Det finns något fascinerande med hur vi människor inte kan låta bli att korrigera våra berättelser om världen: från hur vi uppfattar den till hur vi önskar att vi uppfattat den. Vi kan ha de bästa intentionerna, men så fort som vi sätter oss ned för att skriva börjar vi göra små förändringar, vi putsar, speglar oss i orden, och slutar inte förrän vi är nöjda med vad vi ser. Med detta skapas ett tabu. Vi får aldrig säga det som vi vet med oss att vi borde ha sagt, för då kommer den värld som räknas, den vi byggt upp med våra ord, att rämna.

[...]

Det var med en viss förvåning som jag en morgon slog upp Sydsvenskan och såg att söndagsbilagan hade ett sju sidor stort reportage om RAF. Det första uppslaget var en bild från den uppmärksammade filmen Baader-Meinhof Komplexet. En dramatisk bild där en RAF-medlem skjuter med sin k-pist vid kidnappningen av Hans Martin Schleyer. Upplägget på reportaget var intressant i hur utrymmet var disponerat: Ett fotografi över två sidor. Sedan en halv sida journalistisk text. Därefter kom en fyrasidig tidslinje där viktiga datum och personer ställts upp. Däremellan bilder från den kommande filmen och ur olika arkiv.

Från ett vardagsperspektiv finns det ingenting direkt att kritisera. Möjligtvis är det lite udda med fyra sidor uppradning av korta faktabitar och bara en halv sidas ganska intetsägande journalistisk text. Men på ett övergripande plan följer artikeln bara den accepterade diskursen om RAF:s roll i vår politiska historia.

Det som skaver hos mig är inte artikeln som sådan, utan bristen på motstånd i den accepterade diskursen. Den flyter bara på och vi kan inte greppa tag i den. Vi kan återupprepa den, och alla kommer att nicka instämmande, sedan kommer v att vända oss om och ha glömt vad det var vi egentligen pratade om.

Men någonstans finns där ett tabu som vi aktivt försöker att undvika att prata om. Vi lägger bilden tillrätta, för att göra oss själva vackrare, och sedan nickar alla instämmande. Vi återspeglar oss i berättelsen och försöker intyga oss att den vackra bilden inte är beroende på det som vi inte vill prata om.

Detta tabu blir som tydligast i hur vi berättar om RAF-medlemmarnas fängelsevistelse. Den accepterade diskursen är att de fängslades, de fick rättegångar, och flera av dem valde sedan att begå självmord. Efter det enkla konstaterandet av självmorden brukar berättelsen ta slut, för det finns enligt oss själva inte mycket mer att säga. Men om vi faktiskt tittar närmare på det som vi vet, inser vi snabbt att vad vi säger med stor sannolikhet inte stämmer. Vår diskurs väljs på grund av den effekt vi vill ha, inte på grund av det troliga i den.

[...]

Den nionde maj 1976 hittades Ulrike Meinhof hängd i sin fängelsecell. Den officiella och nuförtiden allmänt accepterade berättelsen är att hon hade hängt sig själv med hjälp av ett rep som hon tillverkat av en handduk och som hon sedan knutit fast i ett galler som satt för fönstret i hennes cell. Sex dagar senare begravdes hon i Berlin. Anledningen till självmordet skall enligt de offentliga utredningarna ha berott på att hon blivit isolerad från de andra RAF-fångarna efter en dispyt dem emellan.

Men bortom denna historia finns det ett antal obesvarade frågor som skaver när vi nickande instämmer att Meinhof begick självmord. Hur kommer det sig att Meinhof lyckades hänga sig själv med ett egentillverkat rep som enligt tester inte skulle ha hållit för en fallande kropp? Hur lyckades hon att trä in repet när själva maskorna i gallret var en gånger en centimeter och man hittade aldrig någon form av verktyg som praktiskt sett skulle ha varit nödvändigt? Hur kommer det sig att de vassa verktyg som fanns och som var nödvändiga för att tillverka repet inte hade spår av textiler? Hur kommer det sig att den enda glödlampan som fanns i cellen, trots att alla lampor beslagtogs varje kväll, inte hade Meinhofs fingeravtryck på sig? Om Meinhof lyckats gömma en glödlampa för att använda under natten så borde hennes fingeravtryck ha funnits där. Hur kom det sig att Meinhof hade andra kläder på sig än de hon hade när hon låstes in, och att kläder hon haft tidigare under dagen inte kunde återfinnas i cellen? Hur kommer det sig att Ulrike som var under strikt bevakning hade spår av sperma och blåmärken i underlivet?

Detta är bara några av de rent praktiska frågorna som vi undviker att besvara för att självsäkert kunna fortsätta säga att Meinhof begick självmord i sin cell. Runtomkring detta finns det ett stort antal andra frågor. Varför lät myndigheterna måla om Meinhofs cell två dagar efter att hon hittades död? Hur kom det sig att man gick ut med att det var ett självmord innan den första obduceringen ens skett? Varför fick inga oberoende personer närvara vid obduktionen som utfördes av bland annat en före detta Waffen-SS medlem? Varför fanns det flera motstridiga vittnesmål om hur Meinhof hittades? Hur kom det sig att manuskript försvann från cellen efter att Meinhof dött?

Den artonde oktober 1977, i kölvattnet av flygkapningen i Mogadishu, meddelade en talesman för den västtyska regeringen att RAF medlemmarna Gudrun Ensslin och Andreas Baader begått självmord, samt att Jan-Carl Raspe och Irmgard Möller försökt begå självmord. Rasper skulle senare dö av sina skador. Alla fyra hade hittats i sina respektive celler i Stammheimfängelset. Samma fängelse där Ulrike Meinhof hade dött ett år tidigare. I efterhand är den allmänt accepterade versionen av händelsen att de fyra försökte begå alternativt begick självmord efter att de fått reda på att flygkapningen som krävde deras frisläppande hade misslyckats.

Andreas Baader skulle ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en pistol. Återigen uppstod snabbt obesvarade praktiska frågor kring det förmodade självmordet.  Hur kommer det sig att en person som begår självmord genom att skjuta sig själv, först skjuter en kula i väggen, och en kula i madrassen, innan han skjuter sig själv? Hur kommer det sig att Baader lyckades skjuta sig själv i nacken, så att skottet gick ut genom pannan, och sedan träffade golvet? Varför skulle en vänsterhänt person skjuta sig själv med höger hand, den hand som hade krutspår?

Jan-Carl Raspe skulle också ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en insmugglad pistol. Men hur lyckades Raspe skjuta sig själv utan att lämna några krutspår på någon av sina händer, någonting som är en omöjlighet?

Gudrun Ensslin hittades hängd i sin cell. På samma sätt som Meinhof var snaran runt halsen inte tillräckligt stark för att klara kraften av en fallande kropp. Hur kom det sig att stolen som hon skulle ha hoppat ifrån var så pass långt från kroppen att den omöjligen kunde ha använts? Men på någon sätt lyckades Ensslin ändå att hänga sig själv med fötterna 40 cm ovanför golvet.

När det gäller Irmgard Möller så fanns det inget självmord att förklara eftersom hon överlevde. Hennes eget förnekande av en självmordspakt kan lätt förklaras bort. Men trots detta finns det en fascinerade fråga. Hur lyckas en människa som försöker begå självmord att hugga sig själv fyra gånger i bröstet med en avrundad matkniv utan att lämna fingeravtryck på kniven?

Runt omkring dessa händelser, finns det som när det gäller Meinhofs död, ett stort antal frågor. Hur kommer det sig att den hemmagjorda radio som skulle ha använts för att få information från omvärlden, inte hittades förrän två dagar efter dödsfallen? Hur kommer det sig att rakblad och detonatorer inte hittades i Baaders cell först tre veckor efter dödsfallen? Från officiellt håll sades det att Baader och Raspe lyckats att smuggla in pistolerna med hjälp av sina advokater. Men denna förklaring har aldrig tagit sig förbi de fakta att fångarna inte hade fått träffa sina advokater sedan den sjätte september, eller det faktum att fångarna kläddes av nakna och visiterades före och efter att de hade träffat advokaterna. När det gäller Baader så sades det att han hade gömt sin pistol i en skivspelare, men i efterhand har det visat sig att den skivspelaren beslagtogs redan i början av september.

Detta är frågor som var för sig inte omkullkastar tanken att RAF-fångarna försökte eller begick självmord i fängelset. I varje skeende kan det förekomma enskilda händelser som i efterhand ter sig osannolika. Det är inget konstigt. Men det finns en reellt existerande friktion mellan den stora mängden graverande frågor och den säkerhet som vi återger berättelsen att fångarna valde att dö istället för att bli dömda i en domstol.

Denna friktion kan vi inte undgå.

[...]

Men förändrar detta något? Frågan måste ställas.

Vad skulle förloras om de blev mördade? Det är något i vårt undvikande i att ens närma oss möjligheten till utomrättsliga avrättningar som är talande. Vi försöker att skydda oss själva. Det är som om vi trodde att RAF:s våldsdåd skulle bli berättigade ifall den Västtyska staten mördade dem istället för att döma dem.

Men rättfärdigheten eller bristen på denna i deras dåd är inte direkt beroende på ifall de blev mördade eller ifall de begick självmord. Morden, kidnappningarna och bombningarna hade redan skett. Ifall dessa handlingar skall klassas som legitima, får vi bedöma dem i det tid och rum som de faktiskt skedde i. Bombningarna av Amerikanska armébaser skall bedömas i ljuset av att USA var inblandat i ett krig som dödade miljontals människor. Bilden skall bilden problematiseras av att det fanns andra vägar att ta än den väpnade kampen. Men vad som skedde i Stammheim 1976 och 1977 påverkar inte denna diskussion oavsett utgång.

På samma sätt så bedöms inte vår egen moraliska status av RAF:s handlingar. Vi blir inte bättre människor av att de bombade och mördade. Vi blir inte heller bättre människor om de gick självmord efter en moraliskt vidrig våldskampanj. Huruvida RAF:s kamp i olika aspekter var eller inte var berättigad, säger bara primärt något om deras bedömningar och val av handlingar. Vår moraliska status kommer av våra egna handlingar.

Och det är nog i detta område som vi hittar ursprunget till vårt tvångsmässiga konstaterande att de begick självmord. Vi tror att om de begick självmord så har vi moraliskt friskrivits.

Men det vi missar då är att vi gjorde vad vi gjorde. Fångar isolerades och torterades. Deras grundläggande rättigheter bröts konsekvent. Denna skugga kan vi aldrig undkomma oavsett än hur mycket vi hoppas att RAF-medlemmarna begick självmord. Det är därför vi återspeglas i deras ansikten. Samtidigt som vår moraliska status inte är kopplad till de handlingar de begick, så är våra handlingar kopplade till dem. Och oavsett vad de gjorde och hur man skall ställa sig till det, så måste vi erkänna för oss själva vad som skedde. Om de mördades så står vi längre in i mörkret än vad vi vill erkänna. Men oavsett vad står vi i mörkret.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, motstånd, politik, raf, repression, samhälle, tyskland, ulrike meinhof, brd, dissident, efterkrigstid, fascism, subversiv, riktade mord, terrorism, andreas baader, gudrun ensslin, tysk höst

Jag tänker att det är en tidig vinterdag. Kylan har börjat träda fram från sina gömmor. Snöflingor faller ned mot marken. Barnen står på lekplatserna med sina varma tungor utsträckta i förhoppning om att fånga en flinga.

Men vi är inte där ännu. Hösten har gripit tag om byggnaderna. Jag försöker att stänga av efter en dags produktion i det ekonomiska systemet. Den finansiella krisen har slagit till obönhörligt. Samtidigt som det diskuteras om att staterna måste skjuta till miljarder för att den spekulativa finansmarknaden inte ska kollapsa, så har det nya proletariatet av frilansare fått en halverat arbetsbörda. Samtidigt som dess uppdragsgivare försöker att skära i sina egna kostnader genom att skjuta över obetalt arbete till dem som nu ser sina inkomster krympa.

Jag har beskådat allt, och nu vill jag ingenting annat än att sluta mina ögon.

För några dagar sedan så skrev tidningarna om att man mellan de borgerliga partierna nått en överenskommelse kring FRA-lagen. Man skall nu förbättra den kritiserade men genomröstade lagen på 15 punkter.

Det medialt högprofilerade motståndet som av dagstidningar utmålades som demokratins sista hopp har nu smält likt en snöflinga på ett barns tunga. Det var som jag misstänkte. Mycket att uppståndelsen var del av en dramaturgi. Man gestikulerade och pratade teatraliskt, men det var inte verkligt. Vissa av deltagarna fortsätter, lätt förvirrade, lite osäkra på om avstannandet bara är ett skämt eller om den tidigare uppståndelsen bara var ett mentalt spöke.

Vi har inte lärt oss någonting. Några av de uppmärksammade förändringarna är att tillstånd om spaning skall prövas i domstol. Detta i ett land, där den statliga säkerhetspolisen i decennier har olagligen registrerat politiska motståndare, utan att någon någonsin har lagförts för det. Vi har ett domstolsväsen som passivt tittat på när detta skett, som dömt journalister som uppmärksammat dessa missförhållanden. Och det är detta rättsväsen som nu skall stå som garant för FRA:s spaning?

Som ett skydd mot den personliga integriteten så skall kontrollmyndigheten vara skyldig att undersöka om spaning mot enskild person skett enligt lagen, när den enskilde begär detta. Detta i ett land som fortfarande vägrar att till fullo öppna de register som innehåller säkerhetspolisens olagliga registrering. Skulle de nu plötsligen vara villiga att medge sådant som man fortfarande förnekar vid förfrågan trots att det hände för 30 år sedan?

[...]

Skall sätta mig ned och läsa. En buss åker förbi i mörkret. Jag skall fortsätta att läsa den nyutkomna biografin över Ulrike Meinhof (Jutta Ditfurth, Ulrike Meinhof: En biografi, Albert Bonniers förlag, 2008). Inte för att hitta en lösning. Jag sjunker ned i stolen vid skrivbordet letandes efter ett citat av Kristian Lundberg om att inte acceptera stadsgerillans förföriska enkelhet. Jag kan omöjligen hitta de ord jag letar efter. Diktsamlingarna ligger nu runt omkring mig på golvet. Jag börjar återigen misstro mitt minne. Jag börjar bli trött.

Imorgon börjar produktionen igen.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, politik, fra-lagen, borgerlighet, övervakning, reaktion, snö, ulrike meinhof

Vad tänker kvinnan på bilden på just i det ögonblicket som den är tagen? Den eftertänksamma blicken som ser rakt på betraktaren, fingertopparna som försiktigt vidrör varandra. Det ena benet lagt värdigt över det andra och den strikt borgerliga klädseln som signalerar hennes plats i samtiden. Kan hon ana att hon en dag kommer sluta sitt liv i en cell, en ”martyr” för en rörelse som ända in till våra dagar ger eko av ett demokratiskt samhälle i upplösning?

Kvinnan på bilden heter Ulrike, ett vanligt namn på en ovanlig människa. En person som på grund av samhällets repressiva funktioner tvingades att välja en väg som skulle radikalisera hennes politiska väsen, och till slut leda till hennes död.

Men på bilden ser vi den teoretiserande intellektuelle i vila, revolutionären i vardande, utan det för striden kortklippta håret och den förråade blicken som sedan skulle bli synonymt med hennes namn i bildreportagen från rättegångarna. De oförsonligt hårda ansiktsdragen vilar än så länge, de har ännu inte börjat forma hennes yttre. Än så länge är hon en del av den borgerliga överenskommelsen om hur en kvinna bör föra sig. Det demokratiska samhällets kroppsförändrande praktik, kampens härdande, genom revolutionen har inte trätt in i berättelsen om hennes liv. Under åren på drift kommer hennes radikala leverne märka henne. Men inte som ärr, utan som medaljer. Hon kommer bära sina ärr likt medaljer, en hårdhet som överglänser alla borgerliga föreställningar om det femininas passiva, undertryckta, skönhet.

Jag har alltid fascinerats av Ulrike, ja, en gång förälskade jag mig i bilden av henne. Jag var rätt ung då. Hennes ord och hennes intellektuella gärning, inte bara som journalist innan tiden i kamp mot den västtyska postfascistiska staten, utan även på drift. En Thelma & Louise som inte flyr, utan vänder och störtar rakt fram genom den tid då den västerländska demokratin verkligen stod och vägde. Den visade sin desperata oförmåga till att klara utmaningen från denna hennes vänster, den tvingade fram dennes radikalisering och därmed också sitt eget avkall från de stora orden om frihet och rättvisa.

Hennes skarpa analys av ett kapitalistiskt samhälle hade idag kunnat få ge ord till de orättvisor som breder ut sig alltjämt över världen. Hennes oförsonliga kamp mot ett system vars politik är och alltid varit förhärskande, hade kunnat leda mången vilsen själ mot disciplinerad kamp istället för livsstilistisk självförverkligande. Hade hon inte radikaliserats till frontkämpe så hade hennes ord idag varit ord som inte hade stigmatiserats var gång de uttryckts. Hennes klasskamp och antiimperialistiska kritik hade kunnat få gehör utanför de snäva ramar som nu upplåtes åt kritiken av samhällsystemet. Men hennes val var kampen, och den höll hon fast i in i det sista. I sitt sista brev från Stammheim skrev hon:

klassens politik är resultat av dess motsättning gentemot kapitalets politik -; kapitalets politik är en funktion av dess ekonomi, varvid jag menar att poulantzas fattat saken riktigt, när han säger att de ekonomiska funktionerna i en stat är en del av dess repressiva och ideologiska funktioner – klasskamp.

klassens politik är kamp mot kapitalets politik och inte mot dess ekonomi som proletariserar klassen direkt eller indirekt genom staten.
- Ulrikes sista brev till sina medfångar, skrivet 13/4, 1976, tre veckor innan hon hittades död i sin cell i Stammheim. (RAF: TEXTER, Bo Cavefors Bokförlag, Malmö 1977.)

Ulrike är än idag något av en förälskelse för mig. Men idag ser jag denna förälskelse på avstånd, som en sommarförälskelse i ungdomen som aldrig hände, den finns där men för var dag bleknar den, och jag går vidare. Den värmande vårsolen skvallrar om att snart är sommaren här igen, men snart så faller åter höstlöven, det är svårt att tro då solen steker utanför fönstret, men snart är det åter höst. Inte någon tysk sådan, inte här. Inte nu. Men höstvandringen fortsätter, på drift där i det förflutna och här i nuet. Ulrike är alltid närvarande, och jag går vidare med Ulrikes ord i mitt hjärta, de ekar som ett rop från en annan värld. Jag hör dem knappt, men de finns alltid med mig, och de känns.

+ + +

För vidare läsning finns det en mängd böcker och artiklar skrivna om Ulrike, hennes kamrater och de händelser som kommit att gå under namnet Tysk Höst. I augusti 2008 släpper Albert Bonniers Förlag åter Steve Sem-Sandbergs bok Theres som handlar om Ulrike. Det sker i deras klassikerutgivning i pocket. Bo Cavefors har återkommit flera gånger till denna tyska höst i sina artiklar – använd er av sökfunktionen i hans Svarta Fanor. Dessutom rekommenderar jag läsningen av min intervju och artikel i Tidskriften Kulturkritiks tredje nummer, finns för nedladdning i pdf här, som behandlar det postfascistiska Tysklands turbulenta efterkrigstid, Cavefors utgivning av boken RAF: TEXTER på 1970-talet, med den rättsskandal som följde.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, vänster, repression, motstånd, raf, ulrike meinhof