V
Idag är RAF historia och i och med återföreningen av de två tyska nationerna till en så borde detta kunna vara ett historiskt skede som vi passerat för länge sedan. Men med kriget mot terrorn som regisseras från Washington D.C så kan detta skede inte förpassas till historiens gulnande arkiv. Än idag sitter det fångar i tyska fängelser som har direkt, indirekt eller ingen som helst reell koppling till RAF och som där avtjänar domar för det krig som utkämpades mellan radikala vänstergrupper och den västtyska staten. Otaliga är offren i detta krig som aldrig kommer att kunna förlåta eller försonas likt den drömbild som producerades i samband med murens fall 1989. Än idag är skillnaderna mellan öst och väst påtagliga både i Tyskland och i EU i övrigt, för att inte tala mellan Europa och världen i övrigt. I Tyskland är det extra påtagligt i de ekonomiska förutsättningar som aldrig infriats efter alla dessa år av samnationalitet. Detsamma gäller de irrationella föreställningar om skillnader mellan medborgare och medborgare, det som på trettiotalet benämndes som ras och som idag kallas kultur, då makthavarna uttalar sig i frågan.

Det som avhandlas i de inledande avsnitten av denna artikel; det som jag anser vara Tysklands totalitära skuld är något som man skulle önska hade försvunnit med det kapitalistiska systemet seger i BRD över det socialistiska DDR nu när det spöket har undanröjts. Men så är inte fallet. Nittiotalets Tyskland präglades av starka motsättningar mellan dels öst och väst, dels mellan klasser, men också mellan tyskar och den del av befolkningen som benämns som invandrare och asylsökande. Det är samma gamla visa om igen. Det är en tysk historia som på intet sätt är unik för Tyskland. Självklart inte, men det är en historia som det aldrig tycks tas någon lärdom av. För att kunna sätta in vår samtid i den historiska kontext som avhandlats här ovan, både innan och i intervjun, så har jag valt att fortsätta låta Bo Cavefors kommentera några av de händelser som utspelat sig under året (2007, förf. anm.).

Bara under sommaren 2007 så har förbundsregeringen i Tyskland, en storkoalition där jättarna är CDU (kristdemokrater), SPD (socialdemokrater) och där Bündnis 90/Die Grünen också ingår, gjort allehanda utspel och agerat på ett sätt som leder tankarna till den tid som förhistorien till denna intervju avhandlar. Det hela startar i juni 2007 då Tyskland stod som värd för toppmötet mellan medlemsländerna inom G8. För att undvika konfrontation med protestanter så spärrades hela Heiligendamm i Rostock, av för att makthavarna skulle kunna hävda att dessa valda ledare för världens allra rikaste demokratier skulle kunna genomföra sitt möte utan att störas av ”huliganer” och ”terrorister”. Den tyska polisen kom att sätta in kravallpolis för att freda detta ”demokratiska” möte och gjorde inskränkningar i de ”demokratiska” rättigheter som protestanterna faktiskt innehar. Massarresteringar, deportering av tillresta och medelst repressivt våld så fredades detta möte från missnöjesyttringar. Detta är ju såklart inget unikt för Tyskland. Samma sak görs världen över med hänvisning till samma mantra som i Heiligendamm.

Hur ser du på detta förfarande då det kommer till missnöjesyttringar, och då menar jag främst vid sammankomster som G8-toppmötet?
Ja, analytiskt sett så är det naturligtvis den typen av politiska manifestationer man är mest rädd för, eftersom de kan få folkligt stöd, växa och bli ett politiskt hot som kan förvandlas till ett RAF om man inte i tid lyckas kanalisera in protesterna i någon form av parti eller organisation. För att komma åt denna typ av oppositionella manifestation så måste man ha mer aktiva terrorister att angripa, i alla fall verbalt, för att med hänvisning till dessa handgripliga agerande terrorister sätta skräck i allmänheten. Det vill säga genom att ge sken av att de verkliga terroristerna är av samma skrot och korn som till exempel demonstranterna i Heilgendamm. Den taktiken, den dialektiken, har lyckats förr. Den lyckas alltid. Den kommer att lyckas också i framtiden. Också för den smårädde enskilde medborgaren som tycker att demonstranterna i Heiligendamm är ena förfärliga flickor och gossar, ser gärna att man från officiellt håll jämför dem med de verkliga terroristerna. Här finns alltså en symbios mellan makten och undersåten.

Du nämner tidigare i intervjun att det finns en generation ungdomar mellan 17 och 30 som protesterar mot den dagordning som kommit att bli gällande. Denna opposition kommer ju idag både från ”vänster och höger”, hur ser du på utvecklingen i Tyskland där nationella, reaktionära, grupperingarna växer sig allt starkare – både på gatan och i parlamenten – är det något som kan komma att utvecklas likt ett trettiotalsscenario eller är de ”nyttiga idioter” som makten kan laborera med i sitt eget politiska spel?
De radikala högerkrafterna, om vi kallar dem så, så är svaret som ovan. Nej, jag tror inte dagens makthavare ser dem som ”nyttiga idioter”, mer än att om man låter dem hållas så där lagom så hjälper de till att hålla ”undersåten” där han bör vara, det vill säga i röstbåset. På samma sätt som man jämför de verkliga terroristerna med demonstranterna i Heiligendamm. Jag tror vi kommer att få se en stark polarisering i Tyskland och i hela det så kallade Östeuropa. Konfrontationer lär bli oundvikliga. Vem som ”segrar” denna gång tror jag inte kommer att vara lika självklart som under 1930-talet. Alltså: de nya generationerna och deras i allmänhet odogmatiska hantering av klassiskt idématerial, till exempel marxismen. Ryssland är också idag det stora frågetecknet.

Du nämner att Ryssland är ett stort frågetecken – kan du utveckla?
Alltså vad jag menar är Rysslands legitima intressen – man måste se det ur Moskvas synvinkel. Det intressanta för framtiden är inte vad vi och andra icke-ryska länder menar är Rysslands legitima intressen, utan vad härskaren, tsar, diktator eller ”vald” president”, anser vara ryska legitima intressen. Och då kommer det bli konflikter av det ena eller andra slaget förr eller senare. Nu har Putin skaffat sig det perfekta påtryckningsmedlet med dessa gasledningar. Att EU och NATO skulle gå i verklig konflikt med Ryssland för de baltiska staternas skull, tror jag inte ett ögonblick på. Man kan ju dessutom fråga sig: är de tre baltiska staterna verkligen ”stater” i traditionell betydelse? Är de inte snarare ”regioner” inom Polen, Tyskland och Ryssland? Är det inte ett ”regionernas Europa” som EU talar om?

När Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble (CDU) i juli månad 2007 föreslog att den tyska staten skulle kunna agera medelst riktade mord mot misstänkta terrorister så svepte ännu en mörk skugga från nittonhundratalet in över Europa. Det stormade en smula men det la sig snart, för varför inte? I kriget mot terrorismen så skys inga medel för att försvara de rättigheter som den moderna demokratin ger oss medborgare, att det i förslaget från den korruptionsmisstänkte inrikesministern rörde sig om statligt sanktionerade mord på MISSTÄNKTA terrorister är bara en detalj som kan rationaliseras med. Det är ju vår frihet som är hotad.

Tror du att inrikesminister Schäubles uttalande är ett uttryck för en tysk tradition av totalitärt agerande i statens intresse – eller är det något annat?
Javisst, beklagansvärt nog, kan jag inte se Schäubles uttalande som annat än en trist tysk tradition. Hitlers tal i radio natten efter attentatet handlade hela tiden om ”terroristerna” Stauffenberg och company.

Du nämner i intervjun att Stauffenberg och konspiratörerna mot Hitler hade kunnat rädda Tyskland efter kriget, men att de ignorerades av segermakterna. Mitt antagande är att de tillhörde det ”gamla” Tyskland och därför sköts åt sidan, men vad tror du – och detta blir ju rent hypotetiskt – skulle dessa kunnat tillföra som hade ändrat vad som kom att bli DDR och BRD?
Nej, de hade inte kunnat ändra på någonting. Tvärtom hade en man som Stauffenberg varit helt omöjlig såväl i DDR som i BRD. Han hade säkerligen tagits emot med öppna armar i DDR och utnyttjats ungefär som man utnyttjade Brecht, men något inflytande: nej. I BRD hade han, tror jag, blivit en bitter gammal man, dött i förtid, försjunkit i Stefan Georges dikter och så vidare. De av ”terroristerna” som överlevde, återgick ju till sina relativt undanskymda verksamheter som jordägare och så vidare. Stauffenbergs änka bodde till exempel i Angola under många år.

I kampen mot terrorismen, en kamp som går som en röd tråd genom Tysklands historia från Weimarrepubliken, genom Tredje Riket till BRD och DDR, och nu vidare till vår samtid och in i framtiden, så kan allt bedömas som terrorism bara författningens försvarare anser det gör just detta. Under sensommaren (2007, förf. anm.) så greps fyra tyska akademiker med hänvisning till terrorlagstiftningen i Tyskland. Det var bland annat sociologen Andrej Holm från Humboldt universitetet i Berlin som den första augusti 2007 arresterades med hänvisning till att hans akademiska arbeten. Holms forskning är inriktad på städer och sociala processer där begreppet gentrifiering är återkommande, åklagarsidan som extraherade forskaren med helikopter till en federal domstol menade Holms arbeten bar på liknande formuleringar, och använde sig av begrepp som hade hittats hos en aktionsgrupp som stämplats som terrorister av den tyska staten. Vidare menade polisen att Holm i ett möte med påstådda aktivister hade underlåtit sig att ta med sig sin mobiltelefon vilket visade på ett konspiratoriskt beteende. Vidare så har det framförts misstankar mot Andrej Holm på grund av att han närvarat vid protesterna mot G8-mötet i Heiligendamm, tillsammans med ungefär 80 000 andra människor.

En annan av Holms forskarkollegor anklagas för att vara kapabel att författa texter åt grupper som den som Holm anklagas för att ha gjort. Alltså är anklagelsen inte ens kopplad till något utfört skrivuppdrag, och anklagelsen hänvisar vidare till att denne forskare har genom sitt ämbete haft tillgång till bibliotek där han kunnat utföra sådan forskning som dessa militanta grupper är i behov av för att kunna författa texter. Dessa anklagelser är som synes rent av löjeväckande då de tycks vara helt tagna ur luften och baserade på en skuld som endast går att härleda i en associationskedja som en paranoid skulle kunna upprätta.

”Kriget mot terrorismen” som startade 2001 har ju på mer än ett sätt urholkat rättsstater över hela världen. I Tyskland så har det under sommaren uppmärksammats flera fall av bortförda akademiker med hänvisning till landets terrorlagstiftning. Hur ser du på detta och hur kan man t.ex. på fullaste allvar mena att tillgång till bibliotek och med hänvisning till vissa ord i akademiska arbeten peka ut någon som terrorist i dagens Europa?
Nämen alltså, det som sker i Tyskland, med de här akademikerna och deras nyttjande av bibliotek med mera, är ju bara en försmak av vad som komma skall. Försöksballonger. Se på acceptansen av kinesernas censur av Internet, den alltmer intensiva övervakningen också i Sverige, att klassisk humaniora åsidosättes vid universiteten för inriktning på klart definierade yrkeslinjer och så vidare. Också en sådan sak, som kan förefalla vara bagatellartad, som att ett universitet som Lund slopar professuren i latin. Det finns tusentals indicier på vart vi är på väg. Man talar, till exempel, om att avgiftsbelägga bibliotekslån – hittills avvärjt, men det kommer, det kommer – nästa steg är att man måste redogöra för vad och varför man vill låna en speciell bok som inte tillhör det absolut okontroversiella beståndet av böcker. ”Behöver du den för dina studier? Jaha, vilka studier är det du bedriver? Har din professor sagt till dig att du behöver den här boken? Jaha, fint om du kan skaffa ett intyg på det…”

Det du säger är alltså att det kommer komma en tid då information – till exempel genom biblioteken och forskningen – kommer bli än mer avskuret genom övervakning och ifrågasättande från makthavare. Ser du någon strategi för att säkra det relativt öppna utrymme för forskning, utgivning och debatt som ändå finns idag?
Nej, det kan inte finnas någon strategi för att bevara den nuvarande friheten, respektive relativa friheten, eftersom forskning och bibliotek inte kan leva isolerat från det övriga samhället. Finns det inte frihet, öppenhet eller vad du vill kalla det i samhället i stort, kan det inte heller finnas inom den akademiska eller konstnärliga världen. En annan sak är att det kommer att uppstå undergrounds, men det sker ju illegalt och är ständigt utsatt för förföljelse. Jag tycker att vad som nu skett i Tyskland också, på ett mildare plan, börjat ske också här. Tag till exempel all denna kultur, teater, musik, litteratur, konst och så vidare som existerar i dagens Sverige, men som lever sitt liv helt utanför kulturens institutioner. Bokutgivningen till exempel; lägg ihop all den kvalificerade litteratur som publiceras på alla dessa små, verkligt små, förlag och lägg den högen vid sidan om den kvalificerade litteratur som publiceras av Bonniers, Norstedts och så vidare. Vilken hög blir störst?

Hur ska man kunna värna kritikens rum, och i bred mening säkra ideologins utrymme i debatten, om vi får ett samhälle där till exempel forskare fängslas på grund av att nyckelord i deras texter återfinns i aktionsgruppers kommunikéer?
Ja, det går naturligtvis inte. Det blir underground i ordets sanna bemärkelse. Så är det redan idag i hög utsträckning. Se på er egen tidskrift (hänvisning till den insomnade tidskriften Kulturkritik, förf. anm.). Varför publiceras inte sådant kvalificerat material i DN?

I samband med ett från den tyska statsmakten avstyrt terrordåd i början av september, så visade det sig att två av de tre terroristerna var tyska konvertiter till islam. Detta resulterade i att krav, från bland annat inrikesministern Günther Beckstein (CSU) i delstaten Bayern, höjdes om att just konvertiter skulle övervakas extra hårt då dessa anses vara ytterst farliga och även potentiella terrorister. Rädslan för den avvikande åsikten är lika stark nu som i femtiotalets politiska processer i BRD, lika skrämmande som tanken på att vänsterorienterade medborgare skulle kunna komma att inneha positioner inom statlig eller kommunal administration, är rädslan för muslimen i dagens Tyskland.

Det avstyrda terrordåd – åtminstone påstått planerade terrordåd – som tysk polis annonserade för en tid sedan inbegrepp unga tyska konvertiter till Islam. Detta har i sin tur lett till att tyska politiker har krävt hårdare kontroll av just denna kategori medborgare då ”terrorrisken” anses vara allt högre inom denna grupp. Hur ser du på detta ur ett tyskt historisk perspektiv? Är dessa personer vår samtids nya ”hot mot demokratin” precis som vänsterrörelsen var för tjugo-trettio år sedan?
Nja, hot mot demokratin, tror jag knappast. Eller snarare: vilken ”demokrati”. Jag är inte övertygad om att våra västerländska samhällen är särskilt demokratiska. Parlamentariska demokratier, ja. Men islam är och förblir en orosfaktor så länge man inte hanterar frågan utifrån 1300 års erfarenheter. Jag tycker faktiskt att katolska kyrkan och diverse påvar och teologer, agerat föredömligt sedan 1500-talet. Gång på gång försöker man få igång någon av alla dessa otaliga dialoger, men det strandar alltid på världsliga makter som i den islamska världen finner den materia som bygger västerlandets ekonomiska välstånd. Katolska kyrkans tro och islams tro tror jag kan mötas, men alla former av religiös tro som har fattigdom och som sätter människans värde i första rummet, kommer alltid att tvingas kämpa mot de världsliga makter som känner tron som en tvångströja för att kunna agera hänsynslöst, där ekonomiska och statliga maktintressen går före människors enskilda intressen. Den konflikten är olösbar. Islam sätter fingret på den ömma punkten – man har aktualiserat ett förhållande som de flesta trodde var ett övergivet tillstånd i västerlandets historia. Så är det inte. Hot mot demokratin är Islam alldeles säker, men hot mot vilken demokrati?

Kan dessa två syskonreligioner på något sätt närma sig varandra i en värld som styrs av en liberal ekonomisk agenda i allt från finansieringen av det offentliga till angreppskrig, där det i det sistnämnda finns en näst intill messiansk retorik kring agerandet i till exempel Irak och Afghanistan?
Man har försökt enas om att respektera varandras existenser, allt sedan 1500-talet, men en sådan ömsesidig respekt som automatiskt skulle slå undan fötterna på extremer på båda sidor, vill naturligtvis det liberalkapitalistiska samhället inte veta av eftersom det skulle utgöra ett absolut dödligt hot mot dess existens. I realiteten är en gemensam aktion mellan Vatikanen och Islam en ”terrorism” som skulle få oanade konsekvenser. Säg bara att katolska kyrkan återgår till uppfattningen att förbjuda räntor. En messiansk retorik användes endast av den som använder retoriken för att förvilla bort något annat.

Du ställer ju frågan om vilken demokrati som Islam skulle utmana, just det undrar jag också. I Europa och västvärlden tycks liberalismen utnämnt sig själv till segrare sedan över ett årtionde tillbaka. Men jag tycker mig se att det inte är så. Dels på grund av att den liberalism som vi har idag använder sig av friheter och rättigheter som ett förbehåll till att genomföra en ekonomisk agenda, men också på grund av att dagens liberalism är en självmotsägande tankesystem där frihet och rätt alltid är något som det kan förhandlas om beroende på vad som står att vinna i att göra detta – vad anser du om detta, och tror du att det finns en ”värdslig frälsning” för mänskligheten som står utanför det andliga?
Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.

Det är en ganska så pessimistisk bild som målas upp i det här samtalet. Framtiden ser inte ljus ut och det förgångna tycks allt mer kasta en illavarslande skugga över oss. Att ställa frågor om framtiden är förvisso vanskligt men jag vill tro att det ändå finns hopp. Det är kanske naivt men jag har egentligen aldrig varit så bekväm med att stirra ner i avgrunden, jag vill ju blicka uppåt – framåt – även då det sett som allra mörkast ut. Vad säger du om detta?
Pessimistiskt, nja, jag vet inte. Jag är inte pessimistisk i den meningen att jag går och dränker mig, eller så. Men varför skulle världen plötsligt bli ett paradis? Det har den aldrig varit. Eftersom jag tror på Gud så menar jag att världen blir vad vi gör den till och eftersom människan inte nyttjar sin fria vilja till att göra det goda utan alltför ofta bara ser till sina egoistiska intressen så blir det som det blir. Alltså ett evigt kiv och liv…

Alltså, den tyska praktiken från ett omänskligt nittonhundratal går igen i vår samtid. Det är ytterst lite som har förändrats mellan de olika styrelseformerna som den tyska nationen genomgått under de senaste hundra åren när det kommer till hanterandet av avvikande åsikter. Med den blick som Cavefors ser ut mot vår framtid spår ökade motsättningar och jag är benägen att tro på hans dystopiska siande. Med tanke på vad som sker både här hemma i Sverige med övervakning av, och misstro mot, medborgare så är en pessimistisk, eller för den delen realistisk, framtidstro inte något som överraskar. Det tjugonde århundradets första decennium har hittills varit en tid av ökade motsättningar både globalt och nationellt där det påstådda kriget mot terrorismen sägs värna vår frihet och demokrati, men det perspektivet tycks vara förbehållet de som själva för kriget. De inskränkningar i yttrande- och åsiktsfrihet som görs globalt speglas också i vårt eget samhälle här i norra Europas utkant. Om det funnits ett politiskt beslut bakom granskningen, och processen mot, Bo Cavefors Bokförlag – vilket det kan verka som – där Bundeskriminalamt i BRD eventuellt har utövat påtryckningar mot den svenska staten eller rättsapparaten, så är det verkligen en skandal i paritet med IB-affären.

Att det finns anledning att återkomma till den utveckling som nu är på gång i Central- och Östeuropa är en självklarhet utan förbehåll. För utan de friheter och rättigheter som beskyddas genom det så kallade kriget mot terrorismen och som i sin tur nu utmanas av sagda krig, så kommer samtiden, och i och med det också framtiden vara förlorad. De verkliga attackerna mot det så kallade öppna samhället sker inte främst i form av bomber, ihopsnickrade i förortslägenheter, utan genom en systematisk urholkning av de påstådda rättigheter som inskränkningarna av vår lagstiftning innebär och där ett otillbörligt nyttjande av rättsapparaten som vapen slår mot hela befolkningsgrupper och politiska åsikter utan någon som helst urskiljning.

Boken som en gång lockade mig likt ett irrbloss i det unga och skymmande nittiotalet, som tycktes hota det demokratiska samhället tjugo år innan det, är idag en medfaren och i mångt och mycket uttjänt historia. Förutsättningarna för vår frihet, eller relativa sådan, förändras ständigt och att följa mallar tycks allt mer vara en väg som leder till avvägar istället för att nå målet. Men som ett tidsdokument, och som en varning för oss som lever i denna förunderliga och cyniska tid, är denna bok ännu oumbärlig i synen på vad ”det goda samhället” egentligen är för något, och vad det kan tänkas föra med sig om det ”goda” blir till blott ännu ett av alla relativa begrepp i maktens tjänst.

+ + +

Det här är den tredje, och avslutande, delen av artikeln Kallt krig och tysk höst som publicerades hösten 2007 i den numera insomnade (och i det svenska medielandskapet briljanta) tidskriften Kulturkritik. I och med denna publicering på Fragment, alla händelser som skett inom det fält som här avhandlats här och genom H:ström Text & Kulturs utgivning av raf: stadsgerilla så har ett flertal nya infallsvinklar och frågor dykt upp. Dessa kommer under vintern/våren att försöka svaras på i en uppföljande intervju med Bo Cavefors. Till den som känner sig intresserad av att ta del av den kommande intervjun OCH alla andra högaktuella, uttömmande och problematiserande texter som publiceras här vill jag å det starkaste uppmana till att lägga in Fragment i rss-läsaren.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Kallt krig och tysk höst [2] : Böcker, motstånd och repression.
Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.

+ + +

REKLAM

För att beställa någon av titlarna ur H:ström Text & Kulturs Serie Cavefors – raf: stadsgerilla, Ernst Jüngers Psykonauterna eller Bo Cavefors skriftställning Svarta Fanor (1-8) – så rekommenderas följande länk: Serie Cavefors.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism, intervju, samtid, radikal islam

IV
Att jag i denna artikels inledning talar om en bok, som i mina yngre år gäckade mig som en helig graal vari mycket av sanningen troddes finnas, kan tyckas ha försvunnit under denna genomgång av Tysklands totalitära arv. Men utan denna genomgång så skulle det som följer här kunna framstå som ren fiktion författad av någon av de stora inom genren för politiska thrillers. Nu är det icke så. Det är ett vittnesmål om något som med största sannolikhet, i många aspekter, är en publicistisk och rättslig skandal av stora mått och som är en direkt följd av denna tyska fråga.

Under årens lopp har ett särskilt förlag alltid följt mina inköp av litteratur som jag funnit vara av intresse, oavsett om det rört sig om ett samlande av Peter Weiss utgivning eller sociologisk litteratur och politiska verk. Bo Cavefors Bokförlag finns representerat mer än något annat idag icke existerande förlag i mina bokhyllor. Bo I. Cavefors är idag skriftställaren som inom undergroundkretsar lyser med något av ett romantiskt skimmer, och har introducerat många genom sin utgivning av stora tänkare. Under hösten 2007, där november sades vara utgivningsmånad, skulle bokförlaget H:Ström Text & Kultur ha gett ut ett urval av texter ur RAF: texter med fokus på just stadsgerillan i sin SERIE Cavefors. Den nya titeln är raf : stadsgerilla, och tyvärr kom aldrig boken ut då den där hösten 2007. Nu däremot, i februari 2009, har den givits ut och finns att inhandla genom välsorterade bokhandlares försorg.

H:ström Text & Kultur : Serie Cavefors

I och med den utgivning som var planerad till hösten 2007 och att det förflutit trettio år sedan RAF: texter gavs ut så gjorde jag en intervju med Bo Cavefors där han fick lägga ut texten om vad det egentligen var som hände i samband med utgivning av de beryktade texterna den där första gången under sjuttiotalet. Visst har det gjorts intervjuer med Cavefors tidigare, men de flesta av dessa är gjorda utan att problematisera utgivningen, eller den tid det rör sig om, samt att intervjuarna stryker medhårs och undviker att låta Cavefors lägga ut texten.

Här nedan följer ett samtal som har förts mellan Norrköping och Malmö under sensommaren – augusti och september – 2007. Det är kanske inte hela historien, men det är ändå ett ärligt försök att komma längre än vad som gjorts tidigare och det är med Bo Cavefors egna upplevelser av mötena som föranledde utgivningen av RAF: texter, de efterföljande polisrazziorna, rättsprocessen som ledde fram till konkursen och vidare till vår egen tid där kriget mot terrorismen åter tar ett nappatag om rättigheter och friheter vi tror vara oss av gud givna. Frågorna är i satt i fetstil och svaren från Bo Cavefors kursiverade.

Du hade tidigare gett ut Ulrike Meinhof på ditt förlag, vad var det i hennes texter som fick dig att vilja ge ut dem? Vilka var texterna?
Rättigheterna till Ulrike Meinhofs texter köpte jag på vanligt förlagsmanér av den tyske utgivaren. Alltså ingen koppling personligen till Meinhof eller någon annan. Skälet var naturligtvis dels rent förlagsegoistiskt: Meinhof var, minst sagt, aktuell. Det hon skrev var bra och tangerade mycket i min tidigare utgivning alltifrån sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike, som tillhörde de första böcker jag gav ut 1959, fram till den mer akademiska marxismlitteraturen. Alltså: att ge ut Meinhofs texter var ett självklart förläggarinitiativ.

Sedan kom utgivningen som ska stå i centrum för det här samtalet. Hur gick det till då du kontaktades för att ge ut de dokument som blev RAF:texter? Vem/vilka var det som kontaktade dig?
RAF ville ha ut sina texter i Västtyskland. Ett flertal RAF-medlemmar och så kallade sympatisanter arbetade på Klaus Croissants advokatkontor, där man använde sig av hans kontaktnät, stencilapparater och frimärken. Croissant var en klar idealist, förmodligen inte marxist, specialist på äktenskapsjuridik och liknande, goda inkomster, men han såg i en del RAF-medlemmar och i själva RAF-konceptet någonting som överensstämde med hans egen uppfattning om ett rättvist samhälle. Alltså: varför inte hjälpa dessa idealistiska ungdomar, som hatade nazismen, precis som Croissant själv, som såg hur nynazismen tog överhand i det västtyska samhället. Jag tror Croissant kände sig litet som Stauffenberg: här gällde det att stoppa galningarna innan de hann dra in Västtyskland i ett nytt förödande krig. Croissant försökte få RAF-boken utgiven av någon tysk förläggare. Det misslyckades. Till de västtyska förläggarnas heder måste jag säga att deras nekande inte berodde på att de ansåg att boken borde stoppas, förbjudas, icke utges, utan att de såg de klara konsekvenserna av en utgivning i BRD, med förbud, indrag, rättsprocesser och så vidare. Någon av dessa förläggare, jag tror det var Suhrkamp, som jag hade många års samarbete med föreslog att Croissant skulle vända sig till mig, som ju dessutom givit ut Meinhof. Croissant skrev ett brev och frågade, det måste ha varit 1976. Jag svarade positivt. Vi möttes i Hamburg och skrev kontrakt, han på uppdrag av Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD som skulle få royaltyinkomsterna av boken, och jag skrev under kontraktet för mig själv och för mitt förlag i Zürich, Verlag Bo Cavefors, vad gällde upplagan på tyska. Det visste jag inte då, men det visade sig vara ett bra drag att inte dra in mitt svenska förlag i det här, när polisjakten och konkursen satte igång 1979. Den svenska upplagan gavs ut av mitt svenska förlag och drogs med i konkursen och såldes för 1 kr exemplaret av konkursförvaltaren som dessutom brände upp hela förlagsarkivet eftersom det inte hade något ”kommersiellt värde”. Exemplaren på tyska fick polisen lämna tillbaks eftersom de ägdes av det schweiziska förlaget.

Kontrakten var alltså skrivna. Sedan vidtog en märklig kurirverksamhet om vad boken skulle innehålla. Men det gick undan. Vi träffades i Hamburg och München och diskuterade materialet. Ja, det var jag och tre till fem unga män och kvinnor, inte alltid desamma. Mycket trevligt. På den tiden brukade jag bo på såkallade lyxhotell och vi samtalade på mitt rum eller i foajén. Inga problem, mer än på deras bilar som väldigt ofta fick motorstopp. Framför allt en gång när de kom på autostradan från Stuttgart, till München, och jag väntade i fyra-fem timmar innan de dök upp, skitiga och totalt utkörda. Vilka de var? Vet jag ej. Jag frågade aldrig. Min fru Marianne var med och väntade på rummet, för vi skulle gå ut och äta och ha trevligt och där satt jag och väntade i foajén. Jag gillar inte att vänta och var fly förbannad när de äntligen kom, men de var så oerhört artiga, vänliga och trevliga så det ordnade sig.

Nåväl. Sedan skulle manuskriptet levereras. Christof Wackernagel, då knappt tjugo år och någon sorts kurir skulle leverera. Han kom till Dragör, där blev det stopp. Polisen tog honom när han skulle stiga på färjan till Limhamn, för vidare färd till Lund. Efter något dygn i arrest släpptes han, med manuskript i behåll, tog färjan och levererade manuskriptet. Sedan var det bara att redigera och trycka på GOTAB i Malmö. Carl-Göran Ekerwaldh, som tidigare hade översatt Meinhof, översatte också dessa texter till den svenska utgåvan. Det står inte i boken, men så är det.

Vad var ditt syfte med att ge ut RAF:texter?
Ja, det är en lång historia och svaret finns egentligen i mycket av det jag skrivit under årens lopp och i förlagets utgivning totalt sett. Jag började alltså 1959 med att bland annat ge ut Ezra Pound, Brendan Behan, Shelagh Delaney, en panamansk författare samt sju algeriska studenter. Den som tänker efter måste se ett samband här: utanförskap, förföljelse på grund av politiska åsikter och social misär. I sak är det samma koncept under alla år som kommer. Och Västtyskland: redan i början av 60-talet gav jag ut Jörn Svenssons bok om ”Vägen till det fjärde riket”, jag gav ut Amnestygrundaren Peter Benensons ”Åsiktsförföljelse i öst och väst” och så vidare. Hela vitsen med mitt förlag handlade om att motarbeta orättfärdighet. I sak handlar det om det idag också, i mina artiklar och egna böcker. Det är självklart att om man bedriver en sådan verksamhet konsekvent och verkligen menar vad man säger, så stöter man på patrull. Naturligtvis försökte man stoppa verksamheten. Någonting annat hade varit onaturligt. Men så länge man har pengar kan man gå vidare om man dessutom har psykisk beredskap för att helt enkelt skita i alla påhopp. Jag hade både och, men turbulensen 1979 gick inte att stå emot. Det blev för mycket.

I samband med utgivningen av RAF:texter så hanterade du pengar som gick till RAF. Hur ser du på detta och hur motiverade/motiverar du en sådan handling då/nu?
Ja, pengarna för försäljningen av RAF-böckerna gick till de Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD, faktiskt. Det blev inte så många D-mark, tyvärr. Men jag hanterade också en del av de summor som sympatisanter försåg RAF med. Och det var större belopp. Det är dyrt att bedriva gerillaverksamhet.

Hur ser du på det idag?
Hur jag ser på det? Jag ser på det nu som då. Det är ett dilemma, utan tvekan. Till vad kommer pengarna att användas. Läs Jörn Svenssons bok. Men Jörns och mina tveksamheter inför den västtyska utvecklingen delades av betydande befolkningsgrupper i BRD. Var BRD på väg mot ett nytt naziland? Mycket tydde på det. Ett naziland i modern tappning. Att jag blivit så engagerad i tyska frågor berodde bland annat på att på min skola i Storbritannien gick några pojkar från de adelsfamiljer vars fäder varit motståndsmän och arkebuserats tillsammans med Stauffenberg. Pengarna till RAF som jag förmedlade kom från sådana kretsar. Naturligtvis sympatiserade de inte med marxismen, eller anarkismen, men de såg RAF som ett medel att stoppa den utveckling de ansåg BRD då var på väg att gå. Jag tror att först när Helmut Kohl blev västtysk kansler så försvann denna oro för att landet skulle åternazifieras. Jag skäms således inte ett ögonblick för verksamheten. Men jag inser problematiken och det gäller att agera kallt.

Vad menar du med ”att agera kallt”?
Ja, att hålla isär begreppen. Att inte agera okritiskt, det vill säga att inte falla undan för turbulensen och automatiken i befrielserörelsers verksamheter. Afrika bjuder en rad skolexempel. Även om problematiken där är oerhört mer komplicerad. Alla former av befrielserörelser möter självklart ett motstånd som också det anpassas till rådande omständigheter och som bjuder motstånd. I Zimbabwe har situationen och Mugabe med vilja och starka ekonomiska intressen som pådrivare drivits in i en situation där skulden lägges på Mugabe och inte på den gamla vita medelklass som ägde jorden som inte tillhörde dem och som efter självständigheten med ekonomisk hjälp bland annat från Världsbanken stärkte sina ekonomiska maktpositioner genom effektiva intresseorganisationer. Men detta hör ju inte hit. Dock: med ”kallt” menar jag generellt sett: tro aldrig på verkligheten som spelas upp via politiker, i massmedia och så vidare. Varför tvingades Kwame Nkrumah till reträtt? Med andra ord: glöm inte RAF:s mål. Varför gjorde man plötsligt allt fel? Var den så kallade andra generationen otillräckligt skolade såväl politiskt som vad gäller politisk action? Finns det överhuvudtaget en ”andra” generation och diverse generationer därefter? Är inte ”andra generationen” och följande generationer något helt annat? Som egentligen inte har ett dugg med Baader, Meinhof och de andra att göra? Som rider på deras berömmelse, så att säga. Det här är bara frågor. Men de bör ställas eftersom man anklagar första generationen för att vara ansvariga för vad de kommande generationerna genomförde.

Du nämner att RAF under en period hade den västtyska opinionen i sin hand men lyckades förlora kampen om den med sin revolutionära praktik. Du har också nämnt i en tidigare intervju att det i en undersökning som gjordes i Västtyskland vid tiden då det begav sig visade att en betydande del av de tillfrågade förstod vad det var som RAF agerade mot – hur visade sig detta som de vände sig mot?
Konkret: i RAF såg många äntligen en tydligen välorganiserad organisation med ungdomar som föreföll intelligenta och aktiva och som genom sina aktioner visade på bristerna i BRD och därigenom förhoppningsvis kunde få ”vanligt folk” att öppna ögonen. Så skedde faktiskt som den där undersökningen visade. Dessa ungdomar borde stödjas helt enkelt, och det gjorde man. Det är dyrt att bedriva en sådan verksamhet. För sympatisanterna blev det en chock när RAF gjorde sina ödesdigra misstag. Att börja mörda på ett sätt där man inte längre kunde karakterisera det som furstemord. Varför RAF spårade ur vet jag inte och nog ej heller någon annan det sanna svaret på.

Du säger att RAF borde ha hållit upp med sin direkta verksamhet då opinionen i BRD visade att det fanns ett stöd för vad de ville uträtta. En sak som slår mig är att ditt eget stöd, i form av förmedling av pengar, inträdde då den så kallade andra generationens RAF var aktiva. Vid det laget var det klart att RAF var en stadsgerilla, vars medel också var väl kända. Det som jag försöker trycka på är problematiken när det är legitimt att använda våld mot en stat, och framför allt hur detta våld används. Såg du att deras aktioner mot civila instanser i BRD var problematiskt, till exempel då de agerade mot Springer Verlag?
Nej, inte vad gällde Springer. Knappast heller när man gav sig på Hanns-Martin Schleyer. Däremot klart när man mördade den där bankiren jag glömt namnet på (Jürgen Ponto, Dresdner Bank, mördad 1977 – förf. anm.). Jag menar att en stadsgerilla som läst receptet borde ha kidnappat Schleyer och utnyttjat opinionen maximalt. Schleyer var faktiskt föraktad också bland de sina. Hans nazism var väl känd och att ingen ”omvändelse” skett var allmänt bekant och så vidare. RAF borde ha pressat ut sista droppen medial uppmärksamhet och sedan släppt honom. Då hade RAF vunnit en seger av enorma mått och man kunde ha gått vidare med politiska aktioner som inte absolut var förknippade med någon form av våld: våldet hade endast funnits där i bakgrunden som ett alternativ.

Vi går tillbaka till utgivningen av RAF:s texter. Vad tror du det var som motiverade den svenska staten – och i förlängningen det svenska kulturetablissemanget – att utsätta dig och ditt förlag för det som hände?
Vad gäller utgivningen av böckerna så tror jag det fanns skilda motiv att stoppa utgivningen och samtidigt komma åt ett förlag som under nästan tjugo års tid irriterat diverse etablissemang. Primärt tror jag, det kan så klart aldrig bevisas, att det kom ett påpekande från Bundeskriminalamt att det var olämpligt att en bok som ”RAF: texter” fanns till försäljning i BRD. Samtidigt var det ju så att jag skulle ge ut Strindbergs samlade skrifter. Efter ett par års förhandsarbete och förhandlingar med Kulturrådet och Kulturministern var vi framme vid ett kontrakt. Idén var från början min och mycket mer omfattande än vad som senare blev fallet. Det skulle ges ut separattryck för skolbruk, studiecirklar, och så vidare. Carsten Regild hade gjort ett strålande omslag. Dessutom hade jag fått det tyska förlaget Piper i München till att de skulle ge ut en tolvvolymsedition med nyöversättningar. Jag var dessutom det förlag som efter Bonniers fick flest Litteraturstödspengar. Förlaget gick allt bättre, bland anat tack vare förlagets egen BOC-Klubb, gratiskulturtidskriften ”Sandgatan 14” gick ut till 40 000 abonnenter. Utgivningen låg på cirka 40 titlar om året. Uppmärksamheten med recensioner, intervjuer och artiklar var massiv. Jag satt i Bokförläggarföreningens styrelse men avgick året innan debaclet eftersom jag fann det omöjligt att samtidigt vara medlem i Författarförbundet och förhandla för Bokförläggareföreningen om nytt författaravtal. Jag hade egen distribution och efter det att fria priser införts också egna separata avtal med drygt 100 bokhandlare. Ekonomin var ansträngd, men det berodde på att varje krona utnyttjades för att producera. Bankerna fortsatte låna ut pengar. Berlingska tryckeriet i Lund och andra som Esselte, tryckerier i DDR med flera var inte rädda för att ge krediter. Jag och mina medarbetare på förlaget arbetade fint tillsammans. Vi hade roligt och jobbade oerhört mycket och effektivt.

Så på hösten 1979 så plötsligt, utan förvarning, briserar allt. Min fru Marianne, jag och våra fem hundar bodde sedan några år på en hyrd gård i Ballingslöv. Jag körde bil till Lund varje dag, men hade en övernattningslägenhet vid Clemenstorget i Lund, där jag framför allt hade mitt privata bibliotek. Som vanligt startade jag hemifrån vid 06.00-tiden för att vara i Lund ungefär en timme senare. Jag gick till mitt rum. Jan Moraeus, som hämtade posten varje morgon, kom strax efter. Plötsligt står en polis framför mitt skrivbord. Andra poliser fanns i de andra rummen. Jag, Moraeus och de andra medarbetarna som kommit fick inte lämna lokalerna. En husundersökning av förlaget började. Man packade ned pärmar och annat material för transport till Polishuset. Medarbetarna förhördes. Mig och Caballero, den boxer jag hade med mig varje dag till förlaget, sattes i en polisbil som forslade oss till Ballingslöv för att jag skulle öppna kassaskåpet. När vi kom dit var gårdsplanen full av polisbilar och poliser, flertalet civilklädda. Husundersökningen hade börjat också där. Jag fick inte prata med Marianne. Jag öppnade kassaskåpet där det inte fanns någonting annat än askan efter två tidigare döda hundar. Jag skulle åter till Lund i polisbilen för förhör. Jag bad få säga adjö till Marianne. Det beviljades. Jag kramade henne och viskade i hennes öra: göm pärmen som finns i bagageluckan i din bil. Den pärmen innehöll alla adresser och namn på kunder som köpt den tyska RAF-boken, adresser till så kallade sympatisanter och finansiärer, advokater och så vidare. Jag hade bara några dagar tidigare kört till Lund med Mariannes bil eftersom min egen var på verkstad och märkligt nog hade jag plötsligt fått för mig att den där pärmen nog inte borde finnas på förlaget. Men jag hade glömt ta den ur bagageluckan när jag kom till Ballingslöv. När poliserna sent på kvällen lämnat Ballingslöv, efter att ha minutiöst undersökt varje vrå, vänt ut och in på sängar och garderober, så var Marianne ensam med hundarna. Ingen hörde av sig. Jo, två personer hörde av sig och erbjöd hjälp, det var Sune Nordgren och hans fru, som också heter Marianne, men kallas Mann. Mann kom sent på kvällen till Marianne. Marianne berättade om pärmen. Mann och Marianne tog pärmen, smög ut i Göingeskogen och gömde den under några trädrötter. Marianne berättade senare att polisen som ledde husundersökningen hela tiden gått omkring och sagt, ungefär: det måste finnas här, det måste finnas någonstans. Vad letade man efter? Vapen? Adresserna i pärmen? Man fann ingenting, men återkom under den kommande veckan två gånger och vände upp och ned på absolut allt. Men fann ingenting.

Jag fördes till polishuset i Lund, förhördes. Mina advokater, Björn Isakson och Bo Liedholm, engagerades. Jag skulle fotograferas, som alla presumtiva brottslingar fotograferas. Jag hade med mig en plastmapp som jag fått av Nordkoreanska ambassaden, där jag hade diverse anteckningsblock, pennor, adressregister samt en liten lapp instucken i en kalender jag fått när jag fyllde fyrtio år av Bokcafét i Lund. I kalenderns ficka fanns lappen med mina bankkontonummer i Schweiz. Ingen brydde sig om att undersöka vad som fanns i mappen som jag hela tiden hade med mig. Efter fotograferingen bad jag få gå på toaletten. Detta beviljades och där spolade jag ner lappen med kontonumren. Sedan förhör igen. Jag häktades misstänkt för ekonomiska oegentligheter. Placerades i en av fyllecellerna i polishusets källare. Inget fönster, brits och två filtar. Toaletten användes också av en gulsotssjuk narkoman. Jag tilläts duscha en gång under de kommande nio dagarna. Ingen motion. Jag var verkligen inlåst i en fyllecell utan fönster, hela tiden. Jag lider av lindrig klaustrofobi och är till exempel livrädd för att åka i helt tillslutna hissar. Alltså: disciplin. Ett par snabba förhör under de nio dagarna. Isakson kom på besök, men fick inget säga om vad som pågick, bara att Marianne klarade sig.

Vilka var åtalspunkterna som framfördes mot dig?
Det var tolv anklagelsepunkter, allt handlade om ekonomiska oegentligheter av skilda slag. Rättens ordförande ajournerade förhandlingarna och bad länsåklagaren Lennart Eliasson gå ut och läsa på de lagtexter han hänvisade till. Munterhet i salen. Det tog väl ett par timmar. Jag friades på elva punkter, men fälldes på den punkt som handlade om att jag fört ut 4 000 D-mark, tror jag det var, utan att ha inhämtat Riksbankens tillstånd. På den tiden måste man ha Riksbankens tillstånd även vid små transaktioner med utlandet. Det var RAF-pengar som sänts till Croissant för att användas till de politiska fångarna. Numera undrar jag hur många förlag hade klarat sig lika bra efter en sådan grundlig ekonomisk granskning? En utredning på 1000 sidor. Jag var nu fri. Isakson körde mig till Ballingslöv. När Marianne, jag och hundarna sitter och slappnar av på kvällen, det är höst, busväder med ösregn, så knackar det på köksdörren. När jag öppnar står där en ung man klädd i rejäla regnkläder med huva och frågar på tyska om jag ”behöver hjälp”. ”Nej”, svarar jag, ”men tack, många tack”. ”Bra” säger han och försvinner ut i detta regniga höstmörker. Jag kom mig aldrig för att fråga vem han var, om han ville stiga på. Jag undrar än idag: vem var han? Thomas Dapper tror att han kom från Rote Hilfe. Andra tror att han kom från jesuiterna. Jag spekulerar inte.

När jag kom hem fanns det blommor från Bokcafét i Lund. Sune ringde. Annars: dödstyst. Efter min häktning har jag aldrig hört ett ord från mer än en enda svensk förläggare: René Coeckelbergs. Alla andra: tyst. Reagerade Författarförbundet? Nej. Amnesty? Nej. Endast von Vegesack och Svenska Penklubben tog tag i det hela. Icke en enda insåg att detta var ett ingrepp i yttrandefrihet och pressfrihet. Förlaget var som vilken redaktion som helst. Men ingen protesterade, mer än Svenska Pen och Nils Gunnar Nilsson tog så småningom upp saken i några mycket genomarbetade artiklar i Sydsvenskan. Detta är kanske det mest förvånande av allt: att här skedde ett övergrepp i två viktiga frågor som man annars talar så högt och tydligt om.

Den kompakta tystnad som infann sig från ”kultursverige” är ju påtaglig i detta. Ser du någon anledning till detta förutom det självklara i att ”akta sitt eget skinn” eller att ”två sina händer”? Kan det ha handlat om de summor som förmedlades från försäljningen av böckerna till RAF eller sypatisantpengarna snarare än ett uttryck för intellektuell härdsmälta från kulturkollektivets sida?
Nej, det var inte känt av någon enda, inte ens av medarbetarna på förlaget som Jan Moraeus och Kjell Eriksson, även om de kanske anade, men de ställde inga frågor och de fick inga informationer. Jag tror, faktiskt, även om det låter som typiskt infantil paranoia, att det kulturetablissemang som har ordet, helt enkelt under tjugo år varit rejält avundsjuka på min sits och därför med viss skadeglädje såg mig skadskjuten. Jag tror alltså, veta kan man icke för att använda Jan Myrdals favoritord. Här hade det 1959 dykt upp en ung kille – jag var 23 år – med en del money i bakfickan. De initierade, men de var få, visste min knytning till Jesuiterna, detta var ju 1959, visste att jag var bi eller bög och att jag överhuvudtaget inte hörde till den klass som bestämde kulturpolicyn då som nu. Alltså trodde man sig kunna kväsa verksamheten snabbt. Redan hösten 1959 ringde Åke Runnquist, från Bonniers förlag, till direktör Holm på Bohusläningens AB i Uddevalla som tryckte alla mina böcker de första åren och sa att ”Cavefors kommer aldrig att betala, akta er”. Jag tog nattflyget, post- och tidningsflyget, från London till Köpenhamn och sedan till Bulltofta. Holm och Edhagen rusade med sin bil till Malmö och jag bjöd på en god lunch på Savoy. Problemet var ur världen och de fortsatte trycka under alla kommande år. Jag skrev till Gerard Bonnier, fly förbannad och fick svar att sådant aldrig skulle ske mer från deras sida. Det skedde heller inte. Men det fanns ju andra aktörer. Kort svar: nej tystnaden berodde på avundsjuka och inte på pengarna till RAF, som de inte visste någonting om.

Kraven från tryckerier, som tidigare lämnat krediter, tycks vara avgörande för konkursen tillsammans med den borgerliga regeringens agerande kring utgivningen av Strindberg. Hur var händelseförloppet vid konkursen? Var den en följd av stillaståendet under rättegången? Så att säga, separat från åtalet men orsakad av den, eller var konkursen direkt kopplad till rättegången? Konkursen var inte direkt kopplad till rättegången. Men under veckan jag satt i kurran skedde en hel del. Birgit Rodhe, folkpartistisk chef för Statens Kulturråd, återkallade uppdraget att ge ut Strindberg, samtliga tryckerier, framför allt Berlingska, Esselte och Gotab, sa upp sina krediter, där Berlingskas agerande kanske var det märkligaste. Jag hade en kredit på, har jag för mig, bortemot 2 miljoner. Vid en konkurs skulle de förlora praktiskt taget hela summan. Min advokat Bo Liedholm förhandlade och förhandlade, till slut reste han och jag upp till Stockholm för att träffa Berlingskas styrelseordförande, tillika Svenska Kyrkans ekonomiskt ansvarige eftersom Berlingska ägdes då av Svenska Kyrkan. Det blev ett meningslöst samtal. Till slut sa Bo Liedholm: ”Jag trodde att när man förhandlade med Svenska Kyrkan så fanns det vissa moraliska och etiska hänsyn med i spelet”. Svaret blev: ”Här handlar det inte om moral och etik utan om pengar”. Då fick vi tacka för oss och reste hem till Malmö. Så sedan var det bara att begära förlaget i konkurs, det här var 1980.

Varför brände konkursförvaltaren förlagsarkivet om det inte hade något kommersiellt värde?
Ja, det kan man ju fråga sig. Konkursförvaltare var Hedelin i Lund. Jag skrev dit för ett antal år sedan och frågade om arkivet, därför jag tänkte att om han sålt det till någon privatperson så skulle kanske universitet vara intresserat av att försöka förvärva det på samma sätt som man för ett par år sedan köpte mitt arkiv bestående av böcker, recensioner och så vidare och som nu finns på SoL i Lund, men fick till svar att den som han utsett till att röja upp på förlaget ansett att det inte fanns något värde i arkivet och ”förmodligen” hade bränt upp det. Teoretiskt finns alltså möjligheten att denne någon faktiskt insett värdet och plockat hem det till sin egen källare och väntar på att de inblandade, framför allt jag, skall dö. Men, förmodligen, är det uppbränt.

Har du någonstans fått klarhet i varför rättegångsmaterialet makulerades? Kan detta sättas i samband med t.ex. konkursförvaltarens agerande då förlagsarkivet förstördes?
Nej. Jag har aldrig forskat i saken. Det kom fram för några månader sedan när Pål Espen Söbye var här och intervjuade mig och gick igenom materialet på SoL. Han begärde ut materialet från Länsrätten men fick då detta svar. Som tur är finns ett komplett material på SoL.

Vad har de officiella kommentarerna från statligt håll varit efter att den här affären utspelats? Försöker man fortfarande upprätthålla bilden av att detta handlade om ett normalt åtal mot ett företag som misstänktes för ekonomiska oegentligheter?
Överhuvudtaget inga kommentarer. Varken av det ena eller andra slaget. Jag fick 60 000, tror jag det var, som ersättning för nedlagt arbete med Strindbergsutgivningen.

Sympatisantpengarna är ju en springande punkt, eftersom de utgör gränsen mellan förlagsverksamhet och politisk aktivism. Krasst sett: hur var legaliteten i det förfarandet utifrån svensk lag? Utav de ursprungliga tolv åtalspunkterna, var det någon punkt som berörde detta? Var det möjligtvis så att det var detta som man indirekt försökte få tag på?
Nej, kommittén var copyrightinnehavare, representant och ombud var Klaus Croissant. Kommittén som var copyrightinnehavare skulle sålunda ha de juridiskt rättmätiga royaltyinkomsterna, vilka sändes till Croissant som deras ombud. Så skedde ett antal gånger, kanske två eller tre, med inhämtandet av Riksbankens tillstånd som var normalt när man förde över pengar från svenska bankkonton till utländskt bankkonto. Alltså från mitt registrerade aktiebolag till Croissants registrerade välkända advokatfirma. Men vid ett tillfälle sket jag i att göra det, dumt nog, men jag var irriterad på systemet. Sände alltså pengarna utan Riksbankens tillstånd. Bankerna som förmedlade transaktionen kollade aldrig om man fått tillstånd eller ej; det var inte deras business. På just den transaktionen fälldes jag. Min advokat, Björn Isakson, menade att vi skulle överklaga till Hovrätten eftersom jag säkerligen skulle frias där. Men vi hade flyttat till Italien. Jag var trött, genomtrött, på alltsammans. På Sverige. På kollegor. På så kallade vänner och så vidare, så jag sa: ”jag skiter i det, jag dras gärna med den villkorliga domen livet igenom”.

En tysk export som togs emot i Sverige med öppna armar från statsmaktens sida var ju Berufsverbot – yrkesförbuden som drabbat ett antal dokumenterade fall – kan det ha varit något som låg till grund för det som drabbade dig, och om det är så har du märkt av något sådant efteråt?
Jag har inga bevis för något sådant, framför allt eftersom jag ju aldrig sökt någon tjänst. Men å andra sidan kan jag ibland tycka det vara underligt att jag aldrig erbjudits en tjänst eller ett arbete utifrån de kunskaper och erfarenheter jag de facto har, oavsett vad man tycker om mina åsikter och så vidare. En enda gång tog jag kontakt med Bengt Göransson, när han var socialdemokratisk kulturminister och frågade om han hade något utredningsuppdrag jag kunde utföra. Vi hade ett bra samtal på hans tjänsterum, han var entusiastisk för idén och lovade återkomma. Men återkom aldrig. Vad gäller medarbetarskap i tidningar och tidskrifter så har jag ju medarbetat överallt från Svenska Dagbladet till Brand, i radion, och inte mött på motstånd någonstans.

Har du ansökt om att få ta del av de förmodade akter som säkerhetspolisen kan tänkas ha på dig?
SÄPO har jag aldrig bett få ut mina papper ifrån, för sådana bör rimligen finnas, ända sedan jag gjorde värnplikten i Uppsala. Vi var några stycken som satte undervisningen och systemet i gungning då och hade de sista månaderna ett eget schema. Under taktiklektionerna kom jag bland annat med förslag att Fi kom från väster, som alternativ. ”UT” skrek kapten Fredriksson. Så slutade jag ju utbildningen tre veckor för tidigt, eftersom jag kommit in vid RADA i London och föredrog den utbildningen framför regementet i Uppsala. Jag gjorde 1 repetitionsövning och efter den fick jag ett kort meddelande om att jag var avförd från rullorna, totalt utesluten ur försvarsmakten. Att SÄPO finns med i den ruljangsen är väl ganska självklart. Uppenbart ansågs jag vara alltför subversiv, totalt sett. Det komiska är ju att jag långt senare medarbetat i Kungliga Krigsakademiens Tidskrift, då bland annat om taktik och om Stauffenberg. Men, som sagt, jag har aldrig bett få ut handlingarna från SÄPO: det som står där är förmodligen i viss mån korrekt men antagligen misstolkat eller vantolkat.

I och med murens fall så offentliggjordes ju ett antal arkiv i DDR, vilket blivit aktuellt nu med krav från det politiska etablissemanget om offentliggöranden, vet du om du finns med i deras arkiv?
Stasi skrev jag till på rätt formulär och allting, när Berlinmuren föll och klassbarriärerna restes, och bad om mina papper. Men jag fick besked om att mitt namn överhuvudtaget inte fanns i något enda av alla deras många arkiv. Vilket är ju märkligt. Inte för att jag längtar efter att vara med i Stasiarkiven utan därför att jag ju började resa i DDR redan på 50-talet, hade mängder med kontakter där, tryckte många böcker där under åtskilliga år, och sedan denna RAF-bok. Mitt namn skulle alltså inte finnas i deras arkiv! Tror jag inte på. Däremot har jag uppfattningen att det finns Stasiarkiv som är lika hemliga idag som då. Är det de som finns i USA? Jag har aldrig testat att få inresevisum till USA, så jag vet inte om där finns något hinder.

Det tycks mig vara så att du ser din förläggargärning som ett uttryck för något som går utanför det krasst kommersiella och som snarare kan liknas vid en politisk handling. Hur ser du på det påståendet?
Ja, självklart, en politisk och en litterär handling. Kanske en kulturell handling. Jag ärvde en för den tiden ansenlig förmögenhet som jag kunde ha investerat i säkra projekt, köpt en skön vingård i Italien eller fortsatt med mina kamrater i London, tryggt och skönt och lagom ekonomiskt säkert. Men jag har faktiskt alltid haft åsikten att ärvda pengar skall användas, inte för egen trevnad, utan för något som pretentiöst kan kallas för det allmännas bästa. Se mina artiklar om att politiker och andra höga befattningshavare skall ha medelmåttiga löner och så vidare. Det är säkert en förskräckligt gammalmodig uppfattning, men jag menar, faktiskt, att man inte skall tjäna pengar på konstnärlig verksamhet, mer än vad som är nödvändigt för ett anständigt liv. Gärna en bra whiskey till exempel. Däremot skall den som av någon anledning har pengar i pungen använda dem så osjälviskt som möjligt. Jag tycker, faktiskt, att jag där är ett föredöme.

Hur har jag fått den inställningen? I första hand naturligtvis genom en sjuårig uppfostran hos jesuiterna, men också via min styvfar, som jag hade fin kontakt med till elva-tolv-årsåldern då jag fick reda på att han inte var min riktiga pappa, sedan blev det bara sämre och sämre och de sista femton åren av hans liv, sedan min mamma dött, hade vi ingen kontakt allt. Nåväl: min styvpappa kom från erbarmligt usla förhållanden. Han arbetade sig upp inom ICA från springschas till direktör. Han nekade till att ta emot löneförhöjningar eftersom han ansåg sig själv bäst kunna avgöra hur mycket lön hans arbete var värt. Med påföljd att hans pension var nästintill plusminusnoll, ungefär som min idag. Han startade ICA:s Frukt och Grönsaker och var där tills han dog. När vårt hembiträde bad honom ta med sig några lökar hem till middagen, gjorde han det bara om han fann några halvruttna som ramlat ur säcken. Idag låter detta otroligt, men det är dagsens sanning. Hans ärlighet var extrem. Min mamma älskade honom, men fick alltså mig med en annan man. Min mamma kom från en helt annan miljö, rika bönder på Söderslätt. Hur de träffades? Icke vet jag. Nåväl: efter lång utläggning tror jag du förstår efter vilka premisser jag drev förlaget. Det handlade, rått sagt, inte om krass kommersialism.

Tycker du att det finns något som idag går att jämföra med t.ex. utgivningen av RAF: texter?
Nej, tyvärr inte. Å andra sidan vet jag inte vad det skulle kunna vara. Situationen är en annan. Därmed inte sagt att den är bättre, snarare tvärtom. Se mina artiklar om det tysta Sverige. Det är tyst även i Tyskland, även om det börjar mullra bland den unga generation som idag är mellan 17 och 30. Jag tror att det kommer nya ”terrorister” i det centrala Europa. Förhoppningsvis har de läst RAF:s texter om stadsgerilla och förhoppningsvis har de lärt av RAF:s misstag och förhoppningsvis kan de skilja mellan den första generationen och de kommande.

Det semifascistiska Västtyskland som RAF såg, och kritiserade, är en avgörande del i den analys som gruppens aktioner utgick ifrån. Var det något som du såg själv, eller upplevde i kontakterna som förlagsman?
Ja, självklart såg jag det med egna ögon, fick informationer genom vänner, läste oerhört mycket litteratur, tidningar, tidskrifter och så vidare. Men i yrket som förlagsman mötte jag aldrig några hinder. Tvärtom. Jag mottogs synnerligen positivt såväl av den konservative Jüngervännen och utgivaren Ernst Klett som på ett liberalt förlag som Suhrkamp som av väldigt många vänsterförläggare. Suhrkamp hade jag flest kontakter med eftersom jag av dem köpte rätt många rättigheter, bland annat Peter Weiss, Walter Benjamin, Hermann Brochoch och så vidare. När RAF-boken väl var ute träffade jag dem ju bland annat på Bokmässan i Frankfurt am Main och i motsats till den avsky utgivningen väckte hos mina svenska kolleger, berömde de mig och tackade mig för att jag gjort det som de inte vågade eller kunde göra. Jag träffade inte en enda tysk kollega som tyckte det var skandal att boken utgivits. Tvärtom såg de den oavsett den egna politiska inställningen som ett historiskt dokument.

I tidigare intervjuer har du berättat att RAF hade sympatisörer bland radikalkonservativa i Västtyskland, vilka var dessa och vad tror du var deras intresse i att stödja RAF?
Här kommer du med en fråga jag inte kan och aldrig kommer att kunna svara på. Bortsett från motiven, som naturligtvis även kan ha varit annorlunda än de jag anger, kanske mer själviska konspiratoriska. Man måste minnas den tyska historien: med 1848-49, med Bismack, med kulturfejden mellan katoliker och protestanter, med ”det andra Tyskland” med Stefan George och bröderna Stauffenberg och andra. Alla dessa var tyska nationalister. Några vandrade tokig väg när Hitler hörde av sig. Några insåg var han förde Tyskland och hoppade av som Stauffenberg. Några var skeptiska från början som Jünger och Klett. Några var totalt främmande för nationalsocialism som idé, som George. En del var praktiserande katoliker eller protestanter. Gemensamt för alla dessa människor, där en betydande del tillhörde det verkliga gamla aristokratiska etablissemanget som alltid överlever och som, kanske just därför, kan se långsiktigt på ett lands och ett folks verkliga intressen, var och är en nationalism som snarare är kulturellt betonad än kopplad till politiska idéer och teorier. De trodde de kunde andas ut när Hitler var borta och ett nytt Tyskland skulle skapas. Det misslyckades redan från början i och med att landet delades. Hade till exempel Stauffenberg inte arkebuserats hade han haft alla skäl att ta livet av sig. Det märkliga är att just denna klass, som verkligen ville och som hade resurser att skapa ett friskt Tyskland, helt nonchalerades i efterkrigstyskland. Flertalet gick det ingen ekonomisk nöd på, tvärtom, men politiskt och kulturellt var det människor som inte existerade i offentligheten. Också juridiskt och ekonomisk skedde märkliga saker. Medan gamla nassar inom juridiken, pressen och läkarkår återgick till sina gamla tjänster som om ingenting hänt, återfick sin egendom och så vidare, så fick, till exempel Stauffenbergs änka vänta i decennier innan hon återfick sin egendom. Hitlers domar om landsförräderi, terrorism och så vidare stod kvar långt efter det Adenauer och demokratin installerats i BRD. Det där kan man skriva en hel bok om.

Tycker du att det återförenade Tyskland gör något som skiljer sig från det Västtyska samhällets sätt att hantera detta?
Ja, det är mer subtilt idag. Man måste också minnas att ej heller DDR gjorde upp med sitt nazistiska förflutna. Statistiskt sett var ännu fler gamla nassar engagerade på betydelsefulla tjänster i DDR än i BRD. Som jag ser det så är man idag tillbaks i en attityd där man inte tar hänsyn till historien. Inrikesminister Schäubles fadäs är ju helt obetalbar. Och det smittar ju av sig, precis som det smittade av sig under 1930-talet. Övervakningskameror, den här försvarsministerns (före detta försvarsminister Odenberg, red. anm.) totala aningslöshet. SÄPO:s utökade makt. En historielös regering, men därmed inte sagt att Persson var bättre.

Har RAF:s militanta kamp förändrat Tyskland på något sätt som du kan se? Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland?
Ja, delvis därför att man var på väg att svänga folkopinionen i radikal riktning, men det blev ett ordentligt magplask därför att man inte insåg sin begränsning. RAF-metoder kan lyckas hela vägen fram i länder som Nicaragua och Kuba men inte i ett samhälle som det tyska, inte heller i DDR för den delen. Man skulle ha lagt ner terrorverksamheten när man väckt den positiva opinionen, men bevarat strukturerna intakta, som ett ständigt hot berett att åter fungera aktivt. Inte bildat parti och blivit till en integrerad del av samhället. Tyvärr fanns det ju en hel del inom den tyska vänstern, som inom den svenska vänstern, som snabbt som ögat vände kappan efter vinden och vars engagemang i verkligheten var egoistiskt. Skit samma hur strukturen ser ut, bara jag kommer åt en god stol att pensioneras på. Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland? Nja, den slumrande fascismen hade visat sitt ansikte även utan RAF. Se hur det ser ut idag, då RAF mest är historia. Nej, jag menar att RAF:s existensberättigande var att man visade fram den slumrande fascismen i BRD – att den existerade och delvis hur den agerade. Det var RAF:s stora insats. När det var gjort och opinion skapats, skulle man gått i ide fram till dess utvecklingen gjorde det nödvändigt att åter agera. Agere contra.

Sedan början av nittiotalet så har RAF deklarerat ett eld upphör, inga aktioner har mig veterligen tillskrivits stadsgerillan sedan dess och i höst utkommer det en redigerad utgåva av RAF: texter på H:ströms förlag. Är frågan om RAF utagerad idag, avväpnad, och således bara av ett historiskt intresse?
Utgivningen av de delar av boken som handlar om stadsgerilla är i högsta grad aktuella texter. Se vad som sker i Italien och som börjar ske i Tyskland. Det mesta i originalupplagan är förlegat rent actionmässigt men har onekligen stort historiskt intresse. Stadsgerillaavsnitten tror jag kan användas konstruktivt också idag, precis som delar av Maos militärpolitiska skrifter som jag också gav ut.

Kan du se något som skulle kunna skapa en liknande affär idag – jag menar i fråga om utgivning av material som anses vara subversivt eller anknutet till terroristverksamhet? Kanske en samlingsvolym av Osama Bin Ladens tal eller en samlings-dvd med Al-Qaida:s videokommunikéer?
Nej, det är inte samma sak, även om man skrämmer med Bin Laden och hans fyrtio rövare, och trots elfte september och annat så berör det inte de vanliga medborgarna på samma sätt som om terroraktioner sker av europeiska ungdomar som är en del av vanliga människors vardag. Just därför är det väl som med de brittiska muslimer som agerat i London skrämt upp, eftersom de, trots allt var vanliga snälla och belevade och hyfsat utbildade brittiska ungdomar, visserligen med invandrade föräldrar, men det är ju vanligt i Storbritannien, precis som i dagens Sverige. Men en bok med deras eventuella texter och så vidare, nej, jag tror inte det skulle få samma konsekvenser. Mediemarknaden har ju förändrats radikalt sedan 1970-talet.

Ser du några tendenser till att åternazifieringen av BRD går igen i det som sker i Europa idag med övervakning och kriget mot terrorismen? Hur ser du i så fall på detta?
Ja, verkligen. Och jag tror att det sker en mobilisering också från det andra hållet, i vad jag tidigare nämnde om Italien och Tyskland. Det mest intressanta är, tycker jag, att den kommande terrorismen och politiska radikalismen även om den hämtar inspiration från i stort sett samma källor som under 1960- och 1970-talen, så är man idag inte dogmatisk på samma sätt. Målet är viktigare än medlen, för att använda en utsliten klyscha. Med tanke på lättheten idag att utan större besvär och kostnader komma över avancerade vapen, subtil underrättelseteknik och så vidare och med tanke på den oerhört välutbildade ungdomskader som idag finns framför allt vad gäller underrättelseteknik, så är jag övertygad om att vad som förestår blir långvarigt, blodigt och kommer att sluta i den värld som Ernst Jünger beskriver i Eumeswil. Oavsett vilken ”sida” som ”segrar”.

I vilket stadie tycker du att Europa befinner sig idag? Närmar man sig det som BRD befann sig i då RAF agerade, eller har vi redan passerat denna gräns?
Nej, man har ännu inte passerat gränsen, eftersom Tysklands återförening, Helmut Kohls pragmatism och en hyfsad ekonomisk utveckling för medelklassen har fördröjt utbrottet.

Ser du någon legitimitet för en väpnad kamp a’la RAF idag, och skulle det någonsin kunna uppbådas något som helst folkligt stöd för ett sådant motstånd?
RAF är idag dött och historia, därför kan man redan idag tala ganska öppet om RAF. Men det kommer nya former av väpnat motstånd. Historiskt sett har det alltid gjort det. Det är aningen vilseledande när man försöker intala människor att det vi inte vill skall hända igen inte heller kommer att inträffa. Självklart blir det nya väpnade uppror. Och visst går det att få folkligt stöd för sådan aktivitet, om man agerar med människors bästa för ögonen och inte gör sådana idiotiska misstag som RAF gjorde.

+ + +

Den här intervjun ingick i den artikel som tidigare publicerats i tidskriften Kulturkritiks tredje nummer under hösten 2007. Här har texten delats upp i tre delar – där den här första delen av intervjun är den andra delen – för att inte göra den alltför stor och oläsbar genom bloggformatets begränsningar. Det är också därför artikeln på sina platser missar händelser som skett efter september 2007. Detta har inte rättats till förutom på ett par ställen med hänvisning till författarens anmärkning. Publiceringen av de följande delarna kommer ske under det kommande veckoslutet.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism, intervju

Prolog
Jag minns ett samtal jag hade med en antikvarieföreståndare på Södermalm i Stockholm under mitten av nittiotalet. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag hade i alla fall ställt den där frågan som jag alltid ställde då jag gick in till ett antikvariat på den tiden. Frågan berörde en bok som var lika mytisk som den var svår att få tag i. Mannen med koftan bakom disken hade självklart svarat nekande både på frågan om han hade den där boken inne, och följdfrågan om man kunde reservera den för framtiden. Det gjorde dom alltid.

Ett par år tidigare hörde jag först talas om den där boken. Den hade nämnts vid ett samtal i en källarlokal i Uppsala där jag var en tyst novis i en vänsterpolitisk kulturförening. Jag minns att det var någon som nämnde den i ett samtal en sen fredagskväll då vi satt och drack öl – ungefär tio stycken skamfilade typer i ett källarkrypin på högst tio kvadrat som hade färgbombats av nazister tidigare i veckan – det var någon som sa att den där boken, den fanns uppe på Carolina Redeviva men var helt omöjlig att få låna. Någon föreslog att den skulle exproprieras. En annan nämnde att den säkert gick att få tag på i något av antikvariaten som omgav universitetet. Efter den kvällen upptog den där boken rätt stor del av det där som jag bara måste få tag i. Ju längre tiden gick, desto mer önskade jag komma över boken, och ju mer jag önskade finna den desto längre ifrån den tycktes jag hamna.

Just nu så har jag boken intill mig. Den ligger faktiskt här i en plastficka. Den är sliten och håller knappt ihop och jag vågar inte längre bläddra i den för då riskerar den att släppa i limningen. Jag har faktiskt aldrig vågat läsa dess gulnade sidor så som det nog var tänkt att den skulle läsas; att refereras ur vid möten, som en instruktionsbok vid aktioner eller som en läsebok för ett väpnat motstånd. Jag har gläntat på sidorna, läst försiktigt och aldrig velat lämna den utan uppsikt.

Den här texten som du just nu läser har flera huvudpersoner. Men främst är det den där boken som avhandlats här ovan. Men det är också berättelsen om förläggaren som gav ut boken och som på köpet hamnade mitt i något som mest kan liknas vid ett händelseförlopp signerat någon av de stora mästarna inom den politiska thrillergenren. Det här är berättelsen som tar oss med till en tid där demokratin stod och vägde. Huvudpersonerna i dramat är boken RAF: texter (Bo Cavefors bokförlag, 1977), stadsgerillan Rote Armee Fraktion och den tidigare förläggaren och numera skriftställaren Bo I. Cavefors.

I
Idag är det trots allt svårt att riktigt greppa den tid som det här dramat utspelade sig i. Lika svårt är det att verkligen uppfatta vad det var som föranledde det hela. Det är i efterkrigstidens Tyskland – ett krossat rike och en delad nation – där det i väst stod allierade västmakter och i öst dess forna vapenkamrat Sovjetunionen. Den tyska nationen delades efter kriget upp i två statsbildningar – i öst det socialistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och i väst den kapitalistiska Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) – en slagen nation som fick rätta sig under segermakternas dekret och villkor. Länder som fötts ur något av det värsta som drabbat Europa någonsin; det nationalsocialistiska Tyska tredje riket som 1945 förvandlats till intet mer än grus och damm.

Det känns egentligen alldeles överflödigt att försöka författa en översiktshistoria för något som ligger så nära i tiden. Kanske skulle det vara nödvändigt på grund av att den socialdemokratiska och den borgerliga historieundervisningen i den svenska skolan är så undermålig, men jag förutsätter att läsaren är fullt medveten om det andra världskriget, nazismens brott och det på efterkrigstiden påföljande kalla kriget.

Vad som dock är viktigt att poängtera är de två tyska staternas förhållande till sitt gemensamma nazistiska förflutna, eller jag kanske ska skriva deras ickeförhållande till detta. I både DDR och BRD så kunde forna nazistkoryféer återgå till det civila livet med näst intill inga reprimander alls för sina tidigare handlingar. Detta måste påpekas för att den fortsatta berättelsen ska kunna förstås. Ett av skälen till detta står att finna i det kalla krig som följde på freden efter andra världskriget. Där två nationer kom att stå i centrum för det som skulle komma bli samhällssystemens stora kamp under närmare femtio år, som båda bar på oket från sina forna nazistiska härskare på sina nu (mer eller mindre) emanciperade axlar och som stod mitt i ett sönderbombat Europa. Gitta Sereny går på djupet med det tyska oket i sin bok Tyskt trauma (Ordfront, 2003). I sina möten med personer som har stått det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) nära har hon försökt söka efter vad det var som gjorde Hitlers regim till det rätta för de inblandade, samt sökt efter det tyska förhållandet till dess mörka historia. Den dubbelhet som efterkrigstidens, i detta fall, västtyska befolkning burit på benämner hon som ett av skälen till att omvärlden har haft så svårt att hantera Tyskland utan att återkoppla till det som har hänt historiskt.

”För denna majoritet är det omöjligt att inse att orsaken till världens oförmåga att förstå dem är att de, som en nation, som familjer och individer, lever ett oerhört farligt och vilseledande dubbelliv. Ett liv som å ena sidan genomsyras av de monstruösa händelserna i nationens nära förflutna – händelser som, trots den tid som förflutit och trots att livet numera är gott och går sin gilla gång ändå ligger där och skvalpar så nära ytan att ursäkter, rättfärdiganden, anklagelser eller sorg flödar fram vid minsta anledning eller provokation. Å andra sidan finns det de som rationaliserar eller bagatelliserar det som helt enkelt inte kan uthärdas, rationaliseras eller bagatelliseras, genom att eftertryckligt och inför alla och envar, och framförallt inför sina egna barn som de därigenom infekterat med detta självbedrägeri, hävda att det förflutna egentligen inte hände – eftersom de själva som individer ››inte var där‹‹ eller ››inte visste något‹‹, vilket ofta är sant.” (Sereny:82-83)

Sereny skriver att detta förhållningssätt, som generationerna som var i vuxen ålder under Hitlers styre, hade ”[…] det helt enkelt legat utanför deras förmåga att acceptera att de är medskyldiga till sin egen historia”. (Sereny:83) Med detta i åtanke så står vi i redo att ge oss på en av de viktigaste punkterna i denna berättelse. Nämligen det som har kallats för åternazifieringen av BRD.

II
Åter måste vi gå tillbaka i historien för att ens kunna försöka förstå vad åternazifieringen av BRD egentligen betyder. Först så måste vi konstatera att det nationalsocialistiska Tyskland var ett samhälle som vilade uppå NSDAP:s axlar. Samhällskroppen genomsyrades av den kontroll som det nazistiska partiet utövade genom partianslutning, organisationer och i militariseringen av det civila samhället. Den totalitära staten hade skapat ett system som dels kunde kontrollera sin befolkning, men också premierade dem som gjorde sitt för nationen och i förlängningen för partiet. Detta gällde både för den enskilde individen såsom för företagares verksamhet. Jan Myrdal skrev 1972 i FiB/Kulturfront om fyrtioårsminnet av Hitlers makttillträde 1932 då NSDAP ingick samlingsregering med det Tysknationella Folkpartiet (DNVP). Myrdal för fram det tyska monopolkapitalets allians med NSDAP, vilket skulle gynna dessa företag ofantligt, och poängterar att de som var Tysklands herrar under trettio- och fyrtiotalet också var det 1972 – och således är de det än idag i den mån de fortfarande trotsar döden. I det nazistiska Tyskland stred monopolkapitalisterna, likt de gör idag, om vem det var som skulle få tillsätta ekonomiminister i regeringen och lierade sig med de olika maktcentra som den nazistiska staten bestod av. En allians som är av särskilt intresse för förståelsen för problematiken kring åternazifieringen var den mellan kemi- och elindustrin och Reichsführer Heinrich Himmlers SS. Denna relativt unga del av det nazityska näringslivet bildade vänskapsförbundet ”Freundeskreis des Reichsführer SS” då järn-, stål- och kolkapitalet manövrerade statskassan till sin kandidat, riksbankspresidenten Hjalmar Schacht, då ekonomiministerposten tillsattes 1934. I den SS-lierade organisationen fanns företag som än idag står att läsa på ekonomisidorna i dagspressen, som det går att investera pengar i både på börsen och i daglighandeln. Flick-koncernen, IG-Farben, Siemens, Bosch, Oetker och en och annan bank samlades kring sammanträdesborden i samkväm med mordorganisationen SS. Samarbetet gick långt utanför att enbart vara en sällskapsklubb för prominenta medlemmar i NSDAP – redan 1936 inrättade denna vänskapskrets ett särskilt konto, Sonder-Konto S, som sedan kom att användas till att betala ut personliga belöningar ”[…] åt höga SS-officerare och för speciella ändamål” (Myrdal:77). Bland dessa ”speciella ändamål” står det dels att finna de försökspersoner som hämtades ur koncentrationslägren och som användes i tester som påståtts ligga industrin till gagn. Men det allra viktigaste som tillföll det tyska monopolkapitalet under NSDAP:s styrelse var den outsinliga källa till billig arbetskraft som tillhandahölls genom SS försorg som bar det administrativa ansvaret för koncentrationslägren.

I samband med att det nazistiska Tyskland drivit sin nation och sin befolkning till avgrundens rand så inleddes rättegångarna i Nürnberg arbetet med att utkräva ansvar från dem som ännu inte hunnit ta sitt liv eller undgått att gå under jord och därtill fly fältet. Processen som pågick mellan åren 1945-1946 kan i efterhand lämna övrigt att önska i fråga om utdömande av straff och påföljder för de krigsförbrytelser som det nazistiska ledarskiktet gjort sig skyldiga till. Flertalet av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff som sedan kortades betydligt och därefter var dessa herrar redo att åter träda in i det civila samhället. Till dessa skenstraff som utdömdes bör tilläggas att de allierade segermakterna i andra världskriget hade framfört krav på en denazifiering av det tyska samhället. Detta innebar att spåren efter den nazistiska staten skulle utplånas, organisationer skulle upplösas och personer avskedas från tjänster inom förvaltning och samhällsfunktioner. Detta var dock något som avstannade – precis som att straffen för de allra flesta i Nürnbergrättegångarna kortades – med hänvisning till att denazifieringen stod i begrepp att upplösa den tyska administrationen i de ockuperade zonerna och därmed också de i samhället bärande funktionerna. Skillnaden mellan zonerna var förstås markant; i de franska och de brittiska zonerna så väntade sammanbrottet tidigt, men snart stod det klart att samma sak var på väg att ske även i de av amerikanerna ockuperade zonerna. I den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland, det som sedan kom att bli DDR, genomfördes utrensningarna av den administrativa klassen mer konsekvent och upp till 520 000 personer rensades ut och många ersattes av exiltyska kommunister som utbildats i Moskva. Men trots detta så kom även många före detta nazister att ingå i DDR:s administration efter att processerna avslutats. Redan 1948-49 var processen avslutad i västmakternas zoner och flera som blivit sparkade från sina tjänster återanställdes då kampen mot nazismen byttes ut mot kampen mot kommunismen. En kamp som kom att fortsätta under många år i det som kom att bli BRD.

III
Med kunskapen om Tysklands efterkrigstid så framstår det klart att kampen inom den delade tyska nationen var det som skulle komma att dominera mycket av det kalla kriget. Två stater som konkurrerade på alla plan och som i sin iver att vara det bästa Tyskland gick långt utöver det som i andra samhällen skulle kunna anses vara rimligt. Att det uppstod en totalitär stat i DDR råder det inga tvivel om då förloraren i det kalla kriget fått sina fel och brister dragna i ljuset från segrarnas lysande parad. Att det i BRD förekom minst lika totalitära ingrepp i dess demokrati är knappt allmänt känt. Jörn Svensson visar i Vägen till det fjärde riket (Cavefors Bokförlag, 1963) på ett skrämmande vis på det som kom att ligga i bakgrunden som en mörk skugga från förr då det militanta motståndet allt mer tog form ur studentrevolterna i 1960-talets BRD.

Att åternazifieringen av Tyskland följde direkt på den avstannade, ja till och med katastrofala, denazifieringsprocessen står klart då återanställningar av avskedade nazister sattes till verket. Men det rörde sig inte enbart om statsanställda byråkrater, kommunala ämbetsmän, journalister eller affärsmän som återgick till sina civila professioner. Även det militära etablissemanget stod öppet för dem som bara några år tidigare hade varit med och genomfört ett totalt krig mot flera europeiska stater samt Sovjetunionen. Redan 1950 inträdde före detta Generalmajor Adolf Heusinger som militär rådgivare åt förbundsregeringen på dåvarande förbundskansler Adenauers begäran. 1957 utnämndes samme man till generalinspektör åt Bundeswehr (det demokratiska BRD:s motsvarighet till Wehrmacht) och fick titeln fyrstjärnig general (vilket motsvarade generalöverste i Wehrmacht). Heusingers förflutna gör gällande, som Jörn Svensson poängterar, att det demokratiska BRD:s absoluta toppskikt inom militärmakten bar på betydande brott mot fredsfördragen både efter första som andra världskriget. Heusinger ingick redan 1931 i en hemlig stab som i sin form var ett brott mot Versaillesfreden. Efter NSDAP:s maktövertagande så avancerade han snabbt inom Wehrmacht och 1943 utnämndes han till generallöjtnant och ställföreträdande chef för arméns generalstab. (Svensson:187-188) Av dokument som Jörn Svensson redovisar står det klart att Heusinger var en del av det militära och politiska etablissemang som planlade krigspolitiken som kom att omfatta allt från överfallet på Polen 1939, till fälttågen mot Nederländerna och Belgien, och vidare till Operation Barbarossa. Således var hans intåg i BRD:s militärmakt ett brott mot fredsfördraget som dikterades efter kriget. Men det slutar inte där. Då Heusinger, som faktiskt aldrig var medlem i NSDAP, tillträdde som ordförande i NATO:s ständiga militärutskott så efterträddes han av en dömd krigsförbrytare i generallöjtnant Förtsch som frigivits ur fängelse först 1955. Denne man som kom att inneha den högsta militära positionen inom Bundeswehr hade så sent som 1945 utnämnts till generallöjtnant av det nazistiska ledarskiktet. (Svensson:207-208) Förtsch bar på en historia av nazistisk verksamhet, vid sidan av de tyska krigshandlingarna, som bland annat tog sig uttryck i införandet av en ”pliktlära” för armén 1941, Der Offizier der deutschen Wehrmacht, Eine Plichtlehre, i vilken man kunde kan läsa om Adolf Hitlers ärorika deltagande i första världskriget: ”Adolf Hitler var soldat i den tyska armén. Han var det frivilligt och med hela sitt hjärta under det största av krig, som en armé dittills hade haft att genomkämpa […]” och vidare ”[…] ty om överhuvudtaget någon makt i Tyskland kunde befria hären och marinen från Versailles tyngande kedjor, så var det denne kanslers makt”. (Svensson:209) Förtsch pliktlära för den tyska krigsmakten skrädde inte orden i sitt stöd, och hyllande, av den nationalsocialistiska ideologin: ”Alla lagar baserade på nationen och rasen, alla grundprinciper för det politiska, ekonomiska och kulturella livet i den nya staten måste också vara officerens. Alla strävanden som tjänar detta mål, kräver hans positiva insats och hjälp”, och kopplingen mellan den nationalsocialistiska staten och krigsmakten var något som inte fick ifrågasättas: ”Den som inte ur djupet av sitt hjärta bejakar denna nationalsocialistiska stat, den som har en likgiltig eller rentav avvisande attityd till denna stat och till den världsåskådning, som format den och nu är dess bärare, har intet att göra som officer i den nya tyska krigsmakten”. (Svensson: Ibid.)

Förtsch var en dömd krigsförbrytare, en nazistisk krigspropagandist och nu också en av BRD:s högsta militära befälhavare. Dessa två militärer som i BRD:s tjänst rehabiliterats är bara ett axplock av dem som kom att förlåtas sina tidigare missdåd, detsamma gäller de sammanslutningar med före detta militärer ur SS (den militära grenen av NSDAP) som uppstod efter kriget, och än fler exempel finns det att läsa om i Jörn Svenssons bok.

Men det finns även andra mer beklämmande, och uppenbart moraliskt felaktiga, händelser i BRD:s historia. Ett ytterligare exempel är de undantagslagar som BRD på ett sätt ärvde från Weimarrepublikens dagar – som i sin tur ledde fram till avskaffandet av demokratin i och med NSDAP:s maktövertagande. Giorgio Agamben skriver i sin bok Undantagstillståndet (Propexus, 2005) om Weimarrepublikens sista skälvande år som ett konstant och utdraget undantagstillstånd. I skydd av artikel 48 i den Weimartyska författningen kunde den sittande regeringen genomföra något som kan liknas vid en ”presidialdiktatur” där befogenheterna för detta var så oklara att näst intill allt kunde legitimeras under denna artikel. (Agamben:32) Detta lagstadgade undantagstillstånd kom att åberopas ofantligt många gånger med början i regeringen under Brünings ledarskap och juristen Carl Schmitt har skrivit att ”ingen författning i världen har så enkelt legaliserat en statskupp som Weimarförfattningen” (Agamben: Ibid.), då denna lagpassus bland annat åberopades för att ”fängsla tusentals militanta kommunister och till att inrätta specialdomstolar med befogenhet att utfärda dödsstraff” (Agamben:32-33). Agamben poängterar att utan denna artikel i författningen och det faktum att Tyskland genom tillämpningen av densamma befunnit sig i ett konstant tillstånd av presidialdiktatur så hade inte NSDAP och Hitler kunnat genomföra sin statskupp. I Vägen till det fjärde riket visar Jörn Svensson på det som kom att bli till BRD:s artikel 48 i form av det som lades fram som ett förslag 1962 under namnet Notstandsgesetz-lagstiftningen (vilket sedan implementerades 1968 förf. anm.). Detta lagförslag gick utöver det självklara i att deklarera undantagstillstånd i krigstid eller vid naturkatastrofer, och inbegrep även ingrepp i ”yttranderätt, församlingsfrihet, föreningsfrihet […] [och] inskränkning i rätten att fritt välja yrke” (Svensson:245-246). Fast det anmärkningsvärda var att undantagstillståndet nu även skulle gälla i tider av ”inre fara”. Detta förlag kom som en följd på händelser och domslut som fattats åratal innan detta. Den 17 augusti 1956 förklarades Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) författningsstridigt av författningsdomstolen i BRD, alla dess ekonomiska tillgångar beslagtogs och partiet upplöstes. Detta beslut grundades på artikel 21 i den västtyska författningen:

Partier, som beträffande sina målsättningar eller sina anhängares sätt att förhålla sig har som syfte, att inkräkta på eller avskaffa den frihetliga demokratiska grundordningen eller sätta förbundsrepublikens bestånd i fara, är författningsstridiga. I frågan om författningsstridigheten fäller författningsdomstolen i förbundsrepubliken utslag. (Svensson:271)

I den rättsprocess som kom att avgöra KPD:s fortsatta verksamhet så fördes regeringens talan av sex personer varav två personer var politiska ämbetsmän inom BRD:s statliga förvaltning; statssekreterare Ritter von Lex och kanslichef Hopf. En särskådning av dessa två personer som förde statens talan visar att von Lex redan 1933 suttit i den tyska riksdagen som representant för det högerextrema partiet Bayerska Folkpartiet och där förordat Adolf Hitlers fullmaktslag. Han kom även att vara referent hos ”Riksidrottsledaren” och statssekreterarer inom den nazistiska förvaltningen. Kollegan Hopf hade varit medlem i NSDAP, men av mindre betydande betydelse. Dock var han en av de allra mest aktiva inom det som kallats för Spiegel-affären. (Svensson:276)

Under processen mot KPD framfördes från regeringens håll tvivel mot partiets avsikter som ett tyskt parti. Partiet som var marxist-leninistiskt bedömdes utifrån dess teori som avsågs vara författningsfientligt. Jörn Svensson redovisar att åklagarsidan förde fram litteratur som kan härledas till marxism-leninismen som bevisföring, vilket Svensson med rätta bedömer som tvivelaktigt. Den litteratur som anfördes som bevis mot KPD var bland annat:

Marx och Engels: Kommunistiska manifestet (1848), Die Deutsche Ideologie (1845)
Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1850), Der Bürgerkrieg in Frankreich (1871)
Engels: Die Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft (1877)
Lenin: Was tun? (1902), Zwei Taktiken der Sozialdemokratie (1905), Drei Quellen und drei Bestandteile des Marxismus (1913), Ueber das Recht der Nationen auf Selbstbestimmung (1914)
Stalin: Anarchismus oder Sozialismus (1906)
(Svensson:279-280)

Varför detta är av vikt att föra fram kommer jag återkomma till när vi närmar oss denna artikels kärna, kan litteratur stå inför rätta? Uppräkningen här ovan visar att författningsdomstolen bland annat åberopade över ett hundra år gamla texter som varandes författningsstridiga. I totalitära stater är det ingen ovanlighet att viss litteratur bedöms som skadlig för befolkningen, ja även subversiv mot statsbildningen i sig, och i vissa fall har litteratur samlats ihop och bränts i vad som skulle kunna kallas för ett litterärt atodafé. I andra fall har man samlat ihop författare och bränt dem.

Det som resulterade i KPD:s utträde ur den politiska gemenskap som utgordes av BRD:s representativa demokrati var grundat på partiets påstådda tyskfientlighet och dess politiska mål – något som enligt lagstiftningen inte behövde stödjas på offentligt eller intern material utan är något så sublimt som att författningsdomstolen kunde komma att utdöma förbud med hänvisning till ”hemliga mål” (Svensson:284), vilket måste anses vara totalt rättsvidrigt i något som påstås vara en rättsstat. Vidare framförde domstolen argument mot KPD som inte kan anses ha något att göra i en rättssal som avgör ett partis fortsatta politiska arbete. Bland annat bedömdes partiets legitimitet utifrån något så absurt som ”kommunisternas attityd” (Svensson:290) och sätt att deltaga i den offentliga debatten. Alltså huruvida de uttalade sig på ett sätt som kunde accepteras av de etablerade partiernas företrädare; ett exempel är (och detta är taget ur domstolsprotokoll) då Förbundskansler Adenauer av kommunisterna påstods ha ”spelat under täcket med fascister” (Svensson:292), vilket de facto var sant då övervintrade fascister ingick i regeringen! Alltså, i brist på konkreta bevis så återkommer författningsdomstolen gång på gång till partiets stil och att det är bristen på respekt i partiets agitation som är föremål för rättsprocessen. (Svensson:294) Vad som kan konstateras är att processen mot KPD 1956 var en rättsprocess där utgången var given långt innan dom hade fallit.

En direkt konsekvens av KPD-processen var Berufsverbot (yrkesförbud), som BRD infört för att kunna hantera vänsteroppositionens inflytande över samhället. Detta innebar att en medborgare i BRD inte fick inneha statliga eller kommunala tjänster om dennes ”författningstrohet” kunde ifrågasättas. (Maas:7) Detta innebar rent konkret att då Utz Maas bok Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976) kom ut på svenska, och dessa regler varit verksamma i över fyra år, så hade närmare 800 000 sökande till offentliga tjänster (och redan anställda) fått genomgå personundersökningar för att få sin ”författningstrohet” prövad. (Maas: Ibid.) Yrkesförbud är såklart inget unikt för BRD, även Sverige har tillämpat denna typ av totalitär praktik i tillsättandet av tjänster inom statlig och kommunal förvaltning (se IB-affären, und so weiter). Så hade även förfarandet varit tidigare i BRD men i och med det beslut som fattades i delstaten Hamburgs senat 1971 så blev detta förfaringssätt till en del av administrationen.

Innan beslut fattades så hade yrkesförbudet genomförts på högst personliga grunder och riktats mot enskilda individer, men genom senatsbeslutet så gavs förfaringssättet rättslig legitimitet. (Maas:16) Den juridiska praxis som nu infördes blev så till en politisering av juridiken. Ett exempel på denna politiserade utnämningspraxis är fallet med professor Horst Holzer. (Maas:17) Holzer hade 1971 sökt en tjänst vid Bremens universitet, där han hade uppmanats av senaten att överta professuren vilket i sin tur innebar att han i princip var senatens kandidat till tjänsten. Detta var i april 1971. I augusti samma år, knappt fyra månader senare, vägrades han tillsättning med hänvisning till att han var medlem i Deutsche Kommunistische Partei (förkortat DKP och arvtagare till KPD som avhandlats här ovan). Holzers överklagande, som sedermera avslogs, låg således till grund för det beslut som Hamburgsenaten kom att fatta. (Maas:18) Utz Maas konstaterar att det precis som vid förbudet mot KPD så var det själva marxism-leninismen som står som det avgjort allra mest utmanande mot BRD:s författning. I frågan om professor Holzer så förnekade han aldrig att han sympatiserade med marxism-leninismen och att KPD var ett marxist-leninistiskt parti står utom all tvekan. Därmed torde BRD:s officiella inställning till det demokratiska i att grunda sig en egen uppfattning och uttrycka denna vara klar.

Jag är medveten om att denna genomgång av BRD:s skendemokratiska förhållningssätt till sina medborgare är fragmentarisk och irrande. Exemplen som jag för fram är endast nedslag i ett allt annat än demokratiskt 1900-tal, snarare är dessa exempel något som förekom över hela linjen – både i väst som i öst och i ”neutrala” områden som Sverige ut. Den tyska situationen, med alla sina reaktionära inslag i dess ”moderna demokrati”, blev under 1960-talet än skarpare då studentrörelser och samhället i stort sköljdes över av en vänstervåg av tsunamimått mätt. Detta skedde i stort sett hela västvärlden och hämtade bland annat sin kraft från de vänsterideologiska befrielserörelser som kämpade för nationell frigörelse i den så kallade tredje världen. Befrielsekrigen i Sydostasien med Indonesien och Vietnam, den palestinska kampen i mellanöstern, viljan till demokrati som krossades av Shahen av Iran, det koloniala oket som kastades ut i de Afrikanska staterna och gerillakampen i Sydamerika kom att locka fram sympatier hos den unga generation européer som var barn av det kalla kriget. På vissa platser, som i Sverige, tog sig vänstervågen förhållandevis harmlösa uttryck, medan andra, som i Frankrike, Italien och Tyskland, så kom vänstervågen att samla kraft ur den totalitära historia som dessa länder bar på och bli till något allt mer radikalt än vad någon trott varit möjligt.

Konfrontationen mellan vänsterrörelserna och statsmakten i BRD kom att bli något utöver ett ”vanligt” ungdomligt ifrågasättande av auktoriteter. När sextiotalet gick över i sjuttiotal så hade kravaller och massarresteringar kommit att bli till vardagsmat i mediernas rapportering, och ur konflikten mellan dessa rörelser och staten kom något helt annat att födas än de patenterade upplopp som hörde det gångna årtiondet till; nämligen konceptet stadsgerilla och militanta rörelser som Bewegung 2. Juni och Rote Armee Fraktion (RAF).

Att här försöka bena ut exakt vad det var som föranledde denna militanta radikalisering av vänsterrörelsen, vilken ideologisk bakgrund som dessa rörelser hade eller på något sätt försöka rättfärdiga detta uppror som kom att bli till ett lågintensivt krig i BRD är omöjligt. Hela historien kring rörelserna och konfrontationen mellan staten och dem är så snårig att det skulle krävas ett större verk att redogöra för detta. Vad som ändå kan konstateras är att den onda spiral som den tyska staten och polismakten tillsammans med radikaliseringen av dessa rörelser innebar, skulle komma att förändra det tyska samhället i grunden. Inte bara i fråga om repressionen från statsmaktens sida eller i de radikalas förhållande till densamma, utan även bland vanliga tyskar som inte tagit ställning i detta som kom att utspelas.

Från att ha varit ett ifrågasättande av auktoriteter och en solidaritetsrörelse med förtryckta folk i tredje världen, vidare över polisskotten som avrättade Benno Ohnesorg under oroligheterna som utspelades vid den iranska Shahens besök i Västberlin 1967, via fängslandet av Andreas Baader och fritagningen där Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin tog plats vid hans sida, och där konceptet stadsgerilla på allvar blev en del av det politiska landskapet fram till gripandena som ledde rättsprocesserna i Stammheim, så är åren många och turerna invecklade. De tre namnen som nämns här ovan är idag synonymt med ett våldsamt sjuttiotal, men att det fanns en intellektuell diskussion i det hårda debattklimat som rådde i Tyskland vid denna tid glöms bort. Nobelpristagaren i litteratur, Heinrich Böll, försökte vid denna tid diskutera vad det egentligen var som hade föranlett radikaliseringen som ledde till att RAF deklarerat Volkskrieg mot den västtyska staten. (Kumm:195) I pressen, som dominerades av Springer-koncernen, fick Böll epitetet sympatisant vilket gick utöver ett passivt sympatiserande i dess ögon och därmed blev till en intellektuell medbrottsling. (Kumm:215) Där Böll kritiserade det brutaliserade utövandet av makt från BRD:s sida så såg alltså den fria pressen ett medlöperi med terroristerna. Den fria tanken, den som valde att vandra fritt istället för rätt, utsattes således för något som i dagens debatter kallas för guilt-by-association och som nyttjas friskt i polariserade debatter.

Läsaren av denna artikel bör på eget initiativ söka sig till källorna som finns för att bena ut vad det egentligen var som hände under denna turbulenta tid – jag uppmanar även den intresserade att se utanför BRD:s gränser och ta ett globalt grepp om dessa händelser.

Litteratur:
Agamben, Giorgio (2005) Undantagstillståndet. Propexus.
Kumm, Björn (1998) Terrorismens historia. Historiska Media.
Maas, Utz. (1976) Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin, Zenit & Bo Cavefors Bokförlag.
Myrdal, Jan. (2007) Medvetandet gör oss ansvariga – Valda texter 1957-2007. Murbruk Förlag.
Sereny, Gitta. (2003) Tyskt trauma. Ordfront förlag.
Svensson, Jörn. (1963) Vägen till det fjärde riket. Bo Cavefors Bokförlag.

+ + +

Den här här texten har tidigare publicerats i tidskriften Kulturkritiks tredje nummer under hösten 2007. Här har texten delats upp i tre delar för att inte göra den alltför stor och oläsbar genom bloggformatets begränsningar. Det är också därför artikeln på sina platser missar händelser som skett efter september 2007. Detta har inte rättats till förutom på ett par ställen med hänvisning till författarens anmärkning. Publiceringen av de följande delarna kommer ske under det kommande veckoslutet.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism

Det finns något fascinerande med hur vi människor inte kan låta bli att korrigera våra berättelser om världen: från hur vi uppfattar den till hur vi önskar att vi uppfattat den. Vi kan ha de bästa intentionerna, men så fort som vi sätter oss ned för att skriva börjar vi göra små förändringar, vi putsar, speglar oss i orden, och slutar inte förrän vi är nöjda med vad vi ser. Med detta skapas ett tabu. Vi får aldrig säga det som vi vet med oss att vi borde ha sagt, för då kommer den värld som räknas, den vi byggt upp med våra ord, att rämna.

[...]

Det var med en viss förvåning som jag en morgon slog upp Sydsvenskan och såg att söndagsbilagan hade ett sju sidor stort reportage om RAF. Det första uppslaget var en bild från den uppmärksammade filmen Baader-Meinhof Komplexet. En dramatisk bild där en RAF-medlem skjuter med sin k-pist vid kidnappningen av Hans Martin Schleyer. Upplägget på reportaget var intressant i hur utrymmet var disponerat: Ett fotografi över två sidor. Sedan en halv sida journalistisk text. Därefter kom en fyrasidig tidslinje där viktiga datum och personer ställts upp. Däremellan bilder från den kommande filmen och ur olika arkiv.

Från ett vardagsperspektiv finns det ingenting direkt att kritisera. Möjligtvis är det lite udda med fyra sidor uppradning av korta faktabitar och bara en halv sidas ganska intetsägande journalistisk text. Men på ett övergripande plan följer artikeln bara den accepterade diskursen om RAF:s roll i vår politiska historia.

Det som skaver hos mig är inte artikeln som sådan, utan bristen på motstånd i den accepterade diskursen. Den flyter bara på och vi kan inte greppa tag i den. Vi kan återupprepa den, och alla kommer att nicka instämmande, sedan kommer v att vända oss om och ha glömt vad det var vi egentligen pratade om.

Men någonstans finns där ett tabu som vi aktivt försöker att undvika att prata om. Vi lägger bilden tillrätta, för att göra oss själva vackrare, och sedan nickar alla instämmande. Vi återspeglar oss i berättelsen och försöker intyga oss att den vackra bilden inte är beroende på det som vi inte vill prata om.

Detta tabu blir som tydligast i hur vi berättar om RAF-medlemmarnas fängelsevistelse. Den accepterade diskursen är att de fängslades, de fick rättegångar, och flera av dem valde sedan att begå självmord. Efter det enkla konstaterandet av självmorden brukar berättelsen ta slut, för det finns enligt oss själva inte mycket mer att säga. Men om vi faktiskt tittar närmare på det som vi vet, inser vi snabbt att vad vi säger med stor sannolikhet inte stämmer. Vår diskurs väljs på grund av den effekt vi vill ha, inte på grund av det troliga i den.

[...]

Den nionde maj 1976 hittades Ulrike Meinhof hängd i sin fängelsecell. Den officiella och nuförtiden allmänt accepterade berättelsen är att hon hade hängt sig själv med hjälp av ett rep som hon tillverkat av en handduk och som hon sedan knutit fast i ett galler som satt för fönstret i hennes cell. Sex dagar senare begravdes hon i Berlin. Anledningen till självmordet skall enligt de offentliga utredningarna ha berott på att hon blivit isolerad från de andra RAF-fångarna efter en dispyt dem emellan.

Men bortom denna historia finns det ett antal obesvarade frågor som skaver när vi nickande instämmer att Meinhof begick självmord. Hur kommer det sig att Meinhof lyckades hänga sig själv med ett egentillverkat rep som enligt tester inte skulle ha hållit för en fallande kropp? Hur lyckades hon att trä in repet när själva maskorna i gallret var en gånger en centimeter och man hittade aldrig någon form av verktyg som praktiskt sett skulle ha varit nödvändigt? Hur kommer det sig att de vassa verktyg som fanns och som var nödvändiga för att tillverka repet inte hade spår av textiler? Hur kommer det sig att den enda glödlampan som fanns i cellen, trots att alla lampor beslagtogs varje kväll, inte hade Meinhofs fingeravtryck på sig? Om Meinhof lyckats gömma en glödlampa för att använda under natten så borde hennes fingeravtryck ha funnits där. Hur kom det sig att Meinhof hade andra kläder på sig än de hon hade när hon låstes in, och att kläder hon haft tidigare under dagen inte kunde återfinnas i cellen? Hur kommer det sig att Ulrike som var under strikt bevakning hade spår av sperma och blåmärken i underlivet?

Detta är bara några av de rent praktiska frågorna som vi undviker att besvara för att självsäkert kunna fortsätta säga att Meinhof begick självmord i sin cell. Runtomkring detta finns det ett stort antal andra frågor. Varför lät myndigheterna måla om Meinhofs cell två dagar efter att hon hittades död? Hur kom det sig att man gick ut med att det var ett självmord innan den första obduceringen ens skett? Varför fick inga oberoende personer närvara vid obduktionen som utfördes av bland annat en före detta Waffen-SS medlem? Varför fanns det flera motstridiga vittnesmål om hur Meinhof hittades? Hur kom det sig att manuskript försvann från cellen efter att Meinhof dött?

Den artonde oktober 1977, i kölvattnet av flygkapningen i Mogadishu, meddelade en talesman för den västtyska regeringen att RAF medlemmarna Gudrun Ensslin och Andreas Baader begått självmord, samt att Jan-Carl Raspe och Irmgard Möller försökt begå självmord. Rasper skulle senare dö av sina skador. Alla fyra hade hittats i sina respektive celler i Stammheimfängelset. Samma fängelse där Ulrike Meinhof hade dött ett år tidigare. I efterhand är den allmänt accepterade versionen av händelsen att de fyra försökte begå alternativt begick självmord efter att de fått reda på att flygkapningen som krävde deras frisläppande hade misslyckats.

Andreas Baader skulle ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en pistol. Återigen uppstod snabbt obesvarade praktiska frågor kring det förmodade självmordet.  Hur kommer det sig att en person som begår självmord genom att skjuta sig själv, först skjuter en kula i väggen, och en kula i madrassen, innan han skjuter sig själv? Hur kommer det sig att Baader lyckades skjuta sig själv i nacken, så att skottet gick ut genom pannan, och sedan träffade golvet? Varför skulle en vänsterhänt person skjuta sig själv med höger hand, den hand som hade krutspår?

Jan-Carl Raspe skulle också ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en insmugglad pistol. Men hur lyckades Raspe skjuta sig själv utan att lämna några krutspår på någon av sina händer, någonting som är en omöjlighet?

Gudrun Ensslin hittades hängd i sin cell. På samma sätt som Meinhof var snaran runt halsen inte tillräckligt stark för att klara kraften av en fallande kropp. Hur kom det sig att stolen som hon skulle ha hoppat ifrån var så pass långt från kroppen att den omöjligen kunde ha använts? Men på någon sätt lyckades Ensslin ändå att hänga sig själv med fötterna 40 cm ovanför golvet.

När det gäller Irmgard Möller så fanns det inget självmord att förklara eftersom hon överlevde. Hennes eget förnekande av en självmordspakt kan lätt förklaras bort. Men trots detta finns det en fascinerade fråga. Hur lyckas en människa som försöker begå självmord att hugga sig själv fyra gånger i bröstet med en avrundad matkniv utan att lämna fingeravtryck på kniven?

Runt omkring dessa händelser, finns det som när det gäller Meinhofs död, ett stort antal frågor. Hur kommer det sig att den hemmagjorda radio som skulle ha använts för att få information från omvärlden, inte hittades förrän två dagar efter dödsfallen? Hur kommer det sig att rakblad och detonatorer inte hittades i Baaders cell först tre veckor efter dödsfallen? Från officiellt håll sades det att Baader och Raspe lyckats att smuggla in pistolerna med hjälp av sina advokater. Men denna förklaring har aldrig tagit sig förbi de fakta att fångarna inte hade fått träffa sina advokater sedan den sjätte september, eller det faktum att fångarna kläddes av nakna och visiterades före och efter att de hade träffat advokaterna. När det gäller Baader så sades det att han hade gömt sin pistol i en skivspelare, men i efterhand har det visat sig att den skivspelaren beslagtogs redan i början av september.

Detta är frågor som var för sig inte omkullkastar tanken att RAF-fångarna försökte eller begick självmord i fängelset. I varje skeende kan det förekomma enskilda händelser som i efterhand ter sig osannolika. Det är inget konstigt. Men det finns en reellt existerande friktion mellan den stora mängden graverande frågor och den säkerhet som vi återger berättelsen att fångarna valde att dö istället för att bli dömda i en domstol.

Denna friktion kan vi inte undgå.

[...]

Men förändrar detta något? Frågan måste ställas.

Vad skulle förloras om de blev mördade? Det är något i vårt undvikande i att ens närma oss möjligheten till utomrättsliga avrättningar som är talande. Vi försöker att skydda oss själva. Det är som om vi trodde att RAF:s våldsdåd skulle bli berättigade ifall den Västtyska staten mördade dem istället för att döma dem.

Men rättfärdigheten eller bristen på denna i deras dåd är inte direkt beroende på ifall de blev mördade eller ifall de begick självmord. Morden, kidnappningarna och bombningarna hade redan skett. Ifall dessa handlingar skall klassas som legitima, får vi bedöma dem i det tid och rum som de faktiskt skedde i. Bombningarna av Amerikanska armébaser skall bedömas i ljuset av att USA var inblandat i ett krig som dödade miljontals människor. Bilden skall bilden problematiseras av att det fanns andra vägar att ta än den väpnade kampen. Men vad som skedde i Stammheim 1976 och 1977 påverkar inte denna diskussion oavsett utgång.

På samma sätt så bedöms inte vår egen moraliska status av RAF:s handlingar. Vi blir inte bättre människor av att de bombade och mördade. Vi blir inte heller bättre människor om de gick självmord efter en moraliskt vidrig våldskampanj. Huruvida RAF:s kamp i olika aspekter var eller inte var berättigad, säger bara primärt något om deras bedömningar och val av handlingar. Vår moraliska status kommer av våra egna handlingar.

Och det är nog i detta område som vi hittar ursprunget till vårt tvångsmässiga konstaterande att de begick självmord. Vi tror att om de begick självmord så har vi moraliskt friskrivits.

Men det vi missar då är att vi gjorde vad vi gjorde. Fångar isolerades och torterades. Deras grundläggande rättigheter bröts konsekvent. Denna skugga kan vi aldrig undkomma oavsett än hur mycket vi hoppas att RAF-medlemmarna begick självmord. Det är därför vi återspeglas i deras ansikten. Samtidigt som vår moraliska status inte är kopplad till de handlingar de begick, så är våra handlingar kopplade till dem. Och oavsett vad de gjorde och hur man skall ställa sig till det, så måste vi erkänna för oss själva vad som skedde. Om de mördades så står vi längre in i mörkret än vad vi vill erkänna. Men oavsett vad står vi i mörkret.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, motstånd, politik, raf, repression, samhälle, tyskland, ulrike meinhof, brd, dissident, efterkrigstid, fascism, subversiv, riktade mord, terrorism, andreas baader, gudrun ensslin, tysk höst

Vi lär oss av historien är ett nött uttalande som i egentlig mening inte är korrekt. Exemplet Tyskland är ett av argumenten mot denna didaktiska formel. Tyskland som inte bara ligger centralt i Europa utan också är ytterst centralt placerat i den europeiska historien har allt det där som talar om för oss att floskeln är falsk. Vi behöver bara se till det mörka 1900-talet för att förstå att ingenting av sedelärande kunskap har förmedlats från de historiska skeenden som gjort Tyskland till vad det är idag. Ingenting? Visst hårdrar jag argumentet en smula, det kan jag erkänna, men poängen är att historien är en usel lärare då det kommer till hur samtid och framtid ska förhålla sig till sitt förflutna.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel (CDU) kan inte ha det helt lätt. Inte för att jag tror att hon är ett offer för andras godtycklighet utan för att hennes regeringstid varit kantad av avsteg från den demokrati som hon och de sina säger sig stå upp för. Med enbart händelserna under 2007 där G8-mötet upplöste allt vad rättssäkerhet hette, den bortförda sociologen Andrej Holm med flera som anklagades för terroristbrott (eller medlemskap i militant grupp) på mycket rättsosäkra grunder följt av uttalandet från partikollegan och tillika inrikesminister Wolfgang Schäuble (CDU) som gör gällande att den tyska staten bör ägna sig åt riktade mord mot misstänkta terrorister, så är hennes tid varit allt annat än vad den svenska regeringstraditionen påbjuder i form av samförstånd.

G8-mötet uppvisade en sida av den europeiska demokratin som inte på något sätt var unik. Det var en uppvisning i maktens rädsla för sina undersåtar på bästa sändningstid, där makten gömde sig bakom murar av betong, taggtråd, kravallstaket och poliskedjor. Massarresteringar implementerades och gränsen mellan ett normalt samhällstillstånd och ett undantagstillstånd suddades effektivt ut. Andrej Holms bortförande grundades på indicier och skrämmande långtgående associationer från rättsapparaten där undantagstillståndets godtycklighet på mer än ett sätt också implementerades effektivt. Inrikesminister Schäuble föreslog inte bara att användandet av utomrättsliga avrättningar skulle kunna komma att nyttjas av den tyska staten, utan även att terrormisstänkta ska kunna hållas häktade på obestämd tid samt att möjligheten till inskränkningar i användandet av mobiltelefoni och internet ska ses över. Vad det är som inte framkommer i Der Spiegels öppenhjärtliga intervju vågar jag inte ens spekulera i med den tyska statens 1900-talshistoria i åtanke.

Det är något ruttet i den tyska staten, och med hjälp av historien kan vi konstatera att detta knappast är något nytt under solen. Med en tradition av repression som går tillbaka till trettiotalets öppet fascistiska regim, och än längre tillbaks än så, kan den nu regerande politikergenerationen luta sig tillbaka på en mängd brott mot de mänskliga rättigheterna och inskränkningar i det som de valt att kalla för demokrati. Att politiska partier förbjuds till både höger och vänster i Tyskland är ingen hemlighet, samt att yttrandefriheten är ytterst begränsad gör att en av Europas mest inflytelserika stater till en tickande bomb i fråga om framtida demokratisk utveckling inom unionen.

Varför reagerar då den tyska maktapparaten så som den gör? Är det något unikt för Tyskland?

Redan under de turbulenta sextio- och sjuttiotalen så gjorde den då Västtyska staten gemensam sak med de protofascistiska ideal som ärvts från Hitlerismen. Yrkesförbud för oliktänkande var något som man exporterade till bland annat Sverige, för vidare läsning se Jörn Svenssons Vägen till det fjärde riket (Bo Cavefors Förlag, 1963) och Utz Maas Berufsverbot – förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976). Politiska rättsprocesser var heller inget ovanligt. Det förekommer även vissa antydningar till att utomrättsliga avrättningar kan ha förekommit av medlemmar ur de militanta politiska rörelser som har kommit att klumpas ihop under namnet Rote Armee Fraktion – se bland annat den till RAF avogt inställda Stefan Austs politiska biografi Baader-Meinhof : sju år som förändrade Förbundsrepubliken (Symposion, 1990). Litteraturtipsen ovan kan utökas med Ernst Engelmanns Stora förtjänstkorset (Tidens Förlag, 1979) samt litteraturpristagaren till Alfred Nobels minne Heinrich Bölls författarskap där hans roman Skyddande belägring (Bonniers förlag, 1980) är extra intressant i sammanhang av repression och ovilja till att lära av historien i det tyska exemplet. Merkels, Schäuble och den tyska statens agerande i frågor som dessa kan förklaras med samtida hotbilder om politisk instabilitet och kriget mot terrorismen, men de är också produkter av en historia som vi säger att vi inte får glömma då ett upprepande vore katastrofalt. Men hur ska vi kunna komma ihåg historien om vi samtidigt som vi säger att vi inte ska glömma, att vi ska lära av historien, bortser ifrån att ett av historiens allra värsta exempel – det tredje riket – under hela efterkrigstiden har fått en perplex särbehandling till förmån för utveckling och välstånd?

Vad som skiljer det nazistiska Tyskland från Västtyskland och det nu samtida Tyskland är hyckleriet. I NSDAP:s Tyskland var det ingen hemlighet att denna form av rättsskipning förekom – motståndet mot Hitler bestraffades som regel med döden, attentatsmännen som misslyckades med bombdådet mot Hitler den 20 juli 1944 stämplades som just terrorister – förföljelsen och avrättningarna som följde var rent ut sagt medeltida i sitt utförande. Enligt de bevarade protokoll som återfunnits från Wansee-konferensen, som hölls den 20 januari 1942, så opponerade sig jurister i församlingen mot de föreslagna industriella utrotningslägren med hänvisning till just de juridiska aspekterna och inte de humanitära. Detsamma gäller repressionen i DDR med sin omfattande övervakning från STASI. Utvecklingen som den ser ut idag närmar sig den östtyska statspolisens övergrepp i fråga om hur nyfiken staten egentligen är på sina medborgare – något som den svenska FRA-lagen också bekräftar.

Vad som dock är viktigt att peka på i fallet med den samtida tyska statens planer på aktioner mot misstänkta terrorister är att det i retoriken handlar om muslimska sådana, vilket gör det så mycket enklare att försvara för Göran Hägglunds systerparti i Tyskland – vilket också görs då Merkels talesman inte förnekar planer som dessa – och då man låter sig dras med i den allmänt islamkritiska våg som rider Europa som en mara. Detta gäller också det desperata försvaret av en avlyssningslag i Sverige där enbart den som är skyldig ska känna sig rädd, inte vanligt folk som ingenting har att dölja. Men lik förbannat så blir den som inte har något att dölja utsatt för en integritetskränkande handling från statsmakten. Inte heller den som inte var dissident i DDR hade något att vara rädd för – officiellt – eller den i tredje riket som lät bli att vara kritisk. Listan kan göras ännu längre. I den högerretorik som har blivit till en katekes för liberaler av varierande färgsättning så räknas inte bara militanta islamister som terrorister, utan också all form av missnöjesyttringar som riktas mot det federalistiska Europas framtid, rovkapitalism eller på krav om social rättvisa. Således kan det under definitionen terrorist även röra sig om missnöjda ungdomar med alldeles för många tygmärken, djurrättsaktivister, globaliseringskritiker, antifascister och, som fallet Andrej Holm visat, intellektuella.

Det är något ruttet i den tyska staten och det har luktat illa väldigt länge nu. Kanske är det så att då den tyska vänstern på 1960- och 1970-talet talade om Hitlergenerationen och varnade för den nedärvda fascismen så var det inte bara vänsteristiskt nys, utan en faktisk varning som idag visar att ränderna aldrig riktigt gått ur den tyska statens förhållande till de påstått demokratiska principer som sägs hållas så högt i Europa idag.

Så vi fortsätter att säga att vi lär av historien, medan vi ser åt ett annat håll när samtiden upprepar samma misstag igen, och långt långt tillbaka i det förflutna gör sig Hegel påmind då han ropar att det enda vi lär av historien är att vi ingenting lärt.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politk, samhälle, terrorism, tyskland, riktade mord, cdu, hitler, angela merkel, wolfgang schäuble, fra-lagen, repression, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism

A story. A man fires a rifle for many years. And he goes to war. And afterwards he comes home, and he sees that whatever else he may do with his life – build a house, love a woman, change his son’s diaper – he will always remain a jarhead. And all the jarheads killing and dying, they will always be me. We are still in the desert.
Anthony Swofford, Jarhead, Simon & Schuster, 2003.

Kriget mot terrorismen har pågått i snart sju år. Det sägs att Al Qaida förlorat kriget, men ändå tycks utsikterna för seger över denna osynlige fiende långt borta. Ett krig som utkämpas på så många nivåer att det är omöjligt att avgöra var, varför och vem som är fiende torde inte gå att vinna. Ett krig utan något skönjbart slut kan inte vinnas. Linjerna mellan kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och i Irak har ända sedan uppbyggnadsfasen inför operationerna sammanblandats så många gånger att det idag är svårt att avgöra vad som är vad, vilket gör konflikterna ännu svårare att särskilja. Inte ens då repet sträcktes för Saddam Hussein och George W. Bushs antagonist lämnade scenen för gott var kriget vara vunnet.

Krigen som vi får serverade genom nyhetsnotiser och inslag i tv är krig utan slut, som utkämpas mellan stater, mellan stater och internationella nätverk av terrorister. Det utkämpas mellan regeringar och den egna befolkningen, mellan grannar, bröder, systrar och mellan de som har och som inte har, och för varje dag som går så matas krigsmaskineriet med kämpar och offer. En slakt som aldrig tar slut och som aldrig drabbar de som profiterar på andra människors liv. Det senaste exemplet torde vara hur aktörerna – de aktiva och de passiva – i konflikten mellan Georgien och Ryssland utvecklat sig i frågan om Sydossetsiens självstyre.

En, kanske den allra främsta, av kriget mot terrorismens aktörer, både innan och efter dess utbrott, är den amerikanska administrationen, dess president och det militärindustriella komplexet med sina intrikata relationer mellan dess civila och militära grenar. Alla andra aktörer är rekvisita, utan egentlig betydelse för hur historien utvecklar sig, för om en av dem skulle råka lida nederlag i kriget så står nya antagonister redo att skickas fram mot de rykande kanonerna. Det finns en aldrig sinande flodvåg av antagonister för den som vill föra ett globalt krig av både hög- och lågintensiv skala.

Kriget skapar sina antagonister; genom krigsföringen finner sig fienden i att definieras utifrån angriparen, inte att hon positionerar sig som motståndare utan snarare positioneras genom att ingå i det kollektiv som inte får ta del av det välstånd som föder den maskin som låter sina larvfötter dra upp nya gränser världen över. Militära aktioner skapar således sina fiender under stridens gång, samtidigt som huvudaktören skapar sina egna fiender utifrån aktiva val så underbyggs motståndet mot det som huvudaktören säger sig stå för, och av de missförhållanden som den skapar.

Och medan kriget rullar vidare, i länder under mer eller mindre erkända ockupationer och vidare till nästa krigsskådeplats, så skapar kriget sina egna offer. För de som överlever, lämnar stridszonerna och återvänder till hemmets trygga vrå så fortsätter kriget utan att någonsin komma till ett avslut. För de som lever mitt uppe i striderna, de som inte har något att återvända till eller från, avklär sig aldrig den blodbesudlade uniformen. Oavsett om de vill eller inte vill.

+ + +

Ett globalt krig skapar band, synliga och osynliga, mellan dem som tvingas eller väljer att deltaga i de strider som de genom andras försorg råkar befinna sig i. Band som aldrig går att skära av, ifrågasätta eller glömma. Att ingå i denna kontext är inte något som går att välja eller välja bort, oavsett vad krigsmaskineriernas påhejare vill få oss att tro. En hemvändande korpral i 1st Reconnaissance Battalion, 1st Marine Division, U.S Marine Corps har mer gemensamt med en jihadist än vad som någonsin kan finna i relationen till sin egen bror, syster eller med sin president. Det är inget kontroversiellt påstående – det är common sense.

Kriget skapar inte bara sina egna fiender och offer, det undergräver också alla strävanden till global rättvisa och jämlikhet mellan människor av alla folk. Vad som sker är en ohejdbar utveckling där avstegen från de principer som i början hölls så högt blir till normalitet. Undantagen från den rättspraxis som ses som det ytterst goda undersöks av Giorgio Agamben i hans bok Undantagstillståndet (Site edition I, Propexus 2005), där det blir tydligt att krigets huvudaktörer urholkar, och åsidosätter, den demokrati som de säger sig kämpa för att sprida globalt. Huruvida krigets praktik eller den politiskt/ekonomiska makten är vad som skapar den situation som håller på att implodera globalt råder det ingen tvekan om; det politiska och ekonomiska maktkoncentrationens aktörer – oligarkerna – är det som skapar förutsättningarna för kriget och det är de som är skuld till krigets verkningar och följder. Detta är, som Jacques Rancìere omnämner i Hatet mot demokratin (Tankekraft, 2007), en del av den samtida liberala doktrin som inför sin ››demokrati‹‹ världen över.

Utan att vara någon nietzschean av rang så dyker ändå följande citat upp; ››Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein‹‹ (F. Nietzsche: Jenseits von Gut und Böse, Aph. 146). Detta är, och förblir, krigets yttersta dom över de som befinner sig mitt uppe i det elände som måste tillskrivas alla krig – oavsett moraliskt försvarbara grunder. De administrativa krafterna, de ekonomiska orsakernas hejarklack och de som förbinder sig till krigets förhärligande på moraliska och marknadsliberala grunder förvandlas i så sakteliga till det de säger sig avsky så innerligt. Precis som dem som, likt bönder på ett schackbräde, skickas i döden för principer som står utom räckhåll för dem att ens fundera över, så genomgår vi alla stålbadets antihumanistiska förvandling så länge som rösterna från de bakre linjerna manar oss vidare mot fronten.

+ + +

Vi är alla potentiella fiender, alla är kuggar som kan bytas ut och som kan försakas för principer utanför vår påstådda fattningsförmåga. Så medan öknen slukar kombattanter, civilister och vår framtid, så hotar samma öken oss här hemma bortom dödsskuggans dal. Erich Fromm menar att bibelns texter lär oss att öknen står för befrielse – en plats där Jesus frestades av djävulen och dit Moses tog sitt folk för att finna vägen tillbaka till dess hem – en plats utan rikedomar, utan städer, utan civilisation. (s.75 & s.84, E. Fromm: Att ha eller att vara?, Natur och Kultur, 2006). I det påstått neutrala Sverige har debatten kring FRA-lagens vara som allra tydligast illustrerat hur makthavarna åsidosätter de principer som de säger sig värna. Men detta är ingen nyhet. Som framförts av många, och flera gånger här, så är detta ytterligare en av de goda förestaserna som stenlagt vägen till helvetet.

I det globala krigets mest uppenbara slagfält finns dock rikedomarna dolda under sanddynerna. Det undantag som bibelns texter ger i anslutning till öknens torftiga existens upphävs av det materiella välstånd som döljer sig där och åter är öknen den plats där djävulen lockar oss att avvika från vägen mot universiell jämlikhet. Men detta är ingenting som kan framföras som ett legitimt skäl till att sända människor i krig. Det är inte moraliskt försvarbart inför den människomassa som makten är så skräckslagen inför att de är beredda att massavlyssna, inskränka deras friheter och dessutom ljuga för.

Att vandra i dödsskuggans dal är inte längre något som är förbehållet de som kommer i vägen för larvfötterna. Det gäller oss alla, och öknar förflyttar sig. Om den inte redan är här, så är den på väg.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, terrorism, usa, jarhead, undantagstillstånd, sydossetsien, ryssland, afghanistan, fra-lagen, georgien, jacques rancìere, giorgio agamben, erich fromm, öken, massavlyssning

Ett av de citat som förföljt mig i åratal är ett citat från Charles Bukowskis En snuskgubbes anteckningar:

”NÄR MAN LÄMNAR SIN SKRIVMASKIN LÄMNAR MAN SIN KULSPRUTA OCH RÅTTORNA VÄLLER IN.”, (Bukowski.1969: s.82)

Detta är en av de dagar då man frenetiskt försöker stänga ute omvärlden. Att sätta sig ned vid tangentbordet räcker inte, knattret från tangenterna kan inte täcka över omvärldens brus. Jag har tejpat för teven för att träcket från dagens riksdagsdebatt om den nya FRA-lagen inte ska tränga ut ur teven och fläcka ned golvet. Jag har höjt volymen på stereon för att döva mina sinnen. U.S. Bombs.

En av mina mardrömmar är att Nietzsche’s diskussion om det evigas återkomst har realiserats. Att vi lever det enda liv vi kan leva, och om vi skulle leva om det, skulle allting vara likadant. Det är en tyngd vi inte kan bära, vi kommer att knäckas av den. Men tyvärr så är det väldigt lite av det som har sagts de senaste dagarna har visat på att vi skulle göra någon annat än att återupprepa oss.

Förstå mig rätt, det enda rättrådiga är att det framlagda lagförslaget röstas ned. Det är det enda demokratiska. Det enda anständiga. Staten har inte gjort sin förtjänta av det förtroende de ber om när den vill ha rätt att övervaka all elektronisk trafik. Men samtidigt, efter att ha iaktagit den upprörda stämningen som materialiserats de senaste dagarna, har jag svårt att säga att vi har gjort oss förtjänta av det vi kräver: att bli behandlade som fullständiga medborgare i en demokratisk stat.

En stor del av upprördheten kommer av tanken om att vi skulle leva i en demokrati som nu håller på att demonteras. Faktum är att vi lever i en kapitalistisk monarki. Så länge vi har en kungafamilj som anser sig vara givna av gud, och vi låter dem sitta kvar år ut och år in, så lever vi inte i en demokrati. Och det beror på oss själva, ingen annan.

Den förändring som regeringen vill införa är ingen förändring i art, utan det är en gradförändring. Den svenska staten har under decennier spionerat på sina medborgare och förvägrat dem sina rättigheter. Men den breda medelklass som nu är upprörda, har tidigare varit komplett likgiltiga. När medborgare efter Göteborgskravallerna fick lagt emot sig i rättegångar att de tidigare närvarat på grundlagsskyddade demonstrationer, då ropade man istället på maskeringsförbud.

Detta medialiserade och dramatiska försök att rädda demokratin i de sista självande sekunderna, är i realiteten en infantilisering av politiken där upprörda medborgare spelar med i tron om att de är delaktiga i en demokratisk revolution.

Om man skrapar på ytan märker man att värnandet om de demokratiska rättigheterna bara är ett medel för att nå något annat. Amerikanska IT-bolag hotar nu offentligt att inte lokalisera några servrar i Sverige, samtidigt som man hjälper den Kinesiska diktaturen att censorera internet för sina medborgare. Det är alltid lätt att vara principfast när det inte kostar något. Andra ledarskribenter försöker använda upprördheten kring FRA-förslaget för att propagera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Trots de empiriska bevisen om att författningsdomstolar oftast aldrig varit ett hinder för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Enskilda riksdagsledamöter pratar försiktigt om hur röstandet ska påverka deras karriär. Bloggare odlar en outlawromantik kring sig själva, trots att det är uppenbart att de i denna frågan lever i en livsnödvändigt symbios med den traditionella media de sägs vilja ersätta. Kvällstidningarna förvränger en viktig demokratisk fråga till sensationsjournalistik för att kunna sälja annonser. Speedade mediakonsumenter som låter sig ryckas med för känslans skull, men som glömmer hur snabbt de slutade att klä sig i rött.

Hade vi haft ett brett lager av bildade och medvetna meborgare, oavsett politisk hemvist, som tagit demokratin på allvar, då hade diskussionen kring FRA sett väldigt annorlunda. Då hade det funnits en principiell diskussion om vad staten bör få tillåtas att göra. Då hade man även rannsakat sig själv den moderna politiska historien som så uppenbart skär sig mot de värden man vill försvara.

Men istället återkommer det eviga. Nietzsche garvar från sin grav. Idag ska jag fortsätta att stänga ute världen och försöka läsa klart en bok om den Amerikanska revolutionen. Jag sätter på en ny skiva. Die Hunns. Trampar på ett armband min dotter har gjort på dagis. Sätter det på mig.

* * *

Källor:

Bukowski, Charles, 1969: En snuskgubbes anteckningar; Norstedts Förlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________

Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

Som Mattias Jeschko-Edberg skriver i sin text Vaffö’ gör FRA på detta viset? så är dessa upprörda röster ekot av en anmärkningsvärd historielöshet. Ett land som Sverige, där åsiktsregistrering är en lika naturlig del av vardagen som det är för de allra flesta att borsta tänderna eller gå ut med soporna, så borde även de nyvaknade liberalerna ha kunnat förstå vart den så kallade debatten tagit vägen. Ja, åtminstone så borde de ha kunnat se vart den skulle barka hän. Just i detta nu så översvämmas den bloggar på högerkanten av inlägg som ondgör sig över hur illa ställt det är med friheten i Sverige. Hur dessa, deras egna, folkvalda inte följer de principer och ideal som de sagt sig värna om. Att dessa politiker väljer att böja nacke inför partilinjen trots att de påstår att de står upp för de borgerliga rättigheter som fästs i lagen. Det kokar bland borgarnas stödtrupper.

Hoppet har då ställts till en grupp unga idealister ur de liberala partierna i riksdagen. Det är en handfull nykläckta riksdagspersoner, från främst Folkpartiet och Centern, som med hopp om en morgondag måste bryta sig loss från sina partiers kvävande choke hold, och återupprätta det liberalas heder. Annars kan de lika gärna gå ut ur riksdagshuset och slänga sig i strömmen. Ja, så låter det nästan. Debattörer och kommentatorer slår på stora trumman, vissa räknar ner med ett blogginlägg om dagen, allt för att visa hur de ställer sig som en person mot detta onda som lagförslaget om ökade befogenheter för den militära underrättelsetjänsten att kontrollera landets medborgare innebär.

Är det här något nytt? Ett nytt påfund i kölvattnet av den elfte september?

Knappast. Som Mattias Jeschko-Edberg skriver så har dessa frihetens försvarare stillatigande eller påhejande stått bakom den politiska registreringen under en lång tid. Långt innan FRA vädrade morgonluft genom Odenberg som försvarsminister. Långt innan SÄPO började tala om att lagen om olaga kårverksamhet skulle behöva moderniseras till att omfatta inofficiella nätverk och enskilda personer. Innan termen Bodströmssamhället myntades. Innan det socialdemokratiska partiet inrättade en egen underrättelsetjänst i Informationsbyrån. Långt innan sjukhusspioner och Stay Behind-nätverk. Ja, redan innan de koncentrationsläger för kommunister som kom att upprättas under andra världskriget ens var tilltänkta. Och så vidare. Det är därför som detta nyvaknade intresse för den personliga integriteten, de individuella rättigheternas praktik, är ett sådant spel för gallerierna.

Liberalerna sätter nu sitt hopp till att den där lilla klicken av politiska broilers nu ska våga ta sitt ansvar och rösta mot den vinande partipiskan. Främst är det Fredrik Federley (C) som ska leda liberalerna ut ur deras Egypten. Nyss läste jag att han har gjort sig oanträffbar, att han screenar alla dolda telefonnummer och inte längre läser några mail. De krävande väljarna, röstboskapen, är i uppror och det här skapar tydligen ett ofantligt tryck på riksdagsmannen. Den stackars riksdagsmannen känner att han försummar en massa annan politisk verksamhet på grund av detta. Debatter och uppdrag glider med när omvärldens alla krav ska stängas ute.

Något svar på hur han tänker rösta, trots att han säger sig vara mot förslaget, går inte att få. Inte förrän på tisdag. Då har han begärt ordet och ska då klargöra hur och varför han tänker rösta. För eller mot. Med partiet eller mot partiet. Det är frågan.

Låt oss säga att Fredrik Federley nu röstar mot lagförslaget. Att han, och några till med honom, går emot partilinjerna och bringar ordning i de liberala leden med sina ryggrader sträckta. Vad har då hänt? Ingenting. Ingenting utom att några politiker gjort det till sin uppgift agera politiska samveten inför en rasande liberal opinion som inte på något sätt går att verifiera. Dessa fyra röster som nu behövs för att fälla förslaget är i mina ögon inte en kattskit värt i det stora perspektivet. Fyra röster. Fyra individuella röster som eventuellt röstar mot partilinjen och uppenbarligen med några andra onämnbara partier. Så varför är dessa fyra röster inte något att get all worked up över? Ja, vad sägs om att själva lagförslaget i sig inte är något nytt, inte är så särskilt kontroversiellt i den kontext vi nu rör oss. Lagförslaget är bara ett bland många där statens möjligheter att direkt eller indirekt gripa in i medborgarnas liv för att skydda sig mot oliktänkande. Att SÄPO, FRA och långt många fler redan idag kan genomföra mycket av det som de liberala debattörerna går till storms mot tycks ingen reflektera över.

Lagförslaget som lagts för att ge FRA utökade befogenheter är bara en del i ett mycket större sammanhang som inbegriper allt från politisk registrering från säkerhetspolis och politiskt etablissemang till användandet av svensk militär i internationella konflikter. Det är bara ett av alla de förslag som lagts, och kommer att läggas, med syfte att ifrågasätta medborgarnas lojalitet mot sagda etablissemang där en avvikande åsikt är näst intill detsamma som förräderi. Därför blir den uppstressade bearbetningen av riksdagspersoner som Fredrik Federley så patetisk – han har ju ingenting att förlora på att rösta nej till lagförslaget. Han riskerar inte att förlora sin riksdagsplats, inte bli av med någon inkomst, inte få sin post eller sina telefonsamtal kollade av SÄPO/FRA. Allt han riskerar är något så banalt som lite stolthet och några bekanta inom en liberalt etablissemangs respekt.

Lagförslaget om FRA och debatten som följt har snarare kommit att handla om lojaliteter. Lojaliteten till staten, till partiet, till väljarna och till de liberala principerna. Balansgången ut i det minerade landskapet har tydligen kostat på för alla inblandade; att hoppa på ett ben medan det andra vill tillbaka in i tryggheten visar sig vara både svårt, obekvämt och farligt. Hur det hela kommer att sluta ser vi inte på mycket lång tid – tisdagens omröstning i The Bullshit Palace är bara ett stopp bland många – och framtiden låter meddela att hur det nu än går så har vi fuckat upp ordentligt om vi tror att folkvalda är detsamma som valda av folket.

Egentligen är det något helt annat, men det kanske vi snart inte längre vågar tala om…

* * *

Medan debatten fortsätter så vill jag uppmärksamma läsaren på att de två svensk-somalier som suttit anhållna för terroristbrott har släppts ur häktet. Deras brott är att de har förmedlat pengar mellan personer i Sverige och Somalia. För att inte tala om alla de som haft civilare posterade utanför sina hem, politiska möten eller registrerats eftersom de demonstrerat mot just övervakning. Detta är FRA-förslaget i praktiken. Godtyckligt agerande från rättsskipande instans för att tillfredställa politikers skräck för den enskilde medborgaren.

Oavsett hur röstningen i riksdagen går så hoppas jag att många tänker på, och stöttar, dessa två personer som drabbats hårt av statens godtyckliga repression. Men jag har inga illusioner om att de liberaler som nu är i uppror kommer sälla sig till dem som försvarar dessa två medborgares rättigheter. Här handlar det om människor av kött och blod, i debatten om FRA handlar det om principer … och dessa är alltid mycket mer värda än kött och blod.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
_____________________________
Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

I bakgrunden kan jag avlägset höra en upprörd men svag diskussion. Om FRA och det nya lagförslaget som skall passera riksdagen nästa vecka. Människor är upprörda. Med all rätta ska det vara det. Men det finns något obehagligt i denna upprördheten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel i morgonens Sydsvenskan.

Helt korrekt pekar Avellan ut det problematiska att vi nu har partier i riksdagen som kallar sig för liberala och säger sig vara för personval, men som samtidigt använder partipiskan hårt för att driva igenom ett repressivt lagförslag. Sedan fortsätter Heidi:

Varför hörs inte vilda protester från folket? Varför bär ingen plakat? En handfull läsare hävdar att det är mediernas fel, att vi inte uppmärksammat detta. Ändå har Sydsvenskan och andra liberala tidningar gång på gång kritiserat hela idén. För döva öron, uppenbarligen.

Rent krasst sett finns det flera anledningar till varför människor är så oengagerade som dom är.

För det första: De senaste decennierna har de borgerliga partierna och dess medier fört en intensiv kampanj för att avpolitisera samhället. Medborgarna skall inte bry sig för mycket, de avancerade frågorna ska överlåtas till experterna, och det almännas politiska insats skall begränsas till att rösta en gång vart fjärde år. I takt med att denna kampanj har fortgått, bistådd av Göran Perssons djupt cyniska realpolitik har apatin brett sig ut som en kvävande matta.

För det andra: Det politiska samhället har ersatts av det mediala samhället som drivs av hårda kapitalistiska principer. Marknadsandelar måste erövras och försvaras. Vad jag menar är att media har frångått sin roll som den tredje makten inom det demokratiska systemet för att kunna tillfredsställa ägarnas finansiella intressen. En viktig del av detta har varit att skapa drastiska rubriker för att fånga den mätta publikens uppmärksamhet. Så nu står vi där: när det verkligen behövs drastiska rubriker så lyssnar ingen. Varför skulle vi? Vi har lärt oss att skarpa rubriker bara är ett sätt att attrahera potentiella konsumenter till annonsörerna.

För det tredje: Vi är historielösa. Borgerliga kommentatorer skulle nog vilja säga att Svenskarna är aningslösa om statens hänslyshet om man ger den för mycket makt. Men jag skulle vilja säga att vi är historielösa. Vi vet om vad andra stater kan göra mot sina medborgare, men inte vad den Svenska staten gjort mot oss själva. Och det är inte så konstigt: staten och media har aktivt försökt trivialisera det vi vet för att det legat i deras egna intresse. Decennier av åsiktsregistrering och partiellt yrkesförbud för vänsteraktivister har understötts av de samma tidningar som nu undrar varför folket inte reagerar.

Så kan vi hålla på. Vi kan prata om det absurda i att de första diskussionerna om maskeringsförbud som kom efter upploppen i Göteborg, kom direkt i kölvattnet av den senaste stora offentliga utredningen av SÄPO:s åsiktsregistrering. De forskarrapporterna finns allmänt tillgängliga som pdf-filer. Men de har inte gjort något avtryck på hur vi ser på oss själva som demokratisk stat.

Eller så kan vi peka på medias ignorering av Torbjörn Tännsjös senaste bok Medan revolutionen dröjde, (Karneval Förlag, 2008.). Boken är en empirisk och personlig studie av registreringen och trakasserierna av vänsteraktivister i Nacka kommun under 1900-talet. Vad jag kunnat hitta så har enbart en av de stora borgerliga tidningarna skrivit om denna viktiga bok. Det var Expressen som publicerade en kultursidesartikel av Erik Helmerson med rubriken Lipsillarna.

Så vad vill jag säga med allt detta? Mycket och ingenting.

Vi vet om allt. Vad som finns nu, är en konsekvens av tidigare handlingar. Det kaotiska mönstret är rationellt och logiskt. Framför allt finns våra fingeravtryck på de smutsiga delarna. Det är en ful samtid som vi lever i och jag drabbas hårdare och hårdare av viljan att dra mig tillbaka in i mig själv. Det är en ademokratisk sida av mig själv som jag måste trycka ned varje morgon jag går upp. Det handlar inte om att jag anser mig vara för ren för min samtid, utan att jag är en del av den samtid som jag så djupt avskyr.

Fast jag märker även andra fula sidor hos mig själv. Jag blir oproportionerligt äcklad när små människor som till exempel Fredrik Federley framställs som potentiella demokratiska förkämpar när de kanske ska rösta emot partidisciplinen och ta de fruktansvärda konsekvenserna och bli som Federley uttryckt det: ››internparia‹‹.

Jag kanske inte blir så äcklad av de små människorna som av att deras existens visar på vart vi står, och att det är denna positionsbestämmelse som jag reagerar på.

Vi lever i en sörja av apati och historielöshet. De vittrande demokratiska institutionerna har blivit en samlingsplats för karriärister som kanske, bara kanske, kan tänka sig att göra det moraliskt rätta även om de då riskerar att bli utsatta för det fruktansvärda straffet att bli illa omtyckta av vissa av sina riksdagskolleger.

Och allt är vårt eget fel.

* * *

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, politik, samhälle, säpo, fra, lagförslag, borgerligheten, liberaler, federley, åsiktsregistrering, avlyssning, echelon, könsord, fascism, demokrati, terrorism