnberövning, isolering, kallt vatten, förnedring, avpersonifiering. Övergrepp mot människor, handlingar som enbart kan förtjäna vår avsky.

Men samtidigt finns det en blindhet i artikeln. De tortyrmetoder som vi med rätta anser moraliskt belasta DDR-regimen är metoder som fortfarande används. I vår tid. Just nu när vi sitter och läser detta. Sömnberövning, isolering, kallt vatten, förnedring, avpersonifiering, är alla metoder som återfinns i den avklassificerade CIA-rapporten. Likheten mellan den tortyr som Stasi använde och som CIA använder är inte metaforisk, den är bokstavlig och helt konkret. Men vi låter inte denna likhet ha någon påverkan på hur vi betraktar världen.

[...]

Regnet har slutat slå mot fönsterrutan. Jag försöker att gnugga tröttheten ur ögonen. Det är fortfarande mörkt, men om en timme så kommer ljuset att stråla mot husen utanför. Även denna dagen kommer att ta sin början.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, berlinmuren, berlin, ddr, tyskland, kriget mot terrorismen, cia, tortyr, poesi, stasi, östberlin, östtyskland, usa, rapport, tortyrmetoder, blind fläck

Det är fascinerande hur vi glömmer bort. Tiden som suddar ut verk som varit betydelsefulla för hur vi ser på världen. Verk vars namn vi inte längre minns utan en brysk påminnelse men som fortfarande strukturerar oss.

[...]

För några veckor sedan så besökte jag Louisiana i Humleæk. Vi hade tagit ledigt för dagen och åkt dit med vår dotter och hennes bästa vän. En vacker regnig dag. Av en tillfällighet så råkade det finnas en utställning med Jacob Holdts bilder. Jag blev oerhört glad eftersom jag sett dem innan och tycker otroligt mycket om dem. Även om det nu var många år sedan jag såg dem sist.

Fast det var faktiskt inte förens jag omgavs av de starka bilderna som jag verkligen påmindes om hur viktiga de varit för mig. Holdts bilder har format hur jag ser på USA. Hur jag ser på mina medmänniskor. De beskriver ett USA som funnits under min egen livstid. Och som till stora delar finns kvar.

Det som skrämde mig när jag återigen såg Holdts fotografiska arbete var insikten om hur viktiga fotografierna varit för mig och att jag lyckats förtränga detta faktum. När jag gick omkring i de olika rummen och betraktade människorna som fotograferats så kom gamla minnen fram. Det var med ödmjukhet som jag åter fick träda in i en värld som jag glömt bort.

Jag kommer inte ihåg ifall jag såg Holdts bilder innan jag bestämde mig för att flytta till USA under ett år. Fast jag vet att jag tittade på dem innan jag bosatte mig i Colorado. Jag minns de timmar som jag spenderade hemma hos min pappa med det slitna exemplaret av Amerikanska Bilder, (Liber Förlag, 1978).

När jag bodde i Colorado hade jag förmånen att få se en av Holdts föreläsningar. Det var en chock. Inte på grund av bilderna, de kände jag ju redan till. Det var en chock att se publikens reaktion. Få bevittna hur effektivt propaganda fungerar i en demokrati.

Propaganda är kanske fel ord. Istället handlar det om hur vi aktivt försvarar kärt hållna objekt i våra symboliska universum. Om de försvarsmekanismer vi använder när vi känner att objekten är hotade av den externa världen. Det var det som reaktionerna jag såg under föreläsningen handlade om.

Den första reaktionen var att säga att Holdts vittnesmål handlade om ett annat land, inte USA. Den andra reaktionen var att avfärda honom som kommunist. Den tredje reaktionen var att helt enkelt deklarera att han ljög. Vid mittpausen på den flera timmar långa föreläsningen och bildvisningen så gick hälften av publiken iväg i vredesmod. De vände ryggen till.

[...]

När dessa minnen kom fram så ville jag ta min dotter i handen och visa henne. Hämta henne från museets barnavdelning och visa henne den värld som öppnas med Jacob Holdts fotografier. Men inte ännu, hon är för liten. Det hade inte varit rättvist.

När min dotter är tillräckligt gammal kommer hon att få se de bilder som vi inte vill se. Det är viktigt att vi konfronterar oss själva. Det handlar om ett ansvarstagande gentemot världen. Att inte vända oss om, att inte vägra se. Nu i efterhand kan jag förstå reaktionerna som jag bevittnade i föreläsningssalen i Gunnison, Colorado. Jag ser strukturerna som leder fram till de konkreta handlingarna. Ytterst så var det mänskliga handlingar.

Just därför är det så viktigt att vi försöker gå emot oss själva. Att vi vågar bevittna det som fragmenterar den trygga världsbild som vi så omsorgsfullt bygger upp.

Men Holdts bilder visar inte vårt trauma som vi inte vill bevittna. Det finns ingen anledning till att känna överlägsenhet gentemot de amerikaner som inte ville lyssna när Jacob Holdt berättade. Bilderna av de fattiga och utslagna i USA hotar inte oss. Det är andra bilder som jag fortfarande letar efter. Fotografier som vittrar sönder den idealiserade föreställning vi har av vårt eget samhälle.

Hos oss finns inte samma inslumrade vredesmod som skyddar det vi håller kärt. Istället är det en massiv tystnad. Till delar är detta en mer effektiv strategi. Tystnad är svårare att bemöta än ilskna försvarsreaktioner. Öppen agitation går att bemöta. Tystnaden finns bara där. Kvävande.

Men vi måste påminna oss om att även tystnad kan trängas bort. På samma sätt som språket kan vara oerhört kraftfullt för att bygga upp vår värld, så kan orden även vara fruktansvärt destruktiva. Med ord så kan tystnaden splittras, som i Håkan Sandells dikt Folket, (Ariel Skrifter 28, 2004), och med smärtan som uppstår så kan vi börja prata igen:

Tant Signe var tre år gammal
när hennes mor stöp omkull, död
på fläcken av ren utslitenhet.
Signe placerades i ett fosterhem.
Vid femton arresterades hon,
utsvulten på värme och tillgivenhet,
för “lösaktighet”, och opererades,
ett litet snitt tvärs över äggledaren
till att försäkra att hon aldrig
skulle kunna smutsa ned landet
med en brunögd liten oäkting.
Det skedde under arbetarregeringen.

[...]

Mörkret har fallit skonsamt över husen. Utanför fönstret är det helt tyst. En gatlampa lyser ned på övergångsstället vid busshållplatsen. Ikväll finns ett lugn runt omkring mig.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, jacob holdt, fotografi, usa, propaganda, demokrati, verkligheten, louisiana, konst, vrede

En del av mig vill slänga utkastet och vända mig om. En stor del av skrivandet är misslyckandet. Det är alltid smärtsamt, fast samtidigt är den en viktig del av processen. Att inte kunna blåsa liv i bokstäverna är att erfara sin egen dödlighet. Det man får göra är att ta ett djupt andetag och försöka röra sig i en annan riktning. Ibland måste man lämna en text bakom sig för att glömma den.

Men i detta fall har jag lyckats övertyga mig själv om att göra ett nytt försök. Det är bilderna av den döde mannen som skaver. Hur man har satt liket på en stol och en polis håller uppe huvudet medan fotografen öppnar slutaren. Jag kan inte säga att jag försöker skriva för den döde mannens skull. Det vore förmätet. Men samtidigt är det bilderna av honom som gör att jag återigen vill försöka skriva om Aleksandar Hemons bok The Lazarus Project.

Det är en djupt fascinerande bok. På ytan är det en mer konventionell och okomplicerad bok jämfört med Frågan om Bruno och Nowhere Man. Två böcker som gett Hemon ett erkännande som en av de viktiga samtida författarna i USA, och som en förnyare av det engelska språket. The Lazarus Project är uppdelad i två parallella berättelser: Dels är det berättelsen om Lazarus Averbuch som blev ihjälskjuten i Chicago 1908, misstänkt för att i egenskap av anarkist ha försökt mörda stadens polischef. Sedan är det berättelsen om Vladimir Brik, en bosnisk man som emigrerat till USA och som försöker att skriva en roman om mordet på Averbuch. Brik åker tillsammans med en gammal vän tillbaka till Europa för att göra research om boken och för att återvända till Sarajevo, den stad som båda flydde från under 90-talet.

På många sätt är The Lazarus Project en förvånande bok. Hemon hade kunnat göra det lätt för sig, men givet att han först och främst blir publicerad i USA så gör han faktiskt tvärt om. Med två starka romaner bakom sig och en framgångssaga som oetablerad invandrare vilken gör en förtjänt karriär i USA, så hade Hemon enkelt kunnat sätta sig ned och säga det som publiken vill höra, och få ännu större framgångar. Som uppväxt bakom järnridån hade Hemon kunnat ta parti mot de fattiga immigranterna som samlade sig kring anarkismen i början av de förra århundradet. Hemon hade kunnat peka på sig själv och säga att i USA så får man det man förtjänar om man bara gör rätt för sig.

Istället så är The Lazarus Project en bok som är skriven utav ilska. Boken är en reaktion på den samtid som Hemon upplevde efter den elfte september och invasionen av Irak.

Främst så visar Hemon, i avsnitten som handlar om Averbuchs liv i början av 1900-talet, på den kontinuitet som finns i USA mellan 1908 och 2008. Skickligt målar Hemon upp en bild av en paranoid främlingsfientlighet, som i början av 1900-talet tog sig utryck i form av en stark antisemitism. Det ger ett historiskt perspektiv som många inte är medvetna om.

Men för människor som inte bor i USA kan kritiken i boken vara subtil, antagligen kommer många europeiska läsare att missa den. Om man som läsare inte är medveten om den starka och kvävande patriotism som lever i USA, så missar man vikten av Hemons beskrivning av den rasism som drabbade Averbuch. Men The Lazarus Project är även en kritik av tanken om monoetnicitet. En tanke som fortfarande är stark i Europa. Huvudpersonen Brik är en ateist. Hans medföljare, fotografen Rora, är muslim, och Brik försöker genomföra ett bokprojekt som handlar om en jude. I boken så sträcker sig solidaritet och vänskap bortom den egna gruppen, bortom den egna identiteten. Genom att låta människor leva sida vid sida.

The Lazarus Project är en amerikansk bok, men som även berör Europa. Både Brik och Averbuch drevs till USA på grund av Europas oförmåga att hantera sin egen komplexitet. Averbuch emigrerade till USA på grund av pogromerna som svepte genom Europa i det tidiga 1900-talet. Brik fastnade i USA efter att våldet svepte genom Bosnien och gjorde det omöjligt för honom att återvända. Den resa som Brik och Rora gör när de söker efter Averbuchs rötter visar på ett Europa som är långt bortom den harmoniska bild av det nya Europa som vi försöker måla upp för oss själva.

Jag har en otroligt ambivalent inställning till romaner. Vi lever alla med en brist på tid. Jämfört med facklitteratur och poesi, ter sig romanläsande som ett slöseri med tid. Romangenren har i mångt och mycket reducerats till en förutsägbar underhållningsindustri. Vill jag ha förströelse, underhållning, så finns det många andra saker som jag kan göra.

Men The Lazarus Project är en otroligt stark och välbalanserad roman. Den är värd den tid den tar. Språket är fascinerande, antagligen på grund av att Hemon inte lärde sig engelska förens i vuxen ålder. På ett plan är boken en nödvändig produkt av den amerikanska bastardiseringsprocessen som Europa anser sig vara för fin för. Men framför allt så är boken ett ambitiöst projekt som sträcker sig över tid och rum, och säger någon väsentligt om oss själva. Om vår egen otillräcklighet. Det är mer än vad vi kan begära.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kulturkritik, the lazarus project, Aleksandar Hemon, underhållningsindustri

De texter som jag skriver börjar nu gå in i varandra. Jag har förlorat överblicken över vad jag skrivit. Kommer på mig själv med att sitta och skissa på artiklar som jag skrev för månader sedan. Sakta håller jag på att tappa mitt fokus.

Men de hinder som alltid funnits där finns kvar. Av någon outgrundlig är jag oförmögen till att komma på vettiga rubriker. Det som oftast händer är att jag använder låt- eller albumtiteln på den musik som jag råkar lyssna på när jag skriver ned de första anteckningarna. Sedan får det namnet stå kvar med ett förklarande suffix i någon form.

När jag nu tänker på det så har jag skrivit om detta innan. Men orden får stå kvar. De är likväl sanna. Och varför skulle de inte få stå kvar? Huvudämnet för denna artikel är också något som jag skrivit om upprepade gånger. Hade jag haft humor hade jag skrattat åt det. Men nu är saker bara som de är. Världen fortsätter som om ingenting hade hänt, oavsett vad vi gör.

[...]

Vissa böcker får ett stort inflytande för en själv utan att man har tagit sig genom dem. De tränger sig på ens medvetande endast genom sin existens. En sådan bok är för min del Adi Ophirs The Order of Evils – Towards an Ontology of Morals, (Zone Books, 2005). Jag köpte den i ett annat liv, när jag bodde i en villa och min dotter var liten. Hundörat är på sidan 128. Av någon anledning kom jag inte längre.

På ett plan är det underligt att The Order of Evils är en bok som etablerat sig i min minnesvärld. Den har inte tillfört något radikalt nytt till min begreppsvärld. Det symboliska universum som Ophir rör sig inom påminner starkt om vart jag befann mig när jag tog min sista examen i filosofi. Men det är något med densiteten av boken, dess oerhörda tyngd, som gör att jag behåller den i mitt minne.

Men framför allt är det en viktig bok för vår samtid. Ophir rör sig bort från den teologiska definitionen av Ondska för att kunna formulera en ny uppfattning av begreppet. En uppfattning som är relevant för den våldsamma och orättvisa tid som vi alla lever i. Genom att närma sig en ondska som tillhör vår värld och som produceras av oss, öppnas det en yta för nya möjligheter att faktiskt försöka minska det lidandet som vi erfar.

[...]

I april så släppte US Justice Department dokument som gav en kort blick utav vidden av användandet av tortyr. Tidigare har CIA hävdat att Abu Zubaydah utsattes för waterboarding under 35 sekunder. De släppta dokumenten visar att fången istället torterades vid 83 tillfället. Khalid Sheikh Mohammed, en av de huvudmisstänkta för den elfte september, torterades vid 183 tillfällen.

Den byråkratiska och politiska reaktionen hos den nya administrationen i USA är att påpeka att man inte tänker åtala några medlemmar av den förra administrationen för den systematiska tortyren. De torterades lidande får därmed inga konsekvenser.

Denna moraliska förruttnelse, bokstavligen talat, är vida spridd. Det är något vi inte får lura oss själva om. Möjligtvis har det alltid varit så här, till en viss del, men att vi har blivit bättre på att dölja det. De västerländska underrättelsetjänsterna har konstruerat ett system där tortyr kan outsourcas, så att de kan hålla sina egna händer rena. I juli skrev The Guardian en viktig artikel om hur Brittiska MI5 och MI6 konsekvent har samarbetat med andra underrättelsetjänster för att genom tortyr pressa misstänka på information. Ett system som Tony Blair var medveten om och ytterst ansvarig för.

Inget av det här är några nyheter. Vi har känt till övergreppen i Bagram, Kandahar, och så vidare. Men jämna mellanrum släpps nya rapporter, som konfirmerar det vi redan vet. Vittnena talar till oss. Vi nickar tyst. Och ingenting händer.

Det demokratiska systemet, med sina intrikata rättsprocesser och respekt för lagen, har numera blivit en ursäkt för att de skyldiga skall gå fria. Demokrati som ett sätt att skyla över ondska och hålla förövarna ansvarslösa. Det är nu nästan åtta år sedan de första rapporterna om vårt systematiska användande av tortyr dök upp i media. Än så länge har ingen ansvarig dömts för detta.

Vissa enskilda individer har blivit dömda. De små smutsiga verkställarna. Ett exempel är den brittiske korpral som blev dömd för att ha varit delaktig i en fånges död. Tolv månaders fängelse blev straffet. I den offentliga utredning som nu följer har videosekvenser av övergreppen släppts. Det är så det ser ut. Det är inte vackrare än så. Och den systematiska tortyren fortsätter. Att enskilda personer blir dömda till korta straff förändrar ingenting. Det är ett billigt bondeoffer för dem som är ansvariga.

[...]

För nästan ett år sedan så kom Mattias Gardell ut med Tortyrens återkomst, (Leopard Förlag, 2008). En välbehövlig bok om tortyr på svenska. Sydsvenskan hade en välvillig men förunderlig recension av boken. Samtidigt som kritikern var positiv till Gardells plädering mot tortyr, så visade recensenten även på begränsningarna i vår politiska fantasi. Gardell anser att det totala tortyrförbud som existerar måste efterföljas och varje brott måste beivras. Som kommentar till detta skriver kritikern:

“En för majoriteten säkert godtagbar idé, som om den förverkligades dock förvandlas till kontroversiell utopi. För vad betyder det? Jo, menar Gardell åtal måste väckas mot, och internationella efterlysningar utfärdas för, George W Bush, Dick Cheney, John Ashcroft, Donald Rumsfeld och så vidare.

Där på bokens sista sida, låter den saklige akademikern för en stund ursinnet ta över. Det är i sammanhanget förståeligt.”

Hade de ansvariga för den systematiska tortyren varit byråkrater i en diktatur, hade vi aldrig ansett det vara en utopi att de skulle åtalas i en domstol. Det hade varit en självklarhet. Men när de ansvariga befinner sig bakom demokratins skynke, åtnjuter de ett skydd som diktaturens medhjälpare bara kan drömma om.

Det som är intressant, är att vi anser det vara så självklart att våra demokratiska politiker står bortom rätt och fel, att vi inte ens anser oss behöva motivera varför vi inte kan åtala dem. Det är bara en av dessa katastrofala självklarheter.

[...]

Om vi accepterar Adi Ophirs uppfattning, i sin enklaste form, om ondskan som produktionen av onödigt lidande, hur skall vi då ställa oss till den samtid som vi bevittnar?

Problemet som vi upplever är att när vi rör oss mer och mer mot en teknokratisk representativ demokrati, som gjort sig av med folkrörelserna, så blir det svårare och svårare att hålla de styrande ansvariga för de dåd som de begår. Om vi skulle fälla och döma dem, skulle styrelsen av landet haverera.

Medan vi inte har några problem att utkräva denna kostnad för andra länder, är det ingenting vi vill uppleva själva. Så länge som offren befinner sig bortom vår direkta åsyn, så tolererar vi den onödiga produktionen av lidande. För att döva våra samveten så håller vi demokratins skynke framför förövarna, och blir därmed delaktiga i de brott som begås i våra namn.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kriget mot terrorismen, tortyr, usa, brott mot mänskligheten, repression, reaktion

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver TT:s kökkenmödding om Ohly, Anders_S skriver Dags för EU och USA att skicka militär till Östersjön?, Kaj Raving skriver Oskyldigt dömd frikänd – och vid liv, Björn Nilsson skriver … man måste hitta nya ord

THE FLAG CODE
Title 36, U.S.C., Chapter 10
As amended by P.L. 344, 94th Congress
Approved July 7, 1976
§ 176. Respect for flag: No disrespect should be shown to the flag of the United States of America; the flag should not be dipped to any person or thing. Regimental colors, State flags, and organization or institutional flags are to be dipped as a mark of honor.

(a) The flag should never be displayed with the union down, except as a signal of dire distress in instances of extreme danger to life or property.

+ + +

För ett par dagar sedan inföll den fjärde juli – den Amerikanska självständighetsförklaringens dag – och dagen till ära bestämde jag mig för att inhandla en låda med den mest hatade ölen av dem alla, Budweiser – The King Of Beers, på systemet. I trängseln bland flaskor och boxar mötte jag en bekant och hennes pojkvän. Den pliktskyldiga frågan ”Vad händer ikväll då?” svarade jag med att det vankades grillning, Budweiser och firande av den fjärde juli i ett radhusområde utanför sta’n. Sagt med ett leende, förstås. Detta gick pojkvännen förbi, som med allvar svarade ”Jaha ja, du står på den sidan i konflikten”. Mitt svar – överraskad av det jag just hört – kom förvånat att det var ju från den där sidan pölen som all god kultur kommit. Stämningen kändes frostig trots sommarhettan, fortsatt samtal uteblev och sällskapet försvann utan att säga hej då.

På väg hem med en onödigt dyr låda amerikansk öl i famnen så började jag fundera över vad jag just upplevt. Hade mitt svar om att fira USA:s självständighet tagits emot på fullt allvar? Det är ju fullständigt förryckt att jag skulle fira ett annat lands nationaldag när jag inte firar den nationaldag som tvingats på mig genom riksdagsbeslut. Samtidigt så är den reaktion jag mötte typisk för medelklassvänstern med sitt inympade amerikaförakt. Samma förakt som avfärdar stjärnbaneret i samma andetag som samtida svart musik avskys för att den inte är ”äkta”. Samma attityd som talar om amerikansk kulturimperialism och buntar ihop all amerikansk kultur till en standardiserad produkt som per definition signalerar ytlighet, kommers och kitsch. I denna kollektiva överenskommelse om ”det amerikanska” så konstateras det att bedömningen av all things American endast kan inordnas i ett ”för eller mot”, ”svart eller vitt”, ”bra eller dåligt”. Uttrycker jag mig positivt om USA så påtvingas jag också att försvara imperialism, kapitalism, minimilöner och hela paketet. Man blir helt enkelt Folkpartist per automatik.

+ + +

Hela min uppväxt, genom hela mitt hittills levda liv, så har det amerikanska funnits med mig. Det amerikanska i att under sjuttiotalets slut, som hyperaktiv lintott tjata till mig en liten amerikansk tygflagga på en blompinne vid ett besök på Skansen. Att som sjuåring önska mig en platta av The Boppers (kan även tillägga att den första skiva som jag köpte för egna pengar var singeln Prince Charming med Adam and the Ants). Att titta på, och älska, westernfilmer med John Wayne inspelade på VHS från SVT hemma hos min farmor och farfar. Att frenetisk låta som en trumpetare ur krigsförbrytaren och presidentpretendenten Custers sjunde kavalleri, med noga utvald trädgren som Winchester, eller att prata låtsasamerikanska när jag lekte med min bruna Kojakbil från Corgi. Detta var i min absoluta ungdom, i den oskyldiga barndomen, när mitt hår fortfarande hängde för ögonen, och var alldeles vitt av solen. Mycket har hänt sedan dess och min bild av landet i väster har reviderats många gånger från att som då ha varit barnsligt förälskad i allt amerikanskt. Idag är jag man nog att kunna urskilja nyanserna. Men det amerikanska finns fortfarande kvar – på en speciell plats – som vore det en del av min person.

Det finns olika sorters fascination med det amerikanska samhället, dess kultur och produkter. Det kan vara ett förakt mot allt vad Amerika har att bjuda – ett amerikahat som inte känner några som helst gränser men det kan också vara ett hyllande utan dess like där fascinationen för USA nästan tar överhanden och önskan om ett inträde i unionen blir den enda logiska följden. Dessa två ytterlighetsperspektiv på det amerikanska brukar allt som oftast också tillskrivas vänster-högerskalan. Vänstern avskyr USA medan högern älskar det.

Själv kan jag bara tala utifrån mig själv och min odefinierade vänsterposition eftersom jag aldrig varit så särskilt mycket höger – inte ens i början av nittiotalet då jag nästan röstade på Moderaterna för att det påstods vara bäst för restaurangbranschen. Alldeles utstapplad från restaurangskolan med usla betyg så såg jag bara hur jag skulle kunna casha in på de EG-priser som skulle få hela svenska folket att rusa till krogen. Som tur var fick jag aldrig rösta vid det där ödesdigra valet på grund av en sen födelsedag – så jag står utan skuld kamrater – och några EG-priser blev det ju inte heller. Men utifrån en vänsterposition så kan jag med klar blick se de problem som en kärlek eller ett hat till det amerikanska skapar.

+ + +

Några år in på nittiotalet, i kontexten av mitt verkliga vänsterpolitiska uppvaknande, så fick jag faktiskt en rynkat näsvis fråga om varför jag hade en keps med L.A Kings emblem på mig, och jag har också förvånats många gånger över hur jag då tillskrevs en identitet som Hip-Hop-alibi på grund av att okunskapen per automatik i den rådande tidsperioden satte likhetstecken mellan L.A Kings och Latin Kings. Min NHL-keps blev en subkulturell markör för Uppsalas ”frihetliga” socialister som då bara kände till Rage Against The Machine, Thåström och kängpunk. För min del så stod L.A Kings för något helt annat; det stod för Kerry King i Slayer, Ice T:s platta Original Gangster och Body Counts Copkiller. Tro fan att jag köpte Latin Kings debutplatta så att jag inte skulle bli sedd som något konstigt efter det. Men visst har mina erfarenheter blivit bättre med åren och jag har mött många inom vänstern som kunnat förena sin politiska hemvist med att USA är så mycket mer än kulturimperialism och militära korståg.

Men på det stora hela så suddas nyanserna ut och den färdiga bilden som serveras oss med ett politiskt vägval leder oss in i skygglapparnas enkelspårighet. Vi vill plötsligt inte se det andra USA. Det där andra, det amerikanska som kanske skulle kunna få oss att komma längre än vad vi kommit hittills här i ”den gamla världen”. Vi ser inte det vanliga USA – the Average Joe and Jane – som precis som vi knyter näven i fickan var gång som politiska makthavare, eller en ekonomisk elit, bestämmer sig för att försämra, utlokalisera arbetstillfällen eller dra ut i krig. Vi ser inte den innerlighet och kämparglöd som för människor närmare varandra i Appalachernas misär. Vi ser inte de progressiva rörelserna som stärker de urbana ghettona. Vi ser inte stålverksarbetaren, sömmerskan eller fruktplockaren som med risk för att förlora arbetet protesterar mot lönedumpning. Vi ser inte heller de illegala invandrarna som riskerar liv och lem för att korsa gränsen mellan Mexiko och USA bara för att nå det föreställda paradiset El Norte. Vi ser inte lärare, föräldrar och elever som kämpar mot den kristna högerns fundamentalistiska inflytande över undervisningen i skolorna.

Vi ser problemen – aldrig motståndet. Vi vill inte se det progressiva – bara reaktionen.

+ + +

The history of modern, civilised America opened with one of those great, really liberating, really revolutionary wars of which there have been so few compared to the vast number of wars of conquest which, like the present imperialist war, were caused by squabbles among kings, landowners or capitalists over the division of usurped lands or ill-gotten gains. That was the war the American people waged against the British robbers who oppressed America and held her in colonial slavery, in the same way as these “civilised” bloodsuckers are still oppressing and holding in colonial slavery hundreds of millions of people in India, Egypt, and all parts of the world.

About 150 years have passed since then. Bourgeois civilisation has borne all its luxurious fruits. America has taken first place among the free and educated nations in level of development of the productive forces of collective human endeavour, in the utilisation of machinery and of all the wonders of modern engineering. At the same time, America has become one of the foremost countries in regard to the depth of the abyss which lies between the handful of arrogant multimillionaires who wallow in filth and luxury, and the millions of working people who constantly live on the verge of pauperism. The American people, who set the world an example in waging a revolutionary war against feudal slavery, now find themselves in the latest, capitalist stage of wage-slavery to a handful of multimillionaires, and find themselves playing the role of hired thugs who, for the benefit of wealthy scoundrels, throttled the Philippines in 1898 on the pretext of “liberating” them, and are throttling the Russian Socialist Republic in 1918 on the pretext of “protecting” it from the Germans.
- V.I. Lenin i ett brev riktat till de amerikanska arbetarna, först publicerat i Pravda den 22 augusti 1918.

När en nation som är större än kontinenten Europa kokar ned till att vi måste stå på endera sidan i en konflikt så uppstår det en europeisk vänsterchauvinism som förenar oss med den protektionistiska kulturhögern som är precis lika rädd för Amerika nu som de var när självständighetsförklaringen utropades 1776. Att det är det absolut enklaste att anamma en politisk paketlösning – oavsett var i det politiska spektrum vi befinner oss – är förståeligt, men det är för den delen inte per definition rätt.

Av just den anledningen så kommer jag i nästa vecka att köpa mig en flaska rött franskt lantvin, en baguette och en brieost för att fira den 14 juli. Om någon då får för sig att jag hyser kärleksfulla känslor inför Sarkozys nygaullism, kärnvapentester i Mururoaatollen eller Vichyvatten – att jag står på ”den sidan i konflikten” – så fine by me – själv kommer jag att sitta på balkongen, skåla för revolutionen 1789 och njuta fullt ut på franskt vis.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, usa, fjärde juli, independence day, vänster, höger, amerikahat

Jag har precis skickat iväg artikeln för publicering och skall bara gå genom några tidningars förstasidor för att skumma genom rubrikerna. Då ser jag att The Guardian har en stor intervju med Lynndie England som nyligen har släppts ut från fängelset efter att ha suttit av fängelsestraffet hon fick för sin involvering i övergreppen i Abu Ghraib. Med automatik börjar jag att ta mentala anteckningar medan jag läser genom intervjun.

[...]

Utanför min lägenhet fortsätter den meningslösa våldet. Israel har under dagen börjat beskjuta Gaza med artilleri. Igår försökte någon att bränna ned en judisk lokal i Helsingborg. Som om respektive handling skulle ändra vår situation till det bättre.

[...]

Intervjun med Lynndie England för mig tillbaka till det fattiga USA som jag själv bevittnade när jag bodde i Colorado på 90-talet. En värld bortom det glamorösa och rika USA som vi älskar att bevittna. Ett fattigt, inskränkt och våldsamt USA som betraktar omvärlden med ett misstänksamt hat. Det är en värld som är svår att beskriva om man inte har varit där.

Denna rurala bakgrund har ibland använts för att förklara och förklara bort det som hände i Abu Ghraib. Men samtidigt som vi inte kan friskriva England från de handlingar som hon de facto begick, finns det någon djupt orättvist i fokuseringen på henne. Hon var bara en av många soldater som begick övergrepp. Hon var bara en av dem som fick sitta i fängelse. Men ändock så fokuserar vi på henne. Mitt argument är att detta handlar om kön och klass.

England är kvinna. Vi har alltid haft svårt att förlika oss med tanken om kvinnor som våldsamma varelser. Det är därför vi är så fascinerade av Valerie Solanas och Ulrike Meinhof: det var kvinnor som bröt från sin förväntade kvinnlighet och tog till med våld. Vårt fokus på Lynndie England när det gäller förövarna på Abu Ghraib fängelset handlar om samma sak: med sin delaktighet så bröt hon mot våra förväntningar på henne. Detta gör inte henne till någon feministisk ikon, istället handlar det att England passar in i den berättelsen vi vill ha berättad för oss då hon avviker från våra normer och därmed framstår som annorlunda. Om hon avviker kan vi säga att det var därför hon begick handlingarna hon begick, och därmed så säkerställer vi vår egen moraliska status.

England är arbetarklass. Genom att fokusera på hennes arbetarklassbakgrund kan vi hitta något ytterligare som särskiljer henne från oss och som kan förklara varför hon var delaktig i övergreppen. Med det kan vi friskriva möjligheten av att vi skulle kunna begå något liknande, samtidigt som vi kan föra fram oss själva som moraliska exempel på hur man bör vara. Men det vi missar då är att anledningen till att fattig arbetarklass var överrepresenterad bland de soldater som begick övergrepp, beror på att de är förvisade till de lägre graderna inom den militära hierarkin. De soldater som blev dömda var bara en del av ett större system. Ett militärt system som inkluderade välutbildade människor med samma välordnade medelklassliv som oss själva. Att det bara var arbetarklass människor som blev dömda, säger mer om hur vi väljer ut vilka som skall dömas, än vad det säger om dem som fick sina straff.

Bortom Lynndie Englands fattiga och obildade bakgrund, bortom hennes dysfunktionalitet och våldsamma uppväxt, finns det en fascinerande envishet hos henne. Samtidigt som hon friskriver sig själv och skyller det som hon gjorde på att det var accepterat och uppmuntrades av andra, så fortsätter hon att vara lojal mot det system som använde henne som en förbrukningsbar syndabock. I intervjun säger hon:

In war, you don’t rat on your buddies. There were only seven of us charged, but believe me, there were a lot more behind the pictures. But we didn’t rat anybody out.

Detta är ett uttalande som vi måste ta på allvar. Intervjun i The Guardian lider av samma problem som Standard Operating Procedure (Atlas, 2008): man vill låta förövarna tala till punkt och hoppas att detta skall hjälpa oss att förstå vad som hände. Med det så visar vi på att vi inte till fullt ut vill acceptera att de som vi intervjuar är förövare.

Med vår vägran att titta närmare på vad det var som hände, så kommer vi att få återuppleva detta igen. Den mest fundamentala lärdomen vi måste ta till oss är att förövarna är som oss. Det finns studier gjorda på detta ämne som kan ta oss en bit på vägen. Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, (Christopher Browning, 2006, Norstedts) är en sådan bok. Det som vi också måste acceptera är att dessa förövare är delar av ett militärt system som vi upprätthåller. Olika militärer olika brutala, men grundbultarna för övergrepp: tilltro på våld, tro på auktoritet och kollektivism; finns inom alla militärer. Det som gör militärer effektiva är också det som gör att systematiska övergrepp sker. Till slut måste vi sluta se oss själva som fundamentalt goda människor. Denna övertro på oss själva, fixeringen vid våld, och övertygelsen om att vi inte kan begå övergrepp, är just vad som gör det möjligt. Det är när vi upprätthåller godhetens illusion som vi börjar hitta ursäkter när väl övergrepp uppdagas: vi försöker att säga att det var för den goda saken skull, att de bara följde order, att det kunde ha varit värre, att fienden är bestialisk.

[...]

Det är mörkt ute. Jag har lagt in en ny snus. Nyheterna har precis berättat att Israeliska marktrupper har gått in i Gaza. Tidigare under dagen dog 23 människor i en självmordsbombning söder om Baghdad. Våldet fortsätter.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, lynndie england, standard operating procedure, ondskan, gaza

Hade Standard Operating Procedure, (Philip Gourevitch & Errol Morris, Atlas, 2008), handlat om en annan tid hade den räknats som banbrytande. Om två författare i samma utsträckning samlat material och intervjuat fångvaktare i ett tyskt arbetsläger under andra världskriget hade boken ansetts vara en banbrytande blick in i en grym värld som väldigt få av oss kommer att skymta. Men nu handlar det om vår samtid och de amerikanska övergreppen i Abu Ghraib, därmed har Standard Operating Prodecure förpassats in i den populärvetenskapliga träskmarken som angränsar till nöjesjournalistiken.

Anledningarna till denna förpassning är många. Politiska och psykologiska orsaker spelar stor roll. Vi vill inte dra de fullständiga slutsatserna av det vi ser. Alltså skjuter vi bort det hela så att vi bara kan se på det från avstånd. Det som möjliggör detta överhuvudtaget är att USA, som kulturell referenspunkt, för tillfället är postmodernismens största dröm. Vad som helst kan sägas och vad som helst kan förnekas, allt kan relativiseras. Vi plockar ut de delar som vi tycker behagar oss, sedan målar vi upp en bild som är frikopplad från verkligheten. Samtidigt som den strax avgående administrationen fortsätter med sitt krig som nu är inne på sitt femte år, har USA mer än någonsin blivit en konst-performance som vi alla samlas kring och som vi alla har åsikter om. Vi förfäras och vi skrattar, vi berömmer och kritiserar, men det är för att fördriva tiden, inte för att vi faktiskt skulle tro att det spelade någon roll.

På grund av detta har jag svårt att se hur Standard Operating Procedure skulle kunna ha brutit genom och faktiskt förändrat något i grunden. Mycket av det som hindrar boken ligger bortom dess pärmar. Hade den till exempel inte blivit en amerikansk storsäljare med författare som bland annat jobbat med The New Yorker, hade den med all säkerhet inte ens översatts till svenska. Redan där visar vi att vi inte är så intresserade av vad som sägs utan av att kunna följa med strömmen. Till bokens försvar måste sägas att detta är vår börda att bära. Det är vi som inte tar boken på det allvar som materialet kräver. Men på samma sätt som boken är oerhört viktig och detaljerad, är den i lika stor utsträckning trivial och bristfällig.

Bakgrunden och drivkraften till Standard Operating Procedure är de övergrepp i Abu Ghraib fängelset i Irak som uppmärksammades 2003. Fångvaktarnas egna bilder som kablades ut i media utgör en språngbräda för boken. Materialet som författarna använt sig av är intervjuer och dokument som samlats ihop för en dokumentärfilm med samma titel som boken.

Med fångvaktarnas egna ord målas en detaljerad bild av hur fängelset fungerade för dem och av hur deras vistelse i det ockuperade Irak var. Det är en fascinerande bild, men det är också här som bokens brister börjar göra sig kännbara. Det är många individer som intervjuas, men de är allihop soldater och förövare. Därmed så blir den utförliga bilden enbart partiell, och därmed i någon mening väldigt förljugen. Det finns väldigt lite som stör, fragmenterar eller söndrar. Detta är ett medvetet grepp från författarna som har låtit sina egna röster stå tillbaka. Följden är att man som läsare blir fångad i den berättelse som soldaterna vill föra fram.

Ett trivialt exempel är fångvaktarnas övertygelse om att det finns en arabisk kulturell rädsla för hundar. Detta var en av anledningarna till att man valde att hetsa hundar mot de irakiska fångarna. Men ingenstans i Standard Operating Procedure finns det någon diskussion kring denna övertygelse. Fångvaktarnas tro att araber är rädda för hundar verkar vara en förvrängning av att Islam anser att hundar under vissa omständigheter är orena djur. De fotografier som finns av fångar i Abu Ghraib som blev skräckslagna när de konfronterades med hundar har ingenting att göra med en kulturell rädsla. De blev attackerade och bitna av aggressiva hundar som manades på av fångvaktare som dagligen misshandlade och torterade dem.

Offrens perspektiv saknas helt i boken. Till delar handlar detta om omöjligheten att spåra upp och intervjua dessa fångar. Men denna frånvaro hade kunnat kompenseras av att författarna berättat de vi vet om hur det amerikanska fängelsesystemet fungerar i kriget mot terrorism. När man medvetet väljer att inte göra detta så blir offrena anonyma statister i det som de utsattes för. En gnagande oro är att detta grepp handlar om krass marknadsekonomi. En bok om amerikaner säljer bättre i USA än en bok om amerikanska offer.

Även om Standard Operating Procedure har en ansats till att vara en bok kritisk mot vad som hände i Abu Ghraib, så misslyckas den till stora delar att vara det. Det antyds med rätta att övergreppen inte handlade om några enstaka fångvaktare som handlade på eget bevåg. De var bara ett led i ett större system. Men författarna utvecklar inte detta i någon utsträckning. Man pratar inte utförligt om CIA:s eller de privata företagens roll i det hela, inte heller om att denna typ av tortyr har använts öppet av USA redan innan invasionen i Irak. Man pratar inte ens speciellt utförligt om tortyr som sådant. Därför blir det svårt för läsaren att se genom de ursäkter som fångvaktarna hela tiden gör för vad de gjorde.

Med det medvetna fokuset på att fångvaktarna skall få tala själva så framträder en bild där man är ovillig att kritisera eller att till fullo hålla förövarna ansvariga för vad de gjorde. Detta ligger helt i linje med den patriotism som genomsyrar hela det politiska spektrat i USA. Man må kritisera kriget, men man fortsätter att vörda de som utför det. Vissa kritiker har jämfört Standard Operating Procedure med Hannah Arendts Den Banala Ondskan. Detta är en felaktig jämförelse. Där Arendt försökte att förmänskliga Adolf Eichmann för att mana bort den teologiska tanken om Ondskan, så lyckas Gourevitch och Morris enbart att väcka sympati för fångvaktarna i sina försök att göra dem mänskliga. Arendts berättelse om en vanlig man som utförde hemska dåd var ett led i ett större argument. I Standard Operating Procedure blir förmänskligandet det enda argumentet. Boken handlar inte så mycket om Abu Ghraib, Irak eller tortyr, den handlar om soldaterna. Soldater som till sist och syvende var Amerikaner som alla andra och som man anser var offer för generalerna och politikerna. Detta är en ny dolkstötslegend för en generation av soldater som inte kan acceptera vad de gjort.

Som en pusselbit i en större kritik av invasionen av Irak och av militariseringen av vår samtid, så är Standard Operating Procedure en viktig bok. Intervjuerna ger en ovanlig blick in i en stängd värld. Men om boken får stå för sig själv, utan någon kontext eller kritiskt problematiserande, så blir den en mumlande ursäkt för förövarna.

[...]

Denna text har legat ett tag. Mest för att jag ville få perspektiv på det som sagts. Under tiden så har det uppmärksammats i media att en svensk medborgare tillfångatagits i Irak av amerikanska trupper och hålls som säkerhetsfånge i Camp Cropper utanför Baghdad. Den 40-årige mannen har hållits fånge i åtta månader utan att anklagas för något. Detta i sig är inget nytt eller förvånande. Ungefär 17 000 irakiska fångar sitter i samma situation, och detta system har funnits i åratal. Vad som är anmärkningsvärt är UD:s reaktion på den svenske medborgarens situation. I teve så intervjuades en representant från UD och fick en direkt fråga på vad det betyder att vara säkerhetsfånge. Mannen svarade kort att den frågan fick journalisten ställa till USA (se länk: SVT Play)

Vi vet alla vad som sker, men vi arbetar frenetiskt för att inte behöva erkänna det.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, sop, standard operating procedure, ondskan, fascism