Att så mycket tid går åt till att debattera rapportera analysera utan att någon som helst debatt rapport analys överhuvudtaget har genomförts är för mig en gåta.

Det individcentrerade nybiologistiska samhället av idag larmar över alla nyanser. Generaliseringarnas tidsålder härskar i medierna, vilket i sin tur smittar av sig på samhällets alla nivåer. Vad kom först? Tabloidiseringen av samtiden eller socialiseringen av tabloiden? Narrar och clowner dikterar samtiden. Jag söker mig till bokhyllorna men känner ingen längtan efter äventyren som döljer sig i de litterära rummen.

Ett rum.

Olle tar fram kroken han har tillverkat i metallslöjden. Han knyter fast den i en ståltråd, binder ståltråden i dörrens handtag, går och sätter sig på sängen, sväljer kroken sedan han stoppat in den i en bit franskbröd, sitter sedan på sängen och ber, han läser i Bibeln, väntar.

(s. 160) Lars Norén, Skuggpojkar, Albert Bonniers Förlag, 1999.

Det samtida dramat som är vår verklighet bär tabloidens språkdräkt. På bara knappa tio år så löstes kvaliteten upp i det syrabad som tjugohundratalet erbjöd. Tomheten regerar på kultursidorna. Teven spyr ur sig dokumentärsåpan gjord efter formulär 1a. Radion spelar en och annan låt mellan reklampauserna.

Samtidens språk härmar reklamarens; inga nyanser, breda penseldrag, inget för analysen att famna.

Svälj.

De som vill sin rätt utmanar ständigt den demokrati-auktoritära överenskommelsen. Hånas i morgontabloiderna … lyteskomik på bekostnad av personlig integritet … på grund av påstått missbruk av lagrummet hävdas ombudsmannens nära förestående död. Utan lagar … inget lagbrott … logiken är inte längre satt på undantag … den har kastats över ättestupans kant. Läpparna som abonnerar sidutrymme i morgontabloiderna rör sig men det hörs inte längre vad som sägs. Tur är väl det. Samtidens brännpunkt vill radera de demokratiska landvinningarna till förmån för trilaterala rapporter om demokratins kris. Vi kräver allt för mycket. Vi vill så mycket mer. Men vi är ensamma.

…men ingen är där / när vi vänder oss om…

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, samtid, skymningsvandring, kränkning, demokrati, kris

Skuggsidan, skuggorna, tar form där materia ställs i vägen för ljuset. Obstruktion av verkligheten.

+ + +

Tidigare har jag rört mig kring två alternativa vägar bort från detta vita ljus – värmen som alstras i en förljugen gemenskaps innanförskap – dels har det rört sig om en tillvaro i skymningslandet, men också om ett artificiellt elektriskt svart ljus; den svarta glödlampans sken. Skymningen, eller skymningsvandringen, inträffar likt klockslagens uppdrivna tickande. Den är styrd utav yttre omständigheter, tvingar sig på och är omöjlig att värja sig från utan att i egentlig mening gå in i någon av de sociala gemenskaper som skyddar från det yttre mörkret. Det elektriskt svarta ljuset – blacklight – är något som är möjligt att kontrollera. Det sprider sitt anti-ljus varhelst jag väljer att rikta dess kägla. Det är en portabel skymningstillvaro som kan tillåtas bryta den krackelerade ytan som samhällsfasaden stoltserar med.

Skugga. Skymning. Svart ljus.

Tre benämningar av något som handlar om samma sak; att vända ryggen till ljusets välsignelser. Skuggan som blir en kompass då du vänder ryggen till ljuset, som leder dig in i skymningens skuggor. Där det svarta ljuset – mörkret – tänds för att blottlägga det lögnaktiga i det etablerades föreställning om verkligheten.

Bort från föreställningar om god ton, liberal frihet och fördomsfulla uttalanden från en övergödd medelklass. Rädslan för konflikter blir särskilt tydlig då det liberala ljuset – det etablerade – får lysa så starkt som det gjort under ett antal år nu. Senast är det krokodiltårarna som gråts över att politiker visar sig vara just politiker och inte idealister med en altruistisk agenda. FRA-lagens genomklubbande i riksdagen har på något outgrundligt vis lyckats skaka om en stor grupp välgödda spädgrisar som nu förfasas över att Suggan och Galten visat sig villiga att äta sina kultingar för att överleva i den politiska svinstian. Det är politik. Det etablerades politik.

Deras innanförskap speglar inte det utanförskap – dessa ord får mig att vilja kasta upp – som det varnas för samtidigt som det klubbas in i skallarna på de misshagliga, de ratade och de förlorade. För den som hamnat vid sidan av finns det två vägar att välja. Antingen att kämpa sig upp på den utstakade vägen igen, eller så ut i vegetationen. In i skuggorna. I skymningsljuset. In i mörkret.

+ + +

Nietzche rusade mot ljuset – i alla fall tolkar jag hans uttalande så – medan jag vill bort från detta. Han ville lämna sin skugga bakom sig. Springa ifrån den. Hans blick fixerades i det vita ljusets mitt och sedan började han springa. Jag vill vända mig bort och låta skuggan leda mig bort från deras verklighet. Min verklighet är en annan och den verkligheten inbegriper inte upprörda tårar över att politiker sviker. Skymningsvandringen har visat sig vara det bästa botemedlet för sjukan som får oss att vilja vara till lags och tillrättalagda. Kompletterat med det svarta ljuset så blir ryggen mot ljuset inte någon börda. Det blir istället ett motgift. Ett serum.

Nietzche rusade mot ljuset – gott så – men så blev han väl också galen till slut.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, politik, samhälle, skymningsvandring, skugga, svart ljus, tänd mörkret, fra-lagen, etablissemang, nietzche