Men historia som kunskap om det förflutna förutsätter ett överskridande av berättandets mytologiskt gestaltande form. De problem som en tid stöter på är aldrig helt och hållet desamma som de problem som människor måste konfrontera i en annan tid. De val som görs av en generation, är inte nödvändigtvis de som görs av en annan. Att komma ihåg svunna tider är inte enbart att komma ihåg hur dessa går igen i samtiden, utan även att komma ihåg hur de inte gör det.

I denna förhållandevis magra text kommer jag att väcka några frågor kring olika aspekter av historiskt ihågkommande i relation till den mytologisering och ideologiska tillstängning av ett historiskt skeende som jag menar att begreppet: ”välfärdsstaten”, som historiskt begrepp, leder till.

+ + +

Vikten av historievetenskapliga studier för demokratins fortlevnad är en allmänt accepterad grundtes i vårt samhälle. Denna insikt om hur viktigt historieämnet är för vårt samhälles konsistens kan inte nog påpekas och det är verkligen på tiden att historieämnet nu även har kommit att bli obligatoriskt ämne inom gymnasieskolan.

Minnen av såväl passioner som lidanden i människosläktets historia är viktiga icke minst vad beträffar de erfarenheter som kan sägas gälla, inte bara för enskilda historiska samhällen, utan även sådana som utgör återkommande teman alltigenom den mänskliga historien – universella sidor hos människoblivandet vars verkliga dimensioner gått förlorade under tidens gång. Berättandet är på så vis den positiva urkraft, det kulturarv, som inte enbart finns till som antikvarisk relik ämnad för bibliotek och museer, utan har en mycket djupare innebörd än så: förmedlingen av dåtidens rumslighet till vår egen tids rumslighet. Det handlar inte bara om att läsa om ”hur det var för människorna förr i tiden”, utan ytterst om möjligheten att alls kunna bli människa själv. Denna den historiska sanningens urkraft springer inte först och främst ur frågan om det goda – förnuftsfrågan – som alltför lätt schabloniseras till vår egen tids begrepp om det goda: det funktionella, det nyttiga eller det homogena, utan härrör snarare från frågan om det sköna – frihetsfrågan – om människoblivandets mening, gestaltad och förverkligad i kulten, i hängivelsen, i excessen.

Det är emellertid någonting som bortses från i detta oreflekterade bejakande av historieämnet och det är hur vi kommer ihåg svunna tider och samhällen. Ett historievetenskapligt förhållningssätt kännetecknas å sin sida nämligen inte lika mycket av det självklara i att vi skall komma ihåg och identifiera oss med människor i historien, som av en strävan att finna relevanta former för hur vi skall komma ihåg. Utgångspunkten för ett historievetenskapligt förhållningssätt till hågkomsten är den att om vi förlorat känslan för hur minnesarbetet bör praktiseras för att kunna ge det förflutna rättvisa i hela sitt spektrum, då har vi också förlorat förutsättningarna för en differentierad och mångfasetterad förståelse av vår egen samtid, vilket kommer att göra vårt eget politiska handlande endimensionellt och okänsligt för tillvarons relationella komplexitet och heterogenitet.

Vi bombarderas ständigt av information i vårt moderna samhälle, historisk, såväl som annan, och i denna strida ström av atomära utsagor i wikipedia-format blir frågan om hur vi minns extra viktig. Historiska skeenden får inte bli förenklade, såtillvida att enbart vissa teman tillåts prägla diskursen kring ett visst skeende och det historiska samtalet bör ytterst vara riktat mot de orsakssammanhang vi ser i det förflutna – sammanhang som alltid är så pass sammansatta att de ständigt behöver dekonstrueras och byggas upp igen på nytt till en helhet för att denna konkreta sammansatthet skall kunna förmedlas av historievetenskapen.

Om frågan bara gällde att vi skulle komma ihåg, skulle historien reduceras till ett ändlöst rabblande av fakta utan något inbördes sammanhang – fakta, som det sedan stod olika ideologiska uttolkare fritt att använda utifrån sin egen låsta ideologiska ståndpunkt, ungefär som när marxist-leninister och libertarianer slänger dödstal under höger och vänsterregimer i huvudet på varandra i en grotesk diskussion om vilken ”sida”, som totalt sett, direkt eller indirekt, mördat flest människor. I en sådan diskussion där den historiska medvetenheten enbart gäller vad som hänt, och detta vad står fritt att exploatera för vilket ideologiskt läger som än gör anspråk på det, men man glömmer att fråga varför, stannar den historiska debatten på sandlådenivå, eftersom debattörerna ger sig in i diskussionen med den vanföreställningen att det går att konfrontera historiens konkreta realitet utan att kunskapen om det historiska skeendet, till följd av dess outtömlighet och heterogenitet, kommer att i alla fall till en del störa enhetligheten i det egna ideologiska perspektivet.

Den så viktiga frågan om varför offras i en sådan sandlådediskussion på den ideologiska koherensens altare. Ett praktexempel på detta är Francis Fukuyama som i sin bok Historiens slut och den sista människan (1992), försökte reducera den mänskliga historien till en enda lång frälsarväg till det nyliberala lyckoriket. Men det som sker med alla sådana slutna ideologiska inramningar, som inte tillåter mer differentierade förklaringar, är att historien förr eller senare själv kommer att spränga det ideologiska ramverket. Fukuyamas luftslott störtade helt och hållet samman i och med händelserna den 11 september 2001.

För att verkligen förstå varför-frågans relevans för historievetenskapen är det kanske nödvändigt att säga något om vad det i själva verket innebär att minnas någonting, ur sitt eget liv, eller ur historien. Ihågkommandet består inte – vilket är en vanlig uppfattning – enbart i själva återkallandet av minnesbilder, utan även i den syntetiska tankeprocess som leder fram till själva minnet. Detta är samma sak som att säga att hågkomsterna följer en viss ordning, som beror på strukturen för vårt tänkande. Minnen ”ploppar” så att säga inte bara upp i huvudet, utan deras framträdelser i vårt medvetande följer vissa associationsbanor, de aktualiseras av erfarenheter vi gör här och nu, vilka låter oss erinra oss svunna episoder ur vårt eget liv eller ur historien. Det är denna syntetiska struktur hos minnesprocessen som gör det angeläget för historievetenskapen att hävda varför-frågans företräde i historievetenskapliga framställningar. Vi skapar som en konsekvens av denna syntetiska struktur hos minnesprocessen historiska metoder, på vilka vi hänger upp våra hågkomster och kunskaper om det förflutna. Historievetenskapens yttersta syfte är att ge ihågkommandet en vetenskapligt förklarande form.

Medan myten är den ursprungliga formen för ihågkommandet, det nödvändiga berättande som länkar samman dået med nuet genom att upprätta en dialog mellan de kvarvarande fragmenten från svunna tider och oss själva, är historievetenskapens uppgift den motsatta: att negativt bryta ned positiva mytologier, komplicera bilden av det förflutna och framhäva historiskheten, den kvalitativa skillnaden mellan olika historiska epoker, vilket innebär att en historisk epok aldrig är helt översättbar till en annan. Dess uppgift är att visa på diskontinuitet i motsats till det ständigt nya mytologiska hävdandet av kontinuitet och avslutadhet i det historiska förloppet. Dess uppgift är att vederlägga den ideologiska fördomen om en linjär historia.

Historisk förklaring betyder olika saker för mytologin och för historieskrivningen: För mytologin är den detsamma som skapandet av identitet mellan olika historiska perioder, medan den för historieskrivningen innebär ett utredande av sakförhållanden som spränger identiteter.

Den mytologiska formen för den historiska hågkomsten oroar oss särskilt, eftersom den blir förödande för förmågan att alls minnas något annat än en ”stor berättelse”. När den historiska berättelsens positiva kraft når en sådan grad av ideologisering att den tippar över i brännande av böcker, har den vederlagt sig själv som förklarande historisk berättelse, eftersom den då blivit så pass snäv och skev, att den måste bränna delar av kulturarvet för att kunna skapa koherens ur en differentierad mänsklig historisk erfarenhet. Enbart varför-frågans förklarande procedur förmår ta sig an myckenheten av det historiska källmaterialet och förverkliga en enhetlighet ur den spretande mänskliga historiska erfarenheten utan att göra våld på enskildheterna – för det är enbart varför-frågans vetenskapliga form som syftar till att visa på hur ett så pass heterogent skeende som den mänskliga historien kan konstituera ett sammanhängande helt. Det står således klart att det finns en form för ihågkommande som det samhälle, som har ambitionen att vara demokratiskt, i längden bör glömma, eftersom denna form för ihågkommande enbart initialt förmår skänka människan en känsla av historiskt sammanhang – den mytologiska formen – som reducerar historien till en enda förklaring.

+ + +

Den mytologiska historieskrivningen bygger dikotomier. Förklaringen av historiska övergrepp inskränks inom den mytologiska historieskrivningen till uppmålandet av ett protagonist-antagonist-förhållande, vilket kommer att begränsa uppfattandet av mer grundläggande orsaksförhållanden i det historiska förloppet. Mytologiska förklaringar är generaliserande och ser huvudsakligen historiska övergrepp som ett uttryck för en ond essens i den andres människovara eller en ond essens i den andres trossystem.

Även om det naturligtvis onekligen finns och har funnits onda ideologier och trossystem i historien kommer en sådan förenklad historieskrivning – som hypostaserar det onda hos människan till ett specifikt trossystem eller dikotomiskt uppmålar den andre som något annat än en människa – att skymma protagonistens egen direkta eller indirekta delaktighet i en historisk konflikt, eller ett historiskt förlopp, och möjliggöra ytterligare övergrepp från protagonistens egen sida.

Logiken, eller kanske snarare bristen på logik i denna dikotomiska form för minnesprocessen lyder: ”du inskränkte i mitt eller mitt folks frihet, du är ond (eller har onda idéer,) så därför har jag rätt att inskränka i din frihet.” Sådana ”öga för öga, tand för tand”-logiker åberopas i själva verket hela tiden i den mänskliga samhälleligheten, där man anser sig kunna inskränka i andras frihet för att skydda sin egen frihet. Välkända samtida exempel på vilka konsekvenser en sådan historieskrivning får är tortyren i Guantanamo- och Abu Ghraib-fängelset, ett annat är FRA-lagen, ett tredje den systematiska socialdemokratiska åsiktsregistreringen av vänstersympatisörer under efterkrigstiden.

Vad de som bejakar ett sådant mytologiskt närmande av historiska händelser är att det onda eller totalitära inte så mycket ligger i en enskild grupperings trossystem eller åsikter, utan mer i själva benägenheten hos denna grupp eller i benägenheten hos den statsmakt som bekämpar denna grupp att använda sig av totalitära metoder i sin maktutövning, snarare än att ta del i ett gemensamt och jämlikt samtal om samhället.

Således kan den historiska berättelsen om ”totalitarismen” (betraktad som ett samlingsnamn för de nationalsocialistiska, den fascistiska, den islamistiska och de marxist-leninistiska ideologierna) eller den moderna mediala schablonen om ”extremisterna”, leda till att samma totalitarism befästs som en legitim form för statlig maktutövning och till att ”extremisterna” dehumaniseras. George Orwells bok 1984 är inte först och främst ett argument mot det specifika innehållet i var och en av 1900-talets totalitära ideologier, utan ett argument mot den demokratiska godtyckligheten och principlösheten i totalitarismen som samhällsform, abstraherad från varje konkret realisering i ett specifikt historiskt samhällssystem. Orwell insåg att samtliga totalitära system följde samma mönster; ett fördunklande av sin egen totalitära form genom ett uppmålande av en motpart, en antagonist (eller en ”extremist” om man nu så vill), som fick legitimera användandet av extraordinära metoder i den statliga maktutövningen.

Trots att Andra Världskrigets stora trauman – Förintelsen, Stalins Stora Terror och Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki – en gång för alla borde ha uppenbarat vad som alltid blir konsekvenserna av en sådan dikotomisering av det sociala rummet, kunde det moderna västerländska tänkandets frontalfigur Karl Popper redan några månader efter krigsslutet i sin bok: Det öppna samhället och dess fiender (1945) börja tala, inte bara om ”det öppna samhället” som en kontrast till det totalitära, utan också om det öppna samhällets ”fiender”. Det öppna samhällets ”fiender” skulle alltså bekämpas med andra än det öppna samhällets metoder.

Den självklara lösningen på gåtan, vilken var uppenbar för George Orwell, är emellertid att det öppna samhället för att förmå vara öppet inte kan ha några ”fiender”. Därmed inte sagt att det inom det öppna samhället inte förekommer personer som vill omstörta principerna för det öppna samhället, men att bekämpa dessa grupper som ”fiender”, är i själva verket att medelst en antihumanistisk jargong hjälpa dessa totalitära omstörtare på traven – att bekämpa totalitarismen genom att utveckla samhällets retorik och praktik i totalitär riktning.

Den nyliberala berättelse som låter samtidens västerländska samhällsskick framträda som kort och gott ”demokratiskt” i kontrast till 1900-talets olika totalitära system, ägnar sig i själva verket åt ideologisk historieskrivning, och löper därmed en mycket stor risk att falla tillbaka i den totalitarism man positionerar sig emot.

Frågan om vad som är en förnuftig form för det historiska ihågkommandet och inte går igen i insikten om det oansvarsfulla i att ladda en historisk händelse med låsta fiendebilder eller hämndkänslor, som just inte alls förklarar någonting av en given historisk händelse, utan enbart sätter nya terrorskeenden i rörelse. Ett teoretiskt förhållningssätt till historiska övergrepp är ett sådant förhållningssätt på grundval av vilket det internationella samfundet kan förmå skapa förutsättningar för ömsesidig förståelse och kärlek mellan tidigare stridande parter, istället för att organisera eller stödja kärlekslösa motkrafter som har till sitt enda syfte att bekämpa ett annat trossystem, ett annat folk, eller en annan ideologi.

Ihågkommandet, i historievetenskaplig mening, är således inte bara att komma ihåg vem som begått ett historiskt övergrepp och mot vem, utan även att förklara varför. Vad ledde fram till en historisk händelse, vad var det i vårt samhälle, i hur vi byggt detta, de val vi som samhälle gjorde, som gjorde det skedda objektivt möjligt. Ett sådant varför-frågande är en nödvändig intellektuell hävstång för att förmå de historiska aktörerna då de söker historisk kunskap om en given händelse att försöka överskrida sina respektive bilder av det skedda, för att söka en gemensam och differentierad minnesbild, bortom fiendebilderna av varandra och idealiseringarna av sig själva. Detta är förutsättningen för att kunna leva vidare i en gemensam värld, tillsammans. Demokratisk samexistens förutsätter ett teoretiskt, förklarande, förhållningssätt till historien, som förmår överskrida nedsänktheten i ideologiska idiosynkrasier.

Överskridandet av egna ideologiska preferenser eller erfarenheter är en förutsättning för att historisk kunskap inte skall stelna, utan mer anta formen av minnesarbete, av kunskapspro-cess, som syftar till accepterandet av att någon annan haft en radikalt annan historisk erfaren-het i en annan historisk situation, än den man själv har haft. Mytologin försöker göra det omvända, den försöker undanröja annanheten i en annan tids eller en annan historisk aktörs erfarenheter. Den mytologiske historieskrivaren erkänner inte att någon annan också har lidit och utsatts för hänsynslösa handlingar. Antingen försöker den mytologiska historieskrivningen negligera en annan historisk aktörs erfarenhet eller så försöker denne helt och hållet subsumera den andres erfarenhet under sitt eget perspektiv. Mytologin tillåter inga klyftor i den historiska erfarenheten, den har alla svar och därför ställer den heller inga frågor. Den historiska kunskapen som process blir därmed inte en process, ett samtal om det skedda, utan kommer därför att stå stilla och stampa på stället, vilket borgar för nya våldsdåd.

+ + +

Jag vill nu mena att en sådan historievetenskaplig mytologisering är exakt vad som skett inom svenskt historiemedvetande i det förbehållslösa anammandet av begreppet: ”välfärdsstaten” som en historievetenskaplig kategori för att förklara den korporativa kapitalistiska statens uppkomst i Sverige. Vänstern, såväl som socialdemokratin, idealiserar denna epok i den svenska historien. Idealiseringen innebär en glömska, som består i att varför-frågan blockeras då den s.k. ”välfärdsstaten” som historisk tilldragelse skall förklaras.

Det räcker att erinra sig det ständiga talet om socialdemokratins ”svek”, för att förstå digniteten av denna ideologiska tillstängning. Retoriken kring ”välfärdsstaten” fortgår liksom som om det tilltagande åsidosättandet av andra socialgrupper än den vite europeiske metallarbetaren, i efterkrigstidens Sverige, helt och hållet skulle vara ett resultat av korruption inom den socialdemokratiska partitoppen, och inte en patriarkal ignorans som kännetecknade hela den fackliga organisationen och arbetarrörelsen i sin helhet.

Frågandet kring den s.k. ”välfärdsstaten” förutsätter på sätt och vis ett avskaffande av själva begreppet ”välfärdsstaten”, för att man skall kunna komma fram till en mer sammansatt historisk förklaring av detta skede i den svenska historien. Den historiska frågan kräver här en respekt för annanheten i erfarenheten hos den arbetarklass som under 1920-talet befunnit sig på en av de mest strejkdrabbade arbetsmarknaderna i det dåtida Europa. Den historiska frågan kräver en respekt för annanheten i erfarenheten hos de 63.000 svenska medborgare som blev offer för de tvångssteriliseringar som pågick i Sverige långt efter andra världskrigets slut. Den kräver en respekt för annanheten i erfarenhetn hos de vänstersympatisörer som under efterkrigstiden blev åsiktsregistrerade i demokratins namn. Det blir mot bakgrund av dessa aspek-ter av den svenska ”välfärdsstaten” omöjligt att i historiska förklaringar använda sig av begreppen ”saltsjöbadsanda”, ”välfärd” eller ”medborgarhem” utan att bli tvungen att lägga in brasklappar för de många historiska undantagen från dessa solidariska principer.

Vår hågkomst av ”välfärdsstaten” blir ett glömmande då vi faller tillbaka på den mytologiska bilden av Per Albin Hanssons patriarkala och förmyndande ”folkhem” – då vi uppfattar detta som modellen för den framtida välfärden – det vill säga: då vi inbillar oss att dåtidens arbetar-rörelse i grunden skulle ha haft några feministiska eller post-koloniala övertygelser.

Om vi å andra sidan förringar de förhoppningar och förväntningar som fanns inom den svenska arbetarrörelsen fram till dess att SAP 1932 drog tillbaka sitt krav på förstatligande av de samhälleliga produktionsmedlen, så är risken att vi kommer att uppfatta denna arbetarrörelses strävan mot ett ”välfärdssamhälle” som enbart en strävan efter hyggliga lönenivåer och ett stabilt och universellt socialförsäkringssystem, vilket inte är en helt rättvis bild.

Glömskan av ”välfärdsstaten” genom ihågkommandet av den, kan alltså ske på olika sätt, men de olika sätten att glömma har i vilket fall ett gemensamt; tendensen att reducera ett konkret historiskt skeende till vår egen samtids omedelbara begrepp om detsamma. Den historievetenskapliga konsten att komma ihåg genom varför-frågandets minnesarbete, handlar således om att hålla ett sunt teoretiskt avstånd till det skeende som ledde fram till den korporativa kapitalistiska ”välfärdsstatens” upprättande, så att detta skeende på sikt kan fångas av vårt historiska medvetande som en radikalt annorlunda erfarenhet än vår egen tids.

Om vårt samhälle skall kunna gå vidare bör vi alltså lämna välfärdsstatsmytologin bakom oss, inom historievetenskapen, såväl som inom historieundervisningen. Socialstaten som reproduktiv funktion för en korporativistisk nationell kapitalism måste fram i ljuset. Fenomenet ”den svenska modellen” måste kontextualiseras som del i en neokolonial ekonomi som problematiserar den förmenta internationella solidariteten mellan proletärer i alla världens länder som förenar sig. Om välfärdsstaten skall kunna förklaras, om folkhemmet skall kunna förklaras, måste vi överge den ideologiska tillstängning av förståelsen av den korporativa kapitalistiska staten som begreppet ”välfärdsstaten” innebär. Begreppet tycks ju falla samman vid första bästa konkretisering – dvs. när man försöker reda ut vad det i själva verket är som man menar när man talar om en ”välfärd”.

Man bör vidare inte ge ”den svenska modellens” upprättande den positiva innebörden av ”samhällsbygge en gång för alla” som den alltid tycks få i historieundervisningen. Den korporativa kapitalismen bör inte predikas som de kapitalistiska motsättningarnas upplösning, utan kan lika gärna tolkas som dess seger i världssystemets centrum, vilket kommer att innebära kapitalismens institutionalisering och förening med statsmakten i syfte att reproducera arbetarklassen som arbetskraftsvara. Glömska ifråga om denna fördolda systembevarande funktion leder också till glömska av det faktum att den socialdemokratiska visionen från början även inkluderade en föreställning om lönearbetets avskaffande överhuvudtaget.

Det vore vad vidare är ett katastrofalt misstag att tro att dåtidens politik och folkhemsideologi skulle vara tillämpbar på Sverige idag 2010. Begreppen ”folkhem” och ”välfärdsstat” konnoterar alltför mycket av Sverigedemokratisk ideologi för att det ens skulle vara ett önskvärt begrepp att laborera med för en social förändringsrörelse som vill ta vid där SAP en gång slutade. Sverige är idag ett mångkulturellt land, som inte kan kräva etnisk assimilering av sina medborgare till en traditionellt ”svensk” eller ”kristen” kultur. Sverige är idag inte enbart ett folks hem, utan flera folks hem. Under förutsättning att alla ställer upp på de mänskliga fri- och rättigheterna och på grundläggande demokratiska principer, kan man inte kräva av en svensk medborgare att den ställer upp på traditionellt ”svenska” eller ”kristna” sociala konventioner i skolan eller på universitetet, på arbetsplatsen eller på äldreboendet, vare sig det rör sig om påbud om att ta i hand eller om att inte dölja sitt ansikte.

Vidareförmedlandet av myten om ”välfärdsstaten” och ”folkhemmet”, har traditionellt sett varit ett sätt att förmedla en bild av ”det svenska”, och en bild har byggts av ett Sverige som historiskt sett präglats av en kontinuitet från häradstingets ”samförstånd” mellan ”odalbönder” (som är en missuppfattning eftersom rikare bönder utövade en social och ekonomisk dominans över de fattigare även på häradstingen) till den allmänna rösträttens förverkligande 1921 – ett land som till och med berättas ha undsluppit feodalismen (vilket också är en missuppfattning, även om vi undslapp livegenskapen.) Som inramning till allt detta tornar Uppsalafilosofin med de positivistiska giganterna Hägerström och Hedenius, som själva inkarnationen av det svenska ”förnuftiga” samhällsbygget. Denna nationella aspekt av välfärdsmytologin är som bekant något som högerextrema rörelser gärna integrerar i sin egen ideologi.

Det således uppenbart att det inte går att realisera ett demokratiskt samhälle eller argumentera konsekvent mot Sverigedemokraterna utifrån just en sådan välfärdsmytologi, eftersom man då i själva verket accepterat den berättelse som konstituerar Sverigedemokraternas historieuppfattning. Etniska svenskar, måste således finna sig i att vara en etnisk grupp bland andra i den mångkulturella staten Sverige, för att vi alls skall kunna projicera bilden av ett demokratiskt samhälle. Det handlar här inte om en nedvärdering av det svenska kulturarvet, utan om att acceptera att det inte är i enlighet med ett mycket mer grundläggande demokratiskt kulturarv att låta en kultur dominera våra gemensamma samhällsinstitutioner.

Traditionen är inte självrättfärdigande. Att Sverige traditionellt varit ett kristet land eller att det svenska samhällsbygget genomsyrats av traditionellt kristna värden är inga argument för kristendomskunskapens företräde i skolorna eller att skolavslutningar hålls i kyrkan. Traditionen kan inte rättfärdigas som grundval för staten med det argumentet att den är vårt historiska kulturarv, utan enbart på grundval av rationella argument om vilket samhälle vi faktiskt finner det rättfärdigt att leva i. Om en stat präglad av kristna värden inte är rationell utifrån demokratiska värden, är det vår uppgift att förkasta traditionen och stryka den ur samtliga samhällets institutioner och lagstiftningar, hur historiskt ”inrotad” den nu än kan tänkas vara.

För att hågkomsten av välfärdsstaten och den socialdemokratiska arbetarrörelsen inte skall bli en glömska av de väldiga ekonomisk-politiska maktprocesser som kännetecknade detta skeende är det nödvändigt att sluta upp med den ideologiska tillstängning som själva begreppet ”välfärdsstaten” har kommit att innebära, på så sätt att det i det offentliga samtalet har blivit svårt att reda ut vad som egentligen är historiska utsagor om den historiska ”välfärdsstaten” och vad som egentligen är samtida politiska visioner eller självbilder i vår egen tid.

Om vi inte kan skilja på förhållanden i vår egen tid och förhållandena vid den allmänna standardskyddsmodellens och arbetsfredens genombrott i Sverige, är risken att vi reducerar dåtiden till en tom mytologisk schablon, och glömmer dess sammansatthet av passion och lidande som en differentierad historisk realitet. Att försöka fånga vår egen tids oändliga utmaningar i ett nygammalt begrepp som: ”det gröna folkhemmet”, blir således en slags parodi på historien, eftersom det tycks som vi inte förstått allvaret i erfarenheten av ”välfärdsstaten”, då vi fortfarande åberopar den som ett positivt exempel på ett gott samhällsbygge. Vad vi glömmer då är att vår tid fordrar radikala politiska initiativ som inte inskränker sig till byggandet av något ”folkhem” utan behöver överskrida den nationalstatliga nivån för att bli relevant.

Minnet av ”välfärdsstaten” förblir en glömska så länge vi inte förstår den som något annat än det ”samhällsbygge en gång för alla” vars nåd vi fortfarande föreställer oss leva i – inte minst då detta samhällsbygge för tillfället håller på att falla samman mitt framför ögonen på oss.

©Andreas Magnusson, Göteborg, 2010.

+ + +

Detta är Andreas Magnussons tredje text hos oss på Fragment. Han har tidigare bidragit med de välmatade texterna Mot skogen! – det historiematerialistiska återtåget till verkligheten och Begreppet ”reifierad teori” – den historisk-konkreta metodens upplösande av det borgerliga tänkandets antinomier. Andreas studerar nu vid Göteborgs Universitet och skriver en uppsats i teoretisk filosofi med inriktning mot hermeneutik. - Henrik Palm, Norrköping, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, välfärdsstaten, folkhem, historia, mytologisering, tradition, radikal, kapitalism, korporativism, socialism, uppsalafilosofin, liberalism, nyliberalism, george orwell, 1984, välfärdsmytologi, sverigedemokraterna, francis fukuyama, makt, minne, glömska

I SR:s radioprogram Kaliber har det i dagarna slagits in öppna dörrar på löpande band. Det är inga scoop som sänts utan mer konstateranden att ingenting är nytt under solen. Ingenting har hänt på västfronten skulle man kunna säga. Det är same ol’ same ol’. Det handlar förstås om avslöjandena att inom Sverigedemokraterna så finns det medlemmar och företrädare som rör sig med en rasistisk och främlingsfientlig terminologi. Allra nu senast så spelades ljudspår upp där wallraffande reportrar fångat hur högt uppsatta företrädare inom SD svängde sig med festsånger signerade både av nittonhundrafyrtiotalets och tjugohundratalets vitmaktkompositörer. I denna mix fanns även en mash up med nittonhundranittiotalets vikingasuccé som gavs ut och distribuerades av Bert Karlsson under en period, samt dryckesvisor från våra allra mest reaktionära högskolor och universitet.

Det har kommit en och annan usel bortförklaring sedan programmen sändes; en var att det handlade om avancerad politisk ironi där själva skämtet var att sjunga kufiska visor (där även den uppenbart ironiska Internationalen skrålades) och en annan var att dryckesvisan minsann inte alls handlade om mordet av en socialdemokratisk statsminister 1986 utan var även den en ironisk klackspark. Denna gång mot polisutredningen som inte lyckades fånga sagda statsministers mördare.

Oavsett om SR:s Kaliber har presterat ett scoop med sina wallraffande reportrar eller inte, oavsett om sångerna som sjöngs var ironiska fyllegrejer så står en sak klart: det är inte roligt att vara politiker och stå med byxorna nere när medialjuset riktas åt ens håll.

* * *

När politisk musik kommer på tal så tänker många instinktivt på musikstilar sprungna ur subkulturer som punk eller hiphop. Den som är historiskt bevandrad kanske ser ett gäng långhåriga flanellgubbar i någon proggorkester för sitt inre öga, medan någon annan ser ett vitmaktband som hotar att hänga förrädaren i närmsta lyktstolpe. Bilderna som frammanas är många och beroende av vilket kulturellt kapital som den enskilde bär på då den politiska musiken förs upp till diskussion, men att det endast skulle ha att göra med populärkulturella företeelser är att förtiga mycket av det den politiska historien har att lära oss.

Politiken har länge nyttjat musiken för att suggestera en känsla som grundar sig direkt, eller i anslutning, till det politiska grundmaterialet – det kan vara i agiterande syfte, karaktärsstärkande eller kanske för att skapa en stolthet över framgångar som stiftats i den politiska sakens namn. Den politiska musiken, eller en politiskt funktionell musik, är beroende av lyssnarens förståelse för verket och som Carl Dahlhaus skriver i essän Teser om engagerad musik (Radix #2, årg. 2, Bo Cavefors Klassiker och förlag, 1979) så måste kompositören ta hänsyn till åhörarens musikaliska vanor och fördomar. Utan denna avvägning hos kompositören så omkullkastas det verkliga syftet med det musikaliska verket, då det i så fall ej kan ge önskad effekt i det politiskt-sociala medvetandet. Dahlhaus menar att om denna hänsyn tas i skapandet av den funktionella musiken så blir den till ett politiskt medel – ”ett stycke tonande retorik” (Dahlhaus:141).

Detta betyder inte att musiken i sig kanske är vad den medvetne kompositören egentligen anser vara så kallad god kultur – snarare tvärtom – för ur ett marxistiskt perspektiv så är den politiskt engagerade musiken som skapats för att ge en funktionell effekt ett exempel på hur det kapitalistiska systemet skapar en produkt som det inte går att värja sig från. Det egna syftet att genom musiken skapa emancipation nyttjar samma kanaler och medel som det samhälle som man har valt att kritisera, alltså, då en kompositör som vill påverka politiskt genom de musikaliska kunskaper hon besitter så använder hon samma medel som hon i förlängningen vill ska försvinna. Den politiskt engagerade musiken blir således till en del av det revolutionära tillstånd som tillhör den övergående process, i mellanskedet, på vägen till det nya samhälle som ska byggas uppå det gamla.

Den funktionella musiken står i sin tur i konflikt med den borgerliga autonoma musiken. Dahlhaus pekar i sin text på hur konsertmusikens individualistiska intåg under 1700-talet var ett avbrott från en funktionell musikalisk tradition. Men om denna autonoma borgerliga kultur kunde uppstå ur en funktionell tradition så borde det ur ett marxistiskt perspektiv kunna uppstå en funktionell kultur igen. Låt oss lämna Dahlhaus för ett ögonblick och blicka ut över det samtida musiklandskapet. Kan det vara så att den funktionella musiken har återkommit, att vi lämnat den borgerliga traditionen bakom oss och i så fall vad har vi då idag?

Det revolutionära budskapet som förmedlas genom (mer eller mindre) populär musik verkar på ett direkt och osentimentalt vis, samtidigt som den populärmusikaliska funktionen kan vara subtil och osynlig för den ovetande betraktaren. Blues, Jazz, Rock, Pop, Rythm’ n’ blues, Soul, Funk, Punk, Hiphop und so weiter stämmer alla ur samma källa och bär på ett arv från den funktionella musikaliska tradition som var innan den borgerliga traditionen splittrade upp det musikaliska fältet. Att den musik vi idag lyssnar till inte är en funktionell musik i den av Dahlhaus framförda tanken är uppenbart. Men vi kan inte underskatta musikens kraft för att frambesvärja ett tillstånd av just detta politiskt-sociala som den engagerade musiken har som syfte. Den kampglöd som strömmar genom en uppeldad publik genom elgitarrens toner under ett gig, eller då tunga beats ljuder ur Walkmannens hörlurar vid det löpande bandet, är inte att förringa.

När Gil Scott-Heron, till funkig rytm och med melodiös tvärflöjt, meddelar att revolutionen inte kommer att televiseras (telerelativiseras kanske vore den korrekta ordföljden i dagens mediaklimat) så talar han direkt, politiskt och utan omskrivningar på ett engagerat vis till sin publik. Det revolutionära budskapet är tydligt, osentimentalt agiterande, och det går inte att ta miste på vad det direkta målet med låten är: att skapa en politiskt-socialt revolutionärt medvetande hos den ghettofierade svarta innerstadspopulationen. Gil Scott-Herons musik har det som gör en engagerad politisk musik – lika delar musikaliskt gung, revolutionär lyrik (av den oöverträffade amerikanska skolan) och det där som talar direkt till lyssnaren – närvaro och delandet av erfarenheter.

Carl Dahlhaus menar att en engagerad musik som eftersträvar revolutionära verkningar appellerar till en borgerlig publik – avsiktligt och oavsiktligt – då det är enbart i denna grupp som musiken är verkligt revolutionär och inte konservativ. Detta är något jag delvis ställer mig frågande till, samtidigt som det är uppenbart att en borgerlig klass är den som kan kokettera med det revolutionära på helt andra premisser än vad den proletära klassen kan. Men frågan är om det är något som kan anses vara entydigt? En snabb inventering av vem det är som konsumerar en engagerad musik så är det instinktiva svaret en ung person ur medelklassen, men att det skulle vara det definitiva svaret vill jag inte definitivt säga. Här återfinner jag också genom Dahlhaus blick, uppå den engagerade musiken, ett problem för den politiserade medelklassen som jag gång efter annan tycker mig finna för sann då jag iakttar denna privilegierade klass, nämligen att ”Sympatin för proletariatet är abstrakt, om än aldrig så uppriktig” (Dahlhaus:142) . Dahlhaus menar att en politiskt engagerad musik kan sägas vara kritisk eller negativ, med begreppet kritisk musik i analogi till kritisk teori (Frankfurtskolan). Han menar vidare att:

Till och med den egendomliga etiketten ”negativ musik” skulle kunna vara på sin plats för att karakterisera en engagerad musik som upplevs som avskuren från proletariatet, dess riktiga, fast utopiska publik, och i stället presenterad för en borgerlig publik, den verkliga publik som den stöder sig på, om än med en gest av förakt. (Dahlhaus:143)

Den negativa musiken, den kritiska, är enligt Dahlhaus starkt begränsad kompositionsmässigt, dels kan den polemisera genom parodi, men utan kännedom om vad den parodierar så kan den inte förstås. Kompositören kan också låta musik och text motsäga varandra, med vikt lagd på att låta texten kritisera musiken. Inramningen av en sådan musik går att koppla till Dahlhaus tankar kring vad jag skulle kalla plakatmusik. Han skriver:

Om man utsätter en publik för ett stycke musik som ideligen avbryts av slagord och paroller och på slutet kulminerar i utdelning av flygblad, så vore det naivt att tro att lyssnaren utan vidare skulle låta sig övertygas av parollerna och flygbladen, alltså styckets politiska innehåll. (Dahlhaus:143-144)

Dahlhaus menar istället att den verkligt politiska funktion som musiken kan ge istället är möjligheten till att förvirra och uppröra publiken i att den blir medveten om att det inte går att undvika politiken ens under en konsert, eller mer samtida: under uppspelandet av en skiva. Det är alltså inte de politiska tendenserna som blir det avgörande – utan det att politiken bryter in i den särskilda situationen, in i konsertlokalen eller i det privata under lyssning. Genom att utsätta publiken för denna destruktiva handling och genom att ge publiken dåligt samvete för sitt försök till eskapism, att inte ens i denna säkra kontext kunna undgå det politiska, så lyckas den politiskt engagerade musiken skapa en politiskt laddad situation som det är omöjligt att värja sig ifrån.

* * *

Att den politiskt engagerade musiken, det politiskt-sociala elementet i ett musikaliskt verk, skapar en känsla av delaktighet och har funktioner som kan verka för att stärka, påverka, synliggöra är således klarlagt. Det ger den samtida kontexten också bevis för; det är bara att se till vilket genomslag som en musiker kan få genom att inför, under eller efter en konsert/ett skivsläpp uttala sig politiskt i anslutning till sin musik, eller direkt genom den. Det mediala genomslaget för åsikter som tillåts föras fram genom en celebritet når ut till så många fler än vad det skulle krävas av en gräsrotsrörelse eller en enskild individ. Detta är en del i den nästan maskinella medievärld som fokuserar allt mer uppå kändisskap än på yttrandet av politiskt-sociala uttryck i musiken.

Enligt Carl Dahlhaus så har den musikaliska revolutionen hamnat i opposition till revolutionens musik. Det han benämner som den ”nya saklighetens tid” (Neue Sachlichkeit) där den ”estetiskt-kompositionstekniska förgrovningen” sågs som framskjutna positioner gentemot den borgerligt autonoma konsertmusiken skapade en musikalisk kultur som krävde allt mer av lyssnaren. En odelad uppmärksamhet blev tvungen för att inte göra musiken oförståelig och därmed obrukbar som politisk metod – det progressiva (eller det föreställt progressiva) inom den bröt med de avancerade formerna av det musikaliska etablissemanget och Dahlhaus menar att denna brytning kanske till och med var irreparabel. (Dahlhaus:144) Trots detta menar Dahlhaus att även om denna brytning, denna klyfta, är djup så finns det ett intellektuellt behov av att finna en överensstämmelse mellan musikalisk och politisk progressivitet – den är till och med outrotlig anser han – och ger således ett tillstånd av polarisering mellan de olika riktningarna där beskyllningar och misstänkliggörandet av vad som är skenbart progressivt eller i verkligheten är regressivt styr diskussionen. (Dahlhaus:145)

Denna argumentation från Dahlhaus sida går det att finna fog för i det kontemporära musiklandskapet av idag, där den subkulturella prägeln på politiken ytterligare har skärpts och där det finns tydliga skiljelinjer mellan politik och kulturella uttryck. Ett snabbt nedslag i vilken musikskrift som helst visar på föreställda och reella skillnader mellan det politiska inslaget i, eller kring, musiken. Ett musikaliskt avantgarde som återkommer än idag i de etablerade kulturkanalerna hävdar, och skäms, för den esoteriska hållning som de beläggs med – precis som de anhängare som finns för en politiskt engagerad musik indirekt kan antagas skämmas över det estetiskt dåliga samvete som avantgardet ger dem. Det är inte bara i kultur- och musikmedierna som detta sker utan såklart även i det offentliga – det verkliga.

Denna, låt säga, kommersialiserade politiskt-sociala aspekten av den engagerade musiken behöver dock inte vara till enbart förtret för den som förespråkar den engagerade musiken som politisk metod. En invändning torde vara – precis som Dahlhaus framhåller – att den splittrade musikaliska formen gör det möjligt till en ytterligare politisering av musiken. Ju mer en musikalisk komposition utgörs av ett isolerat verk, desto lättare torde det vara att fylla det med ett politiskt innehåll.

När Dahlhaus för fram Theodor W. Adorno som menar att en uppställning mellan den borgerligt autonoma musiken och den engagerade är mekanisk och saknar dialektisk skärpa, så menar Dahlhaus att det är i fråga av ett rättfärdigande inför sitt egna politiska samvete. Adorno menar att den autonomt borgerliga konsertmusiken utifrån en teoretisk ansats om att den bär på ett latent engagemang som utan att vara medvetet kan verka i det fördolda. Det esoteriska inslaget i den borgerliga musiken gör att den sluter sig i relationen med det omänskliga samhället (det kapitalistiska) och blir till en ordlös men ändå till en uppfattbar protest. (Dahlhaus:146) Detta innebär att då publiken inte förstår den borgerliga konsertmusiken, så har de politiskt-socialt inte missuppfattat den, utan genom att vända ryggen till den verklighet som den verkar vara så apart från så blir den till en känsla av irritation hos publiken som har alienerats från de världsliga tillståndet. Dahlhaus menar att Adornos uppställning innehåller ett visst mått av sanning, men ytterst så är den ett ställningstagande inför en politisk revolution som egentligen inte är något som den intellektuelle kanske tror på. (Dahlhaus:148)

Den politiskt-sociala aspekten av musiken är i sig självt emancipatorisk och därmed också liberal. Dahlhaus menar att det inom konstens autonomi per automatik ingår ett visst mått av kritik och motstånd – något som synliggörs var gång som de borgerliga friheterna hotas. Detta är som Dahlhaus säger ett återspeglande av att konsten i sig är ett uttryck för friheten. Aber, inom denna kontext av konstnärligt njutande och verksamhet så har polemiken mellan de som framhärdat l’art pour l’art och den borgerliga riktningen varit hård – om än endast i ord formulerad. Den politiska mening som finns innesluten i konstens essens är enligt Dahlhaus liberal och emancipatorisk. Det bör väl tilläggas för sakens skull (och eventuella borgerliga läsare) att liberal i detta fall inte är en ekonomisk/politisk term utan mer av ett kulturellt förhållningssätt.

När musiken, kulturen, ses som en metod för politik så är det med det inneboende fröet av just detta emancipatoriska förhållningssätt mot det auktoritativa våld som syftar till att tygla konsterna och musiken. Som Dahlhaus, och Adorno, visar på så är det fastställt att det just är ”… auktoritära, auktoritetsbundna karaktärer som inte tål en konst som stör det invanda och välkända och som undandrar sig traditionens reglemente.” (Dahlhaus:148) Alltså kan jag konstatera att den uttjatade klyschan angående de kulturella krafternas utsatthet i ett öppet borgerligt samhälle av hierarkiskt ordnad form. Detta är också ett tidstypiskt förekommande inslag i vår samtid där högerradikaler enas i gemensam sak, oavsett eventuella kvalitativa invändningar mot konsten i sig, och går till angrepp mot kulturen på bred front.

* * *

Att störa det invanda, det välkända, har alltid lockat fram repressiva handlanden från de auktoritära reaktionärer som förordar en ”god smak”, att denna känsla för smak inbegriper ett visst mått av reaktionärt bevarande förefaller inte vara någon överraskning. I vissa fall så har historien kunnat visa på hur denna auktoritetsbundna försvarare av den goda smaken har gjort upp med den kultur som utmanat på ett synnerligen handfast och slutgiltigt vis. Men hur sker denna uppgörelse i ett samhälle som inte bygger på stöveltramp, koppel eller salongernas goda ton?

Den autonoma konstens, den borgerliga musikens, förställt polemiska innehåll blir enligt Carl Dahlhaus aldrig lika uppenbart i ett samhälle där den inte utsätts för ett öppet förtryck. Inte ens om det så sker under revolutionära former. Den politiska effekten av ett stycke musik beror inte i första hand på dess struktur eller beskaffenhet. Det är, precis som med andra politiskt-sociala verksamheter, den funktion som tvingas på verket från de normativa politiska och sociala krafter som styr. Detta kan ske både medvetet och omedvetet. (Dahlhaus:148) Men, som Dahlhaus poängterar med eftertryck, i denna borgerliga musikaliska tradition så finns det inget latent revolutionärt inflytande, den måste bli förtryckt för att den ska kunna verka som den engagerade musiken. Den är i sitt väsen sannerligen indifferent.

Men Dahlhaus menar att den borgerliga musikens, den autonoma konstens, avskildhet ger den konservativa drag men det vore enligt honom ”oriktigt att generellt och odifferentierat påstå att den alltid, oberoende av situationen, verkar bevarande och restaurerande”. (Dahlhaus:149) Dahlhaus menar, att en anda av icke-engagemang snarare är det som bär på den latent konserverande effekten. Om den bestående makten är djupt rotad, så djupt rotad att den inte legitimerar eller använder konsten som ornament, så har konsten förlorat den bärkraft den kunde ha haft för makten. Då får konsten gå sin egen väg – vara fri – men endast om det inte finns någon politisk funktion för den. Däremot så kan konstateras att konsten – musiken – är en viktig ingrediens då den politiska makten försöker legitimera sig, och ett av de tydligaste exemplen som dyker upp är nog då Ronald Reagans fatalt misslyckade försök att inordna den engagerade musiken under sitt banér på 1980-talet genom att nämna Bruce Springsteens Born in the U.S.A i ett berömt tal. Detsamma gäller när Sverigedemokrater ironiskt skrålar Internationalen.

Detta försök visar även att Dahlhaus tes angående musikens engagerande funktion inte är bestämmande utifrån verket i sig; snarare är det så att ett engagerat verk här påtvingas en politiskt-social funktion utifrån de rådande maktförhållandena. Hade det varit så att Bruce Springsteen varit hädangången, eller opolitisk i sitt artisteri, så hade kanske försöket varit lyckosamt, men på grund av sitt inneboende engagemang så levde verket sitt eget liv – den politiska rollen hade redan växt fast vid verket och var på så vis funktionellt odugligt för en reaktionär president som Reagan. Dahlhaus menar att om ett verk används politiskt av en illa omtyckt regim så transfereras detta missnöje över till verket – och om det förtrycks eller hånas så kommer verket att kunna användas i subversivt syfte. Ett tydligt exempel torde vara Vladimir Vysotskijs visproduktion i Sovjetunionen.

Dahlhaus skriver att den simpla uppfattningen att engagerad dikt och musik underordnar sig det politiska ändamålet är både naiv och bedräglig. Han exemplifierar med Bert Brecht (1898-1956), vars upplevelseteater utan omsvep kan benämnas som engagerat politiskt. Rörande Brecht, som varit anarkist och övergått till kommunismen, så är denna svängning politiskt svår att tyda för en betraktare; var det politiska primärt, eller handlade det sekundärt om att stabilisera dramerna? Skriftställaren och arkitekten Max Frisch (1911-1991) förordade att Brechts politiska vägval snarare hade att göra med den marxistiska dialektikens nytta för den exeptionella dramatiska tekniken hos dramatikern. Dahlhaus slår fast att Frischs hypotes är sannolikare än att det skulle ha handlat om en politisk underbyggnad och en estetisk överbyggnad. Brechts känsla för utformning gör den marxistiska dialektiken till en artistisk princip och det politiska momentet utnyttjas av det estetiska, aldrig tvärtom. (Dahlhaus:154)

Den förvirring som uppstår när man ska analysera Brechts engagerade dramatik återkommer även då den engagerade musiken skärskådas; vad är politik och vad är estetik, och hur agerar de tillsammans?

* * *

Den engagerade musikens och konstens anhängare ser, enligt Dahlhaus, det bestående samhället i den borgerligt autonoma musiken. Vilket leder till opposition, till revolt, men denna autonomi är knappast ett faktum men bär på alla möjligheter till att bli det – ”alltså oavhängig av ekonomiskt, socialt eller politiskt tvång, som gör att den fjärmar sig från sig själv”. (Dahlhaus:156) Att emancipera konsten är i ett marxistiskt tänkande inte avlägset. Det ligger i uppfattningen av hur det dialektiska schemat förstås; med den ekonomisk bas och en ideologisk överbyggnad. Detta schema är mer av en liknelse än en beskrivning. Alltså; är dialektiken en naturlag som kan appliceras på alla tider, eller är den modell för historisk förklaring som måste varieras och modifieras utifrån vad de rådande premisserna bjuder? Dahlhaus framhåller att det aldrig har förnekats att växelverkan mellan under- och överbyggnad förekommit, men, att de kanske är så att ekonomin primärt hör till den kapitalistiska erans karakteristika. Det vill säga, att det i ett samhälle som inte bygger på det kapitalistiska bytesvärdets logik så finns det en möjlighet till att förhållandet mellan under- och överbyggnad kan ändras i fundamentet och kanske till och med övergå i dess motsats.

Dahlhaus menar att marxismen är ”teorin för en samhällsform som förkastas av samma teori” (Dahlhaus:156), detta kan väl förvisso diskuteras vidare och utförligare, men att den präglas av förutsättningar som har målet för avskaffande torde inte överraska. För en marxist bör alltså inte tanken om att den ekonomiska underbyggnadens primat skulle kunna förlora sin giltighet vara alldeles främmande, åtminstone inte i samband med att den kapitalistiska samhällsformen går under.

* * *

Men för att avsluta denna korta exposé i den engagerade musikens fält, för att återknyta till den autonoma musiken, och för att bringa någon form av ordning i kaoset som mitt ordflöde skapat, så vill jag låta Dahlhaus tala igen. Han skriver att kännetecknandet av den kapitalistiska epoken kanske inte alls är frågan om autonomi, utan kanske en öppen eller latent heteronomi. Upphävandet av musikens tjänsteställning som skedde under 1800-talet, byttes efter hand ut mot en obönhörlig underkastelse inför marknaden. Något som Dahlhaus menar sker oavsett om produktionen påstår sig vara oberoende eller inte. Det är marknadens logik, dess lag, att allt – ja, allt – skall inordnas i denna kapitalets ekonomi. (Dahlhaus:156) Den autonomi som musiken möjligen uppnådde, gjorde det trots det motstånd som allmänheten reagerade med – i enlighet med just de ekonomiska motiv som skapades i det fördolda; ”Motståndet yttrar sig inte bara i skandaler, utan framförallt i form av den stillsamma bojkottens kuslighet.” (Dahlhaus:157)

Konflikten, den sekellånga konflikten, mellan den autonoma och den engagerade musikens anhängare fortsätter. Den autonoma föreställningen lockar den engagerade till att försöka avslöja – lägga i ljuset – den princip som de musikaliskt mäktiga tros inneha. Men som Dahlhaus skriver i sin text så är detta en vanföreställning som döljer att de musikaliskt mäktiga egentligen är maktlösa. Det saknas ett fundament för idén om det autonoma konstnärskapet ty kulturen har antagit den industriella tanken. Han menar således att polemiken mellan de två alltså är överflödig – ja till och med rentav skadlig. Kraven på ”samhällelig relevans” inom musiken skapar en situation som om än inte utarmar begreppet engagemang, ändå är på god väg till att göra detta. För vart finns denna relevans idag om inte i den populärmusik som skvalar ur radion, ur mp3-spelaren eller i televisionens musikprogram, eller som Dahlhaus skriver: ”som om inte relevansen i högsta grad funnes i schlagerindustrins sämsta produkter”. (Dahlhaus:157)

Konstens autonomi är frågan som avhandlats – i kontrast till den engagerade musikens politiska verkningar – men är det kanske inte så som Dahlhaus skriver, att konstens autonomi blott enbart är en utopi bland andra? Den stora skillnaden görs dock gällande i ifrågasättandet av den ekonomiska ordning som ligger över oss som ett ok, den kapitalistiska ekonomins remarkabla förmåga att fjättra kulturen under bojor som vi invaggas till att tro att de är naturliga och självklara. Genom att ifrågasätta den kapitalistiska dagordningen, den kapitalistiska ekonomins till synes naturliga självklarhet, så kan vi förorda en äkta autonom kultur – en kultur:

”… vars mått av sanning ingalunda inskränks av att den missbrukats som ideologisk omskrivning av ett tillstånd då musiken hålls i ekonomiska fjättrar”. (Dahlhaus:157)

Den engagerade musiken, den politiska, har uppgifter som står utanför det konservativt bevarande som etablissemangets vurm för den borgerliga kulturen innebär. Den bär upp den subversiva kraft som ligger inbäddat i den opolitiska människan, hotar att rycka upp henne ur den kulturindustriella sörja som hon tvingas genom. Men att tro att denna engagerade musik är målet vore att underkänna den ideologiska framtid som önskas. Utan att det samhälleliga systemen förändras så kommer inte det kulturella systemet heller att göra detta. Det är en utmaning som föreligger – att åter göra kulturen politisk för att förändra, omstöpa, och skapa ett samhälle där kapitalet ej längre kan sätta ett pris på vår sociala samvaro. Kanske utopiskt för vissa – men för mig; något fullt möjligt att åtminstone sträva efter.

* * *

Efterskrift
För att återknyta till den storm i ett vattenglas som avslöjandena om att Sverigedemokrater skrålar nationalsocialistiska slagdängor och hånar mördade statsministrar så kan jag inte låta bli att berätta en anekdot från en vardagskväll i en studentikos miljö, nämligen Smålands Nation i Uppsala hösten 2001. USA hade nyligen inlett sin bombkampanj mot Afghanistan och i lokalen där vi satt fanns ett sällskap med fyra unga välkammade män och två lika välkammade unga kvinnor. En av männen hade en amerikansk flagga svept som en scarf över axlarna och det utropades både skålar till USA:s och George W. Bushs ära. Ett och annat sandneger hördes också. Emellanåt försökte sällskapet även stämma upp i den amerikanska (mycket svårsjungna) nationalsången, men personalen lyckades hålla sjungandet till ett minimum.

Det som utspelade sig var inte någon konferensresa med Sverigedemokraterna. Inte heller någon överförfriskad Sverigedemokratisk efterfest i en hytt mitt på östersjön. Nej, det handlade snarare om hur unga män och kvinnor ur en borgerligt studentikos miljö inte långt från Heimdals källare uttryckte sina politiska åsikter genom att låta fyllan och (lite) musik tala. Var det ironi kanske? Jag tror inte det men jag kan ju ha fel; det kan ju ha varit så att medan bomberna föll över ett land som redan ser ut som ett forntida grustag så höll ett gäng ironiker på med avancerade humorövningar.

Varför denna utvikning? Jo, när bortförklaringarna formuleras i Sverigedemokraternas bunker och det ironiska spåret får spela fritt så drar jag mig till minnes ett resonemang från mitten av nittiotalet om varför det var viktigt att opponera sig mot vikingarockarna Ultima Thule. Det bandet var inte i sitt själva varande som band ett hot mot individer eller grupper i samhället. Men det som kom med bandets musik kunde ge reaktioner långt utöver patriotiskt vurm för döda och misslyckade krigarkonungar. Resonemanget gick ungefär i stil med att Ultima Thule inte skapade nazister med sin musik men steget från att lyssna på Ultima Thule till att inhandla Division S eller Vit Aggression var rätt uppenbar. Toleranströskeln inför främlingsfientliga uttryck sänktes betydligt i jämförelse med någon som till exempel bara lyssnade på Lars Demian eller Aqua. När väl den där vitmaktplattan var inhandlad så ansågs inte steget vara så särskilt stort att faktiskt göra realitet av det som banden predikade genom sin musik.

Sett till Dahlhaus resonemang så kan inte den musik som de avslöjade Sverigedemokraterna skrålat med i anses vara särskilt subtil i förhållande till den engagerade musiken – snarare rör det sig här om uppenbar plakatmusik. Men i fallet Sverigedemokraterna så handlar det inte om att väcka en slumrande patriot genom att chocka henne. Inte heller om att söka grunden till varför det engagerade i musiken utmanar en hel världsbild. Här handlar det snarare om de redan övertygade som har en musikalisk repertoar som följer det politiska engagemanget som ett soundtrack dolt för den ovetande omgivningen. Det är inte en massans musik eller utmanande av ett samhällssystem, även om de gärna skulle vilja att det var så, utan en fysisk handling för att befästa en samhörighet i det reaktionära utövandet av grupptillhörigheten. Ett subkulturellt uttryck för identitetsskapandet snarare än en vilja till att verka emancipatoriskt.

Om det sedan är ett scoop att Sverigedemokrater bär på en sådan repertoar borde inte behövas funderas över; det är klart dom har.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: marcusen skriver Så blev hon kvar ändå, Marlene Olsson skriver Lyssna på Sverigedemokraternas idiotiska ointellektuella texter !, andread0ria skriver Ohämmat skryt, tusenpekpinnar skriver Avskaffandet av internet och hur vi gör motstånd, Björn Nilsson skriver Nu får det vara nog, Mohamed

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, sverigedemokraterna, kaliber, carl dahlhaus, theodor w. adorno, brecht, marxism, nazism, musik, reaktion, borgerlighet

Det är en vacker morgon. Solen skiner mellan molnen och staden håller på att vakna till liv. Jag känner ett behov av att omdirigera min uppmärksamhet. Jag vill hänge mig åt det lustfyllda. Sätta mig ned och läsa poesi, leka med min dotter, sitta stilla och hålla min fru i handen.

Prince Busters sång hörs ur högtalarna i vardagsrummet. Vår dotter ligger och drar sig i sängen. Om en timme skall vi cykla ned till BVC för en hörselkontroll.

Jämsides med detta ljusa vardagsliv har migrationsminister Tobias Billström fått en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter (se även SVD 1 & 2). I artikeln förs ett antal punkter fram som är resultatet av en moderat vilja att reformera migrations- och integrationspolitiken:

i) Det finns en generell kravlöshet som accepterar att arbetsföra människor under lång tid lever på bidrag istället för att ta ansvar för sin försörjning.

ii) Rättigheter och skyldigheter går inte i takt i Sverige. Vi måste se till att invandrare försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället.

iii) Det finns ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet och många arbetsplatser lider av internationell syrebrist.

Dessa problembilder leder sedan Billström till ett antal förslag på lösningar:

a) Det finns ingen rättighet att vara arbetslös i en speciell del av Sverige. Därför skall arbetslinjen prioritera redan i asylmottagandet.

b) Vi behöver tydliggöra de kvar vi ställer på människor som vill bo här. Acceptera och bli accepterad är en rimlig princip.

c) Den enklare tjänstesektorn måste tillåtas växa sig stark. Tjänsterna måste bli vita och kombinationen av bidrag och svarta inkomster förhindras.

Ytterst sett är detta ett misstänkliggörande av invandrare i Sverige. Billström anammar till fullo den rasistiska bilden av hur Sverige ser ut idag, och konfirmerar detta genom att säga att han är självkritisk mot den politik som förts. Så som all populistisk politik tar man förvrängda och förenklade problembilder och försöker lösa dem med ytliga reformer.

Att det skulle finnas en generell kravlöshet som accepterar att människor lever på bidrag återstår att belägga. Att det skulle finnas en stor sektor av befolkningen som arbetsvägrar och låter skattebetalarna försörja dem är fortfarande en skuggfigur som aldrig materialiserat sig. Att det finns ett generellt socialt skyddsnät där medborgarna får en inkomst tryggad vid arbetslöshet eller sjukdom är inte kravlöshet. I sin nya skrud som arbetarparti kan moderaterna inte heller påstå detta, istället påskiner man att det finns ett Odefinierat fusk av oidentifierade människor. Men i ett försök att hitta syndabockar glömmer man bort att berätta att sedan länge det finns ett arbetskrav i våra offentliga försäkringar.

Att invandrare skulle vara snabba att använda sig av rättigheter och sena på att acceptera skyldigheter är inte heller något som konkretiseras. Billström härleder detta från en generell tanke om människans natur, sedan fortsätter han att säga att om Sverige inte blir bättre på att se till att invandrare arbetar och respekterar grundläggande regler i samhället, så kommer det att skapas grogrund för konflikter. Så misstänkliggörs någon utan att någonting bevisas.

Att det skulle finnas ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet är också en generalisering. Det är också intressant att detta är den punkt där Billström väljer att inte peka finger. Istället för att prata i termer av diskriminering pratar moderaterna om överdrivna krav på svenskhet i ett land som man tidigare sagt ställer individens rättigheter framför ››familj, klan, grupp och kultur.‹‹

Denna sörja av flyktiga problembilder vill vår migrationsminister sedan lösa med lika konturlösa reformer. Att säga att det inte finns någon rättighet att vara arbetslös i en speciell del av Sverige är att inte säga speciellt mycket. Mig veterligen har ingen någonsin påstått detta i relation till migrations- och integrationspolitiken.

Att säga att asylsökande ››ska bosätta sig där jobb och bostäder finns.‹‹ är att visa på att Billström överhuvudtaget inte är intresserad av att göra något konkret. Invandrarna kan i denna aspekt omöjligen göra rätt. I Sverige är det bostadsbrist där jobben finns, och arbetsbrist där bostäderna finns. Anledningen till att så många invandrare, liksom många svenskar, bosätter sig i de tre storstadsregionerna som alla lider av bostadsbrist är just på grund av att det är där jobben finns.

Misstänkliggörandet av invandrare syns återigen när Billström vill bättre förmedla svenska regler och värderingar genom att sätta upp ››Acceptera och bli accepterad!‹‹ som en princip för asylsökande. Återigen pekar vi fingret och säger att när de accepterar vårt samhälle så accepterar vi dem, detta samtidigt som vi inte kan peka på vad de inte har accepterat.

Lösningen på det som Billström ser som problemet: att invandrare kommer hit och inte vill göra rätt för dig; hade varit komisk om lösningen inte framförts på fullaste allvar i landets största morgontidning. Sverige skall satsa på den enklare tjänstesektorn. Detta med tillägget att man måste försvåra för de som lever på bidrag och jobbar svart. Dels pekar man återigen finger utan att jämföra eller konkretisera, sedan lanserar man en lösning som går stick i stäv med retoriken om att många asylsökande är välutbildade och att Sverige behöver arbetskraftsinvandring.

[...]

Det finns en friktion mellan den moraliska ton som hörs från debattartikeln och den man som gör uttryck för den. Billström blev ertappad med att i flera år konsekvent vägrat betalat tv-licensen och som istället för att stå för det och ta konsekvensen försökte påskina att det handlat om civil olydnad. När frågor som han inte ville svara på fortsatte att riktas mot honom, valde vår minister att överutnyttja sjukförsäkringssystemet och drog sig undan det offentliga ljuset med hänvisning till att han var för förkyld för att arbeta.

Eftersmaken av den moraliserande tonen blir beskare när vi betänker den föreslagna lösningen att expandera den enklare tjänstesektorn. Det är en lösning som signalerar ett övergivande av all långsiktighet och ambition när det gäller skapandet av arbeten inom Sverige. Istället för att fortsätta försöken att skapa kvalificerade arbeten och kombinera detta med insatser för att invandrare skall få dessa jobb när de är meriterade för dem, vill regeringen istället skapa en tjänstesektor som decennier av arbetarrörelse försökt att arbeta sig bort ifrån.

Kraven på att man skall göra rätt för sig ekar tomma med tanke på att den föreslagna expanderingen av den enklare tjänstesektorn redan är subventionerad till fördel för dem som inte vill betala för sig. En resursstark övre medelklass skall inte behöva göra rätt för sig, samtidigt så ges de rätten att peka finger på andra. I vissa fall är denna subventionering dubbel. Många borgerliga kommuner erbjuder numera vårdbidrag som inte behöver tas ut av föräldrarna, utan som kan användas för barnflickor som sedan subventioneras av den statliga skattereduktionen för hushållsnära tjänster.

Ingenting av detta borde förvåna mig: politiker gör vad som helst för att behålla makten. Socialdemokraterna gjorde det under Göran Perssons ledning, och Alliansen gör det nu under Reinfeldts ledning. De säger vad de tror behövs sägas. Det finns inga kärnväljare i jakten på bättre opinionssiffror. Nu så försöker regeringen öppet att profitera på dem som behöver till faktum hjälp för att kunna säkra sin egen politiska ställning. Samtidigt som regeringen säger sig vilja motverka de främlingsfientliga krafterna så försöker man locka dem till sig. När de göra detta trampar man på dem som man säger sig vilja värna om. Det gör regeringen till moraliska kräk. De är värda allt vårt förakt.

[...]

Det enda jag vill är att denna dagen skall lida mot sitt slut. Jag skäms för att denna politiska fars får fortgå. Jag vill sätta mig ned i min fåtölj och spela Final Fantasy Tactics. Låta världen sjunka undan för ett tag. Jag vill ta en sista snus för dagen medan nattens mörker omfamnar världen utanför.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
_______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, tobias billström, populism, sverigedemokraterna, segregation, rasism, utanförskap, reaktionär, främlingsfientlighet, sd, moderaterna, tobias billström, kräksjukan, alliansen, liberalism, högerpolitik

I takt med att man blir äldre, håret tunnas ut och man lägger på några kilon till, så är det intressant att se vad som förändras med tiden, hur man med åren för sig annorlunda i världen. Jag har mycket lugnare morgnar, nuförtiden behöver jag inte två prillor och en kopp kaffe för att kunna prata med omvärlden. Jag är dock inte glad, men det stormar inte i alla fall. Jag kan till och med läsa morgonens Sydsvenskan utan att slänga den i väggen. Men visst, jag muttrar fortfarande om att folk har piss i huvudet.

Fast ibland kan jag till och med ge ifrån mig ett leende när jag läser tidningen på morgonen. Det händer inte ofta, det gör det inte.

Men imorse så skrattade jag till och med. Jag har faktiskt svårt att hålla skrattet tillbaka nu när jag sitter och skriver detta. I bakgrunden hör jag hur min dotter tittar på Bolibompa samtidigt som hos kränger på sig sin nya favoritklänning. I anknytning till en nyutgiven bok från Medströms bokförlag om den svenska flaggan (Svenska flaggans historia av Leif Törnquist) skrev Fredrik Persson i Sydsvenskan:

››Problemet är bara att Sverigedemokraterna inte står för någon förljugen nationalism. Tvärtom har partiet fångat nationalismens mest grundläggande idé: ett folk, ett land, en knivskarp gräns mellan oss och dem.

Nationalismen är en ideologi som lever bara så länge den underhålls och återuppfinns med flaggor och fester. Jag kastar flygbladet i soporna och förpassar flaggboken till vinden. Morgontidningen får jag vänta förgäves på imorgon, men till jobbet går jag.‹‹

Skrattet är det sista man har innan man bryter ihop. Utanför fortsätter världen. Imorgon kommer att vara en kall och inskränkt dag, oavsett hur mycket solen skiner. Kungafamiljen kommer att fira nationaldagen på Skansen och SVT kommer att direktsända. Jag förväntas ställa mig och vifta med en flagga som skall ha tillkommit efter ett tecken från gud.

Den egalitära demokratin rullas tillbaka ännu ett steg.

* * *

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, nationaldagen, svenska flaggan, demokrati, sverigedemokraterna