Vissa personer vandrar bland skuggorna i ens medvetna. Plötsligen bryter de fram för att snabbt försvinna igen. Deras närvaro lämnar en klang i vardagen. För mig så är Nathan Sassaman en av dessa personer. En före detta överstelöjtnant i den amerikanska armén, som jag har skrivit om tidigare.

De senaste dagarna har Sassamans liv funnits inom mig. I takt med att jag läst Warrior King – The Triumph and Betrayal of an American Commander in Iraq, (St. Martin’s Press, 2008), så har jag fått gräva mig tillbaka till vad jag tidigare läst om ockupationen av Irak, våldet, övergreppen.

Till min egen förvåning så drog boken även upp en massa gamla känslor och minnen om när jag själv bodde i Colorado, den stat där Sassaman var baserad och fortfarande bor. Om jag stänger ögonen kan jag se den klara bergshimlen. Jag kommer ihåg de ändlösa timmarna på bergsvägarna, de små samhällena som passerade.

Men det är inte konstigt, för det är två världar som nu är sammankopplade. För att förstå vad som hände i Irak, måste man även förstå vad som händer i USA.

[...]

Det var med en viss motvilja som jag började läsa boken. De intryck som jag fått av Sassaman har inte varit positiva. Jag kommer ihåg en katastrofal intervju i svensk television där Sassaman framträdde som arrogant och våldsfixerad. Sedan går det inte att undgå det faktumet att han fick avgå efter att han försökt mörka att några av hans soldater begått övergrepp mot civila irakier.

Men när jag sätter mig ned och börjar läsa Warrior King möts jag av en mycket mera komplex bild. Till vissa delar är Sassaman sympatisk. Han är intelligent, eftertänksam och självständig. Hans militära karriär kom inte av familjetradition eller ideologisk övertygelse. Sassamans militära karriär började med en vilja att få spela fotboll, vilket ledde honom in på West Point via stipendier.

Boken börjar med Sassamans uppväxt hos två djupt religiösa föräldrar. Han försöker förklara hur det kom sig att han började på en för honom osannolik karriär. Metodiskt fortsätter Sassaman sedan att återberätta sitt år som befälhavare för en bataljon i Irak. En bataljon som skulle bli lika berömd som fruktad.

Men oberoende av den komplexa bilden som överraskar positivt så kvarstår problemen: etnocentrism, en övertro på våld och en vilja att minska amerikanska förluster oberoende kostnad. Sassaman är genuint övertygad om att irakier, eftersom att dom är araber, först och främst förstår våld. För honom så var problemet med den amerikanska närvaron i Irak att man inte använde tillräckligt mycket våld, att man inte var aggressiv. I hans ögon ville man inte vinna.

Här uppstår en blind fläck som Sassaman inte pratar om. På ett ställe erkänner han att man hade kunnat döda varenda motståndsman och likväl förlorat kriget. Hans motiv bakom att önska ökat våldsanvändande var att minska antalet stupade och sårade amerikanska soldater. En ökning av våldsnivån skulle dock ha ökat antalet dödade och sårade civila. Men de höga civila förlusterna var en av anledningarna till varför man aldrig lyckades övertyga den Irakiska befolkningen om att man var något annat än en ockupationsarmé.

Denna likgiltighet inför irakiska liv går genom hela boken. Å ena sidan så beklagar han de irakiska civila förlusterna, men å den andra sidan så avskrivs de som oundvikliga i ett krig. De två amerikanska soldater som dog under hans befäl överskuggar helt och hållet alla de civila irakier som dödades, sårades och misshandlades av Sassamans soldater i försöken att minska de egna förlusterna.

[...]

En grundkomponent i den problematik som finns kring USA:s krigföring i Irak, och i förlängningen Afghanistan, verkar vara den samtida krigarmytologin. För Sassaman så var han och hans män inte soldater – de var krigare.

I en svensk kontext är skillnaden semantisk. Men i det patriotiska USA är skillnaden reell. Att vara soldat är att inneha ett yrke. Att vara krigare är att vara utvald, att följa ett kall. Det är att inordna sig en speciell grupp människor som blickar tillbaka till spartanerna. Detta är en relativt specifik amerikansk kulturellt betingad hållning. Men om man inte är medveten om den, kommer man nog inte förstå vad som gick fel i Irak.

Till delar är mytologin om krigare ett fascistiskt koncept – bokstavligt talat – med en fokusering på manlighet, styrka och överlägsenhet. Som en del i en armé för en demokratisk nation är detta djupt problematiskt. Som en del av en armé som skall bygga upp ett land är det totalt förödande.

[...]

När man läser Warrior King så märks det att det har skrivits av en person som stigit ut ur sitt gamla sammanhang. Sassaman skriver fritt och kan kritisera den armé som han tjänstgjorde i under 20 år. Sassaman konfirmerar till vissa delar argument som krigsmotståndarna har fört fram de senaste åren men som de har kritiserats för. Bland annat så bekräftar Sassaman att uppbyggnaden inför invasionen av Irak påbörjades redan 90 dagar efter den elfte september.

Fast det som överraskar mig mest är när Sassaman i slutet av sin bok pläderar för att man skall ta hem alla amerikanska trupper från Irak. Man måste dock komma ihåg att det inte handlar om ett motstånd till invasionen som sådan, utan handlar om ett logiskt ställningstagande som kommer av att Sassaman tror att kriget inte går att vinna så som det bedrivs.

Någonstans handlar det om cynicism från Sassamans sida – han ser ett fullskaligt inbördeskrig som ett bättre alternativ än att fler amerikanska soldater dör. Det visar på en enkelspårighet där det enbart är amerikanska soldater och deras liv som spelar roll. Fast samtidigt så lämnar boken även en bild av en ytterst komplex man som deltog i ett krig som ödelade ett land för lång tid framöver.

I bakgrunden av boken så tornar bilden av en frånvarande fader upp sig. Sassaman drivs av en otroligt stark vilja att vinna – något som han själv påpekar. Det syns i hur han tar sig genom West Point trots att han inte är en trolig kandidat. Det syns i hur han väljer att styra sin bataljon i Irak. Det syns i hur han hamnar i öppen konflikt med sina överordnade när han anser att de står i vägen för att han skall vinna.

Sassamans fader var enligt honom själv otroligt fokuserad på att vinna. När han spelade basket mot sin son kunde han aldrig låta sitt barn vinna. Fadern var även väldigt auktoritär och pryglade regelbundet sin son.

Detta handlar inte om att reducera en vuxen person till sin barndom. Men präglingen är tydlig, och när man skall överblicka boken så blir det klart att denna prägling får fruktansvärda konsekvenser. I sina försök att vinna oavsett vad, och i att försöka vara en närvarande och beskyddande fader till sina soldater, så är det irakierna som får betala det fulla priset.

Den händelse som bäst exemplifierar detta är den händelse som var början till slutet för Sassamans karriär: drunkningen av en civil irakier i händerna på Sassamans soldater.

I början av januari 2004 var två irakier på väg hem till Samarra med sin lastbil. På grund av motorstopp blev de försenade och bröt utegångsförbudet. De blev arresterade av en amerikansk patrull. Men istället för att ta dem till basen, eller helt enkelt släppa dem, så tvingade man de båda irakierna att hoppa i en damm. En irakier drunknade. När händelsen blev vidare känd så berättade befälen för Sassaman. Enligt soldaterna hade båda irakierna överlevt efter att blivit puttade i vattnet. Sassaman valde att tro på dem, men bad dem att ändra historien till att man helt enkelt hade släppt irakierna.

På ytan kan det vara förståeligt att Sassaman väljer att lita på vad soldaterna säger till honom. Men snart blir det synligt att det handlar om att han vill beskydda till oavsett kostnad. För det visar sig senare att detta inte var den första liknande händelsen. Fler irakier hade blivit tvingade att hoppa i vattnet. Sassaman försöker att rationalisera händelsen med att irakierna var motståndsmän. Men det finns absolut ingenting som pekar på detta. När väl den drunknade irakierns kropp hittas, och det fastställs att ett mord har begåtts, försöker Sassaman att rita upp en komplicerad historia om att man blivit utsatt för ett bedrägeribesök, där familjen enbart vill ha ekonomisk kompensation. Så trots att det inte finns några bevis, så vidhåller Sassaman vid sin ursprungliga historia för att kunna skydda de soldater han förde befäl över.

På ett plan var det ironiskt att denna händelse skulle leda till att Sassamans karriär skulle avslutas. Mycket värre saker hände under hans befäl. Men samtidigt visar händelsen på den totala likgiltigheten inför Irakier som existerade i Samarra. Irakier ansågs vara motståndsmän utan konkreta bevis. Ofta tillfångatog man Irakier utan misstanke bara för att kunna förhöra dem. Misshandel av tillfångatagna irakier var så pass vanligt att det skedde inför journalisters åsyn. Aftonbladets Urban Hamid bevittnade själv hur Sassamans soldater begick övergrepp mot enskilda irakier. Civil egendom förstördes med godtycke. När en av Sassamans nära vänner dog i en attack, en av två soldater som dog i bataljonen under det året, så beordrade han ökad amerikansk aggressivitet som kollektiv bestraffning för det som hade hänt.

[...]

Någonstans gör man det enkelt för sig om man börjar jämföra Sassamans befälhavarskap i Irak med Mörkrets Hjärta. Det blir banalt. Men samtidigt kan livet vara väldigt banalt.

Invasionen och ockupationen av Irak var och är först och främst ett kolonialt projekt. Sassaman placerades i utkanterna av det som han ansåg vara sin egen civilisation. Han erkänner själv att han delvis steg in i sin egen mörka sida. Det som höll honom uppe var tanken på sina egna ideal. Ideal som ledde honom ännu djupare in i mörkret. Mot slutet av sin vistelse i Irak så bröt han medvetet och rutinartat mot ordrar som han ansåg bryta mot sina ideal. De som tyckte annorlunda avvisades med att de inte förstått det som han nu förstod.

Inget av detta hjälper alla de hundratusentals människor som dog till följd av de politiska och militära beslut som togs. Med det är nödvändigt att vi erkänner det som har hänt. Det är det enda sättet om vi skall kunna röra oss framåt.

Vad som hände i Samarra var bara en liten del av det kaos som Irak utgjorde. Samtidigt var det en nödvändighet givet de parametrar som sattes upp.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.

______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

Det är en tidig morgon i centrala Malmö.

Staden rör sig i en evig cirkel av upprepning.

Över oss rullar månen upp, som ett förtrollat öga som ser allt och ingenting kan göra. En lätt dimma kommer drivande in från de omgivande fälten. Stjärnorna anas, syns inte.

(Lundberg, 2006: s.15).

Detta är världen vi lever i. Det är så den ser ut.
Min känsla av hämmande desperation förstärks av en misstanke. Den malande misstanken om att allt viktigt redan har sagts och skrivits ned. De senaste årens teknologiska utveckling har orsakat en ordmässig explosion. För en ung akademiker publiceras det nu årligen mer ny relevant litteratur än vad en akademiker några decennier sedan förväntades läsa under sin karriär. Vår kollektiva textmassa är så pass enorm att den inte går att överblicka. Och den fortsätter att växa. Till denna språkliga och uppsvällda kropp finns det väldigt lite genuint nytt att tillföra. Vi kan endas ha en liten del under uppsikt, och när vi tror oss ha skrivit något nytt om det vi ser, upptäcker vi att någon annan redan skrivit det vi vill säga. Vår enda förhoppning som vi rimligtvis kan ha, är att vi någon gång under våra liv, kommer att lyckas sammanfoga ett antal gamla förruttnande och glömda delar på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Så det jag kan göra, är att ta avstamp från våra vardagsliv som vi kan blicka över, och därifrån försöka att ta mina stapplande steg. Och det är där vi befinner oss: i en cirkel av upprepning, betraktad med en känsla av hjälplöshet. Det är så våra liv utspelar sig i Malmö. Det är så våra liv utspelar sig i Norrköping. Det är så våra liv utspelar sig i Colorado Springs.

När jag tidiga morgnar sitter på Skånetrafikens pendelbuss in mot Malmö och ser den drivande dimman som glider över fälten och väller över motorvägen, då brukar jag tänka på Joseph Conrads Mörkrets Hjärta och Marlow’s reflektion när deras skepp glider längs med Themsen:

‘And this also’, said Marlow, suddenly, ‘has been one of the dark places of the earth.’ (Conrad, 1902: s.7).

Med våra byggnader som tornar sig upp mot himmeln, vägnätet som sprider sig över marken, försöker vi besvärja oss mot vetskapen att den mark vi dagligen träder på, också har varit ett av jordens mörka ställen som vi så föraktar. Vi försöker förtränga, i ett försök att göra oss odödliga, vetskapen om att det liv vi har skapat är temporärt. Ett tunt färglager över mörkret som vi dras till. Men det som vi också försöker att glömma, är att erövringen av vårt mörker, skedde på ett sätt som vi vill dölja.

It was just robbery with violence, aggrevated murder on a great scale, and men going at it blind – as is very proper for those who tackle a darkness. The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much. What redeems it is the idea only. An idea at the back of it; not a sentimental pretence but an idea; and an unselfish belief in the idea – something you can set up, and bow down before, and offer a sacrifice too… (Conrad, 1902: s.10).

Det som drev oss var den stora idén som puttade på oss samtidigt som den höll handen framför våra ögon. Detta är att säga att den stora idén har en dubbel funktion. Dels så får den oss att tränga in i mörkret för att behärska det, men idén skyddar även vårt erövrande från vårt eget samvete. Utan idén hade vi inte kunnat leva med de handlingar som vi begick när ni lät oss omslutas av mörkret. I frånvaron av idéns varma och bländande ljus hade vi kunnat se våra blodsbesudlade händer när vi försöker att ta oss genom våra vardagar.

En arbetsskada jag har, efter att ha arbetat som mediabevakare under flera år, är att jag börjat dölja mina händer när jag rör mig bland människor. När jag sätter mig på pendelbussen så gräver jag ned händerna i jackfickorna. Samtidigt kan jag fascinerat betrakta hur folk lämnar blodspår efter sig på allt som de berört. Men de tror fortfarande på idén, så de ser inte ens de blodiga avtrycken från sätena när de reser sig upp för att stiga av vid hållplatsen.

Jag har så länge jag kan minnas försökt att riva ned min omvärld Jag vill stå bland dess spillror och för första gången i mitt liv andas lugnt. Men trots detta har jag inte alltid varit fullt medveten om den värld som dolts av det som jag vill förstöra. Jag hade ibland sett glimtar som tillfälligt förstelnade mig av skräck, men samtidigt hade jag inte sett tillräckligt mycket för att jag skulle börja dölja mina händer av skam.

Men de otaliga dagstidningarna som lämnades av brevbärarna och tidningsutdelarna där jag bott, gjorde att jag sakteliga började att pussla ihop de olika glimtarna. Till sist gjorde det mig medveten om den synen som en dag skulle möta mig när jag väl stod där bland spillrorna. Sedan dess går jag med händerna i fickorna.

Fast den viktigaste lärdomen av att läsa de oändliga mängderna av nyhetsmaterial, var insikten om att idén som hjälper oss att tränga in i mörkret hela tiden byter skepnad. Den anpassar sig efter sin samtid för att underlätta vårt erövrande. När vi river ned ett av dess monument, har ett nytt redan rests till dess ära. Det är en ständigt pågående och flyktig process. Men det är en process som behöver mer mörker för att få ny näring, och nya monument för att älska sig själv. Så här fortsätter det än idag. För tillfället så finns mörkret i Irak och det är där som vi nu ser idén i sin nuvarande skepnad.

Vad handlar denna texten om? I sin mest precisa beskrivning så kan vi säga att den handlar om USA, det samtida USA som utgör hjärnan, hjärtat och lungorna i vår post-kommunistiska värld. Men mer generellt så handlar den om oss, om mig och om min dotter den dag då hon blir vuxen.

Det handlar om hur vi blir transfixerade, inte av USA, utan av vår bild av USA. En bild som påminner om, men som inte är beroende av vad som händer i Oklahoma eller Washington DC. Under tiden fortsätter de Amerikanska medborgarna att leva sina egna liv, och deras väpnade styrkor fortsätter att ockupera Irak. Ansvaret för detta semi-blinda tillstånd ligger hos oss själva och vår oförmåga.

Detta är att säga att vi har stirrat på den magiska bilden som USA utgör, och internaliserat drömmarna vi drömt om bilden, så att vi nu inte längre vet om att vi kan vrida på huvudet och se världen ur ett annat perspektiv.

Låt oss gå tillbaka till Joseph Conrads Mörkrets Hjärta:

But it was a beautiful piece of writing. The opening paragraph, however, in the light of later informaton, strikes me now as omnious. He began with the argument that we whites, from the point of development we had arrived at, ”must necessarily appear to them [savages] in the nature of supernatural beings – we approach them with the might as of a deity,” and so on, and so on. ”By the simple exercise of our will we can excert a power for good practically unbounded,” etc. etc. From that point he soared and took me with him. The peroration was magnificent, though difficult to remember, you know. It gave me the notion of an exotic Immensity ruled by an august Benevolence. It made me tingle with enthusiasm. This was the unbounded power of eloquence – of words – of burning noble words. There were no practical hints to interrupt the magic current of phrases, unless a kind of note at the foot of the last page, scrawled evidently much later, in an unsteady hand, may be regarded as the exposition of a method. It was very simple, and at the end of that moving appeal to every altruistic sentiment it blazed at you, luminous and terrifying, like a flash of lightning in a serene sky: ”Exterminate all the brutes!” (Conrad, 1902: s.72).

Detta stycke är relevant för oss på två distinkta men sammankopplade sätt. Dels beskriver stycket den sort av förtrollning som vi känner inför USA, fast texten beskriver även den brutala verklighet som är den krassa produkten av vårt älskade objekts hårda arbete.

Låt mig ge ett empiriskt exempel som visar på att de kopplingar jag gör faktiskt är hållbara:
Jag har ett fruktansvärt dåligt minne för detaljer. Mina hjärna är strukturerad för att svagt komma ihåg fragment och försöka pussla ihop dem. Men när det gäller detaljer så är jag oftast helt tom. Detta var ett stort problem för mig när jag studerade filosofi. Jag kunde ta mig genom ett verk, och så fort som jag lagt det ifrån mig kunde jag bara komma ihåg de översiktliga rörelserna, inte de specifika dansstegen. Denna aspekt av hur min hjärna fungerar har lett till två saker: dels en likgiltighet för detaljer, de kommer ändå bara att försvinna så fort som jag vänt mig om för att påbörja nästa sak; men även dels en besatthet att samla på mig skriftlig information i form av böcker, tidningsklipp, och anteckningar, för att på så sätt ha ett referensbibliotek om jag måste använda mig av ett minnesfragment.

Det är just på grund av denna minnestekniska konstruktion, som jag var väldigt skeptisk när jag inför att skriva denna artikel började att leta efter en tidningsartikel som jag läst för flera år sedan. Jag kom ihåg ett foto som fascinerade mig, men på grund av mitt minnes opålitlighet kunde jag aldrig tro att den bild som jag kunde frammana i mitt huvud faktiskt stämde överens med det verkliga fotografiet.

Det var ett fotografi av överste Nate Sassaman. Så som jag kom ihåg det var det ett förbryllande fotografi som levde i sitt egna universum. Sassaman stod i stram givakt och tittade upp i himmeln. Bakom honom var det en molnig himmel, men ett hål i molntäcket bildade en gloria ovanför hans huvud. Bakom den muskulösa kroppen kunde man skymta ett idylliserad Amerikanskt villasamhälle. Men det som gjorde minnet av bilden drömskt, var att jag kunde visualisera hur fotografiet var arrangerat. Den blå himmeln vad inklippt, husen i bakgrunden var suddiga renderingar av datormodeller, och skuggningen på Sassaman visade att han blivit fotograferad inomhus.

Jag kommer inte ihåg första gången jag läste om Sassaman. Jag kommer bara ihåg att i mitt arbete som mediabevakare dök hans namn upp ovanligt mycket i artiklar om det pågående kriget i Irak. Bland annat kommer jag ihåg Urban Hamids artiklar för Aftonbladet när han var inbäddad hos Sassamans trupper i Samarra. När Sassaman trädde fram i medialjuset så krackelerade bilden av den rättfärdiga ockupationen. Eller för att citera Hamid: ”I vintras följde jag ett amerikanskt förband i två veckor. Jag blev vittne till sextortyr, glåpord, dödshot, slag och sparkar. Soldaterna verkade njuta av övergreppen.”, (Hamid, 2004). När det i media dök upp uppgifter om att Amerikanska trupper hade kollektivt straffat ett samhälle efter att de blivit attackerade av rebeller, så visade det sig när man tittade närmare att det var Sassamans trupper. Och så fortsatte det. Sassamans namn dök upp i media, han blev bland annat intervjuad för ett av utrikesmagasinen på svensk teve. Varje gång så bröts illusionen av de stora idéernas USA och istället såg man en glimt av beväpnade män som försökte att utrota vildarna.

Bilden som jag letade efter, och artikeln som den ingick i, var dödsrunan för Sassamans karriär som militär. Sassaman hade avskedats från den Amerikanska militären efter att han försökt att mörka att hans soldater mördat en civil irakier. Den incidenten var egentligen inget som inte är rutinartat när människan försöker att tränga sig in i mörkrets hjärta. Två irakier hade på grund av att deras lastbil krånglat blivit tagna av en amerikansk patrull efter mörkrets inbrott. De amerikanska soldaterna bestämde sig för att putta ned de två unga männen i en kraftverksdamm för att lära dem en läxa. En av männen drunknade i den kraftiga strömmen. Dagen efter fortsatte de amerikanska soldaterna att patrullera, och en irakisk familj var nedslagen av sorg.

Men efter att den irakiska familjen faktisk försökt att få rätt mot ockupationsarmén, började en intern undersökning för att se vad det var som hade skett. I den slutgiltiga rättegången mot soldaterna som puttade ned de två irakiska männen i vattnet, så friades de från de allvarligaste anklagelserna. Anledningen var att det inte ansågs vara bevisat att den ene av männen hade dött. Det enda man hade var att familjen påstod det, och den Amerikanska armén var inte villig att gräva upp den påstådda graven av säkerhetsskäl. Eftersom det inte fanns en kropp, fanns det inte heller något mord som kunde bevisas.

Men under den interna utredningens gång hade det visat sig att truppernas befälhavare överste Sassaman hade försökt få soldaterna till att lämna falska vittnesmål för att skydda sig mot utredningen. Detta gjorde att Sassaman, en av de mest mytomspunna och beryktade Amerikanska befälhavarna fick en skriftlig reprimand, och valde att gå i pension.

För den breda allmänheten blev detaljerna kring denna händelse inte kända föränn New York Times publicerade en längre artikel om Nate Sassaman. Men denna dödsruna för en starkt uppåtgående militär karriär var förbryllande på flera sätt givet Sassamans dokumenterade beteende och hur hans karriär hade avslutats. Det fanns ett stort gap mellan det som beskrevs i artikeln, och den djupa beundran som sipprade fram mellan raderna och som utgjorde ramen för det fotografi som jag hade letat efter.

När jag väl hittade artikeln och fotografiet så visade det sig att mitt minne faktiskt hade varit korrekt denna gången. Jag hade kommit ihåg fotografiet så som det såg ut. Och när jag väl hade det framför mig hade jag fortfarande svårt att tro att det verkligen existerade. I all sin kitsch, är fotografiet ett bevis på hur vi glorifierar vår egen ondska för att kunna rättfärdiga att vi beger oss in i mörkret. Fotografiet inte så mycket ett fotografi av Sassaman som militär, utan en bild där Sassaman får personifiera Kurtz och vår kärlek till hans försök att utrota vildarna.

Ett stycke som är nödvändigt ifall vi ska förstå oss själva kommer från Cesaire, denne västindiske poet som undervisade och inspirerade Franz Fanon:

Yes, it would be worthwile to study clinically, in detail, the steps taken by Hitler and Hitlerism and to reveal to the very distinguished, very humanistic, very Christian bourgeois of the twentieth century that without his being aware of it, he has a Hitler inside him, that Hitler inhabits him, that Hitler is his demon, that if he rails against him, he is being inconsistent and that, at bottom, what he cannpt forgive Hitler for is not crime in itself, the crime against man, it is not the humiliation of man as such, it is the crime against the white man, the humiliation of the white man, and the fact that he applied to Europe colonialist procedures which until then has been reserved exclusively for the Arabs of Algeria, the coolies of India, and the blacks of Africa. (Williams,1993: s.174).

På ytan är dessa ord så pass vansinniga att vi avvisar dem direkt. I den spegelbild som vi ser av oss själva i ljuset från tv-apparaten kan vi lugna oss. Men orden är inte vansinniga för att de inte stämmer överens med verkligheten, utan för att de hotar idén. Cesaires bittra ord hotar idén för att de är korrekta.

Den enkla sanningen är att vi vet om allt detta. Vad som har sagts här är ingenting nytt överhuvudtaget. Det finns nedskrivet och dokumenterat. Vi kan hitta fragment av detta i våra bokhyllor, bland tidningsställen i mataffärerna. Listan kan göras lång. Mycket längre. Allt finns där framför våra ögon. Men glorifieringen och färden längs med floden fortsätter. I Denver så bjuds Nathan Sassaman in för att tala om sitt liv och sin karriär som tog honom in i mörkret. När vi tittar på inbjudningsbladet kan vi läsa:

When I spoke to the Colonel I ended our conversation by saying, ”Thank you, Colonel, for your service to America.” You will want to do the same thing when Colonel Nathan Sassaman, awarded the Bronze Star for valor in combat, speaks to The Denver Forum Thursday, November 17. (Mitrovich, 2006).

Det är där vi står nu. Vi beger oss sakta in i mörkret, och för att skydda oss själva så hyllar vi de som har blod på händerna. När en amerikansk officer berättar att man måste misshandla fångar för at Irakierna bara förstår våld, så nickar vi bekymrat (Filkins, 2005). Vi håller på att anamma deras sätt att se på världen. Den Svenska militären har numera en offensiv mediastrategi. De har familjevänliga-events runtom landet där man på säkert håll kan beskåda militära övningar. Vår militär ägnar nu tid och resurser till att producera reklamfilmer som berättar för oss att man måste bege sig utomlands för att kunna försvara Sverige. Svenska legoknektar som dör i Baghdad beskrivs av media som offer för terrorister. De reklamfinansierade tv-kanalerna visar dokumentärserier gjorda i samarbete med den militär skall granskas. Vi håller sakta på att bege oss in mot mörkrets hjärta. Resten kommer att följa med: våldtäkterna, morden och mardrömmarna.

Vad ska vi då göra? Hata oss själva för vår likgiltighet. Hata oss själva för att vi blir upprörda över vad tortyren gör med oss, inte vad de gör med offrena. Vi måste läsa Franz Fanons kritik mot de Franska intellektuella som protesterade mot tortyren av Algerier för att den solkade ned republiken, och förstå att Fanons kritik även gäller oss. Vår objektifiering av offrena för att spä på vår självömkan, visar att vi fortfarande inte gett upp om att nå ända fram till mörkrets hjärta.

Vi blir upprörda när vi ser de sönderbombade städerna. Vi vill gråta när vi ser offrena för det våld som ockupationen oundvikligen för med sig. Men vi vill inte betala ett pris för att få ett slut på det hela. Där går gränsen för vår medmänsklighet. Vi fortsätter istället att konsumera i tystnad, hoppandes att det ska vara över nästa gång vi öppnar ögonen.

Vi måste skaffa oss bättre fantasi, så att vi kan drömma oss bortom denna världen. Som det är nu är vi fångna i vår mardröm och kan inte ta oss ur. Istället för att försöka hitta en utgång, en egen väg, sitter vi och tittar fascinerat på. Att den Amerikanska drömmen tagit över våra liv, är en funktion av det kapitalistiska samhället, men det är även ett grammatiskt problem. Det är det som är den hemska sanningen: det är ett grammatiskt problem.

A picture held us captive. And we could not get outside it, for it lay in our language and language seemed to repeat it to us inexorably (Wittgenstein, 1921, §115)

Återigen finns det inget nytt att säga. Det som behövs sägas har redan sagts. Det vi kan göra är att pussla ihop bitarna.

+ + +

Litteratur
Conrad, Joseph, 1902: Heart of Darkness; Penguin Books.
Filkins, Dexter, 2005: The Fall of the Warrior King; The New York Times
Hamid, Urban, 2004: De Njuter av att förnedra; Aftonbladet.
Lundberg, Kristian, 2006: Malmömannen; Symposion.
Mitrovich, George, 2006: The Denver Forum Proudly Presents: Colonel Nathan Sassaman; www.thedenverforum.com.
Williams, Patrick & Chriman, Laura, 1993: Colonial Discourse and Post-Colonial Theory; Harvester Wheatsheaf.
Wittgenstein, Ludvig, 1921: Philosophical Investigations; Blackwell.

+ + +

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

Ibland förekommer världen sig själv. Den ser vad som komma skall, sträcker sig fram, grabbar tag och drar det mot sig. I en kommande text för Kulturkritik, som legat i träda ett tag, skriver jag om att ifall vi beger oss in mot mörkrets hjärta kommer även vi att korrumperas av det. Med de senaste avslöjandena kring Operation Artemis, visar världen att mina farhågor är berättigade. Vi håller redan på att förruttna innifrån. Samtidigt håller jag av en slump på att läsa om Michael Herrs Dispatches. Det är en bok för våran tid. Tyvärr. Vi måste påminna oss om den ifall vi ska kunna orientera oss i den nya värld som vi så gärna vill träda in i. Därför blir detta en text i två delar

I
Det är något pornografiskt över fotografierna där detaljerna är utsuddade med svarta cirklar. Det som vi verkligen vill se är det som vi måste hindras från. Det är så de moraliska systemen fungerar för oss. Det är bara det att denna gången är det inte könsdelar, utan ansikten och vapen, som vi inte får lov att se.

Bilderna visades på SVTs Uppdrag Granskning och föreställde svenska soldater som ingick i SSG, (Särskilds Skydds Gruppen), och som var på uppdrag i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Det har nu kommit fram i det offentliga ljuset att de svenska soldaterna bevittnade franska soldater utföra tortyr och skenavrättning på en tillfångatagen man. De svenska soldaterna rapporterade till sina överordnade som senare mörklade historien.

Det finns något väldigt motsägelsefullt i hur vi förhåller oss till våra soldater. Dels mystifierar vi dem, men samtidigt så förväntar vi oss ingenting av dem. Vi gör dem till onåbara objekt när vi går med på att deras namn och ansikten inte får lämnas ut till offentligheten. De ska stå bortom de demokratiska strukturerna. Vi accepterar även att deras vapen hemlighålls. Dessa elitsoldater är något bortom oss vanliga dödliga, därför måste vi skydda dem. Men samtidigt så förväntar vi oss inte att de ska försöka förverkliga våra fantasier. När vi drömmer om att de ska agera i våra infantila krigsromantiska drömmar om en homoerotisk gemenskap där män försöker döda andra män, blir vi inte ens besvikna när de istället sätts in mot drogade barnsoldater.

Vi försöker, inför oss själva, att rättfärdiga våra elitsoldater genom att säga att de ska bringa ljus dit de åker. Mörkret kring dem sägs bero på att deras uppdrag är så farliga, inte på grund av att det är de som sprider mörker. Men när de väl står där, i sin egen bas, och hör den utdragna tortyren, ser hur de franska soldaterna släpar ut fången och genomför en skenavrättning, då glömmer vi. Istället blir vi överbeskyddande, och tycker det är självklart att de inte ska försöka göra det vi skickat dit dem för. Det hade ju varit oresonligt. Det är en sak att våra elitsoldater deltar i straffexpiditioner mot kongolesiska byar som inte kan göra något större motstånd, det är en annan sak att hindra franska soldater som upprätthåller en stolt kolonial tradition av att försöka utrota vildarna.

Men det vi inte vill se, och just det som vi måste sluta förneka, är att när vi accepterar att vi står bredvid och tittar på, då får vi förövarnas blod på våra händer. Våra intentioner väger lätt mot det som vi faktiskt gör. Skulden faller på oss själva. Det är våra fantasier om krig, och vårt frenetiska uppräthållande av dessa fantasier, som möjliggör det våld som vi indirekt sanktionerar.

Ingenting av detta är nytt. Vad som kommer att hända oss finns nedan nedskrivet. Många av dessa texter finns redan i våra bokhyllor. Vi måste bara påminna oss själva och andra om att vi äger dem.

+ + +

II
Dispatches
Michael Herr, Vintage International, 1991.
ISBN: 0-679-73525-9.

Det är svårt för mig att skriva om Dispatches. Orden vill inte kravla upp ur min strupe. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Herrs bok, men jag vet att jag fått köpa om den en gång, efter att ha blivit av med mitt första exemplar som jag köpte i London. Boken är en samling texter som Herr skrev som amerikansk krigsreporter under Vietnamkriget. Ett antal hundöron finns vikta för att markera viktiga avsnitt i boken. Trots att texterna skrevs för nästan fyrtio år sedan, har de en stark förmåga att sträcka sig in i vår samtid. Vi påminns om att det som vi tror är nytt och unikt för oss, det har redan hänt. En passage markerad med ett hundöra lyder:

How could you patrol in the dark without remembering every story you ever heard about ghostly enemy helicopters flying the fringes of the Z? About the trails cut in the floor of the A Shau Valley, big enough to hold trucks? About the complete fanaticism of the attackers who were doped to the eyeballs (sure they smoke dope, it gets them crazy), who ran pushing civilian shields forward, who chained themselves to their machine guns and dies right there rather than fail, who had No Regard For Human Life? (Herr: p.113)

Herrs ord handlar on hur en bas nära Khe Sanh blev attackerad och tagen av Nordvietnamesiska soldater. De amerikanska soldaternas känsla av överlägsenhet eroderade av vetskapen om att deras motståndare var kapabel till sofistikerade och koordinerade attacker med pansarunderstöd mot deras ställningar. För att rädda sig byggde soldaterna upp en ny mytologi om djuriskheten hos fienden. Detta är en rörelse, en trevande rörelse, som vi sett i vår egen tid. Liknande berättelser dök up efter den andra attacken mot Falujah i Irak. Anledningen till det hårda motståndet sades inte bero på att irakierna var kompetenta försvarare, utan motståndet berodde på att de var mer djuriska än vad man trodde innan: de var drogade fanatiker som inte brydde sig om ifall de dog.

Ytterst så handlar Dispatches om vad som händer med oss när vi reser in i mörkrets hjärta. Vad som gör boken skrämmande är att det är en vacker beskrivning av vårt eget förfall. Mina egna fördomar letar efter ett hårt och korthugget språk, men istället hittar jag ett poetiskt flöde som beskriver hur unga pojkar försöker att överleva i en söndrande värld genom att döda andra människor. Mitt ibland det djupt tragiska hittar vi det som är ännu mer tragiskt. Berättelser om unga män som inte kan släppa tanken på att de är med i en krigsfilm och som börjar gestalta sina barndomsfantasier, under fientlig eldgivning, när de märker att en kamera iaktar dem.

Någonstans bör vi hantera Herrs Dispatches som en resehandbok för vårt samtida Sverige. Herr besökte som journalist det existensiella ruinbeströdda slagfält som vi beger oss emot när vi nu börjat skicka ut våra soldater på fredsframtvingande operationer. Även vi kommer att få bevittna, så som Herr gjorde på 60-talet, soldater som skickar hem avhuggna öron och som sedan undrar varför flickvännen slutade skriva. Vi måste fortsätta att moralisera över detta, men vad vi inte får lov att göra, är att påstå att vi inte visste hur landskapet ser ut dit vi skickar våra soldater.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, operation artemis, mattias jeschko-edberg, kolonialism, krig, fredsbevarande, tortyr, dehumanisering, kongo, vietnam, michael herr, dispatches, mörkrets hjärta och förenta nationerna.