Ett bra exempel Göran Greiders senaste bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010) och mottagandet som den fick. Boken har fått välvillig men negativ kritik. Många av recensenterna är positiva till Greider som kulturperson, men samtidigt väldigt skeptiska till boken.

Aftonbladet: Recensenten tycker att Greider är schematisk och inte tillräckligt radikal. Den vilja till politiskt nytänkande som efterfrågas i boken, anser recensenten vara frånvarande hos Greider själv. Enligt kritikern leder denna frånvaro till att Greider inte tar upp samtida vänsterteoretiker som Zizek, Hardt & Negri eller Laclau & Mouffe.

DN: Kritikern är positiv till Greider som person men negativ mot boken som framstår som osorterad och ohanterlig. Idémässigt är recensenten avvisande till Greiders tanke om nolltillväxt. Hon ser den som drömmande och rentav stötande i en samtid som lever under ett klimathot.

GP: Recensenten är å ena sidan imponerad av Greiders produktionstakt, men ser även detta som ett problem som ytterst hindrar socialdemokratins idédebatt. Även denna recensent kritiserar tanken om nolltillväxt och tycker att Greider inte är framåtblickande kring hur den politiska diskussionen skall förändras.

Expressen: Kritikern säger att han tycker om poeten Göran Greider, men inte propagandisten som bär samma namn. I recensionen hävdas det att Greider endast vill befästa sin egen världsbild och att han undviker de motsägelser som finns där.

Sydsvenskan: Recensenten säger att det finns ett behov av Greider i det rådande politiska klimatet. Greider står ensam och är läsvärd för att han kritiserar konsensuset. Men samtidigt så konstaterar recensenten att det inte finns någon som vill ta Greiders föreslagna väg ut ur det här samhället.

SvD: Den mest positiva recensionen. Kritikern tycker att det är en värdefull bok, rik på ärlig reflektion. Boken anses vara viktig även för dem som inte håller med om Greiders reformism. Men recensenter anser dock att Greider inte tillräckligt erkänner motsättningen mellan frihet och jämlikhet, och att han därmed undviker vissa problem som han står inför.

[...]

Mitt syfte är inte att rädda Greider från den negativa kritik som hans senaste bok har fått. Min poäng är att visa på hur pass ytlig stora delar av litteraturkritiken är i de svenska dagstidningarna. Utav sex recensioner är det en, Svenska Dagbladets, som går djupare in på de tankar och förslag som Greider formulerar. De övriga recensionerna har problem att formulera sig bortom det enkla fingerpekandet.

Det är inte det att jag inte håller med om att boken känns ostrukturerad och stundtals ofokuserad. För det stämmer, även om jag ser det som ett sekundärt problem. Jag är inte helt sympatiskt inställd till Greiders kritik av den samtida vänstern, den är alldeles för schematisk. Inte heller är jag övertygad om hans romantik för det enkla ekologiska samhället.

Men med det sagt, är det utan tvekan så att Det måste finnas en väg ut ur det här samhället skulle kunna fungera som en utgångspunkt för en viktig diskussion om samtiden. Om viljan till en sådan diskussion fanns.

Till exempel skulle det vara viktigt att diskutera postmodernismens roll inom samtida politisk analys. Greider framför en tröttsam kritik mot postmodernismen och ser den som en medlöpare till den liberala hegemonin. På samma sätt som en präst står oförstående inför en ateists brist på tro, kan Greider inte heller förstå varför postmodernisterna inte helt enkelt kan förmå sig att tro på den avlidna modernismen.

Vad Greider inte frågar sig själv är varför postmodernismen enbart har försvagat argumentationen för den modernistiska vänstern och inte den metafysiska liberalismen. Min tes är att den kritiska politiska filosofin var öppen för nya tankar, medan anhängarna utav klassisk liberalism inte anser sig behöva idka självkritik.

Självklart är detta förenklat. Men faktum kvarstår att istället för att drömma sig tillbaka till en förlorad tid, borde den framkomliga vägen vara att få skepticismen till att tränga in i de sprickor vilka finns i den liberala hegemoni som för länge sedan har stelnat.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället hade även kunnat fungera som en början på en diskussion kring hur vårt kollektiva minne påverkas av makt och ägandeförhållanden. I anknytning till sin diskussion om krisen på 90-talet, citerar Greider från Dagens Nyheter:

“Om detta förutsätter en arbetslöshet på tre, fem eller sju procent kan den ekonomiska vetenskapen inte svara på i förväg. Det är inte heller nödvändigt att känna till.”

Detta är en ståndpunkt som de stora partierna inte idag vill kännas vid. Fortfarande använder man sig av uttrycket ‘full sysselsättning’. Men faktum är att för femton år sedan bestämde man att högre arbetslöshet var ett pris som var värt att betala för att kunna pressa ned inflationen och därmed även räntan.

Samtidigt så skedde det skifte där arbetslöshet inte längre sågs som ett strukturellt problem utan ett personligt misslyckande som berodde på bristande moral eller oförmåga att vara driftig. För att detta skifte skulle kunna permanenteras har det varit viktigt att kunna förändra vårt kollektiva minne. Detta har nu skett, och väldigt få människor kommer ihåg den hänsynslöshet och cynism som låg bakom den arbetslöshet som har växt fast med det svenska samhället.

[...]

Någonstans står Sverige inför ett vägval, de försämringar som skett de senaste två decennierna håller på att förskjuta tanken om att det finns andra alternativ. Det behövs en seriös och kritisk diskussion om politiken och dess möjligheter.

Men för att göra detta möjligt måste den liberala dominansen inom det offentliga samtalet brytas. Mottagandet av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och bristen på diskussion av dess innehåll, är ett exempel hur ett framåtskridande kommer att vara omöjligt så länge som det inte finns strukturella möjligheter för en dynamisk politisk diskussion.

Vad som behövs är en bred och rikstäckande oberoende vänstermorgontidning. Det finns inget annat sätt. Innan denna arkitektur är på plats kommer sakernas tillstånd att fortgå. Oavsett hur mycket de liberala tidningarna bekänner sig till pluralism och åsiktsfrihet, kommer de aldrig att tillåta en politisk diskussion som allvarligt hotar att förändra det fundament de står på: ojämlikhet och konsumtion.

Det som är frapperande är att det är fullt möjligt. En rikstäckande morgontidning som komplicerar den bild som sätts fast av de fem tongivande borgerliga tidningarna är ingen omöjlighet. I riksdagsvalet 2006, röstade 2,5 miljoner personer på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om varje person betalade 100 kronor i månaden skulle det ge tidningen en budget på 3 miljarden. Det är 50 % mer än DN:s årliga omsättning på 2 miljarder.

Detta skulle kunna vara grundstommen för en morgontidning helt utan några annonser. För 50 miljoner om året skulle man kunna fastanställa hundra kulturskribenter, som med fria tyglar skulle kunna vitalisera tidningarnas förtvinande kultursidor. Man skulle ha råd med fler utrikeskorrespondenter som skulle kunna bryta den västerländska nyhetscentreringen. Fria från annonsernas intäkter skulle journalisterna kunna kritisera det ekonomiska system som skär genom våra liv.

Men tyvärr skulle detta vara ett dödfött projekt. Jag ser det inte som möjligt att övertyga 2,5 miljoner väljare om att de borde avstå från 100 kronor i månaden för att bryta det politiska dödläget. Det går nog inte ens att övertyga 50 % av väljarna om att de skall avstå från 200 kronor i månaden.

Det tragiska är att oviljan att betala, om ens en liten månatlig summa för att möjliggöra den förändring man röstat för, är det som låser fast oss i den position vi lever i. Det är vår egen apati och vi får betala för den.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, göran greider, det måste finnas en väg ut ur detta samhälle, val 2010, socialdemokraterna, sap, vänsterpartiet, miljöpartiet, kulturskribenter, förändring, tidskrift, medier, kulturkritik

När Henrik först berättade att vi fått en förfrågan om att vara en del av Konfliktportalen så såg jag det som en självklarhet att vi skulle vara med. Samtiden ser ut som den gör. Sverige som land är rikare än någonsin, samtidigt har den demokratiska utvecklingen gått bakåt och klassgränserna stärks. Den nuvarande politiska situationen är en grotesk och förvärrad repris av det tidiga nittiotalet. Det finns saker som måste sägas och samarbete är nödvändigt.

Men när samarbetet med Konfliktportalen väl deklarerats så började tvivel krypa fram.

Min positionering på den politiska kartan har aldrig handlat om samvaro eller identifiering med andra människor. Det har handlat om ett principiellt motstånd mot det segmenterade samhället som den svenska borgerligheten står för. En radikal egalitarianism som grundar sig på tvivel och pessimism.

Jag har aldrig organiserat mig och kommer aldrig att göra det. Ytterst handlar det om mina egna begränsningar och mitt erkännande av dem. Rationellt ser jag att organisering och politiskt arbete är nödvändigt och det moraliskt riktiga. Men för att överleva själv så håller jag mig på min kant. Det är inte egoism, det är primärt överlevande.

För att fungera som människa måste jag hålla mig för mig själv. Det är oförhandlingsbart. Med det så kommer det alltid att finnas ett avstånd mellan mig och den politiska rörelse som bygger på tanken om ett brett politiskt deltagande.

Fast tyvärr måste jag säga att det avstånd jag känner för den svenska vänstern även har andra anledningar än mina egna brister. Den svenska vänstern har till stora delar gjort sig själv irrelevant för sin samtid. Det är hårda ord men det måste sägas.

Det går inte att undvika det faktum att historiskt sett har vänstern misslyckats att hålla en rågång mot diktaturer. Vi kan peka hur mycket vi vill på högerns stöd av fascistiska diktaturer och liberalismens transparenta förtryck. Det är deras moraliska ansvar. Vi har vårt. Där har vi tidigare misslyckats. Med det så har vi beskurit vårt manöverutrymme i den demokratiska process som faktiskt existerar i Sverige.

Vänsterns nuvarande undanträngda position kan inte heller enbart skyllas på SAP. Oavsett av hur korrekt det är att påpeka att SAP är ett borgerligt parti, så är och förblir det en del av den svenska vänstern. Den övriga vänstern måste förhålla sig till och leva med SAP om man vill göra demokratiska framsteg. Men vänstern har inte kunnat hantera eller parera den avideologisering som skett inom SAP eller de effekter som kommit av den. Genom ett avståndstagande från, och ett likställande med borgerligheten, har vänstern istället lyckats avskärma sig från stora delar av den befolkning som faktiskt tillhör de väljare som röstar på vänsterblocket.

En effekt av detta är att vi nu befinner oss i den besynnerliga situationen där Sverige kollektivt producerar mer varor och tjänster än någonsin, men samtidigt så handlar den offentliga diskussionen om att vi måste producera ännu mer. Som om de problem vi ser med klasskillnader och marginalisering är en produkt av att vi inte är tillräckligt rika i Sverige. Vi kan prata hur mycket vi vill om att detta bara är ett problem som gäller SAP. Socialdemokratin är del av vänstern som betonat tillväxt framför omfördelning. Men då blundar vi för det faktum att så länge som vi tillåter SAP vara ett borgerligt parti så kommer vänstern position försvagas och de demokratiska landvinningarna att rullas tillbaka.

Den svenska vänstern är oerhört defensiv. I den offentliga debatten så besvaras främst borgerliga politiska utspel som snärjer in oss och hindrar oss från att driva relevanta frågor. Vi kommer inte vidare. Med det så rör vi oss enbart i borgerlighetens symboliska universum, och därför kan vi inte presentera förslag på hur vi skall röra oss framåt, bortom klassamhället.

På ett sätt handlar det även om att som en reaktion på SAP:s förräderi så har vi blivit blinda för reformismens nödvändighet. Tron på stora övergripande lösningar har hindrat oss från det nödvändiga småskaliga och tråkiga arbetet som går i små steg. Visionerna har varit världsfrånvända och därför inte varit relevanta för den demokratiska processen och vårt politiska landskap.

Någonstans är det tragiskt att man inom vänstern de senaste åren pratat om viktiga globala frågor, bara för att upptäcka at man förlorat den politiska terrängen i Sverige. Efter de första åren på 90-talet gjorde vänstern stora framsteg. Viktiga positioner togs när det gällde diskussionerna om rasism och feminism. Men allt det har nu gått förlorat. Utan ett klart politiskt mandat i Sverige står vänstern utan fast mark att stadga sig på.

Men det finns hopp, om det är ett ord som går att använda. Kim Müllers texter om motstånd på arbetsplatser är viktiga. För de handlar om att överleva den vardag som vi alla lever i. I takt med att den chimära individualismen har brett ut sig, och vänstern slutat prata om klasskillnader i förhoppning om högre löneökningar, så har vi förflyttat oss tillsammans med borgerligheten till den positionen som vi lever i nu.

Vad jag är rädd för att vi måste acceptera inför oss själva att vi har förlorat den politiska kampen. Givet den parlamentariska hegemoni som vänsterblocket åtnjutit sedan allmän rösträtt infördes så kan vi inte skylla på någon annan än oss själva. Trots ett oerhört långt demokratiskt maktinnehav som bara tillfälligt avbrutits av kortvariga borgerliga regeringar så står kungahuset kvar.

Det är vårt misslyckande.

Genom att släppa taget och låta oss själva dö så har vi en liten chans att kunna bygga upp en livskraftig vänster igen.

[...]

Vad kommer jag själv att göra? Jag kommer att fortsätta att gräva mig inåt. Försöka formulera varför poesin är motmedlet mot vårt mörker. Göra ett försök att förklara för min dotter varför hennes far måste sitta ensam med sina böcker när alla andra har lagt sig. Jag skall älska min fru. Det får räcka.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver Det är lätt att vara radikal när man är ung och fattig, slutstadium skriver Apropå moderaternas “nya” invandrarpolitik, marcusen skriver Tibble Gymnasium, Täbymedborgarnas egendom!, slutstadium skriver “Jag räknar med att förtroendet är naggat i kanten”, aik-micke skriver Tufft som fan på kafét

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, vänstern, sap, misslyckande, progressivitet, borgerlighet, totalitär

Bonusmaterial:
The Specials: The Man at the C&A

Ett citat som har förföljt mig en lång tid kommer från Sebastian Haffners bok Den Tyska Revolutionen (Nya Doxa, 1979). I sin översikt över den tyska revolutionen efter det första världskriget, försöker Haffner med en liknelse att beskriva schismen mellan kommunister och socialdemokrater. Liknelsen han använder är det hat som sägs finnas mellan vargar och hundar. Efter denna beskrivning av de öppna såren från socialdemokratins förräderi mot sig själv, skriver Haffner sedan i en parentes:

En hund är som bekant en tidigare varg, som människan tämjt för sina syften. Socialdemokratin är ett före detta arbetarparti, som kapitalismen tämjt för sina syften. (Haffner:193)

Det skall kommas ihåg att denna historiebok ursprungligen publicerades 1969, en tid som nu ter sig som avlägsen för oss. Det var ett starkt polariserat samhällsklimat i efterdyningarna av andra världskriget och i skuggan av de två supermakternas kamp om makt. Den bitterhet mot socialdemokratin som flödar från citatet är idag inte lika gångbar. Men, jag skulle dock vilja säga att vi ändå inte bör slänga citatet åt sidan. Även om det är bittert på gränsen till det outhärdliga. För vad som beskrivs är något som fortfarande är relevant för oss: socialdemokratins misslyckande.

Jag är uppväxt i vad som primärt har varit en socialdemokratisk familj. Även om den sammanlagda spännvidden har varit mycket bredare än så, har den dominerande politiska självbilden varit socialdemokratisk. Jag vet att delar av min släkt i Österrike var aktiva socialdemokrater som fängslades och hade arbetsförbud under 1930-talet. Jag har själv sett utbetalningsböckerna för fackföreningarnas arbetslöshetsersättning från den tiden. För mig har socialdemokratin alltid varit löftet om en mer socialt jämlik och rättvis värld genom demokratiska medel.

Socialdemokratin har varit en otroligt viktig politisk kraft i vårt samtida Europa. Vi kan inte undgå faktumet att utav de 20 svenska riksdagsvalen sedan andra världskriget har socialdemokratin bildat regering efter 16 av dessa val. Det finns inget svenskt parti som har gjort ett så pass stort avtryck i våra liv som SAP.

Men trots detta kan jag inte se att jag någonsin kommer att rösta på SAP igen.

Att vara socialdemokrat är att leva med ett omöjligt val. Antingen förråder man sina ideal och går med partiet så som det har fungerat sedan början av 1900-talet. Eller så förråder man sitt parti och går med sina socialdemokratiska ideal.

Mitt egna fall från de socialdemokratiska leden kom redan vid Göran Perssons första riksdagsval som statsminister 1996. Men vad jag då inte förstod, var att det förräderi mot de socialdemokratiska idealen i som Göran Persson tog som så självklart, inte var ett utslag av att Göran Persson var person utan ett systematiskt drag hos den svenska socialdemokratin.

I sin bok om den svenska samlingsregeringen under andra världskriget, Per Albin och kriget (Tiden, 1984), försöker Alf W Johansson i ett av de inledande kapitlena att beskriva Per Albin Hansson politiska psykologi. Fram träder en bild av ett politiskt förhållningssätt som sträcker sig fram till våra dagar och Göran Perssons avslutande av 12 års regeringsinnehav,

Per Albin var aldrig mer radikal än som krävdes för att han skulle kunna hävda sin ställning i partiet; men han var heller inte mer konservativ än vad som krävdes för att samverkan skulle kunna uppnås. Han var från början en konsensuspolitiker, en förvaltare av makt och skapare av beslut; en politiker som alltid på ett naturligt och otvunget sätt tenderade att söka sig mot de nivåer där åsiktsgemenskapen var som bredast. (Johansson:30)

Det är genom att titta bakåt som vi förstår vår frustration med SAP. Från att ha varit ett parti med idéer så sattes med Per Albin Hansson istället fokus på konsensus. Det som behövdes sägas för att uppnå konsensus var det som skulle sägas. I grunden verkar detta bottna sig i en uppfattning om historiens nödvändighet. Johansson skriver:

I botten på denna åskådning låg föreställningen om att industrisamhället mer eller mindre deterministiskt utvecklades i socialistisk riktning. Politikens uppgift var att tillse att denna utveckling kunde ske utan störningar. (Johansson:30)

Idén om en förutbestämd utveckling är lockande för varje politiker, även så för socialdemokraterna. Om den historiska utvecklingen är bunden av sin egen logik och sitt egna bestämda resultat, blir det viktiga inte att föra fram idéer och försöka förändra, utan istället att se till att behålla makten under utvecklingens gång. Detta leder till att makten blir ett mål i sin, var något som var explicit i Per Albin Hanssons politik:

Det som utmärker hans profil som politiker är den starka inriktningen på makten. Redan i hans tidiga uttalanden framträder detta klart. Men vad som skilde honom från hans radikala vedersakare inom partiet var att han aldrig var fixerad vid själva ”maktövertagandet”, utan såg längre. Det gällde, sa han på en konferens 1906, inte endast att erövra makten, det gällde framför allt att ha förmågan att behålla vad man tagit. (Johansson:32)

Med en prioritering av att behålla makten framstår det plötsligt som logiskt att förråda de egna idéerna. Möjligtvis kan det vara ett kortsiktigt bakslag, men eftersom historien ändå kommer att ha sin gång, är det ändå viktigare att behålla makten för att kunna säkerställa utvecklingen. För Per Albin Hansson innebar detta att han själv gärna skulle ha sett en permanentering av den samlingsregering som styrde under den andra hälften av 1940-talet:

Hans slutliga lösning på ”radikalismproblemet” var förslaget om en permanent samlingsregering. I en sådan regering skulle radikalismen inom det egna partiet kapslas in, samtidigt som kommunisterna skulle isoleras. (Johansson:33)

Reellt sett skulle en permanent samlingsregering ha inneburit ett avvecklande av demokratin. Nu i efterhand när man klart kan betrakta den svenska socialdemokratins historia, är denna önskan helt logisk. Jag blev inte ens förvånad när jag läste om detta. Tvärtom så var det ett politiskt drag jag alltid förväntade mig att SAP under Göran Perssons ledning skulle försöka sig på. För om detta var Per Albin Hanssons politiska kärna, var Göran Persson den främste förvaltaren av denna partipolitiska tradition.

[...]

Begår jag inte ett fel nu? Är inte detta en lättvindlig historisk parallell där jag drar en rak linje mellan två punkter som jag själv lokaliserat. Hade jag inte fått ett helt annat resultat om jag valt två helt andra punkter ur SAP:s historia? Och även om jag skulle ha rätt i denna diagnos av den svenska socialdemokratins historia, säger detta inget om vad som nödvändigtvis komma skall.

Vi får inte glömma att socialdemokraterna led ett förnedrande valnederlag i valet 2006. Under en ekonomisk högkonjunktur med fallande arbetslöshet och goda offentliga finanser så lyckades man förlora regeringsmakten mot politiska motståndare som snart skulle visa sig inte vara regeringsdugliga. Valförlusten var en dom mot Göran Perssons år vid makten och hans förvaltande av Per Albin Hanssons identitetslösa maktcentrerade politik. Med en sådan hård dom mot sin egna förda politik så måste socialdemokratin ha rannsakat sig själv.

Tyvärr finns det inte mycket som pekar på att så skulle vara fallet.

Givet att socialdemokraterna styrde under tre mandatperioder i rad finns det oroväckande stort missnöje bland de egna väljarna om den förda politiken. Personligen har jag inte träffat på en socialdemokratisk väljare som varit nöjd med Göran Persson eller den politik som han fört. Däremot har jag träffat på ett antal borgerliga väljare som uttryck aktning och förnöjdhet över det som varit.

Efter valet 2006, där detta interna missnöje avspeglades i att regeringen Reinfeldt fick ta över den politiska makten, reagerade SAP som om ingenting hade hänt. När partiet möttes av ett missnöje över att det var brist på förnyelse inom partiet, att partiet förknippats med för många skandaler, att det gjorts en högervridning av politiken, då valde man en partiordförande som befunnit sig i politikens mitt flera decennier, som fått avgå efter en skandal, och som ämnar att hålla fast vid partiets högervridning.

Anledningen till detta tycks vara att Per Albin Hansson går som ett spöke i de socialdemokratiska korridorerna.

Vad de socialdemokratiska väljarna har är ett avideologiserat parti som accepterar världen så som den presenteras för dem. De vill inte förändra utan samtycka. I ett medialandskap med borgerlig hegemoni innebär detta att de accepterar den borgerliga beskrivningen av Sverige. Eftersom man pragmatiskt fokuserar på maktinnehav framför reella reformer lägger man sig nära den borgerliga politiken.

Ett exempel på detta är vad som hände när SAP skulle gå från den pliktskyldiga kritiken som oppositionsparti och lägga fram förslag på konkret politik när det gällde sjukskrivningar. Svenska Dagbladets rubrik sattes som ‘S vill skärpa kraven på sjuka‘. Ylva Johansson som leder det socialdemokratiska rådslag som arbetade fram det nya förslaget säger i artikeln:

Vi har nog haft ett synsätt på arbete att om man är sjuk eller har det för jobbigt så ska man inte behöva arbeta. Det har varit fel att jaga människor till sista blodsdroppen och det ska det vara även i fortsättningen, men vi måste också se varje person som en resurs som nästan alltid kan bidra med något. (SVD, 2008-09-08)

Detta är ett systematiskt accepterande av den människosyn som man tidigare kritiserat den borgerliga regeringen för. I ett försök att skydda sig mot kriticism mot denna positionering så tillägger Ylva Johansson:

Ja, i retoriken finns det likheter, men skillnaden är att alliansen i praktiken inför regler som kastar ut folk i kallt vatten. De tar bort alla insatser för att komma tillbaka. (SVD, 2008-09-08)

Även om SAP har pratat om att rannsaka sig själv efter valförlusten fortsätter allt som ingenting har hänt. I sin vägran att se den politiska arenan som ett utrymme för ideologiska konflikter försöker man att nå en bred konsensus genom att försöka tillfredställa alla parter. De bryr sig inte om att deras retorik och löften om ändringar tar ut varandra. Det viktiga är att folk tycker om dem. Det socialdemokratiska partiet har blivit så identitetslöst i sin strävan efter makten att det börjat anamma motståndarens beskrivning av dem själva. De accepterar bilden av socialdemokratin som en politisk kraft som skämt bort ett folk med bidrag som de inte är mogna för. Med det börjar SAP även att se sig själva som sin egen fiende.

I sin patologiska rädsla för konflikt och ovilja att riskera makten bygger man upp och förstärker det samhälle socialdemokratin en gång ville riva ned med demokratiska reformer. Partiet verkar mer än någonsin tidigare vara fyllt med människor som vill arbeta inom partiet, inte för att driva samhället mot en demokratisk socialistisk riktning, utan för att de vill förvalta makten. Det är i de två socialdemokratiska storstadsregionerna Göteborg och Malmö som det nya klassamhället håller på att byggas upp som starkast. Två gravplatser för det socialdemokratiska partiets övergivna väljare.

Om två år kommer vi att presenteras för ett nytt riksdagsval. SAP kommer att arbeta hårt, inte för att göra Sverige mer jämlikt ekonomiskt och socialt, utan för att återfå makten som de åtrår. De socialdemokratiska väljarna kommer att ställas inför faktumet att det inte finns något alternativ än den högervridning de är missnöjda med, allt annat skulle innebära att Reinfeldt får ytterligare en mandatperiod.

Men det är här de socialdemokratiska väljarna måste ta sitt moraliska ansvar. SAP förtjänar inte sina väljares stöd. Man måste hellre låta de borgerliga vinna på grund av den politiken de vill föra, än att låta socialdemokratin fortsätta sitt förräderi mot sina egna. För vår egen skull. Vi måste låta SAP dö eftersom de vägrar att uppfylla de löften de säger sig stå för. Om vi fortsätter att rösta fram ett parti som vägrar att ändra det samhälle vi lever i, under förhoppningen om att historien kommer att utveckla sig själv, så är det vi som har beviljat detta. Då är det vårt ansvar.

Jag hyser inget hopp om att någonsin rösta på socialdemokraterna igen.

+ + +

Källor:
Haffner, Sebastian, 1979: Den Tyska Revolutionen 1918/19; Nya Doxa.
Johansson, Alf W, 1984: Per Albin och kriget; Tiden.
Svenska Dagbladet, 2008-09-08 ‘S vill skärpa kraven på sjuka’.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, klassförräderi, realpolitik, konsensus, per albin hansson, sap, klassamhälle, arbetarparti, alliansen, göran persson, reaktion, socialism, ylva johansson, konflikt, makt, val 2010, partiet, jämlikhet, reformism, revolution.