För mig är gettot i Lodz under andra världskriget en av dessa bilder. Jag har skrivit om detta ghetto tidigare. Berättelserna om förnedringen, våldet och hungern finns där alltid. För mig har det som hände i denna polska stad för över 60 år sedan blivit en viktig symbolisk referenspunkt för att kunna förstå min samtid bättre.

För några månader sedan publicerades De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg, (Bonniers, 2009). Det är en komplex roman som spänner över 600 sidor och som detaljerat beskriver livet i gettot. Det är ingen tvekan om att det är en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Inte enbart på grund av det gedigna material som Sem-Sandberg lutar sig på, utan främst på grund av den otroligt höga litterära kvalitén.

[...]

Bilden som målas upp med hjälp av det rent litterära och det rent dokumentära är i princip utan skarvar. Sem-Sandberg har gett romanen en språkdräkt som både lyckas vara transparent och poetisk. Genom de ibland surrealistiska beskrivningarna lyckas språket tränga genom och nå den extrema situation som existerade inom gettot. På så sätt lyckas Sem-Sandberg ge rättvisa åt alla de människor som levde och dog där.

Det är en mosaik av levnadsöden som överlappar varandra. Av strukturella skäl så innehar Rumkowski, ledaren för det judiska rådet i Lodz, en central roll i berättelsen om gettot. Otroligt mycket makt var allokerad åt honom, och om vi skall förstå vad som hände, måste vi betrakta honom. Fast även om Rumkowski är en central pusselbit, är han ändock bara en del av det kollage som Sem-Sandberg så skickligt konstruerat.

Genom att det inte finns en tydlig tidslinje och att samma händelse kan nämnas från olika perspektiv, så skapas en fascinerande komplex bild som till en början är överväldigande men som efter ett tag blir greppbar. Efter att man börjat känna igen namn, platser och händelser, så uppstår en förståelse som inte skulle ha gått att uppnå med ett traditionellt linjärt berättande.

Den bild som Steve Sem-Sandberg målar upp är en fruktansvärd bild av gettot och de omständigheter som invånarna levde under. En situation som ytterst var en produkt av det tyska hatet och föraktet för judarna som människor. Våldet är även alltid närvarande i romanens berättelse. Utrensningarnas trauman sliter sönder de liv som levde i gettot.

Men De fattiga i Lodz handlar även om slitningarna inom den judiska befolkningen. Om hur olika grupperingar trycks mot varandra i den kollektiva situation de lever i. Det finns även ett konstant närvarande hyckleri i gettot. Ett förhärligande av den egna administrationen. I ett tal till invånarna så fördömer Rumkowski hur gettot i Warszawa fungerade. Där fanns en akut brist på läkare och korruptionen gjorde att endast de rika kunde få läkarvård. Kort därefter så för Rumkowski över flera läkare från Warszawa till det egna gettot med hjälp av mutor.

För att kunna säkerställa det samarbete som Rumkowski hävdade skulle rädda gettot från likvidation så skapade man en officiell mytologi där alla judar arbetade för kollektivets bästa. Detta samtidigt som de judiska poliserna i Lodz öppet stal egendom från nyanlända judar som bland annat deporterats från Tyskland. Detta samtidigt som de flesta invånarna svalt på grund av bristen på mat och ledningen berikade sig själva genom att ta del av den lukrativa försäljningen av mat på den svarta marknaden.

Sammantaget så är De fattiga i Lodz en otroligt välgjord roman som berättar om en tid och en plats som vi inte får tillåta oss själva att glömma. Det är en avskyvärd historia som obönhörligen slutar med likvidering av ghettot.

[...]

Även om Sem-Sandbergs roman är ett verk som ligger bortom det som vi förväntar oss och som är bättre än vad vi rimligen kan kräva, finns det saker som måste kommenteras.

Den tredje fjärdedelen av berättelsen håller inte samma komplexa perfektion som resten av boken. Det är som om hungern i gettot gräver sig in i berättelsen och urholkar den inifrån. Det fragmentariska förblir fragmentariskt och man förlorar den övergripande blick som man formar sig i de andra delarna. Denna uppluckring av seendet blir speciellt problematisk eftersom det är i dessa avsnitt som den slutgiltiga rensningen av gettot sker.

När mindre händelser som skedde i börjat av gettots liv skildrats med stor detaljrikedom, fladdrar likvideringen av gettot förbi i ett töcken. Detta gör att man inte får full förståelse för vad som var den viktigaste händelsen i gettots historia. Framför allt blir det även en obalans jämfört med de andra avsnitten.

Det är mycket möjligt att denna brist beror på att källorna som dokumenterar gettot i Lodz blir mer och mer bristfälliga i och med att hungern och döden övertog de levande. Bland annat skriver Sem-Sandberg i sitt slutord att den ghettokrönika som utgjorde en viktig källa tar slut ungefär en månad innan likvidationen.

Och självklart skulle det vara svårt att som författare helt kunna kompensera för att en av ens huvudkällor abrupt tar slut innan romanens berättelse avklarats. Men det skapar likväl ett problem för boken som sådan. Möjligtvis är den en god påminnelse om att fiktionen aldrig till fullo kan ersätta det faktiska berättanden, även om vi väldigt gärna skulle vilja det.

Det andra problemet är tystnaden kring de romer som fanns inhysta i ett underläger i Lodz. I november 1941 tvingades Rumkowski att ta emot 5 000 romer. De spärrades in i ett undergetto bestående av ett kvarter så att de medvetet även isolerades från den judiska befolkningen. På grund av att man inte försåg dem med grundläggande utrustning så utbröt snabbt en tyfusepidemi bland romerna. Inom två månader hade 700 romer dött. I januari 1942 deporterades de överlevande romerna till Chelmo där de gasades ihjäl.

Denna episod har ingen framträdande plats i De fattiga i Lodz, och jag är osäker på om den nämns överhuvudtaget. Det är förvånande för givet det gedigna bakgrundsarbete som Sem-Sandberg har gjort så måste han känna till detta fruktansvärda och kortlivade undergetto i Lodz.

Även om antalet romer som dog i Lodz var litet jämfört med det oerhörda antal judar som mördades så hade det varit viktigt att nämna romerna. Dels för att bryta den tystnad som finns kring att även romer var en del av förintelsen. Men även på grund av att Rumkowskis brutala och rasistiska behandling av romerna visar på hur offer samtidigt kan vara förövare.

Den tredje aspekten som jag reagerar på i romanen är slutet på berättelsen. Adam Rzepin lyckas undvika den slutgiltiga likvidationen av gettot. De enda judar som finns kvar är ett mindre arbetslag som vaktas av tyskarna medan de demonterar alla fabriksmaskiner som skall forslas till andra ställen. I månader gömmer Rzepin sig bland ruinerna i väntan på att kriget skall ta slut. Han överlever på den ruttna och förfrusna mat han kan hitta i det övergivna gettot.

När de sovjetiska styrkorna tränger in i gettot och Rzepin inser att han har befriats springer han förbi det nedrivna taggtrådsstängslet och ut på en åker. För första gången på flera år kan han bege sig bortom gettot. Väl ute på åkern fälls han av gevärsskott. Förmodat sovjetiska.

Det är möjligt att detta är en faktisk historisk händelse. Men jag kan inte hitta några indikationer på att så är fallet. Istället står jag kvarlämnad med en känsla av att det är en öppen symbolik som medvetet lagts där av Sem-Sandberg. Men eftersom det inte finns någon förklaring till skotten, varken i romanen som sådan eller i slutordet, så lämnas vi endast kvar med det sista kallnande liket i Lodz ghetto. Sedan tar boken slut.

[...]

De fattiga i Lodz har fått överväldigande god kritik. Med rätta. Sem-Sandberg vann även Augustpriset för sin roman. Det var ytterst välförtjänt. Även om jag tidigare haft en viss distans gentemot Sem-Sandberg på grund av viss kritik mot Theres (Bonniers, 1996) och den psykologiska reduktionen av Ulrike Meinhof, så måste jag i rättvisans namn säga att De fattiga i Lodz är en av de viktigaste och mest välgjorda romanerna som skrivits på svenska på väldigt många år.

Men när man betraktar den sammantagna och välvilliga kritiken av De fattiga i Lodz så uppstår ett märkligt mönster. Väldigt många kritiker erkänner å den ena sidan att Rumkowski var en ytterst problematisk ledare för gettot i Lodz, men å den andra sidan lovordar de Sem-Sandberg för att han försöker förstå Rumkowski istället för att fördöma honom. Dagens Nyheter Expressen Sydsvenska Dagbladet

När jag läste detta i de olika recensionerna så blev jag förvånad. Min första reaktion var att anta att kritikerna hade missat något. Den bild som ges av Rumkowski i romanen är allt annat än sympatisk. Han mördar, ljuger, våldtar och förgriper sig. Men när jag läste efterordet till De fattiga i Lodz så såg jag att prioriteringen av förståelse före fördömande var helt i linje med författarens intentioner.

Självklart måste vi försöka att förstå vad som har hänt. Men samtidigt är det något som är konstigt med samstämmigheten hos kritikerna när de lovordar Sem-Sandberg för att han vägrar att fördöma en man som så uppenbarligen begick otroligt många onda handlingar. Detta aktiva undvikande av fördömande säger något om vår samtid.

Min hypotes är att det egentligen inte handlar så mycket om att Sem-Sandberg inte fördömer, utan att det handlar om att vi inte vill fördöma.

Detta är en otroligt viktig skillnad, men jag tror att den ligger nära sanningen. För ytterst handlar det om att skydda en man som upprätthöll ett hårt klassamhälle. Ett samhälle som var byggt på principen om att man kunde offra människor för kollektivets fortlevnad.

När man försöker att försvara Rumkowski, och det är det som man försöker göra, så framhäver man att han stod inför ett hemskt val: att offra några få för det stora flertalets överlevnad, eller att låta alla dö. När man erkänner att han hade blodsbesudlade händer, tillägger man snabbt att det var det bästa val han kunde göra.

Men detta är att missuppfatta den faktiska valsituation som Rumkowski stod inför. Valet för honom stod inte mellan några människors och ingens överlevnad, utan mellan hans egen och ingens överlevnad. Det finns här en väldigt viktig principiell skillnad.

Rumkowski byggde upp ghettots fabriker för att säkra sin egen överlevnad. En uppbyggnad som finansierades med ett tyskt lån som sedan betalades av med ghettoinvånarnas – Rumkowskis undersåtar – värdesaker, samt arbete. Så som alla andra klassamhällen ansåg de ledande att alla förutom de själva var utbytbara. Folk fick leva eller deporteras beroende på om det gagnade de ledandes fortsatta överlevnad.

Tanken att Rumkowski skulle kunna ha lyckats att rädda den större delen av gettots befolkning, och på så sätt kunnat motivera sin kollaboration med mördarna, bygger på antagandet att den nazistiska administrationen skulle kunna ha lurats utav offrena. I sitt efterord skriver Sem-Sandberg själv om flera olika hypotetiska utfall där Rumkowski skulle ha framstått som en hjälte istället för en medlöpare.

Men dessa fantasier missar hur förintelsen fungerade på ett praktiskt plan. För att underlätta den massiva logistiken kring mördandet av miljoner människor så etablerade man ett utstuderat system där man försäkrade sig samarbete av de tilltänkta offrena genom att lova dem att få leva ett litet tag till. Om de bara offrade någon annan, bara samarbetade med det närmsta förestående, då skulle de få lov att leva ett litet tag till.

Och de gjorde de. Men det innebar inte att man undvek gaskamrarna eller nackskotten. Det enda man gjorde var att bli delaktig i mordet på sina medmänniskor. Samarbetet och kollaborationen var en nödvändighet för förintelsens utförande. De som överlevde, gjorde det inte på grund av att man lyckats lura nazisterna till att låta dem leva. De överlevde på grund av att det tredje riket misslyckades med sina ambitioner.

[...]

Det finns ytterligare en problematik som vi måste prata om för att vi bättre skall kunna förstå Rumkowski och varför vi fortfarande försöker att skydda honom.

Man kan prata om två olika typer av auktoritära människor. Herre-auktoritär och slav-auktoritär. Den herre-auktoritära bestämmer för att han eller hon främjar sig själv på andras bekostnad. Den slav-auktoritära bestämmer också över andra, men inte främst för att främja sig själv, utan utav underlydnad till en högre figur.

Rumkowski var slav-auktoritär. Detta är inte att säga att han inte främjade sina egna syften, för det gjorde han, men det är att säga att vi inte kan förstå Rumkowskis handlande om vi inte för fram hans underdånighet gentemot människor som stod ovanför honom.

Den röda tråden som löper genom gettot i Lodz och Rumkowskis styre är hans vilja att behaga och bli omtyckt av dem som bestämde över honom. Att de var hans mördare hindrade inte honom från att försöka få deras erkännande. Att kostnaden för detta var fruktansvärt hög var för honom irrelevant eftersom det han eftertraktade var så mycket mera värt för honom.

Det är när vi betraktar denna underdåniga aspekt av Rumkowskis styre i gettot som vi kan förstå vårt samtida försvar av honom. Att vi inte kan fördöma en avskyvärd och undergiven medlöpare pekar på den ängsliga småborgerlighet som vi fortfarande besitter inför auktoriteter.

[...]

Inget av detta innebär på något sätt att Rumkowski skall demoniseras. Inte på något sätt alls. Personligen anser jag att vi måste hålla oss nära de lärdomar som Hannah Arendt tog vid Eichmanns rättegång i Jerusalem.

Men fördömande utesluter inte förståelse. Tvärtom så förutsätter fördömande i någon mening förståelse. Utan förståelse så kan vi inte allokera ansvar. Så när vi säger att vi skall förstå istället för att fördöma så försöker vi egentligen att undvika att artikulera vad som har hänt.

Och det är detta som vi måste hålla i minnet. För om vi inte kan fördöma Rumkowski, så måste vi tala i tystnad i resten av våra liv.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, de fattiga i lodz, steve sem-sandberg, augustpriset, förintelsen, medlöperi, kritik, ghetto

På ett plan är den Oscarnominerade Waltz with Bashir en fascinerande och imponerande film. Det är en otroligt vacker film. De starka färgerna skapar en närvaro till surrealismen. Det är en film som är värd att ses. Det finns ingen tvekan om det.

Samtidigt så finns det en legitim kritik mot filmen: den handlar om förövarna och inte om offren.

Waltz with Bashir handlar om Ari Folman och hur han försöker att greppa de minnen som sakta kommer tillbaka efter att ha tjänstgjort som israelisk soldat i Libanon. Genom filmen så tar Folman kontakt med andra före detta soldater för att ta reda på vad som egentligen hände dem.

De olika trådarna i filmens handling sammanstrålar sedan till massakrerna i Sabra och Shatila, då de israeliska soldaterna gav indirekt stöd till de kristna Falangister som utförde morden. Under massakrerna så vaktade man ingångarna till flyktinglägren, sköt ljusgranater efter mörkrets inbrott, allt medan skotten ekade.

Waltz with Bashir slutar med riktiga bilder från massakrerna. Men med att offren aldrig konkretiseras, deras berättelse inte tas fram, deras lidande omgivet av tystnad, så fungerar deras smärta endast som en förstärkning av det som är fokusen i filmen: de israeliska soldaternas dåliga samvete.

[...]

Det som är förvånande, är inte att bevittna hur pass anonyma offren är i Waltz with Bashir, det som är förvånande att så få kritiker ser denna process vilken ligger likt en tjock hinna över hela filmen.

Denna process handlar inte så mycket om självidentifikation där vi endast kan se oss själva i en konflikt. Istället handlar det om att vi i alla konflikter rör oss längs med en gräns, eller rättare sagt: den rör sig med oss, där offren avhumaniseras och till slut är det bara vi som står kvar synliga. I vårt lidande.

Det är en moralisk förruttnelseprocess, där vi stegvis tänjer gränsen för det tillåtna, så att vi slutligen inte kan se den skada och lidande som vi åsamkar.

Det finns många samtida exempel på denna moraliska blindhet. En fånge som misshandlades ihjäl av brittiska soldater. En fånge som avrättades av den amerikanske löjtnant som skulle släppa honom. Dessa två fall känner vi till eftersom någon faktiskt har protesterat och hävdat offrens status som människor. Bakom dem, finns otaliga offer som är inlindade i vår tystnad.

[...]

Även om vi inte vill kännas vid denna moraliska förruttnelseprocess, så finns den där likväl, och vi måste hålla oss medvetna om den. Annars kommer brutaliteten och likgiltigheten för offren att spilla över till den politiska arenan. För att kunna legitimera de militära konflikterna, kommer vi efter ett tag att sanktionera de brutala handlingarna som kommer av att gränserna tänjs.

Därmed kommer fler offer att skördas. Det kommer att vara vårt ansvar.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, israel, palestina, libanon, massaker, flyktingläger, waltz with bashir, kritik, sionism

Johannes Anyurus senaste diktsamling – Städerna inuti Hall (Norstedts, 2009)- har fått ta emot väldigt bra kritik. Den har även nominerats till Augustpriset. Inget av detta är förvånande, för Anyuru är en väldigt duktig poet och har tidigare fått varm kritik med sina två första diktsamlingar.

Sydsvenskan hade nyligen en väldigt lång och vänlig intervju med Anyuru. Jag vet inte riktigt varför, men jag blir alltid glad när jag läser intervjuer med honom. Kanske beror det på att jag påminns om när jag själv bodde i Biskopsgården. Det var precis när Det är bara gudarna som är nya hade släppts. Jag kommer ihåg min egen förvåning när jag kände igen den gänglige mannen på sätet bredvid mig på spårvagnen upp till Biskopsgården. Poeter tenderar till att växa till personer som lever bortom våra liv– men Anyuru var och är vardaglig på ett sätt som är ovanligt.

Men trots allt detta så ställer jag mig själv väldigt frågande till Städerna inuti Hall. Det är en hantverksmässigt väldigt skickligt utförd diktsamling. Och det är kanske det som är problemet. Eller för att vara mer precis: det finns ett stort glapp mellan de intentioner som Anyuru säger sig haft, både enligt honom själv och kritikerna, och det verk som utkristalliseras på sidorna; min misstanke är att det är hantverket som ligger och stör.

Redan innan Städerna inuti Hall släpptes så sades det att det skulle vara hans mest politiska verk. Givet det politiska anslag som Anyuru alltid har haft, och den politiska kris vi genomlever, så var det absolut inte förvånande. Tvärtom var det lovande.

Därför blev jag djupt förvånad när jag läste den nyligen utkomna diktsamlingen – för mig så var den ett stort steg bort från det politiska. Visst, ibland så skimrar politiska fragment förbi. Men istället så är Städerna inuti Hall en sorgsen poetisk sång över en mörk värld. Det finns ingen orsak, det finns ingen utväg, och det finns inget vi som kan formera sig.

Kanske finns det personliga anledningar till varför Anyuru gått i den riktning som han gått. Jag misstänker att han velat bevisa sin skicklighet som poet, och därför gått bort från det tillgängliga och närmat sig det mystiska. Det är även möjligt att det kan vara en sidoeffekt av att han blev troende för två år sedan. Kanske är detta enbart irrelevanta spekulationer från min sida.

Men samtidigt så finns det en viktigare aspekt: Min förvåning över Anyurus nya riktning blev ännu större när flera kritiker rosade Städerna inuti Hall för att den skulle vara just det som den egentligen inte är – politisk. Till exempel Svenska Dagbladets kritiker, och Dagens Nyheters recensent. Min förvåning övergick sedan till nyfikenhet: hur har detta gap uppstått? Varför anses det icke-politiska vara politiskt?

Här måste ett svar formuleras, ett svar som går bortom det partipolitiska. För i en tid som präglas av konflikt och sönderfall, så finns det en oroande tendens till en avpolitisering av samtiden, något som hindrar lösningar från att träda fram. Anyurus diktsamling, och kritiken av den, är inte orsaken till detta, men dock ett uttryck för det.

Men formuleringen av svaren på denna fråga får vänta ett tag. Det finns ingen anledning till att hasta oss fram. Vår samtid är så pass komplex och tungrodd att det kommer att förbli den samma under en lång tid.

[...]

Vart lämnar allt detta oss?

Städerna inuti Hall bör läsas. Men inte så mycket för vad den säger om vår samtid och hur vi skall orientera oss, utanför sin sorgsna skönhet. Det är glädjande att Anyuru använder sin poetiska förmåga med en så pass stor självsäkerhet. Även om det tyvärr är till kostnaden av att hans poesi till delar har vänt sig bort från vardagen.

Men det finns hopp, även om det är ett motsträvigt sådant. I Sydsvenskans intervju tar journalisten upp ett annat projekt som Anyuru har talat om tidigare, men som tyvärr inte verkar vara nära att slutföras – en diktsamling om superhjältar.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, lyrik, städerna inuti hall, johannes anyuru, bokanmälan, kritik

För Björn verkar den utlösande faktorn ha varit en postning som hyllade Charles Manson. Även om jag håller med om det olämpliga så skulle jag säga att den enskilda postningen på det stora hela varken gör från eller till på det stora hela. Den var bara ett symptom på större problem som finns med Konfliktportalen. Därför vore det kanske lämpligt med en vidare principiellt diskussion om vad Konfliktportalen vill uppnå och hur detta bäst uppnås.

Den självdefinition som finns av portalen verkar vara att det är en “samlingsplats för vänsterbloggar med målsättningen att flytta fram arbetarklassens positioner och leverera en radikal maktkritik.”

Rent krasst ligger Konfliktportalen för tillfället väldigt långt borta från detta mål.

Så som jag ser det finns det två reella alternativ. Antingen så börjar de ansvariga att rensa upp bland vilka bloggar som är medlemmar och börjar istället prioritera kvalitet framför kvantitet; eller så börjar de enskilda medlemmarna att ta sitt medlemskap på större allvar och försöker att skriva mer konstruktiva inlägg.

Detta är inte en plädering för ideologisk likriktning. Konfliktportalen måste ha en stark pluralism, både utav pragmatiska och principiella skäl. Detta är inte heller en argumentation för att det bara skall skrivas strikt politiska inlägg. För jag håller med en kommentar som Björn Nilsson skrev på AK: “Den som inte kan betrakta en blomma kan förmodligen inte göra revolution heller.”

[...]

Det kanske hade varit lämpligt att ta ytterligare ett steg och titta på de praktiska problem som finns med den politiskt inriktade delen av bloggsfären. Reellt sett så är svenska politiska bloggar en väldigt marginell företeelse som har liten påverkan på folks vardagsliv. För min del så ser jag flera orsaker till detta:

a) Politiska bloggar tenderar till att vara strikt partipolitiska. Men våra liv är mycket bredare och rikare än så. Om Konfliktportalen skall ha möjlighet att realisera sina ambitioner måste vi lyfta oss bortom det politiska käbblet och ta ett bredare perspektiv.

b) Det finns en brist på självkritik och ödmjukhet. Det svenska politiska klimatet är för tillfället småsint och bittert. Konfliktportalen är inget undantag. Man slänger invektiv mot de politiska motståndarna och hejar på sina egna enbart på basis av att de ligger nära ens egna politiska hemvist. Visst, så är det från vänster till höger på den politiska skalan. Men för mig är det en moralisk fråga: vi måste vara bättre än så, annars kan vi lika väl vara tysta.

c) Många politiska blogginlägg är passivt reaktiva på det generella mediaflödet. Som jag ser det är Konfliktportalen en reaktion på den borgerliga mediala hegemonin. Och det är bra. Däri ligger potentialen. Men istället för att göra något konstruktivt, så är många inlägg inget mer än korta klagande kommentarer på än vilken fråga som råkat flyta upp i mediaflödet. Det är ett menlöst missbruk av de resurser som vi har.

[...]

Så, vart står jag själv i allt detta? När jag och Henrik blev inbjudna till portalen blev jag förvånad, eftersom vi oftast inte är uttalat politiska. Men jag såg olika beröringspunkter, och framför allt så tyckte jag mig se en god potential i ett brett samarbete. Men för tillfället är jag tvivlande, mest beroende på den riktning som portalen har gått. Detta är inte att säga att jag själv alltid har bidragit med mer än vad jag tyngt ned. Så självgod tänker jag inte vara.

Men detta är att säga att en alldeles för stor del av Konfliktportalen är icke-produktivt brus som hade kunnat skäras bort utan att något förlorats. Som jag skrev i början så finns det två sätt att ändra detta: antigen så rensar de ansvariga upp, eller så skrivs det bättre inlägg.

Det är mycket möjligt att jag själv faller ifrån i en sådan här process. Gott så. Men det viktiga är att om det skall finnas någon praktisk poäng med Konfliktportalen, om de konkreta målen skall uppfyllas, om detta inte skall vara ett slöseri med det begränsade tid vi har, måste vi konfrontera dessa frågor.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, konfliktportalen, dialog, kvalitet, vänster, kritik

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Uppgörelsen i Stora Höga – en frigiven och en annan anhållen, Jinge skriver Arctic Sea är sänkt, kamratwot skriver Valuta för pengarna, eiz skriver Solidaritet, Björn Nilsson skriver Inspirationen sinar, Lukas skriver Gör det inte dyrare att åka kollektivt

För att göra vardagen mer uthärdlig måste man ta tillvara på de små stunderna av lycka. Man måste betrakta och värdesätta dom även om de inte tillför världen mycket.

Ikväll så utökade min dotter sin kvällsrutin med en ny aspekt. Efter att vi har borstat tänderna vill hon alltid springa ett antal varv runt i lägenheten. Oftast har vi en förhandling om antalet varv. En förhandling som jag brukar förlora. Ikväll bestämde hon sig för att ett av hennes gosedjur behövde följa med på springturen runt lägenheten. En liten Pokemonfigur köpt på en loppmarknad.

Sverige håller på att omfamnas av en ny ekonomisk kris. Fler människor än på flera decennier står utanför a-kassan på grund av regeringens medvetna politik, och nu har tidningarnas ekonomisidor börjat rapportera om att företagen planerar att sparka anställda för att säkra sina vinster. Men ikväll fick jag i alla fall bevittna en lycklig flicka.

[...]

En fascinerande aspekt av våra välordnade och planerade liv är slumpens och godtycklighetens roll för hur livet utformar sig. Det är inte den bild vi vill ge av oss själva nu när det bara är individens prestationer som räknas. Men det är så det är: godtycklighet och slump producerar till stor del de liv som vi säger oss ha skapat.

En av de saker jag vet om som kunde ha varit annorlunda är att det har funnits en släktgren som jag aldrig kommer att få träffa. Förintelsen utrotade alla kända personen inom denna släktgren. Det är mycket möjligt att mitt liv i alla väsentliga delar sett likadant ut om de fått leva. Men jag kan inte undkomma det faktum att en del av min familjs släkt skars bort från den levande världen.

Forum För Levande Historia har nyligen släppt en vetenskaplig rapport som undersöker lärares erfarenheter av att undervisa om förintelsen. I rapporten försöker man även mäta kunskapen om förintelsen hos den svenska lärarkåren. Jag borde vara en av de personer som gläds åt att en sådan här undersökning görs.

Men jag är ledsen.

Enligt alla resonabla mått besitter jag goda kunskaper om förintelsen. Jag har examina i statsvetenskap och filosofi. Jag specialiserade mig i ondskans problem, det område där förintelsen alltid är närvarande. I min bokhylla har jag fler lästa böcker om förintelsen än vad de flesta i det här landet kommer att läsa under sina liv. Inte jättemånga. Det är det inte. Men det är tjugotalet böcker som direkt relaterar till förintelsen. Lägg till ett litet större antal böcker som handlar om andra världskriget, det krig som satte skapade omständigheterna som möjliggjorde förintelsen. Utöver det har jag några få dussin böcker inom moral- och politisk filosofi som ger absolut nödvändig förståelse för att hantera och analysera vad vi vet om förintelsen. Trots detta är jag enligt Forum För Levande Historia okunnig.

Jag är inte ledsen för att jag anses vara okunnig. Det är inte mitt problem och jag har inte utbildat mig för att förbättra mina medmänniskors bild av mig. Det som gör mig bedrövad är det medvetna missbruket av en av de viktigaste händelserna i europeisk historia.

I dagstidningarna har det pratats om att den svenska lärarkåren har bristande kunskaper om förintelsen. De flesta kunde bara svara rätt på två av sju frågor. Som intäkt för detta hänvisar man till den rapport som Forum För Levande Historia har släppt. Jag har själv besvarat dessa frågor och fick tre av sju rätt. Marginellt bättre än genomsnittet bland de tillfrågade lärarna. Anledningen till mitt bättre resultat är att jag gjorde en lyckad chansning.

Men om man tittar närmare på rapporten ser man att den inte handlar om att undersöka och tolka resultat utan om att producera resultat. Frågorna är så pass specifika, och svarsalternativen så pass likartade att det inte går att göra något annat än att ofta svara fel. Detta handlar inte om att lärarkåren skulle ha bristande kunskaper. De specifika frågorna skulle kräva en specialistkunskap som inte ens är relevant för en historielärare.

Det går inte att se de extremt specifika frågorna som något annat än ett försök att styra svarsresultaten i önskad riktning. Det handlar inte om kunskap och förståelse av ett vedervärdigt folkmord. För att kunna förstå det måste man inte veta det exakta antalet
tyska medborgare som var medlemmar i en judisk församling 1933. Man behöver inte heller veta den romska benämningen på förintelsen, precis som man inte behöver veta det judiska namnet.

Detta handlar om att använda minnen, inte för offrens skull, utan för sin egen. Undersökningen är en flagrant politisering av det kollektiva minne man säger sig vilja värna om. Det blir extra tydligt när de i frågeformuläret till deltagarna även frågade efter vilket parti man skulle ha röstat på ifall det var riksdagsval.

I rapporten använder man sig inte av dessa svar utan nöjer sig med att konstatera att det finns vissa skillnader beroende på politisk preferens men att dessa inte tillhör undersökningens huvudtema och specificeras därför inte närmare. Att en politiserad institution som Forum För Levande Historia frågar efter irrelevant partipolitisk information och sedan inte redovisar resultaten av den delanalys de uppenbarligen eftersökte ger en besk smak i munnen.

Frågan som uppstår är vad denna rapport säger oss utöver det mest uppenbara. Den säger oss flera saker.

Den positivistiska vetenskapsfilosofin ligger fortfarande som ett klibbigt lager över svensk samhällsvetenskaplig. Vetenskapsmannen skall vara rationell och objektiv. Det som är intressant är fakta. Vetenskap är procedur enligt korrekt metod. Alla som har tagit en grundkurs i vetenskaps teori vet detta.

Men de som väljer att inte göra karriär inom den akademiska världen kan också tillåta sig själv att erkänna att ingenting av detta stämmer i någon större utsträckning. Forum För Levande Historias senaste rapport påminner oss om den svenska samhällsvetenskapliga forskningens systematiska misslyckande. Men givet de referensramar de håller sig inom för att bli accepterade av sina kollegor hade resultatet inte kunnat vara annorlunda.

Rapporten säger oss också att forskning som knyts för nära makten även den blir korrumperad. Tabeller och frågeformulär står inte bortom begär, fantasier och intentioner. Viljan till makt sipprar ned mellan orden och siffrorna som bildar vetenskapliga fakta och ligger där osynligt för de som accepterar den vetenskapliga objektiviteten.

[...]

Det finns mycket mer att säga om de olika aspekterna av rapporten. Vi kan prata om hur enbart fakta inte är tillräckligt för en full förståelse av en händelse. Vi kan prata om det omöjliga i att ens dra slutsatser när hälften av de tillfrågade inte svarade. Vi kan prata om hur en likgiltighet mot vår gemensamma historia och oss själva enbart kan botas med en utökning av demokratin på bekostnad av en kortsiktig produktivitetsinriktad ekonomi som låser fast oss. Vi kan prata om det olämpliga i en vetenskaplig rapport låter påskina att Jan Myrdal skulle ha stött revisionisten Robert Faurisson i sak istället för hans rätt att propagera för revisionism. Vi kan prata om det problematiska att undersöka en grupp lärare där enbart hälften undervisar i ämnen som berör förintelsen.

Det finns mycket mer att säga.

Men det är irrelevant jämfört med det faktum att den svenska staten betalar en myndighet som missbrukar minnet av miljontals människor som dödades i en industriell förintelse för sina egna småsinta ambitioner i en tynande demokrati.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kritik, samhälle, historia, förintelsen, förintelse, forum för levande historia, rapport, kunskap, minne, shoa, revisionism

* * *

Det finns en funktionell del av samtiden som aldrig gör paus. Outtröttligt beräknas kalkyler över nytta och profit – vilka fördelar kan dras av att en lokal töms på sin nuvarande verksamhet – finns det en vinst i att låta ett hus stå outnyttjat i väntan på bättre tider – kan verkligheten styras med kalkylatorns precision? Stenkasten mellan de klädda skott som delar staden efter nyttan och glömskan är aldrig särskilt långa. En handledsrörelse – kraften som fortplantar sig ut i objektet och slungar det ett par meter – är allt som behövs. Upprustade fabrikslokaler för ett kultur- och mediekapital ligger endast ett par meter från förfallets dito. Det är aldrig många steg mellan ytterligheterna. De finns runt hörnet för den som orkar se efter.

Kring strömmen – Motala ström – i Norrköping står resterna av ett industrisamhälle kvar. På ena sidan rustas det för turism- och kunskapsindustrins övertagande av stadskärnan. På andra sidan väntar byggnaderna på att få sin dom. Kanske ska även dessa väggar och tak en gång komma att inhysa den nya tidens teknik och medier, kanske ska här talas om en kunskapsindustri där studenter ska sitta till bords där andra låtit sin svett och sitt blod fläcka golven? Oavsett vilket öde som Industrilandskapet – ett modernt Skansen – går till mötes så är det i paritet med att göra kommers av mänskligt lidande. En god vän till mig sa en gång att han tyckte att de lokaler som rustats för Linköpings universitets räkning borde rivas med hänsyn till de människor som slitit ut sig i dessa innan industridöden slog Norrköping till marken. Han har såklart rätt. Bevarandet, som egentligen är en förevändning till att nyttja redan skapad arkitektur av ekonomiska skäl, är också ett musealt bevarande av något som sedan länge gått ur tiden. Det är museer vars enda uppgift är att predika det lämnade och det dödas evangelium:

Museer: kyrkogårdar! … Identiska i sanning genom sin ödesdigra blandning av sinsemellan främmande kroppar. Museer: offentliga sovsalar, där man sover för evigt bredvid hatade eller okända varelser. Museer: absurda slakthus för målare och skulptörer, som slår ihjäl varandra med hugg av färger eller linjer utefter de väggar, som de slåss om.
(s. 14) F.T. Marinetti: Futurismens grundande och manifest (1909) ur Den barbariska modernismen, Liber, 1987.

Marinetti skrev dessa ord, som publicerades i Le Figaro, för snart hundra år sedan. Knappast något i bevarandets ideologi har förändrats sedan dess. Den första generationen futurister svor i kyrkan, ja de utmanade det småborgerliga samhällets ideal, för att gripa tag om framtidstanken också inom konsten. För dessa personer fanns ingen nostalgisk längtan tillbaka till något utopia i historien. Ingen tanke på att återupprätta några gamla ideal. Istället önskade de göra upp med den förstockade borgerligheten, med överklassen och med de 1800-talets antikt nostalgiska ideal som trängt sig på bakifrån. Deras dröm var kulturbarbarens – de drev på förändringen av samhället mot en modernistisk samhällssyn. Futuristerna var modernismens stormtrupper.

* * *

Den litterära debatten rör sig gärna efter de yttre omständigheternas påverkan. När en dramatiker ger ut sin dagbok faller substansen bort och debatten går istället till ytligheternas domäner; skvallrets mjukslem väller ut över kultursidornas förvärvade livsrum, blir till pajkastning, och tonar ut till ljudet av kapitalets hälknallar. Aldrig någon analys eller känsla – bara kladdande fingrar som pekar, drar och slår. I dagarna har två svenska poeters senaste alster getts ut av Albert Bonniers Förlag. Det är två poeter som konkurrerar om samma utrymme i det kulturella landskapet. Den ene ger oss en historisk roman som likt det borgerligas hegemoni agerar bevarande – den andre slungar sin tegelsten mot salongernas paradfönster och längtar efter glassymfonin som spelar mot asfalten.

Det råder ingen tvekan om att dessa två poeter i sin produktion är på diametralt motsatta marknader.

Malte Perssons roman; Edelcrantz förbindelser (Albert Bonniers Förlag, 2008) om entreprenören Abraham Niclas Edelcrantz – småborgerlighetens riddare i skinande rustning som aldrig tycks kunna slappna av i sin egenskap som uppkomling i Gustaf III:s Stockholm – är en text som utger sig för att vara en berättelse som är större än den någonsin kan vara. Persson har skrivit en roman – på ett hantverksmässigt föredömligt sätt i alla avseenden – som påstås kunna säga något om vår egen tid. Vilket den inte gör. Istället blir det en exposé över ett liv i maktens närhet, om en tid som på mer än ett sätt levdes avskiljt från det Europa som stod inför förändringar långt utöver de stormar i vattenglas som det obetydliga konungariket i norr upplevde. Visserligen kan romanen ses i ljuset av den celebritetskåthet som genomsyrar vår samtid – namnen, karaktärerna och skeendena berör samma nyfikenhetscentra som kvällstidningar och veckopress exploaterat intill perfektion. På sin höjd råder det ingen tvekan om att Perssons roman kommer att sälja – den är en produkt i tiden. Men något minnesvärd sådan kan den icke anses vara.

Den andre poeten – med betoning på den andre – har författat något som antagligen kommer att samla damm i boklådornas lyriksektioner. Missförstå mig rätt. Johan Jönsons Efter arbetsschema (Albert Bonniers Förlag, 2008) är kanske något av det mest intressanta som jag läst på mycket lång tid och jag kan inte nog understryka hur effektivt orden faller då de träffar hjärnans upplevelsecentra. Dammet kommer snarare att lägga sig på grund av att den tid vi lever i inte kan med att närma sig texten utan att den låtits passera genom filter efter filter för att skala bort bitterhetens fräna smak. Detta är en hedersbetygelse som Jönsons lyrik svämmar över av – ingenting undanhålls mig som läsare. Jag rusar över sidorna, försöker registrera allt, läser om – bearbetar – läser fel – registrerar – och kommer ut på andra sidan som hade jag kastats runt i en turbin. Johan Jönsons lyrik rymmer så mycket mer än vad ett normalt samtal mellan förtroliga vänner någonsin kan mäkta med att ge uttryck för; ingenting lämnas orört och jag som läsare kan inte värja mig för det verkliga tidsdokument detta är:

Monitorerna beflimrar den förevigande dagen.
Den poesi som inte gör någon bild i bild.
Den poesi som som göra betongrörelse – den återger skall, händers arbete, separerade huvuddelar, utrökt aska, den spräcker röv, röker om aska med en ledigt viftande böghandledsrörelse. Det betonar: att det som iscensätts i läsararkivet – träd-, ekologi- och fraktalmaskineriet, transformationsapparaten – inte kan bli kvar där, smält, som smältande. Det gör ett mervärdesljus, som är kollektiv egendom, ingens.
(s. 562) Johan Jönson: Efter arbetsschema, Albert Bonniers Förlag, 2008.

Det är också här som de två poeterna möts för att göra upp på mitt skrivbord – en stridsplats där förutsättningarna är helt andra än de som marknaden satt upp i bokhandelns kommersialiserade arena. Jönsons lyrik närmar sig traditionen med en IED:s precision; texten smyger sig på, väntar och detonerar okontrollerat. När jag läser – registrerar – och läser om så känner jag hur den där utskällda dramatikerns schizopoetiska cirklar också berör dessa texter. Till skillnad från Perssons standardiserade roman så berör Efter arbetsschema något annat; det är individens plats i samtidens, verklighetens gränser och det politiskas tillkortakommanden som lämnats till oss. Här råder det ingen tvekan om att det är ett hjärta som brinner – ett svart ljus – som vibrerar – en mörk elektricitet. Det är destruktivitet som skapande kraft utan skygglappar eller varningstexter.

* * *

Konsten stiger ur känslan av och vetskapen om att gränsen mellan en skapande och en förstörande verklighet är lövtunn. Jag anser att det är just denna tunna gräns som vidmakthåller och upprätthåller Chopins pianomusik. I expansionens öppning, och även genom denna expansion, löper en linje av förfall.
(s. 44) Gustav metzger: Jorden till galaxerna. Om destruktion och destruktivitet (Föreläsning, Glasgow 1996) ur Res Publica #68, Symposion, 2006.

* * *

Allra längst upp på skärmen kan du se denna webbjournals namn: Fragment. Under detta ett citat från en av mina favoritpoeter, Kristian Lundberg: ››Diktens enda uppgift är att söndra‹‹. Att detta motto sluter upp bakom både Johan Jönsons lyrik, den första generationen futuristers manifest och Metzgers autodestruktiva konst råder det ingen tvekan om. Att detta är ett stridsrop i samma anda som Vesuvius: ››släck lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN‹‹ är för mig lika livsviktigt som att Carsten Regilds Svart glödlampa låter sig drivas av den elektricitet som alstras ur underjordens upplysning.

Det bevarande draget i den borgerliga verkligheten tvingar sig inte bara på oss, det förhindrar också varje försök till att omskapa förutsättningarna för kulturens utveckling. De reaktionära dragen – dessa auktoritära metoder – som liberalismen uppvisar då den nått till maktens korridorer är för mig inget överraskande uppvaknande ur en askunges febriga drogtöcken. Nej, det är i egentlig mening endast ett uttryck för hur makten över de yttre omständigheterna bygger på en föreställning om bevarandet som ideologi. Det är därför som den liberala diskursen, som talar om frihet men agerar med tvång, också hotar kulturen, konsten och litteraturen. För att inte tala om de människor som hamnar mellan, eller bredvid, de stolar som ställts fram inför det samhälleliga hela-havet-stormar som Alliansens politiska verksamhet inneburit för majoriteten av medborgarna.

När du får se en flottare värld inifrån på det där viset sätts din egen i spinn, och ett outtröttligt gnagande missnöje börjar kalasa på humör och livslust. Ett ställe av den kalibern får dig att vilja förtrycka dig själv, eftersom det visar vilken loser du är. En liten obetydlig fjutt som bara skitar ner planeten som dom där fina människorna lever så storslaget på och som dom helst skulle vilja hålla ren från dig och din sort.
(s. 14-15) Daniel Woodrell: Fel sida av järnvägen, Natur & Kultur, 2008.

Samhällsdebatten har skiljts från kulturen av en enda anledning; den är inte något som gynnar den borgerliga utvecklingens ideologi. Vilket i sig kan tyckas vara en contradiction in terms då en borgerlig kultursyn på intet sätt är utveckling i ordets framåtsträvande bemärkelse utan snarare är något som rör sig baklänges; därav det bevarande draget som konstituerar den borgerliga kulturpolitiken. De gränsdragningar mellan människor som förfinades av socialdemokratin har i Alliansens händer förråats och sminkats av medelst syrabad. Det är individens ansvar att ta sig ur socialgruppernas kategorier – inte kollektivet som ska agera solidariskt – skattepolitiken subtraherar ständigt de insatser som skulle kunna vara av samhällelig gagn. Det är vi – de som stapplar mellan arbete och säng – som ska skämmas för att vi inte är kreditvärdiga nog. Det är vi som är de tärande, som inte gör tillräckligt, trots att omständigheterna är skapta av de som redan har allt. Som vill ha ännu mer.

* * *

Att röra sig mellan det bevarande draget inom en borgerlig, liberal, ideologi och en kulturkritisk hållning inför de yttre omständigheternas hårdnande klimat är inte alldeles lätt. Det skulle vara befriande att likt Mikhail Bakunin utropa: ››Låt oss sätta vår tillit till den eviga ande som förstör och förintar eftersom den är allt livs outgrundliga och eviga skapande källa. Lusten till förstörelse är också skapande lust‹‹. Men så enkelt är inte livet skapt. Där Johan Jönsons Efter arbetsschema detonerat följer också poetens vardagliga betraktelser av liv och arbete. Det är där som jag finner att Jönsons allra mest politiska aktion genom lyriken gör sig synlig; det personliga är politiskt är personligt.

Litteraturens förutsättningar har generellt sett getts upp till förmån för samtidens allt mer hektiska tempo både i det privata och i det offentliga. Förlag och bokhandel ser sig omsprungna av nya kanaler till textens spridning och satsar i regel på säkra kort. Särskilt tydligt är detta när boklådorna dukar upp till köpfest allra längst fram i butikerna. Bästsäljarna travas på hög och inväntar mediernas omnämnande som i sin tur renderar i att kunderna handlar samma titlar. Lägg därtill alla de kringprodukter som dukas fram i form av billigt knalleskit värdigt en stadsfestival i kvalitet. Förlagen, Johan Jönsons Efter Arbetsschema är ett bevis på detta, kan fortfarande tillåta sig att satsa på något som inte enbart stryker medhårs utan faktiskt bär på något av värde. Men dessa upplagor är försvinnande små och försäljningen kan tyckas vara en droppe i havet.

I ett samhälle som vårt – i en tid som allt mer kretsar kring yta – måste kulturens uppgift vara att nå dit där människan kan känna. Om det så är att uppröra för att skapa en reaktion, så är det vägen som måste tas. Att vi befinner oss i fritt fall råder det ingen tvekan om – men att detta fria (för)fall kan anses vara av vikt för hur vi kommer att se tillbaka på 2000-talets första decennium får anses vara en önskan från undertecknads sida. Kulturen – konsten, musiken och litteraturen – måste våga gå dit ingen tidigare vågat gå. Den måste återuppväcka viljan till förändring och till att skapa debatt. Nöjer vi oss med historiska romaner, hit-list-kloner och figurativt borgerligt måleri så har vi snart försatt oss i en sits som kommer stjälpa mer än det någonsin kunnat komma att hjälpa.

Men kanske är det just detta som behövs? Alla handlingar möts av mothandlingar. Kanske, kanske, kanske kan det fria fallet skapa oss något nytt?

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, politik, johan jönson, malte persson, kulturkritik, destruktion, skapande, borgerlighet, liberalism, reaktionär, konst, litteratur, kritik, gentrifiering, futurism, gustav metzger, marinetti, modernism, alliansen, bokbranschen