Det är märkligt att vissa gamla analyser om det politiska läget mellan västmakterna och Ryssland, aldrig åldras utan istället aktualiseras då och då. Som följande artikel..

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även mellan Ryssland och europeiska NATO-länder, bör tas på allvar. Sammantaget ger detta Putin goda argument för rysk återupprustning. Sammantaget ger detta Putin goda argument för att Kaliningrad/Königsberg, inkluderande Ostpreussen, återlämnas till Tyskland i utbyte mot att det resterande Polen blir en av FN övervakad neutral och vapenfri zon, där fria och demokratiska val garanteras av EU.

Putin anklagas för att stegvis återgå till det nedlagda Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik. Det är en riktig observation, men man glömmer att Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik, från Stalin till Gorbatjov, fullföljde den historiska kontinuiteten från Peter den Store. Tsarernas Ryssland, Stalins Sovjetunion och Putins Ryssland följer samma linje när det gäller relationerna till det övriga Europa, dvs. att försvara kärnlandet med gränser belägna så långt in i Centraleuropa som det är politiskt möjligt samt fri tillgång till Östersjön. Fri tillgång till Östersjön kräver större geografisk närvaro än den smala landremsan längst inne i Finska viken samt Kaliningrad/Königsbergområdet. Dessa krav är knappast extrema.

Den nuvarande oron för Putins politik, som lär fullföljas av hans efterträdare, om han eventuellt lämnar ämbetet som president, har, historiskt sett, näraliggande orsaker: konflikten mellan Hitler och Stalin. I västerländsk historieskrivning är man överens om att Hitler startade andra världskriget. Till varje pris måste uppfattningen om att Frankrikes pacifism och USA:s isolationism banade väg för Hitlers expansionslusta, vederläggas. För Sovjetunionen var Hitler perfekt i rollen som den lede fiende som bar hela skulden till sovjetmedborgarnas lidanden och uppoffringar i det som av ryssar kallas Det Stora Fosterländska Kriget.

Egentligen var Andra Världskriget/Det Stora Fosterländska Kriget, Stalins Krig. Stalin fullföljde vad tsarerna påbörjat, säkra gränser mot Central- och Västeuropa. Hitler och nazityskland blev en politiskt lätthanterlig, men militärt och för den ryska civilbefolkningen, kostsam historia, i mänskligt lidande och ekonomiskt. I den intellektuella maktkampen om trovärdighet kom Stalin att spela huvudrollen under sitt skickliga agerande gentemot Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike. Stalin var den ende av Andra Världskrigets statsmän som hade en klar målsättning med kriget, att stärka sitt lands integritet; därför segrade han. I kontrast till Hitlers spekulativa uttalanden och kontraproduktiva aktioner/erövringar, var Stalin mästare i konsten att agera bakom ridån och suverän i att i det maktpolitiska spelet nyttja den indirekta aktionen, alltifrån hunsandet med franska kommunistpartiet under 1930-talet till dubbelspelet med de socialistiska folkpartierna i Östeuropa under 1940-talet. Efter Molotov/Ribbentrop-pakten underordnade sig i realiteten Hitler sovjetisk maktpolitik och därmed även Stalins version av marxism-leninism. Det var ett genialt drag av Stalin att i rollen som statsman närma sig Hitler för en kamp mot den av de båda folkledarna hatade liberalkapitalismen, samtidigt som Stalin inrikespolitiskt fick chansen utse Hitler som syndabock för den kapsejsade Leninidén om att få imperialisterna att slåss sinsemellan och därigenom stärka Sovjetunionens intressen. I sak var detta en återupprepning av tsaristisk politik, bla praktiserad av Alexander I genom den Heliga Alliansen vid 1800-talets början.

Som skicklig taktiker fullföljde Stalin vad tsarerna påbörjat, en klart uttalad imperialistisk erövrarpolitik samtidigt som han lyckades få Sovjetunionen framstå som fredsbevarande, som den anfallne, förfördelade och fredsälskande idealisten. Putin är en god elev till Stalinstrategin när han skärper tonen mot framför allt USA och andra NATO-länder, när han hävdar Rysslands legala och legitima statsintressen även vad gäller statssäkerheten, när han kräver tekniska möjligheter (t.ex. gasledningen i Östersjön) för att fullfölja avtal med andra stater, framför allt Tyskland. Samtidigt kan man konstatera att den 5 maj 1941 talade Stalin inför Militärakademien och avslöjade planerna på en storoffensiv 1942. Med det perspektivet blir det ointressant om Hitler önskade eller inte önskade andra världskriget, dvs. anfallet mot Sovjetunionen. Visserligen talade Hitler om tysk expansion, Grossraum, men det är inte braskande uttalanden inför stormöten med tusentals politiska sympatisanter, som formar faktisk maktpolitik. Hitlers huvudfiende var Frankrike och inte Sovjetunionen. Därför närmade han sig sitt favoritland, Storbritannien, men avvisades ganska bryskt av politiker och andra opinionsbildare som tidigare varit positivt intresserade av honom, och framför allt av Mussolini.

För att få internationell politisk respekt lyckades Hitler redan 1933 få till stånd Konkordatet med Vatikanen. Därefter ickeangreppspakten med Polen 1934 och, som plåster på såren, från Londons sida sett, flottöverenskommelsen med Storbritannien 1935. Hitler engagerade sig för Francos inbördeskrig men fick inget gensvar när han själv drogs in i direkta stridshandlingar. Franco var liksom Stalin välinformerad om Tysklands militära svaghet. Storbritannien var ointresserat av att engagera sig på den europeiska kontinenten; Commonwealth var av större betydelse eftersom en eventuell sovjetisk expansion på andra kontinenter än den europeiska måste, för att begränsas till lokala konflikter, hejdas i sitt initialskede och trots detta kräva enorma militära och ekonomiska resurser. I Frankrike omöjliggjorde folkfrontsregeringen aktiva och kostsamma försvarsförberedelser. Därför blev randstaterna mellan Europa och Sovjetunionen, ”cordon sanitaire”, lovliga byten för såväl Tyskland som Sovjetunionen. Storbritannien och Frankrike utlovade försvar av dessa länder om/när de angreps, men på grund av militära prioriteringar respektive politisk obeslutsamhet, uteblev denna hjälp. När västmakterna månaderna före krigsutbrottet förhandlade med Sovjetunionen för att skapa en pakt vars syfte var att avleda Hitler från ytterligare äventyrligheter efter annekteringarna av Österrike och Tjeckoslovakien, tvärnitade Stalin. Varför? Stalin insåg att Sovjetunionen genom en sådan pakt antingen provocerade Hitler till ett tvåfrontskrig, som Hitler visserligen skulle förlora, men där randstaternas framtid som självständiga stater skulle garanteras – det var varken Stalin eller Hitler intresserade av – eller så skulle en sådan pakt få Hitler att inordna sig i ett politiskt relativt stabilt Europa (ungefär som dagens EU), men inte heller det låg i Stalins intresse. Alltså: ett krig vars syfte var att vidga Sovjetunionens maktsfär i öst- och Centraleuropa måste framprovoceras och utkämpas i väst- och Centraleuropa.

Som led i denna dubbeltaktik betonade Stalin vid den XVIII partikongressen den 10 mars 1939 att han inte önskade konflikt med Hitler, men att han därför inte var beredd att för andra staters räkning kratsa kastanjerna ur elden. Molotov fortsatte sända samarbetssignaler signaler till Berlin, bla genom lugnande samtal den 17 april mellan Merekalow och von Weizsäcker. Samtidigt pågick förhandlingar med Storbritannien och Frankrike. Efter Polendelningen fortsatte Stalin sin positiva politik gentemot Hitler, med politiska uttalanden och, framför allt, genom konkret ekonomisk hjälp.

Stalin fortsatte framgångsrikt den tsarpolitik Lenin adopterat för att förverkliga den socialistiska världsrevolutionen. Hotet mot Sovjetunionen kom under 1930-talet från två håll, Tyskland och Japan, vilka var i förbund med varandra. Stalin insåg att han måste undvika tvåfrontskrig och därför tvingades han att antingen spela ut den japanske kejsaren mot den tyske Hitler eller en av dem eller båda mot en tredje part, andrarangsaggressiva stater som USA, Storbritannien och Frankrike. Den bästa lösningen var ett krig i Europa eftersom Stalin var informerad om att Hitlertyskland varken hade militära medel, ekonomiska resurser eller ens en politisk agenda för att framgångsrikt angripa Sovjetunionen. Pakten med Hitler blev det geniala drag, den utsökt gillrade fälla som blev avgörande för hur kriget skulle sluta. Med pakten som stabiliserande faktor kunde Stalin snabbt avsluta handelsfördrag om leveranser av livsviktiga råvaror till den tyska rustningsindustrin, råvaror som punktligt levererades fram till dagen för krigsutbrottet. På grund av den brittisk-amerikanska sjöblockaden var Tyskland hänvisat till betydande import från Sovjetunionen. 1939 importerades 45% av järnmalmen, 25% zink, 50% bly, 70% koppar, 95% nickel, 99% bauxit och 66% råolja, merparten från Sovjetunionen. Tysklands beroende idag av rysk råolja och gas borde leda till eftertanke. Genom att aktivt hjälpa Hitler bygga upp den tyska rustningsindustrin skapade Stalin för Tyskland möjligheter att framgångsrikt utkämpa västfrontskriget samtidigt som den tyska krigsmaskinen längre fram, just därför, skulle sakna resurser stå emot ett sovjetiskt anfall, framför allt eftersom leveranserna av råvaror samtidigt skulle stoppas. I det läget skulle sovjetiska trupper snabbt ta kontrollen över stora delar av öst- och Centraleuropa och samtidigt befinna sig i god maktpolitisk position för förhandlingar med USA, Storbritannien och Frankrike om framtida intressesfärer.

Med sin dubbelstrategi lockade Stalin in Hitler i en för Tyskland ohållbar situation: genom att acceptera den tyska aggressionen (resultatet av kalla handen från Storbritannien och Frankrike), genom att aktivt stödja den tyska upprustningen genom omfattande råvaruexport och genom ett direkt samarbete med den tyska statsledningen vid delningen av Polen. När Hitler bundits upp med krig och krigsliknande aktioner i en omfattning som den tyska krigsmakten och rustningsindustrin inte orkade med, var det bara för Stalin att lura in Hitler i en situation där Tyskland blev den anfallande parten inför den avgörande drabbningen Stalinsovjet-Hitlertyskland. Stalin hade vunnit en överväldigande och oblodig seger om Hitler retirerat inför Molotovs påtryckningar och hotelser i november 1940. Å andra sidan, hade Hitler inte reagerat vid ett senare tillfälle, dvs. brutit överenskommelsen med Stalin, hade den röde tsaren längre fram i klartext och helt logiskt och oavvisbart krävt större svängrum i Öst- och Centraleuropa. Stalin insåg naturligtvis att den enda utvägen för Hitler var att angripa Sovjetunionen. Vid det krigsspel som hölls vintern 1940/1941 var de ryska strategerna inkluderande marskalken Jeremenko, generalen Kirponos och Stalin övertygade om att kriget med Hitlertyskland skulle vara snabbt avklarat och segern deras. ››Fallet Tyskland‹‹ skulle därmed förvandlas till ››Fallet Europa‹‹ och Sovjetunionen skulle politiskt-psykologiskt framstå som den förfördelade parten medan Hitlertyskland fick ta på sig ansvaret för att ha brutit pakten och inlett aggressionen. Vägen till Berlin låg öppen.

Under förhandlingarna under och efter kriget med Roosevelt och Churchill fortsatte och avslutade Stalin denna framgångsrika strategi. Stalin spelade ut Sovjetunionens roll som ››överfallen‹‹ och ››skändad‹‹ nation och erhöll från USA och Storbritannien betydligt mer krigsmaterial än vad kriget krävde. 427 000 lastbilar som USA skänkte Stalin kom väl till pass när Röda Armén trängde in i öst- och Centraleuropa. Det märkliga är att Churchill inte genomskådade Stalins taktik att manövrera ut Hitler, förrän han själv utsattes för samma taktik. Roosevelts intellektuella kapacitet var begränsad, det vet alla trots att det tystas ned i den konformistiska skrivning om andra världskriget som fortfarande dominerar historisk forskning. Lika omedvetet politiskt idiotiskt hade Roosevelt provocerat japanerna att anfalla Pearl Harbour, trots deras fredstrevare, som Stalin medvetet och genomtänkt provocerat Hitler anfalla Sovjetunionen. Genom denna taktik undvek Stalin ett tvåfrontskrig. Genom sin oskicklighet ledde Roosevelt USA in i ett tvåfrontskrig. För Stalin var Roosevelts oskickliga agerande utomordentligt uppiggande: han slapp oroa sig för ett japanskt anfall och kunde koncentrera sig på kriget i Europa och på så sätt föra Sovjetunionen in i en maktposition utifrån vilken han, när kriget väl var slutfört, med kraft hävdade sitt lands intressen även på andra kontinenter.

Andra Världskriget var Stalins krig. Stalins strategi är ett skolexempel på rationell maktpolitik. Denna maktpolitik är inte Putin främmande. Rysk maktpolitik förändras föga från århundrade till århundrade. Landets styrelseskick är ointressant så länge det skaffar sig legitimitet och legalitet inom den militära eliten och acceptans hos viktiga befolkningsgrupper, idag inom teknokratin. Ryska aktioner som av omvärlden kommer att rubriceras som aggression, lär inte dröja. Ytterligare framflyttade NATO-positioner är tillräckliga aktioner för att Putin kan, om han finner tiden inne, anse det legitimt att ockupera de baltiska staterna. Samtidigt som ockupationen genomförs stryps olje- och gasleveranserna till Tyskland. NATO lär inte anfalla Ryssland. Efter förhandlingar öppnas olje- och gasledningarna. Baltikum förblir ryskt.

* * *

Ett större antal artiklar av detta slag publicerade jag i diverse tidningar och tidskrifter under 1980-talet. Här ett sammandrag och uppdatering.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 1987, 2007, 2008.

* * *

Det är med anledning av den spirande rysskräckens allt mer irrationella tonläge – både inom debatt och maktstruktur – som Fragment låter publicera Bo I. Cavefors text. Med benäget tillstånd från författaren. Den ryska ››humanitära‹‹‹ invasion av Georgien som följde på den georgiska arméns ››polisiära straffexpedition‹‹ in i Sydossetien är inte isolerad från de makropolitiska och de historiska linjer som löper längs Rysslands gränser. Det står klart om man läser Cavefors text här ovan. Dessutom låter den svenska regeringen i dagarna meddela att man nu avbryter de militära samarbeten och utbyten som man har avtalat med Ryssland. Detta gör den svenska regeringen med anledning av den ryska ››aggressionspolitiken‹‹ gentemot ett västvänligt grannland i Kaukasus, men detta är ett hyckleri från den svenska regeringsmakten. När den ryska armén och flygvapen genomförde egna ››polisiära straffexpeditioner‹‹ i Tjetjenien så fortgick samarbetet som om ingenting hänt. En västvänlig ››demokrati‹‹ i Georgien eller tjetjenska muslimska rebeller är det tydligen skillnad på i den försvarpolitiska globala lek som Sverige allt mer ser sig involverat i.

För att ytterligare lägga sten till börda så argumenterar regeringen för sin FRA-lag med hänvisning till de händelser som utspelat sig i Georgien – det är det här signalspaningen måste kunna nyttjas till, säger man. Om dessa händelser verkligen har något att göra med massavlyssning av det svenska folket tycker jag verkar långsökt. Rysskräcken som väst nu åter ger offentligt uttryck för måste ses i en historisk kontext där just makt och ambitioner till att hävda sin makt inte får glömmas i ett upptrissat känslomässigt tonläge som görs just nu.

Att just regeringens politiska hållning riktar sig mot Rysslands agerande är inte ett uttryck för en neutralitetspolitik gentemot omvärlden, utan snarare ännu ett av de tusen små stegens närmande till NATO. Detta torde vara uppenbart. Så när Hökmark och Norberg tog plats i talarstolen vid ››manifestationen mot Kremls krigshandlingar‹‹ inför en samlad klick liberaler den 16/8-2008, så var det inte i samma anda som krigsmotstånd eller fredsaktivister gjort under hela 1900-talet. Nej, istället var det som en markering om vart debatten håller på att föra oss; mot ett fullvärdigt medlemskap i den västeuropeiska försvarsalliansen NATO.

Avslutningsvis vill jag rekomendera den som känner att en ››fredsmanifestation‹‹ tillsammans med borgare som uppenbarligen har en agenda till att driva det svenska folket in i ett NATO-medlemskap, som väljer och vrakar i högen av orättfärdiga krigshandlingar för att hitta en som passar just den liberala agendan och som står bakom en regering som bedriver en försvarspolitik utan ansvar, att besöka Folkförsvar – ››försvarspolitik för vanligt folk‹‹. Att agera mot krig utesluter inte minnet av Israels orättfärdiga invasion av Libanon och inte heller den folkrättligt vidriga ockupationen av Irak. Men detta väljer det liberala ››krigsmotståndet‹‹ att bortse ifrån, såklart.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, ryssland, georgien, putin, nato, aggression, invasion, krig, tjetjenien, stalin, hitler, andra världskriget, geopolitik, kaukassus, bo i. cavefors, eu, fra-lagen, alliansen, liberaler, hyckleri, historielöshet

Ett av de citat som förföljt mig i åratal är ett citat från Charles Bukowskis En snuskgubbes anteckningar:

”NÄR MAN LÄMNAR SIN SKRIVMASKIN LÄMNAR MAN SIN KULSPRUTA OCH RÅTTORNA VÄLLER IN.”, (Bukowski.1969: s.82)

Detta är en av de dagar då man frenetiskt försöker stänga ute omvärlden. Att sätta sig ned vid tangentbordet räcker inte, knattret från tangenterna kan inte täcka över omvärldens brus. Jag har tejpat för teven för att träcket från dagens riksdagsdebatt om den nya FRA-lagen inte ska tränga ut ur teven och fläcka ned golvet. Jag har höjt volymen på stereon för att döva mina sinnen. U.S. Bombs.

En av mina mardrömmar är att Nietzsche’s diskussion om det evigas återkomst har realiserats. Att vi lever det enda liv vi kan leva, och om vi skulle leva om det, skulle allting vara likadant. Det är en tyngd vi inte kan bära, vi kommer att knäckas av den. Men tyvärr så är det väldigt lite av det som har sagts de senaste dagarna har visat på att vi skulle göra någon annat än att återupprepa oss.

Förstå mig rätt, det enda rättrådiga är att det framlagda lagförslaget röstas ned. Det är det enda demokratiska. Det enda anständiga. Staten har inte gjort sin förtjänta av det förtroende de ber om när den vill ha rätt att övervaka all elektronisk trafik. Men samtidigt, efter att ha iaktagit den upprörda stämningen som materialiserats de senaste dagarna, har jag svårt att säga att vi har gjort oss förtjänta av det vi kräver: att bli behandlade som fullständiga medborgare i en demokratisk stat.

En stor del av upprördheten kommer av tanken om att vi skulle leva i en demokrati som nu håller på att demonteras. Faktum är att vi lever i en kapitalistisk monarki. Så länge vi har en kungafamilj som anser sig vara givna av gud, och vi låter dem sitta kvar år ut och år in, så lever vi inte i en demokrati. Och det beror på oss själva, ingen annan.

Den förändring som regeringen vill införa är ingen förändring i art, utan det är en gradförändring. Den svenska staten har under decennier spionerat på sina medborgare och förvägrat dem sina rättigheter. Men den breda medelklass som nu är upprörda, har tidigare varit komplett likgiltiga. När medborgare efter Göteborgskravallerna fick lagt emot sig i rättegångar att de tidigare närvarat på grundlagsskyddade demonstrationer, då ropade man istället på maskeringsförbud.

Detta medialiserade och dramatiska försök att rädda demokratin i de sista självande sekunderna, är i realiteten en infantilisering av politiken där upprörda medborgare spelar med i tron om att de är delaktiga i en demokratisk revolution.

Om man skrapar på ytan märker man att värnandet om de demokratiska rättigheterna bara är ett medel för att nå något annat. Amerikanska IT-bolag hotar nu offentligt att inte lokalisera några servrar i Sverige, samtidigt som man hjälper den Kinesiska diktaturen att censorera internet för sina medborgare. Det är alltid lätt att vara principfast när det inte kostar något. Andra ledarskribenter försöker använda upprördheten kring FRA-förslaget för att propagera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Trots de empiriska bevisen om att författningsdomstolar oftast aldrig varit ett hinder för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Enskilda riksdagsledamöter pratar försiktigt om hur röstandet ska påverka deras karriär. Bloggare odlar en outlawromantik kring sig själva, trots att det är uppenbart att de i denna frågan lever i en livsnödvändigt symbios med den traditionella media de sägs vilja ersätta. Kvällstidningarna förvränger en viktig demokratisk fråga till sensationsjournalistik för att kunna sälja annonser. Speedade mediakonsumenter som låter sig ryckas med för känslans skull, men som glömmer hur snabbt de slutade att klä sig i rött.

Hade vi haft ett brett lager av bildade och medvetna meborgare, oavsett politisk hemvist, som tagit demokratin på allvar, då hade diskussionen kring FRA sett väldigt annorlunda. Då hade det funnits en principiell diskussion om vad staten bör få tillåtas att göra. Då hade man även rannsakat sig själv den moderna politiska historien som så uppenbart skär sig mot de värden man vill försvara.

Men istället återkommer det eviga. Nietzsche garvar från sin grav. Idag ska jag fortsätta att stänga ute världen och försöka läsa klart en bok om den Amerikanska revolutionen. Jag sätter på en ny skiva. Die Hunns. Trampar på ett armband min dotter har gjort på dagis. Sätter det på mig.

* * *

Källor:

Bukowski, Charles, 1969: En snuskgubbes anteckningar; Norstedts Förlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________

Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

Som Mattias Jeschko-Edberg skriver i sin text Vaffö’ gör FRA på detta viset? så är dessa upprörda röster ekot av en anmärkningsvärd historielöshet. Ett land som Sverige, där åsiktsregistrering är en lika naturlig del av vardagen som det är för de allra flesta att borsta tänderna eller gå ut med soporna, så borde även de nyvaknade liberalerna ha kunnat förstå vart den så kallade debatten tagit vägen. Ja, åtminstone så borde de ha kunnat se vart den skulle barka hän. Just i detta nu så översvämmas den bloggar på högerkanten av inlägg som ondgör sig över hur illa ställt det är med friheten i Sverige. Hur dessa, deras egna, folkvalda inte följer de principer och ideal som de sagt sig värna om. Att dessa politiker väljer att böja nacke inför partilinjen trots att de påstår att de står upp för de borgerliga rättigheter som fästs i lagen. Det kokar bland borgarnas stödtrupper.

Hoppet har då ställts till en grupp unga idealister ur de liberala partierna i riksdagen. Det är en handfull nykläckta riksdagspersoner, från främst Folkpartiet och Centern, som med hopp om en morgondag måste bryta sig loss från sina partiers kvävande choke hold, och återupprätta det liberalas heder. Annars kan de lika gärna gå ut ur riksdagshuset och slänga sig i strömmen. Ja, så låter det nästan. Debattörer och kommentatorer slår på stora trumman, vissa räknar ner med ett blogginlägg om dagen, allt för att visa hur de ställer sig som en person mot detta onda som lagförslaget om ökade befogenheter för den militära underrättelsetjänsten att kontrollera landets medborgare innebär.

Är det här något nytt? Ett nytt påfund i kölvattnet av den elfte september?

Knappast. Som Mattias Jeschko-Edberg skriver så har dessa frihetens försvarare stillatigande eller påhejande stått bakom den politiska registreringen under en lång tid. Långt innan FRA vädrade morgonluft genom Odenberg som försvarsminister. Långt innan SÄPO började tala om att lagen om olaga kårverksamhet skulle behöva moderniseras till att omfatta inofficiella nätverk och enskilda personer. Innan termen Bodströmssamhället myntades. Innan det socialdemokratiska partiet inrättade en egen underrättelsetjänst i Informationsbyrån. Långt innan sjukhusspioner och Stay Behind-nätverk. Ja, redan innan de koncentrationsläger för kommunister som kom att upprättas under andra världskriget ens var tilltänkta. Och så vidare. Det är därför som detta nyvaknade intresse för den personliga integriteten, de individuella rättigheternas praktik, är ett sådant spel för gallerierna.

Liberalerna sätter nu sitt hopp till att den där lilla klicken av politiska broilers nu ska våga ta sitt ansvar och rösta mot den vinande partipiskan. Främst är det Fredrik Federley (C) som ska leda liberalerna ut ur deras Egypten. Nyss läste jag att han har gjort sig oanträffbar, att han screenar alla dolda telefonnummer och inte längre läser några mail. De krävande väljarna, röstboskapen, är i uppror och det här skapar tydligen ett ofantligt tryck på riksdagsmannen. Den stackars riksdagsmannen känner att han försummar en massa annan politisk verksamhet på grund av detta. Debatter och uppdrag glider med när omvärldens alla krav ska stängas ute.

Något svar på hur han tänker rösta, trots att han säger sig vara mot förslaget, går inte att få. Inte förrän på tisdag. Då har han begärt ordet och ska då klargöra hur och varför han tänker rösta. För eller mot. Med partiet eller mot partiet. Det är frågan.

Låt oss säga att Fredrik Federley nu röstar mot lagförslaget. Att han, och några till med honom, går emot partilinjerna och bringar ordning i de liberala leden med sina ryggrader sträckta. Vad har då hänt? Ingenting. Ingenting utom att några politiker gjort det till sin uppgift agera politiska samveten inför en rasande liberal opinion som inte på något sätt går att verifiera. Dessa fyra röster som nu behövs för att fälla förslaget är i mina ögon inte en kattskit värt i det stora perspektivet. Fyra röster. Fyra individuella röster som eventuellt röstar mot partilinjen och uppenbarligen med några andra onämnbara partier. Så varför är dessa fyra röster inte något att get all worked up över? Ja, vad sägs om att själva lagförslaget i sig inte är något nytt, inte är så särskilt kontroversiellt i den kontext vi nu rör oss. Lagförslaget är bara ett bland många där statens möjligheter att direkt eller indirekt gripa in i medborgarnas liv för att skydda sig mot oliktänkande. Att SÄPO, FRA och långt många fler redan idag kan genomföra mycket av det som de liberala debattörerna går till storms mot tycks ingen reflektera över.

Lagförslaget som lagts för att ge FRA utökade befogenheter är bara en del i ett mycket större sammanhang som inbegriper allt från politisk registrering från säkerhetspolis och politiskt etablissemang till användandet av svensk militär i internationella konflikter. Det är bara ett av alla de förslag som lagts, och kommer att läggas, med syfte att ifrågasätta medborgarnas lojalitet mot sagda etablissemang där en avvikande åsikt är näst intill detsamma som förräderi. Därför blir den uppstressade bearbetningen av riksdagspersoner som Fredrik Federley så patetisk – han har ju ingenting att förlora på att rösta nej till lagförslaget. Han riskerar inte att förlora sin riksdagsplats, inte bli av med någon inkomst, inte få sin post eller sina telefonsamtal kollade av SÄPO/FRA. Allt han riskerar är något så banalt som lite stolthet och några bekanta inom en liberalt etablissemangs respekt.

Lagförslaget om FRA och debatten som följt har snarare kommit att handla om lojaliteter. Lojaliteten till staten, till partiet, till väljarna och till de liberala principerna. Balansgången ut i det minerade landskapet har tydligen kostat på för alla inblandade; att hoppa på ett ben medan det andra vill tillbaka in i tryggheten visar sig vara både svårt, obekvämt och farligt. Hur det hela kommer att sluta ser vi inte på mycket lång tid – tisdagens omröstning i The Bullshit Palace är bara ett stopp bland många – och framtiden låter meddela att hur det nu än går så har vi fuckat upp ordentligt om vi tror att folkvalda är detsamma som valda av folket.

Egentligen är det något helt annat, men det kanske vi snart inte längre vågar tala om…

* * *

Medan debatten fortsätter så vill jag uppmärksamma läsaren på att de två svensk-somalier som suttit anhållna för terroristbrott har släppts ur häktet. Deras brott är att de har förmedlat pengar mellan personer i Sverige och Somalia. För att inte tala om alla de som haft civilare posterade utanför sina hem, politiska möten eller registrerats eftersom de demonstrerat mot just övervakning. Detta är FRA-förslaget i praktiken. Godtyckligt agerande från rättsskipande instans för att tillfredställa politikers skräck för den enskilde medborgaren.

Oavsett hur röstningen i riksdagen går så hoppas jag att många tänker på, och stöttar, dessa två personer som drabbats hårt av statens godtyckliga repression. Men jag har inga illusioner om att de liberaler som nu är i uppror kommer sälla sig till dem som försvarar dessa två medborgares rättigheter. Här handlar det om människor av kött och blod, i debatten om FRA handlar det om principer … och dessa är alltid mycket mer värda än kött och blod.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
_____________________________
Andra bloggar om: åsiktsregistrering, avlyssning, borgerligheten, demokrati, echelon, federley, fra, kulturkritik, lagförslag, liberaler, Politik, samhälle, säpo, terrorism, övervakning

I bakgrunden kan jag avlägset höra en upprörd men svag diskussion. Om FRA och det nya lagförslaget som skall passera riksdagen nästa vecka. Människor är upprörda. Med all rätta ska det vara det. Men det finns något obehagligt i denna upprördheten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel i morgonens Sydsvenskan.

Helt korrekt pekar Avellan ut det problematiska att vi nu har partier i riksdagen som kallar sig för liberala och säger sig vara för personval, men som samtidigt använder partipiskan hårt för att driva igenom ett repressivt lagförslag. Sedan fortsätter Heidi:

Varför hörs inte vilda protester från folket? Varför bär ingen plakat? En handfull läsare hävdar att det är mediernas fel, att vi inte uppmärksammat detta. Ändå har Sydsvenskan och andra liberala tidningar gång på gång kritiserat hela idén. För döva öron, uppenbarligen.

Rent krasst sett finns det flera anledningar till varför människor är så oengagerade som dom är.

För det första: De senaste decennierna har de borgerliga partierna och dess medier fört en intensiv kampanj för att avpolitisera samhället. Medborgarna skall inte bry sig för mycket, de avancerade frågorna ska överlåtas till experterna, och det almännas politiska insats skall begränsas till att rösta en gång vart fjärde år. I takt med att denna kampanj har fortgått, bistådd av Göran Perssons djupt cyniska realpolitik har apatin brett sig ut som en kvävande matta.

För det andra: Det politiska samhället har ersatts av det mediala samhället som drivs av hårda kapitalistiska principer. Marknadsandelar måste erövras och försvaras. Vad jag menar är att media har frångått sin roll som den tredje makten inom det demokratiska systemet för att kunna tillfredsställa ägarnas finansiella intressen. En viktig del av detta har varit att skapa drastiska rubriker för att fånga den mätta publikens uppmärksamhet. Så nu står vi där: när det verkligen behövs drastiska rubriker så lyssnar ingen. Varför skulle vi? Vi har lärt oss att skarpa rubriker bara är ett sätt att attrahera potentiella konsumenter till annonsörerna.

För det tredje: Vi är historielösa. Borgerliga kommentatorer skulle nog vilja säga att Svenskarna är aningslösa om statens hänslyshet om man ger den för mycket makt. Men jag skulle vilja säga att vi är historielösa. Vi vet om vad andra stater kan göra mot sina medborgare, men inte vad den Svenska staten gjort mot oss själva. Och det är inte så konstigt: staten och media har aktivt försökt trivialisera det vi vet för att det legat i deras egna intresse. Decennier av åsiktsregistrering och partiellt yrkesförbud för vänsteraktivister har understötts av de samma tidningar som nu undrar varför folket inte reagerar.

Så kan vi hålla på. Vi kan prata om det absurda i att de första diskussionerna om maskeringsförbud som kom efter upploppen i Göteborg, kom direkt i kölvattnet av den senaste stora offentliga utredningen av SÄPO:s åsiktsregistrering. De forskarrapporterna finns allmänt tillgängliga som pdf-filer. Men de har inte gjort något avtryck på hur vi ser på oss själva som demokratisk stat.

Eller så kan vi peka på medias ignorering av Torbjörn Tännsjös senaste bok Medan revolutionen dröjde, (Karneval Förlag, 2008.). Boken är en empirisk och personlig studie av registreringen och trakasserierna av vänsteraktivister i Nacka kommun under 1900-talet. Vad jag kunnat hitta så har enbart en av de stora borgerliga tidningarna skrivit om denna viktiga bok. Det var Expressen som publicerade en kultursidesartikel av Erik Helmerson med rubriken Lipsillarna.

Så vad vill jag säga med allt detta? Mycket och ingenting.

Vi vet om allt. Vad som finns nu, är en konsekvens av tidigare handlingar. Det kaotiska mönstret är rationellt och logiskt. Framför allt finns våra fingeravtryck på de smutsiga delarna. Det är en ful samtid som vi lever i och jag drabbas hårdare och hårdare av viljan att dra mig tillbaka in i mig själv. Det är en ademokratisk sida av mig själv som jag måste trycka ned varje morgon jag går upp. Det handlar inte om att jag anser mig vara för ren för min samtid, utan att jag är en del av den samtid som jag så djupt avskyr.

Fast jag märker även andra fula sidor hos mig själv. Jag blir oproportionerligt äcklad när små människor som till exempel Fredrik Federley framställs som potentiella demokratiska förkämpar när de kanske ska rösta emot partidisciplinen och ta de fruktansvärda konsekvenserna och bli som Federley uttryckt det: ››internparia‹‹.

Jag kanske inte blir så äcklad av de små människorna som av att deras existens visar på vart vi står, och att det är denna positionsbestämmelse som jag reagerar på.

Vi lever i en sörja av apati och historielöshet. De vittrande demokratiska institutionerna har blivit en samlingsplats för karriärister som kanske, bara kanske, kan tänka sig att göra det moraliskt rätta även om de då riskerar att bli utsatta för det fruktansvärda straffet att bli illa omtyckta av vissa av sina riksdagskolleger.

Och allt är vårt eget fel.

* * *

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, politik, samhälle, säpo, fra, lagförslag, borgerligheten, liberaler, federley, åsiktsregistrering, avlyssning, echelon, könsord, fascism, demokrati, terrorism