Socialdemokraterna förtjänade att förlora valet 2006. Alliansen vann inte på sin egen politik, detta är de nog bittert medvetna om, de fick regeringsmakten på grund av att socialdemokraterna dödade sig själva. Den genuina sorg som jag kände över att se Reinfeldt segertal överskuggades snabbt av den glädje jag kände när Göran Persson avgick.

+ + +

I Sverige har det länge funnits en förunderlig balansakt: den borgerliga hegemonin inom dagstidningarna och det långvariga socialdemokratiska styret. På ett plan har det varit en nödvändig balans. Om ett långvarigt socialdemokratiskt styre hade kombinerats med att uppåt 90 % av dagstidningarna varit lojalt socialdemokratiska, hade det varit demokratiskt förödande. Men samtidigt har den nuvarande balansen mellan en borgerlig media och en socialdemokratisk statsmakt just varit beroende av att Socialdemokraterna styrt. Med Alliansens valseger så rubbades denna balansakt.

En viktig faktor som fick vågskålen att tippa över till Alliansens fördel vid valet 2006 var att tidningarna släppte hämningarna när det gällde att propagera för de borgerliga partierna. Vid den tiden var jag mediebevakare och läste alla stora dagstidningar och hade gjort så sedan 2001. Även om borgerliga tidningar alltid pläderat för en borgerlig politik på ledar- och debattsidor, var skillnaden vid valet 2006 slående.

Månaderna innan valet förvandlades den mediala berättelsen om Sverige från en berättelse om ett land med en högkonjunktur och en sjunkande arbetslöshet, till en berättelse om ett land drabbat av en akut ekonomisk katastrof och skenande arbetslöshet. I takt med att budskapet upprepades, om och om igen till en enhetlig mosaik, så började folk tro på det. Det var inte förrän efter att segern var säkrad och regeringen Reinfeldt tillträtt som de borgerliga tidningarna återigen började talade om att Sverige hade en bra ekonomi.

Utan att se sin egen roll i förloppet, kunde borgerliga tidningar tala om sin förundran över att en sittande regering förlorat under en högkonjunktur med ordnad ekonomi och låg arbetslöshet. Något som är väldigt ovanligt. Den borgerliga Alliansen vann valet med knappt mer än 2 %, och utan att ringakta socialdemokratins delaktighet i sin egen förlust, finns det inget tvivel om att den borgerliga dominansen bland dagstidningarna var avgörande för Alliansens valseger.

+ + +

Den första tiden för den nytillträdda regeringen var extremt turbulent. I och med att de första ministrarna avgick under tumultartade omständigheter, verkade det som om balansen var återställd. Återigen uppfyllde dagstidningarna sin roll som maktgranskare. För Alliansen kom nog den ibland hårdhänta behandlingen som en chock i jämförelse med den ömma behandling som de fick under valupptakten.

Men när det såg ut som om det kunde bli ett nyval så återinträdde obalansen och ett borgerligt styre mandatperioden ut kunde säkerställas. Trots att flera ministrar gjorde långt mycket värre saker än Stegö Chiló och Borelius, verkade det ha uppstått ett konsensus om att man inte skulle driva kritiken för långt. Den enda borgerliga tidning som bröt mot detta konsensus var Expressen som länge öppet krävde Bildts avgång på sin ledarsida.

Genom att tidningarna inte längre uppfyller sin granskande roll fullt ut, har vi haft en regering som kunnat överleva sin egen inkompetens. Det må låta hårt, möjligtvis bittert, men jag tror att det är sant. En socialdemokratisk regering hade aldrig fått sitta kvar, och borde inte heller ha tillåtits göra det, om den uppvisat samma volym av fadäser, allvarliga misstag och genuin inkompetens.

Om jag skall vara ärlig så finns det en frustration hos mig när jag blickar ut över den mandatperiod som har varit. Frustrationen kommer inte av det som har skett, Alliansen blev vald och de har utfört den politik som de står för. Frustrationen kommer av att nu när mandatperioden skall sammanfattas behöver de inte ens stå ansvariga för vad de gjort. De borgerliga tidningar som var avgörande för valet 2006, arbetar återigen för en ny borgerlig vinst och åsidosätter sin granskande roll för att klara av detta.

Bild: Björn Roos

Det som kanske är mest frapperande med att summera den sittande regeringen och dess mandatperiod är antalet ministrar som har avgått och antalet som under normala omständigheter skulle ha fått avgå. Det är omöjligt att inte fastna i en bild utav en regering som lever i sin egen bubbla och som saknar självkritik.

Maria Borelius var den första ministern som fick avgå, åtta dagar efter att den nya regeringen tillträtt. Det hade uppdagats att hon hade haft svart hemhjälp, inte betalat tv-licens och att hon hade fastigheter skrivna på bolag. Först hävdade Borelius att anledningen till att hemhjälpen betalats svart var att hennes familj inte hade råd, men fick backa från detta då det visade sig att familjen hade en förmögen het på flera miljoner under den aktuella perioden.

Cecilia Stegö Chiló fick även hon avgå efter en kort tid som minister, två veckor. Stegö Chiló hade konsekvent vägrat att betala tv-licensen i 16 års tid. Ett förfarande som förvandlades till en viktig symbolfråga eftersom hon var kulturminister och hade ansvar för Public Service televisionen. Till hennes försvar bör sägas att hon som före detta chef för Timbro redan var impopulär inom den sektor som hon skulle ansvara för. När hon sedan försökte förklara bort licensskolket med att hon flyttat mycket, blev det sammanlagda trycket för stort.

Tobias Billström uppdagades med att inte heller betalat tv-licensen, något som han försökte jämställa med civil olydnad. Ett försvar som visade på en frapperande intellektuell ohederlighet. I skuggan av att två ministrar redan avgått på kort tid, lyckades Billström dock att stanna kvar som minister. I 2007 uppstod det stark kritik mot Migrationsverket och Tomas Billström för att Sverige avvisade flyktingar till Irak trots att det rådde krig där. Både Generaldirektören och Billström hänvisade till att Migrationsöverdomstolen satt juridisk praxis i flera domar och att man därmed inte kunde göra något. Men som flera kritiker påpekat så var problemet inte rådande lagstiftning utan att domstolen hade gjort en bedömning som inte överensstämde med den som någon annan relevant aktör gjort. Frånvaron av försök till att komma till rätta med den absurda situationen visar att Billström accepterade utslagen.

Statssekreteraren Ulrica Schenström fick avgå efter att hon hade varit full samtidigt som hon ingick i den jour som hade krisberedskap. Även om händelsen ibland var högljudd men relativt saklig i media, var det tydligt att det var svårt för Reinfeldt att förstå allvaret och han försvarade Schenström hårt trots de bevis som låg henne till last.

Försvarsminister Mikael Odenberg avgick självmant i öppen protest mot den egna regeringens försvarspolitik. Han satt som försvarsminister i ett år. Djupet av konflikten var talande i och med att Odenberg valde att annonsera sin avgång genom att tillkalla en presskonferens istället för att låta Reinfeldt meddela beslutet.

Lars Lejonborg som var en av de fyra ursprungliga partiledarna i Alliansen, men valde att avgå som partiledare för Folkpartiet, ett år efter valsegern. Anledningen var internt missnöje inom partiet. Samtidigt avgick han som utbildningsminister, men fortsatte som biträdande utbildningsminister tills 2009.

I juni 2007 uppmärksammades det att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin åberopade en MBA-examen på sitt CV som kom från ett s.k. diploma mill i USA. Att använda sig av fuskexamina är olagligt i bland annat USA, och Fairfax University är därför nu placerat på Caymanöarna. Varken Reinfeldt eller Littorin ville kännas vid det allvarliga, utan man tyckte att det räckte att Littorin tog bort examen från sitt CV. Under Almedalsveckan 2010 avgick plötsligt Littorin som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Den anledning som gavs var att Littorin inte orkade med den kontinuerliga pressen från media i kombination med den vårdnadstvist han är involverad i, eftersom det ytterst var barnen som blev lidande så valde han att avgå. Fast under de efterföljande dagarna uppdagades det att han avgick efter att Aftonbladet frågat honom kring misstankar om sexköp.

Carl Bildt blev ganska omgående starkt kritiserad efter att regeringen Reinfeldt tillträtt. Expressen var en av de tidningar som länge öppet krävde att Bildt skulle avgå som utrikesminister. Framför allt handlade kritiken om Bildts kopplingar till Vostok Nafta och de fem miljoner i optioner som han fick efter att han tillträdde som utrikesminister. Bildt har även fått väldigt stark och legitim kritik för sina kopplingar till Lundin Petroleum och företagets affärer i Sudan. Under 2010 inleddes en förundersökning kring huruvida företaget varit inblandat i folkrättsbrott under den tid då Bildt satt i styrelsen. I början av 2007 uppdagades det även att Bildt, aktivt och formellt, hade agerat som lobbyist för Commitee for the Liberation of Iraq. Organisationen hade direkta kopplingar till Bushadministrationen. Trots det uppenbarligt problematiska att ha en utrikesminister som aktivt arbetat för ett olagligt anfallskrig som dödat hundratusentals människor, hade inte affären någon inverkan på Reinfeldts förtroende för Bildt.

Beatrice Ask var länge en relativt okontroversiell justitieminister. I början av 2010 fick dock ett förslag från Ask utstå väldigt hård kritik och det framfördes krav på hennes avgång. Ask hade pratat i media om att skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, något som skulle få dem att skämmas inför familjen. Med rätta påpekades det att det var problematiskt med en justitieminister som inte respekterade grundprincipen om att misstänkta skall anses vara oskyldiga tills de blivit dömda. Några månader innan valet har Beatrice Ask även fått försvara ett förslag om ny kreditupplysningslag. Den formella anledningen till den nya lagen är att stärka integriteten genom att försvåra kreditupplysning via Internet. Journalister har protesterat eftersom det skulle försvåra deras arbete. Vad som är viktigare är att justitiekanslern och justitieombudsmannen har kommenterat att lagförslaget strider mot grundlagen, en kritik som Ask viftat bort.

Mats Odell fick stark kritik vid utförsäljningen av statliga företag. Flera av de tjänstemän som arbetade för Odell hade varit höga chefer i investmentbanken Carnegie, den bank som sedan fick i uppdrag att rådgiva regeringen i utförsäljningen. Bland annat var en av Odells statssekreterare chef för en av de avdelningar inom Carnegie som fick allvarlig kritik av Finansinspektionen. Under finanskrisen förlorade Carnegie sitt banktillstånd under en tid och ägandet togs över av Riksgälden. I början av 2009 såldes Carnegie till nya ägare. Under 2010 fick Riksgälden och Mats Odell kraftig kritik kring försäljningen av Carnegie. Det hävdas att man medvetet undervärderat Carnegie. Enligt instruktioner till revisionsbyrån som gjorde värderingen, skulle Carnegie i efterhand värderas vid den tidpunkt då företaget förlorade sitt banktillstånd, trots att Carnegie återfick sitt tillstånd 8 minuter senare. På så sätt kunde Carnegie säljas till ett värde som var lägre än vid själva försäljningen.

Gunilla Carlsson har som biståndsminister skurit ned det reella biståndet till utvecklingsländer. Därmed har hon brutit mot det konsensus som funnits kring biståndspolitiken. Det traditionella biståndet har delvis trängts undan genom att låta fler saker inrymmas i samma budget. Därmed har hon gjort termen bistånd meningslös. Flyktingmottagning utav asylsökande i Sverige räknas numera som bistånd. Biståndspengar går även numera till svenska ambassader utomlands och exportkrediter för svenska företag. Carlsson har även som biståndsminister försökt verka för att man skall kunna inkludera kostnader för säkerhetshöjande militära aktioner utomlands som bistånd.

Den kanske mest kontroversiella striden för Alliansen var den kring införandet av FRA-lagen. Formellt sett var försvarsminister Sten Tolgfors ansvarig. Försvarets Radioanstalt gavs tillåtelse att bedriva kabelspaning på kabelburen kommunikation som går över Sveriges gränser. Lagen fick skarp kritik både från den allmänna opinionen och från remissinstanser. Lagen genomgick ett antal förändringar som bland annat innebär att FRA måste begära tillstånd. Men samtidigt uppdagades det att FRA redan hade bedrivit spaning mot Internettrafik och regeringen verkade inte för att någon skulle ställas till ansvar

Bild: Björn Roos

Det karaktärsdrag som kanske mest har kännetecknat regeringen Reinfeldt är att den har fokuserat på PR istället för att försöka föra en resonerande politik. Ibland har PR-strategierna gränsat till de parodiska, som när Moderaterna gav strikta direktiv om att partirepresentanter skall undvika kostymer och pärlhalsband. Men oftast har PR-fokuseringen aktivt förhindrat och försvårat den viktiga demokratiska debatten.

Denna fokusering på PR-arbete har även inneburit att man medvetet försvårat för media att uppfylla sin granskande roll. Regeringen har ofta vägrat ställa upp på intervjuer som de inte fått kontrollera fullt ut. Ibland har debatter ställts in. Regeringen har medvetet läckt information om budgetar för att kunna maximera medieprofilen, samtidigt som oppositionen vägrats tillgång till budgeten med hänvisning till att de skulle kunna läcka den. Det har gått så pass lång att till exempel Sydsvenskan hårt har kritiserats regeringens mediestrategi på ledarsidan.

Ett exempel på regeringens fokus på yta istället för innehåll är deras slogan om att det måste löna sig att arbeta. Denna slogan har dels använts för att motivera jobbskatteavdraget, men den har även använts som slogan för hur arbetslösheten skall sänkas. När kritiker frågat hur fler jobb skapas genom att de som arbetar får mindre skatt, så har det intetsägande svaret varit att det måste löna sig att arbeta. Det var inte förrän ett interndokument läckte ut som den sista pusselbiten föll på plats. Tanken med de ökade skillnaderna var att arbetslösa skulle sänka sina lönekrav. Någonting som ligger väldigt långt bort från att det skall löna sig att arbeta.

Regeringen har även upprepade gånger fått kraftig kritik, även från viktiga remissinstanser, om att lagförslag har varit ogenomarbetade, och att reformer drivits genom innan de hunnit utredas ordentligt. Vidare har man inte lyssnat på den kritik som kommit, antingen har man viftat bort den eller rent av ignorerat den.

Ett bra exempel är den stora reformen utav a-kassan, som var en av de första reformer som man drev genom. Regeringen valde att höja a-kasseavgiften, differentiera den mellan olika a-kassor, samt ta bort avdragsrätten för fackavgiften. Denna reform ledde till att hundratusentals människor gick ur både facket och a-kassan. När den finansiella krisen kom 2008 fick regeringen akut sätta in nya regler som gjorde att människor snabbare kunde bli berättigade till a-kassa. Anledningen var att kommunerna annars riskerade att få kraftigt höjda kostnader för socialbidrag, något som kritiker redan hade pekat ut vid reformens införande.

En annan stor kritiserad reform har varit sjukförsäkringsreformen. De strikta sjukskrivningsgränserna och den automatiska prövningen mot arbetsmarknaden gjorde att många kritiker påpekade att det fanns en stor risk att sjukskrivna skulle utförsäkras, alternativt tvingas arbeta trots att de var sjuka. Istället för att utreda kritiken drevs denna reform igenom med stor styrka. Vid reformens införande så visade det sig sedan att sjukskrivna blev utförsäkrade. Cancersjuka har tvingats att skriva in sig hos arbetsförmedlingen. Vidare har vissa sjukskrivna fått sänkt ersättning när de förts över från försäkringskassan till arbetsförmedlingen. Tvärt emot vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson sa skulle hända.

Andra reformer har inte varit så mycket ogenomtänkta som meningslösa. Ett bra exempel på en sådan reform är införandet av Lyft-praktik. Hösten 2009 så lanserade man den nya arbetsmarknadspolitiska satsningen som skulle ge 40 000 praktikplatser per år. Efter ett halvår hade arbetsförmedlingen administrerat cirka 400 praktikplatser. I början av 2010 fick alla myndigheter krav från regeringen om att de skulle anordna 20 000 utav de ursprungliga 40 000 praktikplatserna. Bland annat förmodades skatteverket att ta emot 6 000 praktikanter. Det motsvarar 1 500 praktikplatser, eller cirka 15 % av skatteverkets 10 000 anställda. Praktikplatser är i sig ingenting dåligt, det är ett väldigt lämpligt sätt för att låta människor få relevant arbetserfarenhet. Men Lyft-praktiken är så utformat att det stora flertalet har sin praktik begränsad till 3 månader. Det innebär att praktikanten inte får tillräckligt med tid för att få ordentlig erfarenhet. Sedan så innebär den höga volymen på praktikanter, kombinerat med den korta tiden och tvånget för myndigheterna att ta emot dem, att det inte handlar om kvalificerad praktik. Fördelen för regeringen är dock man då kan maximera antalet människor som sätts i praktik. I juli 2010 rapporterade arbetsförmedlingen att endast 4 000 praktikplatser kunnat tillsättas, trots regeringens direktiv till den offentliga sektorn. Den nytillsatte arbetsmarknadsministern Tobias Billström lät meddela att detta i sig inte var ett misslyckande eftersom det enligt honom nu fanns ett mycket mindre behov av praktikplatser.

Jobbskatteavdraget som har införts i flera steg har ekonomiskt sett varit regeringens största reform. Från regeringens sida har man sett denna reform som ett av sina trumfkort. Även om fördelningen av avdraget varit skev, har många människor fått kännbart mindre skatt. Till en kostnad på cirka 75 miljarder om året hävdar regeringen att man teoretiskt sett har skapat 70 000 arbetstillfällen. Det motsvarar ungefär en kostnad på en miljon kronor per skapat arbetstillfälle, förutsatt att jobbskatteavdraget har gett full utdelning. Men detta bör jämföras med att de totala lönekostnaderna för en statlig tjänsteman ligger på, högt räknat, en halv miljon kronor per år. Om man primärt hade varit intresserad av att sänka arbetslösheten, vilket man säger sig vara, hade det varit mycket mer ekonomiskt effektivt att anställa människor inom den offentliga sektor som de facto behöver förstärkning.

De permanenterade avdragen för hushållsnära tjänster lanserades också som en viktig jobbskapande reform. Även denna reform präglades av ogenomtänkthet. I sin första version skulle den som beställt tjänsten själv skicka ett yrkande på avdrag och få tillbaka pengarna senare. Detta ändrades snabbt till att det var den som utförde tjänsten som skulle skicka in uppgifterna till skatteverket för att få ut pengarna, en ändring som snabbt fick kritik då det innebar mer administration för företagen. Vidare har det riktats kritik mot att det har varit lätt att ställa falska fakturor och därmed få avdrag för icke-avdragsgilla tjänster. Antalet jobb som skapats genom reformen är omdebatterat. Men som mest har man skapat ett fåtal tusen jobb genom 50 % -iga subventioner.

Vissa av regeringens reformer har mer präglats av småsinthet än ogenomtänkthet och inkompetens. Ett exempel på detta är att man nu skall införa terminsavgifter för universitetsstudenter från länder utanför EU- och EES området. Detta är ett principiellt avbrott mot tanken om att utbildning skall vara tillgänglig för alla. Avgiftsfria studier för utländska studenter har setts som ett sätt att erbjuda kunskapsutbyte med andra länder och som en möjlighet att erbjuda kvalificerad utbildning för studenter från utvecklingsländer. Regeringen har motiverat denna ändring med att pengarna behövs för att säkra att Sverige har universitet i internationell toppklass. Sammanlagt är det 8 000 utomeuropeiska studenter som berörs, endast en tredjedel av det totala antalet utländska studenter. Detta skall jämföras med att svenska högskolor och universitet har närmare 300 000 heltidsstudenter. Beräknat på en årlig avgift på närmare 70 000 kronor, kommer denna förändring att tillföra den högre utbildningen 500 miljoner om året. Statens budgeterade kostnad för utbildning och universitetsforskning under 2010 är 53 miljarder. Som mest kommer reformen att tillföra den högre utbildningen en procent utav de budgeterade kostnaderna. Men detta är under förutsättning att antalet studenter inte kommer att minska. Med största sannolikhet kommer antalet studenter att minska. Detta exempel tar inte heller hänsyn till det stipendiesystem som man lovat att införa för att möjliggöra att studenter från utvecklingsländer fortsatt kan studera i Sverige, något som kommer ytterligare att minska den ekonomiska vinsten med införandet av avgifter.

Avskaffandet av den statliga inkomstgarantin för konstnärer är ännu en reform som andas småsinthet från regeringen. Denna inkomstgaranti kostar staten 17 miljoner om året. Kulturministern har argumenterat för avskaffandet i rent principiella termer. Enligt Adelsohn Liljeroth är det mer rättvist med stipendier än en livstids inkomstgaranti. Regeringen har diskuterat att man skall införa nya tidsbegränsade stipendier, men än så länge har man stannat vid att avskaffa inkomstgarantin.

I juli 2008 infördes ett krav om intyg från dagis eller skola för att en förälder skulle kunna få ersättning för VAB-dagar. Motiveringen var att stävja ett stort misstänkt fusk med VAB-ersättning. Regeringen hänvisade till undersökningar som visade på ett årligt fusk på mellan 200 och 600 miljoner. Konstruktionen har dock lett till ökad administration. Vid vård av sjukt barn måste föräldrarna begära en blankett från Försäkringskassan. När blanketten skickats till föräldern, skall den lämnas över till skola eller dagis som måste intyga de ifyllda uppgifterna. Då föräldern fått tillbaka blanketten skall den sedan skickas till Försäkringskassan som då kan ta ett beslut. Regeringen hävdar att reformen har lyckats eftersom antalet VAB-dagar har minskat. Men de siffror man hänvisar till visar bara en minskning på 6 %. Perioden direkt efter införandet visade på en ökning utav VAB-dagar. Antalet VAB-dagar som tas ut fluktuerar från år till år och ligger inom gränsen för den förändring som mätts. Med andra ord är det omöjligt att säga hur mycket pengar som har sparats när man har räknat med de ökade administrativa kostnaderna på 40 miljoner om året för Försäkringskassan.

Bild: Björn Roos

Alliansen kritiserade ofta den förevarande regeringen om att myndigheter skulle ha politiserats. En av de mer specifika anklagelsepunkterna var tillsättandet av generaldirektörer, det sades att partihänsyn ofta gick före meriter. Trots löften om att reformera denna tillsättningsprocess, har det ännu inte skett någon genomgripande förändring. Ett flertal Allianspolitiker har fått höga förvaltningsposter utan insyn eller konkurrens. Andra tillsättningar har varit rent populistiska och frångått krav på kompetens, Johan Stael von Holsteins in- och utträde ur Kulturrådet är ett bra exempel på detta.

Vidare har regeringen tillsatt ett antal råd i formen av små myndigheter, råd som sedan används för att hämta stöd till den framlagda politiken. Till exempel har man tillsatt det Finanspolitiska Rådet, bestående av nationalekonomer, före detta riksbanksordförande och en före detta moderat partiledare. Med jämna mellanrum har man gett ett skenbart forskningsmässigt stöd för regeringens politik.

Ett annat råd är Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet skall främja “förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovativt företagande för att uppnå ökat inflytande för medborgarna, ökad kvalitet samt fortsatt utveckling av vård- och omsorgssektorn.” Ledamöterna i rådet består till stora delar av personer från branschorganisationer eller enskilda företag som direkt gynnas av en ökad privatisering utav vården, bland annat brodern till Maria Borelius som tidigare var handelsminister för regeringen Reinfeldt. Ordföranden för rådet är även ordförande för Svenskt Näringsliv.

Regeringen tillsatte även ett Globaliseringsråd som lämnade in sin slutrapport 2009. Tanken med rådet var att det skulle stå bortom partipolitik och partsintressen och verka för en breddad diskussion om hur Sverige skall möta globaliseringen. Sex av regeringens ministrar ingick i rådet. Förutom flera fackrepresentanter fanns en före detta chefsredaktör för Dagens Nyheter, men även Marcus Wallenberg, Carl-Henrik Svanberg som då var Ericssons VD, vidare återfanns Lena Treschow Torell, före detta vice rektor för Uppsala universitet men också gift med Michael Treschow som har varit ordförande för Ericsson. Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv var också ledamot i rådet.

Även om Alliansen gick till storms mot politiseringen utav myndigheter, finns det flera indikationer på att de direkt eller indirekt själva lyckats göra det som man anklagade socialdemokraterna för. Relativt omgående lade Alliansen ned två myndigheter: djurskyddsmyndigheten och arbetslivsinstitutet. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet blev snabbt kritiserat av forskare utomlands eftersom rådet höll en erkänt hög vetenskaplig standard. Vidare så sparkade man generaldirektören för arbetsförmedlingen, något som man redan hade aviserat under valrörelsen 2006. Man tillsatte även en ny generaldirektör för Försäkringskassan, delvis på grund av det kaos som skapades med de nya förändringarna inom organisationen.

Det är även just dessa två myndigheter som nu har fått utstå stark kritik för att de lämnat bristfälliga rapporter som till det yttre har stött regeringens reformer. Bland annat har Försäkringskassan fått kritik från forskare kring sin uppföljning av vad som hänt med de långtidssjukskrivna som nu utförsäkrats. På flera ställen undviker rapporten problem och gör även problematiska antaganden till sin egen fördel. På liknande sätt har en rapport från Arbetsförmedlingen kring jobbcoacher fått kritik. Enligt ett pressmeddelande skulle 24 % av dem som avslutat jobbcoaching fått jobb. Men det visade sig att det räckte med att jobba temporärt 8 timmar i veckan, de som hade fått fast anställning var 5 % av de undersökta.

Dessa två fall visar på hur två av de viktigare myndigheterna i Sverige står osjälvständiga, och hur de aktivt försöker att vilseleda genom att medvetet släppa felaktig information. Det är otroligt allvarligt. Men det måste återigen sägas att det inte finns något som kan peka på vad som orsakat denna räddhågsenhet. Vi kan bara konstatera att den finns. Denna osjälvständighet har även börjar återfinnas på lägre nivå: tjänstemannarollen har blivit mindre självständig. Detta är en förändring som har funnits tidigare, men som blivit starkare de senaste åren. De enskilda tjänstemännen tar inte längre aktivt ansvar, istället hänvisar man till lagarna.

Den förändring som har skett, bland annat på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är att man nu betonar rättssäkerheten. Så som tjänstemännen har instruerats skall det ske en strikt tillämpning av lagtexten. Det finns inte längre något utrymme för individuella bedömningar. Denna förändring gör att väldigt många människor hamnar i kläm på grund av att deras liv pressas in i ett system som inte beaktat deras individuella omständigheter. Tjänstemännen håller fast vid besluten, oavsett vad konsekvenserna blir, och de slipper ansvar eftersom de enbart följt lagen i bokstavlig mening.

Det är svårt att säga vad som orsakat denna förändring. Men en bidragande orsak är den hårda människosyn som genomsyrar regeringen Reinfeldts politik. Arbetslösa anses vara arbetslösa på grund av sina egna brister, inte på grund av att det inte finns tillräckligt med jobb att tillgå. När regeringen tillträdde var arbetslösheten 6 %. I det läget så fokuserade man på att introducera reformer som främst skulle öka arbetskraftsutbudet och som skulle sänka lönerna. Nu vid slutet av mandatperioden är arbetslösheten närmare 10 % och det enda man kan föreslå är att man skall fortsätta på den inslagna vägen.

Men denna hårda människosyn är selektiv. Vid valet 2006 ägnade Alliansen ganska mycket kraft åt att diskutera fusket inom socialförsäkringssystemet. De hårda reformerna när det gäller sjukskrivningar var ett sätt att stävja dessa. Man hade beräknat att försäkrings- och bidragsfusket kostade staten 10 miljarder om året. Men trots att skattefusket kostar staten mer än det tiodubbla, 133 miljarder, har regeringen inte gjort några hårda reformer för att stävja detta. Tvärtom har man gjort flera förändringar som underlättar skattefusk. Utformningen av avdraget för hushållsnära tjänster, och bristen på kontroll, har öppnat för ett systematiskt fusk för den som vill. Regeringen har även tagit bort revisionsplikten för mindre aktiebolag. Den lättnad som det innebär för de berörda företaget, vägs upp av att den ekonomiska kontrollen minskar.

Denna vilja att blunda kan även ses i hur Moderaterna inte har tagit tag i de upprepade fallen av valfusk inom partiet. Kandidater har värvat nya medlemmar, ibland mot deras vilja, och/eller betalt deras medlemsavgift, för att på så sätt få röster inför nomineringsvalet. Detta var inte ett enskilt fall, utan valfusk har upptäckts i flera moderata valdistrikt, bland annat Stockholm, Haninge, Umeå, Södertälje och Kristianstad. Förutom att ett flertal kandidater har strukits från röstsedlarna, har den Moderata partiledningen inte velat kommentera närmare. Man fattade beslut om utredning först när valfusket rapporterades i media. I efterhand har det framkommit att de första misstankarna om valfusk kom fram redan 2006.

+ + +

Det räcker nu. Det finns många fler punkter som jag har missat: att psykiskt sjuka numera döms till fängelse; dyrare läkemedelskostnader på grund av avreglering; Rosengårdsrapporten om islamistisk extremism; försämrad sjukersättning för egenföretagare; högskolekanslern som avgick; IPRED; hur regeringen inte vill kännas vid utanförskap längre; att de förledde sina egna om fastighetsskatten; fegheten kring erkännande av det turkiska folkmordet i Armenien; Göran Hägglunds kulturpopulism; hur socialförsäkringssystemet var överfinansierat och att nedskärningarna användes för att finansiera ineffektiva skattesänkningar.

En del av mig tycker genuint att det är svårt att ge en tydlig bild av regeringens mandatperiod. Å den ena sidan finns en välvillig retorik som låter medkännande, man använder sig av en språkdräkt som medvetet ligger nära arbetarrörelsen. Men å andra sidan har vi en lång rad av misslyckanden och medvetet åtstramande reformer som klämt enskilda människor. Fram träder en bild av en schizofren politik som ligger över de små tillfällen av lycka som vi skapar för oss själva.

Men ibland så rämnar fasaden och bilden blir klarare. I början av 2010 publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av en sjukskriven kvinna. I artikeln redogör hon för den oro hon kände inför de nya sjukförsäkringsregler som per automatik skulle utförsäkra henne efter en satt tidsgräns oavsett hennes individuella tillstånd. De nya reglerna medför en stor osäkerhet, både känslomässig och finansiell och för människor som är utsatta är detta självklart väldigt svårt.

Tio dagar senare svarade två moderata politiker på debattartikeln, den ene ordförande och den andre ledamot i socialförsäkringsutskottet. Istället för att tala om det principiella, pekade man ut den enskilde medborgaren: “Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.”

Bild: Björn Roos

Det som måste sägas är att moraliskt sett så förtjänar inte Socialdemokraterna att vinna. Deras reaktion på valförlusten var att cementera sig fast i den politik som folk röstade bort dem för. Missnöjet mot den förda politiken och mot det gamla skiktet av politiker som med jämna mellanrum visade på maktfullkomlighet, möttes med att man valde en partiledare som varit aktiv i decennier, stått nära Göran Persson och hans förda politik, och som redan en gång tidigare fått avgå på grund av oegentligheter.

Det är som en alkoholist, som när han insett att han har druckit sönder sitt liv, försöker reparera skadan med att dricka ännu mer sprit.

Vad som är nästan ännu värre, är att man accepterade de borgerliga tidningarnas beskrivning av det politiska läget. Istället för att konfrontera den berättelse som etablerats kring arbetslösheten, ekonomin och den offentliga sektorn, så bekräftade man den och började bygga upp sin politik kring den. Med det så låste man sig in i en fantasivärld som man inte kan ta sig ur.

Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt att använda sin tid i opposition. Trots att man i princip har haft ett oavbrutet opinionsövertag sedan 2006, har de inte lyckats formulera en substantiell kritik. Den kritik som har förts fram har varit programmatisk och själlös. Tomheten i socialdemokratins opposition blev talande när man förde fram ungdomsarbetslösheten som en belastning för Reinfeldt. Man använde de uppblåsta siffror som man själva med rätta protesterade mot under valet 2006. Cirkeln slöts och allting fortsatte.

I den gemensamma oppositionsbudgeten visade man sedan att man accepterar den största delen av de destruktiva reformerna. Istället för att faktiskt ta tillbaka det skatteutrymme som Alliansen sänkt och använda pengarna för att anställa människor, får de arbetslösa stanna kvar i ett stagnerande samhälle.

+ + +

Från ett vänsterperspektiv så står man inför ett omöjligt val. Såvida inte de senaste fyra årens ökade orättvisor skall cementeras, måste Alliansen förlora. Men om socialdemokraterna tillåts vinna, utan att de visat någon förståelse för varför Göran Persson röstades bort, kommer de aldrig att ändra sig. Deras självrannsakan verkar endast kunna komma genom ett långvarigt och förnedrande borgerligt styre. Ett styre som vi inte har råd att leva med.

De närmsta månaderna kommer att vara vedervärdiga. Jag kan inte känna annat än en djup sorg.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, alliansen, val 2010, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, centerpartiet, bokslut, littorinaffären, fredrik reinfeldt, mona sahlin, ödesval, valrörelsen, valkampanj, borgerlig, borgerlighet, nya moderaterna, cecilia stegö chiló, maria borelius, tobias billström, ulrica schenström, mikael odenberg, lars lejonborg, carl bildt, lundin petroleum, beatrice ask, mats odell, carnegie, gunilla carlsson, sten tolgfors, fra, a-kassan, facket, cristina husmark pehrsson, arbetsförmedlingen, lyft-praktik, jobbskatteavdraget, arbetslösheten, rut-avdrag, rut, hushållsnära tjänster, statliga inkomstgarantin, kulturrådet, lena adelsohn liljeroth, vab-ersättning, johan stael von holstein, finanspolitiska rådet, globaliseringsråd, marcus wallenberg, carl-henrik svanberg, lena treschow torell, michael treschow, urban bäckström, svenskt näringsliv, försäkringskassan, arbetslivsinstitutet, jobbcoacher, göran hägglund, maud olofsson, anders björk, ipred, rosengårdsrapporten, göran persson, jan björklund

“– You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Citatet är hämtat från komikern Bill Hicks 1993, året innan han dör i cancer. Han yttrar orden med ett allvarligt darr på rösten samtidigt som publiken inne på the Dominion Theatre i London skrattar åt vad som uppfattas som en grov form av cynisk ironi. Hans invektiv är riktade mot reklam, marknadsföring och reklammakare. Men angreppet är – de grova orden till trots – långt ifrån banalt eller ens infantilt. För han leker med insikten i att någon som skämtar även kan vara gravallvarlig och att någon som är gravallvarlig samtidigt faktisk är skitrolig; eller åtminstone lätt att göra till åtlöje. Mot bakgrund av en tillvaro indränkt i reklamindustrins spindelväv gör Hicks tillsynes narr av sin egen samhällskritik. Om man däremot tittar närmre på både innehållet i de två minuter som hans ”reklamsketch” fortlöper samt hans förhållande till publiken, kan man notera att han iscensätter och agerar ut reklamens dubbelhäftande effekt och därmed dess inre mekanik.

För att illustrera och komplicera detta vidare kommer två stycken aktuella fenomen att anföras – från två vittskilda sfärer av samhället – där det visar sig att de använder sig av samma konstgrepp för att appellera till oss. Dessa är reklamen om vattnet i varumärket Loka och försvarets senaste kampanj. Av intresse här är att inte bara peta i reklamens natur genom ståupparen Bill Hicks utan även undersöka vad den säger om oss som skapare och åskådare av reklam. Men först beger vi oss till Turkiet.

I Istanbuls bazaarer uppstår en rundgång av rop och händer som drar i mig åt alla håll och kanter. – Beş lira, Beş lira, Beş lira! Fem lira, fem lira, fem lira! – Buyurun, buyurun, Buyurun! Här, ta för dig, du är välkommen – hur kan jag stå till tjänst!

På ett berg av jeans, t-shirts, piké-tröjor, trosor, kalsonger, strumpor, och hängslen står en man upphöjd över bruset av människor och kallar oss till sina varor: han idkar reklam.

Reklam av latin recla´mo, här ‘ropa högt’, ‘genljuda’. Den delas vidare upp i grovt sett två genrer: en kommersiell betydelse där aktörer – exempelvis företag – nyttjar en reklambyrå för att sälja varor och tjänster till en viss ”målgrupp”. Sedan har vi vad Nationalencyklopedin kallar ”en vidare betydelse” av reklam som även inbegriper ”[…] olika intresseorganisationers spridning av idéer och värderingar.” Det finns en intressant överlappning mellan dessa två former av reklam. Den uppstår i skärningspunkten mellan hur reklamen använder sig av fiktiva berättelser som förklaring till det objekt eller tjänst som de vill sälja till oss, samtidigt som de på ett flagrant sätt utgår från våra eventuella värderingar om detsamma, i syfte att avvänja målgruppen om att det är ett försök till att påverka våra handlingar. Med andra ord: Inför våra ögon spelar de upp vår inställning till produkten redan innan vi har en. Reklamen blir totalitär.

Men innan vi tittar närmre på detta kan man fråga sig: Varför är Bill så rolig när han menar på att reklammakare är satans avfällingar som borde begå självmord? Reklam tycks ju vara ett ganska naivt och öppet fenomen: som ett instrument för företag att sälja varor och tjänster. Ändå skrattar folk åt Bill Hicks.

Framför stånden av parfymer, armbandsur, kryddor, juveler och matvaror står de och ropar: yes, mister, buy, ursäkta mig, madame, monsieur, excuse me, buyurun … Män drar i mina armar mot sina artiklar som sedan insisteras på är äkta men vars smärre defekter inte tillät dem att ingå i de lass som säljs utmed de fashionabla avenyerna i storstäderna. Och därmed uppstår de på ett magiskt vis som genuina varor, alla dubier till trots. Här är varor, varor överallt. Och de ska nå, nå ut till människorna. Utbytet ska ske i konkurrens med till synes allt och alla. Beş lira! Buyurun! Här är jag, säger de, här är mina varor. De är till salu! Titta på dem, köp dem – förhandla om ett pris.

Bill Hicks svavelosande ironiska utfall mot reklammakarna fortsätter att riva ner skratt efter skratt.

“– By the way, if any of you here are in advertising or marketing, kill yourself.” Och mot scenen där han står klädd i helsvart ekar ljudet av applåder och skratt från publiken. “– Thank you, thanks.” Säger Bill och lutar huvudet på sned och antar ett barns naiva uppsyn, sedan fortsätter han: “– Just a little thought … I am just trying to plant seeds. Maybe, maybe one day they will take root, I don’t know … You try, you do what you can .. kill yourselves” – viskar han samtidigt som han sakta kastar ut högerhanden och låter visa hur fröna planteras bland publiken. Just då hör man hur åhörarna i de bakersta raderna klämmer till med ett tjut, av skratt. Det blir för ett ögonblick tyst, och då fortsätter han: “– Seriously though, if you are, do …” Och nu är det inte längre publiken längst bak i teatern, utan hela salen som sjuder av garv blandat med mer sporadiska applåder. Bill spänner ögonen i åskådarmassan och tillägger:

“– No, really, there is no rationalisation for what you do, and you are satans little helpers, alright?! Okej, seriously kill yourselves. You are the ruiner of all things good, seriously, no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming. You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Nu har han publiken lindad runt sitt lillfinger: skrattet har inga gränser. Och visst är det roligt? Hicks framstår som en gycklare, en pajas, och en sanningssägare på en och samma gång. Hur är det möjligt? Samhällskritik har sällan varit så underhållande. En av anledningarna tycks vara att jordmånen är redan väl sådd för hans typ av komik i det land som är världsmästare på humor i form av sarkasm, ironi och cynism: Storbritannien. Det går igen hos de seriösa politiska kommentatorerna och i populärkulturen: The Office, Sasha Baron Cohen, på ledarsidorna och kulturkommentarerna: alltid denna vitsiga cynism om politikens och tillvarons ruttna beskaffenhet som kan få svenska skribenter och debattörer att framstå som tråkmånsar med brist på självdistans. För till syvende och sist är det ju komiskt när någon försöker vara allvarlig och prata om hur det faktiskt förhåller sig, därför måste man värja sig genom att gå steget före och vara ironisk.

Det är som om att ironi och cynism generellt rymmer något djupare och mer svårfångat. Kanske kan man hävda följande tes: att ju mer publiken skrattar åt Bill Hicks, desto allvarsammare är tillståndet i ett samhälle. För att om reklam kan vara så lätt att göra narr av, måste det även finnas något djupt allvarligt kring det. Kanske är Bill något på spåret.

I Hamburg sitter jag en kväll inne på ett café med öl och kaffe på ett stort runt bord i trä. Jag är blöt från regnet i den stora hamnstaden. Himlen är målad i kolsvarta moln. Jag har sett stora containerskepp och ett ockuperat hus. En ung tysk journaliststudent mittemot säger att de på sin utbildning får lära sig om etiska riktlinjer kring sitt skrivande. Bland annat får de lära sig skilja på text och bilder med sakligt innehåll från reklam. Det tycks rymmas något etiskt oförsvarbart i reklam. En nyhetstext ska framställa världen sådan den är beskaffad, medens reklam på ett medvetet sätt vill övertyga oss om någots förträfflighet. Vem fan bryr sig, tänker jag, och funderar vidare på alla sprickor och graffiti utanpå det ockuperade huset.

“– God, I am caught in a fucking web”, säger Bill. Han har just drivit på sina invektiv om reklammakarna till nya höjder, men inser strax att alla fortsätter att skratta åt honom. Det är som om att varje utfall av allt grövre förolämpningar och ilska går att spinna vidare på för marknadsförarna: för ju seriösare Bill framstår och desto grövre i munnen han blir, desto mer ökar värdet på komiken. Den förlösande effekten mäts utefter publikens skratt, som tycks stå i direkt proportion till allvaret.

Låt det vara ljus, viskar solen och skiner upp hela kungens nytorv och får mig att svettas i hettan. På Köpenhamns gator står ingen och gormar ut priset på sina varor eller vill göra oss varse om deras existens. Det tycks inte finnas någon anledning. Försäljaren av brända mandlar står till och med och pratar i telefon, samtidigt som han petar med sin stekspade i den sotiga grytan. Han tittar ner i marken och fortsätter att prata. Han är djupt engagerad i någon annan. Omvärlden tycks inte finnas till. Han bryr sig inte om alla potentiella köpare som flanerar längs med Ströget. Han är blasé. Även affärerna är apatiska: de gapar stumt med sina produkter. Det förutsätts att vi redan vet vad vi ska göra. Det är en sådan frihet, tänker jag, att kunna välja själv, utan att någon försöker tvinga mig till det.

Den totala reklamens klibbighet framstår ofta som väldigt naiv. Ta till exempel fenomenet med hur vattnet i varumärket Lokas flaskor påstås ha blivit smaksatt med frukter från Afrika. Afrikanska frukter. Vilket land i Afrika förtäljs inte, men trots det verkar det vara lite långsökt med frukter från en annan kontinent i vattnet från Bergslagen i Sverige. Jag inser det när jag ser de två unga männen och kvinnan i reklamfilmen. I sommarkläder står de ledigt och spelar boule i en ungdomlig och bekymmersfri miljö och delar med sig av åsikter om Lokas senaste knasigheter. Afrikanska frukter! Hur kommer det sig att de hamnat i Sverige?

Här saknas dock genljudet av: köp Loka. Eller ett avrop om hur mycket den kostar. Man ser heller ingen rest av frukterna i vattnet. Kanske är den bara smaksatt med kemikalier. I stället samtalar de tre unga människorna om någonting annat. De spekulerar i huruvida det är en Afrikansk fé med ett trollspö som förvirrat sig med frukter från Afrika, alternativt en luftballongsexpedition från Afrika som slängt ner frukt från skyn över Bergslagen som sedan letade sig ner i jorden och smaksatt vattnet.

“– … no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming, You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul. “

Exemplet från Loka är en typ av avvärjande reklam som anspelar på värderingar om sig själv genom fiktiva berättelser om hur produkten har uppstått. Det är inte längre en fråga om att köpa eller ej. För Lokareklamen tycks vi alla redan vara införstådda i apatin om dess inverkan. Själva reklamen i sig tycks uppstå som en funktion ur den enda frihet vi har kvar: att ha en åsikt. Genom dess anspelning på hur vi ska reagera på produkten i sig blir självaste åsikten även den marknadsföringsbar. Då Loka klappar oss snällt på huvudet genom en naiv och lättjefull berättelse om våra åsikter, befästs våra roller som korkade och passiva spekulanter om förhållandet mellan Afrika och Bergslagen. Det är djupt allvarligt och därmed väldigt roligt. Varför har självaste åsikten om produkten blivit så viktig?

Strax innan jag kommer till Köpenhamns Zoo fastnar jag vid ett övergångsställe. Det är röd gubbe. Trafiken flyter trögt förbi. På lyktstolpen som härbärgar de båda traffikgubbarna invid Roskildevej sitter ett stort klistermärke. I stora svarta versaler läser jag: reklamaffischering förbjuden. Visst, tänker jag, och fortsätter ner i regnet för att titta på när schimpanserna ska matas.

Det är tisdagen den 23:e Mars, våren 2010. Klockan är 10:00 och den nya förvaltningspolitiska propositionen ”Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt” ska presenteras. Den sextiotreårige kristdemokratiske kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell står och håller ett drygt tjugo minuter långt anförande om propositionens innehåll. Salen är knappt halvfull. Där finns ett par journalister och längst bak sitter maskineriet bakom ministerns monotona och snusförnuftiga retorik om den offentliga förvaltningens framtid. Det är en halvsömnig stämning och sakers tillstånd tycks vara ganska rättframt.

Cirka två minuter efter ministerns presentation händer något intressant. En av journalisterna ställer – på släpig stockholmska – en fråga:

“– Euhm, apropå opinionsbildning. Det är ganska svåra gränsdragningar inblandade här. Euhm, idag har vi till exempel enskilda högskolor som gör reklam för sin verksamhet för att de vill ha in fler studenter, vi har, euhm, en svensk biståndsmyndighet som försöker få svenskarna mer positiva till att ge utvecklingsbistånd. Vi har statliga myndigheter som gör journalistiska tidningar, till exempel. Finns det någonting i den nuvarande opinionsbildande verksamheten som inte kommer att finnas i framtiden, så att säga.”

Minister Odell svarar:

“– Alltså, opinionsbildning som syftar till att påverka regeringen och riksdagen är inte en myndighetsuppgift. Men det är klart, euhm, jag kan inte säga; peka på att det här kommer ni inte att få fortsätta med och det här är jättebra det kan ni gasa på med. Men, det blir en, euhm, ökade precisering av detta. Vi kommer undan för undan precisera om det finns tveksamheter i detta. I regleringsbrev och i de mål och resultatdialoger vi har med våra myndigheter. “

Svaret överlåts vidare till en av tjänstemännen. Som pekar på vikten av att i framtiden tydliggöra de uppenbara problem som finns i att myndigheter bedriver opinionsbildning. Journalisten ber om ett exempel på tidigare fall där en myndighet har sysslat med partipolitisk opinionsbildning. Ministern delegerar återigen svaret till en av tjänstemännen:

“– Ett av de exempel som också förvaltningskommittén tar upp i sitt första delbetänkande är ju Skatteverkets stora kampanj, den som gick på bio i samband med valet 2002, euhm, där man också tycker att själva utformningen av den kampanjen kanske var lite att, euhm, ta i för mycket, det blir för mycket opinionsbildning än att man ska upplysa om att folk ska betala skatt i tid. “

Reklamen han pratar om visar ett samhälle som förfallit. Med hål i asfalten och övervuxna fotbollsplaner. Ett samhälle utan en allmänning som investerar i sig själv. Ett övertramp som förvaltningskommittén har reagerat på. Och ett exempel på opinionsbildning som Odell vill se över för att det inte ska inträffa igen i framtiden.

Ett par månader senare skriver Svenska Dagbladet under följande rubrik ”Bluffreklam ska locka unga till försvaret”. I den engagerat formulerade ingressen summeras det påstådda övertramp av försvarets senaste reklam:

”I en stor, dyr, kampanj rekryterar Försvarsmakten soldater. Men filmerna som visar försvaret av Sverige är fejkade och inspelade i Sydafrika. Myndigheten kritiseras nu för att bedriva en lättsinnig och ansvarslös information i frågor som ytterst rör liv eller död.” (SvD)

Det blir tydligt i artikeln att det inte är information som förmedlas utav försvaret, utan en form av reklam av den typ som vill få oss att ändra uppfattning och värdering i förhållande till en fiktiv berättelse. Här uppstår alltså något magiskt. För liksom Loka som blandar in fiktion för att förklara sambandet mellan deras vatten i Bergslagen och frukter från kontinenten Afrika, har försvaret hittat på miljöer och sammanhang för att förklara förhållandet mellan försvarets uppgifter i världen i förhållande till våra potentiella åsikter om detsamma. Det står alltså klart att reklamen inte redogör för en verklig företeelse, utan hittar på en alternativ verklighet som vi i sin tur antas ha en åsikt om. Det är snurrigt men effektivt. Målet uppnås: värdet på Loka och försvaret ökar dramatiskt och vi förväntas ha en åsikt om påhittade händelser. Så här säger vidare marknadschefen vid Försvarsmaktens informationsstab till SvD.

– ”Vi har ingen ambition att skildra verkligheten till hundra procent. Det är inte så man producerar reklamfilm. Det viktiga är att tittaren får en känsla som överensstämmer med verkligheten.”

Marknadschefen har naturligtvis fullständigt förstått vad han håller på med, medan SvD trasslar in sig i reklamens väv. De lever i en besynnerlig i symbios med varandra: reklamen och dagspressen. Reklamintäkterna från den ene ger vidare spinneffekt hos den andra. Liksom Bill förstod den kvällen då han medvetet eller omedvetet levererade reklamens inre mekanik.
Följande uppstår nämligen: ju seriösare och sakligare dagspressen framstår, desto mer ökar värdet och spinneffekten på produkten. Reklammakarna skrattar åt avgrunden mellan den verkligheten de har skapat och sådan som den faktiskt är. Inte helt olikt vad publiken gjorde i London 1993. Genom att vidare hoppa över ett steg antar både Loka och Försvaret att vi redan är ombord. Vi tillåts ha en åsikt om en påhittad berättelse, i stället för kritik av en verklig tillvaro. Det är djupt provokativt och därmed skrattretande.

Vad är då den egentliga poängen hos stackars Bill och den till synes naiva reklamen? Det finns mycket att säga här, men en sak står klart: Det är inte någon slump att reklamens undanflyende men samtidigt allomfattande effekt på vår tillvaro framstår som så tragiskt allvarsam och därmed så otroligt rolig att skratta åt. När till exempel ett samhälle är beskaffat på så vis att de rikaste tjugo procenten har sjufaldigt mer än de fattigaste tjugo procenten, som i Storbritannien, ett av de ojämlikaste länderna i västvärlden, blir tillvaron extra ironisk. De djupnande klyftorna i Sverige med ungdomsarbetslöshet, osäkra anställningar, och ojämlika löner är lika tydliga i våra reklamer.

För när publiken är varse om avgrunden mellan hur reklamen får saker och ting att framstå och hur det faktiskt står till, antas vi bara ha en åsikt men ingen handling. Det intressanta här är att detta bottnar i vårt samhälles djupaste apati. För försvarets reklammakare är naturligtvis varse om de djupt problematiska i det de sysslar med. De utför det ändå, de är fast. Liksom åskådarna. På samma sätt som Bill Hicks är fast i sin ironi som reflekterande samhällskritik. Reklamens dubbelhäftande klibbighet runt våra sinnen kan därför liknas vid ett ironiskt utfall om samhällets tillstånd, där mängden skratt står i direkt förhållande till graden av allvar, och ju mer vi sprattlar desto djupare sjunker vi. Och samtidigt förväntas vi inte längre skapa våra egna berättelser om vad vi anser, utan vi är blir matade med berättelse om vad vi består av, vad vi tycker, och hur vi ska må.

Och det är här Bill Hicks upphör att vara rolig.

För när vi vrider oss i skratt åt det tragiska i att inte inse just det tragiska, skrattar vi i själva verket åt oss själva för att skapa distans åt något som vi dagligen utför. Och när man inte längre kan tänka på annat sätt, blir ironin samtidigt en befrielse och en bekräftelse på tillvarons fängelse. Den känsla som reklamen appellerar till bygger just exakt på den känslan av samhällets klyftor som vi alla går omkring med. Känslan av att bara ha en åsikt i en tillvaro som inte går att förändra. Det är denna känsla reklamen ska vädja till: den ska överensstämma med verkligheten, men inte riktigt fullt ut. För i samma stund som den blir saklig, eller om vi blir allvarliga, uppstår komik. I samma stund som du tar reklamen för vad den faktiskt är, ökar dess värde.

Reklamens triumf ligger i hur den framtvingar en konsumtion av dess produkter trots att vi redan genomskådat dem; samtidigt som komik uppstår då vår enda kvarvarande tankekraft reduceras till ett inbillat genomskådande av reklamens berättelse om sina egna produkter.

©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
_______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, reklam, bill hicks, krämare, exotism, occident, rasism, försvarsmakten, mats odell, kristdemokraterna, alliansen, val 2010, afrika, adenviken

Idag är det den 4 juli och på andra sidan Atlanten är grillen redan tänd, köttet har marinerats, ölen är kyld och kvällens fyrverkerier är laddade. Jag återkommer ständigt till USA och min relation till det stora landet i väster är lika enkel som att påståendet om att en vänsteråskådning förutsätter ett fradgande amerikahat är falskt. Denna relation, eller jag kanske ska skriva kärleksrelationen, är lika stark idag som den var skakad under det tidiga 00-talet. Jag kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt absurd situationen kändes då när jag satt framför teven den 11/9 2001 och såg World Trade Center träffas av det andra flygplanet. Hur hela min kropp kändes bedövad då tornen föll samman. De avskyvärda händelserna den dagen som så övergick i ett något nytt paradigm där orden plötsligt fylldes med andra betydelser än vad jag trodde var möjligt. Hur retoriken skärptes och hur det första årtiondet på det nya årtusendet blev till krigens decennium.

+ + +

Få personer summerar min relation till USA lika bra som Bruce Springsteen gör genom sin musik och sina texter. Jo, jag vet att det är en kliché att vara vänster och att älska The Boss – det behöver liksom inte påpekas ens för det är så jävla uppenbart. Jag kan fortfarande påminna mig hur jag sitter i den blommiga soffan hemma i radhuset i min barndoms Storvreta med texterna till Born in the U.S.A. (1984) framför mig och hur jag med min mellanstadieengelska försöker uttyda vad det egentligen är han sjunger om. De där texterna följde sedan med till tonåren och vidare till detta tillstånd jag nu befinner mig i några år från de fyrtio. Texterna som berättar om längtan ut, bort från förväntningarnas skaklar, som berättar om ”small people” i ett Amerika fjärran från skvallerkanalernas polerade ytor. Det är föreställningen om det amerikanska som jag bär med mig.

Jag har läst någonstans att möjligheten att packa ihop hela sitt bohag, sätta sig i en bil och bege sig iväg är det som definierar att vara amerikan. En nybyggartradition kanske. Att bryta upp. Rotlösheten som identitet. Jag vet inte om det stämmer alls faktiskt, men i låten Thunder Road av Bruce Springsteen från plattan Born to Run (1975) så framträder denna bild av uppbrottet som frihetens kärl tydligt; ”It’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win”.

Bruce Springsteen, Thunder Road, Live 1975.

+ + +

Att min vänsterståndpunkt skulle krocka med min kärlekshistoria med USA är lika absurd som föreställningen om att jag inte skulle kunna umgås med människor som till exempel röstar på Alliansen bara för att jag anser att deras politik gynnar de som redan har allt och som bara vill ha mer. Det är så absurt att det nästan blir löjligt. Förstås. Men, min relation till USA är å andra sidan långt mycket mer långtgående än vad en obligatorisk prenumeration på Bruce Springsteen till vänsterkostymen innebär. Ända sedan den där tygflaggan som jag tjatade till mig fick följa med hem från ett besök på Skansen i slutet av 1970-talet, och förstås antagligen långt innan det, så har det där odefinierade amerikanska varit en lockelse för mig.

Jag slukar amerikansk litteratur – både amerikanska författare och böcker om amerikansk kultur – och de plattor som jag spisar är till största del av amerikanskt snitt. Det är allt från down-in-the-gutter-litteratur av Charles Bukowski,  knarkreportagens William S. Burroughs och Harry Crews’ skildringar av den amerikanska södern, till Cormac McCarthys omskakande westernskildringar, Beat-poeternas oslagbara poesi, Lee Stringers och Sanyika Shakurs verklighetsnära skildringar av metropolernas baksidor. Jag intalar mig till och med att jag kan ge mig i kast med Ezra Pounds komplicerade Cantos, vilket hittills visat sig vara självbedrägeri från min sida. I kokbokshyllan står inte bara en utan fem stycken amerikanska kokböcker med allt vad smältdegeln har att erbjuda av kulinariska läckerheter. Skivhyllan, spellistorna och Iphonen är fyllda med amerikansk musik – när andra gapade om att hedra the Spirit of ’77 i min punkungdom så skrek jag mig hes till Black Flag och när andra gick i taket av NWOBHM så älskade jag Los Angeles’ sleazerock till döds. The Doors och Jimi Hendrix sparkar Beatles stjärt varje kväll på the Fillimore. Jag har aldrig förstått annan rap än den amerikanska West Coast vs. East Coast dualismen. Och Soulen då; Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Nina Simone, och så vidare, får mig att smälla av totalt.

Marvin Gaye, What’s Going On / What’s Happening Brother, Live 1973.

+ + +

För ett år sedan publicerade jag en text här på Fragment som avhandlade just det här med USA och den fjärde juli. Idag när jag läser den texten så kan jag säga att den, sina språkliga brister till trots, fortfarande summerar den förälskelse som jag hyser till USA. Att jag sedan inte riktigt kan formulera vad det är på pricken som tilltalar mig med allt detta amerikanska är en annan sak. Att mina argument inte riktigt går att formulera utan att jag börjar rabbla influenser, författare, artister, filmer, regissörer, händelser eller vad det nu än må vara. Den är inte rationellt intellektuell – snarare är den emotionell till sista bloddroppen. Jag förvånas lika mycket av den irrationella Amerikakritik som jag gång på gång stöter på från så kallade vänsteranhängare som att jag skakar på huvudet åt högerdebattörer som fortsätter sitt mantra om att vänstern är antiamerikansk per definition. För mig är allt det där europeisk snobbism. Den är så fjärran från det som åtminstone jag definierar som min vänster och mitt USA.

Så medan firandet på andra sidan Atlanten fortsätter och så avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri, så tänker jag göra detsamma här. Mitt firande sträcker sig till att laga till några American Chipotle Burgers och servera dessa med Idhao-potatis, Cole Slaw och en Jack Daniels & Coke på balkongen. Fyrverkeriet får väl bli den provokation jag lämnar över till Elvis – take it away!

Elvis, Suspicious Minds, Live 1973.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, usa, fjärde juli, vänster, höger, amerikahat, independence day

Nu var Cecilia Stegö Chilò ingalunda ensam med att strunta i att betala sin TV-licens till det statligt finansierade Public Service. Tillströmningen hos Radiotjänst av registrerade TV-licenser måste ha märkts av markant efter den lilla vattenglasskandalen som klippte den jagade Stegö Chilòs ministerkärriär längs med fotknölarna. Så många nya teveapparater som registrerades kring Helgeandsholmen den hösten för fyra år sedan har väl inte sett sitt motstycke sedan världsmästerskapen i fotboll 1958.

Att det skulle komma att vara licensfrågan kring Public Service, genom Sveriges Television och Sveriges Radio, som var en bidragande del till kulturministerns fall är ingen tillfällighet. Det finns en vitt spridd mytbildning bland borgerliga partiers företrädare och sympatisörer om en vänsterkonspiration inom de statliga radio- och tevemedierna. Historiskt sett så finns det ett visst fog för dessa konspirationsteorier; både på sjuttio- och åttiotalen lär det ha förekommit både en och flera gamla SKP-medlemmar på programredaktionerna i radio- och tv-husen på Östermalm i Stockholm. Den myten odlas vidare av resultatet i en undersökning om journalisters väljarsympatier som publicerades för ett par år sedan. Lägg därtill en jag-är-skattad-till-döds-talibanism utan dess like där all offentlig verksamhet ses som angränsande till folkmord. Public Service och svensk media är, och förblir, ett verkligt rött skynke bland borgerliga företrädare och väljare – oavsett om många radio- och teveprogram som idag sänds i de statligt finansierade kanalerna är produktioner gjorda av utomstående, privata, produktionsbolag. Att dessa radio- och teveprogram är av en mer plojig sort spelar inte heller någon större roll i det sammanhanget.

+ + +

Att Sveriges Television, med sitt utbud och sina styrdokument, ändå motsvarar någon sorts kvalitetskrav råder det ingen tvekan om. Det räcker med att se till de konkurrerande kanalernas utbud för att konstatera detta objektiva faktum. Att Sveriges Television skulle kunna göra mycket mer för att säkra detta objektiva omdöme råder det heller ingen tvekan på. Det räcker med att se tillbaka på de gångna månadernas kungliga fjäsk och välregisserade bröllopsyra för att slå fast. Men vad är då kvalitet och Public Service egentligen?

Det finns hur många svar på detta som helst, förstås, men ett krav som jag ser som ytterst viktigt är att ta tillvara på det unika i att faktiskt tillhandahålla en kulturbevakning som går utanför det tabloidiserade samhällets krav på lättsmält underhållning. Allt eftersom tidningsredaktionerna landet runt, och i synnerhet i Stockholm, drar ner på sin kulturbevakning och tvingar in densamma under nöjesjournalistikens mer ytliga anslag så borde Sveriges Television genom sitt unika uppdrag inom Public Service kunna tillhandahålla detta. Sett till den tevetablå som idag är gällande för de två primära tevekanalerna inom Sveriges Television så är kulturbevakning alldeles tydligt en betydande del av det uppdraget; allt ifrån litteraturprogram till veckans konsert, intervjuprogram till dokumentärer, kortfilm till teveteater. Det finns ett brett utbud av kulturteve i det åtagande som tilldelats Sveriges Television, men … det skulle kunna bli mycket bättre.

+ + +

Jag själv är förstås, föga förvånande, positivt inställd till detta med Public Service. Men jag har förstås synpunkter och kritik till vad det är som detta uppdrag till att bedriva Public Service innebär; till exempel så är jag mycket skeptisk till alla dessa lekprogram som lever sina egna liv i evigheters evighet inom SVT. Jag ställer mig frågande till om det ligger i ett Public Service-intresse att SVT konkurrerar med de kommersiella kanalerna på de kommersiella kanalernas villkor, och därigenom plocka bort det krävande materialet för ett mer marknadsanpassat och lättsmält programutbud.

Det som SVT är allra bäst på; granskande journalistik, konsumentupplysning, dokumentärer, kulturprogram, dramaproduktion och nyhetsförmedling, borde vara huvudsysslan för en skattefinansierad och avgiftsbelagd tevekanal. I fallet SVT så är det i stort också så, fast med en tendens till ett mer populistiskt anslag i det senaste. Det kungliga bröllopet är en sådan tendens – där själva tevesändningen av bröllopet faller in under ett Public Serviceskap – men där nedräkningen dessförinnan angränsar till vad som förväntas av till exempel kvällstidningar och TV4. Detta tabloidiserade tonfall och innehåll som omgärdade bröllopet är en del av detta som jag tycker är ett förytligande av Sveriges Television och det finns fler exempel på detta; litteraturprogrammet Babel, kulturmagasinet Sverige! och Debatt är teveprogram som har potential att sopa banan med allt vad kommersiell teve kan uppbåda i både kvalitet och utförande. Men, istället för att ta uppdraget för vad det borde vara – folkupplysande – så faller dessa ner i en nyhets- och kulturjournalistikens kökkenmödding där mysfaktor och chockrubriker slår ut allt av samtal och just, kvalitet.

+ + +

För att återknyta till den snabbaste kulturministerskarriären i svensk historia så vill jag påstå att en valfråga som skulle få mig att lyfta arslet från kökssoffan är frågan om Public Service’ vara eller icke vara, och jag skulle definitivt kasta mig efter första bästa parti med regeringsambition som kunde göra detta till en valfråga i synnerhet tillsammans med en progressiv kulturpolitik i allmänhet. Detta med Public Service är ingalunda något unikt för Sverige – även om det ligger i den disparata högerns natur att påpeka detta med SR/SVT som en rest från ett svunnet DDR-Sverige – snarare så är detta något som är mer regel än undantag världen över. Anledningen till att jag här drar upp den pinsamma affären med kulturministern som inte ville betala sin teveavgift är förstås inte enbart för att fnissa åt Alliansen. Just frågan om TV-licensen och Public Service’ vara eller icke vara, samt den utbredda oviljan till att vara med och betala för detta, är en kulturpolitisk fråga som når långt bortom preferenser om programutbud. Det handlar i grunden om samhälls- och kultursyn – det är helt enkelt en ideologisk fråga i ett politiskt landskap som allt mer styrs av realpolitisk populism – se bara till Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk”. Ett utspel som mer handlade om att plocka billiga poäng på en usel opinion, och några konstnärsskandaler, än något verkligt ställningstagande i kulturpolitiken. Kristdemokraternas partiledare har egentligen aldrig talat om för oss vad ”verklighetens folk” är för några förutom att detta folk pratar med varandra runt köksbordet – inte heller har han presenterat någon verklig kulturpolitisk utmaning i form av ett alternativ till den kultur som han kritiserat indirekt genom detta flummiga ”verklighetens folk”.

Men att kräva ett rakt svar i kulturpolitiken av Göran Hägglund, eller någon annan av tronpretendenterna inom partiblocken, tror jag är ett ohållbart krav från mig på valstrategerna. Kulturpolitik är en fråga om utsmyckning för dessa maktens män och kvinnor. Sveriges Television och Sveriges Radio är också dem kulturpolitiska ickefrågor idag – frågan om tv-licensen är förbehållen unghögern att ojja sig över punschen och programinnehållet är på sin höjd ett trätoämne i tevesofforna. Om det istället fanns en ambition att höja sig över det puttriga myset och det förnedrande realityträcket som i stort är teveutbudet i ett nötskal så hade allt varit så mycket lättare.

En önskan jag vill sända till de politiker som styr över SVT:s verksamhet är öppnandet för ett större nordiskt samarbete än det vi ser idag med samproduktioner inom flera tevesegment. Ett samarbete av samma sort som det som den fransk-tyska tevekanalen ARTE bedriver sedan 1992. Tanken på att SVT, DR, NRK, YLE och RUV skulle gå samman i ett nordiskt tevesamarbete – friställt från de statliga tevekanalernas konkurrens med kommersiell television – är en inte alltför utopisk tanke. Redan förekommer samproduktioner inom till exempel drama och visning av teveproduktioner från systerfolkens tevekanaler ingår redan idag i den svenska tablån. Varför inte ta det ett steg till?

Att fylla en tevetablå med inköpta produktioner har redan tevekanalen Axess visat att det är möjligt. Tyvärr är dessa program inte alltid av dagsfärsk natur och inte heller håller de egenproducerade programmen någon högre kvalitet. I ett hypotetiskt nordiskt ARTE-samarbete skulle en varierad tevetablå av kvalitativ kulturteve kunna realiseras enbart genom att sända de fyra ländernas egna kulturutbud som det ser ut idag. Tanken svindlar på vad ett samarbete inom en fristående kulturkanal – driven som en stiftelse, finansierad gemensamt och med en egen produktion – skulle kunna erbjuda. Lägg därtill inköp av kulturprogram, konserter, dokumentärer och, varför inte, smalare film utifrån som skulle sopa banan med allt vad tabloidisering eller förnedringsteve heter. Då skulle Dansbandskampen, Så ska det låta och Eurovisionsfestivalen inom Public Service kunna puttra vidare i Göran Hägglunds enkla ”verklighet” och vi andra, som lever i något annat odefinierbart existensplan, skulle kunna ägna vårt tevetittande åt det där svåra ”overkliga”. Möjligheterna att köpa in, producera eget och i sin tur sälja vidare skickligt genomförda kulturproduktioner för television är oändliga bara med tanke på vilken budget SVT har till sin egen verksamhet.

+ + +

Mitt förslag om ett nordiskt ARTE har säkert stötts och blötts tidigare. Mig har denna diskussion i alla fall gått helt förbi. Att någon sådan diskussion ens skulle kunna uppstå idag känns tveksam utifrån vad det nu är för något som är det uppdrag som SVT fått av riksdag och regering; galakvällarna, dans- och lekprogrammen kommer fortsatt dominera. Jag, och många med mig, får förlita oss på de smulor som faller ned i tevetablån med jämna mellanrum. Något så otidsenligt som en kulturtevekanal kan vi bara drömma om.

Valrörelsen är i full gång och opinionen svänger värre än ett dansprogram i TV4. Kulturpolitiken kan vi antagligen se oss om efter i dasstunnan eller så flimrar den förbi som lite stämningshöjande lull-lull i form av Wille Crafoords stappliga ordekvilibrism vid något valmöte för Moderaterna i Almedalen. Cecilia Stegö Chilò, kulturministern som knappt hann beställa kulspetspennor till sitt kontor på Kulturdepartementet, lär ha sagt att det var hennes bakgrund som nyliberal propagandist hos tankesmedjan Timbro som var en av anledningarna till att hon fick avgå. Det är möjligt att det var så. Att det inte alls var kopplat till svart arbetskraft eller saknaden av licenspengar, men, en sak är i alla fall säker och det är att om det ska bli någon fart på detta med kulturen som politisk fråga igen, så krävs det en nyliberal propagandist som tar bladet från munnen och uttalar sig om kulturen över huvudtaget. Göran Hägglund svamlade om sitt ”verklighetens folk” men kom aldrig till avslut i vare sig frågan om vilka detta folk var eller vad det var som var kulturens uppgift.

Är det för mycket begärt att, som politiker, faktiskt ha en uttalad och avvägd åsikt om VAD bra eller dålig kultur är innan man uttalar sig i populistiskt svepande ordalag om densamma? Nej, det skulle vara att ställa allt för höga krav på väljaren. Kan vi förvänta oss en kulturpolitik som ägnar sig åt kvalitet före ekonomi efter valet? Antagligen inte det heller. Men allt detta om kulturellt samarbete över de nordiska gränserna är en sval förhoppning, antar jag, för det finns idag inget intresse av att satsa något av den prestige som en antikulturell politisk karriär kan tänkas byggas på genom att förespråka något så dammigt som kvalitet. Politiker av idag saknar både mod och kunskap för att på allvar uttala sig och ta ställning till kulturen – så länge som det inte handlar om en uppvispad kulturskandal som ingen egentligen tycks kunna förstå ändå.

Kulturpolitik är sedan en längre tid antingen kopplad till ekonomiska intressen, vare det Finansdepartementets sparkrav som drabbar konstnärslöner eller olika handelsministrars prisande av populärkulturell export. Det är kronor och ören som räknas – inte kvalitet – när det kommer till kulturen.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politk, samhälle, kultur, val 2010, valet 2010, svt, sr, public service, arte, verklighetens folk, göran hägglund, kristdemokraterna, moderaterna, cecilia stegö chilò, kulturministern, kulturpolitik, sverige

Nous voulons substituer, dans notre pays, la morale à l’égoïsme, la probité à l’honneur, les principes aux usages, les devoirs aux bienséances, l’empire de la raison à la tyrannie de la mode, le mépris du vice au mépris du malheur, la fierté à l’insolence, la grandeur d’âme à la vanité, l’amour de la gloire à l’amour de l’argent, les bonnes gens à la bonne compagnie, le mérite à l’intrigue, le génie au bel esprit, la vérité à l’éclat, le charme du bonheur aux ennuis de la volupté, la grandeur de l’homme à la petitesse des grands, un peuple magnanime, puissant, heureux, à un peuple aimable, frivole et misérable, c’est-à-dire, toutes les vertus et tous les miracles de la République, à tous les vices et à tous les ridicules de la monarchie.

- Maximilian Robespierre (1758-1794).

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, republik, monarki, bröllop, maximilian robespierre

När jag sätter mig ned och skall skriva denna text vill orden inte materialisera sig. Det som finns kvar av Kristian Lundbergs diktsamling Mörkret skulle vara som ljuset (Symposion, 2010) är minnena av de känslor som väcktes vid läsandet: förhoppning, stillhet, ömhet.

Det som vi måste erkänna när vi står inför Lundbergs poesi, är att det är samma dikt som skrivs om och om igen. Språket rör sig inom samma avgränsade område. Tematiskt, bildmässigt, språkligt, så är Mörkret skulle vara som ljuset placerad i samma terräng som Lundbergs andra diktsamlingar. Det är de tysta ensamma timmarna, Kristus, tågen som skjuts ut ur centralstationen.

Men samtidigt det finns ingen anledning till att kräva mer. Våra dagar, de vi lever i, är likadana. De återupprepas om och om igen. Att ständigt återkomma till en poesi som återupprepar sig själv är att påminnas om trögheten i våra liv. Det är att konfronteras med det beständiga i våra liv, det som gör oss mänskliga.

[...]

När jag lade ned den tunna diktsamlingen slogs jag av hur marginaliserad den svenska poesin är. Trots ökande bokförsäljning så är försäljningen av diktsamlingar inte mer än några förströdda siffror i marginalen. Många bokhandlar har helt slutat ta in ny poesi. De poesiavdelningar som finns kvar, ligger undangömda, sakta förtvinandes.

Johan Jönsons Efter arbetsschema (Bonniers, 2008), var en av de mer uppmärksammande diktsamlingarna de senaste åren. Boken fick väldigt goda och långa recensioner på de stora kultursidorna. Johan Jönsson erhöll även Aftonbladets Kulturpris för Efter arbetsschema. Vidare har långa intervjuer av Jönson publicerats i många av de stora dagstidningarna. Efter arbetsschema sålde endast 2 000 exemplar.

Det har förts en debatt om poesins tillstånd i Sverige. Delvis har den varit intressant, men samtidigt tror jag att den har skjutit förbi målet: poesins förtvinande handlar nog inte så mycket om vilken strömning som råkar vara dominerande för tillfället; förtviningen är ett symptom på ett samhälle som inte orkar engagera sig.

[...]

Mörkret skulle vara som ljuset påbörjades innan Yarden (Symposion, 2009) och avslutades efter den. Arbetet med dikterna fick läggas åt sidan till förmån för de ord som var tvungna att formuleras i Yarden. Det är en prioritering som jag har full förståelse för. Men jag skulle samtidigt hävda att den nya diktsamlingen måste läsas parallellt med Yarden.

Om Yarden handlar om att förstå det utslitande arbetet, tröttheten och förnedringen, handlar Mörkret skulle vara som ljuset om att överleva det liv som befinner sig mellan dessa tillstånd. Det är en diktsamling som vi plockar fram under de korta stunder som produktionen avstannat och vi för tillfället tillåts att andas fritt.

Med det är Mörkret skulle vara som ljuset en otroligt värdefull diktsamling.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kristian lundberg, mörkret skulle vara som ljuset, johan jönson, efter arbetsschema, symposion, yarden, lyrik, bokmarknad, överlevnad, bokanmälan

Det har under de senare åren funnits en till synes ohejdbar trend av deckardrottningar, spänningslitteratur, chiclit, historiska äventyrsböcker och reality-relaterad kändislitteratur. Länge har förlagen fyllt på denna våg av ekonomiskt framgångsrika svenska författare med ännu fler snarlika berättelser för att följa upp den senaste säljsuccén på topplistorna. Att denna tendens skulle vara på väg att avta har jag tyvärr inte sett någon som helst antydan till när jag bläddrat i de kataloger som i år har skickats ut till hugade litteraturälskare. Snarare så är det samma visa som tidigare; bestialiska mord alternativt framgångsrik medelklassangst i skärgårdsmiljö (alternativt i de finare salongerna). Det är same ol’ same ol’ för hela slanten.

Kanske målar jag fan på väggen, eftersom det förstås kommer en hel del titlar som inte alls stryker njutningsfullt medhårs. Tvärtom så finns det guldkorn som glimmar till. Men är det för att dessa titlar är så fantastiskt starka – eller – är det för att det övriga utbudet luktar skit?

+ + +

Den svenska bokmarknaden domineras av inte bara ett fåtal stora aktörer, den domineras också av inhemsk litteratur. Gott så. Men det kan tilläggas att det hörts varnande röster om att utbudet av översatta författare minskar i Sverige. På grund av en bokmarknad som mer och mer agerar nervöst inför att missa nästa ”snackis” så fylls den aldrig sinande strömmen av triviallitteratur på med ännu fler företagsamma författarentreprenörer, inte helt överraskande, på bekostnad av till svenska översatt kvalitetslitteratur.

Men det finns förstås även här undantag. Men det kan tyckas att ibland kan dessa undantag behöva att någon eller något utifrån plötsligt leder undan flodvågen innan den kraschar mot läsandets stränder.

Utländska författarskap kan på mer än ett sätt behöva få sig en knuff för att det ska nå fram till en vidare läsekrets i Sverige. Denna knuff kan vara ett litterärt pris, något som till exempel Nobelpriset i litteratur avslöjar varje år då det delas ut, som gör att en framgångsrik och hyllad författare blir tillgänglig för en bredare publik än tidigare. Det kan vara en lyckträff från något mindre förlag som arbetat upp ett författarskap för den svenska läsekretsen för att vid en eventuell kritiker- eller säljsuccé få se ”sin författare” plötsligt röra sig mot allt grönare ängar hos något av de större förlagen. Det kan också vara en oväntad framgång inom något helt annat medium som resulterar i att ett bokförlag anser att det plötsligt är värt att satsa på ett författarskap.

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy (1933-) har för den svenska läsekretsen varit ett sådant exempel på hur en kombination av dessa yttre knuffar kan bygga, eller återuppbygga, en utgivning. Utgiven under 1990-talets på Bonniers med Gränstrilogin – Dessa vackra hästar (1993), Övergången (1995) och Städerna på slätten (1999) – så dröjde det fram till att en filmatisering av hans förra roman No Country for Old Men plockade hem åtta nomineringar vid 2008 års Academy Awards och tilldelades fyra av dessa i de tunga kategorierna Best Picture, Best Director (Ethan och Joel Coen), Best Performance by an Actor in a Supporting Role (Javier Bardem) samt Best Adapted Screenplay. Lägg därtill ett inte helt oansenligt regn av ytterligare statyetter, en  mängd kritikerhyllningar och publiksuccé på biograferna.

Jag antar att filmens framgång resulterade i att Albert Bonniers kom att ge ut No Country for Old Men 2009; komplett med engelsk titel på boken, filmposter som omslag och uppräkning av priserna från filmens segertåg. Men, året innan detta (2008) gav förlaget faktiskt ut Cormac McCarthys vid skrivande stund senaste roman Vägen (The Road, i original 2006). Med tanke på att No Country for Old Men gavs ut på svenska efter filmsuccén och då som en såkallad Movie tie-in-utgåva, där förlaget inte så lite surfade på svalvågorna efter filmens framgångar, så måste det ju ha funnits något som fick Albert Bonniers bokförlag att tro på The Road – en inte helt lättillgängliga roman.

Det känns ju inte helt otroligt att romanens kvaliteter faktiskt fått förlaget att hugga direkt när den landade på de amerikanska bokborden. Något som dock framgick vid den svenska utgivningen – återgivet direkt på framsidan av bokens skyddsomslag – var att en annan yttre omständighet säkert hade hjälpt till vid beslutet att nästan tio år efter att den senaste av Cormac McCarthys romaner gavs ut i Sverige återigen ge ut honom för den svenska läsekretsen. McCarthy hade nämligen tilldelats ett Pulitzer Prize i den skönlitterära kategorin 2007. Detta kan mycket väl ha varit något som inte alls spelade in när förlaget beställde en översättning av The Road, dock föll det sig så lyckosamt att detta Pulitzer-relaterade säljargument kunde förmedlas direkt på omslaget lagom till den svenska utgivningen.

+ + +

Nu ska jag som sagt inte dra allt för långtgående växlar på den svenska bokmarknadens mekanismer när det kommer till översatt litteratur. Jag har en högst lekmannamässig kunskap om hur förlagen resonerar vid sina redaktionsmöten. Det jag dock har en något mer halvprofessionell kunskap om är hur det ser ut i säljledet till kund i bokhandeln.

En tendens som inte är helt ogrundad, eller för den delen påverkad av kulturelitism, är att översatt litteratur allt mer utgår ifrån en bestsellerism. Precis som utgivningen av svenska författares romaner gör idag. Detta är förstås ingen nyhet för 2000-talet utan har pågått under en väldigt lång tid. Dock tycks detta ha resulterat i en, om än något mindre, våg av en i stort sett identisk utgivning av översatt litteratur så som den svenska utgivningen ser ut idag. Det är det ena efter det andra bestialiskt styckade kvinnoliket funnet i en dikesgren, ännu fler framgångssagor om alienerade – om än framgångsrika – unga kvinnors kärleksliv på Manhattan, det är serieromaner (ju fler delar desto större succé) riktade till undomar – men som läses i lika stor utsträckning av påstått vuxna människor – om allsköns mytiska varelser som påstår sig berätta något om människans livsvillkor under lager av nymoralism, och inte att förglömma; konspirationsskrönorna i Dan Brownsk stil som sköljer över bokdiskarna.

Trots att det kan tyckas att jag är en gnällspik, vilket jag med stolthet är, så är förstås inte den framtida bokutgivningen enbart ett enda stort trivial. Det finns förstås en hel del ljusglimtar.

Problemet, som jag ser det, är att för att dessa ljusglimtar av översatt kvalitativ litteratur ska kunna nå en större publik än den kategori läsare som jag själv tillhör, så kommer det krävas yttre påverkan av det slag som jag listat här ovan i exemplet Cormac McCarthy, och det är inte en helt enkel ekvation av mediesamverkan att lösa. Men utan denna typ av ”lösning” där priser och filmer ingår så riskerar vi än mer gå miste om en översättartradition där ett helt författarskap kan upplevas genom en återkommande, och minst lika skicklig, författare i översättarens roll. Den kontinuitet som en skicklig översättare skänker ett författarskap genom ett nära och över tid djupgående umgänge med texten, riskerar att gå oss om miste om vi låter oss matas med lättsmält utländsk litteratur som översätts enligt ”löpande band”-principen. Precis som att vi kommer gå miste om en levande litterär skatt i framtiden om det enda som kommer oss till mans via bokförlagens svenska utgivning kommer sträcka sig till deckarhistorier från olika fiskelägen längs landets kust.

Än är vi inte där, fast vi närmar oss en sådan situation med alldeles för hög hastighet. Någon måste bromsa, men vem vågar ta första steget?

+ + +

Tips från bokfronten: under 2010 kommer Bonniers fortsätta sin utgivning av Cormac McCarthy då en översättning av hans omskakande Blood Meridian, or the Evening Redness in the West (1985) landar i en bokhandel nära dig. Det finns anledning att snart återkomma till denna obehagligt välskrivna nedstigning i helvetet. Kommer till Fragment framöver.

©Henrik Palm, Norrköping. 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, litteratur, bokmarknad, utgivning, bokförlag, triviallitteratur, kvalitetslitteratur, cormac mccarthy, översättningar

“Tror Ni verkligen att Europa behöver ännu ett stort krig?” frågade jag [Wittgenstein] en gång i aningen om ett förestående krigsutbrott 1939. “Inte ett men två eller tre”, svarade han.”

– Henrik Von Wright

[...]

I november förra året genomfördes en folkomröstning i Schweiz till fördel för ett förbud mot att bygga minareter i landet. I april detta år röstade underhuset i Belgiens parlament för ett förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats. I Frankrike förs diskussioner om liknande förbud mot heltäckande slöjor. Även i Sverige har frågan om slöjförbud kommit upp vid bland annat partiledarutfrågningar.

Ytligt sett motiveras dessa inskränkningar gentemot muslimska symboler med att den Europeiska sekularismen måste försvaras. Man anser att de liberala friheterna behöver försvaras gentemot en allt mer politisk islam. Ofta sägs det handla om att skydda den sekulära och fria kvinnan från religiösa dogmer.

Om vi tittar på Europa, den politik som faktiskt förs, den verklighet vi lever i, är denna diskussion ett tecken på att sekularismen sakta håller på att pressas tillbaka. Fast det som pressar tillbaka sekularismen är inte den islamism som syns och känns. Min tes är att försvaret av upplysning, sekularism och modernism används för att förstärka kristendomens position gentemot en heterogen och pluralistisk värld man inte vill acceptera.

Vi lever i en religiös samtid som inte är varse om sig själv. Den liberalism som har en hegemonisk position inom Europa är metafysisk. Eller för att vara mer precis: vi närmar oss de liberala politiska strukturerna som om de vore metafysiska. Den genuint moderna och sekulära reformismen har ersatts av ett fixerat tillstånd som förts bortom den kritiska diskussionen.

Denna politiska tillbakagång har de senaste åren accelererat. Förruttnelsen har spridit sig utöver alla delar av politiken. Om vi säger att metafysiken återuppväcktes i och med EU:s ekonomiska politik, måste vi nu tillstå att metafysiken även lever i den bredare politiska debatten. Vi rör oss som om vi levde i en värld planerad av gud.

Vid skapandet av det första förslaget till en EU konstitution var det flera länder som öppet krävde att kristendomen skulle skrivas in huvudparagraferna. Flera europeiska länder har väldigt strikta abortlagar som enbart kan motiveras på religiös grund. De nationalkonservativa tankegångarna får ett allt starkare fotfäste och vi ser en simultan ökning av rasism och valframgångar för högerpopulistiska partier. Det är det Europa vi är en del av.

[...]

I Europa lever vi med två spöken: det stalinistiska och det nationalsocialistiska. De brott som begicks får aldrig glömmas. Men de får inte heller tjäna som en ursäkt för att inte prata om det som begicks bortom de stora skeendena.

Så som all historiebeskrivning är den europeiska historiebeskrivningen lika beroende av det som sägs som det som inte sägs. För att frammana bilden utav ett Europa som baseras på sekularism och mänskliga rättigheter, är det nödvändigt att låta tystnaden omsluta de delar som inte passar in i berättelsen. På så sätt skyddas det som vi inte vill tala om.

När vi pratar om den Europeiska civilisationen, den västerländska kulturen, kan vi diskutera nazismen och realkommunismen. De är två händelserna är så pass stora att vi kan isolera dem från oss själva. Borttagna från den Europeiska självbilden kan de sedan användas för att få oss att se bättre ut. Genom nazismen och kommunismen kan vi definiera vad vi inte är. Men samtidigt som vi gör detta undviker vi att diskutera det förtryck som funnits, de mord som begåtts, inom den kultursfär som vi nu försöker att stärka.

Överlevarna (Carlsson Bokförlag, 2010) är en bok som tar upp delar utav Europas historia som vi inte längre vill tala om. Den består av intervjuer av människor som fick genomleva diktaturen i Spanien. Vad som blir klart, är varför tystnaden om Francodiktaturen fortsätter. Vi kan diskutera inbördeskriget i abstraherade termer, men vi kan inte diskutera den diktatur som fortlöpte i Västeuropa fram tills 1975. Den fascistiska spanska diktaturen var en kristen diktatur, samtidigt som den var även en del av det västerländska samhället.

Det är i de överlevandes berättelser vi även ser hur pass flyktiga de fasta värdena är. Det demokratiska Frankrike internerade spanska flyktingar i koncentrationsläger. I Argeles-sur-Mer spärrades 100 000 flyktingar in bakom taggtråd och bevakade av koloniala trupper. Tusentals flyktingar dog i kylan. De lägerfångar som var tillräckligt starka användes för tvångsarbete. Myndigheterna försökte aktivt att avvisa flyktingarna till den diktatur som efter krigsslutet avrättade tiotusentals människor.

Den tystnad som är nödvändig för att bygga upp den felaktiga bilden av ett sekulärt och modernt Europa omsluter även de romer som lever i de europeiska länderna. Få människor vill kännas vid att förtrycket mot romer är systematiskt, medvetet och fortgående.

En av dem som försöker att bryta tystnaden kring romerna är Per T. Ohlson. I Ungern fick Jobbik 17 % av rösterna i det senaste valet, de har även röstats in i EU-parlamentet. Partiet är öppet rasistiskt och hetsar främst mot Romer. I Bulgarien nekas romer tillgång till sjukvård. I Italien så förstörs deras bostäder. I Tjeckien sätts romer i separata skolor. I Slovakien har myndigheter finansierat byggandet av en mur för att separera romer i en by.

I Europa bor det fler romer än svenskar. Sammanlagt bor det 12 miljoner romer i Europa. Den rasism som de utsätts för omöjliggör den bild utav modernism och mänskliga rättigheter som vi vill bygga upp kring Europa. Alltså undviker vi att tala om problemet så att vi kan fortsätta att hävda det vi inte är.

Som boende i Sverige är det ofta svårt att uppskatta vilken roll modernismen har spelat för vår vardag. Socialdemokratins långsamma arbete har blivit så pass ingrott att vi har slutat att lägga märke till det. Jag kommer ihåg min egen förvåning när jag i Wien gick omkring i ett stort bostadsområde som döpts efter svenska socialdemokratiska politiker. I det mödosamma återuppbyggandet av Österrike, var det Sverige man tittade på för att hitta ledning.

Självklart är det förenklat att helt och hållet att tillskriva Socialdemokraterna för Sveriges modernism. Det politiska landskapet är mer komplicerat och föränderligt än så. Den svenska socialliberala traditionen har varit stark och även gjort ett stort avtryck.

Men samtidigt är det så att då detta modernistiska arv tas för givet, blir det lättare att börja ta sig bort. Det är det som händer nu, och eftersom vi har glömt bort modernismen, kan avsteget ske i dess namn.

Religionen och den gudainspirerade synen på världen håller nu på att formuleras. Det kunde bevittnas när Folkpartiet krävde språktest för att kunna få medborgarskap. Med det så anknöt man till den dröm om homogenitet som ytterst var en förutsättning för det andra världskriget och de efterföljande våldsamma tvångsförflyttningarna. Att tro på att länder måste hållas rena från avvikelser, är att tro på en prefabricerad värld som måste stabiliseras.

De senaste månaderna har Kristdemokraterna påbörjat en populistisk kritik mot vad som kallas för vänstern och kultureliten: “Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överhögheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.” (DN)

Fast om man tittar bortom den uppskruvade retoriken handlar det om en kritik mot upplysningen och modernismen. I en klargörande debattartikel diskuterar Hägglund det idéarv som han bär på. För Hägglund är orsaken till de problem som vi har det moderna massamhället. Den provokativa konst som Hägglund även ofta kritiserar, är för honom ett symptom på det samhälle vi lever i.

[...]

Vad som skyms i den upphetsade debatten kring det skenbara försvaret av modernism och sekularism, är att dessa aspekter är relativt nya företeelser. Den reella yttrandefriheten och den sociala frigörelsen är unga företeelser som kom genom politisk kamp.

Sex studenter i Lund gjorde 1965 reklam för boken Att vägra döda/att vägra värnplikt. Med sig hade de ett flertal plakat. Ett av plakaten hade texten “Vägra varje inställelse till värnplikt! Uppmana andra att vägra! skriver Jan Myrdal i boken ATT VÄGRA VÄRNPLIKT ATT VÄGRA DÖDA KÖP den LÄS den SPRID den!”. Tre av studenterna dömdes för uppvigling.

1966 besökte ett amerikanskt flottfartyg Helsingborg. I samband med demonstrationer hade ett plakat med texten ”Yankees Murder Children in Vietnam go home!” satts upp på en båt i hamnen. De två ansvariga männen dömdes till 100 kronor i böter vardera.

Carl Johan De Geers utställning Svik fosterlandet, var onationell, blev beslagtagen av polisen 1967. Affischerna brändes av myndigheterna och De Geer dömdes till 75 dagsböter för skymfande av rikssymbol och uppvigling.

1968 stoppades Sture Johanssons utställning Underground. Affischen Haschflickan blev beslagtagen och chefen för Lunds konsthall fick sparken. 2004 beslagtogs delar av en ny utställning i Lund. 75 haschplantor som var en del av utställningen hämtades av polis.

25 utländska diplomater besökte Lund 1968, bland dem fanns en Sydafrikansk diplomat. När gruppen skulle guidas vid domkyrkan möttes de av en demonstration. Tillsammans med en grupp teologer sjöng demonstranterna We Shall Overcome. Ett flertal demonstranter dömdes till böter för förargelseväckande beteende.

Detta är bara ett fåtal exempel från den tid som inte ligger långt borta. De som banade vägen för dagens yttrandefrihet och sociala frigörelse är den radikala 68-generation som så ofta även attackeras av dem som idag säger sig vilja försvara de självklara värdena.

Om vi ser modernismen som drömmen om ett mänskligt liv bortom gud, får vi beskriva modernismen som det tillstånd vilket aldrig inträdde fullt ut i Europa. Det gradvisa förändringen bort från det fastlagda samhället avstannade och nu håller strukturerna på att återigen få en fastare form.

Med Guds återinträde i den politiska sfären så ökar konflikterna. Attackerna mot Lars Vilks är ett tragiskt exempel på detta. Tyvärr är det långt ifrån det enda exemplet, i Lund attackerades Andres Serranos konst. Både i Polen och i Irland finns det lagstiftning mot blasfemi. I Ungern har Romer mördats i rasistiska attacker. Runt om Europa har det skett attacker mot synagogor.

Problemet är inte primärt den ena eller den andra sidan utav de konflikter som finns, det är det vidöppna gapet i Europa som öppnar upp för auktoritär politik. Det handlar om Europas oförmåga att lära sig utav sina egna erfarenheter, utav sin egen historia. Citatet som inledde denna artikel, ter sig som cyniskt och pessimistiskt enbart om vi inte tittar på det som sker runt omkring oss.

[...]

En av de böcker som jag regelbundet återvänder till är Freuds Civilization and Its Discontents. Även om jag inte har mina bokhyllor välsorterade, har jag alltid koll på var mitt begagnade exemplar, inköpt i Colorado för nästan 20 år sedan, befinner sig.

Om man sätter sig ned och läser boken till bakgrundsljudet av vår samtid, är det en stark kritik utav den politiska perfektionism som hemsöker Europa. Enligt Freud bör vi inte förvänta oss ett bättre tillstånd än det utav ett permanent missnöje. Detta handlar inte om att vi skall ge upp bekämpandet av orättvisor, det handlar inte heller om att vi skall överge det utopistiska tänkandet, istället handlar det om att begränsa våra förhoppningar i en värld befolkad av andra människor. Att leva i ett samhälle är att begränsa sig själv till förmån för de fördelar som finns med att organisera sig kollektivt.

Vad vi måste acceptera är att pragmatism och frustration är permanenta tillstånd i demokratin. Heterogeniten och pluralism markerar den yttre gränsen för den politiska sfären. Det är Europa som inte lärt sig sin läxa. Det är Europa som trots sin heterogenitet fortfarande drömmer om det homogena samhället. Europa som entitet har alltid varit pluralistiskt och heterogent, problemen har kommit med att försöka ta sig bortom detta.

+ + +

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, carl johan de geer, konst, provokation, lars vilks, sekularism, religion, hädelse, repression, censur, modernism, wittgenstein, sigmund freud, civilisation, konflikt, motstånd, subversiv

Ett bra exempel Göran Greiders senaste bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010) och mottagandet som den fick. Boken har fått välvillig men negativ kritik. Många av recensenterna är positiva till Greider som kulturperson, men samtidigt väldigt skeptiska till boken.

Aftonbladet: Recensenten tycker att Greider är schematisk och inte tillräckligt radikal. Den vilja till politiskt nytänkande som efterfrågas i boken, anser recensenten vara frånvarande hos Greider själv. Enligt kritikern leder denna frånvaro till att Greider inte tar upp samtida vänsterteoretiker som Zizek, Hardt & Negri eller Laclau & Mouffe.

DN: Kritikern är positiv till Greider som person men negativ mot boken som framstår som osorterad och ohanterlig. Idémässigt är recensenten avvisande till Greiders tanke om nolltillväxt. Hon ser den som drömmande och rentav stötande i en samtid som lever under ett klimathot.

GP: Recensenten är å ena sidan imponerad av Greiders produktionstakt, men ser även detta som ett problem som ytterst hindrar socialdemokratins idédebatt. Även denna recensent kritiserar tanken om nolltillväxt och tycker att Greider inte är framåtblickande kring hur den politiska diskussionen skall förändras.

Expressen: Kritikern säger att han tycker om poeten Göran Greider, men inte propagandisten som bär samma namn. I recensionen hävdas det att Greider endast vill befästa sin egen världsbild och att han undviker de motsägelser som finns där.

Sydsvenskan: Recensenten säger att det finns ett behov av Greider i det rådande politiska klimatet. Greider står ensam och är läsvärd för att han kritiserar konsensuset. Men samtidigt så konstaterar recensenten att det inte finns någon som vill ta Greiders föreslagna väg ut ur det här samhället.

SvD: Den mest positiva recensionen. Kritikern tycker att det är en värdefull bok, rik på ärlig reflektion. Boken anses vara viktig även för dem som inte håller med om Greiders reformism. Men recensenter anser dock att Greider inte tillräckligt erkänner motsättningen mellan frihet och jämlikhet, och att han därmed undviker vissa problem som han står inför.

[...]

Mitt syfte är inte att rädda Greider från den negativa kritik som hans senaste bok har fått. Min poäng är att visa på hur pass ytlig stora delar av litteraturkritiken är i de svenska dagstidningarna. Utav sex recensioner är det en, Svenska Dagbladets, som går djupare in på de tankar och förslag som Greider formulerar. De övriga recensionerna har problem att formulera sig bortom det enkla fingerpekandet.

Det är inte det att jag inte håller med om att boken känns ostrukturerad och stundtals ofokuserad. För det stämmer, även om jag ser det som ett sekundärt problem. Jag är inte helt sympatiskt inställd till Greiders kritik av den samtida vänstern, den är alldeles för schematisk. Inte heller är jag övertygad om hans romantik för det enkla ekologiska samhället.

Men med det sagt, är det utan tvekan så att Det måste finnas en väg ut ur det här samhället skulle kunna fungera som en utgångspunkt för en viktig diskussion om samtiden. Om viljan till en sådan diskussion fanns.

Till exempel skulle det vara viktigt att diskutera postmodernismens roll inom samtida politisk analys. Greider framför en tröttsam kritik mot postmodernismen och ser den som en medlöpare till den liberala hegemonin. På samma sätt som en präst står oförstående inför en ateists brist på tro, kan Greider inte heller förstå varför postmodernisterna inte helt enkelt kan förmå sig att tro på den avlidna modernismen.

Vad Greider inte frågar sig själv är varför postmodernismen enbart har försvagat argumentationen för den modernistiska vänstern och inte den metafysiska liberalismen. Min tes är att den kritiska politiska filosofin var öppen för nya tankar, medan anhängarna utav klassisk liberalism inte anser sig behöva idka självkritik.

Självklart är detta förenklat. Men faktum kvarstår att istället för att drömma sig tillbaka till en förlorad tid, borde den framkomliga vägen vara att få skepticismen till att tränga in i de sprickor vilka finns i den liberala hegemoni som för länge sedan har stelnat.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället hade även kunnat fungera som en början på en diskussion kring hur vårt kollektiva minne påverkas av makt och ägandeförhållanden. I anknytning till sin diskussion om krisen på 90-talet, citerar Greider från Dagens Nyheter:

“Om detta förutsätter en arbetslöshet på tre, fem eller sju procent kan den ekonomiska vetenskapen inte svara på i förväg. Det är inte heller nödvändigt att känna till.”

Detta är en ståndpunkt som de stora partierna inte idag vill kännas vid. Fortfarande använder man sig av uttrycket ‘full sysselsättning’. Men faktum är att för femton år sedan bestämde man att högre arbetslöshet var ett pris som var värt att betala för att kunna pressa ned inflationen och därmed även räntan.

Samtidigt så skedde det skifte där arbetslöshet inte längre sågs som ett strukturellt problem utan ett personligt misslyckande som berodde på bristande moral eller oförmåga att vara driftig. För att detta skifte skulle kunna permanenteras har det varit viktigt att kunna förändra vårt kollektiva minne. Detta har nu skett, och väldigt få människor kommer ihåg den hänsynslöshet och cynism som låg bakom den arbetslöshet som har växt fast med det svenska samhället.

[...]

Någonstans står Sverige inför ett vägval, de försämringar som skett de senaste två decennierna håller på att förskjuta tanken om att det finns andra alternativ. Det behövs en seriös och kritisk diskussion om politiken och dess möjligheter.

Men för att göra detta möjligt måste den liberala dominansen inom det offentliga samtalet brytas. Mottagandet av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och bristen på diskussion av dess innehåll, är ett exempel hur ett framåtskridande kommer att vara omöjligt så länge som det inte finns strukturella möjligheter för en dynamisk politisk diskussion.

Vad som behövs är en bred och rikstäckande oberoende vänstermorgontidning. Det finns inget annat sätt. Innan denna arkitektur är på plats kommer sakernas tillstånd att fortgå. Oavsett hur mycket de liberala tidningarna bekänner sig till pluralism och åsiktsfrihet, kommer de aldrig att tillåta en politisk diskussion som allvarligt hotar att förändra det fundament de står på: ojämlikhet och konsumtion.

Det som är frapperande är att det är fullt möjligt. En rikstäckande morgontidning som komplicerar den bild som sätts fast av de fem tongivande borgerliga tidningarna är ingen omöjlighet. I riksdagsvalet 2006, röstade 2,5 miljoner personer på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om varje person betalade 100 kronor i månaden skulle det ge tidningen en budget på 3 miljarden. Det är 50 % mer än DN:s årliga omsättning på 2 miljarder.

Detta skulle kunna vara grundstommen för en morgontidning helt utan några annonser. För 50 miljoner om året skulle man kunna fastanställa hundra kulturskribenter, som med fria tyglar skulle kunna vitalisera tidningarnas förtvinande kultursidor. Man skulle ha råd med fler utrikeskorrespondenter som skulle kunna bryta den västerländska nyhetscentreringen. Fria från annonsernas intäkter skulle journalisterna kunna kritisera det ekonomiska system som skär genom våra liv.

Men tyvärr skulle detta vara ett dödfött projekt. Jag ser det inte som möjligt att övertyga 2,5 miljoner väljare om att de borde avstå från 100 kronor i månaden för att bryta det politiska dödläget. Det går nog inte ens att övertyga 50 % av väljarna om att de skall avstå från 200 kronor i månaden.

Det tragiska är att oviljan att betala, om ens en liten månatlig summa för att möjliggöra den förändring man röstat för, är det som låser fast oss i den position vi lever i. Det är vår egen apati och vi får betala för den.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, göran greider, det måste finnas en väg ut ur detta samhälle, val 2010, socialdemokraterna, sap, vänsterpartiet, miljöpartiet, kulturskribenter, förändring, tidskrift, medier, kulturkritik