Mamma, göm oss, ropade vi. Och mamma sade: Mina små barn, rågen är fortfarande låg, gräset har inte vuxit sig högt än, våren är sen. Var skulle jag kunna gömma er? Göm er själva så gott ni kan.

Vad säger citatet här ovan? Läs det igen och föreställ dig vad som berättas. Barn som leker kurragömma och ber sin mor om hjälp för att finna ett bra gömställe. För att undgå att bli upptäckta av den som nu står och räknar vid en husvägg. Modern som njuter av en stunds vila med den svaga vårsolen som värmer litet på hennes kinder. Citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Boken som den är hämtad ur är romanen Kallt land (Ersatz, 2009) av den tjeckiske författaren Jáchym Topol. Men citatet du precis har läst är ett verkligt uttalande återgivet från en bok utgiven 1975 i Minsk, och som vävts in i den djävulska berättelsen som är Kallt land. Boken heter Ja z vognennaj vjoski – Jag är från en brinnande by – och är en sammanställning av dokumentära berättelser från de övergrepp och massakrer som utfördes i Vitryssland under Generalplan Ost. Citatet får så sin djävulska kontext.

+ + +

Jag har letat efter öst, Östeuropa…men att åka till Östeuropa är att ständigt leta efter det

Det finns ett avsnitt i Jáchym Topols roman där ett samtal om rötter och tillhörighet utspelar sig mellan bokens anonyma berättare och en ung kvinna, Sara, från Sverige. Hon har kommit till den gamla fästningsstaden Theresienstadt (Terezín), en av de platser där rälsen löper österut och där ett av otaliga koncentrationsläger låg, för att söka sin historia. Hon berättar om hur hon från Košice i Slovakien beger sig ut för att finna detta Öst. Men när hon frågar slovakerna så ryggar de tillbaka, de är inga östeuropéer – de är centraleuropéer – och hon reser vidare till Karpaterna. Men där pekar man österut, mot Galizien, men där hävdar man också sin centraleuropeiska identitet så Sara fortsätter; till Ukraina som i sin tur pekar mot Ryssland. Också där pekar man österut. Hon reser genom Sibirien hela vägen till Vladivostok där hon får svaret ”Vadå öst, är fröken helt från vettet? Det här är ju väst, västs yttersta utpost, det är här Europa tar slut!”.

Det kan tyckas vara en onödig syssla att försöka utröna var Östeuropa egentligen börjar och var Västeuropa slutar. Men för den som likt Sara i Topols roman söker sina rötter och som i sökandet upptäcker hur tacksam hon är som har fötts i Sverige så är det ingen liten sak.

Jáchym Topols roman är ett nedstigande i Europas mörka hjärta. Det är egentligen ingen resa in i detta mörka såsom sökandet efter elfenbensjägaren Kurtz i Joseph Conrads klassiska roman. Det är ett nedstigande i ett mörker som inte ligger långt borta, vare sig tid eller rum, där det mänskligt onda tagit sig proportioner av oanade mått. Berättelsen kretsar kring detta anonyma berättarjag som är en tämligen misslyckad existens i ett döende Theresienstadt. Staden har sina preussiska värn och sitt Monument, men själva staden inväntar döden i form av statens grävskopor som närmar sig i samma takt som att staden avfolkas. Åter från ett längre fängelsestraff, som han avtjänat i tjänst som ledsagare åt dem som dömts till galgen, återupptar han kontakten med en av sin barndoms förgrundsgestalter; farbror Lebo som föddes i koncentrationslägret och har vigt sitt liv åt att bevara det som historien nu kräver åter i form av glömskan. Tillsammans börjar de arbeta för att bevara det Theresienstadt som hotas av grävskoporna. Det går över all förväntan – de ekonomiska bidragen från väst strömmar in och det gör volontärerna likaså – runt farbror Lebo bildas något som kan liknas vid en förintelseturismens hippiekommun där vinet och samtalen flödar oavbrutet. Plötsligt så hamnar åter Theresienstadt på den globala kartan och arbetet med att rädda tegelstaden från grävskoporna tycks vara gjort. Men så tar Jáchym Topol oss vidare; ingen kan hindra den sten som satts i rullning och snart måste romanens protagonist åter fly sitt öde.

+ + +

Det var den 22 mars 1943 som det tyska Kompanie des Schutzmannschafts-Bataillons 118, en polisbataljon bestående av bland annat kollaboratörer från det ockuperade Ukraina och Vitryssland, tillsammans med den 36. Waffen-Grenadier-Division der SS (mer känt som Sturmbrigad Dirlewanger) utförde massakern i Chatyń. Massakern var ett svar på ett partisanöverfall genomfört mot den 118:e Schutzmannshaftbataljonen tidigare på dagen där fyra tyska soldater dödats. Under eftermiddagen då de tyska trupperna omringade och gick till aktion mot byn Chatyń samlades invånarna ihop och stängdes in i ladugårdar och skjul som sattes i brand. De som försökte fly sköts ned. Vid massakern dödades 149 personer varav 75 stycken var barn under sexton år.

Under den tre år långa tyska ockupationen av Vitryssland så utplånades minst 5295 byar på liknande sätt som vid straffexpeditionen mot Chatyń. Sammanlagt dödades det uppskattningsvis 2 230 000 personer – en fjärdedel av den sovjetiska republikens befolkning.

+ + +

Efter att den tjeckiska statens grävskopor så nått fram till Theresienstadt, när kravallpolisen föst samman och avhyst de sökande existenser som samlats runt farbror Lebo och centret som byggts upp, så flyr berättarjaget staden. Berättelsen tar oss österut till Vitryssland där en hallucinatorisk resa tar sin början. I ett töcken av blå piller ledsagas berättarjaget genom solstaden Minsks vindpinade och isande kalla gator. Förbi väldiga palats längs lika väldiga och räta boulevarder. Ner i underjorden och vidare bort i en mardröm som inte tycks ha något slut.

Jáchym Topol driver oss genom mardrömmen med ett isande språk där ingen vi möter tycks ha något annat för ögonen än att föra fram sin egen agenda. Det får kosta vad det kosta vill. Där projektet att rädda Theresienstadt blev en blomster- och barfotadröm som gick i kras så är det som berättaren möter i Vitryssland en mardrömslik spegling av allt vad humanism någonsin kunnat uppbåda. Ett skräckkabinett byggt på högar av benrester från de totalitära larvfötter som har dragit fram över landet gång efter gång.

Att bege sig in i detta europeiska mörkrets hjärta – in i djävulens verkstad – är som att drabbas av feberdrömmens allra mest obehagliga tillstånd. Jag fryser och svettas om vartannat. Mår illa och måste lägga ifrån mig boken för att våga öppna ögonen igen. Den litterära stilen som Topol tar sig an påminner mycket om Brett Easton Ellis febriga utforskande av människans skuggsidor i Glamorama. Samma töcken och chockartade möte med en verklighet som knappt går att skilja från fiktionen. Kallt land är en roman som inte skyr det som allt vad europeisk gemenskap heter aldrig någonsin kommer att kunna sudda ut, som en av personerna som berättaren möter under sin flykt uttrycker det: ”I det förenade Europa får det inte finnas gropar med lik, det förstår du säkert! Allt måste städas upp.”.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, litteratur, bokanmälan, ersatz, jáchym topol, kallt land, förintelsen, theresienstadt, chatyn, minsk, vitryssland, tyskland, massaker, massmord, antisemitism, tjeckien, minne, glömska, nationalsocialism, nazism

Vi lever i ett enormt flöde av böcker. Även om man specialiserar sitt läsande är det oundvikligt att man missar viktiga böcker som man borde ha läst. Oftast blir man aldrig ens varse om de böcker vi borde ha hållit i våra händer. Vår tid är så pass begränsad.

Men ibland kan vi snubbla över böcker, om det är rätt ord, som gör att man får en vag förhoppning om att man kanske kan reparera de luckor som uppstått i ens bokläsande. För en vecka sedan hittade jag en sådan bok på Lunds stadsbibliotek: Zigenarnas Holocaust, (Jahn Otto Johansen, Symposion, 1990). Ett slitet biblioteksexemplar med ett närmast fult omslag.

Men samtidigt en bok som tränger genom sin omgivning.

[...]

Förintelsen var en europeisk excess i våld och hat som aldrig får omges av tystnad. Den måste kontinuerligt diskuteras så att såren hålls öppna. Det är den dag då vi tror att vi har bearbetat traumat som vi kommer att vara redo att begå förintelsen igen.

Men även om det har funnits en hälsosam diskussion om förintelsen, det publiceras en strid ström av gedigna titlar som tar upp olika aspekter, så har det samtidigt funnits en partiell tystnad som har varit djupt problematisk.

Johansens Zigenarnas Holocaust tar upp denna tystnad och försöker att klargöra vad som hände med zigenarna under förintelsen. Metodiskt tar han upp vittnesmål från arbetslägrena, dödslägrena.

Johansen visar på hur franska myndigheter aktivt deltog i förintelsen utav zigenare. Inom Frankrike hade man tjugo läger för zigenare som stod under den franska myndigheten. Det finns dokumenterade fall där förföljelsen av zigenare påbörjades utav myndigheter och lokalbefolkning utan att den tyska ockupationsmakten gett order om det. I delar av Baltikum mördades upp till 90 % av den zigenska befolkningen. På många ställen hjälpte lokala fascister till i förintelsen utav zigenare.

Men vad som är lika viktigt är att Johansen sätter förintelsen av zigenare i Europa i en vidare kontext. Han tar både upp det systematiska förtryck som fanns innan förintelsen och det som fortsatte efteråt. Vi får följa ett folks lidande med det systematiska förslavandet utav romer som skedde i delar av Europa fram till 1800-talet. Vid upphävandet av det zigenska slaveriet i Rumänien, 1855, så fanns det upp till 400 000 zigenska slavar i landet.

Då den nya utlänningslagen antogs i Norge 1927 så förbjöds zigenare inresa i landet. I Sverige förbjöds zigenare att invandra redan 1914 och det lades fast att utländska zigenare skulle utvisas ur landet. Invandringsförbudet avskaffades inte i Sverige förens 1954. Nio år efter att man befriat de sista lägrena och bevittnat vad som skett i Europa.

Det är när man läser Zigenarnas Holocaust som man blir varse om hur smärtsam tystnaden kring de romska offrena är. Genom att vägra prata om dem så har vi vägrat att se deras lidande. Johansen visar på hur denna tystnad inte kommer från okunskap, utan från ett aktivt utestängande. Ett utestängande som begicks av enskilda europeiska myndigheter, akademiker, men även judiska aktivister.

Med det så ställde vi oss på förövarnas sida.

[...]

Min tes är denna: Förintelsen är ett europeiskt trauma, för ytterst var det en europeisk förintelse, och detta är ett faktum vi vill inte prata om.

Nazitysklands expansion österut var till stora delar ett inomeuropeiskt kolonialt projekt. Förintelsen av judar och zigenare var en brutal logik av den europeiska rasism som skördat miljontals liv utanför kontinentens gränser. Att vi efter krigets slut vände oss emot det som skett i lägren, tillintetgör inte det faktum att delar utav de olika ockuperade länderna aktivt deltog i förintelsen till förmån för skapandet av ett homogent Europa.

När vi skall beskriva vår politiska historia, sker det en kontinuerlig saneringsprocess där vi tränger undan det som kan hota oss. Vi rättar till bilden i förhoppning om att ingen skall komma på oss. I förhoppning om att offrena skall fortsätta att vara tysta.

Draget till sin spets handlar det om vilka vi tillmäter statusen som offer, och om vilka som vi benämner som förövare. Det finns en selektionsprocess där förövare och offer benämns efter det politiska utfall som vi vill ha, inte efter det som faktiskt hände.

Ett bra exempel på detta kan ses i Herta Müllers Andningsgunga (W&W, 2009) som publicerades förra året. Det var en bra roman som förtjänar att läsas. Men samtidigt kan vi inte kringgå det faktum att en av anledningarna till att den uppmärksammas var att den handlar om offer som vi kan sympatisera med, och förövare som vi vill kunna fördöma.

Stalins fördrivelse utav den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien var oförsvarlig. Det går inte att diskutera. Men samtidigt måste vi vara ärliga med att den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien främst anses vara offer för att de kan tjäna som spelpjäser i argumentationen mot Stalin. Vi talar inte i fördömande ordalag om fördrivningen av tyskspråkiga minoriteter i resten av Europa som inte begicks utav den Sovjetiska makten, utan som begicks utav de stater som vi vill se som realkommunismens offer.

[...]

Det börjar bli sent nu. Min kropp vill inte gå och lägga sig. Jag har levt genom för många nätter av orolig sömn för att tryggt kunna lägga mig i sängen förvissad om att jag kommer att vakna utvilad. Jag lyssnar på Peace in the Valley med Roman Stewart. Harder Shade of Black är ännu en magisk reggaesamling från Pressure Sounds.

Rastlöst går jag omkring i lägenheten. Jag försöker att suga ut det sista nikotinet ur snusen innan jag måste tvinga mig själv att gå till sängs.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politk, historia, förintelse, förintelsen, zigenare, romer, holocaust, herta müller, zigenarnas holocaust, förövare, nazism, nationalsocialism, andra världskriget

I SR:s radioprogram Kaliber har det i dagarna slagits in öppna dörrar på löpande band. Det är inga scoop som sänts utan mer konstateranden att ingenting är nytt under solen. Ingenting har hänt på västfronten skulle man kunna säga. Det är same ol’ same ol’. Det handlar förstås om avslöjandena att inom Sverigedemokraterna så finns det medlemmar och företrädare som rör sig med en rasistisk och främlingsfientlig terminologi. Allra nu senast så spelades ljudspår upp där wallraffande reportrar fångat hur högt uppsatta företrädare inom SD svängde sig med festsånger signerade både av nittonhundrafyrtiotalets och tjugohundratalets vitmaktkompositörer. I denna mix fanns även en mash up med nittonhundranittiotalets vikingasuccé som gavs ut och distribuerades av Bert Karlsson under en period, samt dryckesvisor från våra allra mest reaktionära högskolor och universitet.

Det har kommit en och annan usel bortförklaring sedan programmen sändes; en var att det handlade om avancerad politisk ironi där själva skämtet var att sjunga kufiska visor (där även den uppenbart ironiska Internationalen skrålades) och en annan var att dryckesvisan minsann inte alls handlade om mordet av en socialdemokratisk statsminister 1986 utan var även den en ironisk klackspark. Denna gång mot polisutredningen som inte lyckades fånga sagda statsministers mördare.

Oavsett om SR:s Kaliber har presterat ett scoop med sina wallraffande reportrar eller inte, oavsett om sångerna som sjöngs var ironiska fyllegrejer så står en sak klart: det är inte roligt att vara politiker och stå med byxorna nere när medialjuset riktas åt ens håll.

* * *

När politisk musik kommer på tal så tänker många instinktivt på musikstilar sprungna ur subkulturer som punk eller hiphop. Den som är historiskt bevandrad kanske ser ett gäng långhåriga flanellgubbar i någon proggorkester för sitt inre öga, medan någon annan ser ett vitmaktband som hotar att hänga förrädaren i närmsta lyktstolpe. Bilderna som frammanas är många och beroende av vilket kulturellt kapital som den enskilde bär på då den politiska musiken förs upp till diskussion, men att det endast skulle ha att göra med populärkulturella företeelser är att förtiga mycket av det den politiska historien har att lära oss.

Politiken har länge nyttjat musiken för att suggestera en känsla som grundar sig direkt, eller i anslutning, till det politiska grundmaterialet – det kan vara i agiterande syfte, karaktärsstärkande eller kanske för att skapa en stolthet över framgångar som stiftats i den politiska sakens namn. Den politiska musiken, eller en politiskt funktionell musik, är beroende av lyssnarens förståelse för verket och som Carl Dahlhaus skriver i essän Teser om engagerad musik (Radix #2, årg. 2, Bo Cavefors Klassiker och förlag, 1979) så måste kompositören ta hänsyn till åhörarens musikaliska vanor och fördomar. Utan denna avvägning hos kompositören så omkullkastas det verkliga syftet med det musikaliska verket, då det i så fall ej kan ge önskad effekt i det politiskt-sociala medvetandet. Dahlhaus menar att om denna hänsyn tas i skapandet av den funktionella musiken så blir den till ett politiskt medel – ”ett stycke tonande retorik” (Dahlhaus:141).

Detta betyder inte att musiken i sig kanske är vad den medvetne kompositören egentligen anser vara så kallad god kultur – snarare tvärtom – för ur ett marxistiskt perspektiv så är den politiskt engagerade musiken som skapats för att ge en funktionell effekt ett exempel på hur det kapitalistiska systemet skapar en produkt som det inte går att värja sig från. Det egna syftet att genom musiken skapa emancipation nyttjar samma kanaler och medel som det samhälle som man har valt att kritisera, alltså, då en kompositör som vill påverka politiskt genom de musikaliska kunskaper hon besitter så använder hon samma medel som hon i förlängningen vill ska försvinna. Den politiskt engagerade musiken blir således till en del av det revolutionära tillstånd som tillhör den övergående process, i mellanskedet, på vägen till det nya samhälle som ska byggas uppå det gamla.

Den funktionella musiken står i sin tur i konflikt med den borgerliga autonoma musiken. Dahlhaus pekar i sin text på hur konsertmusikens individualistiska intåg under 1700-talet var ett avbrott från en funktionell musikalisk tradition. Men om denna autonoma borgerliga kultur kunde uppstå ur en funktionell tradition så borde det ur ett marxistiskt perspektiv kunna uppstå en funktionell kultur igen. Låt oss lämna Dahlhaus för ett ögonblick och blicka ut över det samtida musiklandskapet. Kan det vara så att den funktionella musiken har återkommit, att vi lämnat den borgerliga traditionen bakom oss och i så fall vad har vi då idag?

Det revolutionära budskapet som förmedlas genom (mer eller mindre) populär musik verkar på ett direkt och osentimentalt vis, samtidigt som den populärmusikaliska funktionen kan vara subtil och osynlig för den ovetande betraktaren. Blues, Jazz, Rock, Pop, Rythm’ n’ blues, Soul, Funk, Punk, Hiphop und so weiter stämmer alla ur samma källa och bär på ett arv från den funktionella musikaliska tradition som var innan den borgerliga traditionen splittrade upp det musikaliska fältet. Att den musik vi idag lyssnar till inte är en funktionell musik i den av Dahlhaus framförda tanken är uppenbart. Men vi kan inte underskatta musikens kraft för att frambesvärja ett tillstånd av just detta politiskt-sociala som den engagerade musiken har som syfte. Den kampglöd som strömmar genom en uppeldad publik genom elgitarrens toner under ett gig, eller då tunga beats ljuder ur Walkmannens hörlurar vid det löpande bandet, är inte att förringa.

När Gil Scott-Heron, till funkig rytm och med melodiös tvärflöjt, meddelar att revolutionen inte kommer att televiseras (telerelativiseras kanske vore den korrekta ordföljden i dagens mediaklimat) så talar han direkt, politiskt och utan omskrivningar på ett engagerat vis till sin publik. Det revolutionära budskapet är tydligt, osentimentalt agiterande, och det går inte att ta miste på vad det direkta målet med låten är: att skapa en politiskt-socialt revolutionärt medvetande hos den ghettofierade svarta innerstadspopulationen. Gil Scott-Herons musik har det som gör en engagerad politisk musik – lika delar musikaliskt gung, revolutionär lyrik (av den oöverträffade amerikanska skolan) och det där som talar direkt till lyssnaren – närvaro och delandet av erfarenheter.

Carl Dahlhaus menar att en engagerad musik som eftersträvar revolutionära verkningar appellerar till en borgerlig publik – avsiktligt och oavsiktligt – då det är enbart i denna grupp som musiken är verkligt revolutionär och inte konservativ. Detta är något jag delvis ställer mig frågande till, samtidigt som det är uppenbart att en borgerlig klass är den som kan kokettera med det revolutionära på helt andra premisser än vad den proletära klassen kan. Men frågan är om det är något som kan anses vara entydigt? En snabb inventering av vem det är som konsumerar en engagerad musik så är det instinktiva svaret en ung person ur medelklassen, men att det skulle vara det definitiva svaret vill jag inte definitivt säga. Här återfinner jag också genom Dahlhaus blick, uppå den engagerade musiken, ett problem för den politiserade medelklassen som jag gång efter annan tycker mig finna för sann då jag iakttar denna privilegierade klass, nämligen att ”Sympatin för proletariatet är abstrakt, om än aldrig så uppriktig” (Dahlhaus:142) . Dahlhaus menar att en politiskt engagerad musik kan sägas vara kritisk eller negativ, med begreppet kritisk musik i analogi till kritisk teori (Frankfurtskolan). Han menar vidare att:

Till och med den egendomliga etiketten ”negativ musik” skulle kunna vara på sin plats för att karakterisera en engagerad musik som upplevs som avskuren från proletariatet, dess riktiga, fast utopiska publik, och i stället presenterad för en borgerlig publik, den verkliga publik som den stöder sig på, om än med en gest av förakt. (Dahlhaus:143)

Den negativa musiken, den kritiska, är enligt Dahlhaus starkt begränsad kompositionsmässigt, dels kan den polemisera genom parodi, men utan kännedom om vad den parodierar så kan den inte förstås. Kompositören kan också låta musik och text motsäga varandra, med vikt lagd på att låta texten kritisera musiken. Inramningen av en sådan musik går att koppla till Dahlhaus tankar kring vad jag skulle kalla plakatmusik. Han skriver:

Om man utsätter en publik för ett stycke musik som ideligen avbryts av slagord och paroller och på slutet kulminerar i utdelning av flygblad, så vore det naivt att tro att lyssnaren utan vidare skulle låta sig övertygas av parollerna och flygbladen, alltså styckets politiska innehåll. (Dahlhaus:143-144)

Dahlhaus menar istället att den verkligt politiska funktion som musiken kan ge istället är möjligheten till att förvirra och uppröra publiken i att den blir medveten om att det inte går att undvika politiken ens under en konsert, eller mer samtida: under uppspelandet av en skiva. Det är alltså inte de politiska tendenserna som blir det avgörande – utan det att politiken bryter in i den särskilda situationen, in i konsertlokalen eller i det privata under lyssning. Genom att utsätta publiken för denna destruktiva handling och genom att ge publiken dåligt samvete för sitt försök till eskapism, att inte ens i denna säkra kontext kunna undgå det politiska, så lyckas den politiskt engagerade musiken skapa en politiskt laddad situation som det är omöjligt att värja sig ifrån.

* * *

Att den politiskt engagerade musiken, det politiskt-sociala elementet i ett musikaliskt verk, skapar en känsla av delaktighet och har funktioner som kan verka för att stärka, påverka, synliggöra är således klarlagt. Det ger den samtida kontexten också bevis för; det är bara att se till vilket genomslag som en musiker kan få genom att inför, under eller efter en konsert/ett skivsläpp uttala sig politiskt i anslutning till sin musik, eller direkt genom den. Det mediala genomslaget för åsikter som tillåts föras fram genom en celebritet når ut till så många fler än vad det skulle krävas av en gräsrotsrörelse eller en enskild individ. Detta är en del i den nästan maskinella medievärld som fokuserar allt mer uppå kändisskap än på yttrandet av politiskt-sociala uttryck i musiken.

Enligt Carl Dahlhaus så har den musikaliska revolutionen hamnat i opposition till revolutionens musik. Det han benämner som den ”nya saklighetens tid” (Neue Sachlichkeit) där den ”estetiskt-kompositionstekniska förgrovningen” sågs som framskjutna positioner gentemot den borgerligt autonoma konsertmusiken skapade en musikalisk kultur som krävde allt mer av lyssnaren. En odelad uppmärksamhet blev tvungen för att inte göra musiken oförståelig och därmed obrukbar som politisk metod – det progressiva (eller det föreställt progressiva) inom den bröt med de avancerade formerna av det musikaliska etablissemanget och Dahlhaus menar att denna brytning kanske till och med var irreparabel. (Dahlhaus:144) Trots detta menar Dahlhaus att även om denna brytning, denna klyfta, är djup så finns det ett intellektuellt behov av att finna en överensstämmelse mellan musikalisk och politisk progressivitet – den är till och med outrotlig anser han – och ger således ett tillstånd av polarisering mellan de olika riktningarna där beskyllningar och misstänkliggörandet av vad som är skenbart progressivt eller i verkligheten är regressivt styr diskussionen. (Dahlhaus:145)

Denna argumentation från Dahlhaus sida går det att finna fog för i det kontemporära musiklandskapet av idag, där den subkulturella prägeln på politiken ytterligare har skärpts och där det finns tydliga skiljelinjer mellan politik och kulturella uttryck. Ett snabbt nedslag i vilken musikskrift som helst visar på föreställda och reella skillnader mellan det politiska inslaget i, eller kring, musiken. Ett musikaliskt avantgarde som återkommer än idag i de etablerade kulturkanalerna hävdar, och skäms, för den esoteriska hållning som de beläggs med – precis som de anhängare som finns för en politiskt engagerad musik indirekt kan antagas skämmas över det estetiskt dåliga samvete som avantgardet ger dem. Det är inte bara i kultur- och musikmedierna som detta sker utan såklart även i det offentliga – det verkliga.

Denna, låt säga, kommersialiserade politiskt-sociala aspekten av den engagerade musiken behöver dock inte vara till enbart förtret för den som förespråkar den engagerade musiken som politisk metod. En invändning torde vara – precis som Dahlhaus framhåller – att den splittrade musikaliska formen gör det möjligt till en ytterligare politisering av musiken. Ju mer en musikalisk komposition utgörs av ett isolerat verk, desto lättare torde det vara att fylla det med ett politiskt innehåll.

När Dahlhaus för fram Theodor W. Adorno som menar att en uppställning mellan den borgerligt autonoma musiken och den engagerade är mekanisk och saknar dialektisk skärpa, så menar Dahlhaus att det är i fråga av ett rättfärdigande inför sitt egna politiska samvete. Adorno menar att den autonomt borgerliga konsertmusiken utifrån en teoretisk ansats om att den bär på ett latent engagemang som utan att vara medvetet kan verka i det fördolda. Det esoteriska inslaget i den borgerliga musiken gör att den sluter sig i relationen med det omänskliga samhället (det kapitalistiska) och blir till en ordlös men ändå till en uppfattbar protest. (Dahlhaus:146) Detta innebär att då publiken inte förstår den borgerliga konsertmusiken, så har de politiskt-socialt inte missuppfattat den, utan genom att vända ryggen till den verklighet som den verkar vara så apart från så blir den till en känsla av irritation hos publiken som har alienerats från de världsliga tillståndet. Dahlhaus menar att Adornos uppställning innehåller ett visst mått av sanning, men ytterst så är den ett ställningstagande inför en politisk revolution som egentligen inte är något som den intellektuelle kanske tror på. (Dahlhaus:148)

Den politiskt-sociala aspekten av musiken är i sig självt emancipatorisk och därmed också liberal. Dahlhaus menar att det inom konstens autonomi per automatik ingår ett visst mått av kritik och motstånd – något som synliggörs var gång som de borgerliga friheterna hotas. Detta är som Dahlhaus säger ett återspeglande av att konsten i sig är ett uttryck för friheten. Aber, inom denna kontext av konstnärligt njutande och verksamhet så har polemiken mellan de som framhärdat l’art pour l’art och den borgerliga riktningen varit hård – om än endast i ord formulerad. Den politiska mening som finns innesluten i konstens essens är enligt Dahlhaus liberal och emancipatorisk. Det bör väl tilläggas för sakens skull (och eventuella borgerliga läsare) att liberal i detta fall inte är en ekonomisk/politisk term utan mer av ett kulturellt förhållningssätt.

När musiken, kulturen, ses som en metod för politik så är det med det inneboende fröet av just detta emancipatoriska förhållningssätt mot det auktoritativa våld som syftar till att tygla konsterna och musiken. Som Dahlhaus, och Adorno, visar på så är det fastställt att det just är ”… auktoritära, auktoritetsbundna karaktärer som inte tål en konst som stör det invanda och välkända och som undandrar sig traditionens reglemente.” (Dahlhaus:148) Alltså kan jag konstatera att den uttjatade klyschan angående de kulturella krafternas utsatthet i ett öppet borgerligt samhälle av hierarkiskt ordnad form. Detta är också ett tidstypiskt förekommande inslag i vår samtid där högerradikaler enas i gemensam sak, oavsett eventuella kvalitativa invändningar mot konsten i sig, och går till angrepp mot kulturen på bred front.

* * *

Att störa det invanda, det välkända, har alltid lockat fram repressiva handlanden från de auktoritära reaktionärer som förordar en ”god smak”, att denna känsla för smak inbegriper ett visst mått av reaktionärt bevarande förefaller inte vara någon överraskning. I vissa fall så har historien kunnat visa på hur denna auktoritetsbundna försvarare av den goda smaken har gjort upp med den kultur som utmanat på ett synnerligen handfast och slutgiltigt vis. Men hur sker denna uppgörelse i ett samhälle som inte bygger på stöveltramp, koppel eller salongernas goda ton?

Den autonoma konstens, den borgerliga musikens, förställt polemiska innehåll blir enligt Carl Dahlhaus aldrig lika uppenbart i ett samhälle där den inte utsätts för ett öppet förtryck. Inte ens om det så sker under revolutionära former. Den politiska effekten av ett stycke musik beror inte i första hand på dess struktur eller beskaffenhet. Det är, precis som med andra politiskt-sociala verksamheter, den funktion som tvingas på verket från de normativa politiska och sociala krafter som styr. Detta kan ske både medvetet och omedvetet. (Dahlhaus:148) Men, som Dahlhaus poängterar med eftertryck, i denna borgerliga musikaliska tradition så finns det inget latent revolutionärt inflytande, den måste bli förtryckt för att den ska kunna verka som den engagerade musiken. Den är i sitt väsen sannerligen indifferent.

Men Dahlhaus menar att den borgerliga musikens, den autonoma konstens, avskildhet ger den konservativa drag men det vore enligt honom ”oriktigt att generellt och odifferentierat påstå att den alltid, oberoende av situationen, verkar bevarande och restaurerande”. (Dahlhaus:149) Dahlhaus menar, att en anda av icke-engagemang snarare är det som bär på den latent konserverande effekten. Om den bestående makten är djupt rotad, så djupt rotad att den inte legitimerar eller använder konsten som ornament, så har konsten förlorat den bärkraft den kunde ha haft för makten. Då får konsten gå sin egen väg – vara fri – men endast om det inte finns någon politisk funktion för den. Däremot så kan konstateras att konsten – musiken – är en viktig ingrediens då den politiska makten försöker legitimera sig, och ett av de tydligaste exemplen som dyker upp är nog då Ronald Reagans fatalt misslyckade försök att inordna den engagerade musiken under sitt banér på 1980-talet genom att nämna Bruce Springsteens Born in the U.S.A i ett berömt tal. Detsamma gäller när Sverigedemokrater ironiskt skrålar Internationalen.

Detta försök visar även att Dahlhaus tes angående musikens engagerande funktion inte är bestämmande utifrån verket i sig; snarare är det så att ett engagerat verk här påtvingas en politiskt-social funktion utifrån de rådande maktförhållandena. Hade det varit så att Bruce Springsteen varit hädangången, eller opolitisk i sitt artisteri, så hade kanske försöket varit lyckosamt, men på grund av sitt inneboende engagemang så levde verket sitt eget liv – den politiska rollen hade redan växt fast vid verket och var på så vis funktionellt odugligt för en reaktionär president som Reagan. Dahlhaus menar att om ett verk används politiskt av en illa omtyckt regim så transfereras detta missnöje över till verket – och om det förtrycks eller hånas så kommer verket att kunna användas i subversivt syfte. Ett tydligt exempel torde vara Vladimir Vysotskijs visproduktion i Sovjetunionen.

Dahlhaus skriver att den simpla uppfattningen att engagerad dikt och musik underordnar sig det politiska ändamålet är både naiv och bedräglig. Han exemplifierar med Bert Brecht (1898-1956), vars upplevelseteater utan omsvep kan benämnas som engagerat politiskt. Rörande Brecht, som varit anarkist och övergått till kommunismen, så är denna svängning politiskt svår att tyda för en betraktare; var det politiska primärt, eller handlade det sekundärt om att stabilisera dramerna? Skriftställaren och arkitekten Max Frisch (1911-1991) förordade att Brechts politiska vägval snarare hade att göra med den marxistiska dialektikens nytta för den exeptionella dramatiska tekniken hos dramatikern. Dahlhaus slår fast att Frischs hypotes är sannolikare än att det skulle ha handlat om en politisk underbyggnad och en estetisk överbyggnad. Brechts känsla för utformning gör den marxistiska dialektiken till en artistisk princip och det politiska momentet utnyttjas av det estetiska, aldrig tvärtom. (Dahlhaus:154)

Den förvirring som uppstår när man ska analysera Brechts engagerade dramatik återkommer även då den engagerade musiken skärskådas; vad är politik och vad är estetik, och hur agerar de tillsammans?

* * *

Den engagerade musikens och konstens anhängare ser, enligt Dahlhaus, det bestående samhället i den borgerligt autonoma musiken. Vilket leder till opposition, till revolt, men denna autonomi är knappast ett faktum men bär på alla möjligheter till att bli det – ”alltså oavhängig av ekonomiskt, socialt eller politiskt tvång, som gör att den fjärmar sig från sig själv”. (Dahlhaus:156) Att emancipera konsten är i ett marxistiskt tänkande inte avlägset. Det ligger i uppfattningen av hur det dialektiska schemat förstås; med den ekonomisk bas och en ideologisk överbyggnad. Detta schema är mer av en liknelse än en beskrivning. Alltså; är dialektiken en naturlag som kan appliceras på alla tider, eller är den modell för historisk förklaring som måste varieras och modifieras utifrån vad de rådande premisserna bjuder? Dahlhaus framhåller att det aldrig har förnekats att växelverkan mellan under- och överbyggnad förekommit, men, att de kanske är så att ekonomin primärt hör till den kapitalistiska erans karakteristika. Det vill säga, att det i ett samhälle som inte bygger på det kapitalistiska bytesvärdets logik så finns det en möjlighet till att förhållandet mellan under- och överbyggnad kan ändras i fundamentet och kanske till och med övergå i dess motsats.

Dahlhaus menar att marxismen är ”teorin för en samhällsform som förkastas av samma teori” (Dahlhaus:156), detta kan väl förvisso diskuteras vidare och utförligare, men att den präglas av förutsättningar som har målet för avskaffande torde inte överraska. För en marxist bör alltså inte tanken om att den ekonomiska underbyggnadens primat skulle kunna förlora sin giltighet vara alldeles främmande, åtminstone inte i samband med att den kapitalistiska samhällsformen går under.

* * *

Men för att avsluta denna korta exposé i den engagerade musikens fält, för att återknyta till den autonoma musiken, och för att bringa någon form av ordning i kaoset som mitt ordflöde skapat, så vill jag låta Dahlhaus tala igen. Han skriver att kännetecknandet av den kapitalistiska epoken kanske inte alls är frågan om autonomi, utan kanske en öppen eller latent heteronomi. Upphävandet av musikens tjänsteställning som skedde under 1800-talet, byttes efter hand ut mot en obönhörlig underkastelse inför marknaden. Något som Dahlhaus menar sker oavsett om produktionen påstår sig vara oberoende eller inte. Det är marknadens logik, dess lag, att allt – ja, allt – skall inordnas i denna kapitalets ekonomi. (Dahlhaus:156) Den autonomi som musiken möjligen uppnådde, gjorde det trots det motstånd som allmänheten reagerade med – i enlighet med just de ekonomiska motiv som skapades i det fördolda; ”Motståndet yttrar sig inte bara i skandaler, utan framförallt i form av den stillsamma bojkottens kuslighet.” (Dahlhaus:157)

Konflikten, den sekellånga konflikten, mellan den autonoma och den engagerade musikens anhängare fortsätter. Den autonoma föreställningen lockar den engagerade till att försöka avslöja – lägga i ljuset – den princip som de musikaliskt mäktiga tros inneha. Men som Dahlhaus skriver i sin text så är detta en vanföreställning som döljer att de musikaliskt mäktiga egentligen är maktlösa. Det saknas ett fundament för idén om det autonoma konstnärskapet ty kulturen har antagit den industriella tanken. Han menar således att polemiken mellan de två alltså är överflödig – ja till och med rentav skadlig. Kraven på ”samhällelig relevans” inom musiken skapar en situation som om än inte utarmar begreppet engagemang, ändå är på god väg till att göra detta. För vart finns denna relevans idag om inte i den populärmusik som skvalar ur radion, ur mp3-spelaren eller i televisionens musikprogram, eller som Dahlhaus skriver: ”som om inte relevansen i högsta grad funnes i schlagerindustrins sämsta produkter”. (Dahlhaus:157)

Konstens autonomi är frågan som avhandlats – i kontrast till den engagerade musikens politiska verkningar – men är det kanske inte så som Dahlhaus skriver, att konstens autonomi blott enbart är en utopi bland andra? Den stora skillnaden görs dock gällande i ifrågasättandet av den ekonomiska ordning som ligger över oss som ett ok, den kapitalistiska ekonomins remarkabla förmåga att fjättra kulturen under bojor som vi invaggas till att tro att de är naturliga och självklara. Genom att ifrågasätta den kapitalistiska dagordningen, den kapitalistiska ekonomins till synes naturliga självklarhet, så kan vi förorda en äkta autonom kultur – en kultur:

”… vars mått av sanning ingalunda inskränks av att den missbrukats som ideologisk omskrivning av ett tillstånd då musiken hålls i ekonomiska fjättrar”. (Dahlhaus:157)

Den engagerade musiken, den politiska, har uppgifter som står utanför det konservativt bevarande som etablissemangets vurm för den borgerliga kulturen innebär. Den bär upp den subversiva kraft som ligger inbäddat i den opolitiska människan, hotar att rycka upp henne ur den kulturindustriella sörja som hon tvingas genom. Men att tro att denna engagerade musik är målet vore att underkänna den ideologiska framtid som önskas. Utan att det samhälleliga systemen förändras så kommer inte det kulturella systemet heller att göra detta. Det är en utmaning som föreligger – att åter göra kulturen politisk för att förändra, omstöpa, och skapa ett samhälle där kapitalet ej längre kan sätta ett pris på vår sociala samvaro. Kanske utopiskt för vissa – men för mig; något fullt möjligt att åtminstone sträva efter.

* * *

Efterskrift
För att återknyta till den storm i ett vattenglas som avslöjandena om att Sverigedemokrater skrålar nationalsocialistiska slagdängor och hånar mördade statsministrar så kan jag inte låta bli att berätta en anekdot från en vardagskväll i en studentikos miljö, nämligen Smålands Nation i Uppsala hösten 2001. USA hade nyligen inlett sin bombkampanj mot Afghanistan och i lokalen där vi satt fanns ett sällskap med fyra unga välkammade män och två lika välkammade unga kvinnor. En av männen hade en amerikansk flagga svept som en scarf över axlarna och det utropades både skålar till USA:s och George W. Bushs ära. Ett och annat sandneger hördes också. Emellanåt försökte sällskapet även stämma upp i den amerikanska (mycket svårsjungna) nationalsången, men personalen lyckades hålla sjungandet till ett minimum.

Det som utspelade sig var inte någon konferensresa med Sverigedemokraterna. Inte heller någon överförfriskad Sverigedemokratisk efterfest i en hytt mitt på östersjön. Nej, det handlade snarare om hur unga män och kvinnor ur en borgerligt studentikos miljö inte långt från Heimdals källare uttryckte sina politiska åsikter genom att låta fyllan och (lite) musik tala. Var det ironi kanske? Jag tror inte det men jag kan ju ha fel; det kan ju ha varit så att medan bomberna föll över ett land som redan ser ut som ett forntida grustag så höll ett gäng ironiker på med avancerade humorövningar.

Varför denna utvikning? Jo, när bortförklaringarna formuleras i Sverigedemokraternas bunker och det ironiska spåret får spela fritt så drar jag mig till minnes ett resonemang från mitten av nittiotalet om varför det var viktigt att opponera sig mot vikingarockarna Ultima Thule. Det bandet var inte i sitt själva varande som band ett hot mot individer eller grupper i samhället. Men det som kom med bandets musik kunde ge reaktioner långt utöver patriotiskt vurm för döda och misslyckade krigarkonungar. Resonemanget gick ungefär i stil med att Ultima Thule inte skapade nazister med sin musik men steget från att lyssna på Ultima Thule till att inhandla Division S eller Vit Aggression var rätt uppenbar. Toleranströskeln inför främlingsfientliga uttryck sänktes betydligt i jämförelse med någon som till exempel bara lyssnade på Lars Demian eller Aqua. När väl den där vitmaktplattan var inhandlad så ansågs inte steget vara så särskilt stort att faktiskt göra realitet av det som banden predikade genom sin musik.

Sett till Dahlhaus resonemang så kan inte den musik som de avslöjade Sverigedemokraterna skrålat med i anses vara särskilt subtil i förhållande till den engagerade musiken – snarare rör det sig här om uppenbar plakatmusik. Men i fallet Sverigedemokraterna så handlar det inte om att väcka en slumrande patriot genom att chocka henne. Inte heller om att söka grunden till varför det engagerade i musiken utmanar en hel världsbild. Här handlar det snarare om de redan övertygade som har en musikalisk repertoar som följer det politiska engagemanget som ett soundtrack dolt för den ovetande omgivningen. Det är inte en massans musik eller utmanande av ett samhällssystem, även om de gärna skulle vilja att det var så, utan en fysisk handling för att befästa en samhörighet i det reaktionära utövandet av grupptillhörigheten. Ett subkulturellt uttryck för identitetsskapandet snarare än en vilja till att verka emancipatoriskt.

Om det sedan är ett scoop att Sverigedemokrater bär på en sådan repertoar borde inte behövas funderas över; det är klart dom har.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: marcusen skriver Så blev hon kvar ändå, Marlene Olsson skriver Lyssna på Sverigedemokraternas idiotiska ointellektuella texter !, andread0ria skriver Ohämmat skryt, tusenpekpinnar skriver Avskaffandet av internet och hur vi gör motstånd, Björn Nilsson skriver Nu får det vara nog, Mohamed

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, sverigedemokraterna, kaliber, carl dahlhaus, theodor w. adorno, brecht, marxism, nazism, musik, reaktion, borgerlighet

V
Idag är RAF historia och i och med återföreningen av de två tyska nationerna till en så borde detta kunna vara ett historiskt skede som vi passerat för länge sedan. Men med kriget mot terrorn som regisseras från Washington D.C så kan detta skede inte förpassas till historiens gulnande arkiv. Än idag sitter det fångar i tyska fängelser som har direkt, indirekt eller ingen som helst reell koppling till RAF och som där avtjänar domar för det krig som utkämpades mellan radikala vänstergrupper och den västtyska staten. Otaliga är offren i detta krig som aldrig kommer att kunna förlåta eller försonas likt den drömbild som producerades i samband med murens fall 1989. Än idag är skillnaderna mellan öst och väst påtagliga både i Tyskland och i EU i övrigt, för att inte tala mellan Europa och världen i övrigt. I Tyskland är det extra påtagligt i de ekonomiska förutsättningar som aldrig infriats efter alla dessa år av samnationalitet. Detsamma gäller de irrationella föreställningar om skillnader mellan medborgare och medborgare, det som på trettiotalet benämndes som ras och som idag kallas kultur, då makthavarna uttalar sig i frågan.

Det som avhandlas i de inledande avsnitten av denna artikel; det som jag anser vara Tysklands totalitära skuld är något som man skulle önska hade försvunnit med det kapitalistiska systemet seger i BRD över det socialistiska DDR nu när det spöket har undanröjts. Men så är inte fallet. Nittiotalets Tyskland präglades av starka motsättningar mellan dels öst och väst, dels mellan klasser, men också mellan tyskar och den del av befolkningen som benämns som invandrare och asylsökande. Det är samma gamla visa om igen. Det är en tysk historia som på intet sätt är unik för Tyskland. Självklart inte, men det är en historia som det aldrig tycks tas någon lärdom av. För att kunna sätta in vår samtid i den historiska kontext som avhandlats här ovan, både innan och i intervjun, så har jag valt att fortsätta låta Bo Cavefors kommentera några av de händelser som utspelat sig under året (2007, förf. anm.).

Bara under sommaren 2007 så har förbundsregeringen i Tyskland, en storkoalition där jättarna är CDU (kristdemokrater), SPD (socialdemokrater) och där Bündnis 90/Die Grünen också ingår, gjort allehanda utspel och agerat på ett sätt som leder tankarna till den tid som förhistorien till denna intervju avhandlar. Det hela startar i juni 2007 då Tyskland stod som värd för toppmötet mellan medlemsländerna inom G8. För att undvika konfrontation med protestanter så spärrades hela Heiligendamm i Rostock, av för att makthavarna skulle kunna hävda att dessa valda ledare för världens allra rikaste demokratier skulle kunna genomföra sitt möte utan att störas av ”huliganer” och ”terrorister”. Den tyska polisen kom att sätta in kravallpolis för att freda detta ”demokratiska” möte och gjorde inskränkningar i de ”demokratiska” rättigheter som protestanterna faktiskt innehar. Massarresteringar, deportering av tillresta och medelst repressivt våld så fredades detta möte från missnöjesyttringar. Detta är ju såklart inget unikt för Tyskland. Samma sak görs världen över med hänvisning till samma mantra som i Heiligendamm.

Hur ser du på detta förfarande då det kommer till missnöjesyttringar, och då menar jag främst vid sammankomster som G8-toppmötet?
Ja, analytiskt sett så är det naturligtvis den typen av politiska manifestationer man är mest rädd för, eftersom de kan få folkligt stöd, växa och bli ett politiskt hot som kan förvandlas till ett RAF om man inte i tid lyckas kanalisera in protesterna i någon form av parti eller organisation. För att komma åt denna typ av oppositionella manifestation så måste man ha mer aktiva terrorister att angripa, i alla fall verbalt, för att med hänvisning till dessa handgripliga agerande terrorister sätta skräck i allmänheten. Det vill säga genom att ge sken av att de verkliga terroristerna är av samma skrot och korn som till exempel demonstranterna i Heilgendamm. Den taktiken, den dialektiken, har lyckats förr. Den lyckas alltid. Den kommer att lyckas också i framtiden. Också för den smårädde enskilde medborgaren som tycker att demonstranterna i Heiligendamm är ena förfärliga flickor och gossar, ser gärna att man från officiellt håll jämför dem med de verkliga terroristerna. Här finns alltså en symbios mellan makten och undersåten.

Du nämner tidigare i intervjun att det finns en generation ungdomar mellan 17 och 30 som protesterar mot den dagordning som kommit att bli gällande. Denna opposition kommer ju idag både från ”vänster och höger”, hur ser du på utvecklingen i Tyskland där nationella, reaktionära, grupperingarna växer sig allt starkare – både på gatan och i parlamenten – är det något som kan komma att utvecklas likt ett trettiotalsscenario eller är de ”nyttiga idioter” som makten kan laborera med i sitt eget politiska spel?
De radikala högerkrafterna, om vi kallar dem så, så är svaret som ovan. Nej, jag tror inte dagens makthavare ser dem som ”nyttiga idioter”, mer än att om man låter dem hållas så där lagom så hjälper de till att hålla ”undersåten” där han bör vara, det vill säga i röstbåset. På samma sätt som man jämför de verkliga terroristerna med demonstranterna i Heiligendamm. Jag tror vi kommer att få se en stark polarisering i Tyskland och i hela det så kallade Östeuropa. Konfrontationer lär bli oundvikliga. Vem som ”segrar” denna gång tror jag inte kommer att vara lika självklart som under 1930-talet. Alltså: de nya generationerna och deras i allmänhet odogmatiska hantering av klassiskt idématerial, till exempel marxismen. Ryssland är också idag det stora frågetecknet.

Du nämner att Ryssland är ett stort frågetecken – kan du utveckla?
Alltså vad jag menar är Rysslands legitima intressen – man måste se det ur Moskvas synvinkel. Det intressanta för framtiden är inte vad vi och andra icke-ryska länder menar är Rysslands legitima intressen, utan vad härskaren, tsar, diktator eller ”vald” president”, anser vara ryska legitima intressen. Och då kommer det bli konflikter av det ena eller andra slaget förr eller senare. Nu har Putin skaffat sig det perfekta påtryckningsmedlet med dessa gasledningar. Att EU och NATO skulle gå i verklig konflikt med Ryssland för de baltiska staternas skull, tror jag inte ett ögonblick på. Man kan ju dessutom fråga sig: är de tre baltiska staterna verkligen ”stater” i traditionell betydelse? Är de inte snarare ”regioner” inom Polen, Tyskland och Ryssland? Är det inte ett ”regionernas Europa” som EU talar om?

När Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble (CDU) i juli månad 2007 föreslog att den tyska staten skulle kunna agera medelst riktade mord mot misstänkta terrorister så svepte ännu en mörk skugga från nittonhundratalet in över Europa. Det stormade en smula men det la sig snart, för varför inte? I kriget mot terrorismen så skys inga medel för att försvara de rättigheter som den moderna demokratin ger oss medborgare, att det i förslaget från den korruptionsmisstänkte inrikesministern rörde sig om statligt sanktionerade mord på MISSTÄNKTA terrorister är bara en detalj som kan rationaliseras med. Det är ju vår frihet som är hotad.

Tror du att inrikesminister Schäubles uttalande är ett uttryck för en tysk tradition av totalitärt agerande i statens intresse – eller är det något annat?
Javisst, beklagansvärt nog, kan jag inte se Schäubles uttalande som annat än en trist tysk tradition. Hitlers tal i radio natten efter attentatet handlade hela tiden om ”terroristerna” Stauffenberg och company.

Du nämner i intervjun att Stauffenberg och konspiratörerna mot Hitler hade kunnat rädda Tyskland efter kriget, men att de ignorerades av segermakterna. Mitt antagande är att de tillhörde det ”gamla” Tyskland och därför sköts åt sidan, men vad tror du – och detta blir ju rent hypotetiskt – skulle dessa kunnat tillföra som hade ändrat vad som kom att bli DDR och BRD?
Nej, de hade inte kunnat ändra på någonting. Tvärtom hade en man som Stauffenberg varit helt omöjlig såväl i DDR som i BRD. Han hade säkerligen tagits emot med öppna armar i DDR och utnyttjats ungefär som man utnyttjade Brecht, men något inflytande: nej. I BRD hade han, tror jag, blivit en bitter gammal man, dött i förtid, försjunkit i Stefan Georges dikter och så vidare. De av ”terroristerna” som överlevde, återgick ju till sina relativt undanskymda verksamheter som jordägare och så vidare. Stauffenbergs änka bodde till exempel i Angola under många år.

I kampen mot terrorismen, en kamp som går som en röd tråd genom Tysklands historia från Weimarrepubliken, genom Tredje Riket till BRD och DDR, och nu vidare till vår samtid och in i framtiden, så kan allt bedömas som terrorism bara författningens försvarare anser det gör just detta. Under sensommaren (2007, förf. anm.) så greps fyra tyska akademiker med hänvisning till terrorlagstiftningen i Tyskland. Det var bland annat sociologen Andrej Holm från Humboldt universitetet i Berlin som den första augusti 2007 arresterades med hänvisning till att hans akademiska arbeten. Holms forskning är inriktad på städer och sociala processer där begreppet gentrifiering är återkommande, åklagarsidan som extraherade forskaren med helikopter till en federal domstol menade Holms arbeten bar på liknande formuleringar, och använde sig av begrepp som hade hittats hos en aktionsgrupp som stämplats som terrorister av den tyska staten. Vidare menade polisen att Holm i ett möte med påstådda aktivister hade underlåtit sig att ta med sig sin mobiltelefon vilket visade på ett konspiratoriskt beteende. Vidare så har det framförts misstankar mot Andrej Holm på grund av att han närvarat vid protesterna mot G8-mötet i Heiligendamm, tillsammans med ungefär 80 000 andra människor.

En annan av Holms forskarkollegor anklagas för att vara kapabel att författa texter åt grupper som den som Holm anklagas för att ha gjort. Alltså är anklagelsen inte ens kopplad till något utfört skrivuppdrag, och anklagelsen hänvisar vidare till att denne forskare har genom sitt ämbete haft tillgång till bibliotek där han kunnat utföra sådan forskning som dessa militanta grupper är i behov av för att kunna författa texter. Dessa anklagelser är som synes rent av löjeväckande då de tycks vara helt tagna ur luften och baserade på en skuld som endast går att härleda i en associationskedja som en paranoid skulle kunna upprätta.

”Kriget mot terrorismen” som startade 2001 har ju på mer än ett sätt urholkat rättsstater över hela världen. I Tyskland så har det under sommaren uppmärksammats flera fall av bortförda akademiker med hänvisning till landets terrorlagstiftning. Hur ser du på detta och hur kan man t.ex. på fullaste allvar mena att tillgång till bibliotek och med hänvisning till vissa ord i akademiska arbeten peka ut någon som terrorist i dagens Europa?
Nämen alltså, det som sker i Tyskland, med de här akademikerna och deras nyttjande av bibliotek med mera, är ju bara en försmak av vad som komma skall. Försöksballonger. Se på acceptansen av kinesernas censur av Internet, den alltmer intensiva övervakningen också i Sverige, att klassisk humaniora åsidosättes vid universiteten för inriktning på klart definierade yrkeslinjer och så vidare. Också en sådan sak, som kan förefalla vara bagatellartad, som att ett universitet som Lund slopar professuren i latin. Det finns tusentals indicier på vart vi är på väg. Man talar, till exempel, om att avgiftsbelägga bibliotekslån – hittills avvärjt, men det kommer, det kommer – nästa steg är att man måste redogöra för vad och varför man vill låna en speciell bok som inte tillhör det absolut okontroversiella beståndet av böcker. ”Behöver du den för dina studier? Jaha, vilka studier är det du bedriver? Har din professor sagt till dig att du behöver den här boken? Jaha, fint om du kan skaffa ett intyg på det…”

Det du säger är alltså att det kommer komma en tid då information – till exempel genom biblioteken och forskningen – kommer bli än mer avskuret genom övervakning och ifrågasättande från makthavare. Ser du någon strategi för att säkra det relativt öppna utrymme för forskning, utgivning och debatt som ändå finns idag?
Nej, det kan inte finnas någon strategi för att bevara den nuvarande friheten, respektive relativa friheten, eftersom forskning och bibliotek inte kan leva isolerat från det övriga samhället. Finns det inte frihet, öppenhet eller vad du vill kalla det i samhället i stort, kan det inte heller finnas inom den akademiska eller konstnärliga världen. En annan sak är att det kommer att uppstå undergrounds, men det sker ju illegalt och är ständigt utsatt för förföljelse. Jag tycker att vad som nu skett i Tyskland också, på ett mildare plan, börjat ske också här. Tag till exempel all denna kultur, teater, musik, litteratur, konst och så vidare som existerar i dagens Sverige, men som lever sitt liv helt utanför kulturens institutioner. Bokutgivningen till exempel; lägg ihop all den kvalificerade litteratur som publiceras på alla dessa små, verkligt små, förlag och lägg den högen vid sidan om den kvalificerade litteratur som publiceras av Bonniers, Norstedts och så vidare. Vilken hög blir störst?

Hur ska man kunna värna kritikens rum, och i bred mening säkra ideologins utrymme i debatten, om vi får ett samhälle där till exempel forskare fängslas på grund av att nyckelord i deras texter återfinns i aktionsgruppers kommunikéer?
Ja, det går naturligtvis inte. Det blir underground i ordets sanna bemärkelse. Så är det redan idag i hög utsträckning. Se på er egen tidskrift (hänvisning till den insomnade tidskriften Kulturkritik, förf. anm.). Varför publiceras inte sådant kvalificerat material i DN?

I samband med ett från den tyska statsmakten avstyrt terrordåd i början av september, så visade det sig att två av de tre terroristerna var tyska konvertiter till islam. Detta resulterade i att krav, från bland annat inrikesministern Günther Beckstein (CSU) i delstaten Bayern, höjdes om att just konvertiter skulle övervakas extra hårt då dessa anses vara ytterst farliga och även potentiella terrorister. Rädslan för den avvikande åsikten är lika stark nu som i femtiotalets politiska processer i BRD, lika skrämmande som tanken på att vänsterorienterade medborgare skulle kunna komma att inneha positioner inom statlig eller kommunal administration, är rädslan för muslimen i dagens Tyskland.

Det avstyrda terrordåd – åtminstone påstått planerade terrordåd – som tysk polis annonserade för en tid sedan inbegrepp unga tyska konvertiter till Islam. Detta har i sin tur lett till att tyska politiker har krävt hårdare kontroll av just denna kategori medborgare då ”terrorrisken” anses vara allt högre inom denna grupp. Hur ser du på detta ur ett tyskt historisk perspektiv? Är dessa personer vår samtids nya ”hot mot demokratin” precis som vänsterrörelsen var för tjugo-trettio år sedan?
Nja, hot mot demokratin, tror jag knappast. Eller snarare: vilken ”demokrati”. Jag är inte övertygad om att våra västerländska samhällen är särskilt demokratiska. Parlamentariska demokratier, ja. Men islam är och förblir en orosfaktor så länge man inte hanterar frågan utifrån 1300 års erfarenheter. Jag tycker faktiskt att katolska kyrkan och diverse påvar och teologer, agerat föredömligt sedan 1500-talet. Gång på gång försöker man få igång någon av alla dessa otaliga dialoger, men det strandar alltid på världsliga makter som i den islamska världen finner den materia som bygger västerlandets ekonomiska välstånd. Katolska kyrkans tro och islams tro tror jag kan mötas, men alla former av religiös tro som har fattigdom och som sätter människans värde i första rummet, kommer alltid att tvingas kämpa mot de världsliga makter som känner tron som en tvångströja för att kunna agera hänsynslöst, där ekonomiska och statliga maktintressen går före människors enskilda intressen. Den konflikten är olösbar. Islam sätter fingret på den ömma punkten – man har aktualiserat ett förhållande som de flesta trodde var ett övergivet tillstånd i västerlandets historia. Så är det inte. Hot mot demokratin är Islam alldeles säker, men hot mot vilken demokrati?

Kan dessa två syskonreligioner på något sätt närma sig varandra i en värld som styrs av en liberal ekonomisk agenda i allt från finansieringen av det offentliga till angreppskrig, där det i det sistnämnda finns en näst intill messiansk retorik kring agerandet i till exempel Irak och Afghanistan?
Man har försökt enas om att respektera varandras existenser, allt sedan 1500-talet, men en sådan ömsesidig respekt som automatiskt skulle slå undan fötterna på extremer på båda sidor, vill naturligtvis det liberalkapitalistiska samhället inte veta av eftersom det skulle utgöra ett absolut dödligt hot mot dess existens. I realiteten är en gemensam aktion mellan Vatikanen och Islam en ”terrorism” som skulle få oanade konsekvenser. Säg bara att katolska kyrkan återgår till uppfattningen att förbjuda räntor. En messiansk retorik användes endast av den som använder retoriken för att förvilla bort något annat.

Du ställer ju frågan om vilken demokrati som Islam skulle utmana, just det undrar jag också. I Europa och västvärlden tycks liberalismen utnämnt sig själv till segrare sedan över ett årtionde tillbaka. Men jag tycker mig se att det inte är så. Dels på grund av att den liberalism som vi har idag använder sig av friheter och rättigheter som ett förbehåll till att genomföra en ekonomisk agenda, men också på grund av att dagens liberalism är en självmotsägande tankesystem där frihet och rätt alltid är något som det kan förhandlas om beroende på vad som står att vinna i att göra detta – vad anser du om detta, och tror du att det finns en ”värdslig frälsning” för mänskligheten som står utanför det andliga?
Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.

Det är en ganska så pessimistisk bild som målas upp i det här samtalet. Framtiden ser inte ljus ut och det förgångna tycks allt mer kasta en illavarslande skugga över oss. Att ställa frågor om framtiden är förvisso vanskligt men jag vill tro att det ändå finns hopp. Det är kanske naivt men jag har egentligen aldrig varit så bekväm med att stirra ner i avgrunden, jag vill ju blicka uppåt – framåt – även då det sett som allra mörkast ut. Vad säger du om detta?
Pessimistiskt, nja, jag vet inte. Jag är inte pessimistisk i den meningen att jag går och dränker mig, eller så. Men varför skulle världen plötsligt bli ett paradis? Det har den aldrig varit. Eftersom jag tror på Gud så menar jag att världen blir vad vi gör den till och eftersom människan inte nyttjar sin fria vilja till att göra det goda utan alltför ofta bara ser till sina egoistiska intressen så blir det som det blir. Alltså ett evigt kiv och liv…

Alltså, den tyska praktiken från ett omänskligt nittonhundratal går igen i vår samtid. Det är ytterst lite som har förändrats mellan de olika styrelseformerna som den tyska nationen genomgått under de senaste hundra åren när det kommer till hanterandet av avvikande åsikter. Med den blick som Cavefors ser ut mot vår framtid spår ökade motsättningar och jag är benägen att tro på hans dystopiska siande. Med tanke på vad som sker både här hemma i Sverige med övervakning av, och misstro mot, medborgare så är en pessimistisk, eller för den delen realistisk, framtidstro inte något som överraskar. Det tjugonde århundradets första decennium har hittills varit en tid av ökade motsättningar både globalt och nationellt där det påstådda kriget mot terrorismen sägs värna vår frihet och demokrati, men det perspektivet tycks vara förbehållet de som själva för kriget. De inskränkningar i yttrande- och åsiktsfrihet som görs globalt speglas också i vårt eget samhälle här i norra Europas utkant. Om det funnits ett politiskt beslut bakom granskningen, och processen mot, Bo Cavefors Bokförlag – vilket det kan verka som – där Bundeskriminalamt i BRD eventuellt har utövat påtryckningar mot den svenska staten eller rättsapparaten, så är det verkligen en skandal i paritet med IB-affären.

Att det finns anledning att återkomma till den utveckling som nu är på gång i Central- och Östeuropa är en självklarhet utan förbehåll. För utan de friheter och rättigheter som beskyddas genom det så kallade kriget mot terrorismen och som i sin tur nu utmanas av sagda krig, så kommer samtiden, och i och med det också framtiden vara förlorad. De verkliga attackerna mot det så kallade öppna samhället sker inte främst i form av bomber, ihopsnickrade i förortslägenheter, utan genom en systematisk urholkning av de påstådda rättigheter som inskränkningarna av vår lagstiftning innebär och där ett otillbörligt nyttjande av rättsapparaten som vapen slår mot hela befolkningsgrupper och politiska åsikter utan någon som helst urskiljning.

Boken som en gång lockade mig likt ett irrbloss i det unga och skymmande nittiotalet, som tycktes hota det demokratiska samhället tjugo år innan det, är idag en medfaren och i mångt och mycket uttjänt historia. Förutsättningarna för vår frihet, eller relativa sådan, förändras ständigt och att följa mallar tycks allt mer vara en väg som leder till avvägar istället för att nå målet. Men som ett tidsdokument, och som en varning för oss som lever i denna förunderliga och cyniska tid, är denna bok ännu oumbärlig i synen på vad ”det goda samhället” egentligen är för något, och vad det kan tänkas föra med sig om det ”goda” blir till blott ännu ett av alla relativa begrepp i maktens tjänst.

+ + +

Det här är den tredje, och avslutande, delen av artikeln Kallt krig och tysk höst som publicerades hösten 2007 i den numera insomnade (och i det svenska medielandskapet briljanta) tidskriften Kulturkritik. I och med denna publicering på Fragment, alla händelser som skett inom det fält som här avhandlats här och genom H:ström Text & Kulturs utgivning av raf: stadsgerilla så har ett flertal nya infallsvinklar och frågor dykt upp. Dessa kommer under vintern/våren att försöka svaras på i en uppföljande intervju med Bo Cavefors. Till den som känner sig intresserad av att ta del av den kommande intervjun OCH alla andra högaktuella, uttömmande och problematiserande texter som publiceras här vill jag å det starkaste uppmana till att lägga in Fragment i rss-läsaren.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Kallt krig och tysk höst [2] : Böcker, motstånd och repression.
Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.

+ + +

REKLAM

För att beställa någon av titlarna ur H:ström Text & Kulturs Serie Cavefors – raf: stadsgerilla, Ernst Jüngers Psykonauterna eller Bo Cavefors skriftställning Svarta Fanor (1-8) – så rekommenderas följande länk: Serie Cavefors.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism, intervju, samtid, radikal islam

IV
Att jag i denna artikels inledning talar om en bok, som i mina yngre år gäckade mig som en helig graal vari mycket av sanningen troddes finnas, kan tyckas ha försvunnit under denna genomgång av Tysklands totalitära arv. Men utan denna genomgång så skulle det som följer här kunna framstå som ren fiktion författad av någon av de stora inom genren för politiska thrillers. Nu är det icke så. Det är ett vittnesmål om något som med största sannolikhet, i många aspekter, är en publicistisk och rättslig skandal av stora mått och som är en direkt följd av denna tyska fråga.

Under årens lopp har ett särskilt förlag alltid följt mina inköp av litteratur som jag funnit vara av intresse, oavsett om det rört sig om ett samlande av Peter Weiss utgivning eller sociologisk litteratur och politiska verk. Bo Cavefors Bokförlag finns representerat mer än något annat idag icke existerande förlag i mina bokhyllor. Bo I. Cavefors är idag skriftställaren som inom undergroundkretsar lyser med något av ett romantiskt skimmer, och har introducerat många genom sin utgivning av stora tänkare. Under hösten 2007, där november sades vara utgivningsmånad, skulle bokförlaget H:Ström Text & Kultur ha gett ut ett urval av texter ur RAF: texter med fokus på just stadsgerillan i sin SERIE Cavefors. Den nya titeln är raf : stadsgerilla, och tyvärr kom aldrig boken ut då den där hösten 2007. Nu däremot, i februari 2009, har den givits ut och finns att inhandla genom välsorterade bokhandlares försorg.

H:ström Text & Kultur : Serie Cavefors

I och med den utgivning som var planerad till hösten 2007 och att det förflutit trettio år sedan RAF: texter gavs ut så gjorde jag en intervju med Bo Cavefors där han fick lägga ut texten om vad det egentligen var som hände i samband med utgivning av de beryktade texterna den där första gången under sjuttiotalet. Visst har det gjorts intervjuer med Cavefors tidigare, men de flesta av dessa är gjorda utan att problematisera utgivningen, eller den tid det rör sig om, samt att intervjuarna stryker medhårs och undviker att låta Cavefors lägga ut texten.

Här nedan följer ett samtal som har förts mellan Norrköping och Malmö under sensommaren – augusti och september – 2007. Det är kanske inte hela historien, men det är ändå ett ärligt försök att komma längre än vad som gjorts tidigare och det är med Bo Cavefors egna upplevelser av mötena som föranledde utgivningen av RAF: texter, de efterföljande polisrazziorna, rättsprocessen som ledde fram till konkursen och vidare till vår egen tid där kriget mot terrorismen åter tar ett nappatag om rättigheter och friheter vi tror vara oss av gud givna. Frågorna är i satt i fetstil och svaren från Bo Cavefors kursiverade.

Du hade tidigare gett ut Ulrike Meinhof på ditt förlag, vad var det i hennes texter som fick dig att vilja ge ut dem? Vilka var texterna?
Rättigheterna till Ulrike Meinhofs texter köpte jag på vanligt förlagsmanér av den tyske utgivaren. Alltså ingen koppling personligen till Meinhof eller någon annan. Skälet var naturligtvis dels rent förlagsegoistiskt: Meinhof var, minst sagt, aktuell. Det hon skrev var bra och tangerade mycket i min tidigare utgivning alltifrån sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike, som tillhörde de första böcker jag gav ut 1959, fram till den mer akademiska marxismlitteraturen. Alltså: att ge ut Meinhofs texter var ett självklart förläggarinitiativ.

Sedan kom utgivningen som ska stå i centrum för det här samtalet. Hur gick det till då du kontaktades för att ge ut de dokument som blev RAF:texter? Vem/vilka var det som kontaktade dig?
RAF ville ha ut sina texter i Västtyskland. Ett flertal RAF-medlemmar och så kallade sympatisanter arbetade på Klaus Croissants advokatkontor, där man använde sig av hans kontaktnät, stencilapparater och frimärken. Croissant var en klar idealist, förmodligen inte marxist, specialist på äktenskapsjuridik och liknande, goda inkomster, men han såg i en del RAF-medlemmar och i själva RAF-konceptet någonting som överensstämde med hans egen uppfattning om ett rättvist samhälle. Alltså: varför inte hjälpa dessa idealistiska ungdomar, som hatade nazismen, precis som Croissant själv, som såg hur nynazismen tog överhand i det västtyska samhället. Jag tror Croissant kände sig litet som Stauffenberg: här gällde det att stoppa galningarna innan de hann dra in Västtyskland i ett nytt förödande krig. Croissant försökte få RAF-boken utgiven av någon tysk förläggare. Det misslyckades. Till de västtyska förläggarnas heder måste jag säga att deras nekande inte berodde på att de ansåg att boken borde stoppas, förbjudas, icke utges, utan att de såg de klara konsekvenserna av en utgivning i BRD, med förbud, indrag, rättsprocesser och så vidare. Någon av dessa förläggare, jag tror det var Suhrkamp, som jag hade många års samarbete med föreslog att Croissant skulle vända sig till mig, som ju dessutom givit ut Meinhof. Croissant skrev ett brev och frågade, det måste ha varit 1976. Jag svarade positivt. Vi möttes i Hamburg och skrev kontrakt, han på uppdrag av Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD som skulle få royaltyinkomsterna av boken, och jag skrev under kontraktet för mig själv och för mitt förlag i Zürich, Verlag Bo Cavefors, vad gällde upplagan på tyska. Det visste jag inte då, men det visade sig vara ett bra drag att inte dra in mitt svenska förlag i det här, när polisjakten och konkursen satte igång 1979. Den svenska upplagan gavs ut av mitt svenska förlag och drogs med i konkursen och såldes för 1 kr exemplaret av konkursförvaltaren som dessutom brände upp hela förlagsarkivet eftersom det inte hade något ”kommersiellt värde”. Exemplaren på tyska fick polisen lämna tillbaks eftersom de ägdes av det schweiziska förlaget.

Kontrakten var alltså skrivna. Sedan vidtog en märklig kurirverksamhet om vad boken skulle innehålla. Men det gick undan. Vi träffades i Hamburg och München och diskuterade materialet. Ja, det var jag och tre till fem unga män och kvinnor, inte alltid desamma. Mycket trevligt. På den tiden brukade jag bo på såkallade lyxhotell och vi samtalade på mitt rum eller i foajén. Inga problem, mer än på deras bilar som väldigt ofta fick motorstopp. Framför allt en gång när de kom på autostradan från Stuttgart, till München, och jag väntade i fyra-fem timmar innan de dök upp, skitiga och totalt utkörda. Vilka de var? Vet jag ej. Jag frågade aldrig. Min fru Marianne var med och väntade på rummet, för vi skulle gå ut och äta och ha trevligt och där satt jag och väntade i foajén. Jag gillar inte att vänta och var fly förbannad när de äntligen kom, men de var så oerhört artiga, vänliga och trevliga så det ordnade sig.

Nåväl. Sedan skulle manuskriptet levereras. Christof Wackernagel, då knappt tjugo år och någon sorts kurir skulle leverera. Han kom till Dragör, där blev det stopp. Polisen tog honom när han skulle stiga på färjan till Limhamn, för vidare färd till Lund. Efter något dygn i arrest släpptes han, med manuskript i behåll, tog färjan och levererade manuskriptet. Sedan var det bara att redigera och trycka på GOTAB i Malmö. Carl-Göran Ekerwaldh, som tidigare hade översatt Meinhof, översatte också dessa texter till den svenska utgåvan. Det står inte i boken, men så är det.

Vad var ditt syfte med att ge ut RAF:texter?
Ja, det är en lång historia och svaret finns egentligen i mycket av det jag skrivit under årens lopp och i förlagets utgivning totalt sett. Jag började alltså 1959 med att bland annat ge ut Ezra Pound, Brendan Behan, Shelagh Delaney, en panamansk författare samt sju algeriska studenter. Den som tänker efter måste se ett samband här: utanförskap, förföljelse på grund av politiska åsikter och social misär. I sak är det samma koncept under alla år som kommer. Och Västtyskland: redan i början av 60-talet gav jag ut Jörn Svenssons bok om ”Vägen till det fjärde riket”, jag gav ut Amnestygrundaren Peter Benensons ”Åsiktsförföljelse i öst och väst” och så vidare. Hela vitsen med mitt förlag handlade om att motarbeta orättfärdighet. I sak handlar det om det idag också, i mina artiklar och egna böcker. Det är självklart att om man bedriver en sådan verksamhet konsekvent och verkligen menar vad man säger, så stöter man på patrull. Naturligtvis försökte man stoppa verksamheten. Någonting annat hade varit onaturligt. Men så länge man har pengar kan man gå vidare om man dessutom har psykisk beredskap för att helt enkelt skita i alla påhopp. Jag hade både och, men turbulensen 1979 gick inte att stå emot. Det blev för mycket.

I samband med utgivningen av RAF:texter så hanterade du pengar som gick till RAF. Hur ser du på detta och hur motiverade/motiverar du en sådan handling då/nu?
Ja, pengarna för försäljningen av RAF-böckerna gick till de Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD, faktiskt. Det blev inte så många D-mark, tyvärr. Men jag hanterade också en del av de summor som sympatisanter försåg RAF med. Och det var större belopp. Det är dyrt att bedriva gerillaverksamhet.

Hur ser du på det idag?
Hur jag ser på det? Jag ser på det nu som då. Det är ett dilemma, utan tvekan. Till vad kommer pengarna att användas. Läs Jörn Svenssons bok. Men Jörns och mina tveksamheter inför den västtyska utvecklingen delades av betydande befolkningsgrupper i BRD. Var BRD på väg mot ett nytt naziland? Mycket tydde på det. Ett naziland i modern tappning. Att jag blivit så engagerad i tyska frågor berodde bland annat på att på min skola i Storbritannien gick några pojkar från de adelsfamiljer vars fäder varit motståndsmän och arkebuserats tillsammans med Stauffenberg. Pengarna till RAF som jag förmedlade kom från sådana kretsar. Naturligtvis sympatiserade de inte med marxismen, eller anarkismen, men de såg RAF som ett medel att stoppa den utveckling de ansåg BRD då var på väg att gå. Jag tror att först när Helmut Kohl blev västtysk kansler så försvann denna oro för att landet skulle åternazifieras. Jag skäms således inte ett ögonblick för verksamheten. Men jag inser problematiken och det gäller att agera kallt.

Vad menar du med ”att agera kallt”?
Ja, att hålla isär begreppen. Att inte agera okritiskt, det vill säga att inte falla undan för turbulensen och automatiken i befrielserörelsers verksamheter. Afrika bjuder en rad skolexempel. Även om problematiken där är oerhört mer komplicerad. Alla former av befrielserörelser möter självklart ett motstånd som också det anpassas till rådande omständigheter och som bjuder motstånd. I Zimbabwe har situationen och Mugabe med vilja och starka ekonomiska intressen som pådrivare drivits in i en situation där skulden lägges på Mugabe och inte på den gamla vita medelklass som ägde jorden som inte tillhörde dem och som efter självständigheten med ekonomisk hjälp bland annat från Världsbanken stärkte sina ekonomiska maktpositioner genom effektiva intresseorganisationer. Men detta hör ju inte hit. Dock: med ”kallt” menar jag generellt sett: tro aldrig på verkligheten som spelas upp via politiker, i massmedia och så vidare. Varför tvingades Kwame Nkrumah till reträtt? Med andra ord: glöm inte RAF:s mål. Varför gjorde man plötsligt allt fel? Var den så kallade andra generationen otillräckligt skolade såväl politiskt som vad gäller politisk action? Finns det överhuvudtaget en ”andra” generation och diverse generationer därefter? Är inte ”andra generationen” och följande generationer något helt annat? Som egentligen inte har ett dugg med Baader, Meinhof och de andra att göra? Som rider på deras berömmelse, så att säga. Det här är bara frågor. Men de bör ställas eftersom man anklagar första generationen för att vara ansvariga för vad de kommande generationerna genomförde.

Du nämner att RAF under en period hade den västtyska opinionen i sin hand men lyckades förlora kampen om den med sin revolutionära praktik. Du har också nämnt i en tidigare intervju att det i en undersökning som gjordes i Västtyskland vid tiden då det begav sig visade att en betydande del av de tillfrågade förstod vad det var som RAF agerade mot – hur visade sig detta som de vände sig mot?
Konkret: i RAF såg många äntligen en tydligen välorganiserad organisation med ungdomar som föreföll intelligenta och aktiva och som genom sina aktioner visade på bristerna i BRD och därigenom förhoppningsvis kunde få ”vanligt folk” att öppna ögonen. Så skedde faktiskt som den där undersökningen visade. Dessa ungdomar borde stödjas helt enkelt, och det gjorde man. Det är dyrt att bedriva en sådan verksamhet. För sympatisanterna blev det en chock när RAF gjorde sina ödesdigra misstag. Att börja mörda på ett sätt där man inte längre kunde karakterisera det som furstemord. Varför RAF spårade ur vet jag inte och nog ej heller någon annan det sanna svaret på.

Du säger att RAF borde ha hållit upp med sin direkta verksamhet då opinionen i BRD visade att det fanns ett stöd för vad de ville uträtta. En sak som slår mig är att ditt eget stöd, i form av förmedling av pengar, inträdde då den så kallade andra generationens RAF var aktiva. Vid det laget var det klart att RAF var en stadsgerilla, vars medel också var väl kända. Det som jag försöker trycka på är problematiken när det är legitimt att använda våld mot en stat, och framför allt hur detta våld används. Såg du att deras aktioner mot civila instanser i BRD var problematiskt, till exempel då de agerade mot Springer Verlag?
Nej, inte vad gällde Springer. Knappast heller när man gav sig på Hanns-Martin Schleyer. Däremot klart när man mördade den där bankiren jag glömt namnet på (Jürgen Ponto, Dresdner Bank, mördad 1977 – förf. anm.). Jag menar att en stadsgerilla som läst receptet borde ha kidnappat Schleyer och utnyttjat opinionen maximalt. Schleyer var faktiskt föraktad också bland de sina. Hans nazism var väl känd och att ingen ”omvändelse” skett var allmänt bekant och så vidare. RAF borde ha pressat ut sista droppen medial uppmärksamhet och sedan släppt honom. Då hade RAF vunnit en seger av enorma mått och man kunde ha gått vidare med politiska aktioner som inte absolut var förknippade med någon form av våld: våldet hade endast funnits där i bakgrunden som ett alternativ.

Vi går tillbaka till utgivningen av RAF:s texter. Vad tror du det var som motiverade den svenska staten – och i förlängningen det svenska kulturetablissemanget – att utsätta dig och ditt förlag för det som hände?
Vad gäller utgivningen av böckerna så tror jag det fanns skilda motiv att stoppa utgivningen och samtidigt komma åt ett förlag som under nästan tjugo års tid irriterat diverse etablissemang. Primärt tror jag, det kan så klart aldrig bevisas, att det kom ett påpekande från Bundeskriminalamt att det var olämpligt att en bok som ”RAF: texter” fanns till försäljning i BRD. Samtidigt var det ju så att jag skulle ge ut Strindbergs samlade skrifter. Efter ett par års förhandsarbete och förhandlingar med Kulturrådet och Kulturministern var vi framme vid ett kontrakt. Idén var från början min och mycket mer omfattande än vad som senare blev fallet. Det skulle ges ut separattryck för skolbruk, studiecirklar, och så vidare. Carsten Regild hade gjort ett strålande omslag. Dessutom hade jag fått det tyska förlaget Piper i München till att de skulle ge ut en tolvvolymsedition med nyöversättningar. Jag var dessutom det förlag som efter Bonniers fick flest Litteraturstödspengar. Förlaget gick allt bättre, bland anat tack vare förlagets egen BOC-Klubb, gratiskulturtidskriften ”Sandgatan 14” gick ut till 40 000 abonnenter. Utgivningen låg på cirka 40 titlar om året. Uppmärksamheten med recensioner, intervjuer och artiklar var massiv. Jag satt i Bokförläggarföreningens styrelse men avgick året innan debaclet eftersom jag fann det omöjligt att samtidigt vara medlem i Författarförbundet och förhandla för Bokförläggareföreningen om nytt författaravtal. Jag hade egen distribution och efter det att fria priser införts också egna separata avtal med drygt 100 bokhandlare. Ekonomin var ansträngd, men det berodde på att varje krona utnyttjades för att producera. Bankerna fortsatte låna ut pengar. Berlingska tryckeriet i Lund och andra som Esselte, tryckerier i DDR med flera var inte rädda för att ge krediter. Jag och mina medarbetare på förlaget arbetade fint tillsammans. Vi hade roligt och jobbade oerhört mycket och effektivt.

Så på hösten 1979 så plötsligt, utan förvarning, briserar allt. Min fru Marianne, jag och våra fem hundar bodde sedan några år på en hyrd gård i Ballingslöv. Jag körde bil till Lund varje dag, men hade en övernattningslägenhet vid Clemenstorget i Lund, där jag framför allt hade mitt privata bibliotek. Som vanligt startade jag hemifrån vid 06.00-tiden för att vara i Lund ungefär en timme senare. Jag gick till mitt rum. Jan Moraeus, som hämtade posten varje morgon, kom strax efter. Plötsligt står en polis framför mitt skrivbord. Andra poliser fanns i de andra rummen. Jag, Moraeus och de andra medarbetarna som kommit fick inte lämna lokalerna. En husundersökning av förlaget började. Man packade ned pärmar och annat material för transport till Polishuset. Medarbetarna förhördes. Mig och Caballero, den boxer jag hade med mig varje dag till förlaget, sattes i en polisbil som forslade oss till Ballingslöv för att jag skulle öppna kassaskåpet. När vi kom dit var gårdsplanen full av polisbilar och poliser, flertalet civilklädda. Husundersökningen hade börjat också där. Jag fick inte prata med Marianne. Jag öppnade kassaskåpet där det inte fanns någonting annat än askan efter två tidigare döda hundar. Jag skulle åter till Lund i polisbilen för förhör. Jag bad få säga adjö till Marianne. Det beviljades. Jag kramade henne och viskade i hennes öra: göm pärmen som finns i bagageluckan i din bil. Den pärmen innehöll alla adresser och namn på kunder som köpt den tyska RAF-boken, adresser till så kallade sympatisanter och finansiärer, advokater och så vidare. Jag hade bara några dagar tidigare kört till Lund med Mariannes bil eftersom min egen var på verkstad och märkligt nog hade jag plötsligt fått för mig att den där pärmen nog inte borde finnas på förlaget. Men jag hade glömt ta den ur bagageluckan när jag kom till Ballingslöv. När poliserna sent på kvällen lämnat Ballingslöv, efter att ha minutiöst undersökt varje vrå, vänt ut och in på sängar och garderober, så var Marianne ensam med hundarna. Ingen hörde av sig. Jo, två personer hörde av sig och erbjöd hjälp, det var Sune Nordgren och hans fru, som också heter Marianne, men kallas Mann. Mann kom sent på kvällen till Marianne. Marianne berättade om pärmen. Mann och Marianne tog pärmen, smög ut i Göingeskogen och gömde den under några trädrötter. Marianne berättade senare att polisen som ledde husundersökningen hela tiden gått omkring och sagt, ungefär: det måste finnas här, det måste finnas någonstans. Vad letade man efter? Vapen? Adresserna i pärmen? Man fann ingenting, men återkom under den kommande veckan två gånger och vände upp och ned på absolut allt. Men fann ingenting.

Jag fördes till polishuset i Lund, förhördes. Mina advokater, Björn Isakson och Bo Liedholm, engagerades. Jag skulle fotograferas, som alla presumtiva brottslingar fotograferas. Jag hade med mig en plastmapp som jag fått av Nordkoreanska ambassaden, där jag hade diverse anteckningsblock, pennor, adressregister samt en liten lapp instucken i en kalender jag fått när jag fyllde fyrtio år av Bokcafét i Lund. I kalenderns ficka fanns lappen med mina bankkontonummer i Schweiz. Ingen brydde sig om att undersöka vad som fanns i mappen som jag hela tiden hade med mig. Efter fotograferingen bad jag få gå på toaletten. Detta beviljades och där spolade jag ner lappen med kontonumren. Sedan förhör igen. Jag häktades misstänkt för ekonomiska oegentligheter. Placerades i en av fyllecellerna i polishusets källare. Inget fönster, brits och två filtar. Toaletten användes också av en gulsotssjuk narkoman. Jag tilläts duscha en gång under de kommande nio dagarna. Ingen motion. Jag var verkligen inlåst i en fyllecell utan fönster, hela tiden. Jag lider av lindrig klaustrofobi och är till exempel livrädd för att åka i helt tillslutna hissar. Alltså: disciplin. Ett par snabba förhör under de nio dagarna. Isakson kom på besök, men fick inget säga om vad som pågick, bara att Marianne klarade sig.

Vilka var åtalspunkterna som framfördes mot dig?
Det var tolv anklagelsepunkter, allt handlade om ekonomiska oegentligheter av skilda slag. Rättens ordförande ajournerade förhandlingarna och bad länsåklagaren Lennart Eliasson gå ut och läsa på de lagtexter han hänvisade till. Munterhet i salen. Det tog väl ett par timmar. Jag friades på elva punkter, men fälldes på den punkt som handlade om att jag fört ut 4 000 D-mark, tror jag det var, utan att ha inhämtat Riksbankens tillstånd. På den tiden måste man ha Riksbankens tillstånd även vid små transaktioner med utlandet. Det var RAF-pengar som sänts till Croissant för att användas till de politiska fångarna. Numera undrar jag hur många förlag hade klarat sig lika bra efter en sådan grundlig ekonomisk granskning? En utredning på 1000 sidor. Jag var nu fri. Isakson körde mig till Ballingslöv. När Marianne, jag och hundarna sitter och slappnar av på kvällen, det är höst, busväder med ösregn, så knackar det på köksdörren. När jag öppnar står där en ung man klädd i rejäla regnkläder med huva och frågar på tyska om jag ”behöver hjälp”. ”Nej”, svarar jag, ”men tack, många tack”. ”Bra” säger han och försvinner ut i detta regniga höstmörker. Jag kom mig aldrig för att fråga vem han var, om han ville stiga på. Jag undrar än idag: vem var han? Thomas Dapper tror att han kom från Rote Hilfe. Andra tror att han kom från jesuiterna. Jag spekulerar inte.

När jag kom hem fanns det blommor från Bokcafét i Lund. Sune ringde. Annars: dödstyst. Efter min häktning har jag aldrig hört ett ord från mer än en enda svensk förläggare: René Coeckelbergs. Alla andra: tyst. Reagerade Författarförbundet? Nej. Amnesty? Nej. Endast von Vegesack och Svenska Penklubben tog tag i det hela. Icke en enda insåg att detta var ett ingrepp i yttrandefrihet och pressfrihet. Förlaget var som vilken redaktion som helst. Men ingen protesterade, mer än Svenska Pen och Nils Gunnar Nilsson tog så småningom upp saken i några mycket genomarbetade artiklar i Sydsvenskan. Detta är kanske det mest förvånande av allt: att här skedde ett övergrepp i två viktiga frågor som man annars talar så högt och tydligt om.

Den kompakta tystnad som infann sig från ”kultursverige” är ju påtaglig i detta. Ser du någon anledning till detta förutom det självklara i att ”akta sitt eget skinn” eller att ”två sina händer”? Kan det ha handlat om de summor som förmedlades från försäljningen av böckerna till RAF eller sypatisantpengarna snarare än ett uttryck för intellektuell härdsmälta från kulturkollektivets sida?
Nej, det var inte känt av någon enda, inte ens av medarbetarna på förlaget som Jan Moraeus och Kjell Eriksson, även om de kanske anade, men de ställde inga frågor och de fick inga informationer. Jag tror, faktiskt, även om det låter som typiskt infantil paranoia, att det kulturetablissemang som har ordet, helt enkelt under tjugo år varit rejält avundsjuka på min sits och därför med viss skadeglädje såg mig skadskjuten. Jag tror alltså, veta kan man icke för att använda Jan Myrdals favoritord. Här hade det 1959 dykt upp en ung kille – jag var 23 år – med en del money i bakfickan. De initierade, men de var få, visste min knytning till Jesuiterna, detta var ju 1959, visste att jag var bi eller bög och att jag överhuvudtaget inte hörde till den klass som bestämde kulturpolicyn då som nu. Alltså trodde man sig kunna kväsa verksamheten snabbt. Redan hösten 1959 ringde Åke Runnquist, från Bonniers förlag, till direktör Holm på Bohusläningens AB i Uddevalla som tryckte alla mina böcker de första åren och sa att ”Cavefors kommer aldrig att betala, akta er”. Jag tog nattflyget, post- och tidningsflyget, från London till Köpenhamn och sedan till Bulltofta. Holm och Edhagen rusade med sin bil till Malmö och jag bjöd på en god lunch på Savoy. Problemet var ur världen och de fortsatte trycka under alla kommande år. Jag skrev till Gerard Bonnier, fly förbannad och fick svar att sådant aldrig skulle ske mer från deras sida. Det skedde heller inte. Men det fanns ju andra aktörer. Kort svar: nej tystnaden berodde på avundsjuka och inte på pengarna till RAF, som de inte visste någonting om.

Kraven från tryckerier, som tidigare lämnat krediter, tycks vara avgörande för konkursen tillsammans med den borgerliga regeringens agerande kring utgivningen av Strindberg. Hur var händelseförloppet vid konkursen? Var den en följd av stillaståendet under rättegången? Så att säga, separat från åtalet men orsakad av den, eller var konkursen direkt kopplad till rättegången? Konkursen var inte direkt kopplad till rättegången. Men under veckan jag satt i kurran skedde en hel del. Birgit Rodhe, folkpartistisk chef för Statens Kulturråd, återkallade uppdraget att ge ut Strindberg, samtliga tryckerier, framför allt Berlingska, Esselte och Gotab, sa upp sina krediter, där Berlingskas agerande kanske var det märkligaste. Jag hade en kredit på, har jag för mig, bortemot 2 miljoner. Vid en konkurs skulle de förlora praktiskt taget hela summan. Min advokat Bo Liedholm förhandlade och förhandlade, till slut reste han och jag upp till Stockholm för att träffa Berlingskas styrelseordförande, tillika Svenska Kyrkans ekonomiskt ansvarige eftersom Berlingska ägdes då av Svenska Kyrkan. Det blev ett meningslöst samtal. Till slut sa Bo Liedholm: ”Jag trodde att när man förhandlade med Svenska Kyrkan så fanns det vissa moraliska och etiska hänsyn med i spelet”. Svaret blev: ”Här handlar det inte om moral och etik utan om pengar”. Då fick vi tacka för oss och reste hem till Malmö. Så sedan var det bara att begära förlaget i konkurs, det här var 1980.

Varför brände konkursförvaltaren förlagsarkivet om det inte hade något kommersiellt värde?
Ja, det kan man ju fråga sig. Konkursförvaltare var Hedelin i Lund. Jag skrev dit för ett antal år sedan och frågade om arkivet, därför jag tänkte att om han sålt det till någon privatperson så skulle kanske universitet vara intresserat av att försöka förvärva det på samma sätt som man för ett par år sedan köpte mitt arkiv bestående av böcker, recensioner och så vidare och som nu finns på SoL i Lund, men fick till svar att den som han utsett till att röja upp på förlaget ansett att det inte fanns något värde i arkivet och ”förmodligen” hade bränt upp det. Teoretiskt finns alltså möjligheten att denne någon faktiskt insett värdet och plockat hem det till sin egen källare och väntar på att de inblandade, framför allt jag, skall dö. Men, förmodligen, är det uppbränt.

Har du någonstans fått klarhet i varför rättegångsmaterialet makulerades? Kan detta sättas i samband med t.ex. konkursförvaltarens agerande då förlagsarkivet förstördes?
Nej. Jag har aldrig forskat i saken. Det kom fram för några månader sedan när Pål Espen Söbye var här och intervjuade mig och gick igenom materialet på SoL. Han begärde ut materialet från Länsrätten men fick då detta svar. Som tur är finns ett komplett material på SoL.

Vad har de officiella kommentarerna från statligt håll varit efter att den här affären utspelats? Försöker man fortfarande upprätthålla bilden av att detta handlade om ett normalt åtal mot ett företag som misstänktes för ekonomiska oegentligheter?
Överhuvudtaget inga kommentarer. Varken av det ena eller andra slaget. Jag fick 60 000, tror jag det var, som ersättning för nedlagt arbete med Strindbergsutgivningen.

Sympatisantpengarna är ju en springande punkt, eftersom de utgör gränsen mellan förlagsverksamhet och politisk aktivism. Krasst sett: hur var legaliteten i det förfarandet utifrån svensk lag? Utav de ursprungliga tolv åtalspunkterna, var det någon punkt som berörde detta? Var det möjligtvis så att det var detta som man indirekt försökte få tag på?
Nej, kommittén var copyrightinnehavare, representant och ombud var Klaus Croissant. Kommittén som var copyrightinnehavare skulle sålunda ha de juridiskt rättmätiga royaltyinkomsterna, vilka sändes till Croissant som deras ombud. Så skedde ett antal gånger, kanske två eller tre, med inhämtandet av Riksbankens tillstånd som var normalt när man förde över pengar från svenska bankkonton till utländskt bankkonto. Alltså från mitt registrerade aktiebolag till Croissants registrerade välkända advokatfirma. Men vid ett tillfälle sket jag i att göra det, dumt nog, men jag var irriterad på systemet. Sände alltså pengarna utan Riksbankens tillstånd. Bankerna som förmedlade transaktionen kollade aldrig om man fått tillstånd eller ej; det var inte deras business. På just den transaktionen fälldes jag. Min advokat, Björn Isakson, menade att vi skulle överklaga till Hovrätten eftersom jag säkerligen skulle frias där. Men vi hade flyttat till Italien. Jag var trött, genomtrött, på alltsammans. På Sverige. På kollegor. På så kallade vänner och så vidare, så jag sa: ”jag skiter i det, jag dras gärna med den villkorliga domen livet igenom”.

En tysk export som togs emot i Sverige med öppna armar från statsmaktens sida var ju Berufsverbot – yrkesförbuden som drabbat ett antal dokumenterade fall – kan det ha varit något som låg till grund för det som drabbade dig, och om det är så har du märkt av något sådant efteråt?
Jag har inga bevis för något sådant, framför allt eftersom jag ju aldrig sökt någon tjänst. Men å andra sidan kan jag ibland tycka det vara underligt att jag aldrig erbjudits en tjänst eller ett arbete utifrån de kunskaper och erfarenheter jag de facto har, oavsett vad man tycker om mina åsikter och så vidare. En enda gång tog jag kontakt med Bengt Göransson, när han var socialdemokratisk kulturminister och frågade om han hade något utredningsuppdrag jag kunde utföra. Vi hade ett bra samtal på hans tjänsterum, han var entusiastisk för idén och lovade återkomma. Men återkom aldrig. Vad gäller medarbetarskap i tidningar och tidskrifter så har jag ju medarbetat överallt från Svenska Dagbladet till Brand, i radion, och inte mött på motstånd någonstans.

Har du ansökt om att få ta del av de förmodade akter som säkerhetspolisen kan tänkas ha på dig?
SÄPO har jag aldrig bett få ut mina papper ifrån, för sådana bör rimligen finnas, ända sedan jag gjorde värnplikten i Uppsala. Vi var några stycken som satte undervisningen och systemet i gungning då och hade de sista månaderna ett eget schema. Under taktiklektionerna kom jag bland annat med förslag att Fi kom från väster, som alternativ. ”UT” skrek kapten Fredriksson. Så slutade jag ju utbildningen tre veckor för tidigt, eftersom jag kommit in vid RADA i London och föredrog den utbildningen framför regementet i Uppsala. Jag gjorde 1 repetitionsövning och efter den fick jag ett kort meddelande om att jag var avförd från rullorna, totalt utesluten ur försvarsmakten. Att SÄPO finns med i den ruljangsen är väl ganska självklart. Uppenbart ansågs jag vara alltför subversiv, totalt sett. Det komiska är ju att jag långt senare medarbetat i Kungliga Krigsakademiens Tidskrift, då bland annat om taktik och om Stauffenberg. Men, som sagt, jag har aldrig bett få ut handlingarna från SÄPO: det som står där är förmodligen i viss mån korrekt men antagligen misstolkat eller vantolkat.

I och med murens fall så offentliggjordes ju ett antal arkiv i DDR, vilket blivit aktuellt nu med krav från det politiska etablissemanget om offentliggöranden, vet du om du finns med i deras arkiv?
Stasi skrev jag till på rätt formulär och allting, när Berlinmuren föll och klassbarriärerna restes, och bad om mina papper. Men jag fick besked om att mitt namn överhuvudtaget inte fanns i något enda av alla deras många arkiv. Vilket är ju märkligt. Inte för att jag längtar efter att vara med i Stasiarkiven utan därför att jag ju började resa i DDR redan på 50-talet, hade mängder med kontakter där, tryckte många böcker där under åtskilliga år, och sedan denna RAF-bok. Mitt namn skulle alltså inte finnas i deras arkiv! Tror jag inte på. Däremot har jag uppfattningen att det finns Stasiarkiv som är lika hemliga idag som då. Är det de som finns i USA? Jag har aldrig testat att få inresevisum till USA, så jag vet inte om där finns något hinder.

Det tycks mig vara så att du ser din förläggargärning som ett uttryck för något som går utanför det krasst kommersiella och som snarare kan liknas vid en politisk handling. Hur ser du på det påståendet?
Ja, självklart, en politisk och en litterär handling. Kanske en kulturell handling. Jag ärvde en för den tiden ansenlig förmögenhet som jag kunde ha investerat i säkra projekt, köpt en skön vingård i Italien eller fortsatt med mina kamrater i London, tryggt och skönt och lagom ekonomiskt säkert. Men jag har faktiskt alltid haft åsikten att ärvda pengar skall användas, inte för egen trevnad, utan för något som pretentiöst kan kallas för det allmännas bästa. Se mina artiklar om att politiker och andra höga befattningshavare skall ha medelmåttiga löner och så vidare. Det är säkert en förskräckligt gammalmodig uppfattning, men jag menar, faktiskt, att man inte skall tjäna pengar på konstnärlig verksamhet, mer än vad som är nödvändigt för ett anständigt liv. Gärna en bra whiskey till exempel. Däremot skall den som av någon anledning har pengar i pungen använda dem så osjälviskt som möjligt. Jag tycker, faktiskt, att jag där är ett föredöme.

Hur har jag fått den inställningen? I första hand naturligtvis genom en sjuårig uppfostran hos jesuiterna, men också via min styvfar, som jag hade fin kontakt med till elva-tolv-årsåldern då jag fick reda på att han inte var min riktiga pappa, sedan blev det bara sämre och sämre och de sista femton åren av hans liv, sedan min mamma dött, hade vi ingen kontakt allt. Nåväl: min styvpappa kom från erbarmligt usla förhållanden. Han arbetade sig upp inom ICA från springschas till direktör. Han nekade till att ta emot löneförhöjningar eftersom han ansåg sig själv bäst kunna avgöra hur mycket lön hans arbete var värt. Med påföljd att hans pension var nästintill plusminusnoll, ungefär som min idag. Han startade ICA:s Frukt och Grönsaker och var där tills han dog. När vårt hembiträde bad honom ta med sig några lökar hem till middagen, gjorde han det bara om han fann några halvruttna som ramlat ur säcken. Idag låter detta otroligt, men det är dagsens sanning. Hans ärlighet var extrem. Min mamma älskade honom, men fick alltså mig med en annan man. Min mamma kom från en helt annan miljö, rika bönder på Söderslätt. Hur de träffades? Icke vet jag. Nåväl: efter lång utläggning tror jag du förstår efter vilka premisser jag drev förlaget. Det handlade, rått sagt, inte om krass kommersialism.

Tycker du att det finns något som idag går att jämföra med t.ex. utgivningen av RAF: texter?
Nej, tyvärr inte. Å andra sidan vet jag inte vad det skulle kunna vara. Situationen är en annan. Därmed inte sagt att den är bättre, snarare tvärtom. Se mina artiklar om det tysta Sverige. Det är tyst även i Tyskland, även om det börjar mullra bland den unga generation som idag är mellan 17 och 30. Jag tror att det kommer nya ”terrorister” i det centrala Europa. Förhoppningsvis har de läst RAF:s texter om stadsgerilla och förhoppningsvis har de lärt av RAF:s misstag och förhoppningsvis kan de skilja mellan den första generationen och de kommande.

Det semifascistiska Västtyskland som RAF såg, och kritiserade, är en avgörande del i den analys som gruppens aktioner utgick ifrån. Var det något som du såg själv, eller upplevde i kontakterna som förlagsman?
Ja, självklart såg jag det med egna ögon, fick informationer genom vänner, läste oerhört mycket litteratur, tidningar, tidskrifter och så vidare. Men i yrket som förlagsman mötte jag aldrig några hinder. Tvärtom. Jag mottogs synnerligen positivt såväl av den konservative Jüngervännen och utgivaren Ernst Klett som på ett liberalt förlag som Suhrkamp som av väldigt många vänsterförläggare. Suhrkamp hade jag flest kontakter med eftersom jag av dem köpte rätt många rättigheter, bland annat Peter Weiss, Walter Benjamin, Hermann Brochoch och så vidare. När RAF-boken väl var ute träffade jag dem ju bland annat på Bokmässan i Frankfurt am Main och i motsats till den avsky utgivningen väckte hos mina svenska kolleger, berömde de mig och tackade mig för att jag gjort det som de inte vågade eller kunde göra. Jag träffade inte en enda tysk kollega som tyckte det var skandal att boken utgivits. Tvärtom såg de den oavsett den egna politiska inställningen som ett historiskt dokument.

I tidigare intervjuer har du berättat att RAF hade sympatisörer bland radikalkonservativa i Västtyskland, vilka var dessa och vad tror du var deras intresse i att stödja RAF?
Här kommer du med en fråga jag inte kan och aldrig kommer att kunna svara på. Bortsett från motiven, som naturligtvis även kan ha varit annorlunda än de jag anger, kanske mer själviska konspiratoriska. Man måste minnas den tyska historien: med 1848-49, med Bismack, med kulturfejden mellan katoliker och protestanter, med ”det andra Tyskland” med Stefan George och bröderna Stauffenberg och andra. Alla dessa var tyska nationalister. Några vandrade tokig väg när Hitler hörde av sig. Några insåg var han förde Tyskland och hoppade av som Stauffenberg. Några var skeptiska från början som Jünger och Klett. Några var totalt främmande för nationalsocialism som idé, som George. En del var praktiserande katoliker eller protestanter. Gemensamt för alla dessa människor, där en betydande del tillhörde det verkliga gamla aristokratiska etablissemanget som alltid överlever och som, kanske just därför, kan se långsiktigt på ett lands och ett folks verkliga intressen, var och är en nationalism som snarare är kulturellt betonad än kopplad till politiska idéer och teorier. De trodde de kunde andas ut när Hitler var borta och ett nytt Tyskland skulle skapas. Det misslyckades redan från början i och med att landet delades. Hade till exempel Stauffenberg inte arkebuserats hade han haft alla skäl att ta livet av sig. Det märkliga är att just denna klass, som verkligen ville och som hade resurser att skapa ett friskt Tyskland, helt nonchalerades i efterkrigstyskland. Flertalet gick det ingen ekonomisk nöd på, tvärtom, men politiskt och kulturellt var det människor som inte existerade i offentligheten. Också juridiskt och ekonomisk skedde märkliga saker. Medan gamla nassar inom juridiken, pressen och läkarkår återgick till sina gamla tjänster som om ingenting hänt, återfick sin egendom och så vidare, så fick, till exempel Stauffenbergs änka vänta i decennier innan hon återfick sin egendom. Hitlers domar om landsförräderi, terrorism och så vidare stod kvar långt efter det Adenauer och demokratin installerats i BRD. Det där kan man skriva en hel bok om.

Tycker du att det återförenade Tyskland gör något som skiljer sig från det Västtyska samhällets sätt att hantera detta?
Ja, det är mer subtilt idag. Man måste också minnas att ej heller DDR gjorde upp med sitt nazistiska förflutna. Statistiskt sett var ännu fler gamla nassar engagerade på betydelsefulla tjänster i DDR än i BRD. Som jag ser det så är man idag tillbaks i en attityd där man inte tar hänsyn till historien. Inrikesminister Schäubles fadäs är ju helt obetalbar. Och det smittar ju av sig, precis som det smittade av sig under 1930-talet. Övervakningskameror, den här försvarsministerns (före detta försvarsminister Odenberg, red. anm.) totala aningslöshet. SÄPO:s utökade makt. En historielös regering, men därmed inte sagt att Persson var bättre.

Har RAF:s militanta kamp förändrat Tyskland på något sätt som du kan se? Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland?
Ja, delvis därför att man var på väg att svänga folkopinionen i radikal riktning, men det blev ett ordentligt magplask därför att man inte insåg sin begränsning. RAF-metoder kan lyckas hela vägen fram i länder som Nicaragua och Kuba men inte i ett samhälle som det tyska, inte heller i DDR för den delen. Man skulle ha lagt ner terrorverksamheten när man väckt den positiva opinionen, men bevarat strukturerna intakta, som ett ständigt hot berett att åter fungera aktivt. Inte bildat parti och blivit till en integrerad del av samhället. Tyvärr fanns det ju en hel del inom den tyska vänstern, som inom den svenska vänstern, som snabbt som ögat vände kappan efter vinden och vars engagemang i verkligheten var egoistiskt. Skit samma hur strukturen ser ut, bara jag kommer åt en god stol att pensioneras på. Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland? Nja, den slumrande fascismen hade visat sitt ansikte även utan RAF. Se hur det ser ut idag, då RAF mest är historia. Nej, jag menar att RAF:s existensberättigande var att man visade fram den slumrande fascismen i BRD – att den existerade och delvis hur den agerade. Det var RAF:s stora insats. När det var gjort och opinion skapats, skulle man gått i ide fram till dess utvecklingen gjorde det nödvändigt att åter agera. Agere contra.

Sedan början av nittiotalet så har RAF deklarerat ett eld upphör, inga aktioner har mig veterligen tillskrivits stadsgerillan sedan dess och i höst utkommer det en redigerad utgåva av RAF: texter på H:ströms förlag. Är frågan om RAF utagerad idag, avväpnad, och således bara av ett historiskt intresse?
Utgivningen av de delar av boken som handlar om stadsgerilla är i högsta grad aktuella texter. Se vad som sker i Italien och som börjar ske i Tyskland. Det mesta i originalupplagan är förlegat rent actionmässigt men har onekligen stort historiskt intresse. Stadsgerillaavsnitten tror jag kan användas konstruktivt också idag, precis som delar av Maos militärpolitiska skrifter som jag också gav ut.

Kan du se något som skulle kunna skapa en liknande affär idag – jag menar i fråga om utgivning av material som anses vara subversivt eller anknutet till terroristverksamhet? Kanske en samlingsvolym av Osama Bin Ladens tal eller en samlings-dvd med Al-Qaida:s videokommunikéer?
Nej, det är inte samma sak, även om man skrämmer med Bin Laden och hans fyrtio rövare, och trots elfte september och annat så berör det inte de vanliga medborgarna på samma sätt som om terroraktioner sker av europeiska ungdomar som är en del av vanliga människors vardag. Just därför är det väl som med de brittiska muslimer som agerat i London skrämt upp, eftersom de, trots allt var vanliga snälla och belevade och hyfsat utbildade brittiska ungdomar, visserligen med invandrade föräldrar, men det är ju vanligt i Storbritannien, precis som i dagens Sverige. Men en bok med deras eventuella texter och så vidare, nej, jag tror inte det skulle få samma konsekvenser. Mediemarknaden har ju förändrats radikalt sedan 1970-talet.

Ser du några tendenser till att åternazifieringen av BRD går igen i det som sker i Europa idag med övervakning och kriget mot terrorismen? Hur ser du i så fall på detta?
Ja, verkligen. Och jag tror att det sker en mobilisering också från det andra hållet, i vad jag tidigare nämnde om Italien och Tyskland. Det mest intressanta är, tycker jag, att den kommande terrorismen och politiska radikalismen även om den hämtar inspiration från i stort sett samma källor som under 1960- och 1970-talen, så är man idag inte dogmatisk på samma sätt. Målet är viktigare än medlen, för att använda en utsliten klyscha. Med tanke på lättheten idag att utan större besvär och kostnader komma över avancerade vapen, subtil underrättelseteknik och så vidare och med tanke på den oerhört välutbildade ungdomskader som idag finns framför allt vad gäller underrättelseteknik, så är jag övertygad om att vad som förestår blir långvarigt, blodigt och kommer att sluta i den värld som Ernst Jünger beskriver i Eumeswil. Oavsett vilken ”sida” som ”segrar”.

I vilket stadie tycker du att Europa befinner sig idag? Närmar man sig det som BRD befann sig i då RAF agerade, eller har vi redan passerat denna gräns?
Nej, man har ännu inte passerat gränsen, eftersom Tysklands återförening, Helmut Kohls pragmatism och en hyfsad ekonomisk utveckling för medelklassen har fördröjt utbrottet.

Ser du någon legitimitet för en väpnad kamp a’la RAF idag, och skulle det någonsin kunna uppbådas något som helst folkligt stöd för ett sådant motstånd?
RAF är idag dött och historia, därför kan man redan idag tala ganska öppet om RAF. Men det kommer nya former av väpnat motstånd. Historiskt sett har det alltid gjort det. Det är aningen vilseledande när man försöker intala människor att det vi inte vill skall hända igen inte heller kommer att inträffa. Självklart blir det nya väpnade uppror. Och visst går det att få folkligt stöd för sådan aktivitet, om man agerar med människors bästa för ögonen och inte gör sådana idiotiska misstag som RAF gjorde.

+ + +

Den här intervjun ingick i den artikel som tidigare publicerats i tidskriften Kulturkritiks tredje nummer under hösten 2007. Här har texten delats upp i tre delar – där den här första delen av intervjun är den andra delen – för att inte göra den alltför stor och oläsbar genom bloggformatets begränsningar. Det är också därför artikeln på sina platser missar händelser som skett efter september 2007. Detta har inte rättats till förutom på ett par ställen med hänvisning till författarens anmärkning. Publiceringen av de följande delarna kommer ske under det kommande veckoslutet.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism, intervju

Prolog
Jag minns ett samtal jag hade med en antikvarieföreståndare på Södermalm i Stockholm under mitten av nittiotalet. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag hade i alla fall ställt den där frågan som jag alltid ställde då jag gick in till ett antikvariat på den tiden. Frågan berörde en bok som var lika mytisk som den var svår att få tag i. Mannen med koftan bakom disken hade självklart svarat nekande både på frågan om han hade den där boken inne, och följdfrågan om man kunde reservera den för framtiden. Det gjorde dom alltid.

Ett par år tidigare hörde jag först talas om den där boken. Den hade nämnts vid ett samtal i en källarlokal i Uppsala där jag var en tyst novis i en vänsterpolitisk kulturförening. Jag minns att det var någon som nämnde den i ett samtal en sen fredagskväll då vi satt och drack öl – ungefär tio stycken skamfilade typer i ett källarkrypin på högst tio kvadrat som hade färgbombats av nazister tidigare i veckan – det var någon som sa att den där boken, den fanns uppe på Carolina Redeviva men var helt omöjlig att få låna. Någon föreslog att den skulle exproprieras. En annan nämnde att den säkert gick att få tag på i något av antikvariaten som omgav universitetet. Efter den kvällen upptog den där boken rätt stor del av det där som jag bara måste få tag i. Ju längre tiden gick, desto mer önskade jag komma över boken, och ju mer jag önskade finna den desto längre ifrån den tycktes jag hamna.

Just nu så har jag boken intill mig. Den ligger faktiskt här i en plastficka. Den är sliten och håller knappt ihop och jag vågar inte längre bläddra i den för då riskerar den att släppa i limningen. Jag har faktiskt aldrig vågat läsa dess gulnade sidor så som det nog var tänkt att den skulle läsas; att refereras ur vid möten, som en instruktionsbok vid aktioner eller som en läsebok för ett väpnat motstånd. Jag har gläntat på sidorna, läst försiktigt och aldrig velat lämna den utan uppsikt.

Den här texten som du just nu läser har flera huvudpersoner. Men främst är det den där boken som avhandlats här ovan. Men det är också berättelsen om förläggaren som gav ut boken och som på köpet hamnade mitt i något som mest kan liknas vid ett händelseförlopp signerat någon av de stora mästarna inom den politiska thrillergenren. Det här är berättelsen som tar oss med till en tid där demokratin stod och vägde. Huvudpersonerna i dramat är boken RAF: texter (Bo Cavefors bokförlag, 1977), stadsgerillan Rote Armee Fraktion och den tidigare förläggaren och numera skriftställaren Bo I. Cavefors.

I
Idag är det trots allt svårt att riktigt greppa den tid som det här dramat utspelade sig i. Lika svårt är det att verkligen uppfatta vad det var som föranledde det hela. Det är i efterkrigstidens Tyskland – ett krossat rike och en delad nation – där det i väst stod allierade västmakter och i öst dess forna vapenkamrat Sovjetunionen. Den tyska nationen delades efter kriget upp i två statsbildningar – i öst det socialistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och i väst den kapitalistiska Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) – en slagen nation som fick rätta sig under segermakternas dekret och villkor. Länder som fötts ur något av det värsta som drabbat Europa någonsin; det nationalsocialistiska Tyska tredje riket som 1945 förvandlats till intet mer än grus och damm.

Det känns egentligen alldeles överflödigt att försöka författa en översiktshistoria för något som ligger så nära i tiden. Kanske skulle det vara nödvändigt på grund av att den socialdemokratiska och den borgerliga historieundervisningen i den svenska skolan är så undermålig, men jag förutsätter att läsaren är fullt medveten om det andra världskriget, nazismens brott och det på efterkrigstiden påföljande kalla kriget.

Vad som dock är viktigt att poängtera är de två tyska staternas förhållande till sitt gemensamma nazistiska förflutna, eller jag kanske ska skriva deras ickeförhållande till detta. I både DDR och BRD så kunde forna nazistkoryféer återgå till det civila livet med näst intill inga reprimander alls för sina tidigare handlingar. Detta måste påpekas för att den fortsatta berättelsen ska kunna förstås. Ett av skälen till detta står att finna i det kalla krig som följde på freden efter andra världskriget. Där två nationer kom att stå i centrum för det som skulle komma bli samhällssystemens stora kamp under närmare femtio år, som båda bar på oket från sina forna nazistiska härskare på sina nu (mer eller mindre) emanciperade axlar och som stod mitt i ett sönderbombat Europa. Gitta Sereny går på djupet med det tyska oket i sin bok Tyskt trauma (Ordfront, 2003). I sina möten med personer som har stått det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) nära har hon försökt söka efter vad det var som gjorde Hitlers regim till det rätta för de inblandade, samt sökt efter det tyska förhållandet till dess mörka historia. Den dubbelhet som efterkrigstidens, i detta fall, västtyska befolkning burit på benämner hon som ett av skälen till att omvärlden har haft så svårt att hantera Tyskland utan att återkoppla till det som har hänt historiskt.

”För denna majoritet är det omöjligt att inse att orsaken till världens oförmåga att förstå dem är att de, som en nation, som familjer och individer, lever ett oerhört farligt och vilseledande dubbelliv. Ett liv som å ena sidan genomsyras av de monstruösa händelserna i nationens nära förflutna – händelser som, trots den tid som förflutit och trots att livet numera är gott och går sin gilla gång ändå ligger där och skvalpar så nära ytan att ursäkter, rättfärdiganden, anklagelser eller sorg flödar fram vid minsta anledning eller provokation. Å andra sidan finns det de som rationaliserar eller bagatelliserar det som helt enkelt inte kan uthärdas, rationaliseras eller bagatelliseras, genom att eftertryckligt och inför alla och envar, och framförallt inför sina egna barn som de därigenom infekterat med detta självbedrägeri, hävda att det förflutna egentligen inte hände – eftersom de själva som individer ››inte var där‹‹ eller ››inte visste något‹‹, vilket ofta är sant.” (Sereny:82-83)

Sereny skriver att detta förhållningssätt, som generationerna som var i vuxen ålder under Hitlers styre, hade ”[…] det helt enkelt legat utanför deras förmåga att acceptera att de är medskyldiga till sin egen historia”. (Sereny:83) Med detta i åtanke så står vi i redo att ge oss på en av de viktigaste punkterna i denna berättelse. Nämligen det som har kallats för åternazifieringen av BRD.

II
Åter måste vi gå tillbaka i historien för att ens kunna försöka förstå vad åternazifieringen av BRD egentligen betyder. Först så måste vi konstatera att det nationalsocialistiska Tyskland var ett samhälle som vilade uppå NSDAP:s axlar. Samhällskroppen genomsyrades av den kontroll som det nazistiska partiet utövade genom partianslutning, organisationer och i militariseringen av det civila samhället. Den totalitära staten hade skapat ett system som dels kunde kontrollera sin befolkning, men också premierade dem som gjorde sitt för nationen och i förlängningen för partiet. Detta gällde både för den enskilde individen såsom för företagares verksamhet. Jan Myrdal skrev 1972 i FiB/Kulturfront om fyrtioårsminnet av Hitlers makttillträde 1932 då NSDAP ingick samlingsregering med det Tysknationella Folkpartiet (DNVP). Myrdal för fram det tyska monopolkapitalets allians med NSDAP, vilket skulle gynna dessa företag ofantligt, och poängterar att de som var Tysklands herrar under trettio- och fyrtiotalet också var det 1972 – och således är de det än idag i den mån de fortfarande trotsar döden. I det nazistiska Tyskland stred monopolkapitalisterna, likt de gör idag, om vem det var som skulle få tillsätta ekonomiminister i regeringen och lierade sig med de olika maktcentra som den nazistiska staten bestod av. En allians som är av särskilt intresse för förståelsen för problematiken kring åternazifieringen var den mellan kemi- och elindustrin och Reichsführer Heinrich Himmlers SS. Denna relativt unga del av det nazityska näringslivet bildade vänskapsförbundet ”Freundeskreis des Reichsführer SS” då järn-, stål- och kolkapitalet manövrerade statskassan till sin kandidat, riksbankspresidenten Hjalmar Schacht, då ekonomiministerposten tillsattes 1934. I den SS-lierade organisationen fanns företag som än idag står att läsa på ekonomisidorna i dagspressen, som det går att investera pengar i både på börsen och i daglighandeln. Flick-koncernen, IG-Farben, Siemens, Bosch, Oetker och en och annan bank samlades kring sammanträdesborden i samkväm med mordorganisationen SS. Samarbetet gick långt utanför att enbart vara en sällskapsklubb för prominenta medlemmar i NSDAP – redan 1936 inrättade denna vänskapskrets ett särskilt konto, Sonder-Konto S, som sedan kom att användas till att betala ut personliga belöningar ”[…] åt höga SS-officerare och för speciella ändamål” (Myrdal:77). Bland dessa ”speciella ändamål” står det dels att finna de försökspersoner som hämtades ur koncentrationslägren och som användes i tester som påståtts ligga industrin till gagn. Men det allra viktigaste som tillföll det tyska monopolkapitalet under NSDAP:s styrelse var den outsinliga källa till billig arbetskraft som tillhandahölls genom SS försorg som bar det administrativa ansvaret för koncentrationslägren.

I samband med att det nazistiska Tyskland drivit sin nation och sin befolkning till avgrundens rand så inleddes rättegångarna i Nürnberg arbetet med att utkräva ansvar från dem som ännu inte hunnit ta sitt liv eller undgått att gå under jord och därtill fly fältet. Processen som pågick mellan åren 1945-1946 kan i efterhand lämna övrigt att önska i fråga om utdömande av straff och påföljder för de krigsförbrytelser som det nazistiska ledarskiktet gjort sig skyldiga till. Flertalet av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff som sedan kortades betydligt och därefter var dessa herrar redo att åter träda in i det civila samhället. Till dessa skenstraff som utdömdes bör tilläggas att de allierade segermakterna i andra världskriget hade framfört krav på en denazifiering av det tyska samhället. Detta innebar att spåren efter den nazistiska staten skulle utplånas, organisationer skulle upplösas och personer avskedas från tjänster inom förvaltning och samhällsfunktioner. Detta var dock något som avstannade – precis som att straffen för de allra flesta i Nürnbergrättegångarna kortades – med hänvisning till att denazifieringen stod i begrepp att upplösa den tyska administrationen i de ockuperade zonerna och därmed också de i samhället bärande funktionerna. Skillnaden mellan zonerna var förstås markant; i de franska och de brittiska zonerna så väntade sammanbrottet tidigt, men snart stod det klart att samma sak var på väg att ske även i de av amerikanerna ockuperade zonerna. I den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland, det som sedan kom att bli DDR, genomfördes utrensningarna av den administrativa klassen mer konsekvent och upp till 520 000 personer rensades ut och många ersattes av exiltyska kommunister som utbildats i Moskva. Men trots detta så kom även många före detta nazister att ingå i DDR:s administration efter att processerna avslutats. Redan 1948-49 var processen avslutad i västmakternas zoner och flera som blivit sparkade från sina tjänster återanställdes då kampen mot nazismen byttes ut mot kampen mot kommunismen. En kamp som kom att fortsätta under många år i det som kom att bli BRD.

III
Med kunskapen om Tysklands efterkrigstid så framstår det klart att kampen inom den delade tyska nationen var det som skulle komma att dominera mycket av det kalla kriget. Två stater som konkurrerade på alla plan och som i sin iver att vara det bästa Tyskland gick långt utöver det som i andra samhällen skulle kunna anses vara rimligt. Att det uppstod en totalitär stat i DDR råder det inga tvivel om då förloraren i det kalla kriget fått sina fel och brister dragna i ljuset från segrarnas lysande parad. Att det i BRD förekom minst lika totalitära ingrepp i dess demokrati är knappt allmänt känt. Jörn Svensson visar i Vägen till det fjärde riket (Cavefors Bokförlag, 1963) på ett skrämmande vis på det som kom att ligga i bakgrunden som en mörk skugga från förr då det militanta motståndet allt mer tog form ur studentrevolterna i 1960-talets BRD.

Att åternazifieringen av Tyskland följde direkt på den avstannade, ja till och med katastrofala, denazifieringsprocessen står klart då återanställningar av avskedade nazister sattes till verket. Men det rörde sig inte enbart om statsanställda byråkrater, kommunala ämbetsmän, journalister eller affärsmän som återgick till sina civila professioner. Även det militära etablissemanget stod öppet för dem som bara några år tidigare hade varit med och genomfört ett totalt krig mot flera europeiska stater samt Sovjetunionen. Redan 1950 inträdde före detta Generalmajor Adolf Heusinger som militär rådgivare åt förbundsregeringen på dåvarande förbundskansler Adenauers begäran. 1957 utnämndes samme man till generalinspektör åt Bundeswehr (det demokratiska BRD:s motsvarighet till Wehrmacht) och fick titeln fyrstjärnig general (vilket motsvarade generalöverste i Wehrmacht). Heusingers förflutna gör gällande, som Jörn Svensson poängterar, att det demokratiska BRD:s absoluta toppskikt inom militärmakten bar på betydande brott mot fredsfördragen både efter första som andra världskriget. Heusinger ingick redan 1931 i en hemlig stab som i sin form var ett brott mot Versaillesfreden. Efter NSDAP:s maktövertagande så avancerade han snabbt inom Wehrmacht och 1943 utnämndes han till generallöjtnant och ställföreträdande chef för arméns generalstab. (Svensson:187-188) Av dokument som Jörn Svensson redovisar står det klart att Heusinger var en del av det militära och politiska etablissemang som planlade krigspolitiken som kom att omfatta allt från överfallet på Polen 1939, till fälttågen mot Nederländerna och Belgien, och vidare till Operation Barbarossa. Således var hans intåg i BRD:s militärmakt ett brott mot fredsfördraget som dikterades efter kriget. Men det slutar inte där. Då Heusinger, som faktiskt aldrig var medlem i NSDAP, tillträdde som ordförande i NATO:s ständiga militärutskott så efterträddes han av en dömd krigsförbrytare i generallöjtnant Förtsch som frigivits ur fängelse först 1955. Denne man som kom att inneha den högsta militära positionen inom Bundeswehr hade så sent som 1945 utnämnts till generallöjtnant av det nazistiska ledarskiktet. (Svensson:207-208) Förtsch bar på en historia av nazistisk verksamhet, vid sidan av de tyska krigshandlingarna, som bland annat tog sig uttryck i införandet av en ”pliktlära” för armén 1941, Der Offizier der deutschen Wehrmacht, Eine Plichtlehre, i vilken man kunde kan läsa om Adolf Hitlers ärorika deltagande i första världskriget: ”Adolf Hitler var soldat i den tyska armén. Han var det frivilligt och med hela sitt hjärta under det största av krig, som en armé dittills hade haft att genomkämpa […]” och vidare ”[…] ty om överhuvudtaget någon makt i Tyskland kunde befria hären och marinen från Versailles tyngande kedjor, så var det denne kanslers makt”. (Svensson:209) Förtsch pliktlära för den tyska krigsmakten skrädde inte orden i sitt stöd, och hyllande, av den nationalsocialistiska ideologin: ”Alla lagar baserade på nationen och rasen, alla grundprinciper för det politiska, ekonomiska och kulturella livet i den nya staten måste också vara officerens. Alla strävanden som tjänar detta mål, kräver hans positiva insats och hjälp”, och kopplingen mellan den nationalsocialistiska staten och krigsmakten var något som inte fick ifrågasättas: ”Den som inte ur djupet av sitt hjärta bejakar denna nationalsocialistiska stat, den som har en likgiltig eller rentav avvisande attityd till denna stat och till den världsåskådning, som format den och nu är dess bärare, har intet att göra som officer i den nya tyska krigsmakten”. (Svensson: Ibid.)

Förtsch var en dömd krigsförbrytare, en nazistisk krigspropagandist och nu också en av BRD:s högsta militära befälhavare. Dessa två militärer som i BRD:s tjänst rehabiliterats är bara ett axplock av dem som kom att förlåtas sina tidigare missdåd, detsamma gäller de sammanslutningar med före detta militärer ur SS (den militära grenen av NSDAP) som uppstod efter kriget, och än fler exempel finns det att läsa om i Jörn Svenssons bok.

Men det finns även andra mer beklämmande, och uppenbart moraliskt felaktiga, händelser i BRD:s historia. Ett ytterligare exempel är de undantagslagar som BRD på ett sätt ärvde från Weimarrepublikens dagar – som i sin tur ledde fram till avskaffandet av demokratin i och med NSDAP:s maktövertagande. Giorgio Agamben skriver i sin bok Undantagstillståndet (Propexus, 2005) om Weimarrepublikens sista skälvande år som ett konstant och utdraget undantagstillstånd. I skydd av artikel 48 i den Weimartyska författningen kunde den sittande regeringen genomföra något som kan liknas vid en ”presidialdiktatur” där befogenheterna för detta var så oklara att näst intill allt kunde legitimeras under denna artikel. (Agamben:32) Detta lagstadgade undantagstillstånd kom att åberopas ofantligt många gånger med början i regeringen under Brünings ledarskap och juristen Carl Schmitt har skrivit att ”ingen författning i världen har så enkelt legaliserat en statskupp som Weimarförfattningen” (Agamben: Ibid.), då denna lagpassus bland annat åberopades för att ”fängsla tusentals militanta kommunister och till att inrätta specialdomstolar med befogenhet att utfärda dödsstraff” (Agamben:32-33). Agamben poängterar att utan denna artikel i författningen och det faktum att Tyskland genom tillämpningen av densamma befunnit sig i ett konstant tillstånd av presidialdiktatur så hade inte NSDAP och Hitler kunnat genomföra sin statskupp. I Vägen till det fjärde riket visar Jörn Svensson på det som kom att bli till BRD:s artikel 48 i form av det som lades fram som ett förslag 1962 under namnet Notstandsgesetz-lagstiftningen (vilket sedan implementerades 1968 förf. anm.). Detta lagförslag gick utöver det självklara i att deklarera undantagstillstånd i krigstid eller vid naturkatastrofer, och inbegrep även ingrepp i ”yttranderätt, församlingsfrihet, föreningsfrihet […] [och] inskränkning i rätten att fritt välja yrke” (Svensson:245-246). Fast det anmärkningsvärda var att undantagstillståndet nu även skulle gälla i tider av ”inre fara”. Detta förlag kom som en följd på händelser och domslut som fattats åratal innan detta. Den 17 augusti 1956 förklarades Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) författningsstridigt av författningsdomstolen i BRD, alla dess ekonomiska tillgångar beslagtogs och partiet upplöstes. Detta beslut grundades på artikel 21 i den västtyska författningen:

Partier, som beträffande sina målsättningar eller sina anhängares sätt att förhålla sig har som syfte, att inkräkta på eller avskaffa den frihetliga demokratiska grundordningen eller sätta förbundsrepublikens bestånd i fara, är författningsstridiga. I frågan om författningsstridigheten fäller författningsdomstolen i förbundsrepubliken utslag. (Svensson:271)

I den rättsprocess som kom att avgöra KPD:s fortsatta verksamhet så fördes regeringens talan av sex personer varav två personer var politiska ämbetsmän inom BRD:s statliga förvaltning; statssekreterare Ritter von Lex och kanslichef Hopf. En särskådning av dessa två personer som förde statens talan visar att von Lex redan 1933 suttit i den tyska riksdagen som representant för det högerextrema partiet Bayerska Folkpartiet och där förordat Adolf Hitlers fullmaktslag. Han kom även att vara referent hos ”Riksidrottsledaren” och statssekreterarer inom den nazistiska förvaltningen. Kollegan Hopf hade varit medlem i NSDAP, men av mindre betydande betydelse. Dock var han en av de allra mest aktiva inom det som kallats för Spiegel-affären. (Svensson:276)

Under processen mot KPD framfördes från regeringens håll tvivel mot partiets avsikter som ett tyskt parti. Partiet som var marxist-leninistiskt bedömdes utifrån dess teori som avsågs vara författningsfientligt. Jörn Svensson redovisar att åklagarsidan förde fram litteratur som kan härledas till marxism-leninismen som bevisföring, vilket Svensson med rätta bedömer som tvivelaktigt. Den litteratur som anfördes som bevis mot KPD var bland annat:

Marx och Engels: Kommunistiska manifestet (1848), Die Deutsche Ideologie (1845)
Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1850), Der Bürgerkrieg in Frankreich (1871)
Engels: Die Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft (1877)
Lenin: Was tun? (1902), Zwei Taktiken der Sozialdemokratie (1905), Drei Quellen und drei Bestandteile des Marxismus (1913), Ueber das Recht der Nationen auf Selbstbestimmung (1914)
Stalin: Anarchismus oder Sozialismus (1906)
(Svensson:279-280)

Varför detta är av vikt att föra fram kommer jag återkomma till när vi närmar oss denna artikels kärna, kan litteratur stå inför rätta? Uppräkningen här ovan visar att författningsdomstolen bland annat åberopade över ett hundra år gamla texter som varandes författningsstridiga. I totalitära stater är det ingen ovanlighet att viss litteratur bedöms som skadlig för befolkningen, ja även subversiv mot statsbildningen i sig, och i vissa fall har litteratur samlats ihop och bränts i vad som skulle kunna kallas för ett litterärt atodafé. I andra fall har man samlat ihop författare och bränt dem.

Det som resulterade i KPD:s utträde ur den politiska gemenskap som utgordes av BRD:s representativa demokrati var grundat på partiets påstådda tyskfientlighet och dess politiska mål – något som enligt lagstiftningen inte behövde stödjas på offentligt eller intern material utan är något så sublimt som att författningsdomstolen kunde komma att utdöma förbud med hänvisning till ”hemliga mål” (Svensson:284), vilket måste anses vara totalt rättsvidrigt i något som påstås vara en rättsstat. Vidare framförde domstolen argument mot KPD som inte kan anses ha något att göra i en rättssal som avgör ett partis fortsatta politiska arbete. Bland annat bedömdes partiets legitimitet utifrån något så absurt som ”kommunisternas attityd” (Svensson:290) och sätt att deltaga i den offentliga debatten. Alltså huruvida de uttalade sig på ett sätt som kunde accepteras av de etablerade partiernas företrädare; ett exempel är (och detta är taget ur domstolsprotokoll) då Förbundskansler Adenauer av kommunisterna påstods ha ”spelat under täcket med fascister” (Svensson:292), vilket de facto var sant då övervintrade fascister ingick i regeringen! Alltså, i brist på konkreta bevis så återkommer författningsdomstolen gång på gång till partiets stil och att det är bristen på respekt i partiets agitation som är föremål för rättsprocessen. (Svensson:294) Vad som kan konstateras är att processen mot KPD 1956 var en rättsprocess där utgången var given långt innan dom hade fallit.

En direkt konsekvens av KPD-processen var Berufsverbot (yrkesförbud), som BRD infört för att kunna hantera vänsteroppositionens inflytande över samhället. Detta innebar att en medborgare i BRD inte fick inneha statliga eller kommunala tjänster om dennes ”författningstrohet” kunde ifrågasättas. (Maas:7) Detta innebar rent konkret att då Utz Maas bok Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976) kom ut på svenska, och dessa regler varit verksamma i över fyra år, så hade närmare 800 000 sökande till offentliga tjänster (och redan anställda) fått genomgå personundersökningar för att få sin ”författningstrohet” prövad. (Maas: Ibid.) Yrkesförbud är såklart inget unikt för BRD, även Sverige har tillämpat denna typ av totalitär praktik i tillsättandet av tjänster inom statlig och kommunal förvaltning (se IB-affären, und so weiter). Så hade även förfarandet varit tidigare i BRD men i och med det beslut som fattades i delstaten Hamburgs senat 1971 så blev detta förfaringssätt till en del av administrationen.

Innan beslut fattades så hade yrkesförbudet genomförts på högst personliga grunder och riktats mot enskilda individer, men genom senatsbeslutet så gavs förfaringssättet rättslig legitimitet. (Maas:16) Den juridiska praxis som nu infördes blev så till en politisering av juridiken. Ett exempel på denna politiserade utnämningspraxis är fallet med professor Horst Holzer. (Maas:17) Holzer hade 1971 sökt en tjänst vid Bremens universitet, där han hade uppmanats av senaten att överta professuren vilket i sin tur innebar att han i princip var senatens kandidat till tjänsten. Detta var i april 1971. I augusti samma år, knappt fyra månader senare, vägrades han tillsättning med hänvisning till att han var medlem i Deutsche Kommunistische Partei (förkortat DKP och arvtagare till KPD som avhandlats här ovan). Holzers överklagande, som sedermera avslogs, låg således till grund för det beslut som Hamburgsenaten kom att fatta. (Maas:18) Utz Maas konstaterar att det precis som vid förbudet mot KPD så var det själva marxism-leninismen som står som det avgjort allra mest utmanande mot BRD:s författning. I frågan om professor Holzer så förnekade han aldrig att han sympatiserade med marxism-leninismen och att KPD var ett marxist-leninistiskt parti står utom all tvekan. Därmed torde BRD:s officiella inställning till det demokratiska i att grunda sig en egen uppfattning och uttrycka denna vara klar.

Jag är medveten om att denna genomgång av BRD:s skendemokratiska förhållningssätt till sina medborgare är fragmentarisk och irrande. Exemplen som jag för fram är endast nedslag i ett allt annat än demokratiskt 1900-tal, snarare är dessa exempel något som förekom över hela linjen – både i väst som i öst och i ”neutrala” områden som Sverige ut. Den tyska situationen, med alla sina reaktionära inslag i dess ”moderna demokrati”, blev under 1960-talet än skarpare då studentrörelser och samhället i stort sköljdes över av en vänstervåg av tsunamimått mätt. Detta skedde i stort sett hela västvärlden och hämtade bland annat sin kraft från de vänsterideologiska befrielserörelser som kämpade för nationell frigörelse i den så kallade tredje världen. Befrielsekrigen i Sydostasien med Indonesien och Vietnam, den palestinska kampen i mellanöstern, viljan till demokrati som krossades av Shahen av Iran, det koloniala oket som kastades ut i de Afrikanska staterna och gerillakampen i Sydamerika kom att locka fram sympatier hos den unga generation européer som var barn av det kalla kriget. På vissa platser, som i Sverige, tog sig vänstervågen förhållandevis harmlösa uttryck, medan andra, som i Frankrike, Italien och Tyskland, så kom vänstervågen att samla kraft ur den totalitära historia som dessa länder bar på och bli till något allt mer radikalt än vad någon trott varit möjligt.

Konfrontationen mellan vänsterrörelserna och statsmakten i BRD kom att bli något utöver ett ”vanligt” ungdomligt ifrågasättande av auktoriteter. När sextiotalet gick över i sjuttiotal så hade kravaller och massarresteringar kommit att bli till vardagsmat i mediernas rapportering, och ur konflikten mellan dessa rörelser och staten kom något helt annat att födas än de patenterade upplopp som hörde det gångna årtiondet till; nämligen konceptet stadsgerilla och militanta rörelser som Bewegung 2. Juni och Rote Armee Fraktion (RAF).

Att här försöka bena ut exakt vad det var som föranledde denna militanta radikalisering av vänsterrörelsen, vilken ideologisk bakgrund som dessa rörelser hade eller på något sätt försöka rättfärdiga detta uppror som kom att bli till ett lågintensivt krig i BRD är omöjligt. Hela historien kring rörelserna och konfrontationen mellan staten och dem är så snårig att det skulle krävas ett större verk att redogöra för detta. Vad som ändå kan konstateras är att den onda spiral som den tyska staten och polismakten tillsammans med radikaliseringen av dessa rörelser innebar, skulle komma att förändra det tyska samhället i grunden. Inte bara i fråga om repressionen från statsmaktens sida eller i de radikalas förhållande till densamma, utan även bland vanliga tyskar som inte tagit ställning i detta som kom att utspelas.

Från att ha varit ett ifrågasättande av auktoriteter och en solidaritetsrörelse med förtryckta folk i tredje världen, vidare över polisskotten som avrättade Benno Ohnesorg under oroligheterna som utspelades vid den iranska Shahens besök i Västberlin 1967, via fängslandet av Andreas Baader och fritagningen där Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin tog plats vid hans sida, och där konceptet stadsgerilla på allvar blev en del av det politiska landskapet fram till gripandena som ledde rättsprocesserna i Stammheim, så är åren många och turerna invecklade. De tre namnen som nämns här ovan är idag synonymt med ett våldsamt sjuttiotal, men att det fanns en intellektuell diskussion i det hårda debattklimat som rådde i Tyskland vid denna tid glöms bort. Nobelpristagaren i litteratur, Heinrich Böll, försökte vid denna tid diskutera vad det egentligen var som hade föranlett radikaliseringen som ledde till att RAF deklarerat Volkskrieg mot den västtyska staten. (Kumm:195) I pressen, som dominerades av Springer-koncernen, fick Böll epitetet sympatisant vilket gick utöver ett passivt sympatiserande i dess ögon och därmed blev till en intellektuell medbrottsling. (Kumm:215) Där Böll kritiserade det brutaliserade utövandet av makt från BRD:s sida så såg alltså den fria pressen ett medlöperi med terroristerna. Den fria tanken, den som valde att vandra fritt istället för rätt, utsattes således för något som i dagens debatter kallas för guilt-by-association och som nyttjas friskt i polariserade debatter.

Läsaren av denna artikel bör på eget initiativ söka sig till källorna som finns för att bena ut vad det egentligen var som hände under denna turbulenta tid – jag uppmanar även den intresserade att se utanför BRD:s gränser och ta ett globalt grepp om dessa händelser.

Litteratur:
Agamben, Giorgio (2005) Undantagstillståndet. Propexus.
Kumm, Björn (1998) Terrorismens historia. Historiska Media.
Maas, Utz. (1976) Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin, Zenit & Bo Cavefors Bokförlag.
Myrdal, Jan. (2007) Medvetandet gör oss ansvariga – Valda texter 1957-2007. Murbruk Förlag.
Sereny, Gitta. (2003) Tyskt trauma. Ordfront förlag.
Svensson, Jörn. (1963) Vägen till det fjärde riket. Bo Cavefors Bokförlag.

+ + +

Den här här texten har tidigare publicerats i tidskriften Kulturkritiks tredje nummer under hösten 2007. Här har texten delats upp i tre delar för att inte göra den alltför stor och oläsbar genom bloggformatets begränsningar. Det är också därför artikeln på sina platser missar händelser som skett efter september 2007. Detta har inte rättats till förutom på ett par ställen med hänvisning till författarens anmärkning. Publiceringen av de följande delarna kommer ske under det kommande veckoslutet.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism

Efter segern mot Polen 1939 började den tyska ockupationsmakten att transformera om Lodz till en idealstad. Litzmannstadt som staden döptes om till av den tyska administrationen var tänkt att bli en centralort för den del av Polen som kom att införlivas i det Tredje Riket. Administrationen investerade pengar i infrastruktur och uppmuntrade tysktalande polacker att bosätta sig i staden. Men den viktigaste, och mest avskyvärda, delen av denna koloniala transformation var att förinta Lodz betydande minoritet av judiska polacker. Cirka 200 000 judar bodde i Lodz när nazisterna skapade ett ghetto i staden, och endast 1 000 överlevde fram tills att den Sovjetiska armén intog staden i början av 1945.

Den amerikanske historikern Gordon J. Horowitz, har med sin bok Ghettostadt, gjort en betydande insats. Samtidigt som han sätter ghettot och likvideringen av det i sin vidare kontext, lyckas han genom att spåra ögonvittnesskildringar att göra den fruktansvärda processen levande. Genom att fokusera på ett ghetto istället för ett förintelseläger eller koncentrationsläger, så får man som läsare ett bättre perspektiv på hur allomfattande de nazistiska åtagandena för förintelsen var.

Vi får följa ghettots hela livscykel. Från dess födelse till dess likvidation. I takt med att nazisternas planer för förintelsen sattes i verket, samlade man judar från hela Europa i ghettot i Lodz. Därifrån så fördes judar främst till Chelmo för att mördas. För att stävja deporteringarna försökte det judiska rådet att bygga upp fabriker inuti ghettot som försåg den nazistiska administrationen med produkter. Tanken var att bli så pass viktiga för nazisterna att man inte skulle deporteras. Så blev inte fallet.

Men det finns ett antal aspekter med Ghettostadt som är problematiska. Författarens språkbruk är ibland för personligt. Horowitz känslor tar ibland överhanden när han väljer adjektiv att beskriva det som han vill lägga fram. Ett försvar av detta språkbruk är att det är förståeligt då det är ett så känsligt och viktigt ämne. Men det är ett försvar som även kan vändas till sin motsats: just på grund av det är så viktigt så måste vi ställa höga krav. Men viktigaste argumentet emot språkbruket är insikten att det inte tillför någonting vitalt. Tvärtom så ligger det ibland i vägen för den historiska bild som författaren så skickligt målar upp.

Men vad som är allvarligare är att den fulla bilden av ghettot i Lodz till vissa delar är romantiserad när den återges av Horowitz. Detta är att säga att den berättelse som läggs fram inte helt överensstämmer med de presenterade pusselbitarna. Tydligast blir det i hur den judiske ledaren för ghettot, Mordechai Rumkowski, beskrivs i boken. Horowitz är väldigt sympatiskt inställd till Rumkowski som hade en svår situation i att försöka hålla ghettot vid liv samtidigt som han var tvungen att samarbeta med nazisterna. Det finns ingen tvekan i att skulden till morden på ghettots invånare ligger hos den nazistiska administrationen. Men samtidigt får man inte blunda i att det judiska rådet var djupt korrumperat. Mordechai försökte i sin ställning flera gånger att utnyttja kvinnor sexuellt. En gift kvinna som nekade honom fick sitt hem senare besökt och förstört av den judiska polisen. Det judiska rådet var despotiskt och tillsatt av den tyska administrationen, dess legitimitet byggdes upp med hot om våld. Horowitz tar upp dessa aspekter, men låter dem stå utan närmare kommentar. Även dessa saker måste läggas till last.

Men även bristen på klassperspektiv är problematisk. I Horowitz återgivning, försökte Rumkowski att rädda så många judar som möjligt, utan någon separation mellan olika grupperingar inom den judiska ghettobefolkningen. Men om man läser närmare vad som beskrivs, ser man snabbt att så inte var fallet. De som Rumkowski först och främst försökte rädda var de i det styrande skiktet, de andra var pjäser i det höga spel som han spelade, oavsett om de var personer som skickades iväg till döden eller om de var personer som fick stanna kvar för att producera åt den tyska krigsmaskinen. De första judar som valdes ut av rådet för deportering var officiellt kriminella och oönskade element. Men bland denna grupp av deporterade valde Rumkowski även att skicka med fackföreningsmänniskor för att kunna säkerställa ordningen i hans fabriker.

Den grupp av italienska romer som skickats till ghettot i Lodz mottogs inte väl av Rumkowski. I ett tal proklamerande han att man inte kunde leva med zigenare eftersom de var i stånd till att göra vad som helst, (Adelson:173). Denna grupp på 5 000 romer blev inspärrade i en separat del av ghettot, och valdes ut av Rumkowski för deportering i slutet av 1941. När judar från Västeuropa fördes in i ghettot mottogs även de med misstänksamhet. Dessa nyanlända judar blev snabbt utvalda av ledaren för det judiska rådet som nästa grupp för deportering.

Men det är inte bara toppskiktet inom ghettot som inte problematiseras. Den judiska polisen var brutal och korrumperad. Protester mot att de styrande fick bättre rationer slogs ner med våld. När nya grupper av judar anlände till ghettot så gick polisen genom deras tillhörigheter och stöld var vanligt. När man behövde säkerställa människor för deportering gjorde man det genom våldsamma aktioner i hela ghettot. Utav sina överordnade blev poliserna instruerade att inte visa någon nåd. Vid en utrensning så erbjöds fängslade kvinnor sin frihet mot att man hade sex med polismännen.

Horowitz analys om att Rumkowskis strategi lyckades att rädda ett litet antal människor är på det stora hela felaktig. Uppgifter säger att cirka 1000 människor överlevde i ghettot fram tills att den Sovjetiska armén intog Lodz, ungefär en halv procent av den ursprungliga befolkningen. Rumkowski själv blev deporterad när den tyska administrationen inte längre ansåg att han var användbar. De som överlevde var de som hade lämnats kvar för att förstöra hela ghettot efter den sista stora deportationen. Med andra ord så överlevde de sista invånarna i ghettot inte på grund av Rumkowskis samarbetsstrategi, utan de överlevde på grund av att den nazistiska administrationen blev överraskade av den Sovjetiska armén snabba framryckning.

En viktig anledning till denna romantisering är ghettoinvånarnas status som offer. Att i en berättelse om deras undergång, samtidigt peka på hur de begick grymheter mot vad som anses vara sina egna är svårt. Men det är dock nödvändigt. Både av sanningskäl, det som har hänt har hänt och måste berättas; men även av moraliska skäl, skuld till dåd måste fördelas. Att hålla Rumkowski eller den judiska polisen ansvariga för sina handlingar minskar inte den nazistiska administrationens skuld till likvideringen av ghettot och mördandet av dess invånare. Ytterst handlar det om att vi måste vara ärliga mot oss själva. Vi måste leva med att de som är offer under grymma omständigheter, samtidigt kan vända sig om och utnyttja sina medmänniskor.

Trots dessa invändningar är Ghettostadt en bok som måste läsas, det finns ingen tvekan om det.

* * *

Källor:
Adelson, Alan & Lapides, Robert (ed.), Lodz Ghetto: Inside a Community Under Siege, Penguin, 1989.
Horwitz, Gordon, Ghettostadt – Lodz and the Making of a Nazi City, Harvard University Press, 2008.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, historia, bokanmälan, tyskland, polen, ghettostadt, förintelsen, makten över minnet, nazism, shoa, ghetto

Antagligen är det någon form av kultur som inte följer det som är av normativt snitt, utan kanske är på kant med den rådande smaken eller uttrycker en avvikande ståndpunkt i fråga om tycke och smak, ja kanske till och med att det är så banalt att det yttras då kulturen faktiskt uttrycker en värderande åsikt. På grund av den tid som repliken är skriven i så kan det vara så att ordet kultur i detta fall handlar om en samtida kultur, det som än idag klumpas samman i den otidsenliga termen modern konst, där till och med den nytillträdda nationalsocialistiska regimens officiella kultursyn skulle ge den benämningen entartete kunst – degenererad konst. Men det skulle ju som sagt lika gärna kunna vara den kultur som uttryckte en aktiv och avvikande – för att inte säga utmanande – politisk åsikt.

Repliken, citatet om man så vill, används än idag flitigt av dem som vill poängtera med eftertryck att en kulturell gestaltning inte faller dem i smaken. Ja, det skulle väl vara så att det handlar om en viss kultur även här – främst handlar det om kultur som aktivt tar ställning för något eller som kritiserar. Väldigt sällan hör man det uttryckas om konst och kultur som kan anses vara neutral till sitt innehåll och samhället, den kultur som mer tar sig formen av att vara eskapism.

Det som får personen att sträcka sig efter pistolen – både då och nu – är inte den artistiskt kvalitativa beståndsdelen i det kulturella, utan snarare det budskap som förmedlas genom gestaltningen. Den avvikande åsikten, är alltid politisk och den är alltid kritisk, även om den inte säger det rakt ut. Kulturens röster är de facto alltid mer eller mindre politiska. Märk väl att jag skriver mer eller mindre, för även den neutrala konstnären som skapar konst till förströelse är politisk i sitt icke-engagemang. Den kritiska konsten, den som utmanar samhällsnormer och -system, är per definition politisk. Den osäkrande handen är således en hand som utövar censur, då i form av en kula av nio millimeter mässing, idag något annat – mer civiliserat som till exempel kulturpolitiska beslut om ekonomiska bidrag.

Repliken som levererades i en tid av massiv repression, kom att säga något om kulturen och om vad som komma skulle. Det var då, precis som nu, en replik som riktade sig mot de avvikande rösternas uttryck och som det då antagligen aldrig reflekterades över – vad det egentligen betydde och skulle komma att betyda – på riktigt! För medan denna harmlösa teaterreplik levererades, och som det kan tänkas koketterades kring, så fängslades och avrättades kulturutövare i ett konstnärligt högtstående Tyskland som skulle komma att för evig tid förknippas med stöveltramp och rullande spindelkors. En replik yttrad i en tid då verkligheten skulle komma att överträffa myten, och där tanken på en biblisk ondska skulle bli till vardag för stora delar av den europeiska kontinenten.

Att det idag koketteras med samma replik bland dem som anser att kulturen gör sig bäst som tidsfördriv, som en fritidssysselsättning och ett nöje, är inte detsamma som de konnotationer som repliken gav i trettio- och fyrtiotalets Europa. Men det säger ändå något, om än med historiens skugga av glömska som skydd. Kanske inget att dra för stora växlar uppå, men ändå något att minnas då rösterna höjs för inskränkningar i den artistiska friheten nästa gång.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, kulturkritik, nazism, kultursyn