Jag. Detta är jag, och jag är berättaren.
Lars Gustafsson, Vägvila, Siesta bokförlag, 1957.

Väggarna tränger sig på. Kartong. Gips. Betong.

Var finner jag riktning?

Vad är fokus?

[…]

Medan ekonomin krymper vårt livsrum så pressar sig omvärldens förväntningar på, hotar kväva mig, omfamnar allt med sin kväljande sörja. Medan flödet fräter förväntningar så fastnar fingrarna i rörelsen inåt. Allt det gråa i att leva hotar göra mig blind. Vaga föraningar ställer rädslan i första rummet. Var det så här det skulle vara?

Dagarna flyter samman till ett odefinierbart töcken. Arbete. Ledighet. Vända på kronorna. Planera. Bryta upp. Börja om igen. Det tycks vara min lott att vantrivas i det planerade.

Vidgade vyer vänder vansinnet vidare.

[…]

En fredag; degen väller över bunkens kant och ned på den repade diskbänken. Våra vägar sammanstrålar i köket och för första gången talar vi om framtiden på våra egna premisser. Tillsammans. Utan förväntningarnas skarpa bila. Bort från förväntningarnas svindlande höjder. Viker undan från kraven och önskningarna. Dyker in i det som är vi.

Alla de av omgivningen förutfattade stegen framåt, av det som förväntas av oss i den gråa massan, är något som aldrig tagits upp. Det är något som väntat. Som legat där förföriskt likt medelklassens uppfläkta sköka, ett rå som fört oss längre från varandra än vad vi någonsin var målet, men vad var egentligen målet?

Vi har ju inte ens knullat passionen till leda.

Varför stänga in sig?

Låta det borgerliga familjelivets stämpelklocka styra oss tills vi lämnar in – bittra och fulla av självhat.

Jag vill inte. Hon vill inte.

[…]

Enendadagsomfårossattseframåt.

Det är inte längre jag. Inte bara ett jag som är berättaren. Vi tar befälet över vår tid.

Vi är berättaren.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2010.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, förväntningar, vardag, grå, livsrum, medelklassen, livsval