Ett av de citat som förföljt mig i åratal är ett citat från Charles Bukowskis En snuskgubbes anteckningar:

”NÄR MAN LÄMNAR SIN SKRIVMASKIN LÄMNAR MAN SIN KULSPRUTA OCH RÅTTORNA VÄLLER IN.”, (Bukowski.1969: s.82)

Detta är en av de dagar då man frenetiskt försöker stänga ute omvärlden. Att sätta sig ned vid tangentbordet räcker inte, knattret från tangenterna kan inte täcka över omvärldens brus. Jag har tejpat för teven för att träcket från dagens riksdagsdebatt om den nya FRA-lagen inte ska tränga ut ur teven och fläcka ned golvet. Jag har höjt volymen på stereon för att döva mina sinnen. U.S. Bombs.

En av mina mardrömmar är att Nietzsche’s diskussion om det evigas återkomst har realiserats. Att vi lever det enda liv vi kan leva, och om vi skulle leva om det, skulle allting vara likadant. Det är en tyngd vi inte kan bära, vi kommer att knäckas av den. Men tyvärr så är det väldigt lite av det som har sagts de senaste dagarna har visat på att vi skulle göra någon annat än att återupprepa oss.

Förstå mig rätt, det enda rättrådiga är att det framlagda lagförslaget röstas ned. Det är det enda demokratiska. Det enda anständiga. Staten har inte gjort sin förtjänta av det förtroende de ber om när den vill ha rätt att övervaka all elektronisk trafik. Men samtidigt, efter att ha iaktagit den upprörda stämningen som materialiserats de senaste dagarna, har jag svårt att säga att vi har gjort oss förtjänta av det vi kräver: att bli behandlade som fullständiga medborgare i en demokratisk stat.

En stor del av upprördheten kommer av tanken om att vi skulle leva i en demokrati som nu håller på att demonteras. Faktum är att vi lever i en kapitalistisk monarki. Så länge vi har en kungafamilj som anser sig vara givna av gud, och vi låter dem sitta kvar år ut och år in, så lever vi inte i en demokrati. Och det beror på oss själva, ingen annan.

Den förändring som regeringen vill införa är ingen förändring i art, utan det är en gradförändring. Den svenska staten har under decennier spionerat på sina medborgare och förvägrat dem sina rättigheter. Men den breda medelklass som nu är upprörda, har tidigare varit komplett likgiltiga. När medborgare efter Göteborgskravallerna fick lagt emot sig i rättegångar att de tidigare närvarat på grundlagsskyddade demonstrationer, då ropade man istället på maskeringsförbud.

Detta medialiserade och dramatiska försök att rädda demokratin i de sista självande sekunderna, är i realiteten en infantilisering av politiken där upprörda medborgare spelar med i tron om att de är delaktiga i en demokratisk revolution.

Om man skrapar på ytan märker man att värnandet om de demokratiska rättigheterna bara är ett medel för att nå något annat. Amerikanska IT-bolag hotar nu offentligt att inte lokalisera några servrar i Sverige, samtidigt som man hjälper den Kinesiska diktaturen att censorera internet för sina medborgare. Det är alltid lätt att vara principfast när det inte kostar något. Andra ledarskribenter försöker använda upprördheten kring FRA-förslaget för att propagera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Trots de empiriska bevisen om att författningsdomstolar oftast aldrig varit ett hinder för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Enskilda riksdagsledamöter pratar försiktigt om hur röstandet ska påverka deras karriär. Bloggare odlar en outlawromantik kring sig själva, trots att det är uppenbart att de i denna frågan lever i en livsnödvändigt symbios med den traditionella media de sägs vilja ersätta. Kvällstidningarna förvränger en viktig demokratisk fråga till sensationsjournalistik för att kunna sälja annonser. Speedade mediakonsumenter som låter sig ryckas med för känslans skull, men som glömmer hur snabbt de slutade att klä sig i rött.

Hade vi haft ett brett lager av bildade och medvetna meborgare, oavsett politisk hemvist, som tagit demokratin på allvar, då hade diskussionen kring FRA sett väldigt annorlunda. Då hade det funnits en principiell diskussion om vad staten bör få tillåtas att göra. Då hade man även rannsakat sig själv den moderna politiska historien som så uppenbart skär sig mot de värden man vill försvara.

Men istället återkommer det eviga. Nietzsche garvar från sin grav. Idag ska jag fortsätta att stänga ute världen och försöka läsa klart en bok om den Amerikanska revolutionen. Jag sätter på en ny skiva. Die Hunns. Trampar på ett armband min dotter har gjort på dagis. Sätter det på mig.

* * *

Källor:

Bukowski, Charles, 1969: En snuskgubbes anteckningar; Norstedts Förlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________

Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

Som Mattias Jeschko-Edberg skriver i sin text Vaffö’ gör FRA på detta viset? så är dessa upprörda röster ekot av en anmärkningsvärd historielöshet. Ett land som Sverige, där åsiktsregistrering är en lika naturlig del av vardagen som det är för de allra flesta att borsta tänderna eller gå ut med soporna, så borde även de nyvaknade liberalerna ha kunnat förstå vart den så kallade debatten tagit vägen. Ja, åtminstone så borde de ha kunnat se vart den skulle barka hän. Just i detta nu så översvämmas den bloggar på högerkanten av inlägg som ondgör sig över hur illa ställt det är med friheten i Sverige. Hur dessa, deras egna, folkvalda inte följer de principer och ideal som de sagt sig värna om. Att dessa politiker väljer att böja nacke inför partilinjen trots att de påstår att de står upp för de borgerliga rättigheter som fästs i lagen. Det kokar bland borgarnas stödtrupper.

Hoppet har då ställts till en grupp unga idealister ur de liberala partierna i riksdagen. Det är en handfull nykläckta riksdagspersoner, från främst Folkpartiet och Centern, som med hopp om en morgondag måste bryta sig loss från sina partiers kvävande choke hold, och återupprätta det liberalas heder. Annars kan de lika gärna gå ut ur riksdagshuset och slänga sig i strömmen. Ja, så låter det nästan. Debattörer och kommentatorer slår på stora trumman, vissa räknar ner med ett blogginlägg om dagen, allt för att visa hur de ställer sig som en person mot detta onda som lagförslaget om ökade befogenheter för den militära underrättelsetjänsten att kontrollera landets medborgare innebär.

Är det här något nytt? Ett nytt påfund i kölvattnet av den elfte september?

Knappast. Som Mattias Jeschko-Edberg skriver så har dessa frihetens försvarare stillatigande eller påhejande stått bakom den politiska registreringen under en lång tid. Långt innan FRA vädrade morgonluft genom Odenberg som försvarsminister. Långt innan SÄPO började tala om att lagen om olaga kårverksamhet skulle behöva moderniseras till att omfatta inofficiella nätverk och enskilda personer. Innan termen Bodströmssamhället myntades. Innan det socialdemokratiska partiet inrättade en egen underrättelsetjänst i Informationsbyrån. Långt innan sjukhusspioner och Stay Behind-nätverk. Ja, redan innan de koncentrationsläger för kommunister som kom att upprättas under andra världskriget ens var tilltänkta. Och så vidare. Det är därför som detta nyvaknade intresse för den personliga integriteten, de individuella rättigheternas praktik, är ett sådant spel för gallerierna.

Liberalerna sätter nu sitt hopp till att den där lilla klicken av politiska broilers nu ska våga ta sitt ansvar och rösta mot den vinande partipiskan. Främst är det Fredrik Federley (C) som ska leda liberalerna ut ur deras Egypten. Nyss läste jag att han har gjort sig oanträffbar, att han screenar alla dolda telefonnummer och inte längre läser några mail. De krävande väljarna, röstboskapen, är i uppror och det här skapar tydligen ett ofantligt tryck på riksdagsmannen. Den stackars riksdagsmannen känner att han försummar en massa annan politisk verksamhet på grund av detta. Debatter och uppdrag glider med när omvärldens alla krav ska stängas ute.

Något svar på hur han tänker rösta, trots att han säger sig vara mot förslaget, går inte att få. Inte förrän på tisdag. Då har han begärt ordet och ska då klargöra hur och varför han tänker rösta. För eller mot. Med partiet eller mot partiet. Det är frågan.

Låt oss säga att Fredrik Federley nu röstar mot lagförslaget. Att han, och några till med honom, går emot partilinjerna och bringar ordning i de liberala leden med sina ryggrader sträckta. Vad har då hänt? Ingenting. Ingenting utom att några politiker gjort det till sin uppgift agera politiska samveten inför en rasande liberal opinion som inte på något sätt går att verifiera. Dessa fyra röster som nu behövs för att fälla förslaget är i mina ögon inte en kattskit värt i det stora perspektivet. Fyra röster. Fyra individuella röster som eventuellt röstar mot partilinjen och uppenbarligen med några andra onämnbara partier. Så varför är dessa fyra röster inte något att get all worked up över? Ja, vad sägs om att själva lagförslaget i sig inte är något nytt, inte är så särskilt kontroversiellt i den kontext vi nu rör oss. Lagförslaget är bara ett bland många där statens möjligheter att direkt eller indirekt gripa in i medborgarnas liv för att skydda sig mot oliktänkande. Att SÄPO, FRA och långt många fler redan idag kan genomföra mycket av det som de liberala debattörerna går till storms mot tycks ingen reflektera över.

Lagförslaget som lagts för att ge FRA utökade befogenheter är bara en del i ett mycket större sammanhang som inbegriper allt från politisk registrering från säkerhetspolis och politiskt etablissemang till användandet av svensk militär i internationella konflikter. Det är bara ett av alla de förslag som lagts, och kommer att läggas, med syfte att ifrågasätta medborgarnas lojalitet mot sagda etablissemang där en avvikande åsikt är näst intill detsamma som förräderi. Därför blir den uppstressade bearbetningen av riksdagspersoner som Fredrik Federley så patetisk – han har ju ingenting att förlora på att rösta nej till lagförslaget. Han riskerar inte att förlora sin riksdagsplats, inte bli av med någon inkomst, inte få sin post eller sina telefonsamtal kollade av SÄPO/FRA. Allt han riskerar är något så banalt som lite stolthet och några bekanta inom en liberalt etablissemangs respekt.

Lagförslaget om FRA och debatten som följt har snarare kommit att handla om lojaliteter. Lojaliteten till staten, till partiet, till väljarna och till de liberala principerna. Balansgången ut i det minerade landskapet har tydligen kostat på för alla inblandade; att hoppa på ett ben medan det andra vill tillbaka in i tryggheten visar sig vara både svårt, obekvämt och farligt. Hur det hela kommer att sluta ser vi inte på mycket lång tid – tisdagens omröstning i The Bullshit Palace är bara ett stopp bland många – och framtiden låter meddela att hur det nu än går så har vi fuckat upp ordentligt om vi tror att folkvalda är detsamma som valda av folket.

Egentligen är det något helt annat, men det kanske vi snart inte längre vågar tala om…

* * *

Medan debatten fortsätter så vill jag uppmärksamma läsaren på att de två svensk-somalier som suttit anhållna för terroristbrott har släppts ur häktet. Deras brott är att de har förmedlat pengar mellan personer i Sverige och Somalia. För att inte tala om alla de som haft civilare posterade utanför sina hem, politiska möten eller registrerats eftersom de demonstrerat mot just övervakning. Detta är FRA-förslaget i praktiken. Godtyckligt agerande från rättsskipande instans för att tillfredställa politikers skräck för den enskilde medborgaren.

Oavsett hur röstningen i riksdagen går så hoppas jag att många tänker på, och stöttar, dessa två personer som drabbats hårt av statens godtyckliga repression. Men jag har inga illusioner om att de liberaler som nu är i uppror kommer sälla sig till dem som försvarar dessa två medborgares rättigheter. Här handlar det om människor av kött och blod, i debatten om FRA handlar det om principer … och dessa är alltid mycket mer värda än kött och blod.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
_____________________________
Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

I bakgrunden kan jag avlägset höra en upprörd men svag diskussion. Om FRA och det nya lagförslaget som skall passera riksdagen nästa vecka. Människor är upprörda. Med all rätta ska det vara det. Men det finns något obehagligt i denna upprördheten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel i morgonens Sydsvenskan.

Helt korrekt pekar Avellan ut det problematiska att vi nu har partier i riksdagen som kallar sig för liberala och säger sig vara för personval, men som samtidigt använder partipiskan hårt för att driva igenom ett repressivt lagförslag. Sedan fortsätter Heidi:

Varför hörs inte vilda protester från folket? Varför bär ingen plakat? En handfull läsare hävdar att det är mediernas fel, att vi inte uppmärksammat detta. Ändå har Sydsvenskan och andra liberala tidningar gång på gång kritiserat hela idén. För döva öron, uppenbarligen.

Rent krasst sett finns det flera anledningar till varför människor är så oengagerade som dom är.

För det första: De senaste decennierna har de borgerliga partierna och dess medier fört en intensiv kampanj för att avpolitisera samhället. Medborgarna skall inte bry sig för mycket, de avancerade frågorna ska överlåtas till experterna, och det almännas politiska insats skall begränsas till att rösta en gång vart fjärde år. I takt med att denna kampanj har fortgått, bistådd av Göran Perssons djupt cyniska realpolitik har apatin brett sig ut som en kvävande matta.

För det andra: Det politiska samhället har ersatts av det mediala samhället som drivs av hårda kapitalistiska principer. Marknadsandelar måste erövras och försvaras. Vad jag menar är att media har frångått sin roll som den tredje makten inom det demokratiska systemet för att kunna tillfredsställa ägarnas finansiella intressen. En viktig del av detta har varit att skapa drastiska rubriker för att fånga den mätta publikens uppmärksamhet. Så nu står vi där: när det verkligen behövs drastiska rubriker så lyssnar ingen. Varför skulle vi? Vi har lärt oss att skarpa rubriker bara är ett sätt att attrahera potentiella konsumenter till annonsörerna.

För det tredje: Vi är historielösa. Borgerliga kommentatorer skulle nog vilja säga att Svenskarna är aningslösa om statens hänslyshet om man ger den för mycket makt. Men jag skulle vilja säga att vi är historielösa. Vi vet om vad andra stater kan göra mot sina medborgare, men inte vad den Svenska staten gjort mot oss själva. Och det är inte så konstigt: staten och media har aktivt försökt trivialisera det vi vet för att det legat i deras egna intresse. Decennier av åsiktsregistrering och partiellt yrkesförbud för vänsteraktivister har understötts av de samma tidningar som nu undrar varför folket inte reagerar.

Så kan vi hålla på. Vi kan prata om det absurda i att de första diskussionerna om maskeringsförbud som kom efter upploppen i Göteborg, kom direkt i kölvattnet av den senaste stora offentliga utredningen av SÄPO:s åsiktsregistrering. De forskarrapporterna finns allmänt tillgängliga som pdf-filer. Men de har inte gjort något avtryck på hur vi ser på oss själva som demokratisk stat.

Eller så kan vi peka på medias ignorering av Torbjörn Tännsjös senaste bok Medan revolutionen dröjde, (Karneval Förlag, 2008.). Boken är en empirisk och personlig studie av registreringen och trakasserierna av vänsteraktivister i Nacka kommun under 1900-talet. Vad jag kunnat hitta så har enbart en av de stora borgerliga tidningarna skrivit om denna viktiga bok. Det var Expressen som publicerade en kultursidesartikel av Erik Helmerson med rubriken Lipsillarna.

Så vad vill jag säga med allt detta? Mycket och ingenting.

Vi vet om allt. Vad som finns nu, är en konsekvens av tidigare handlingar. Det kaotiska mönstret är rationellt och logiskt. Framför allt finns våra fingeravtryck på de smutsiga delarna. Det är en ful samtid som vi lever i och jag drabbas hårdare och hårdare av viljan att dra mig tillbaka in i mig själv. Det är en ademokratisk sida av mig själv som jag måste trycka ned varje morgon jag går upp. Det handlar inte om att jag anser mig vara för ren för min samtid, utan att jag är en del av den samtid som jag så djupt avskyr.

Fast jag märker även andra fula sidor hos mig själv. Jag blir oproportionerligt äcklad när små människor som till exempel Fredrik Federley framställs som potentiella demokratiska förkämpar när de kanske ska rösta emot partidisciplinen och ta de fruktansvärda konsekvenserna och bli som Federley uttryckt det: ››internparia‹‹.

Jag kanske inte blir så äcklad av de små människorna som av att deras existens visar på vart vi står, och att det är denna positionsbestämmelse som jag reagerar på.

Vi lever i en sörja av apati och historielöshet. De vittrande demokratiska institutionerna har blivit en samlingsplats för karriärister som kanske, bara kanske, kan tänka sig att göra det moraliskt rätta även om de då riskerar att bli utsatta för det fruktansvärda straffet att bli illa omtyckta av vissa av sina riksdagskolleger.

Och allt är vårt eget fel.

* * *

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, politik, samhälle, säpo, fra, lagförslag, borgerligheten, liberaler, federley, åsiktsregistrering, avlyssning, echelon, könsord, fascism, demokrati, terrorism