Utanför rör sig landskapet förbi pendelbussen. Det är samma bittra fält och förorter som ligger mellan Lund och Malmö. Solen skiner på de slitna industrierna i Arlövs utkanter. Hatet i det smutsiga vattnet som rinner i dikena kommer en dag att leta sig in i våra kroppar. Smärtan kommer att arbeta sig utåt tills vi kollapsar och allting fortsätter som om ingenting hade hänt.

I mina händer håller jag Lars Noréns Inledning nr:2 till SCHIZZ. Det är en kort diktsamling, tjugotvå sidor text. Boken trycktes av Albert Bonniers boktryckeri 1965. Innanför omslaget ryms lager på lager utav maskinskriven text. Vissa sidor är så pass komprimerade att de är oläsliga. Det är en av de få texter som verkligen hotar att spränga världen itu.

Vinden från fälten letar sig in bland höghusen vid Segevång. När luften väl tagit sig genom Kirseberg, fram till Värnhem, har den tappat sin styrka så att vi inte kan räddas. Tålmodigt går jag av bussen för att stiga ned i en källare och låta mina händer beröra decennier utav arkiverad byråkrati.

[...]

Lars Norén debuterade 1963 med Syrener, snö på Bonniers, 19 år gammal. Det följande året publicerades De verbala resterna av en bildprakt som förgår. De är väldigt bra diktsamlingar med den är de tre följande diktsamlingarna som ännu skär genom vår samtid: Inledning nr:2 till SCHIZZ (1965); Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation) (1965); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out (1968).

Att läsa dessa tre diktsamlingar är att konfronteras med vår otillräcklighet. För 45 år sedan skrev Norén poesi som fortfarande står ensam i sin intensitet, tyngd. För att fullt ut förstå Noréns tidiga dikter måste vi ta bort den Lars Norén som skrev Natten är dagens mor, Personkrets 3:1, eller En dramatikers dagbok. Den kände och erkända dramatikern är inte den 21-årige man från Genarp som skrev Inledning nr:2 till SCHIZZ.

När man läser de tre diktsamlingarna är det omöjligt att inte slås av formgivningen, kompressionen, fragmenteringen. I Inledning nr:2 till SCHIZZ finns det inte några marginaler på sidorna, texten går bortom beskärningen. Olika typer av texter pressas in i varandra och slits sönder. Omslagen är sammanfogade bilder, utskurna och arrangerade.

Man hade kunnat göra en koppling till den samtida diskussion som förts kring svensk poesi. Delar av den samtida poesin berör konkretismen på 1960-talet. Men det hade varit att gå vilse. De oerhörda egenskaperna som finns hos Noréns tidiga poesi skulle kunna rymmas i vilken form som helst.

Detta är inte att säga att formen inte är viktig för Lars Noréns tidiga poesi. Tvärtom, det går inte att förstå dem utan att se till den samtid som de skrevs i och den poetik som han då stod nära. Men det är att säga att vi aldrig kan reducera poesi till en småborgerlig ängslan kring estetik. Form kan aldrig kompensera för tomhet.

[...]

Det finns någon brutalt intimiderande med att läsa Lars Norén poesi från 1960-talet. Det skrämmande är kanske inte storheten i hans poesi, utan det avstånd som finns till den poesi som skrivits sedan dess. Inledning nr:2 till SCHIZZ; Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out, belyser vårt eget misslyckande. Med oss har språket dött, förlorat sin mening.

Kanske måste vi nöja oss med att låta diktsamlingarna stå för sig själva och lära oss att leva med dem. Vi kan peka på enskilda komponenter som bidrar till diktsamlingarnas storhet. Men vi kan inte heller återskapa dem. Istället vi måste gå vår egen väg. Den respektlösheten måste vi visa honom.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, lyrik, poesi, lars norén, konkretism, 1960-tal, nationalskald, schizopoetik, modernism, kulturkritik

Ett bra exempel Göran Greiders senaste bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010) och mottagandet som den fick. Boken har fått välvillig men negativ kritik. Många av recensenterna är positiva till Greider som kulturperson, men samtidigt väldigt skeptiska till boken.

Aftonbladet: Recensenten tycker att Greider är schematisk och inte tillräckligt radikal. Den vilja till politiskt nytänkande som efterfrågas i boken, anser recensenten vara frånvarande hos Greider själv. Enligt kritikern leder denna frånvaro till att Greider inte tar upp samtida vänsterteoretiker som Zizek, Hardt & Negri eller Laclau & Mouffe.

DN: Kritikern är positiv till Greider som person men negativ mot boken som framstår som osorterad och ohanterlig. Idémässigt är recensenten avvisande till Greiders tanke om nolltillväxt. Hon ser den som drömmande och rentav stötande i en samtid som lever under ett klimathot.

GP: Recensenten är å ena sidan imponerad av Greiders produktionstakt, men ser även detta som ett problem som ytterst hindrar socialdemokratins idédebatt. Även denna recensent kritiserar tanken om nolltillväxt och tycker att Greider inte är framåtblickande kring hur den politiska diskussionen skall förändras.

Expressen: Kritikern säger att han tycker om poeten Göran Greider, men inte propagandisten som bär samma namn. I recensionen hävdas det att Greider endast vill befästa sin egen världsbild och att han undviker de motsägelser som finns där.

Sydsvenskan: Recensenten säger att det finns ett behov av Greider i det rådande politiska klimatet. Greider står ensam och är läsvärd för att han kritiserar konsensuset. Men samtidigt så konstaterar recensenten att det inte finns någon som vill ta Greiders föreslagna väg ut ur det här samhället.

SvD: Den mest positiva recensionen. Kritikern tycker att det är en värdefull bok, rik på ärlig reflektion. Boken anses vara viktig även för dem som inte håller med om Greiders reformism. Men recensenter anser dock att Greider inte tillräckligt erkänner motsättningen mellan frihet och jämlikhet, och att han därmed undviker vissa problem som han står inför.

[...]

Mitt syfte är inte att rädda Greider från den negativa kritik som hans senaste bok har fått. Min poäng är att visa på hur pass ytlig stora delar av litteraturkritiken är i de svenska dagstidningarna. Utav sex recensioner är det en, Svenska Dagbladets, som går djupare in på de tankar och förslag som Greider formulerar. De övriga recensionerna har problem att formulera sig bortom det enkla fingerpekandet.

Det är inte det att jag inte håller med om att boken känns ostrukturerad och stundtals ofokuserad. För det stämmer, även om jag ser det som ett sekundärt problem. Jag är inte helt sympatiskt inställd till Greiders kritik av den samtida vänstern, den är alldeles för schematisk. Inte heller är jag övertygad om hans romantik för det enkla ekologiska samhället.

Men med det sagt, är det utan tvekan så att Det måste finnas en väg ut ur det här samhället skulle kunna fungera som en utgångspunkt för en viktig diskussion om samtiden. Om viljan till en sådan diskussion fanns.

Till exempel skulle det vara viktigt att diskutera postmodernismens roll inom samtida politisk analys. Greider framför en tröttsam kritik mot postmodernismen och ser den som en medlöpare till den liberala hegemonin. På samma sätt som en präst står oförstående inför en ateists brist på tro, kan Greider inte heller förstå varför postmodernisterna inte helt enkelt kan förmå sig att tro på den avlidna modernismen.

Vad Greider inte frågar sig själv är varför postmodernismen enbart har försvagat argumentationen för den modernistiska vänstern och inte den metafysiska liberalismen. Min tes är att den kritiska politiska filosofin var öppen för nya tankar, medan anhängarna utav klassisk liberalism inte anser sig behöva idka självkritik.

Självklart är detta förenklat. Men faktum kvarstår att istället för att drömma sig tillbaka till en förlorad tid, borde den framkomliga vägen vara att få skepticismen till att tränga in i de sprickor vilka finns i den liberala hegemoni som för länge sedan har stelnat.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället hade även kunnat fungera som en början på en diskussion kring hur vårt kollektiva minne påverkas av makt och ägandeförhållanden. I anknytning till sin diskussion om krisen på 90-talet, citerar Greider från Dagens Nyheter:

“Om detta förutsätter en arbetslöshet på tre, fem eller sju procent kan den ekonomiska vetenskapen inte svara på i förväg. Det är inte heller nödvändigt att känna till.”

Detta är en ståndpunkt som de stora partierna inte idag vill kännas vid. Fortfarande använder man sig av uttrycket ‘full sysselsättning’. Men faktum är att för femton år sedan bestämde man att högre arbetslöshet var ett pris som var värt att betala för att kunna pressa ned inflationen och därmed även räntan.

Samtidigt så skedde det skifte där arbetslöshet inte längre sågs som ett strukturellt problem utan ett personligt misslyckande som berodde på bristande moral eller oförmåga att vara driftig. För att detta skifte skulle kunna permanenteras har det varit viktigt att kunna förändra vårt kollektiva minne. Detta har nu skett, och väldigt få människor kommer ihåg den hänsynslöshet och cynism som låg bakom den arbetslöshet som har växt fast med det svenska samhället.

[...]

Någonstans står Sverige inför ett vägval, de försämringar som skett de senaste två decennierna håller på att förskjuta tanken om att det finns andra alternativ. Det behövs en seriös och kritisk diskussion om politiken och dess möjligheter.

Men för att göra detta möjligt måste den liberala dominansen inom det offentliga samtalet brytas. Mottagandet av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och bristen på diskussion av dess innehåll, är ett exempel hur ett framåtskridande kommer att vara omöjligt så länge som det inte finns strukturella möjligheter för en dynamisk politisk diskussion.

Vad som behövs är en bred och rikstäckande oberoende vänstermorgontidning. Det finns inget annat sätt. Innan denna arkitektur är på plats kommer sakernas tillstånd att fortgå. Oavsett hur mycket de liberala tidningarna bekänner sig till pluralism och åsiktsfrihet, kommer de aldrig att tillåta en politisk diskussion som allvarligt hotar att förändra det fundament de står på: ojämlikhet och konsumtion.

Det som är frapperande är att det är fullt möjligt. En rikstäckande morgontidning som komplicerar den bild som sätts fast av de fem tongivande borgerliga tidningarna är ingen omöjlighet. I riksdagsvalet 2006, röstade 2,5 miljoner personer på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om varje person betalade 100 kronor i månaden skulle det ge tidningen en budget på 3 miljarden. Det är 50 % mer än DN:s årliga omsättning på 2 miljarder.

Detta skulle kunna vara grundstommen för en morgontidning helt utan några annonser. För 50 miljoner om året skulle man kunna fastanställa hundra kulturskribenter, som med fria tyglar skulle kunna vitalisera tidningarnas förtvinande kultursidor. Man skulle ha råd med fler utrikeskorrespondenter som skulle kunna bryta den västerländska nyhetscentreringen. Fria från annonsernas intäkter skulle journalisterna kunna kritisera det ekonomiska system som skär genom våra liv.

Men tyvärr skulle detta vara ett dödfött projekt. Jag ser det inte som möjligt att övertyga 2,5 miljoner väljare om att de borde avstå från 100 kronor i månaden för att bryta det politiska dödläget. Det går nog inte ens att övertyga 50 % av väljarna om att de skall avstå från 200 kronor i månaden.

Det tragiska är att oviljan att betala, om ens en liten månatlig summa för att möjliggöra den förändring man röstat för, är det som låser fast oss i den position vi lever i. Det är vår egen apati och vi får betala för den.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, göran greider, det måste finnas en väg ut ur detta samhälle, val 2010, socialdemokraterna, sap, vänsterpartiet, miljöpartiet, kulturskribenter, förändring, tidskrift, medier, kulturkritik

När Fragment fyllde ett år (2009) så presenterades detta genom en återblick som bestod av en massa statistik med bland annat unika besök, mest lästa texter och så vidare. I år, när vi snart når vår tvåårsdag, så kommer blicken istället att riktas framåt. Detta är inte för att mörka någon nedgående trend i besöksstatistiken. Tvärtom så har vi ökat under detta år och till de 10033 besöken under det första året så läggs nu ytterligare 14874 stycken besök; en ökning med 4841 besök. Denna positiva utveckling är i sig värd att fira, men åter till det som ligger framför oss.

Att denna webbjournal – av rent elitistiska skäl vill jag inte använda mig av ordet blogg – har haft som mål att behandla kulturen med ett stort allvar, samt att uttrycka en seriös kultur- och samhällskritik, framför att hemfalla åt refererande och reflexmässig åsiktsproduktion som idag är mer regel än undantag, tycker jag har varit tydligt. Denna önskan föddes ur det medieklimat som under de senaste åren allt mer har fokuserat på yta än på innehåll. Tanken på att skapa en arena för att där kollektivt kunna uttrycka åsikter och kritik har varit en av grundstenarna i detta projekt.

Ett annat exempel på ett sådant försök var tidskriften Kulturkritik som tog sin början i februari 2007. Det lyckade resultatet av detta projekt – tre digitala utgåvor samt en litterär bilaga – går att finna här intill under länken Kulturkritik: Backlist. Även om Kulturkritiks livslängd bara blev dryga året så var den kollektiva erfarenheten av att föra samman olika textförfattare kring löst knutna teman inspirerande. Arbetet gav i sin tur att Fragment utvecklades till ett samarbetsprojekt mellan Henrik Palm, alltså undertecknad, och Mattias Jeschko-Edberg som innan deltagit som textförfattare till Kulturkritik. Därtill har Fragment haft privilegiet att kunna samarbeta med och publicera texter av Bo I. Cavefors, Mårten Björk och Andreas Magnusson.

Under året som nu ligger framför oss så kommer vi att fortsätta att sträva efter att hålla samma höga ambitionsnivå även om utsikterna kan grumlas en smula av att den utveckling som rör det offentliga samtalet, mediernas allt mer skandalartade nyhetsrapportering och det faktumet att ännu en trist valrörelse står för dörren. Detta är förstås ingen förhoppning utan ett löfte från oss till er som läsare. Vissa smärre förändringar kommer att ske – bland annat arbetar vi på att tydligare anknyta till namnet för vår webbjournal – dessa förändringar kommer att märkas vad det lider.

+ + +

I december aviserade jag att ett tillkännagivande rörande redaktionen för Fragment skulle presenteras under januari månad. Detta tillkännagivande har inte låtits sig göras ännu och det har nu dragit ut på tiden alldeles för länge. Nu finner jag det att det äntligen är dags att presentera denna nyhet här och jag är övertygad att detta är av intresse för Fragments läsare. Nyheten är inte direkt knuten till Fragment utan är ett samarbete mellan personer som rört sig i och kring redaktionsarbetet med denna webbjournal – precis som att arbetet med tidskriften Kulturkritik kan länkas till Fragment så kan även detta nya projekt ses som något av en utväxt på denna digitala kropp.

I början av februari så inleddes det officiella arbetet med Hazard & Palm Bokförlag. Denna verksamhet har länge varit ett ständigt återkommande ämne för drömmar och tänk-om-scenarier då vi som står bakom förlaget, Malte Hazard och Henrik Palm, spenderat allt för många sena nätter vid krog- och köksbord. För den som tidigare gjort sig bekant med Kulturkritik så är Malte Hazard ingen ny bekantskap utan den som, förutom att ingå i reaktionen och författa texter, legat bakom formgivningen av den tidskriften.

Med förlagsverksamheten avser vi att tillföra det litterära minfältet Sverige med en litteratur som inte bara smeker någon allmän verklighetsflyktande smak medhårs, utan också ställer krav på uppmärksamhet och ett kritiskt tänkande hos läsaren. Utgivningen kommer att spänna mellan det svårdefinierade fältet humaniora och kulturkritik till skönlitteratur och lyrik. I dagsläget så vill vi inte spekulera i vad det är som kommer att komma härnäst då projektet drivs vid sidan av lönearbete och på ledig tid från grottekvarnen. Ett flertal projekt är redan planerade och redan nu kan vi avslöja Hazard & Palm Bokförlags första utgivning.

Hazard & Palm Bokförlag kommer att inleda utgivning under våren 2010 med Bo I. Cavefors senaste, och långt efterlängtade, bok; Von Platen till RAF – Nya Svarta Fanor. Den som känner till Bo I. Cavefors gärning och tidigare utgivning förstår att boken är ännu en oumbärlig skriftställan som bör finnas i bokhyllan, på nattduksbordet eller i innerfickan hos var person som anser sig hysa intresse för kulturen, samhället och politiken bortom det färdigtuggade och lättsmälta.

Ur innehållet i denna nionde sammanställning av Bo I. Cavefors texter finner vi texter som berör bland annat namn som August von Platen, Rose Ausländer, Peter Handke, Ulrike Meinhof, Klaus Theweleits, Ernst Jünger och Jaqcues Vergés. Lägg därtill en fördjupning kring turerna kring utgivningen av RAF: texter (Bo Cavefors Bokförlag, 1977) och det omskakande efterspel som därpå följde författade av Pål Espen Søbye, Pär Thörn och Henrik Palm. Men detta är inte allt – men några överraskningar måste vi fortsätta att hålla på. Det är ingen överdrift att påstå att vi är mycket stolta över att ha fått möjligheten och förtroendet av Bo I. Cavefors till att publicera detta högintressanta verk.

Boken ska finnas ute i handeln under våren 2010 och för tillfället så arbetar vi på förlaget med ett sista korrektur innan vi kan gå vidare med utgivningen. När detta exakt sker kommer att meddelas här, på Hazard & Palm Bokförlags hemsida* och i förlagets grupp på Facebook (passa även på att gå med i Fragments och tidskriften Kulturkritiks sidor på Facebook om du vill).

+ + +

För att summera detta så är det ett spännande och intensivt år som ligger framför oss. Fragment kommer att fortsätta att stånga sig blodig mot elfenbenstornet i hopp om att äntligen få se ännu ett lutande torn. Hazard & Palm Bokförlag tar sina första stapplande steg med en första utgivning som inte går av för hackor. Jag hoppas, på allas våra vägnar både här och för förlaget, att du som läsare kommer uppskatta det som komma skall. Det är kanske ett litet steg för mänskligheten, men för oss är det ett jättekliv ut i det okända. Håll i er – för nu åker vi.

* Hazard & Palm Bokförlags hemsida kommer inom kort att vara i bruk.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, tillkännagivande, hazard & palm bokförlag, fragment, kulturkritik, utgivning, bo cavefors, svarta fanor, pål espen søbye, pär thörn, jubileum, newsflash

Vissa personer vandrar bland skuggorna i ens medvetna. Plötsligen bryter de fram för att snabbt försvinna igen. Deras närvaro lämnar en klang i vardagen. För mig så är Nathan Sassaman en av dessa personer. En före detta överstelöjtnant i den amerikanska armén, som jag har skrivit om tidigare.

De senaste dagarna har Sassamans liv funnits inom mig. I takt med att jag läst Warrior King – The Triumph and Betrayal of an American Commander in Iraq, (St. Martin’s Press, 2008), så har jag fått gräva mig tillbaka till vad jag tidigare läst om ockupationen av Irak, våldet, övergreppen.

Till min egen förvåning så drog boken även upp en massa gamla känslor och minnen om när jag själv bodde i Colorado, den stat där Sassaman var baserad och fortfarande bor. Om jag stänger ögonen kan jag se den klara bergshimlen. Jag kommer ihåg de ändlösa timmarna på bergsvägarna, de små samhällena som passerade.

Men det är inte konstigt, för det är två världar som nu är sammankopplade. För att förstå vad som hände i Irak, måste man även förstå vad som händer i USA.

[...]

Det var med en viss motvilja som jag började läsa boken. De intryck som jag fått av Sassaman har inte varit positiva. Jag kommer ihåg en katastrofal intervju i svensk television där Sassaman framträdde som arrogant och våldsfixerad. Sedan går det inte att undgå det faktumet att han fick avgå efter att han försökt mörka att några av hans soldater begått övergrepp mot civila irakier.

Men när jag sätter mig ned och börjar läsa Warrior King möts jag av en mycket mera komplex bild. Till vissa delar är Sassaman sympatisk. Han är intelligent, eftertänksam och självständig. Hans militära karriär kom inte av familjetradition eller ideologisk övertygelse. Sassamans militära karriär började med en vilja att få spela fotboll, vilket ledde honom in på West Point via stipendier.

Boken börjar med Sassamans uppväxt hos två djupt religiösa föräldrar. Han försöker förklara hur det kom sig att han började på en för honom osannolik karriär. Metodiskt fortsätter Sassaman sedan att återberätta sitt år som befälhavare för en bataljon i Irak. En bataljon som skulle bli lika berömd som fruktad.

Men oberoende av den komplexa bilden som överraskar positivt så kvarstår problemen: etnocentrism, en övertro på våld och en vilja att minska amerikanska förluster oberoende kostnad. Sassaman är genuint övertygad om att irakier, eftersom att dom är araber, först och främst förstår våld. För honom så var problemet med den amerikanska närvaron i Irak att man inte använde tillräckligt mycket våld, att man inte var aggressiv. I hans ögon ville man inte vinna.

Här uppstår en blind fläck som Sassaman inte pratar om. På ett ställe erkänner han att man hade kunnat döda varenda motståndsman och likväl förlorat kriget. Hans motiv bakom att önska ökat våldsanvändande var att minska antalet stupade och sårade amerikanska soldater. En ökning av våldsnivån skulle dock ha ökat antalet dödade och sårade civila. Men de höga civila förlusterna var en av anledningarna till varför man aldrig lyckades övertyga den Irakiska befolkningen om att man var något annat än en ockupationsarmé.

Denna likgiltighet inför irakiska liv går genom hela boken. Å ena sidan så beklagar han de irakiska civila förlusterna, men å den andra sidan så avskrivs de som oundvikliga i ett krig. De två amerikanska soldater som dog under hans befäl överskuggar helt och hållet alla de civila irakier som dödades, sårades och misshandlades av Sassamans soldater i försöken att minska de egna förlusterna.

[...]

En grundkomponent i den problematik som finns kring USA:s krigföring i Irak, och i förlängningen Afghanistan, verkar vara den samtida krigarmytologin. För Sassaman så var han och hans män inte soldater – de var krigare.

I en svensk kontext är skillnaden semantisk. Men i det patriotiska USA är skillnaden reell. Att vara soldat är att inneha ett yrke. Att vara krigare är att vara utvald, att följa ett kall. Det är att inordna sig en speciell grupp människor som blickar tillbaka till spartanerna. Detta är en relativt specifik amerikansk kulturellt betingad hållning. Men om man inte är medveten om den, kommer man nog inte förstå vad som gick fel i Irak.

Till delar är mytologin om krigare ett fascistiskt koncept – bokstavligt talat – med en fokusering på manlighet, styrka och överlägsenhet. Som en del i en armé för en demokratisk nation är detta djupt problematiskt. Som en del av en armé som skall bygga upp ett land är det totalt förödande.

[...]

När man läser Warrior King så märks det att det har skrivits av en person som stigit ut ur sitt gamla sammanhang. Sassaman skriver fritt och kan kritisera den armé som han tjänstgjorde i under 20 år. Sassaman konfirmerar till vissa delar argument som krigsmotståndarna har fört fram de senaste åren men som de har kritiserats för. Bland annat så bekräftar Sassaman att uppbyggnaden inför invasionen av Irak påbörjades redan 90 dagar efter den elfte september.

Fast det som överraskar mig mest är när Sassaman i slutet av sin bok pläderar för att man skall ta hem alla amerikanska trupper från Irak. Man måste dock komma ihåg att det inte handlar om ett motstånd till invasionen som sådan, utan handlar om ett logiskt ställningstagande som kommer av att Sassaman tror att kriget inte går att vinna så som det bedrivs.

Någonstans handlar det om cynicism från Sassamans sida – han ser ett fullskaligt inbördeskrig som ett bättre alternativ än att fler amerikanska soldater dör. Det visar på en enkelspårighet där det enbart är amerikanska soldater och deras liv som spelar roll. Fast samtidigt så lämnar boken även en bild av en ytterst komplex man som deltog i ett krig som ödelade ett land för lång tid framöver.

I bakgrunden av boken så tornar bilden av en frånvarande fader upp sig. Sassaman drivs av en otroligt stark vilja att vinna – något som han själv påpekar. Det syns i hur han tar sig genom West Point trots att han inte är en trolig kandidat. Det syns i hur han väljer att styra sin bataljon i Irak. Det syns i hur han hamnar i öppen konflikt med sina överordnade när han anser att de står i vägen för att han skall vinna.

Sassamans fader var enligt honom själv otroligt fokuserad på att vinna. När han spelade basket mot sin son kunde han aldrig låta sitt barn vinna. Fadern var även väldigt auktoritär och pryglade regelbundet sin son.

Detta handlar inte om att reducera en vuxen person till sin barndom. Men präglingen är tydlig, och när man skall överblicka boken så blir det klart att denna prägling får fruktansvärda konsekvenser. I sina försök att vinna oavsett vad, och i att försöka vara en närvarande och beskyddande fader till sina soldater, så är det irakierna som får betala det fulla priset.

Den händelse som bäst exemplifierar detta är den händelse som var början till slutet för Sassamans karriär: drunkningen av en civil irakier i händerna på Sassamans soldater.

I början av januari 2004 var två irakier på väg hem till Samarra med sin lastbil. På grund av motorstopp blev de försenade och bröt utegångsförbudet. De blev arresterade av en amerikansk patrull. Men istället för att ta dem till basen, eller helt enkelt släppa dem, så tvingade man de båda irakierna att hoppa i en damm. En irakier drunknade. När händelsen blev vidare känd så berättade befälen för Sassaman. Enligt soldaterna hade båda irakierna överlevt efter att blivit puttade i vattnet. Sassaman valde att tro på dem, men bad dem att ändra historien till att man helt enkelt hade släppt irakierna.

På ytan kan det vara förståeligt att Sassaman väljer att lita på vad soldaterna säger till honom. Men snart blir det synligt att det handlar om att han vill beskydda till oavsett kostnad. För det visar sig senare att detta inte var den första liknande händelsen. Fler irakier hade blivit tvingade att hoppa i vattnet. Sassaman försöker att rationalisera händelsen med att irakierna var motståndsmän. Men det finns absolut ingenting som pekar på detta. När väl den drunknade irakierns kropp hittas, och det fastställs att ett mord har begåtts, försöker Sassaman att rita upp en komplicerad historia om att man blivit utsatt för ett bedrägeribesök, där familjen enbart vill ha ekonomisk kompensation. Så trots att det inte finns några bevis, så vidhåller Sassaman vid sin ursprungliga historia för att kunna skydda de soldater han förde befäl över.

På ett plan var det ironiskt att denna händelse skulle leda till att Sassamans karriär skulle avslutas. Mycket värre saker hände under hans befäl. Men samtidigt visar händelsen på den totala likgiltigheten inför Irakier som existerade i Samarra. Irakier ansågs vara motståndsmän utan konkreta bevis. Ofta tillfångatog man Irakier utan misstanke bara för att kunna förhöra dem. Misshandel av tillfångatagna irakier var så pass vanligt att det skedde inför journalisters åsyn. Aftonbladets Urban Hamid bevittnade själv hur Sassamans soldater begick övergrepp mot enskilda irakier. Civil egendom förstördes med godtycke. När en av Sassamans nära vänner dog i en attack, en av två soldater som dog i bataljonen under det året, så beordrade han ökad amerikansk aggressivitet som kollektiv bestraffning för det som hade hänt.

[...]

Någonstans gör man det enkelt för sig om man börjar jämföra Sassamans befälhavarskap i Irak med Mörkrets Hjärta. Det blir banalt. Men samtidigt kan livet vara väldigt banalt.

Invasionen och ockupationen av Irak var och är först och främst ett kolonialt projekt. Sassaman placerades i utkanterna av det som han ansåg vara sin egen civilisation. Han erkänner själv att han delvis steg in i sin egen mörka sida. Det som höll honom uppe var tanken på sina egna ideal. Ideal som ledde honom ännu djupare in i mörkret. Mot slutet av sin vistelse i Irak så bröt han medvetet och rutinartat mot ordrar som han ansåg bryta mot sina ideal. De som tyckte annorlunda avvisades med att de inte förstått det som han nu förstod.

Inget av detta hjälper alla de hundratusentals människor som dog till följd av de politiska och militära beslut som togs. Med det är nödvändigt att vi erkänner det som har hänt. Det är det enda sättet om vi skall kunna röra oss framåt.

Vad som hände i Samarra var bara en liten del av det kaos som Irak utgjorde. Samtidigt var det en nödvändighet givet de parametrar som sattes upp.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.

______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

En del av mig vill slänga utkastet och vända mig om. En stor del av skrivandet är misslyckandet. Det är alltid smärtsamt, fast samtidigt är den en viktig del av processen. Att inte kunna blåsa liv i bokstäverna är att erfara sin egen dödlighet. Det man får göra är att ta ett djupt andetag och försöka röra sig i en annan riktning. Ibland måste man lämna en text bakom sig för att glömma den.

Men i detta fall har jag lyckats övertyga mig själv om att göra ett nytt försök. Det är bilderna av den döde mannen som skaver. Hur man har satt liket på en stol och en polis håller uppe huvudet medan fotografen öppnar slutaren. Jag kan inte säga att jag försöker skriva för den döde mannens skull. Det vore förmätet. Men samtidigt är det bilderna av honom som gör att jag återigen vill försöka skriva om Aleksandar Hemons bok The Lazarus Project.

Det är en djupt fascinerande bok. På ytan är det en mer konventionell och okomplicerad bok jämfört med Frågan om Bruno och Nowhere Man. Två böcker som gett Hemon ett erkännande som en av de viktiga samtida författarna i USA, och som en förnyare av det engelska språket. The Lazarus Project är uppdelad i två parallella berättelser: Dels är det berättelsen om Lazarus Averbuch som blev ihjälskjuten i Chicago 1908, misstänkt för att i egenskap av anarkist ha försökt mörda stadens polischef. Sedan är det berättelsen om Vladimir Brik, en bosnisk man som emigrerat till USA och som försöker att skriva en roman om mordet på Averbuch. Brik åker tillsammans med en gammal vän tillbaka till Europa för att göra research om boken och för att återvända till Sarajevo, den stad som båda flydde från under 90-talet.

På många sätt är The Lazarus Project en förvånande bok. Hemon hade kunnat göra det lätt för sig, men givet att han först och främst blir publicerad i USA så gör han faktiskt tvärt om. Med två starka romaner bakom sig och en framgångssaga som oetablerad invandrare vilken gör en förtjänt karriär i USA, så hade Hemon enkelt kunnat sätta sig ned och säga det som publiken vill höra, och få ännu större framgångar. Som uppväxt bakom järnridån hade Hemon kunnat ta parti mot de fattiga immigranterna som samlade sig kring anarkismen i början av de förra århundradet. Hemon hade kunnat peka på sig själv och säga att i USA så får man det man förtjänar om man bara gör rätt för sig.

Istället så är The Lazarus Project en bok som är skriven utav ilska. Boken är en reaktion på den samtid som Hemon upplevde efter den elfte september och invasionen av Irak.

Främst så visar Hemon, i avsnitten som handlar om Averbuchs liv i början av 1900-talet, på den kontinuitet som finns i USA mellan 1908 och 2008. Skickligt målar Hemon upp en bild av en paranoid främlingsfientlighet, som i början av 1900-talet tog sig utryck i form av en stark antisemitism. Det ger ett historiskt perspektiv som många inte är medvetna om.

Men för människor som inte bor i USA kan kritiken i boken vara subtil, antagligen kommer många europeiska läsare att missa den. Om man som läsare inte är medveten om den starka och kvävande patriotism som lever i USA, så missar man vikten av Hemons beskrivning av den rasism som drabbade Averbuch. Men The Lazarus Project är även en kritik av tanken om monoetnicitet. En tanke som fortfarande är stark i Europa. Huvudpersonen Brik är en ateist. Hans medföljare, fotografen Rora, är muslim, och Brik försöker genomföra ett bokprojekt som handlar om en jude. I boken så sträcker sig solidaritet och vänskap bortom den egna gruppen, bortom den egna identiteten. Genom att låta människor leva sida vid sida.

The Lazarus Project är en amerikansk bok, men som även berör Europa. Både Brik och Averbuch drevs till USA på grund av Europas oförmåga att hantera sin egen komplexitet. Averbuch emigrerade till USA på grund av pogromerna som svepte genom Europa i det tidiga 1900-talet. Brik fastnade i USA efter att våldet svepte genom Bosnien och gjorde det omöjligt för honom att återvända. Den resa som Brik och Rora gör när de söker efter Averbuchs rötter visar på ett Europa som är långt bortom den harmoniska bild av det nya Europa som vi försöker måla upp för oss själva.

Jag har en otroligt ambivalent inställning till romaner. Vi lever alla med en brist på tid. Jämfört med facklitteratur och poesi, ter sig romanläsande som ett slöseri med tid. Romangenren har i mångt och mycket reducerats till en förutsägbar underhållningsindustri. Vill jag ha förströelse, underhållning, så finns det många andra saker som jag kan göra.

Men The Lazarus Project är en otroligt stark och välbalanserad roman. Den är värd den tid den tar. Språket är fascinerande, antagligen på grund av att Hemon inte lärde sig engelska förens i vuxen ålder. På ett plan är boken en nödvändig produkt av den amerikanska bastardiseringsprocessen som Europa anser sig vara för fin för. Men framför allt så är boken ett ambitiöst projekt som sträcker sig över tid och rum, och säger någon väsentligt om oss själva. Om vår egen otillräcklighet. Det är mer än vad vi kan begära.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kulturkritik, the lazarus project, Aleksandar Hemon, underhållningsindustri

Det är med glädje som vi presenterar en text som Andreas Magnusson skickat till Fragment.

Av rent praktiska skäl har vi valt att enbart publicera textens inledning. Helheten kan laddas ned som en pdf fil. Anledningen är längden på texten: lite över 30 sidor. Detta sägs inte för att avskräcka människor från att läsa Magnussons text, utan för att erkänna de reella brister som finns med att publicera längre texter i webbfom.

Efter att ha läst genom texten så började jag att ta anteckningar för en konstruktiv kritisk kommentar. Men jag insåg att det hade varit orättvist att förekomma läsarnas egna reaktioner. Eller rättare sagt: min egen läsning skall inte ligga i vägen. Den får komma i efter hand, om ens då.

Reifierad Teori är en av de mer kompakta och längre texterna som publicerats på Fragment. Den bör läsas i kortare stycken och begrundas. Men det är värt det.

- Mattias Jeschko-Edberg

+ + +

”Det blir två skitår.” – Så löd arbetsmarkandsminister Sven Otto Littorins kommentar till den globala finanskrisens utbrott hösten 2008. Förutom att detta uttalande speglar den borgerliga regeringens handfallna passivitet och neoklassiska dogmatism i frågan om hur en ekonomisk kris som är den allvarligaste sedan 1930-talskrisen bör behandlas, utgör detta uttalande även ett praktexempel på borgerligt tänkande – det vill säga ett sådant tänkande som förmedlar kapitalismens historiska form – överhuvudtaget. Littorins och alliansregeringens inställning är den inställning som är de borgerliga vetenskapernas – en inställning som går ut på att acceptera sociala fakta och ekonomiska lagar som omedelbart givna, utan att relatera det givna såsom varande ett moment i en större historisk-konkret process. I Littorins och hans regeringskamraters medvetande är krisen ett faktum; resultatet av en konjunkturell lagbundenhet, som är bortom nationalstatens förmåga att påverka. Den är kort och gott en omedelbar verklighet att härda ut, ett skeende som precis på samma sätt som ”globaliseringen”, har förvandlats till mytologi och försvaras ur alla sina aspekter, med hänvisning till sin egen ödesbestämdhet; en ödesbestämdhet som tagit formen av självuppfyllande profetia. Krisen förstås således av borgerligheten och dess vissnande alliansregering, men även av den väljarmassa som absurt nog fortfarande ger denna regering sitt stöd, som någonting bortom den enskilda människliga intentionen. Den förstås som något hindsides det enskilda mänskliga medvetandet eller görandet. Den framstår som en verklighet som inte är vår egen skapelse som sociala aktörer och som vi därför inte heller anser oss vara ansvariga för.

Naturligtvis är det bekvämt att på detta sätt låta bero och låta vara, med hänvisning till att saker och ting ju ”är som de är” – att hänge sig till den löjligt vanliga och i längden rentav tröttsamma uppfattningen om den evigt egoistiska människan, hennes egoistiska samhälle, och, om den osynliga hand som trots denna egoistiska människa och samhälle, alltid ställer allt tillrätta igen efter varje kollaps, på samma sätt som sol kommer efter regn – och därigenom slippa ställa sig de besvärliga frågorna om hur kriser överhuvudtaget uppkommer och skapar svåröverkomliga sociala sprickor, inom ramarna för en förmodat ”självreglerande” marknad. – Förståeligt är att vi avsäger oss allt ansvar, i en tid där själva den institutionella och kulturella möjligheten att utöva kollektivt samhälleligt ansvar successivt undermineras. En tid när offentligheten stöps om från folkrörelser som samarbetar i en offentlighet till en kamp mellan olika åsiktsföretag som konkurrerar med varandra i en slags åsiktskommers. Självklart är det tryggt att hålla sig till den självbelåtna naivitet, som i alla fall inte på ytan – men märk väl: bara inte på ytan – framträder som naivitet, utan som vetenskap.

Finanskrisen har visat på den verkliga innebörden av den borgerliga alliansens försämringar i a-kassan – nämligen att förfärligt många människor kommer att få gå från hus och hem – men detta anses i så fall inte vara den borgerliga alliansregeringens fel eller för den delen ett begånget fel hos de vårdbiträden, jobbare och studenter som valde den. Det ingick ju inte i den neoklassiska kalkylen, att denna nyliberala utopibild av hur den kapitalistiska markanden fungerar, plötsligt skulle visa sig fullkomligt falsk och försämringarna i a-kassan ge helt andra effekter än dem man hade förväntat sig.

Bara så länge som det inte är de själva som blir tvungna att gå från hus och hem, förmår människor hålla fast vid sin egen naivitet – den ansvarslösa hållning enligt vilken vad som helst går att offra i utbyte mot den ena eller den andra skattesänkningen. Först då, när krisen kommer att innebära direkta konsekvenser i deras egna liv, visar sig avgrunden mellan ideologi och verklighet i människornas medvetande, först då börjar de ställa frågor som syftar till att skingra de tillsömnsvaggande drömvärldar som vidareförmedlas genom godnattsagorna i grundskolans läroböcker och sedan förstärks i fablerna från den uteslutande borgerliga mediesfären. När nu verkligheten som kvalitet på ett så slående vis överträffat de nationalekonomiska spådomarna, uppkommer för första gången på länge den subjektiv-objektiva möjligheten att historisk-konkret förklara, inte bara den ekonomiska krisen, utan även den sena kapitalismen i sin helhet; dess betingelser och reproduktion såväl som dess ideologiproduktion och tänkande, och det inte först och främst som en förklaring av kapitalismen som en lagbunden rörelse i sig själv utan som någonting av människor skapat.

Finanskrisen är nämligen inget ting, eller en lag, som inträffat liksom oberoende av människors eget handlande. Förvisso är den en allmänhet, någonting delvis oberoende av de enskilda mänskliga levnader som påverkas av den, men denna allmänhet är ingenting som blivit till bortom konkreta människors agerande och görande utan är tvärtom en allmänhet som växt fram och blivit till just som ett resultat av hur enskilda människor lever sina liv. Vi hade kunnat handla på ett annat sätt och finanskrisen, eller i alla fall somliga av dess konsekvenser, hade inte varit en del av vår verklighet.

Det tänkande som ledde till vår passivitet före krisen, och som nu efter dess utbrott innebär vår underlåtenhet att erkänna den som vår egen skapelse – ett tänkande som därigenom bidrar till att reproducera kapitalismen som form, och som å sin sida är härledbart ur det kapitalistiska livets objektiva förhållanden själva – är det reifierade borgerliga tänkandet, som genom sina inneboende motsägelser, eller antinomier, förvandlar människorna till initiativlösa offer för omständigheterna och berövar dem möjligheten att forma sin egen samtid.

Det är om detta borgerliga tänkande, (som för längesedan passerat sitt bäst-före-datum,) och om försöken, inom historiematerialismen och inom deleuzoguattarianismen, att slutgiltigt vederlägga detta borgerliga tänkande och nå fram till en gentemot detta borgerliga tänkande ställd historisk-konkret metod, som denna text handlar. I detta filosofiska äventyr skall vi slå följe med så pass vitt skilda tänkare och skriftställare som Georg Lukács, Joachim Israel, Anders Ramsay, Gabriel Tarde, Gilles Deleuze och Karl Palmås. Syftet är att för en gångs skull, lämna åt sidan de uttjatade meningsskiljaktigheterna mellan västmarxistisk historiematerialism och deleuzoguattariansk neomaterialism, för att istället intressera sig för något som dessa båda idétraditioner helt uppenbart har gemensamt, nämligen; sin gemensamma outtömliga misstro mot det skenhumanistiska abstrakta förnuftet hos den ahistoriska borgerliga filosofiska tanken. – Den misstro som till sin sammanfattning är en misstro mot alla former av reifierad teori.

©Andreas Magnusson, Henån, 2009.

+ + +

Fortsätt läsa genom att klicka på på bilden nedan:

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kulturkritik

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver When the cities burn down, we’ll all be warm, eiz skriver Det är knappt man tror att det är sant, Anders_S skriver Självkritisk göteborgspolis, Lukas skriver Lästips om Afghanistan, Jinge skriver Bildt till KU om Israel-uttalandet?, kimmuller skriver Romano Trajo – Om bristen på anmälda poliser

I.

Rosengård är ett av resultaten av det väldiga bostadsbygge mellan åren 1964 och 1974 som vanligtvis brukar kallas för miljonprogrammet. Målet med programmet var att under ett decennium bygga en miljon bostäder för att lösa bostadsbristen som blivit alltmer akut redan under 1950-talet och som förvärrades än mer på 60-talet. Ambitionen var att bygga väldiga komplex av bostäder på obebyggda platser. Områdena skulle ha parker och rekreationsytor runtom husen, samt vara nära skolor och sportanläggningar. Lägenheterna skulle vara av god standard och bostadskomplexen bands samman med arbetsplatser, på den tiden främst olika industrier, genom trafikförbindelser och fungerande kommunikationer. Dessutom byggdes miljonprogrammen utifrån strikta regler för att separera biltrafik från gångtrafik – vilket innebär att miljonområdena kännetecknas av såväl gångbroar, gångtunnlar, gångvägar som trafikleder och stora parkeringsplatser.

I Stockholm och Göteborg byggde man under denna tid kraftigt ut tunnelbanan respektive spårvagnsnätet medan man i Malmö förbättrade busstrafiken. Miljonområden som Kroksbäck, Holma och Rosengård är relativt centralbelagda, vilket medför att det i Malmö aldrig funnits ett egentligt behov av spårtrafik för att effektivisera transporten av massor mellan hem och arbete. Närhet till skola och arbete – samt planerandet av olika former av samhällsnyttiga och offentliga institutioner, som idrottshallar och ungdomsgårdar – var en integrerad del av miljonbygget och effektiviserade och möjliggjorde reproduktionen av det växande storstadsproletariatet. Miljonbygget var därmed en del i det samhällsbygge som baserades på biltransporter och industriproduktion. Ett uttryck för den epok som var baserad på en keynesianistisk ekonomi. Det var ett led i den fascistiska/socialistiska struktureringen av kapitalismen som var baserad på arbetarrörelsernas och klassorganisationers integrering i ekonomin. 

Under efterkrigstiden fortsatte den påbörjade trenden att alltmer av befolkningen flyttade in till storstäderna för att söka arbete. Trots en lågkonjunktur i slutet på 1950-talet, som främst berodde på Suezkrisen och Koreakrigets efterverkningar på världshandeln, ökade Sveriges bruttonationalprodukt med 30 procent och byggvolymerna med 50 procent. För stora delar av produktionen möjliggjorde Koreakriget ökad export, trots den kris som kriget innebar för ekonomin som sådan. På samma sätt som att andra världskriget och förstörelsen av Europa lade grunden till den svenska ekonomins framgångssaga under efterkrigstiden, var det kriser och krig under 1950-talet som möjliggjorde ny export. Mer och mer varor producerades och mer och mer bostäder byggdes. Staten investerade och intervenerade kraftigt i näringslivet som under den svenska konjukturen 1929-55 präglades av stigande uppgång och strukturrationaliseringar inom industrin. Strukturrationalisering innebär att det inte skedde några särskilt stora nyinvestingar utan tillväxten pressades uppåt med hjälp av den förekommande industristrukturen. Efter andra världskriget började detta förändras något, industrin omorganiserades och utvecklades alltmer vilket medförde en intensifierad mervärdesexploatering – genom övergången till en relativ mervärdesstrategi via användandet av ny teknologi och ny arbetsorganisering som ökade produktivitetstakten – trots ökade löner.

Men trots denna nytillförsel av teknik och maskiner var den ökade exporten, som innebar en väldig expansion för tillväxten, länge baserad på redan befintlig industristruktur. Samtidigt med den accelererande exporten ökade befolkningstakten och då export och ökad produktivitet möjliggjorde förbättrade löner – eftersom alltmer av arbetarklassens konsumtion blev produktiv för kapitalet, det vill säga möjliggjorde utökad kapitalackumulation – skapades det bättre förutsättningar för såväl import som inhemsk efterfrågan av svenska produkter. Den ökade tillfrågan på varor tryckte upp priserna och för att undvika att exporten försämrades devalverade man kronan vilket möjliggjorde att exporten kunde fortsätta att spira. När lågkonjunkturen nådde Sverige i slutet av 1950-talet fick staten gå in med än mer stimuleringspaket vilket möjliggjorde att produktionen och tillväxten inte föll utan tvärtom hölls uppe. Under denna tid förändrades också industristrukturen radikalt, vilket innebar att trots att befolkningen växte, så fick man ett problem med att finna fungerande arbetskraft. Tendenser som motverkade detta fanns i överföringen av arbetstagare från jordbrukssektorn till industrin – en tendens som varit reell sedan åtminstone 1920-talet. Den tekniska utvecklingen inom agrarproduktionen medförde minskat personalbehov och lösgjorde massor av arbetare som sökte sig till fabriksorter och storstäderna för att söka arbeta. Utöver detta skedde det alltmer en centralisering och rationalisering av industrin som möjliggjorde en överföring från arbetskraftsöverskotts- till arbetskraftsunderskottssektorer. Med hjälp av offentliga medel kunde industrin rationalisera produktionen utifrån tillgången på arbetskraft, så att industrier kunde växa fram på landsbygden och i småorter där det inte bara fanns nödvändiga naturresurser – som malm eller skog – utan även tillgänglig arbetskraft. Ett annat alternativ var att alltmer kvinnor fick lönearbete och man utvecklade även program för en medveten arbeskraftsinvandring.

Det var också många av dessa nya arbetare, invandrade eller ej, som senare skulle hamna i miljonområdena. Industrialiseringen, och därmed kapitaliseringen, av tillvaron var i Sverige otänkbar utan den tillväxt- och exportorienterade politik som socialdemokratin understödde och som de facto integrerade den svenska arbetarklassen i ekonomin genom att arbetarklassens utökade konsumtion gjordes produktiv. Detta möjliggjordes främst genom en relativ mervärdesstrategi, produktiviteten accelererades och arbetskraftens värde trycktes ned, samt genom en imperialistisk världshandel som fick sin första egentliga kris först 1973.

II.

Om efterkrigstiden kännetecknades av ekonomisk tillväxt, skedde det samtidigt i hela Västvärlden – under och direkt efter andra världskriget – en väldig babyboom vilket skapade större och större efterfrågan på varor av alla de slag. Den ökade produktionen av varor möttes därmed av utökad konsumtion och reproduktion – som var produktiv för kapitalet eftersom det var en nödvändig del i reproduktionen av det variabla kapital som möjliggjorde kapitalackumulationen. Det innebar också att trots att man byggde mer och mer bostäder i Sverige så blev staten tvingad att omedelbart bidra till bostadsbyggandet genom statlig subvention av räntan, samt subventioner av bostadsbyggandet genom fastighetsskatten, vilket måste ses som lönsamma och produktiva åtgärder för en ekonomi som kunde möjliggöra ökade löner samt ökad exploatering. Bostadsbristen var tvungen att lösas och lägenheterna skulle moderniseras och förbättras så att reproduktionen av proletariatet, och därmed av de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, kunde anpassa sig till den tillväxtboom av såväl varor som proletärer som till syvende och sist möjliggjorts av andra världskriget. Ökad frihandel under sextiotalet och en ständigt ökande offentlig konsumtion stabiliserade den svenska ekonomin. Mellan åren 1948 till 1973 tilltog världshandelns tillväxt i genomsnitt med åtta procent per år vilket gav resurser till nödvändiga offentliga investeringar – exempelvis miljonprogrammet.

Den väldiga industrialiseringen av Sverige är därför otänkbar utan den moderna statens framväxande – med sin offentliga konsumtion och sin intervenering i ekonomin – samt utan världshandeln som möjliggjorde såväl ökade löner som ökad offentlig konsumtion. Den svenska staten var därmed mycket riktigt, som gammalkommunisterna brukade säga, en liten imperialistisk tiger som kunde använda sig av skatter och exportinkomster för att få in offentliga medel till att garantera reproduktionen – och exploateringen – av det växande proletariatet. Den inhemska arbetarklassen svettades ut genom ökad produktivitet av varor som främst konsumerades i andra stater. Den ökade produktiviteten innebar också en utökad industrialisering av produktionen och tillvaron utanför arbetet. Miljonprogrammet var en del i den industrialiserings- och organiseringsprocess av arbetarklassen och dess arbets- och levnadsförhållanden som reducerade den till ett produktivt och reproduktivt moment i den kapitalistiska ekonomin. Det här var mycket tydligt i industrialiseringen av byggnadsindustrin under femtiotalet. Byggandet blev som all annan produktion denna tid alltmer industrialiserad. Hantverksmässighet ersattes med industriella metoder och effektivitet och man omorganiserade arbetet genom införandet av olika former av byggmaskiner och prefabelement. Speciellt var det införandet av kranar som revolutionerade byggandet och fick produktiviteten att öka rekordsnabbt. Med hjälp av den nya teknologin kunde staden och landsbyggden fullständigt omvandlas och förenas med hjälp av motorvägar och brobyggen. Utan den här industriella utvecklingen som syftade till att möjliggöra snabba förflyttningar av varor och arbetare var den industriella produktionen och den keynesianistiska politiken omöjlig.

Den nya infrastrukturen var en nödvändig del för att den framväxande efterkrigstidspolitiken och dess ekonomi skulle vara möjlig. 1952 fick Stockholm sin tunnelbana, samma decennium utvecklades hamnarna i Malmö, Trelleborg och Helsingborg. Den industriella staden var här men det var först i och med 1964 års beslut att bygga en miljon bostäder på tio år som den hårda samhällsplaneringen och funktionalismen skulle innebära framväxten av bostadskomplex som utformades som ett slags minisamhällen där proletären skulle kunna leva hela sitt liv. Spårtrafik eller andra allmänna kommuniktioner, eller bilvägar, skulle snabbt ta en till och från arbetet. Parker och idrottsanläggningar skulle möjliggöra rekreation. Närhet till skolan och butiker skulle möjliggöra att familjen kunde hålla sig till sitt område. Miljonbygget blev en form av arbetarklassreservat – en plats där det proletära livet kunde reproduceras ostört.

Så blev det förstås inte. Reproduktionen av proletariatet ifrågasattes, ungdomen revolterade och arbetarna strejkade. Miljonbygget var en del i en politik som varit baserad på full sysselsättning och en ekonomi som främst var baserad på industriell produktion vars tillväxt kunde garanteras genom export. Lönerna började skena iväg vilket skapade mycket svåra problem för den svenska ekonomin. Den kompromiss som den svenska socialdemokratin kämpat fram bröts genom arbetarklassens gräsrotsmobilisering inom och utanför fackföreningsrörelsen – och fick kanske sitt mest tydliga uttryck i strejken vid LKAB 1969 i Kiruna. Arbetarklassen lät sig inte vara instängd inom den arbetarrörelse som de facto varit kraften som utvecklat den form av industriella kapitalism som varit, och fortfarande är, kännetecknade för Sverige – en strikt arbetsmoral, en absolut tilltro till politiken och staten, en oförmåga att tänka utanför organisationen – och som inneburit en aggressiv relativ mervärdessexploatering av den industriella arbetarklassen, och ännu sämre förhållanden för andra delar av proletariatet som aldrig organiserats särskilt väl inom arbetarrörelsen – som städare, diskare och andra lågavlönde arbetargrupper. Även inom miljonområdena började olika former av protester och missnöjesuttryck skönjas – speciellt, men inte endast, i olika former av ungdomsrörelser: exempelvis punkmusiken och andra subkulturella protester, senare exempelvis hiphopscenen, som riktade ilska mot de genomplanerade och funktionalistiska byggen som endast var ämnade för en sak: reproduktion av proletariatet.

Den hårdare klasskampen, i Sverige och andra delar i världen, under sextiotalet och fram till åttiotalet hade redan försvårat läget för ekonomin. I och med oljekriserna på sjuttiotalet blev det inte bättre då världshandeln försämrades radikalt, vilket också påverkade Sverige. Om exporten ökade i Sverige från och med 1948 till 1973 så skedde det en radikal försämring på 1970-talet vilket försämrade läget för industrin. Den minskade handeln och den hårdnade klasskampsnivån på arbetsplatserna försvårade en fungerande reproduktion av kapitalförhållandet och av proletariatet. Inflationen ökade under 70-talet samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten började öka. I början av 1980-talet försökte man försvara den så kallade svenska modellen, som var baserad på en politik för full sysselsättning och som verkat för en kapitalisering av tillvaron genom att organisera samhället som om det bestod av en serie funktioner med syftet att framalstra ett proletariat ämnat för ett genomorganiserat och genomindustrialiserat samhälle. Efterkrigstidspolitiken var därför, som Amadeo Bordiga uttryckt det, fascismens seger. Fascismens innehåll: organiseringen och mobiliseringen av massorna som en produktiv och konsumerande funktion i en stat var vad som segrade efter andra världskriget.

Den här formen av keynesianistisk och tillväxtorienterad politik blev alltmer omöjlig att bedriva. Trots den minskade exporten försökte man alltså i Sverige arbeta motcykliskt, det vill säga verka för offentliga utgifter i tider av lågkonjunktur. Men i och med avregleringen av kreditmarknaderna 1985 och den absoluta internationella övergången till en inflationsbekämpande politik – i och med att Bretton Woods avtalet avbrutits redan på 1970-talet, men Dollarn fortfarande var världsmarknadens nav, en nav vars värde endast kunde hållas uppe genom inflationsbekämpning – kunde inte den tidigare formen av reproduktionen fortgå. Man blev tvingad att övergå till en helt annan form av reproduktion av proletariatet och de kapitalistiska förhållandena. Den form av decentralisering och avreglering av industrin och ekonomin som oljekrisen utlöste och som accelererade under Tatchers och Reagans år under 1980-talet innebar också en form av liberalisering av reproduktionen av proletariatet. Om proletariatet förr integrerades i kapitalet genom organisationen och planeringen – där miljonprogrammet utgör ett av de bästa exemplen – är det nu proletären själv som skall integreras i kapitalet. Om fascismen och socialdemokratin innebar organisationens triumf över proletariatet, medför nyliberalismen proletariatets individuella integrering i ekonomin. Det vi sett sedan 1970-talet är en finansialisering av individen där alltmer av privatekonomin – via pensionsfonder, bostadslån, aktier och annat – blivit en del av världsmarknaden. Försäkringen och funktionen, den organisatoriska kapitalismens emblem, har ersatts med kontokortet och 
livsstilen. Bankerna har alltmer vänt sig mot privatekonomierna eftersom företagen sköter sina egna transaktioner. Den enskilde och den ensamme är idag grunden för den kapitalistiska ekonomin och därför tar sig också den kollektiva och massiva reproduktionen av proletariatet, samt motståndet mot denna reproduktion, alltmer individualiserade uttryck.

©Mårten Björk, Malmö, 2009.

+ + +

Efterskrift:
Denna artikel, som är signerad Mårten Björk, är ett fragment av en längre artikel som aldrig blev. Detta passar sig ändock väl då det är det senaste tillskottet bland gästskribenterna här på Fragment. Mårten Björks textförfattande borde inte vara helt okänt för de läsare som följer Fragment och har ett intresse av verklig kulturkritik. Med flera publiceringar bakom sig i kulturtidskrifter – nu allra senast som gästredaktör för den oerhört intressanta tidskriften Subaltern – så är det med stor glädje som Fragment presenterar denna text.

Tanken bakom Fragment är, förutom att vara en ventil för två herrar i trettioårsåldern, att erbjuda en digital publikation för högkvalitativ kultur- och samhällskritik. Med Mårten Björks bidrag så finner vi det klarlagt att den ambitionen står fast.

Vill också du bidra till Fragment med dina ord och texter – tveka i så fall inte – skriv till oss och presentera din idé.

För att komma i kontakt med personerna bakom Fragment, så hänvisas till den e-postadress som följer här nedan. Om du vill deltaga med en text, eller framföra åsikter om texter, så är detta också vägen du skall ta. Eftersom du tagit dig så här långt i den digitala tidsåldern så antar jag att du förstår hur du ska ”översätta” adressen här nedan:

hpalm (a) frangere punkt se
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kulturkritik, motstånd, repression, reaktion, keynes, miljonprogram, rosengård, malmö, kapitalism, disciplinering

Jag har länge funderat på att skriva denna text. Men jag har dragit på det. Skjutit upp det. Inte för att det inte finns något viktigt att säga. Utan för att den med nödvändighet kommer att göra ont. När jag skriver så försöker jag normalt sett att hålla en viss distans, att inte göra det till personfrågor, att försöka vara generös gentemot den jag skriver om.

Det är mycket möjligt att detta bara är lögner som jag intalar mig själv. Men denna gång kan jag inte ens försöka intala mig själv att jag kommer att kunna hålla mig till de regler som jag satt upp för mitt eget skrivande. Det är inte så att jag inte har kvar dessa ambitioner, för det har jag. Men jag är medveten om att jag kommer att misslyckas.

Jag skall skriva om Ann Heberleins två uppmärksammade böcker Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar (ICA Bokförlag, 2008), och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Svante Weyler Bokförlag, 2008). Båda böckerna har legat och skavt inuti mig ett tag nu. Jag har försökt att ignorera dem och ägna mig åt annat. Men efter att jag började jämföra dem med varandra, insåg jag att jag måste skriva om dem.

Det som gör denna text så pass problematisk är att den av nödvändighet blir personlig och kritisk. Det blir så när man skriver om andra människors moraliska ståndpunkter och handlingar. Det går inte att skriva på något annat sätt givet ramarna för texten.

Valet att inte skriva texten finns där. Det har funnits där i flera månader. Fast nu har jag kommit till en punkt där jag accepterat att jag måste formulera mig. För att göra det så måste jag gå emot mig själv och hur jag vill föra mig. Det finns inget heroiskt i det. Det enda jag hoppas på är att något konstruktivt kommer ur det hela.

[...]

Det är indikativt för vår samtid att Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar, står sorterad under filosofi på Gleerups i Lund. Boken blev snabbt omtalad och diskuterad. Exemplaret jag köpte var från den tredje tryckningen. Det är utan tvekan väldigt imponerande och många akademiker skulle gärna se att deras böcker fick så stor uppmärksamhet och spridning.

Till stora delar är jag faktiskt överens med Heberlein. Jag är för en sträng och dömande moral som utkräver ansvar. Det är av fundamental vikt att ansvar fördelas och erkänns. Hon har rätt i att det finns en tendens till att undanfly ansvar. Det är väldigt bra att hon tar avstamp från vår vardag. Det gör att hennes bok blir relevant för läsarna och det vardagliga konkretiserandet innebär att det blir svårare att skjuta frågorna ifrån sig. Jag håller framförallt med Heberlein när hon säger att vi behöver inte mer etik och moral, vi behöver mer etisk reflektion.

Men med det sagt, är jag dock övertygad om att boken inte är vad vi behöver.

Det var inte mitt fel är fragmenterad och verkar vara hastigt skriven. Ibland känns det som om boken är en rad korta stycken staplade på varandra. Ett avsnitt är en kultursideartikel som är inklistrad. Många analyser är ogenomtänkta. För den som har studerat filosofi är det märkbart att Heberlein saknar ett bredare perspektiv. På vissa ställen så motsäger Heberlein sig själv. Hon kan vara raljerande och populistisk. Exemplen är ofta förenklade och tillrättalagda för att passa de teser som hon driver.

Ett exempel där texten känns tillrättalagd är Heberleins tes om att allt för många människor känner sig kränkta. Hon ger ett flertal konkreta exempel på detta. Men frågan som uppstår för mig, är om huruvida det är de enskilda personerna som sagt att de är kränkta, eller om det är Heberlein som säger att de anser sig vara kränkta. Detta är en viktig fråga då Heberlein själv gör en distinktion, som jag håller med om, mellan att vara kränkt och förolämpad. Vad som aldrig påvisas är att människor de facto felaktigen hävdar att de är kränkta i en stark mening, och att det inte bara handlar om slappt språkbruk där man säger kränkt när man egentligen menar förolämpad.

Vad som är allvarligare för Det var inte mitt fel är att det finns tysta metafysiska antaganden som är djupt problematiska och som Heberlein aldrig redogör för. Ett exempel är när hon skriver om autentiska skuldkänslor:

“Jag är plågsamt medveten om att det i en snart postmodern tid intet anses rimligt att tala om universella mänskliga ordningar eller en absolut etik. Höjden av intellektualism tycks för närvarande vara att hävda att allt, även etiken, är relativ och föränderlig: Det som är rätt här är fel där och vice versa. Det vägrar jag acceptera. Det finns handlingar som alltid är fel, oavsett var vi befinner oss och vem som utför dem. Etik är mer än en fråga om förhandlingar och nytta.” (Heberlein, 2008a: s.78f)

På så sätt så kringgår Heberlein den kritiska filosofiska diskussion som pågått de senaste decennierna. Hon redogör inte utförligt för varför folk anser etik vara föränderligt, istället så säger hon bara att hon inte accepterar det och fortsätter att driva sin argumentation. Bristerna i Heberleins position blir ännu mera synliga när hon försöker säkra sin position gentemot den hotande relativismen genom att säga:

“Vad som är rätt och fel är inte blott en fråga om stycke och smak. Att det finns olika seder i olika samhällen behöver inte innebära att det inte finns några objektiva värden, att det inte finns något som i en objektiv mening är rätt och gott.” (Heberlein, 2008a: s.65)

Det är inte så att hon inte hypotetiskt sett kan ha rätt. För det kan hon ha. Men det förutsätter existensen av en Gud som fyllt en indifferent värld med mening. Att vårt symboliska universum är prefabricerat. Vidare så förutsätter det att Heberlein på något sätt kan fastslå hur denna objektiva moraliska ordning ser ut.

Självklart lyckas hon inte med det. Det är ingen som någonsin tidigare lyckats med det.

Istället så projicerar Heberlein sina egna värderingar och stipulerar dem som empiriska fakta – något som hon flera gånger i boken varnar andra för att göra. Ett exempel är hennes definition av att vara människa. För teologen Heberlein så har vi alla ett inneboende människovärde med tillhörande rättigheter. Från hennes position är detta fullt rimligt, men detta är blott en position utav många.

Stipulerandet kan ibland bli väldigt underligt. Bland annat så skriver Heberlein att “En grundläggande mänsklig rättighet är att få ta ansvar för sina egna handlingar, bära bördorna av sina fel och brister och naturligtvis få njuta av frukterna av sina förtjänster.”, (Heberlein, 2008a: s.42). Det ges ingen argumentation för denna rättighet. Heberlein säger att det finns, och sedan fortsätter texten.

Generellt sett så finns det en tilltro på auktoriteter i boken. Det kan vara Ann Heberlein, eller det kan vara en av de många filosofer eller teologer som hon citerar. Men de som citeras sätts inte in i någon kontext och problematiseras inte. Denna problematik har att göra med en mer generell godtycklighet som löper genom hela Det var inte mitt fel. Det är en drivande text, och eftersom det lämnas raka besked så förstår jag att många har ryckts med. Men detta kommer till en kostnad på bristande eftertänksamhet.

En viktig premiss för Ann Heberlein är människans fria val. Detta är ett område där boken hade gagnats av mer eftertänksamhet. Bland annat så skriver Heberlein:

“Också när vi handlar som en konsekvens av starka känslor är handlingen ett resultat av ett eget val. Känslor, reaktioner, drifter och begär är måhända att betrakta som ofrivilliga och okontrollerbara, men att handla i enlighet med dem är alltid ett fritt val” (Heberlein, 2008a: s.58)

Att säga att handla enligt starka känslor är ett fritt val, är att på något sätt urvattna begreppet fritt val så att det närmar sig det meningslösa. Det är inte det att jag inte håller med henne till vissa delar. Det jag reagerar på är den förenklade bilden av hur vi människor fungerar. Jag har inga problem att hålla människor ansvariga även om de handlat i affekt, men jag har svårt att påstå att de skulle ha handlat enligt ett fritt val. Poängen med det som vi kallar för känslor, reaktioner, drifter och begär, är just att de till vissa delar slår ut vårt intellekt och vår förmåga att göra medvetna val. Om vi skulle ha ett komplett fritt val angående hur vi agerar gentemot våra känslor, så skulle det vara menlöst för oss att ens ha dessa begrepp.

Denna brist på reflektion syns på flera andra ställen i Det var inte mitt fel. Bland annat syns det när hon försöker att skissa på en gräns mellan offentliga och privata etiska frågor. Bakgrunden är att Heberlein förlitar sig på den allmänt accepterade liberala ståndpunkten att folk får göra vad de vill så länge man inte skadar någon annan. Men ett av de exempel som Heberlein ger på privata etiska frågor är om huruvida man vill äta kött eller inte.

För en människa som har doktorerat i etik så måste Heberlein vara medveten om att ett av huvudargumenten mot att äta kött är att man gör våld mot kännande varelser. Med detta så blir frågan om köttätande en publik fråga där man faktiskt har rätt att lägga sig i. Givet den teologiska definitionen på människa som Heberlein stipulerat tidigare i boken så är det inte konstigt att hon tar positionen att frågan om köttätande är en privatsak. Men det hade varit ärligt att faktiskt ta upp de tvistemål som finns, just på grund av att de problematiserar hennes egen position.

Generellt sett så blir bristerna i argumentationen mest synliga när frågorna börjar närma sig det politiska. I slutet av boken argumenterar Heberlein för återupprättandet av det hon kallar för förtjänstprincipen: goda handlingar skall belönas, och dåliga handlingar skall bestraffas. Det är enligt denna princip som människor kan lära sig att bli ansvarstagande människor.

Någonstans är det så trivialt att det är svårt att hitta invändningar. Det är få människor som hävdar att det vore en god moralisk princip att straffa goda handlingar och belöna dåliga. Heberlein tar i och för sig upp några sådana exempel från skolans värld, som på ytan verkar vara genuint problematiska. Men samtidigt blir frågetecknen fler när det positiva exemplet tas fram:

“I yrkeslivet, på bostadsmarknaden, och i de flesta mänskliga relationer råder förtjänstprincipen: Man blir behandlad så som man förtjänar, hur mycket än skolan försöker tuta i eleverna motsatsen.” (Heberlein, 2008a: s.126)

Här kommer min egen brist som skribent fram: jag vet faktiskt inte hur man skall bemöta någon som på fullaste allvar hävdar att vi alla får vad vi förtjänar. I ett Sverige som sakta kravlar tillbaka till klassamhället och där diskriminering enligt kön, etnicitet och klass är medveten och systematisk.

Någonstans kanske alla dessa invändningar är irrelevanta i relation till bokens huvudtema. Det viktiga är hur vi skall ställa oss i relation till moral och etik. En av bokens viktiga slutsatser, och här håller jag återigen med Heberlein, är att vi som människor borde bry oss mer:

“Om den moraliska likgiltigheten tillåts råda blir världen en fruktansvärd plats. En åskådare kan inte vara likgiltig eller ens neutral, var och en av oss måste ta ställning, inte bara i ord utan också i handling, och använda den makt vi faktiskt har över andra människors liv.” (Heberlein, 2008a: s.169)

Jag hade faktiskt varit villig att bortse från mina meningsskiljaktigheter med Heberlein om hon varit beredd att till fullo stödja sina egna ord. Men det är hon inte. Bara tjugo sidor tidigare så argumenterar hon mot Peter Singers krävande filosofi. Singer argumenterar för att vi alltid har en moralisk plikt att hjälpa människor i nöd. Eller som Heberlein skriver:

“Utifrån [Singers] principiella resonemang följer att vi bör skänka pengar och att det är fel att inte göra det. Det innebär också att det är lika fel att använda pengar till något som jag inte behöver, till exempel ett par nya skor, som att underlåta att rädda livet på en människa i nöd.” (Heberlein, 2008a: s.149)

Heberlein erkänner att Singers argumentation är övertygande, men kommer till slutsatsen att hon inte kan hålla med honom. För henne så har vi bara ett moraliskt ansvar för dem som står nära oss. Här så hänvisar hon till våra känslor, som vi plötsligen inte har ett fritt val att ignorera.

På ett plan håller jag med Heberlein om att vi borde fokusera på vårt närområde. Men samtidigt så innebär hennes snäva begränsning till våra släktingar och vänner att det uppstår en legitimitet för den moraliska likgiltighet som hon argumenterar emot. Vår värld som vi påverkar och som vi påverkas av är mycket mer komplex än vår familj och den närmsta kretsen av människor som vi rör oss kring. Med det så blir vårt moraliska ansvar vidare än vad Heberlein vill hävda.

Först så blev jag förvånad över den reträtt som Heberlein till synes gjorde i slutet av Det var inte mitt fel. Utgångspunkten för boken var just att plädera för ett starkt individuellt ansvar och emot moralisk likgiltighet. Men efter ett tag ser jag att det finns en konsekvens ändå.

Där Heberlein kräver ett strikt individuellt ansvar, handlar det ofta om att dölja ett bredare kollektivt ansvar. Exemplet om mobbaren Kalle är talande. Det är ett exempel som löper genom hela boken. För Heberlein kvittar det vad som har hänt Kalle tidigare i hans liv, han får inte lov att mobba. Där har hon helt rätt. Men genom att enbart kräva ett strikt individuellt ansvar, så slipper vi andra undan. Vi som under hans uppväxt tittade på och såg honom växa upp till den mobbare som vi senare fördömer.

Att enbart titta på det individuella ansvaret hjälper också de som skall belönas av förtjänstprincipen. Vi slipper erkänna att vi tagit oss fram med hjälp av begåvningar som vi fått av naturens slump, eller med hjälp av andra som stöttat oss när vi fallerat. Då slipper vi att prata om makt och politik. Om fördelning. Om orättvisor. Då kan vi med gott samvete hålla med Heberlein när hon skriver:

“Naturligtvis är det djupt orättvist att en del människor lever på gatan, utan mat för dagen eller ordentliga kläder, samtidigt som andra har både hus i stan och sommarställe och pengar över till semesterresor. Å andra sidan tycker jag att jag arbetar hårt för mina pengar och för att kunna leva ett bra liv [...].” (Heberlein, 2008a: s.148)

[...]

Sommarsolen har äntligen stigit ned och ersatts av mörkret. Jag har lagt in en ny snus och tittar ut genom fönstret. Jag hör de tysta ekona från gårdagens bröllopsfest som var i skolmatsalen på andra sidan gatan. Imorgon skall min dotter på utflykt. Hennes lycka skrämmer mig mer och mer. En dag kommer den att ta slut. Jag ser redan på hur allvaret håller på att sluta sig kring henne. Men det är så det får bli, det är det enda sättet som hon kan överleva som människa.

[...]

Mindre än ett år efter att Det var inte mitt fel kom ut, så publicerades Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även denna bok fick väldigt gott mottagande av både kritiker och läsare. På ytan så skiljer sig de två böckerna åt. Medan Det var inte mitt fel var en resonerande bok kring moral och ansvar så är Jag vill inte är en personlig vittnesskildring hur det är att vara manodepressiv.

I fyra utav fem recensioner hos de stora tidningarna så fick Heberleins nya bok väldigt god kritik. Jag vill inte dö ansågs vara en modig och hjärtslitande bok. Till vissa delar förstår jag den positiva kritiken. Det finns ett driv och flöde i texten. Språket är direkt. Det inledande kapitlet är oerhört starkt. Där så beskriver Heberlein hur hon sitter och väntar på psykakuten i Lund. Effektivt så väver hon in alla de andra gångerna hon suttit där under sitt liv. Men medkänsla så beskriver hon de andra människorna som sitter och väntar med henne.

Jag läser boken intensivt. Fascinerad över den inblick man får genom Heberleins vittnesskildring som manodepressiv. Men efter ett tag märker jag att jag börjar bli irriterad. När jag stannar upp och reflekterar inser jag att det finns en irriterande vilja till att bli älskad, bekräftad.  Hon måste poängtera att hon är vacker och intelligent. Hon måste påpeka hur mycket pengar hon tjänar. Vilka fina och dyra fester hon arrangerar. I en passus där hon beskriver hur hon åkt till Österlen för att vila, då kan hon inte låta bli att beskriva alla jobbuppdrag hon utfört samtidigt: intervjuer, tidningsartiklar, anföranden.

Denna osäkerhet som manifesteras i ett behov att poängtera att hon är värd att älskas, tar sig också uttryck i att hon överpoängterar sin roll som moder. För Heberlein så finns det inte en instinktiv kärlek mellan en förälder och dess barn, utan mellan en moder och hennes barn. Och det är en kärlek hon behärskar. När Heberlein i slutet av boken åker iväg så lämnar hon brev till sina barn:

“I de där breven har jag skrivit sånt som bara mammor vet. Hur det kändes när jag väntade dem. vad jag funderade på. När de fick sin första tand. Vilket som var deras första ord.” (Heberlein, 2008b: s.201)

Även maken får detaljerade instruktioner om vad barnen behöver i det dagliga livet, vilken typ av tandkräm, etc. Detta trots att det i boken framkommit klart att maken har haft ett väldigt stort ansvar för barnen, dels på grund av att Heberlein tidvis varit djupt deprimerad, men även på grund av att hon som akademiker varit borta mycket från deras hem.

Det starka behovet av att bli bekräftad löper parallellt med Heberleins återkommande påstående att män är de som överger. Detta tema återfinns i konstaterandet att Gud måste vara en man eftersom han övergett henne. Det återfinns i hennes beskrivning av sitt hektiska liv:

“Alla dessa människor som vill ha något av mig. Som vill att jag ska säga något. Skriva en artikel. Ställa upp på en intervju. Hålla en föreläsning. Vara med i ett program. Så många som vill knulla mig en gång. Men inte en jävel som vill ha mig på riktigt. Som är beredd att satsa. På mig. Som vill ha mig varje dag. Nej, ett one-night-stand. En gång ska jag komma och glänsa.” (Heberlein, 2008b: s.47)

Detta kollektiva övergivande leds sedan tillbaka till Heberlein själv: de överger henne för att hon är vacker, framgångsrik och intellektuell. Med det så skapas ett eget ekosystem som föder sig självt.

Heberleins vittnesskildring av sin sjukdom lider av en brist på perspektiv. På ett plan är detta inte konstigt. Men det blir likväl problematiskt. För den som tar några steg tillbaka och betraktar texten så skapas bilden av ett komplext psyke som inte är medvetet om sig självt.

Å den ena sidan så finns en otroligt stark rädsla att bli övergiven. Detta kan vi se på hennes syn på moderskap och män. För att motverka detta så försöker Heberlein att framhäva sig själv. Hon vill visa att hon är värd att älskas. Men samtidigt finns det en rörelse i motsatt riktning, där hon försöker att få de kring henne att överge henne. Heberlein är bland annat otrogen mot sin man och har en affär med en krigskorrespondent.

Fram träder en bild av en väldigt fragil person som har ett starkt behov av strukturer. Hon är trött på postmodernismens subjektivism. Hon är rädd för det ändlösa, det oändliga. För att få stabilitet dras hon till de starka filosofiska strukturerna:

“Ord på papper är ett sätt att hantera och sortera alla tankar som slåss i mitt huvud. Det hjälper mig att kontrollera tillvaron. Det hjälper mig att kontrollera mig själv. Jag bygger system. Värden, normer och principer. Filosofiska system och ideologier fascinerar mig.” (Heberlein, 2008b: s.110)

Denna starka vilja till struktur och ordning känns igen från Det var inte mitt fel. Detta är absolut inte att säga att hennes argumentering är fel på grund av att vi kan tycka oss skönja en psykologisk motivering till hennes positionering. Vi har alla olika anledningar till varför vi argumenterar så som vi gör.

På ett plan är denna psykologiska grundsketch irrelevant. Heberlein ger oss explicita syften till varför hon ville skriva Jag vill inte dö. Ett av syftena är att plädera för att psyksjuka måste få adekvat vård på samma premisser som andra sjuka. Hon vill även motverka den stigmatisering som finns kring psykiska sjukdomar. Jag håller till fullo med henne på dessa viktiga punkter.

Från mitt perspektiv så har den svenska psykvården har varit hårt ansatt ända sedan den stora psykiatrireform som genomfördes 1995. Den fick fruktansvärda konsekvenser för många psykiskt sjuka och de som genomförde den har inte hållits ansvariga.  Det finns även ett stort glapp i den fria sjukvården i att många får bekosta sina terapeuter själva eftersom man från offentligt håll prioriterar medicinering av ekonomiska skäl.

Men samtidigt som jag håller med Heberlein om det viktiga i hennes explicita syften till att skriva boken, så finns det någonting som ligger och skaver. När Heberlein skriver att hon vill ha rätt till sjukvård på samma premisser som andra dödssjuka, så måste vi sätta i perspektiv och påminna oss om att hon har fått sjukvård sedan 1985. Ibland har hon missbrukat den vård som hon erbjudits. Som tonåring manipulerade hon medvetet psykologer och berättade de historier hon trodde att de ville höra. Hon återger hur hon berättar om konkreta självmordsplaner för en läkare så att han skriver ut medicin till henne, för att sedan neka att bli inlagd med hänvisning till att hon gått KBT-behandling. Heberlein berättar även om hur hon slarvat med medicinering mellan skoven.

Detta handlar inte om att belasta Heberlein, utan om att problematisera. Dels så är det så psykvården fungerar. Man är väldigt beroende av patienternas medverkan. Heberlein skiljer sig inte från många andra patienter inom psykvården. Men det handlar även om att Heberlein verkar vara blind inför sin egen roll gentemot den sjukdom som hon har.

För Heberlein så finns sjukdomen där bara. Den kommer inte från någonstans. Den har ingen orsak. Det finns ingen kausalitet. Med det så kan hon inte göra något. När hon ändå försöker att närma sig någon form av kärna, så konkluderar hon att hon nog helt enkelt saknar en fallenhet som andra har:

“Jag är möjligen värd kärlek. Det är inte omöjligt att älska någon som jag. Jag tror nog att jag är älskansvärd. Det är inte omöjligt att älska mig. Jag tror det handlar om något helt annat. Jag tror det handlar om fallenhet. Om en sorts begåvning. Det finns människor som är bra på det där, som har en naturlig fallenhet för att älska och bli älskade.” (Heberlein, 2008b: s.76)

Detta främlingskap inför sin egen situation blir tydlig när vi läser Jag vill inte dö jämsides med Det var inte mitt fel. För Heberlein så finns det inget ansvar för henne, för det finns ingen kausalitet och hon kan inte göra något åt sin sjukdom. Det enda hon vill ha är medicinering.

Samtidigt kan Heberlein fortsätta att kräva ansvar av andra. I Visby så deltog hon i ett samtal om trygghet och civilkurage:

“Det satt en delegation hemlösa i publiken. De gillade inte riktigt mitt budskap om att ta ansvar för sitt eget liv. När jag sa att det trots allt inte är en slump att man blir utan bostad blev en av dem så upprörd att han inte kunde sitta still. Han vankade fram och tillbaka som en rastlös hamster i lokalen och hytte argsint åt mitt håll. Naturligtvis ska man få hjälp – men man måste också se till att förvalta den hjälp man får på ett ansvarsfullt sätt.” (Heberlein, 2008b: s.133)

Här ignorerar Heberlein att väldigt många av dem som är hemlösa är psyksjuka så som hon. Många är narkomaner på grund av att de självmedicinerar, något som Heberlein gjorde med alkohol när hon var yngre. De flesta är offer för den ekonomiskt motiverade psykatrireform som genomfördes för över ett decennium sedan.

Det måste sägas att Heberlein sedan tillägger att hon kunde ha varit en av dem. Men fortfarande så finns det ett stort glapp mellan det ansvar hon utkräver av andra och det ansvar hon inte anser sig ha för sin egen situation. Med detta glapp så uppstår det fler frågor.

I relation till Maija Runcis bok Makten över barnen (Bokförlaget Atlas, 2007) så har Heberlein reflekterat över statens tvångsomhändertagande av barn. Hon tillstår att det var orättvist att barnen de facto tvångsomhändertogs på grund av föräldrarnas fattigdom, men sedan skriver hon:

“Men är det inte värre att behandla människor olika på grund av deras sociala och kulturella tillhörighet – att acceptera att vissa barn kan leva under sämre förhållanden än andra eftersom “det är så de gör”? (Heberlein, 2008a: s.61)

Följdfrågan som då uppstår är huruvida Heberlein anser att staten bör tvångsomhänderta hennes barn på grund av att de har en moder som är psykiskt sjuk. Enligt hennes eget resonemang skulle det vara orättvist att acceptera att hennes barn levde med en moder som var självmordsbenägen när de flesta har föräldrar som inte är det.

Någonstans blir det till och med osäkert ifall Heberlein borde anse att hon själv är berättigad vidare hjälp av samhället. I relation till att handlingar måste få konsekvenser så skriver Heberlein i Det var inte mitt fel: “Människor förtjänar en andra chans – men inte förrän de ger oss en anledning att tro att de är redo att ta tillvara den.” (Heberlein, 2008a: s.129) Given att hon misskött medicineringen under perioder då hon anser sig själv varit frisk, så blir det inte uppenbart att hon gett oss anledning att tro att hon skulle ta tillvara nya vårdinsatser.

Min poäng här är inte att plädera för att hennes barn skall omhändertas, eller att hon skall förvägras hjälp. Det vore fruktansvärt. Min poäng är att relationen mellan moral och ansvar är mycket mera komplicerad än vad Heberlein eller hennes kritiker gör gällande.

Fyra av fem recensioner i de stora tidningarna var övervägande positiva utan några större invändningar. Ingen av recensenterna gjorde jämförelser med det som hon sade i sin tidigare bok.  Detta trots att böckerna kompletterar varandra och publicerades med mindre än ett års mellanrum.

DN:s kritiker påpekar visserligen behovet av bekräftelse samtidigt som Heberlein förskjuter närstående. Men istället för att problematisera detta, så blir det istället till stöd för att Jag vill inte dö skall anses vara en modig bok. En beskrivning som även Expressens kritiker använder sig av.

Men jag vet verkligen inte om det är en modig bok. Den är självutlämnande. Heberlein berättar detaljerat om sitt liv, och nämner saker som få människor skulle våga erkänna om sig själva. Fram träder en bild på en människa vars värld kretsar kring sig själv. Hennes lidande är inte som andras lidande. Det blir ett fascinerande självporträtt. Men möjligtvis inte av de anledningar som Heberlein hoppas på.

Självklart är denna självupptagenhet kopplad till sjukdomsbilden och depressionerna. Det är inget konstigt givet förutsättningarna. Men det utgör likväl ett problem för boken som sådan. Jag vill inte dö är en viktig med djupt problematisk bok. Det sista kapitlet är skrivet som ett självmordsbrev. Hon beskriver hur hon tagit farväl av sina barn och make, hur hon åker iväg för att utföra en sista föreläsning innan hon skall begå självmord.

Med det sista kapitlet så får man känslan att boken inte handlar så mycket om att beskriva hur det är att vara manodepressiv, som att agera ut sin ångest. Som jag läser det så är utlämnandet inte modigt, det är ett led i att försök få vår uppskattning. Vi skall tycka synd om henne och älska henne.

En problematisk aspekt med Heberleins berättelse är fokuseringen på självmord. Dödsångesten är genuin, men samtidigt finns känslan av att närvaron av självmord fungerar som ett hot mot omvärlden. Jag lägger ingen värdering i det. Det är så de flesta självmordshot och självmordsförsök fungerar. De som verkligen vill dö håller tyst om det och tar livet av sig utan möjlighet till intervention. Men det sista kapitlet skapar frågor om förläggarens moraliska ansvar för att publicera Jag vill inte dö.

Om boken varit ett balanserat och självkritiskt porträtt av att hur det är att vara manodepressiv, så hade jag förstått vikten av att publicera boken. Men så som Jag vill inte dö är skriven och publicerad så är den ett manifesterande av en fruktansvärd ångest. Det gör i och för sig boken till ett fascinerande dokument i sig. Men och andra sidan blir det väldigt mycket mer tvivelaktigt i en moralisk mening ifall boken skulle ha publicerats.

[...]

Solen skiner. Luften är ljus idag. Det har gått några dagar sedan jag skrev klart denna artikel. Det är med viss lättnad som jag nu kan lägga den bakom mig.

Denna text blev inte riktigt som jag planerat. Jag misslyckades att klarlägga min egen position när det gäller moraliskt ansvar. Det jag lyckades göra var att påpeka att det finns en diskrepans mellan de krav som Heberlein ställer på andra, och på det liv som hon själv beskriver. Det är egentligen inget konstigt. Så är det för de flesta av oss. Men det måste pekas ut.

Det som jag ville påpeka är att vi inte helt kan avskriva Heberlein från ansvar för sina handlingar, trots sin diagnos. Poängen är inte att belasta henne. Det är inte intressant. Det som är viktigt är att diskutera svårigheterna med att utkräva ansvar. Den finns ingen skarp gräns mellan de sjuka och icke-sjuka. De flesta av oss lever i en stor gråzon där vi pendlar mellan de olika ändarna av spektrumen. Vissa mer än andra.

Det som fascinerar mig efter att ha skrivit denna text, och efter att ha gått genom bokanmälningarna, är ytligheten på recensionerna. Det säger något som vår samtid att kritikerna inte ens kan referera till en bok som författaren publicerade mindre än ett år tidigare. En bok som också fick stor uppmärksamhet.

Lagda sida vid sida så är både Det var inte mitt fel och Jag vill inte dö kategoriska och medryckande. Men tillsammans ser vi svårigheterna med ansvar och moral. Heberlein har rätt i sin grundtes i Det var inte mitt fel: att det finns en generell trend att undvika ansvar. Men svaret är inte att det är andra som flyr, det är vi själva.

Källor:
Heberlein, Ann, 2008a: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar, ICA Bokförlag.
Heberlein, Ann, 2008b: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Svante Weyler Bokförlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kulturkritik, ann heberlein, ansvar, jag vill inte dö jag vill bara inte leve, det var inte mitt fel, filosofi, bipolär, psykiatri, psykiatrireform, bokanmälan, moral, etik

I söndagens kulturdel av Dagens Nyheter (2009-04-19) publicerades en essä författad av professor i litteraturvetenskap Johan Svedjedal som knyter an till utgivningen av boken raf: stadsgerilla (red. Bo I. Cavefors, Bokförlaget h:ström Text & Kultur, 2009) och till viss del även till filmatiseringen av Stefan Austs bok Der Baader-Meinhof-Komplex som nu utkommit på dvd. Utgivningen av raf: stadsgerilla är en nedbantad version av den bok som Bo Cavefors Bokförlag gav ut 1977 under namnet RAF: texter.

I Svedjedals text omnämns en längre intervju som gjorts med tidigare förläggaren – nu mera skribenten – Bo Cavefors och i slutet av essän kan man också utläsa att denna intervju går att finna i Kulturkritik 1:3. Att finna denna intervju är kanske inte lika lätt som det först verkar. Delvis för att Tidskriften Kulturkritik inte längre finns med oss i form av en aktiv tidskrift, men också för att tidskriftens tidigare hemsida numera innehas av någon annan. Däremot så går Tidskriften Kulturkritiks digra skriftproduktion att hämta hem, och läsas, här genom Fragment.

Intervjun med Bo Cavefors heter Kallt krig och tysk höst och finns publicerad i nummer tre av Kulturkritik – ideologiutgåvan (klicka på bilden i mitten här ovan). Den finns också publicerad i bloggformat här på Fragment (i tre delar) i samband med att Bokförlaget h:ström Text & Kultur gav ut raf: stadsgerilla under våren, dessa tre artiklar kan läsas (och kommenteras om man så önskar) här:

• Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.

• Kallt krig och tysk höst [2] : Böcker, motstånd och repression.

• Kallt krig och tysk höst [3] : Högervinden är fortfarande kall.

* * *

Tillägg:

KRETS
Kristianstadsgatan 16 i Malmö

Tid: Söndag 26/4, klockan 15.00

Samtal kring utgivningen av den nya RAF-boken, raf:stadsgerilla med Bo Cavefors, Pär Thörn och Ola Ståhl.

Söndagen den 26 april klockan 15.00 diskuterar Bo Cavefors, Pär Thörn och Ola Ståhl kring utgivningen av den nya RAF-boken, raf: stadsgerilla.

Hur var den politiska situationen i det delade Tyskland under 1960- och 1970-talen? Vilket maktpolitiskt utrymme fanns det under denna tid för en radikal oppositionsrörelse som RAF?

Hur uppfattades Meinhof, Baader och de andra RAF-medlemmarna av medborgarna i Förbundsrepubliken Tyskland?

Vad skiljer den första generationens RAF-medlemmar från senare ”generationer”?

Skulle den taktik och den drivkraft som skapade RAF-aktiviteterna vara tänkbara i dagens Europa med växande klassklyftor och en alltmer utbredd fattigdom?

Cavefors, Thörn och Ståhl kommer också att diskutera den förstnämndes utgivning av raf:texter på svenska och tyska. Vilka konsekvenser fick det för förläggaren? Hur togs skrifterna emot av press, politiker och av vänstern? Varför gav Cavefors ut böckerna?
- cavefors, thörn, ståhl på KRETS om raf saxat från CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
_____________________________
Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Kapitalet på en dag i Lund, salkavalka skriver UTFLYKT I KANON 3, Björn Nilsson skriver Under all kritik, kamratwot skriver Hur landet ligger, Baskien Information skriver Massarrestering i Frankrike och Spanien av ETA medlemmar / Senaste veckan:, herman skriver Det finns inget utanförskap

Läs även andra bloggares åsikter om dagens nyheter, raf, stadsgerilla, bo cavefors, johan svedjedal, baader-meinhof, kulturkritik