Flygplatsen är indelad i strikt kvadratiska och rektangulära former. Varje sektion har till uppgift att fylla specifika funktioner som steg för steg transformerar individen i enlighet med dess olika syften. För det första går du genom som en väntande och incheckande individ. För det andra som en misstänkt individ. För det tredje är du en konsument strax innan flyget går.

Du väntar. Du undersöks. Du köper.

Den gamla tanten till höger om mig fnyser åt min beskrivning av flygplatsen. Jag tycks i hennes öron vara något av en överspänd och därmed infantil figur som inte förstår att flygplatsen är där för oss. Den är där för att vi ska kunna resa. Flygplatsen är frihet.

Men jag insisterar på att hon tillhör de som varken reflekterar över flygplatsens fysiska planering eller tänker på hur den kräver en alldeles speciell social investering. En investering – en mental ansträngning om ni så vill – i att radera ut det slumpmässiga.

Det slumpmässiga är nämligen brottsligt. Vakterna och flybolagsvärdinnorna gör sitt yttersta för att undgå det slumpmässiga. De agerar felfritt. De agerar som om deras jobb, arbetsuppgifter och handlingar vore naturliga. Trots att det som avgränsar vansinne från professionalism – deras kontor (dessa moduler!) – är ömtåliga likt pappkartong. Bakom kartongen – i kvadratens inre – finns nämligen det som blir till ingenting, som göms genom sitt förhållande till det välordnade: det rationella och det till synes perfekta.

Kvar finns det slumpmässiga: en papperskorg; ett ögonblick av sömn; en individ som måste städa upp allt skräp och en tom kaffemugg.

+ + +

Jag sitter och väntar på att får checka in. Under en timme studerar jag alla dessa biträden, incheckare, vakter. De tar sina jobb på allvar. Deras uniformer är utomordentligt välstrukna, deras klackskor klickar i takt med deras raka ryggar. De är välfriserade, ultrarationella.

Jag blir misstänksam. Även om jag först och främst tycker mig se en viss typ av rationalitet, byter dessa människor sakta skepnad ju längre och mer enträget jag studerar dem. Efter ett tag ser jag inte längre de rationella individer de vill utge sig för att vara. Istället ser jag uttråkade miner, suckar, och gliringar åt resenärerna. Som små fyrverkerier av uppbrott som speglar sig i en natt svart bäck.

Det är något konstigt med flygplatser!

Deras handlingar utförs enligt en viss rationalitet: flygplatsens rationalitet. Jag tycker mig se det när de rör sig över golvet, eller när de sitter och petar med små detaljer kring sin klädsel, eller kring kassaapparaten – eller när de flyttar på avgränsningsstolparna. Allt görs som om det var en tillhörande arbetsbörda, med ett utförande som utstrålar precision och professionalism.

Vart kommer denna rationalitet ifrån? Varför ska de föra sig som de gör; samtidigt som de utför struntuppgifter – med en min; en hållning och en ton på rösten som om deras arbetsuppgift var det viktigaste de någonsin gjort.

Jag står inför en gåta där jag försöker förstå flygplatsens natur, men inser strax att den bryter med sig själv. Det ligger nämligen i flygplatsåtagandets väsen att det som inte döljs är inte korrekt (en skjorta som hänger utanför; en tandkrämsfläck på kavajen), likaså bör det som inte kan döljas vara korrekt (att kontrollera ofrivilliga svettningar; oron över mängden människor; den mata blicken som undrar när flyget ska gå); och är det inte korrekt förutsätts vi alla försöka dölja det (den hastiga ursäkten; eller att förvånas över hur man lyckats överträda mängden vätska i en plastpåse) – vore det på annat sätt blir du per automatik misstänkt, eller, som i mitt fall, misstänksam.

Här spelar mitt sinne en katt-och-råtta-lek utan att min blick vet om det.

Min blick blir nämligen varse om flygplatsens väsen samtidigt som mitt sinne går bortom det som är, i förhållande till det som inte syns. Denna gåta når sin klimax i själva hjärtat av flygplatsen – säkerhetskontrollen – som i sin praxis utnyttjar vad flygplatsen får oss att utföra självmant. Det blir naturligt att utföra kontrollen godvilligt för att vi förutsätts alla dölja något. Medans flygplatsens struktur till sitt väsen febrilt försöker dölja sitt inneboende uppbrott.

Jag känner av denna spänning. Den uppstår dels mellan min blick och mitt sinne samtidigt som min kropp och mitt baggage förs igenom detektorerna, vilket tydliggör en brist på överensstämmelse hos flygplatsen själv. Flygplatsen är inte vad den utger sig för att vara. Jag bör däremot vara precis den jag utger mig för att vara, det ser säkerhetskontrollen till.

Flygplatsens rationalitet är att den eleverar sina anställda och sina maskiner till en moralisk piedestal. Den blir till Gud. Och resenärerna får snällt bikta sig för alla de försyndelser flygplatsen tvingar dem till; till det de aldrig begått, och till det de kan tänkas begå. Det är kärnan i vad som för många är frihet.

+ + +

Detta parallella motstånd mellan mig och flygplatsen, och hos flygplatsen i sig, består medans jag äter middag.

Mannen bakom mig beställde just en Club-sandwich; en husets sallad; en Bloody Mary samt ”a bottle of tap water”. Jag finner denna beställning kväljande. Dess komponenter är sammansatt utifrån ett nollsummespelsperspektiv, där det hälsosamma och det ickehälsosamma balanserar ut varandra.

Namnet ”Club-sandwich” får mig att äcklas, vilken klubb tillhör den? Jag tycker mig se en golfklubb med plastmoduler som slår ut och pratar med varandra i monotona röster. En flygplats ute i det gröna.

Just kombinationen utav en sallad och en Bloody Mary visar på en väldigt sjuk människa. Beställaren vill göra salladen till en del av sin kropp för att det är grönt, men den där Bloody Maryn är röd (icke-grön), och beställs inte för att den ska tillhöra kroppen utan för att påverka den. Grön hälsofunktionalitet möter ett långt glas med röd påverkan.

Men i slutändan markerar vattnet segern – misstaget balanseras ut och kanske är alkoholen inte längre där för att inspirera utan enbart för att smaka. Allt lägger sig som en vacker hinna över denna mannens medvetande: mackan, det gröna, det röda och vattnet.

Vad kan få en människa att vilja tillgodogöra sig följande matkombination:

– Ja, kyparen, en club-sandwich, en husets sallad, och, hm, en blodig Mary – samt! En butelj med vatten.

Det är en sjuk person, det är någon som söker kontroll i sin kropp och därmed sin tillvaro genom en viss matkombination. Det är något konstigt med denna man, och med flygplatser.

Av anledningar jag inte kan förklara känner jag mig hög här inne. Kanske är det maten, Manhattan-burgaren och pinten med Stella. Och glöm för fan inte att det är varmt som en bastu inne på flygplatsen just nu, och Frankies lilla modullåda där jag samsas med Clubsandwichmannen – placerad på flygplatsens tak – hjälper till att hålla fuktigheten extra hög.

Jag tänker mig att Club-sandwich typen är en medelålders man i vit skjorta med små purpur prickar på. Han har chinos som drar in i ändan och vita tubsockar som skiner igenom lädersandalernas hålligheter. Å gud, nu har han börjat slå lätt med gaffeln på tallrikens yttersida: klick, klick … klick, klick – snabbt in mot mitten: det är något som ska samlas upp; som ska ätas upp – mmm, mmm smaskar mannen. Jag mår illa av denna pedantiska njutning.

Sugröret slår mot glasets innersida med en spänstighet som påminner om rörelserna hos en liten pojke, inte en äldre man. Det måste vara club-sandwich mannens försök att röra runt i sin Bloody Mary. Det är patetiskt. Jag äcklas nu ännu mer av mannen bakom mig. Över sättet han rör besticken över tallriken, hur brödet frasar mot hans tänder, och äcklet fulländas när han smaskar mellan tuggorna.

Värst är de väl avvägda sugningarna av Bloody Maryn; inte för långa: han är inte törstig. Men ändå nästan för korta; som om det bara är för att lätt smaksätta den vidriga goja som tumlar runt i munnen på honom.

Nu ökar frekvensen av ljudet från besticken mot tallriken (njutningen förhöjs ytterligare ett steg). Han måste svettas något fruktansvärt mellan sina stönanden: mmm, mmm. Nu smider han kniven mot gaffeln, han vill få med brödbitarna och all saften från salladen – han stirrar nog koncentrerat på besticken och smider dem skolmästaraktigt mot varandra; mmm, mmm. Samtidigt hör jag hur han suger av sina fingrar; hastigt och lustigt – och en snabb sugning av Mary.

Allt detta på flygplatsen.

Nu drar han in snor som jag tänker mig blandas med salladen och hans jävla macka. Vad mer behöver en människa?

+ + +

Jag ställer mig upp och vänder mig om. Mitt äckel förskjuts mot bakgrunden när jag ser en äldre man: solbränd – likt en fudgekaramell. Där är blåa kortskurna Converseskor under bordet. Hans kalufs, liksom hans skägg, är silvrigt. Framför mig sitter en sympatisk äldre man. Han ser ut som en världsvan seglare.

Vad är egentligen Club-sandwichmannen, och vad har han gjort med sin mat? Ännu viktigare är vad han gjort med mig. Allt jag visste var vad mitt sinne filtrerade i det jag kunde höra, inte vad jag såg. Club-sandwichmannens uppenbarelse bekräftar flygplatsens brott med sig själv. Om flygplatsen är allt det jag kan se i förhållande till det den inte vill att jag ska se, då måste flygplatsen vara det den inte är, medans det visade sig att Club-sandwichmannen är den han inte var.

Då återstår förmodligen inget annat än att göra som Club-sandwichmannen. Bjuda flygplatsen på motstånd genom att beställa in en blodig Mary, en butelj med vatten – en Club-sandwich samt en husets sallad.

Bon voyage.

©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, motstånd, flygplats, club sandwich, rationalitet, äckel

“Tror Ni verkligen att Europa behöver ännu ett stort krig?” frågade jag [Wittgenstein] en gång i aningen om ett förestående krigsutbrott 1939. “Inte ett men två eller tre”, svarade han.”

– Henrik Von Wright

[...]

I november förra året genomfördes en folkomröstning i Schweiz till fördel för ett förbud mot att bygga minareter i landet. I april detta år röstade underhuset i Belgiens parlament för ett förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats. I Frankrike förs diskussioner om liknande förbud mot heltäckande slöjor. Även i Sverige har frågan om slöjförbud kommit upp vid bland annat partiledarutfrågningar.

Ytligt sett motiveras dessa inskränkningar gentemot muslimska symboler med att den Europeiska sekularismen måste försvaras. Man anser att de liberala friheterna behöver försvaras gentemot en allt mer politisk islam. Ofta sägs det handla om att skydda den sekulära och fria kvinnan från religiösa dogmer.

Om vi tittar på Europa, den politik som faktiskt förs, den verklighet vi lever i, är denna diskussion ett tecken på att sekularismen sakta håller på att pressas tillbaka. Fast det som pressar tillbaka sekularismen är inte den islamism som syns och känns. Min tes är att försvaret av upplysning, sekularism och modernism används för att förstärka kristendomens position gentemot en heterogen och pluralistisk värld man inte vill acceptera.

Vi lever i en religiös samtid som inte är varse om sig själv. Den liberalism som har en hegemonisk position inom Europa är metafysisk. Eller för att vara mer precis: vi närmar oss de liberala politiska strukturerna som om de vore metafysiska. Den genuint moderna och sekulära reformismen har ersatts av ett fixerat tillstånd som förts bortom den kritiska diskussionen.

Denna politiska tillbakagång har de senaste åren accelererat. Förruttnelsen har spridit sig utöver alla delar av politiken. Om vi säger att metafysiken återuppväcktes i och med EU:s ekonomiska politik, måste vi nu tillstå att metafysiken även lever i den bredare politiska debatten. Vi rör oss som om vi levde i en värld planerad av gud.

Vid skapandet av det första förslaget till en EU konstitution var det flera länder som öppet krävde att kristendomen skulle skrivas in huvudparagraferna. Flera europeiska länder har väldigt strikta abortlagar som enbart kan motiveras på religiös grund. De nationalkonservativa tankegångarna får ett allt starkare fotfäste och vi ser en simultan ökning av rasism och valframgångar för högerpopulistiska partier. Det är det Europa vi är en del av.

[...]

I Europa lever vi med två spöken: det stalinistiska och det nationalsocialistiska. De brott som begicks får aldrig glömmas. Men de får inte heller tjäna som en ursäkt för att inte prata om det som begicks bortom de stora skeendena.

Så som all historiebeskrivning är den europeiska historiebeskrivningen lika beroende av det som sägs som det som inte sägs. För att frammana bilden utav ett Europa som baseras på sekularism och mänskliga rättigheter, är det nödvändigt att låta tystnaden omsluta de delar som inte passar in i berättelsen. På så sätt skyddas det som vi inte vill tala om.

När vi pratar om den Europeiska civilisationen, den västerländska kulturen, kan vi diskutera nazismen och realkommunismen. De är två händelserna är så pass stora att vi kan isolera dem från oss själva. Borttagna från den Europeiska självbilden kan de sedan användas för att få oss att se bättre ut. Genom nazismen och kommunismen kan vi definiera vad vi inte är. Men samtidigt som vi gör detta undviker vi att diskutera det förtryck som funnits, de mord som begåtts, inom den kultursfär som vi nu försöker att stärka.

Överlevarna (Carlsson Bokförlag, 2010) är en bok som tar upp delar utav Europas historia som vi inte längre vill tala om. Den består av intervjuer av människor som fick genomleva diktaturen i Spanien. Vad som blir klart, är varför tystnaden om Francodiktaturen fortsätter. Vi kan diskutera inbördeskriget i abstraherade termer, men vi kan inte diskutera den diktatur som fortlöpte i Västeuropa fram tills 1975. Den fascistiska spanska diktaturen var en kristen diktatur, samtidigt som den var även en del av det västerländska samhället.

Det är i de överlevandes berättelser vi även ser hur pass flyktiga de fasta värdena är. Det demokratiska Frankrike internerade spanska flyktingar i koncentrationsläger. I Argeles-sur-Mer spärrades 100 000 flyktingar in bakom taggtråd och bevakade av koloniala trupper. Tusentals flyktingar dog i kylan. De lägerfångar som var tillräckligt starka användes för tvångsarbete. Myndigheterna försökte aktivt att avvisa flyktingarna till den diktatur som efter krigsslutet avrättade tiotusentals människor.

Den tystnad som är nödvändig för att bygga upp den felaktiga bilden av ett sekulärt och modernt Europa omsluter även de romer som lever i de europeiska länderna. Få människor vill kännas vid att förtrycket mot romer är systematiskt, medvetet och fortgående.

En av dem som försöker att bryta tystnaden kring romerna är Per T. Ohlson. I Ungern fick Jobbik 17 % av rösterna i det senaste valet, de har även röstats in i EU-parlamentet. Partiet är öppet rasistiskt och hetsar främst mot Romer. I Bulgarien nekas romer tillgång till sjukvård. I Italien så förstörs deras bostäder. I Tjeckien sätts romer i separata skolor. I Slovakien har myndigheter finansierat byggandet av en mur för att separera romer i en by.

I Europa bor det fler romer än svenskar. Sammanlagt bor det 12 miljoner romer i Europa. Den rasism som de utsätts för omöjliggör den bild utav modernism och mänskliga rättigheter som vi vill bygga upp kring Europa. Alltså undviker vi att tala om problemet så att vi kan fortsätta att hävda det vi inte är.

Som boende i Sverige är det ofta svårt att uppskatta vilken roll modernismen har spelat för vår vardag. Socialdemokratins långsamma arbete har blivit så pass ingrott att vi har slutat att lägga märke till det. Jag kommer ihåg min egen förvåning när jag i Wien gick omkring i ett stort bostadsområde som döpts efter svenska socialdemokratiska politiker. I det mödosamma återuppbyggandet av Österrike, var det Sverige man tittade på för att hitta ledning.

Självklart är det förenklat att helt och hållet att tillskriva Socialdemokraterna för Sveriges modernism. Det politiska landskapet är mer komplicerat och föränderligt än så. Den svenska socialliberala traditionen har varit stark och även gjort ett stort avtryck.

Men samtidigt är det så att då detta modernistiska arv tas för givet, blir det lättare att börja ta sig bort. Det är det som händer nu, och eftersom vi har glömt bort modernismen, kan avsteget ske i dess namn.

Religionen och den gudainspirerade synen på världen håller nu på att formuleras. Det kunde bevittnas när Folkpartiet krävde språktest för att kunna få medborgarskap. Med det så anknöt man till den dröm om homogenitet som ytterst var en förutsättning för det andra världskriget och de efterföljande våldsamma tvångsförflyttningarna. Att tro på att länder måste hållas rena från avvikelser, är att tro på en prefabricerad värld som måste stabiliseras.

De senaste månaderna har Kristdemokraterna påbörjat en populistisk kritik mot vad som kallas för vänstern och kultureliten: “Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överhögheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.” (DN)

Fast om man tittar bortom den uppskruvade retoriken handlar det om en kritik mot upplysningen och modernismen. I en klargörande debattartikel diskuterar Hägglund det idéarv som han bär på. För Hägglund är orsaken till de problem som vi har det moderna massamhället. Den provokativa konst som Hägglund även ofta kritiserar, är för honom ett symptom på det samhälle vi lever i.

[...]

Vad som skyms i den upphetsade debatten kring det skenbara försvaret av modernism och sekularism, är att dessa aspekter är relativt nya företeelser. Den reella yttrandefriheten och den sociala frigörelsen är unga företeelser som kom genom politisk kamp.

Sex studenter i Lund gjorde 1965 reklam för boken Att vägra döda/att vägra värnplikt. Med sig hade de ett flertal plakat. Ett av plakaten hade texten “Vägra varje inställelse till värnplikt! Uppmana andra att vägra! skriver Jan Myrdal i boken ATT VÄGRA VÄRNPLIKT ATT VÄGRA DÖDA KÖP den LÄS den SPRID den!”. Tre av studenterna dömdes för uppvigling.

1966 besökte ett amerikanskt flottfartyg Helsingborg. I samband med demonstrationer hade ett plakat med texten ”Yankees Murder Children in Vietnam go home!” satts upp på en båt i hamnen. De två ansvariga männen dömdes till 100 kronor i böter vardera.

Carl Johan De Geers utställning Svik fosterlandet, var onationell, blev beslagtagen av polisen 1967. Affischerna brändes av myndigheterna och De Geer dömdes till 75 dagsböter för skymfande av rikssymbol och uppvigling.

1968 stoppades Sture Johanssons utställning Underground. Affischen Haschflickan blev beslagtagen och chefen för Lunds konsthall fick sparken. 2004 beslagtogs delar av en ny utställning i Lund. 75 haschplantor som var en del av utställningen hämtades av polis.

25 utländska diplomater besökte Lund 1968, bland dem fanns en Sydafrikansk diplomat. När gruppen skulle guidas vid domkyrkan möttes de av en demonstration. Tillsammans med en grupp teologer sjöng demonstranterna We Shall Overcome. Ett flertal demonstranter dömdes till böter för förargelseväckande beteende.

Detta är bara ett fåtal exempel från den tid som inte ligger långt borta. De som banade vägen för dagens yttrandefrihet och sociala frigörelse är den radikala 68-generation som så ofta även attackeras av dem som idag säger sig vilja försvara de självklara värdena.

Om vi ser modernismen som drömmen om ett mänskligt liv bortom gud, får vi beskriva modernismen som det tillstånd vilket aldrig inträdde fullt ut i Europa. Det gradvisa förändringen bort från det fastlagda samhället avstannade och nu håller strukturerna på att återigen få en fastare form.

Med Guds återinträde i den politiska sfären så ökar konflikterna. Attackerna mot Lars Vilks är ett tragiskt exempel på detta. Tyvärr är det långt ifrån det enda exemplet, i Lund attackerades Andres Serranos konst. Både i Polen och i Irland finns det lagstiftning mot blasfemi. I Ungern har Romer mördats i rasistiska attacker. Runt om Europa har det skett attacker mot synagogor.

Problemet är inte primärt den ena eller den andra sidan utav de konflikter som finns, det är det vidöppna gapet i Europa som öppnar upp för auktoritär politik. Det handlar om Europas oförmåga att lära sig utav sina egna erfarenheter, utav sin egen historia. Citatet som inledde denna artikel, ter sig som cyniskt och pessimistiskt enbart om vi inte tittar på det som sker runt omkring oss.

[...]

En av de böcker som jag regelbundet återvänder till är Freuds Civilization and Its Discontents. Även om jag inte har mina bokhyllor välsorterade, har jag alltid koll på var mitt begagnade exemplar, inköpt i Colorado för nästan 20 år sedan, befinner sig.

Om man sätter sig ned och läser boken till bakgrundsljudet av vår samtid, är det en stark kritik utav den politiska perfektionism som hemsöker Europa. Enligt Freud bör vi inte förvänta oss ett bättre tillstånd än det utav ett permanent missnöje. Detta handlar inte om att vi skall ge upp bekämpandet av orättvisor, det handlar inte heller om att vi skall överge det utopistiska tänkandet, istället handlar det om att begränsa våra förhoppningar i en värld befolkad av andra människor. Att leva i ett samhälle är att begränsa sig själv till förmån för de fördelar som finns med att organisera sig kollektivt.

Vad vi måste acceptera är att pragmatism och frustration är permanenta tillstånd i demokratin. Heterogeniten och pluralism markerar den yttre gränsen för den politiska sfären. Det är Europa som inte lärt sig sin läxa. Det är Europa som trots sin heterogenitet fortfarande drömmer om det homogena samhället. Europa som entitet har alltid varit pluralistiskt och heterogent, problemen har kommit med att försöka ta sig bortom detta.

+ + +

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, carl johan de geer, konst, provokation, lars vilks, sekularism, religion, hädelse, repression, censur, modernism, wittgenstein, sigmund freud, civilisation, konflikt, motstånd, subversiv

[...]

En film från en amerikansk Apachehelikopter över Baghdad har läckt ut. Den visar hur ett antal civila och misstänkta motståndsmän dödas. Expressen, Aftonbladet går ut med stora rubriker, dagstidningarna följer. Förruttnelsen sprider sig vidare med Newsmill. Vi rycks med i flödet. Rubrikerna förvandlar en tragedi till en handelsvara för att locka till sig annonsörer. På väldigt få ställen tar man upp de viktiga frågorna. Media livnär sig på död. De pissar på de kalla och söndersprängda liken.

Det finns ett antal saker att säga om filmen.

Vissa män är beväpnade. De behöver dock inte ens vara milismän eller motståndsmän. Eftersom de alla har helt vanliga civila kläder är det mycket möjligt att det var säkerhetsvakter, organiserade utav de som bodde i området. Vid tiden för filmen så var det vanligt att bostadsområden organiserade egna vägspärrar för att kontrollera vilka som åkte in och ut. Det var ett sätt att försöka få kontroll över det våld som den irakiska regeringen och den amerikanska armén själva inte kunde hantera.

Utav den första gruppen på nära tio män som dödas, verkar det vara tre som hade vapen. En av dem bar troligtvis på ett raketgevär. Alla hade sina vapen slappt hängandes vid sidorna. De gick lugnt, mitt på gatan i dagsljus, trots att de borde ha hört de två amerikanska helikoptrar som cirklade över området där det tidigare hade hörts skottlossning. Det ser ut som om alla följde de två journalisterna och den man som pekade ut riktningen de gick i.

Helikopterattacken skedde i juli 2007, samma månad dog 1000 människor på grund av våld i Baghdad. Bara några månader tidigare hade man förlagt ytterligare 7000 amerikanska soldater till Baghdad i ett försök att minska det våld som höll på att slita samhället itu.

Det verkar som om helikopterpiloterna följde ROE, de formaliserade regler som finns för att bestämma när eldgivning kan ske. Genom hela filmen så begär piloterna tillstånd för sina handlingar, de berättar hur de uppfattar situationen, och får slutligen tillstånd att anfalla människorna.

Det vi dock inte får glömma, är att när vi säger att de följde ROE, konstaterar vi bara att de följde de regler som fanns uppsatta för dem själva. Det är egentligen irrelevant för en djupare analys. Det säger ingenting om hur vi skall ställa oss till det vi ser.

Det som däremot står klart är hur pass tillåtande ROE var vid den tidpunkten. Helikopterattacken skedde under ett regelverk som inte borde ha applicerats på en ockupation utav en mångmiljonstad. Det enda som krävdes var att man såg en grupp människor, där några kunde misstänkas vara fientliga mot amerikanska trupper.

Vid attacken mot minibussen så räckte det med att man misstänkte att de skulle plocka upp kropparna och möjligtvis vapen. När bussen attackerades hade irakierna enbart plockat upp den sårade mannen. De hade själva inga vapen och hade inte försökt att plocka upp några från marken. Ändå använde piloterna den eldkraft de hade till sitt förfogande.

I den längre versionen utav filmen finns det en tredje attack, en attack som riktades mot en byggnad i närheten. Två misstänkta motståndsmän hade gått in i byggnaden. Vid det anfallet är det troligare att det handlade om milismän. Båda männen i filmen ser ut att ha ammunitionsväskor och stridsvästar på sig, förutom sina vapen.

Men fortfarande så gjorde helikopterpiloterna inte något försök att separera mellan misstänkta stridande och civila. Man använde tre stycken Hellfire-missiler i ett tätbebyggt bostadsområde, i en stad som har över sju miljoner invånare.

Inte vid någon utav de tre attackerna så utgjorde de misstänkta motståndsmännen något direkt hot mot amerikanska soldater. De var inte involverade i strider och hade inte varit så länge man iakttagit dem. Helikoptrarna var inte heller under något möjligt hot. Givet tidsskillnaden mellan att automatkanonen avfyrades och att granaterna slog ned mot målen, så är det troligt att helikoptrarna var mellan en och en och en halv kilometer bort.

[...]

Tilläggsprotokoll till Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter säger uttryckligen:

“Artikel 51 – Skydd av civilbefolkningen [...] Urskillningslösa anfall är förbjudna. [...] Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa: [...] anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.”

“Artikel 57 – försiktighetsåtgärder vid anfall [...] de som planerar eller beslutar om ett anfall skall [...] göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom [...] avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet.”

Återigen så räcker orden inte till. De har slutat spela roll i våra liv. Bokstäverna, orden, meningarna har tömts på innehåll. Vi är mer än någonsin omgivna utav det skrivna ordet, men samtidigt har vi slutat att ta dem på allvar.

Tröttheten har omslutit min kropp. Jag raderar ut det mesta som jag skrivit utav denna artikel. Min förhoppning är att nya ord skall växa fram i tomrummet.

Pianot ekar i arbetsrummet. Basgången tar sig fram längs med golvet. Utanför är det mörkt. Goodie Mobs femton år gamla singel har skapat kontinuitet i mitt liv. Albumet som helhet är en magisk skapelse. Men det är framför allt Cell Therapy som har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande visualisera videon till singeln. De surrealistiska och paranoida bilderna som fladdrar förbi. Hur hastigheten på filmklippen förskjuter deras rörelser. De felvända kameravinklarna. Sönderbrända färger. Desperation. Fulhet. Råhet. Atombombsexplosioner. Hus som slits sönder.

[...]

Jag försöker att formulera det som jag vill säga med denna artikel. Men någonstans handlar det egentligen om vad som kan sägas.

Med bilderna från helikopterattacken så konfronteras jag med otillräckligheten i mitt eget språk. Bristen på ord blir akut och vi står kvar bland de söndersprängda kropparna. Synen utav människor som reflexmässigt hinner rycka till, en bråkdels sekund innan de slits sönder utav 30mm-granatar, är en syn som jag inte har förmåga att beskriva på ett tillräckligt sätt.

Någonstans handlar det om mitt egna tvivel på mitt språk. För varje ord och mening som jag kan formulera, så är det möjligt för mig att plocka isär dem igen. Jag har nått mitt språks gräns och jag vet att det inte går att ta sig förbi, ta sig bortom. För det så behövs det en gud.

Men samtidigt finns det ingen anledning till att drömma om en värld bortom tvivlet. Ytterst var den frånvaron utav tvivel som dödade människorna. Helikopterpiloterna tvivlade inte när de flög över Baghdad. Ansvarigt befäl tvivlade inte när han gav tillstånd till attackerna. Granaterna tvivlade inte när de slog ned mot sina mål.

Det dödande som nu bevittnats genom läckta filmbilder, skedde enligt reglerna. Deras liv pressades in i ett flödesschema, och för det så dog de. Det rättfärdigar inte dödandet, det är bara att säga att det skedde innanför ramarna för hur ockupationen sköts. Det är det som är det hemska.

Det är den verklighet som vi måste förhålla oss till.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, irak, usa, kriget mot terrorismen, roe, apache, wikileaks, collateral damage, genevekonventionen, strid, ockupation, motstånd, reuter, baghdad

I.

Rosengård är ett av resultaten av det väldiga bostadsbygge mellan åren 1964 och 1974 som vanligtvis brukar kallas för miljonprogrammet. Målet med programmet var att under ett decennium bygga en miljon bostäder för att lösa bostadsbristen som blivit alltmer akut redan under 1950-talet och som förvärrades än mer på 60-talet. Ambitionen var att bygga väldiga komplex av bostäder på obebyggda platser. Områdena skulle ha parker och rekreationsytor runtom husen, samt vara nära skolor och sportanläggningar. Lägenheterna skulle vara av god standard och bostadskomplexen bands samman med arbetsplatser, på den tiden främst olika industrier, genom trafikförbindelser och fungerande kommunikationer. Dessutom byggdes miljonprogrammen utifrån strikta regler för att separera biltrafik från gångtrafik – vilket innebär att miljonområdena kännetecknas av såväl gångbroar, gångtunnlar, gångvägar som trafikleder och stora parkeringsplatser.

I Stockholm och Göteborg byggde man under denna tid kraftigt ut tunnelbanan respektive spårvagnsnätet medan man i Malmö förbättrade busstrafiken. Miljonområden som Kroksbäck, Holma och Rosengård är relativt centralbelagda, vilket medför att det i Malmö aldrig funnits ett egentligt behov av spårtrafik för att effektivisera transporten av massor mellan hem och arbete. Närhet till skola och arbete – samt planerandet av olika former av samhällsnyttiga och offentliga institutioner, som idrottshallar och ungdomsgårdar – var en integrerad del av miljonbygget och effektiviserade och möjliggjorde reproduktionen av det växande storstadsproletariatet. Miljonbygget var därmed en del i det samhällsbygge som baserades på biltransporter och industriproduktion. Ett uttryck för den epok som var baserad på en keynesianistisk ekonomi. Det var ett led i den fascistiska/socialistiska struktureringen av kapitalismen som var baserad på arbetarrörelsernas och klassorganisationers integrering i ekonomin. 

Under efterkrigstiden fortsatte den påbörjade trenden att alltmer av befolkningen flyttade in till storstäderna för att söka arbete. Trots en lågkonjunktur i slutet på 1950-talet, som främst berodde på Suezkrisen och Koreakrigets efterverkningar på världshandeln, ökade Sveriges bruttonationalprodukt med 30 procent och byggvolymerna med 50 procent. För stora delar av produktionen möjliggjorde Koreakriget ökad export, trots den kris som kriget innebar för ekonomin som sådan. På samma sätt som att andra världskriget och förstörelsen av Europa lade grunden till den svenska ekonomins framgångssaga under efterkrigstiden, var det kriser och krig under 1950-talet som möjliggjorde ny export. Mer och mer varor producerades och mer och mer bostäder byggdes. Staten investerade och intervenerade kraftigt i näringslivet som under den svenska konjukturen 1929-55 präglades av stigande uppgång och strukturrationaliseringar inom industrin. Strukturrationalisering innebär att det inte skedde några särskilt stora nyinvestingar utan tillväxten pressades uppåt med hjälp av den förekommande industristrukturen. Efter andra världskriget började detta förändras något, industrin omorganiserades och utvecklades alltmer vilket medförde en intensifierad mervärdesexploatering – genom övergången till en relativ mervärdesstrategi via användandet av ny teknologi och ny arbetsorganisering som ökade produktivitetstakten – trots ökade löner.

Men trots denna nytillförsel av teknik och maskiner var den ökade exporten, som innebar en väldig expansion för tillväxten, länge baserad på redan befintlig industristruktur. Samtidigt med den accelererande exporten ökade befolkningstakten och då export och ökad produktivitet möjliggjorde förbättrade löner – eftersom alltmer av arbetarklassens konsumtion blev produktiv för kapitalet, det vill säga möjliggjorde utökad kapitalackumulation – skapades det bättre förutsättningar för såväl import som inhemsk efterfrågan av svenska produkter. Den ökade tillfrågan på varor tryckte upp priserna och för att undvika att exporten försämrades devalverade man kronan vilket möjliggjorde att exporten kunde fortsätta att spira. När lågkonjunkturen nådde Sverige i slutet av 1950-talet fick staten gå in med än mer stimuleringspaket vilket möjliggjorde att produktionen och tillväxten inte föll utan tvärtom hölls uppe. Under denna tid förändrades också industristrukturen radikalt, vilket innebar att trots att befolkningen växte, så fick man ett problem med att finna fungerande arbetskraft. Tendenser som motverkade detta fanns i överföringen av arbetstagare från jordbrukssektorn till industrin – en tendens som varit reell sedan åtminstone 1920-talet. Den tekniska utvecklingen inom agrarproduktionen medförde minskat personalbehov och lösgjorde massor av arbetare som sökte sig till fabriksorter och storstäderna för att söka arbeta. Utöver detta skedde det alltmer en centralisering och rationalisering av industrin som möjliggjorde en överföring från arbetskraftsöverskotts- till arbetskraftsunderskottssektorer. Med hjälp av offentliga medel kunde industrin rationalisera produktionen utifrån tillgången på arbetskraft, så att industrier kunde växa fram på landsbygden och i småorter där det inte bara fanns nödvändiga naturresurser – som malm eller skog – utan även tillgänglig arbetskraft. Ett annat alternativ var att alltmer kvinnor fick lönearbete och man utvecklade även program för en medveten arbeskraftsinvandring.

Det var också många av dessa nya arbetare, invandrade eller ej, som senare skulle hamna i miljonområdena. Industrialiseringen, och därmed kapitaliseringen, av tillvaron var i Sverige otänkbar utan den tillväxt- och exportorienterade politik som socialdemokratin understödde och som de facto integrerade den svenska arbetarklassen i ekonomin genom att arbetarklassens utökade konsumtion gjordes produktiv. Detta möjliggjordes främst genom en relativ mervärdesstrategi, produktiviteten accelererades och arbetskraftens värde trycktes ned, samt genom en imperialistisk världshandel som fick sin första egentliga kris först 1973.

II.

Om efterkrigstiden kännetecknades av ekonomisk tillväxt, skedde det samtidigt i hela Västvärlden – under och direkt efter andra världskriget – en väldig babyboom vilket skapade större och större efterfrågan på varor av alla de slag. Den ökade produktionen av varor möttes därmed av utökad konsumtion och reproduktion – som var produktiv för kapitalet eftersom det var en nödvändig del i reproduktionen av det variabla kapital som möjliggjorde kapitalackumulationen. Det innebar också att trots att man byggde mer och mer bostäder i Sverige så blev staten tvingad att omedelbart bidra till bostadsbyggandet genom statlig subvention av räntan, samt subventioner av bostadsbyggandet genom fastighetsskatten, vilket måste ses som lönsamma och produktiva åtgärder för en ekonomi som kunde möjliggöra ökade löner samt ökad exploatering. Bostadsbristen var tvungen att lösas och lägenheterna skulle moderniseras och förbättras så att reproduktionen av proletariatet, och därmed av de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, kunde anpassa sig till den tillväxtboom av såväl varor som proletärer som till syvende och sist möjliggjorts av andra världskriget. Ökad frihandel under sextiotalet och en ständigt ökande offentlig konsumtion stabiliserade den svenska ekonomin. Mellan åren 1948 till 1973 tilltog världshandelns tillväxt i genomsnitt med åtta procent per år vilket gav resurser till nödvändiga offentliga investeringar – exempelvis miljonprogrammet.

Den väldiga industrialiseringen av Sverige är därför otänkbar utan den moderna statens framväxande – med sin offentliga konsumtion och sin intervenering i ekonomin – samt utan världshandeln som möjliggjorde såväl ökade löner som ökad offentlig konsumtion. Den svenska staten var därmed mycket riktigt, som gammalkommunisterna brukade säga, en liten imperialistisk tiger som kunde använda sig av skatter och exportinkomster för att få in offentliga medel till att garantera reproduktionen – och exploateringen – av det växande proletariatet. Den inhemska arbetarklassen svettades ut genom ökad produktivitet av varor som främst konsumerades i andra stater. Den ökade produktiviteten innebar också en utökad industrialisering av produktionen och tillvaron utanför arbetet. Miljonprogrammet var en del i den industrialiserings- och organiseringsprocess av arbetarklassen och dess arbets- och levnadsförhållanden som reducerade den till ett produktivt och reproduktivt moment i den kapitalistiska ekonomin. Det här var mycket tydligt i industrialiseringen av byggnadsindustrin under femtiotalet. Byggandet blev som all annan produktion denna tid alltmer industrialiserad. Hantverksmässighet ersattes med industriella metoder och effektivitet och man omorganiserade arbetet genom införandet av olika former av byggmaskiner och prefabelement. Speciellt var det införandet av kranar som revolutionerade byggandet och fick produktiviteten att öka rekordsnabbt. Med hjälp av den nya teknologin kunde staden och landsbyggden fullständigt omvandlas och förenas med hjälp av motorvägar och brobyggen. Utan den här industriella utvecklingen som syftade till att möjliggöra snabba förflyttningar av varor och arbetare var den industriella produktionen och den keynesianistiska politiken omöjlig.

Den nya infrastrukturen var en nödvändig del för att den framväxande efterkrigstidspolitiken och dess ekonomi skulle vara möjlig. 1952 fick Stockholm sin tunnelbana, samma decennium utvecklades hamnarna i Malmö, Trelleborg och Helsingborg. Den industriella staden var här men det var först i och med 1964 års beslut att bygga en miljon bostäder på tio år som den hårda samhällsplaneringen och funktionalismen skulle innebära framväxten av bostadskomplex som utformades som ett slags minisamhällen där proletären skulle kunna leva hela sitt liv. Spårtrafik eller andra allmänna kommuniktioner, eller bilvägar, skulle snabbt ta en till och från arbetet. Parker och idrottsanläggningar skulle möjliggöra rekreation. Närhet till skolan och butiker skulle möjliggöra att familjen kunde hålla sig till sitt område. Miljonbygget blev en form av arbetarklassreservat – en plats där det proletära livet kunde reproduceras ostört.

Så blev det förstås inte. Reproduktionen av proletariatet ifrågasattes, ungdomen revolterade och arbetarna strejkade. Miljonbygget var en del i en politik som varit baserad på full sysselsättning och en ekonomi som främst var baserad på industriell produktion vars tillväxt kunde garanteras genom export. Lönerna började skena iväg vilket skapade mycket svåra problem för den svenska ekonomin. Den kompromiss som den svenska socialdemokratin kämpat fram bröts genom arbetarklassens gräsrotsmobilisering inom och utanför fackföreningsrörelsen – och fick kanske sitt mest tydliga uttryck i strejken vid LKAB 1969 i Kiruna. Arbetarklassen lät sig inte vara instängd inom den arbetarrörelse som de facto varit kraften som utvecklat den form av industriella kapitalism som varit, och fortfarande är, kännetecknade för Sverige – en strikt arbetsmoral, en absolut tilltro till politiken och staten, en oförmåga att tänka utanför organisationen – och som inneburit en aggressiv relativ mervärdessexploatering av den industriella arbetarklassen, och ännu sämre förhållanden för andra delar av proletariatet som aldrig organiserats särskilt väl inom arbetarrörelsen – som städare, diskare och andra lågavlönde arbetargrupper. Även inom miljonområdena började olika former av protester och missnöjesuttryck skönjas – speciellt, men inte endast, i olika former av ungdomsrörelser: exempelvis punkmusiken och andra subkulturella protester, senare exempelvis hiphopscenen, som riktade ilska mot de genomplanerade och funktionalistiska byggen som endast var ämnade för en sak: reproduktion av proletariatet.

Den hårdare klasskampen, i Sverige och andra delar i världen, under sextiotalet och fram till åttiotalet hade redan försvårat läget för ekonomin. I och med oljekriserna på sjuttiotalet blev det inte bättre då världshandeln försämrades radikalt, vilket också påverkade Sverige. Om exporten ökade i Sverige från och med 1948 till 1973 så skedde det en radikal försämring på 1970-talet vilket försämrade läget för industrin. Den minskade handeln och den hårdnade klasskampsnivån på arbetsplatserna försvårade en fungerande reproduktion av kapitalförhållandet och av proletariatet. Inflationen ökade under 70-talet samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten började öka. I början av 1980-talet försökte man försvara den så kallade svenska modellen, som var baserad på en politik för full sysselsättning och som verkat för en kapitalisering av tillvaron genom att organisera samhället som om det bestod av en serie funktioner med syftet att framalstra ett proletariat ämnat för ett genomorganiserat och genomindustrialiserat samhälle. Efterkrigstidspolitiken var därför, som Amadeo Bordiga uttryckt det, fascismens seger. Fascismens innehåll: organiseringen och mobiliseringen av massorna som en produktiv och konsumerande funktion i en stat var vad som segrade efter andra världskriget.

Den här formen av keynesianistisk och tillväxtorienterad politik blev alltmer omöjlig att bedriva. Trots den minskade exporten försökte man alltså i Sverige arbeta motcykliskt, det vill säga verka för offentliga utgifter i tider av lågkonjunktur. Men i och med avregleringen av kreditmarknaderna 1985 och den absoluta internationella övergången till en inflationsbekämpande politik – i och med att Bretton Woods avtalet avbrutits redan på 1970-talet, men Dollarn fortfarande var världsmarknadens nav, en nav vars värde endast kunde hållas uppe genom inflationsbekämpning – kunde inte den tidigare formen av reproduktionen fortgå. Man blev tvingad att övergå till en helt annan form av reproduktion av proletariatet och de kapitalistiska förhållandena. Den form av decentralisering och avreglering av industrin och ekonomin som oljekrisen utlöste och som accelererade under Tatchers och Reagans år under 1980-talet innebar också en form av liberalisering av reproduktionen av proletariatet. Om proletariatet förr integrerades i kapitalet genom organisationen och planeringen – där miljonprogrammet utgör ett av de bästa exemplen – är det nu proletären själv som skall integreras i kapitalet. Om fascismen och socialdemokratin innebar organisationens triumf över proletariatet, medför nyliberalismen proletariatets individuella integrering i ekonomin. Det vi sett sedan 1970-talet är en finansialisering av individen där alltmer av privatekonomin – via pensionsfonder, bostadslån, aktier och annat – blivit en del av världsmarknaden. Försäkringen och funktionen, den organisatoriska kapitalismens emblem, har ersatts med kontokortet och 
livsstilen. Bankerna har alltmer vänt sig mot privatekonomierna eftersom företagen sköter sina egna transaktioner. Den enskilde och den ensamme är idag grunden för den kapitalistiska ekonomin och därför tar sig också den kollektiva och massiva reproduktionen av proletariatet, samt motståndet mot denna reproduktion, alltmer individualiserade uttryck.

©Mårten Björk, Malmö, 2009.

+ + +

Efterskrift:
Denna artikel, som är signerad Mårten Björk, är ett fragment av en längre artikel som aldrig blev. Detta passar sig ändock väl då det är det senaste tillskottet bland gästskribenterna här på Fragment. Mårten Björks textförfattande borde inte vara helt okänt för de läsare som följer Fragment och har ett intresse av verklig kulturkritik. Med flera publiceringar bakom sig i kulturtidskrifter – nu allra senast som gästredaktör för den oerhört intressanta tidskriften Subaltern – så är det med stor glädje som Fragment presenterar denna text.

Tanken bakom Fragment är, förutom att vara en ventil för två herrar i trettioårsåldern, att erbjuda en digital publikation för högkvalitativ kultur- och samhällskritik. Med Mårten Björks bidrag så finner vi det klarlagt att den ambitionen står fast.

Vill också du bidra till Fragment med dina ord och texter – tveka i så fall inte – skriv till oss och presentera din idé.

För att komma i kontakt med personerna bakom Fragment, så hänvisas till den e-postadress som följer här nedan. Om du vill deltaga med en text, eller framföra åsikter om texter, så är detta också vägen du skall ta. Eftersom du tagit dig så här långt i den digitala tidsåldern så antar jag att du förstår hur du ska ”översätta” adressen här nedan:

hpalm (a) frangere punkt se
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kulturkritik, motstånd, repression, reaktion, keynes, miljonprogram, rosengård, malmö, kapitalism, disciplinering

Det är alla generationers börda att leva i en förunderlig tid
Ingenting kan vara mer förutsägbart än de dagar vi lever i nu
Ingenting som tidigare har skett, ingenting som kommer att ske,
har berört världen mindre än det vi gör

Vi tror oss vara vår tids gudar, i kamp med historiens jättar
Här står vi, och klockorna tickar runt oss, i en galen dans

Ingenting kan vara mer praktiskt 
att tro, än detta

Jag har nått fram till tröskeln, den svarta punkt, som får mig att förlora mig i idéernas vakuum, där samtiden inte längre svarar mot de föreställda världar som hitintills drivit oss framåt. Den progressiva längtan har ebbat ut ur kroppens alla porer och öppningar. Orden som försökt beskriva världen har tystnat, övergått till bitterhet och småsinthet. Tankesystemen svarar inte längre mot det jag hoppades att de skulle göra. De har, under tiden som jag uppehöll mig vid det jag trodde var en klar källa, övergått till att vara något helt annat. Orden jag öste kom fråm en källa fylld men härsket vatten. En källa som inte vill sluta rinna – som när jag nu sluter ögonen, och bara lyssnar, förleder mig att tro att jag står vid en springkälla av framtidstro och hopp. Men när jag drar i mig doften så stinker det av förruttnelse och smärta.

Något gick oss förbi. Vi tror oss komma ihåg vad det var, fast ändå så lurar vi oss själva. Berättelserna som upprepats för oss om och om igen, genom år av indoktrinering i både skola och offentligt tal, är en del av en modern myt. Aldrig har detta varit tydligare än nu. Vi söker tryggheten i det nostalgiska. I barnets befrielse från ansvar. I samförståndets trygga modersmjölk. Vi hugger nu desperat efter den illa sargade bröstvårtan som ger oss vårt dagliga gift, smittat av det eter som nostalgiska tankesystem bjuder. Den mentala tvångsmatningen sker på frivillig bas – vi trängs och slåss som slaktfärdiga spädgrisar om suggan Sveas såriga spenar; som fyller oss med en falsk föreställning om att det som en gång var kan komma åter. Måste komma åter.

Det finns inte längre några visioner. Ingen längtan. Inget äventyr.

Alla de tankebanor som en gång formulerades som systemkritik, drevs av en obändig vilja till förändring – att krossa de forna tankesystemens dominans – men idag har de blivit till det som de en gång kritiserade. En falsk opposition av saltstoder.

+ + +

Bakom mina slutna blå ögon kämpar jag med dofterna från källan. Tvingar mig att stänga dem ute. Försöker fokusera på bygget jag stått vid alldeles för länge.
När en potemkinkuliss uppfattas som en objektiv verklighet är vi förlorade. Vi ljög oss själva in i ett nytt årtusende övertygade om att sanningen fanns i vår egen potential att formulera och genomföra en kritik bortom de redan uttjänta stigarna. Men vi gjorde tvärtom. Flykten vi tog till, är föreställningen om hur det goda finns i något som inte längre är. I brist på kreativ fantasi fick vi för oss att vi måste återgå till den guldålder vi för stunden fått för oss vara den riktiga; en absurditet som är det folkhemsbygge vi växte upp i skuggan av.

[I ärlighetens namn så ska inte generaliseringar få stå som bevis för att något gått förlorat. Det är säkert både oärligt och fel. Fast när idisslandet från vänstern har malt på i mer än ett sekel utan att egentligen säga mer än det som redan har sagts, om och om igen som ett efterblivet mantra, då blir generaliseringen till en bild av verkligheten så som den är beskaffad; med självgoda småpåvar och intolerant extremism.]

Nostalgin lurade oss att det förflutna, guldåldern som idag förenar högern med vänstern, bestod av soliga smultronsomrar, Nacka Skoglund som joxade nyktert med trasan, sockerdrickan som kittlade i näsan och hur nakenbadande lintottar skyddades av ett homogent samhällskontrakt upprättat frivilligt för vårt eget bästa. Vi slöt ögonen och lät kulissen spela upp föreställningen som trummade på med bullbakande hemmafruar, arbetare som cyklade leende till och från arbetsplatsen med unikabox, om karaktärsdanande möten mellan samhällets klasser. Och så vidare. Vi var tacksamma för att ha ett arbete och vi var tacksamma för att få gå därifrån.

Vi blickar nu mot en framtid som mer bär spår av ett femtiotal presenterat på raspig celluloid än av en längtan till att omskapa framtiden. Allt vi gör är att digitalisera det. Blicken som väjer för det outforskade letar sig till det ’säkra’, representationer av utopin genom fiktionens dramatik. Där återskapar vi ungdomens trånande blickar över axeln i ett asbestdoftande klassrum. Där ett billigt schampo som flyktigt förnims i kollektivtrafikens sömn signalerar den erotiska laddningen i att för första gången föra upp handen under en flickas kjol. De minnesfragment vi skapar i halvmörkret blir den hand vi vill hålla när det yttre trycket blir alldeles för stort.

Potemkinkulissen har cementerats i våra sinnen. I doften, i blicken, i ljuden och i känseln. I förnimmelser av något vi tror oss ha upplevt. Måste ha upplevt – eftersom förnimmelsen nu är en del i den auktoriserade berättelse om hur vi kom hit där vi är idag.

Att lögnen vi onanerar till också rättfärdigar förakt av den svage, den misshandel som genomfördes både mentalt och fysiskt varje dag i skolans korridorer, i idrottsföreningarnas mögliga duschar, maktens åsiktsregistrering, yrkesförbuden, publiceringsförbuden, organisationsförbuden, inreseförbuden för misshagliga individer (och folkgrupper), rasinstituten, sinnessjukhusen, den statliga kontrollen av romer – tattare – samer med flera, sjukdomsstämpeln som sparkades in i pannan på den avvikande – vilket leder oss till det allra värsta – institutionaliseringen av de misshagliga och tvångssteriliseringen av de påstått lösaktiga och sinnesslöa som nu är drömmen vi drömmer betyder inte att det inte är den annalkande mardrömmen vi bäddat för. Det är en falsk förnimmelse av det mentala paradiset vi njuter.

Denna falska längtan är inte bara för organiserade folkhemsromantiker. Tvärtom. Det är samma nostalgiska längtan som finns bland oss alla  och som hämtar sitt stoff ur samma journal- och spelfilmer. Inte ser vi Hets med Stig Järrell som Caligula och känner “åh, det var bättre förr – det där längtar jag efter”. Nej, det är alla de där härliga somrarna med Monika, Mitt liv som hund, de trevande händerna på skoldanserna som vi vill ha tillbaka. Vi vill vara oskyldiga, ovetande och befriade från framtidens ovisshet. Det är därför nostalgins voyeuristiska och rent pornografiska blickar är så förbannat falska, även när de framställs retuscherade.

+ + +

Vad var det då som gick förlorat?

Det finns inget underbyggt resonemang bortom det som såtts här ovan. Mina ögon är fortfarande slutna men jag vet att det är en känsla som jag har förlorat. Känslan av att vara en del av en större berättelse där vi drömde en kollektiv dröm. Men den drömmen har blåst vidare. Lämnat mig osäker. Fortfarande förlorar jag mig i de nostalgiska linjerna av smak- och doftförnimmelser från en föreställt oskyldig tid. Men jag vill det inte längre.

Jag försöker föra upp termometern i samhällets arsle för att se hur sjukdomsbilden ska kompletteras. Men samtiden är så stel att glashöljet spricker vid varje försök. Jag ser ringmuskeln skäras sönder och hur kvicksilvret rinner bort tillsammans med blodet.

Jag har blickat bort mot miljonprogrammen på andra sidan bron och jag fantiserade ihop något om att idén ändå var god. Det måste den ha varit. Jag begravde mig under litteratur som försökte övertyga mig om att idéerna fortfarande var potenta – att det fortfarande pulserar innanför likets blåslagna hud – men orden som sögs upp av mina ögon när jag inte blundade vänder nu halvvägs till förståndet.

Åter kommer dofterna från den evigt porlande källan till mig … den outhärdliga stanken … näsan fylls av brända kadaver från femtiosex. Jag hör larvfötterna som krossar dom som vågade stå bortanför den cementerade mardrömmen sextioåtta. Jag känner alla dessa ord, föreställningar, idéer och lögner välla upp ur mitt inre … pressa sig krampaktigt genom svalget och den vidriga smaken av all världens olycka sprutar ur munnen … ner i källan … och nu ser jag den igen. Det är inte någon springkälla som bryter fram ur urberget och låter något flöde bilda ett vattenhål mellan hägg och syren.

Det där som blev för mycket, som välde frätande upp genom strupen och som nu svider på tunga och läppar, badar i en skål av porslin. Med sprucket lock och åratal av dåligt underhåll. Här stod jag och föreställde mig en porlande bäck, men det var en sanitär olägenhet. Ideologiernas avträde. Realpolitik manifesterad i en nostalgisk verklighet.

Jag vänder mig bort … äcklet är en del av min verklighet … om jag så bara kunde ta mig härifrån … men jag är rädd att jag inte kommer ut.

+ + +

TILL DEDIKATION
Med en smula svalkande likgiltighet
Med tacksam ironi till den och den, till det och det,

à l’adolescent que je fus
Till en oorganiserad godhet
Till den offentliga inskränktheten, legaliserad, toppsvensk,
socialbürokratisk, systematiserad, plagierad, monopoli-
serad, kyrklig, andligt beredskapsmässig etc. – passons!
För att gå udenom, för att med början i ett asocialt söka
vägen till någonting annat, över och bortom självända-
målen
Först när envar får lov att leva sitt eget liv utan skuld skall
alla få råd att leva varandras
s. 165-166, Gunnar Ekelöf, Samlade dikter (Albert Bonniers Förlag, 2004), i original: Non serviam (Albert Bonniers Förlag, 1945).

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, antipolitik, antisocial, anti, motstånd, nostalgi, realpolitik, äckel, folkhem, potemkinkuliss, ungern, tjeckoslovakien, polen, ddr, sverige

Våra ständiga flyktförsök från verkligheten straffar sig. När vi vägrar ta vår del av ansvaret för världen, vägrar vi också oss själva någonting mycket väsentligt i vad det är att finnas till. Vi vägrar oss själva autonomi. Vi vägrar oss själva möjligheten till blivande. Vi förlorar kontakten med det våra liv borde handla om. Vi förlorar oss själva som skapande varelser; som människor som utifrån sina egna objekt, utifrån dem vi är bortom lönearbetet, teleologiskt sätter agendan för våra egna levernen, bygger våra egna levda mytologier; kort och gott: vi förlorar meningen med allt ihop.

Livet förutsätter nämligen en viss grad av engagemang – ett engagemang som måste gå utöver alla politiska och privatekonomiska projekt – för att kunna levas meningsfullt. Vi ställs annars handfallna inför alla de betydelser som pådyvlas oss utifrån, och som egentligen inte har någonting med oss själva, och dem vi vill bli, att göra. Att fly från världen och in i ramverk och undantag som konstituerats av klassherraväldet, är att fly från sig själv, eftersom självet, i motsats till vad de flesta liberala apologeter skulle hävda, är en integrerad del av världen. Man kan inte övervinna kapitalismens passiviserande maktutövning, genom att frivilligt välja att passivisera sig själv. Om man vill kunna leva som sin egen herre här i livet, kan man inte låta sig reduceras varken till en tvivlare som under yttre tryck tystnat även inför sig själv, eller till en trolös som på grund av desillusionering börjat tala maktens språk för att överleva. För sin egen del och för livet självt kan man bara göra skillnad genom att med omsorg och möda söka de egna vägarna, vare sig de visar sig leda i opposition mot samhället, eller kanske rentav ut ur det.

Den borgerliga offentlighetens myter saknar relevans för en människa som söker en livsföring av meningsfullhet eftersom det kapitalistiska världssystemet i sin helhet, med sin egoidealistiska privatekonomi och sin företagslogiska partipolitik, till sin sociala funktion saknar målsättningar som kan relateras till ett gott och njutbart liv. Den korporativa kapitalistiska välfärdsstaten är till sin grundläggande konstituering inriktad på ackumulation av bytesvärde, (dvs. kapital,) och produktion sker därmed inte primärt för att tillfredsställa en människa rik på behov, utan för att ytterligare kunna öka kapitalvinsterna.

Den objektiva dialektiken mellan bruksvärde och bytesvärde inom det kapitalistiska världssystemet utgör själva huvudmotsättningen inom det, därför att bytesvärde i sig självt inte är kvalitativt ekvivalent med bruksvärde, och därför inte heller i sig självt kan tjäna som kriterium för vad som är gott samhälle, även om det är precis det som det nyliberala tillväxtparadigmet på mystifierande grunder försöker göra gällande. ”Nyttotänkandet” inom kapitalismen kombineras inte med ”nöje”, vilket var upplysningens ursprungliga ideal, utan har gjorts självtillräckligt i sin egennyttighet, och därmed också värdelöst för oss. Upplysningen blir halv, som Adorno och Horkheimer en gång försökte påvisa i eftersvallet av världskrigens terror.

Kapitalismen skapade en estetik som var baserad på kapitalismens bytesvärdeshelgande mytologi. Föreställningar om det sköna och det goda, degraderades till föreställningar om effektivitet och produktionsmaximering, och isolerades från människan rik på behov. T.o.m. bruksvärdeskategorin själv, har underordnats bytesvärdet och blivit en fråga enbart om funktionalitet för bytesvärdesackumulation. I slutänden har kapitalismen således kommit att handla om produktionens behov av människan, snarare än människans behov av produktionen. Produktionsprocessen dominerar alltså människoblivandet, och inte så som sig bör; människoblivandet produktionsprocessen.

*

När den historiematerialistiske historikern konfronterar denna moderna avgrundsklyfta mellan produktion och människa, leder det naturligtvis till en känsla av vanmakt. Icke minst då denna avgrundsklyfta allrahelst förträngs av de flesta av etablerade samhällsvetenskaperna. Genom en utdragen vårvinter av grådask, i den snötyngda parken och i dammiga gamla föreläsningssalar ser jag honom: Han är ledsen. En människa som trots allt försöker tro på någonting. Man märker det på hans självdistans och utpräglade skämtlynne. Det är så man känner igen en av de våra, en ur den oformliga massan. Men han borde inte vara ledsen. Han är god nog som han är. Det är nämligen ingenting fel i att sätta sin tro till historiematerialismen – det är det finaste man kan tro på. Det är fanimej finare än att tro på Gud.

En historiematerialist behöver aldrig bli cyniker, just för att historiematerialisten avstår från att sätta sin tilltro till någon specifik ideologi eller universalistisk morallära. Historiematerialisten behöver aldrig känna förtvivlan inför mänsklighetens trauma, för han känner det utan och innan.

Historiematerialisten tror på människan i kraft av att han vågar dra den allra besvärligaste slutsatsen av den historiska erfarenheten; nämligen den att det enda sättet att förhindra mänsklig ondska och befrynda människan med moral, är att skapa ett samhälle som vilar på en moral knuten till hennes sociala vara och levnadsomständigheter. – En moral som skänker människan ett gott liv, och som inte lastar henne med tomma ideologiska fraser som hon inte kan leva upp till och i övrigt lämnar henne därhän åt omänskliga krigsmaskiner.

I kraft av att han aldrig föreställt sig människan som varken ond eller god, vet historiematerialisten mycket väl att människan under givna omständigheter har potential att vara både ond och god. Han förstår, att för att kunna göra en god människa av en ond, måste man först vara god den onda. Det enda en historiematerialist behöver vara ledsen över, är såldes de inrutade idealister som gång på gång driver mänskligheten mot avgrunden med sina kategoriska imperativer – de som försöker påtvinga skuld och skam på den som tvivlar. Trots att de i Descartes efterföljd alltid hävdat det förnuftiga i tvivlet, har de själva stelnat till reaktionära konformister.

*

Min senaste insikt är denna: Uppenbarligen tillåts man förnya sig ideologiskt så mycket man vill, och anpassa sin socialism efter en ny tid med nya problematiker, så länge man inte gör det på ett sätt som ifrågasätter det fundamentala i den rådande samhällsordningen. – Är det någonting viktigt man kan lära sig av konventionellt politiskt engagemang så är det just det. Det finns en tydligt dragen gräns som man inte får gå över, även om man har hållbara argument för det. Alla ifrågasättanden av den representativa demokratins legitimitet betraktas per automatik av etablissemanget som tecken på extremism, och just det är otroligt farligt, därför att de verkliga extremisterna på så sätt får monopol på ett i det stora hela legitimt ifrågasättande av denna representativa demokrati. – Så dogmatiskt förödande för bibehållandet och utvecklandet av ett demokratiskt samhälle är den liberala idiosynkrasin.

Med än mer oblida ögon betraktas den som tar till våld eller bryter mot lagar för att uppnå mindre omöjliga levnadsomständigheter för sig. Våld eller illegalitet är naturligtvis aldrig några självändamål. Men man kan inte förutsätta en politisk kamp som håller sig inom ramarna för det legala – allraminst i ett samhälle där klyftan mellan folk och folkrepresentanter alltjämt ökar. Massan formulerar redan sina egna lagar. Se bara på Piratrörelsen. Att det inte är konstruktivt att på militaristiskt vis ha ihjäl eller bruka våld mot oskyldiga människor eller vandalisera kämpande småföretagares butiker i namn av Global rättvisa, förefaller vara trivialt i sammanhanget eftersom det är något som de allra flesta människor som är någorlunda friska i huvudet håller med om – praktiserare av sådana aktioner är ändå bara förvirrade medelklassungdomar utan någon djupare föreställning om vad deras motstånd, (om man nu kan kalla denna våldsromantik för ”motstånd”,) egentligen syftar till. Ofta är de ju t.o.m. småföretagarnas egna barn.
Det finns hursomhelst fortfarande ändå en punkt där människan måste komma före lagen, eftersom det är människan som skapar lagarna och inte tvärtom. Ibland måste klassamhällets repressiva våld mötas med autonomt våld eller olydnad. Utan tvekan går det att anta en hållning som förkastar både statlig och civil terrorism, utan att för den sakens skull skriva under på ett samhällskontrakt där den representativa demokratin blir den enda godtagbara demokratiska påverkansformen och man sätter legalitet och inomparlamentariskt arbete över både legala och illegala initiativ och självhävdelse i den samhälleliga basen.

Liberalismen som överideologi manifesterar sig emellertid i skolundervisningen som en cirkulär ideologisk skala, där liberalismen själv framställs som raka motsatsen till totalitära ideologier som fascism, nationalsocialism och sovjetkommunism, och där frihetlig kommunism såväl som traditionell konservatism framställs som existerande i den ideologiska gråzonen mellan dessa poler i cirkelskalan, trots att både kommunismen och konservatismen på ett rent filosofiskt plan utgör den verkliga motsatsen till totalitarism, medan den positivistiskt och kantianskt präglade liberalismen utgör gråskalan med sina närmast totalitära anspråk på den borgerliga samhälls- och statsformens universella historiska allmängiltighet.

*

Inte undra på att man tappar tålamodet. Det är ju som upplagt för det. Ingenstans visar tillvaron nåd. Inte för någon proletär i den sammanfallande välfärdsstaten Sverige, inte för mig och mina proletära vänner. Över helgen hälsade jag på en av dessa proletärer, en nära vän från gymnasiet, som helt enkelt valt att skita i alltihop. Han ringer aldrig, och vill helst inte ha något med samhället att göra, men han brukar tycka om att man kommer över med lite kaffebröd och lite vardagsfilosofiska anekdoter med jämna mellanrum. Den del av min före detta gymnasieklass som av sina föräldrar skolats i den småborgerliga jargongen om ”att göra rätt för sig”, älskar att ömsom förfasas över, ömsom gotta sig åt det i deras ögon misslyckade i hans beslut att ställa sig bredvid den 4-filiga småborgerliga motorväg som löper först till pensionssparande och sedan direkt till graven. Det verkar ha undgått dessa rovfåglar att det är precis vad han försöker göra – göra rätt för sig – för den han är och för det han vill få ut av livet. Han vill ingenting hellre än att vara för sig själv, sova, ta en cigg, ta en kaffe och titta på film. Det är den han är och vill bli. Han är för skör för något annat. Han har valt att inte spela med i skådespelssamhället. Ett, får man tycka, vuxet beslut. Liksom Ernst Jüngers ”Hasselmus”, har han dragit sig undan samhällets rovfåglar, för sin egen skull. Detta samhälle vände sin rygg mot honom för många, många år sedan och det finns ingen anledning för honom att gå dess ideologier tillmötes. Även om han nu förr eller senare kommer att tvingas göra det i alla fall.

Han behöver vara ensam därför att hans medmänniskor river ned honom och hans värld med sina predikningar. Han är helt enkelt inte intresserad av meningslöst arbete, inte intresserad av arbetskamrater, inte intresserad av böcker om meningen med livet, inte intresserad av en perfekt kropp eller av självkänsla, inte intresserad av pengar, av flickvän, krogen, familj, en välinredd villa, bil, perspektivvidgande resor eller att betala skatt. Men jag är den siste att döma honom – han skadar ingen med det sätt han lever, allraminst sig själv. Han har aldrig haft några åsikter, men blir ändå förbannad på mig när jag berättar att jag valt bort den politiska vägen… – Kanske inser han inte det uppenbart kontraproduktiva i dagens politiska och ekonomiska former? – Kanske inser han inte det konstruktiva i sin egen livsföring av sofflocksradikalism? – Kanske inser han till följd av sina vänners mantran om ”hur man gör rätt för sig” inte hur levande anarkisk han i själva verket är! – Och hur livlös partipolitiken och privatekonomin…

*

Partipolitiken borde en gång för alla vara ett avslutat kapitel i vänsterns historia. För den som sett partipolitiken i vitögat, framstår den alltmer som en förbannad teater, inte kanske så mycket i relation till den del av en själv som är socialist och som tror på ekonomisk demokrati och maktdecentralisering, utan kanske mer ur den människas perspektiv som har rötterna ned i materien. Bara själva ordet ”partipolitik” föder ju en maggropskänsla av självalienering hos vem som helst som prövar att ta det i sin mun och skvallrar om att även om vägen till ”socialismen” i en mycket urvattnad mening möjligen löper genom partiet, så är i alla fall inte vägen till ett meningsfullt varande medierad genom ett sådant. Revolutionen börjar någon annanstans än i partiet. Den börjar i dig och mig. Om man inte förmår återknyta upproret till sin egen värld, då är det något som är fel. Då saknar upproret både innehåll och värde. Om man inte upplever politiken som frigörelse, då gör den en heller inte fri, då är den en boja, på samma sätt som lönearbetet. Då är även politiken alienation. Så enkelt är det.

*

Det är ur detta främlingskap inför det privatekonomiska projektet, såväl som inför den rådande politiska formen, som den föds; längtan till skogen. Längtan till ett historiskt undantagstillstånd. Ett mellanrum där man kan vara den man vill vara. Något sådant är naturligtvis å andra sidan omöjligt att uppnå. Man kan inte frikänna sig historien. Det är kapitalismens förbannelse. Man förblir beroende av lönearbetets helvete för sin överlevnad. Och man förblir beroende av politiken för sin räddning från detta helvete. Man förblir en social produkt av kapitalismens kultur. Men likafullt finns det ett utanför. Just själva den levda förtvivlan i det kapitalistiska systemet belyser den rådande liberalutopistiska ideologins brist på koherens med den praktiska mänskliga erfarenheten av att framhärda i systemet. Kapitalismen föder svartsyn. Och ur den svartsynen föds trots allt förhoppning, när subjektet inser att det är till det egna objektet och dess ständigt närvarande konflikt med lönsamhetskriterierna som det skall sätta sin tro, och där följden också blir att subjektet börjar försöka sätta ord på det egna objektet, börjar längta till livet och skogen. Det ideologikritiska infallet är den instinkt som driver anarken, det söndrande tänkande som i första hand går ut på att försvara det positiva leverne som gör en till den man är och aldrig reducera sig själv till varken revolutionär eller arbetare.

Att söka sig till skogen, till avskildheten och stigarna, blir att söka fristad för den egna objektiviteten att utvecklas mer ohämmat. Först i skogen kan man söka sin egen verklighet, först i skogen kan man bli sig själv. Och det är därför återtåget måste gå dit. Bara med en viss distans från samhället kan man finna den dekadens och klarsyn som krävs för att förverkliga samhället som koherent mythos och sig själv genom detta mythos.

*

Anarkens hållning är långtifrån morallös. Anarkens hållning är den moraliske historiematerialistens. Den dekadenta livshållningen står inte i motsättning till moral. Det är den yppersta moralen. Dekadens och moral hör intimt samman. Det är först genom att leva dekadent, att leva med längtan, som man kan säga sig ha upprättat ett liv för sig som är värdefullt och som det är meningsfullt att befästa kulturellt genom moral och politik – som är värt att bygga ett samhälle på.

En moral som inte fött sig på det grundläggande värde som uppkommer i människans omedelbara förhållande till sin kropp och till materien, kan aldrig vara någon historiskt giltig moral, och den är dömd att gå under till förmån för en moral som bejakar detta förhållande. (Vad som är dömt att gå under är vad som i dagligt tal betecknas som ”moralism”.) Att ibland uppgå i olika gemenskaper och ibland ställa sig bredvid dem, beroende på hur pass väl relationen till materien uppfylls, är förutsättningen för allt värdefullt och moraliskt leverne. Bara så kan man i längden ta vara på sig själv och sina medmänniskor. För anarken blir moralen inte något självändamål, utan enbart förlängningen av hans egen suveränitet över sig själv.

Den djupaste anarki sammanfaller således med moralism och är aldrig den som utförs av stenkastare och militanter. På samma sätt finns inte alltid den djupaste lydnaden för den rådande ordningen hos dem som på ytan verkar mest lydiga. Att förhålla sig anarkiskt till livet kan göras på många olika sätt – även som deltagande och självvald underkastelse. Det är därför det inte finns något entydigt svar på hur man skall förhålla sig till våra dagars samhällsstrukturer. Anarken är sin egen herre därför att han har tagit på sig ansvaret att välja en differentierad väg till sitt eget paradis, utifrån sitt eget dekadenta objekt. Han låter inte sin livshistoria reduceras till ett utopistiskt projekt:

För anarken ligger sakerna inte riktigt så enkelt till, i synnerhet om han förfogar över historisk bildning. I den mån han håller sig fri från herraväldet, det må nu vara furstens eller samhällets, innebär inte det att han under alla omständigheter vägrar träda i någons tjänst. I allmänhet tjänar han rentav sin överhet inte sämre än alla andra, och många gånger rentav bättre, ifall spelet faller honom i smaken. Det är bara eden, offret och den totala hängivelsen som han håller sig tillbaka från. (Jünger Ernst, Eumeswil, Verlag Bo Cavefors 1981, s. 146).

På denna punkt liknar han historiematerialisten. Historiematerialistens hållning är inte heller det självändamålsenliga upprorets. Historiematerialisten tar också sitt avstamp i det egna objektet och inte i någon absolut idé. Historiematerialisten kan även han ställa sig i någons överhets tjänst eller uppgå i en gemenskap, med inte på bekostnad av sig själv. Det är därför tradition, narrativ och konservatism, står närmare socialismen än vad man kan tro. Det var en av Marx och Engels främsta poänger att proletariatets frigörelse skulle utformas i relation till traditionen, enligt en holistisk filosofi, som i kraft av sin holism, tog hänsyn till världen många partikulariteter, dess många olika anarker!; deras revolution var motsatsen till en utopistisk revolution. Ett dialektiskt, i opposition till ett utopiskt, förnuft, lyckas med konststycket att samtidigt vara både anarkiskt och demokratiskt, just för att det är hermeneutiskt, det vill säga; det förhåller sig till en teoretisk och praktisk tradition; en historisk erfarenhet. För att ta ett exempel: Att förhålla sig kritisk till våra dagars gubbvälde eller representativa demokratin – javisst – men på vilka grunder – för vems skull – och med vilka alternativ? (snarare än passivt förnekande, simpel negation).

Det finns olika sätt att vända sig bort: Man kan göra det för att man ser andra stjärnor än den borgerliga offentlighetens. Och man kan göra det för att sluta sig in i sig själv och hypostasera sin egen kapitulation för lönsamhetskriterierna. Att vända sig bort i det första fallet är att vara moralisk, att ta ansvar, men att göra det i det andra fallet markerar en frånvaro av moral.

Vad moralen kräver (och som utopismen och eskapismen spärrar) är självständigt tänkande – inte entydiga positioneringar för eller emot. Man måste specificera sig. Argumentera. Moralen måste förankras i glädje och konkreta idéer om ett gott liv för att kunna bli moral. Här blir alla förstelnade former ohållbara. Moralen börjar med längtan till livet. Härav ungdomens avsky för det politiska, och den borgerliga korrektheten – man inser att både moral och leverne börjar i en helt annan sfär än den kategoriskt ideologiska. Bud och föreskrifter är enbart ord och fraser. Massan bär den erfarenheten att den verkliga moralen bara springer fram ur ett värdefullt leverne som man själv aktivt valt – såsom anark!

Ernst Jünger, tar i Eumeswil bl.a. upp Max Stirners Den Ende och hans egendom, som (missförstådd) förebild för denne moraliske anark:

Vilka var nu kardinalpunkterna eller axiomen i Stirners system, i den mån man alls kan tala om ett sådant? Det finns bara två sådana punkter, men de räcker till för grundlig meditation:

1. Det är inte Min sak. 2. Ingenting går upp mot Mig.

Det behövs inga tillägg. Det var självklart att ”Den Ende” omgående skulle väcka livlig polemik och bli grundligt missförstådd, så att den råkade i vanrykte som ett sannskyldigt monstrum.” (…) ”Som var att vänta, koncentrerades anklagelserna mot honom på anklagelsen för egoism, ett begrepp som Stirner själv aldrig riktigt kom tillrätta med. Han annekterade det dock, och på många ställen ersatte han ”Den Ende” med ”Ägaren”. Ägaren kämpar inte om makten, utan inser att den är hans egendom. Han tillägnar sig den, eller snarare tillägnar den åt sig. Det kan ske på icke-våldsligt sätt, framförallt genom en stärkning av självmedvetandet. (Ibid. s. 320-321).

Anarken är alltså inte egoist i privatekonomisk mening och låter sig inte indoktrineras av den Lockeska myten om naturrättens kausala övergång i de borgerliga friheterna och kampen på marknaden. Det vill säga: anarken är inte egoist i den meningen att han anser ett kapitalistiskt beteende vara resultatet av hans någon slags egoistisk essens hos honom själv. Anarkens hävdande av sig själv som ”Den Ende” är bara anarkens sätt att förmedla att han inte är beredd att offra sig för några värden, som inte går att härleda ur hans eget objekt. Man får emellertid inte begå det tankefelet att man förstår detta objekt som någonting till sin essens isolerat, liksom liberalerna gör:

Anarken är inte heller individualist. Han vill inte framställa sig vare sig som ”stor människa” eller som fri ande. Hans eget mått är honom nog; friheten är inte hans mål; den är hans egendom. Han uppträder inte som fiende eller förändrare: folk kommer väl överens med honom i slott och koja. Livet är för kort och för skönt att uppoffras för idéer, även om man inte alltid kan undgå att bli tänd av dem. (Ibid. s. 277).

Utgångspunkten är alltid den att det egna objektet är en oskiljbar del av massan, som förverkligar sig själv genom samhällets objekt. Människan är inte en urskiljbar individ, hon är inte heller en klass, hon är inte en art och hon är inte heller en natur, fullständigt urskiljbar från de basala materiella rörelserna i universum. I grunden är hon blott och bart kosmiskt flöde som tagit den objektiva formen av en samhällelighet. Detta är hennes verkliga objekt, det är själv andemeningen i kategorin ”Den Ende”: ”Big Bang” och utöver det inget mer. Anarkens uppfattning av sig själv som ”Den ende” har alltså potential att vara ett kosmiskt och därmed även ett kommunistiskt självmedvetande, om än inte ett kollektivistisk. Skillnaden mellan anarken och kollektivisten är nämligen den att anarken inte låter någon specifik solidaritetsideologi dominera över solidaritetens objektiva materiella upprinnelse, ett objektivt flöde som är indifferent mot varje utopistisk och totalitär ideologi. Universum (och det egna objektet som del av universum) är för anarken det enda absoluta.

*

Medvetenheten om allt det här gör anarken mindre rädd; friare från rädslor än vad som är fallet med de politiska karaktärerna. Som anark är man ingen terrorist, eftersom man saknar politisk agenda och därmed inte utgör något omedelbart hot mot samhällsordningen. Man är som vem som helst. Man har ingenting att dölja. Samhället får svårt att positionera sig mot en opposition som inte i första hand är dess negation, utan i första hand ett positivt värde för någonting annat och som först sekundärt kommer i konflikt med samhället. Anarken flyr ju inte som terroristen från livet genom att spränga sig själv och samhället i luften. Han flyr till livet genom att spränga de psykosociala och socioekonomiska barriärer som håller hans fria utveckling tillbaka. Vare sig han liksom skogsvandraren knuffas ut ur samhället, eller liksom anark väljer att knuffa ut samhället ur sig själv, har han på historiematerialistiskt manér valt det egna objektet framför lönsamhetskriterierna, och därmed också blivit den ende framgångsrike socialistiske politikern.

Anarkens längtan till livet låter sig inte formaliseras till en ideologisk process, utan relation till proletärens eget människoblivande. Den förutsätter ideologikritik. Frigörelsen förutsätter att proletären ständigt söker sig själv, och söker sig själv i revolutionen. I annat fall blir han en slav till revolutionen på samma sätt som han tidigare varit en slav åt kapitalismen, och hans materialism blir ett tomt slagord. Föreställningen om varats primat över medvetandet i dess klassiska utformning från Den Tyska Ideologin, innebär för anarken att proletären måste söka sitt vara bortom de schabloniserade bilderna av den utsugne hämnaren, och söka sitt eget sociala objekts telos. Söka en messianism eller frälsning som upplevs som frälsning och inte enbart som ett ok.

Den verkligt revolutionära processen, måste alltså upplevas som tätt förknippad med mänsklig frigörelse, frigörelse av praxis och mening. Den måste bestå i en längtan. Ta sig uttryck i helt andra saker än det vi dagligdags är vana att betrakta som politik. Måste från första början eftersträva ett övervinnande av alienationen, snarare än ett resande av nya krigsmaskiner.

Det är den insikt som förlänar anarken sitt lugn.

*

Historiematerialisten och anarken är alltså en och samma filosofiska gestalt. Jüngers protagonist Martin Venator är både historiematerialist och anark. Historikern i den snötyngda parken och min gymnasiale vän, hasselmusen, bär upp samma värdering av varandet som objekt. Ingen av dem tror egentligen på revolutionen. De betraktar den i mångt och mycket som främmandegörande. Men det är först utifrån denna fullständiga brist på revolutionär eufori som den historiematerialistiske anarken börjar tycka sig se en möjlighet till levnad och förmå känna en eufori som inte är beroende av reifieringen av kategorin ”revolutionen”.

Anarken tror på världsförbättring, därför att han utvecklat en blick för och lärt sig se den omedelbara möjligheten att bli sig själv genom världen. Anarken är beredd att tillägna makten för sig, direkt och omedelbart, för sin egen skull, för sitt eget syfte. Återtåget till verkligheten är den enda vägen för honom därför att det inte går att leva det egna objektet på annat sätt än genom längtan till världen. – Längtan till skogen…

Skogen stod där som en mur; ingen yxa kunde ännu ha rört den. Katastrofen måste ytterligare ha stegrat dess växande, som om den glödande pusten och den syndaflod som följde i dess spår hade befriat urkraften ur den. (Ibid. s. 367).

Skogen lockar, inte för att den innebär ett uppgivande alla anspråk och allt ansvar här i livet, utan för att den innebär en möjlighet till oortodoxt skapande och blivande, ett mer fullständigt anspråk och ansvar. – Vårt återtåg går tillbaka till skogens mythos, tillbaka till vårt samhälleliga ansvar, tillbaka till verkligheten.

Litteratur:
Jünger, Ernst. Eumeswil, Verlag Bo Cavefors, 1981.

©Andreas Magnusson, Uppsala, 2009.

* * *

Efterskrift:
Den här texten är författad av Andreas Magnusson som tidigare publicerat sig på bloggen Dialektiken. Han har där tagit ett uppehåll från textförfattandet men återkommer nu här med en välskriven text på inbjudan från Fragment. Andreas Magnusson studerar historia och har här närmat sig Ernst Jüngers anark intuitivt, vilket ortodoxa Jüngerkännare får ha med sig vid läsning. Vi på Fragment välkomnar Andreas och hans ord.

Sitter du och tjuvhåller på en text som du skulle vilja se publicerad här hos Fragment? Tveka då inte att skicka den för påseende till oss. Adressen hittar du här.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, ernst jünger, eumeswil, text, skogen, sofflocksradikalism, motstånd, orientering, förfrämligande, socialism

Det finns något fascinerande med hur vi människor inte kan låta bli att korrigera våra berättelser om världen: från hur vi uppfattar den till hur vi önskar att vi uppfattat den. Vi kan ha de bästa intentionerna, men så fort som vi sätter oss ned för att skriva börjar vi göra små förändringar, vi putsar, speglar oss i orden, och slutar inte förrän vi är nöjda med vad vi ser. Med detta skapas ett tabu. Vi får aldrig säga det som vi vet med oss att vi borde ha sagt, för då kommer den värld som räknas, den vi byggt upp med våra ord, att rämna.

[...]

Det var med en viss förvåning som jag en morgon slog upp Sydsvenskan och såg att söndagsbilagan hade ett sju sidor stort reportage om RAF. Det första uppslaget var en bild från den uppmärksammade filmen Baader-Meinhof Komplexet. En dramatisk bild där en RAF-medlem skjuter med sin k-pist vid kidnappningen av Hans Martin Schleyer. Upplägget på reportaget var intressant i hur utrymmet var disponerat: Ett fotografi över två sidor. Sedan en halv sida journalistisk text. Därefter kom en fyrasidig tidslinje där viktiga datum och personer ställts upp. Däremellan bilder från den kommande filmen och ur olika arkiv.

Från ett vardagsperspektiv finns det ingenting direkt att kritisera. Möjligtvis är det lite udda med fyra sidor uppradning av korta faktabitar och bara en halv sidas ganska intetsägande journalistisk text. Men på ett övergripande plan följer artikeln bara den accepterade diskursen om RAF:s roll i vår politiska historia.

Det som skaver hos mig är inte artikeln som sådan, utan bristen på motstånd i den accepterade diskursen. Den flyter bara på och vi kan inte greppa tag i den. Vi kan återupprepa den, och alla kommer att nicka instämmande, sedan kommer v att vända oss om och ha glömt vad det var vi egentligen pratade om.

Men någonstans finns där ett tabu som vi aktivt försöker att undvika att prata om. Vi lägger bilden tillrätta, för att göra oss själva vackrare, och sedan nickar alla instämmande. Vi återspeglar oss i berättelsen och försöker intyga oss att den vackra bilden inte är beroende på det som vi inte vill prata om.

Detta tabu blir som tydligast i hur vi berättar om RAF-medlemmarnas fängelsevistelse. Den accepterade diskursen är att de fängslades, de fick rättegångar, och flera av dem valde sedan att begå självmord. Efter det enkla konstaterandet av självmorden brukar berättelsen ta slut, för det finns enligt oss själva inte mycket mer att säga. Men om vi faktiskt tittar närmare på det som vi vet, inser vi snabbt att vad vi säger med stor sannolikhet inte stämmer. Vår diskurs väljs på grund av den effekt vi vill ha, inte på grund av det troliga i den.

[...]

Den nionde maj 1976 hittades Ulrike Meinhof hängd i sin fängelsecell. Den officiella och nuförtiden allmänt accepterade berättelsen är att hon hade hängt sig själv med hjälp av ett rep som hon tillverkat av en handduk och som hon sedan knutit fast i ett galler som satt för fönstret i hennes cell. Sex dagar senare begravdes hon i Berlin. Anledningen till självmordet skall enligt de offentliga utredningarna ha berott på att hon blivit isolerad från de andra RAF-fångarna efter en dispyt dem emellan.

Men bortom denna historia finns det ett antal obesvarade frågor som skaver när vi nickande instämmer att Meinhof begick självmord. Hur kommer det sig att Meinhof lyckades hänga sig själv med ett egentillverkat rep som enligt tester inte skulle ha hållit för en fallande kropp? Hur lyckades hon att trä in repet när själva maskorna i gallret var en gånger en centimeter och man hittade aldrig någon form av verktyg som praktiskt sett skulle ha varit nödvändigt? Hur kommer det sig att de vassa verktyg som fanns och som var nödvändiga för att tillverka repet inte hade spår av textiler? Hur kommer det sig att den enda glödlampan som fanns i cellen, trots att alla lampor beslagtogs varje kväll, inte hade Meinhofs fingeravtryck på sig? Om Meinhof lyckats gömma en glödlampa för att använda under natten så borde hennes fingeravtryck ha funnits där. Hur kom det sig att Meinhof hade andra kläder på sig än de hon hade när hon låstes in, och att kläder hon haft tidigare under dagen inte kunde återfinnas i cellen? Hur kommer det sig att Ulrike som var under strikt bevakning hade spår av sperma och blåmärken i underlivet?

Detta är bara några av de rent praktiska frågorna som vi undviker att besvara för att självsäkert kunna fortsätta säga att Meinhof begick självmord i sin cell. Runtomkring detta finns det ett stort antal andra frågor. Varför lät myndigheterna måla om Meinhofs cell två dagar efter att hon hittades död? Hur kom det sig att man gick ut med att det var ett självmord innan den första obduceringen ens skett? Varför fick inga oberoende personer närvara vid obduktionen som utfördes av bland annat en före detta Waffen-SS medlem? Varför fanns det flera motstridiga vittnesmål om hur Meinhof hittades? Hur kom det sig att manuskript försvann från cellen efter att Meinhof dött?

Den artonde oktober 1977, i kölvattnet av flygkapningen i Mogadishu, meddelade en talesman för den västtyska regeringen att RAF medlemmarna Gudrun Ensslin och Andreas Baader begått självmord, samt att Jan-Carl Raspe och Irmgard Möller försökt begå självmord. Rasper skulle senare dö av sina skador. Alla fyra hade hittats i sina respektive celler i Stammheimfängelset. Samma fängelse där Ulrike Meinhof hade dött ett år tidigare. I efterhand är den allmänt accepterade versionen av händelsen att de fyra försökte begå alternativt begick självmord efter att de fått reda på att flygkapningen som krävde deras frisläppande hade misslyckats.

Andreas Baader skulle ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en pistol. Återigen uppstod snabbt obesvarade praktiska frågor kring det förmodade självmordet.  Hur kommer det sig att en person som begår självmord genom att skjuta sig själv, först skjuter en kula i väggen, och en kula i madrassen, innan han skjuter sig själv? Hur kommer det sig att Baader lyckades skjuta sig själv i nacken, så att skottet gick ut genom pannan, och sedan träffade golvet? Varför skulle en vänsterhänt person skjuta sig själv med höger hand, den hand som hade krutspår?

Jan-Carl Raspe skulle också ha begått självmord genom att skjuta sig själv med en insmugglad pistol. Men hur lyckades Raspe skjuta sig själv utan att lämna några krutspår på någon av sina händer, någonting som är en omöjlighet?

Gudrun Ensslin hittades hängd i sin cell. På samma sätt som Meinhof var snaran runt halsen inte tillräckligt stark för att klara kraften av en fallande kropp. Hur kom det sig att stolen som hon skulle ha hoppat ifrån var så pass långt från kroppen att den omöjligen kunde ha använts? Men på någon sätt lyckades Ensslin ändå att hänga sig själv med fötterna 40 cm ovanför golvet.

När det gäller Irmgard Möller så fanns det inget självmord att förklara eftersom hon överlevde. Hennes eget förnekande av en självmordspakt kan lätt förklaras bort. Men trots detta finns det en fascinerade fråga. Hur lyckas en människa som försöker begå självmord att hugga sig själv fyra gånger i bröstet med en avrundad matkniv utan att lämna fingeravtryck på kniven?

Runt omkring dessa händelser, finns det som när det gäller Meinhofs död, ett stort antal frågor. Hur kommer det sig att den hemmagjorda radio som skulle ha använts för att få information från omvärlden, inte hittades förrän två dagar efter dödsfallen? Hur kommer det sig att rakblad och detonatorer inte hittades i Baaders cell först tre veckor efter dödsfallen? Från officiellt håll sades det att Baader och Raspe lyckats att smuggla in pistolerna med hjälp av sina advokater. Men denna förklaring har aldrig tagit sig förbi de fakta att fångarna inte hade fått träffa sina advokater sedan den sjätte september, eller det faktum att fångarna kläddes av nakna och visiterades före och efter att de hade träffat advokaterna. När det gäller Baader så sades det att han hade gömt sin pistol i en skivspelare, men i efterhand har det visat sig att den skivspelaren beslagtogs redan i början av september.

Detta är frågor som var för sig inte omkullkastar tanken att RAF-fångarna försökte eller begick självmord i fängelset. I varje skeende kan det förekomma enskilda händelser som i efterhand ter sig osannolika. Det är inget konstigt. Men det finns en reellt existerande friktion mellan den stora mängden graverande frågor och den säkerhet som vi återger berättelsen att fångarna valde att dö istället för att bli dömda i en domstol.

Denna friktion kan vi inte undgå.

[...]

Men förändrar detta något? Frågan måste ställas.

Vad skulle förloras om de blev mördade? Det är något i vårt undvikande i att ens närma oss möjligheten till utomrättsliga avrättningar som är talande. Vi försöker att skydda oss själva. Det är som om vi trodde att RAF:s våldsdåd skulle bli berättigade ifall den Västtyska staten mördade dem istället för att döma dem.

Men rättfärdigheten eller bristen på denna i deras dåd är inte direkt beroende på ifall de blev mördade eller ifall de begick självmord. Morden, kidnappningarna och bombningarna hade redan skett. Ifall dessa handlingar skall klassas som legitima, får vi bedöma dem i det tid och rum som de faktiskt skedde i. Bombningarna av Amerikanska armébaser skall bedömas i ljuset av att USA var inblandat i ett krig som dödade miljontals människor. Bilden skall bilden problematiseras av att det fanns andra vägar att ta än den väpnade kampen. Men vad som skedde i Stammheim 1976 och 1977 påverkar inte denna diskussion oavsett utgång.

På samma sätt så bedöms inte vår egen moraliska status av RAF:s handlingar. Vi blir inte bättre människor av att de bombade och mördade. Vi blir inte heller bättre människor om de gick självmord efter en moraliskt vidrig våldskampanj. Huruvida RAF:s kamp i olika aspekter var eller inte var berättigad, säger bara primärt något om deras bedömningar och val av handlingar. Vår moraliska status kommer av våra egna handlingar.

Och det är nog i detta område som vi hittar ursprunget till vårt tvångsmässiga konstaterande att de begick självmord. Vi tror att om de begick självmord så har vi moraliskt friskrivits.

Men det vi missar då är att vi gjorde vad vi gjorde. Fångar isolerades och torterades. Deras grundläggande rättigheter bröts konsekvent. Denna skugga kan vi aldrig undkomma oavsett än hur mycket vi hoppas att RAF-medlemmarna begick självmord. Det är därför vi återspeglas i deras ansikten. Samtidigt som vår moraliska status inte är kopplad till de handlingar de begick, så är våra handlingar kopplade till dem. Och oavsett vad de gjorde och hur man skall ställa sig till det, så måste vi erkänna för oss själva vad som skedde. Om de mördades så står vi längre in i mörkret än vad vi vill erkänna. Men oavsett vad står vi i mörkret.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, motstånd, politik, raf, repression, samhälle, tyskland, ulrike meinhof, brd, dissident, efterkrigstid, fascism, subversiv, riktade mord, terrorism, andreas baader, gudrun ensslin, tysk höst

Vad tänker kvinnan på bilden på just i det ögonblicket som den är tagen? Den eftertänksamma blicken som ser rakt på betraktaren, fingertopparna som försiktigt vidrör varandra. Det ena benet lagt värdigt över det andra och den strikt borgerliga klädseln som signalerar hennes plats i samtiden. Kan hon ana att hon en dag kommer sluta sitt liv i en cell, en ”martyr” för en rörelse som ända in till våra dagar ger eko av ett demokratiskt samhälle i upplösning?

Kvinnan på bilden heter Ulrike, ett vanligt namn på en ovanlig människa. En person som på grund av samhällets repressiva funktioner tvingades att välja en väg som skulle radikalisera hennes politiska väsen, och till slut leda till hennes död.

Men på bilden ser vi den teoretiserande intellektuelle i vila, revolutionären i vardande, utan det för striden kortklippta håret och den förråade blicken som sedan skulle bli synonymt med hennes namn i bildreportagen från rättegångarna. De oförsonligt hårda ansiktsdragen vilar än så länge, de har ännu inte börjat forma hennes yttre. Än så länge är hon en del av den borgerliga överenskommelsen om hur en kvinna bör föra sig. Det demokratiska samhällets kroppsförändrande praktik, kampens härdande, genom revolutionen har inte trätt in i berättelsen om hennes liv. Under åren på drift kommer hennes radikala leverne märka henne. Men inte som ärr, utan som medaljer. Hon kommer bära sina ärr likt medaljer, en hårdhet som överglänser alla borgerliga föreställningar om det femininas passiva, undertryckta, skönhet.

Jag har alltid fascinerats av Ulrike, ja, en gång förälskade jag mig i bilden av henne. Jag var rätt ung då. Hennes ord och hennes intellektuella gärning, inte bara som journalist innan tiden i kamp mot den västtyska postfascistiska staten, utan även på drift. En Thelma & Louise som inte flyr, utan vänder och störtar rakt fram genom den tid då den västerländska demokratin verkligen stod och vägde. Den visade sin desperata oförmåga till att klara utmaningen från denna hennes vänster, den tvingade fram dennes radikalisering och därmed också sitt eget avkall från de stora orden om frihet och rättvisa.

Hennes skarpa analys av ett kapitalistiskt samhälle hade idag kunnat få ge ord till de orättvisor som breder ut sig alltjämt över världen. Hennes oförsonliga kamp mot ett system vars politik är och alltid varit förhärskande, hade kunnat leda mången vilsen själ mot disciplinerad kamp istället för livsstilistisk självförverkligande. Hade hon inte radikaliserats till frontkämpe så hade hennes ord idag varit ord som inte hade stigmatiserats var gång de uttryckts. Hennes klasskamp och antiimperialistiska kritik hade kunnat få gehör utanför de snäva ramar som nu upplåtes åt kritiken av samhällsystemet. Men hennes val var kampen, och den höll hon fast i in i det sista. I sitt sista brev från Stammheim skrev hon:

klassens politik är resultat av dess motsättning gentemot kapitalets politik -; kapitalets politik är en funktion av dess ekonomi, varvid jag menar att poulantzas fattat saken riktigt, när han säger att de ekonomiska funktionerna i en stat är en del av dess repressiva och ideologiska funktioner – klasskamp.

klassens politik är kamp mot kapitalets politik och inte mot dess ekonomi som proletariserar klassen direkt eller indirekt genom staten.
- Ulrikes sista brev till sina medfångar, skrivet 13/4, 1976, tre veckor innan hon hittades död i sin cell i Stammheim. (RAF: TEXTER, Bo Cavefors Bokförlag, Malmö 1977.)

Ulrike är än idag något av en förälskelse för mig. Men idag ser jag denna förälskelse på avstånd, som en sommarförälskelse i ungdomen som aldrig hände, den finns där men för var dag bleknar den, och jag går vidare. Den värmande vårsolen skvallrar om att snart är sommaren här igen, men snart så faller åter höstlöven, det är svårt att tro då solen steker utanför fönstret, men snart är det åter höst. Inte någon tysk sådan, inte här. Inte nu. Men höstvandringen fortsätter, på drift där i det förflutna och här i nuet. Ulrike är alltid närvarande, och jag går vidare med Ulrikes ord i mitt hjärta, de ekar som ett rop från en annan värld. Jag hör dem knappt, men de finns alltid med mig, och de känns.

+ + +

För vidare läsning finns det en mängd böcker och artiklar skrivna om Ulrike, hennes kamrater och de händelser som kommit att gå under namnet Tysk Höst. I augusti 2008 släpper Albert Bonniers Förlag åter Steve Sem-Sandbergs bok Theres som handlar om Ulrike. Det sker i deras klassikerutgivning i pocket. Bo Cavefors har återkommit flera gånger till denna tyska höst i sina artiklar – använd er av sökfunktionen i hans Svarta Fanor. Dessutom rekommenderar jag läsningen av min intervju och artikel i Tidskriften Kulturkritiks tredje nummer, finns för nedladdning i pdf här, som behandlar det postfascistiska Tysklands turbulenta efterkrigstid, Cavefors utgivning av boken RAF: TEXTER på 1970-talet, med den rättsskandal som följde.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, vänster, repression, motstånd, raf, ulrike meinhof

Det är en liten bok, en kort sak med tunna gulnade sidor och då den väl öppnats är den svår att lägga ifrån sig. Jan Lundius bok Alfio Scandurra (Bo Cavefors Bokförlag, 1977) är fylld av ord som beskriver en värld där berättelsens protagonist är i ett konstant tillstånd av utanförskap. Detta berättartekniska drag torde inte vara unikt, dock är Jan Lundius prosa något som fångar mig och som vägrar släppa taget intill sista sidan. Alfio, den unge man som är berättelsens nav, står utlämnad inför det samhälle som han färdas genom. Ett samhälle som, trots att författaren beskriver scenerier intill minsta detalj, lämnar en fadd smak av utanförskap och förfall. Orden som beskriver den väg längs vilken Alfio färdas, på jakt efter något som till slut mest påminner om en flykt, målar ett italienskt sceneri men trots detta är platsen outtalat närvarande i sin europeiska anonymitet. Främmande inför människor och platser söker Alfio få bukt på känslan av självförfrämligande men ju mer han möter och upplever desto vilsnare tycks blicken flacka; ett fokus som söker horisonten men gång på gång letar sig ner i gruset igen.

I Johan Tralaus bok Människoskymning (Symposion, 2002) möter jag den unge Hegel, rättfram och definierande av förfrämligandets system. I mötet mellan två skilda uppfattningar och den dödliga kamp som utspelar sig dem emellan då de ställs mot varandra kan Hegels tankar hjälpa oss att förstå Alfios främlingskap i mötet med den materiella världen. Jan Lundius försätter Alfio i situationer där mötet mellan honom och dess motpart utvecklas till en kamp om tolkningsföreträde; en kamp som Alfio tycks förlora var gång. Hegel menar, enligt Johan Tralaus framställning, att då två medvetanden möts och hamnar i konflikt så är detta i en kamp på liv och död. Dock väljer det ena medvetandet att ge upp – blir förlorare i kampen – och hamnar per automatik under det vinnande medvetandets förtryck. (Tralau:12-13) Alfio möter inte bara ett sådant medvetande utan flera; om det så är den mystiska Scandurra som gång på gång korsar hans väg eller om det är i mötet med en kvinna. Men till skillnad från Hegels exempel där de två medvetandena som möts genomgår en förvandling till rollerna av härskare och träl, så väljer Alfio att fly. Detta förtar dock inte den känsla som tycks finnas allestädes närvarande hos Alfio; känslan av förlust och främlingskap.

Hegels exempel är både tvetydigt och gåtfullt – är det ett och samma medvetande eller är det två existenser skilda från varandra som utkämpar dödskampen? Denna tvekan gör dock förhållandet än mer spännande att applicera på Alfios resor över vad som kan tyckas vara en allegori över nittonhundratalets lika tvetydiga utveckling. Hegel menar att det är i själva förhållningssättet i kampen mellan medvetande och medvetande som också dess vidare utveckling kommer visa sig. (Tralau:13) Den självständighet som Härskaren – segraren – behöll genom kampen sätter också förhållandet till förloraren – Trälen – i sitt sammanhang. Den som segrade var beredd att dö för sin rätt, medan förloraren helgade livet och därför gav upp rätten att definiera detta inför insikten att förlora det helt och fullt. Istället blir Trälen satt i skuld och tvingas arbeta för Härskaren. Arbetet blir till ett yttre tvång;

Arbetet är något främmande […] i det tycks bara ”fremder Sinn” ligga, alltså ”främmande mening” – eller snarare ingen mening alls, eftersom det är menat för någon annan, någon främmande. (Tralau:14)

Detta främlingskap återkommer föga överraskande hos Karl Marx, som utvecklar Hegels tankar ytterligare. Trälen som nu står främmande inför sin livssituation genom arbetsdelningen i samhället står så också främmande inför den andre.

Vad dock Hegels dialektiska motsatspar kräver; sprungna ur kampen om tolkningsföreträde och makten över den egna friheten, är att förhållandet dem emellan stadsfästes i någon form av ömsesidig respekt och erkännande. De två blir till ett motsatspar som endast kan existera i förhållande till varandra; dess identiteter är förbehållslöst beroende av erkännande. Tralau framhåller att det är i själva det förfrämligade arbetet som främlingen finner sig själv. (Tralau:15) När Trälen upptäcker att arbetets frukter är beständigt skapas så en själmedvetenhet och en självständighet. Alfio är satt i ett ständigt främlingskap med de människor han möter under sina irrfärder; alltid ställd åt sidan och i konflikt med sitt eget sinne. Verkligheten tycks vara Alfios härskare, även om mötena med andra människor sätter främlingskapet till sin spets, så är det de yttre omständigheterna som tycks driva Alfio vidare från plats till plats. Hans egen vilja tycks bara vara att fly, att rädda sig vidare för att undvika att betvingas av den andre eller världens ordning som sådan. Trots att hans förhållande till den andre alltid resulterar i nya vägar tycks han inte vara beredd att ge upp sitt liv i kampen med det andras sinne. Existensen förvrids till att söka efter något han tycks ha glömt, och då flykten syns omöjlig så låter han ändå möjligheten till att bli Härskaren glida ur händerna. Alfio står under större delen av berättelsen vid sidan om Härskaren och Trälen; aldrig riktigt bekväm att låta sig dras in i den unge Hegels existentiella kamp.

Alfios lott är att söka, att försöka hitta vägarna runt det som alienerar honom ifrån verkligheten. Varje steg på resan är taget i något som synes vara fött ur kaos och aldrig tycks planen vara att nå till vägs ände. Denna undflyende praktik kan tyckas vara av ett defaitistiskt slag, alltid redo att anlägga reträtt och undvika styrkeprovet, att leva för stunden men utan den hedonistiska längtan som syrsan ägnar sig åt medan arbetsmyran sliter inför den kommande vintern. Hegels Härskare och Träl inordnar sig i en samhällelig ordning som Alfio tycks vägra att överväga ens som sista utväg. Inte förrän slutet nalkas och vägarnas intrikata irrande slutligen sluter sig kring Alfio; när konsekvenserna av hans handlande i rädsla tornar upp sig och han så också tvingas möta Scandurra i en sista kamp om metvetenhetens vara, så artikulerar han så sitt avståndstagande från den hägrande Härskaren; ”Scandurra, jag kan befria mig från dig”, varpå denne svarar ”Försök” (Lundius:88), så finner Alfio också vägen undan Hegel. Avståndstagandet blir till en motståndets praktik där de lagar och regler för existensens kamp mellan medvetande och medvetande kringgås och så faller i bitar.

Hegels tanke blir så förbisprungen och något nytt skapas; vilket också historien skulle göra genom dem som satte sig till bords för att försöka finna en väg förbi det som sågs som satt i sten. Känslan av främlingskap är också idag utbredd, men det finns vägar som leder bortom detta och är vi bara redo att pröva dem så ska nog också något annat kunna födas ur detta.

+ + +

Litteratur:
Lundius, Jan. Alfio Scandurra, Bo Cavefors Bokförlag, Kristianstad, 1977.
Tralau, Johan. Människoskymning, Symposion, Stockholm/Stehag, 2002.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, kultur, litteratur, hegel, jan lundius, alienation, motstånd