[...]

En film från en amerikansk Apachehelikopter över Baghdad har läckt ut. Den visar hur ett antal civila och misstänkta motståndsmän dödas. Expressen, Aftonbladet går ut med stora rubriker, dagstidningarna följer. Förruttnelsen sprider sig vidare med Newsmill. Vi rycks med i flödet. Rubrikerna förvandlar en tragedi till en handelsvara för att locka till sig annonsörer. På väldigt få ställen tar man upp de viktiga frågorna. Media livnär sig på död. De pissar på de kalla och söndersprängda liken.

Det finns ett antal saker att säga om filmen.

Vissa män är beväpnade. De behöver dock inte ens vara milismän eller motståndsmän. Eftersom de alla har helt vanliga civila kläder är det mycket möjligt att det var säkerhetsvakter, organiserade utav de som bodde i området. Vid tiden för filmen så var det vanligt att bostadsområden organiserade egna vägspärrar för att kontrollera vilka som åkte in och ut. Det var ett sätt att försöka få kontroll över det våld som den irakiska regeringen och den amerikanska armén själva inte kunde hantera.

Utav den första gruppen på nära tio män som dödas, verkar det vara tre som hade vapen. En av dem bar troligtvis på ett raketgevär. Alla hade sina vapen slappt hängandes vid sidorna. De gick lugnt, mitt på gatan i dagsljus, trots att de borde ha hört de två amerikanska helikoptrar som cirklade över området där det tidigare hade hörts skottlossning. Det ser ut som om alla följde de två journalisterna och den man som pekade ut riktningen de gick i.

Helikopterattacken skedde i juli 2007, samma månad dog 1000 människor på grund av våld i Baghdad. Bara några månader tidigare hade man förlagt ytterligare 7000 amerikanska soldater till Baghdad i ett försök att minska det våld som höll på att slita samhället itu.

Det verkar som om helikopterpiloterna följde ROE, de formaliserade regler som finns för att bestämma när eldgivning kan ske. Genom hela filmen så begär piloterna tillstånd för sina handlingar, de berättar hur de uppfattar situationen, och får slutligen tillstånd att anfalla människorna.

Det vi dock inte får glömma, är att när vi säger att de följde ROE, konstaterar vi bara att de följde de regler som fanns uppsatta för dem själva. Det är egentligen irrelevant för en djupare analys. Det säger ingenting om hur vi skall ställa oss till det vi ser.

Det som däremot står klart är hur pass tillåtande ROE var vid den tidpunkten. Helikopterattacken skedde under ett regelverk som inte borde ha applicerats på en ockupation utav en mångmiljonstad. Det enda som krävdes var att man såg en grupp människor, där några kunde misstänkas vara fientliga mot amerikanska trupper.

Vid attacken mot minibussen så räckte det med att man misstänkte att de skulle plocka upp kropparna och möjligtvis vapen. När bussen attackerades hade irakierna enbart plockat upp den sårade mannen. De hade själva inga vapen och hade inte försökt att plocka upp några från marken. Ändå använde piloterna den eldkraft de hade till sitt förfogande.

I den längre versionen utav filmen finns det en tredje attack, en attack som riktades mot en byggnad i närheten. Två misstänkta motståndsmän hade gått in i byggnaden. Vid det anfallet är det troligare att det handlade om milismän. Båda männen i filmen ser ut att ha ammunitionsväskor och stridsvästar på sig, förutom sina vapen.

Men fortfarande så gjorde helikopterpiloterna inte något försök att separera mellan misstänkta stridande och civila. Man använde tre stycken Hellfire-missiler i ett tätbebyggt bostadsområde, i en stad som har över sju miljoner invånare.

Inte vid någon utav de tre attackerna så utgjorde de misstänkta motståndsmännen något direkt hot mot amerikanska soldater. De var inte involverade i strider och hade inte varit så länge man iakttagit dem. Helikoptrarna var inte heller under något möjligt hot. Givet tidsskillnaden mellan att automatkanonen avfyrades och att granaterna slog ned mot målen, så är det troligt att helikoptrarna var mellan en och en och en halv kilometer bort.

[...]

Tilläggsprotokoll till Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter säger uttryckligen:

“Artikel 51 – Skydd av civilbefolkningen [...] Urskillningslösa anfall är förbjudna. [...] Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa: [...] anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.”

“Artikel 57 – försiktighetsåtgärder vid anfall [...] de som planerar eller beslutar om ett anfall skall [...] göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom [...] avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet.”

Återigen så räcker orden inte till. De har slutat spela roll i våra liv. Bokstäverna, orden, meningarna har tömts på innehåll. Vi är mer än någonsin omgivna utav det skrivna ordet, men samtidigt har vi slutat att ta dem på allvar.

Tröttheten har omslutit min kropp. Jag raderar ut det mesta som jag skrivit utav denna artikel. Min förhoppning är att nya ord skall växa fram i tomrummet.

Pianot ekar i arbetsrummet. Basgången tar sig fram längs med golvet. Utanför är det mörkt. Goodie Mobs femton år gamla singel har skapat kontinuitet i mitt liv. Albumet som helhet är en magisk skapelse. Men det är framför allt Cell Therapy som har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande visualisera videon till singeln. De surrealistiska och paranoida bilderna som fladdrar förbi. Hur hastigheten på filmklippen förskjuter deras rörelser. De felvända kameravinklarna. Sönderbrända färger. Desperation. Fulhet. Råhet. Atombombsexplosioner. Hus som slits sönder.

[...]

Jag försöker att formulera det som jag vill säga med denna artikel. Men någonstans handlar det egentligen om vad som kan sägas.

Med bilderna från helikopterattacken så konfronteras jag med otillräckligheten i mitt eget språk. Bristen på ord blir akut och vi står kvar bland de söndersprängda kropparna. Synen utav människor som reflexmässigt hinner rycka till, en bråkdels sekund innan de slits sönder utav 30mm-granatar, är en syn som jag inte har förmåga att beskriva på ett tillräckligt sätt.

Någonstans handlar det om mitt egna tvivel på mitt språk. För varje ord och mening som jag kan formulera, så är det möjligt för mig att plocka isär dem igen. Jag har nått mitt språks gräns och jag vet att det inte går att ta sig förbi, ta sig bortom. För det så behövs det en gud.

Men samtidigt finns det ingen anledning till att drömma om en värld bortom tvivlet. Ytterst var den frånvaron utav tvivel som dödade människorna. Helikopterpiloterna tvivlade inte när de flög över Baghdad. Ansvarigt befäl tvivlade inte när han gav tillstånd till attackerna. Granaterna tvivlade inte när de slog ned mot sina mål.

Det dödande som nu bevittnats genom läckta filmbilder, skedde enligt reglerna. Deras liv pressades in i ett flödesschema, och för det så dog de. Det rättfärdigar inte dödandet, det är bara att säga att det skedde innanför ramarna för hur ockupationen sköts. Det är det som är det hemska.

Det är den verklighet som vi måste förhålla oss till.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, irak, usa, kriget mot terrorismen, roe, apache, wikileaks, collateral damage, genevekonventionen, strid, ockupation, motstånd, reuter, baghdad

Å den ena sidan har vi ett material som skulle utgöra en bra grundstomme för en diktsamling. För några månader sedan avklassificerades en CIA-rapport om det samtida användandet av tortyr inom ramen för terrorismbekämpning: Counterterrorism Detention and Interrogation Activities (September 2001 – October 2003). I Charles Reznikoffs händer hade den 159-sidiga CIA-rapporten kunnat struktureras om till ett viktigt poesiverk. En syskonbok till Testimonies och Holocaust. Vittnesmål om vår mänskliga kapacitet.

I sitt befintliga skick är den släppta rapporten redan poetisk. Texten är upphackad på grund av de många strykningarna. Man tvingas att stanna upp, att tänka efter, att hitta en viss rytm i läsandet. Men framför allt är det de helsvarta sidorna som är de mest obehagliga. Frånvaron av synliga ord lämnar ett större spår i ens sinnen än de byråkratiska beskrivningarna av tortyr och misshandel.

Det tragiska är att trots att allt ligger öppet för oss så kommer det inte att påverka hur vi ser på vår samtid. De som är ansvariga kommer inte att straffas. Tidningarna kommer att fortsätta att prata om misstänkt tortyr. Våra barn kommer alltjämt att drömma om att få åka till Disneyland.

Men det finns ändock några lärdomar som vi måste ta in.

Vi måste påminna oss om att tortyr inte består av enskilda handlingar utan är ofta uppbyggt som ett system, där tyngden av de sammanlagda handlingarna knäcker människorna som utsätts. Det är inte det enskilda slaget som utgör tortyren, utan den systematiska helheten. Mycket av ursäktandet utav tortyr fokuserar just på de enskilda handlingarna som bedöms borttagna ur sin kontext.

Fast det som kanske är tydligast när man läser rapporten, är faran med att isolera våra handlingar till lagens domäner. Om lagen får rättfärdiga sitt eget beteende kan vad som helst sanktioneras. Även tortyr. Detta är inte ett argument för införandet av en teologisk Moralisk Lag så som de religiöst konservativa önskar. Istället är det en påminnelse om att lagen inte får bli ett slutet system som undgår en kritisk demokratisk diskussion.

Den felaktiga frågan vi har ställt oss, är om huruvida tortyren som administreras i de amerikanska lägrena är laglig eller ej. Stora delar av den släppta rapporten handlar just om detta. Någonstans är det just det som gör rapporten så fruktansvärd. Frågan man inte ställer sig, det som är den korrekta frågan: vad gör tortyren med sina offer?

[...]

Denna text har väntat på att publiceras i två eller tre månader nu. Jag försöker att alltid ha ett litet överskott på texten så att jag kan täcka upp ifall jag inte klarar av att skriva under några veckor. Det är en rimlig strategi, men tyvärr så blir det så ibland att vissa texter faller i glömska. Som denna text.

Jag blev påmind om att jag skrivit denna text när jag idag läste en artikel i Aftonbladet angående 20-års jubileumet av Berlinmurens fall. Wolfgang Hansson har skrivit en viktig artikel om Stasis fängelse i Öst-Berlin. Metodiskt redogör han för de olika tortyrmetoder som användes: sömnberövning, isolering, kallt vatten, förnedring, avpersonifiering. Övergrepp mot människor, handlingar som enbart kan förtjäna vår avsky.

Men samtidigt finns det en blindhet i artikeln. De tortyrmetoder som vi med rätta anser moraliskt belasta DDR-regimen är metoder som fortfarande används. I vår tid. Just nu när vi sitter och läser detta. Sömnberövning, isolering, kallt vatten, förnedring, avpersonifiering, är alla metoder som återfinns i den avklassificerade CIA-rapporten. Likheten mellan den tortyr som Stasi använde och som CIA använder är inte metaforisk, den är bokstavlig och helt konkret. Men vi låter inte denna likhet ha någon påverkan på hur vi betraktar världen.

[...]

Regnet har slutat slå mot fönsterrutan. Jag försöker att gnugga tröttheten ur ögonen. Det är fortfarande mörkt, men om en timme så kommer ljuset att stråla mot husen utanför. Även denna dagen kommer att ta sin början.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, berlinmuren, berlin, ddr, tyskland, kriget mot terrorismen, cia, tortyr, poesi, stasi, östberlin, östtyskland, usa, rapport, tortyrmetoder, blind fläck

Vissa personer vandrar bland skuggorna i ens medvetna. Plötsligen bryter de fram för att snabbt försvinna igen. Deras närvaro lämnar en klang i vardagen. För mig så är Nathan Sassaman en av dessa personer. En före detta överstelöjtnant i den amerikanska armén, som jag har skrivit om tidigare.

De senaste dagarna har Sassamans liv funnits inom mig. I takt med att jag läst Warrior King – The Triumph and Betrayal of an American Commander in Iraq, (St. Martin’s Press, 2008), så har jag fått gräva mig tillbaka till vad jag tidigare läst om ockupationen av Irak, våldet, övergreppen.

Till min egen förvåning så drog boken även upp en massa gamla känslor och minnen om när jag själv bodde i Colorado, den stat där Sassaman var baserad och fortfarande bor. Om jag stänger ögonen kan jag se den klara bergshimlen. Jag kommer ihåg de ändlösa timmarna på bergsvägarna, de små samhällena som passerade.

Men det är inte konstigt, för det är två världar som nu är sammankopplade. För att förstå vad som hände i Irak, måste man även förstå vad som händer i USA.

[...]

Det var med en viss motvilja som jag började läsa boken. De intryck som jag fått av Sassaman har inte varit positiva. Jag kommer ihåg en katastrofal intervju i svensk television där Sassaman framträdde som arrogant och våldsfixerad. Sedan går det inte att undgå det faktumet att han fick avgå efter att han försökt mörka att några av hans soldater begått övergrepp mot civila irakier.

Men när jag sätter mig ned och börjar läsa Warrior King möts jag av en mycket mera komplex bild. Till vissa delar är Sassaman sympatisk. Han är intelligent, eftertänksam och självständig. Hans militära karriär kom inte av familjetradition eller ideologisk övertygelse. Sassamans militära karriär började med en vilja att få spela fotboll, vilket ledde honom in på West Point via stipendier.

Boken börjar med Sassamans uppväxt hos två djupt religiösa föräldrar. Han försöker förklara hur det kom sig att han började på en för honom osannolik karriär. Metodiskt fortsätter Sassaman sedan att återberätta sitt år som befälhavare för en bataljon i Irak. En bataljon som skulle bli lika berömd som fruktad.

Men oberoende av den komplexa bilden som överraskar positivt så kvarstår problemen: etnocentrism, en övertro på våld och en vilja att minska amerikanska förluster oberoende kostnad. Sassaman är genuint övertygad om att irakier, eftersom att dom är araber, först och främst förstår våld. För honom så var problemet med den amerikanska närvaron i Irak att man inte använde tillräckligt mycket våld, att man inte var aggressiv. I hans ögon ville man inte vinna.

Här uppstår en blind fläck som Sassaman inte pratar om. På ett ställe erkänner han att man hade kunnat döda varenda motståndsman och likväl förlorat kriget. Hans motiv bakom att önska ökat våldsanvändande var att minska antalet stupade och sårade amerikanska soldater. En ökning av våldsnivån skulle dock ha ökat antalet dödade och sårade civila. Men de höga civila förlusterna var en av anledningarna till varför man aldrig lyckades övertyga den Irakiska befolkningen om att man var något annat än en ockupationsarmé.

Denna likgiltighet inför irakiska liv går genom hela boken. Å ena sidan så beklagar han de irakiska civila förlusterna, men å den andra sidan så avskrivs de som oundvikliga i ett krig. De två amerikanska soldater som dog under hans befäl överskuggar helt och hållet alla de civila irakier som dödades, sårades och misshandlades av Sassamans soldater i försöken att minska de egna förlusterna.

[...]

En grundkomponent i den problematik som finns kring USA:s krigföring i Irak, och i förlängningen Afghanistan, verkar vara den samtida krigarmytologin. För Sassaman så var han och hans män inte soldater – de var krigare.

I en svensk kontext är skillnaden semantisk. Men i det patriotiska USA är skillnaden reell. Att vara soldat är att inneha ett yrke. Att vara krigare är att vara utvald, att följa ett kall. Det är att inordna sig en speciell grupp människor som blickar tillbaka till spartanerna. Detta är en relativt specifik amerikansk kulturellt betingad hållning. Men om man inte är medveten om den, kommer man nog inte förstå vad som gick fel i Irak.

Till delar är mytologin om krigare ett fascistiskt koncept – bokstavligt talat – med en fokusering på manlighet, styrka och överlägsenhet. Som en del i en armé för en demokratisk nation är detta djupt problematiskt. Som en del av en armé som skall bygga upp ett land är det totalt förödande.

[...]

När man läser Warrior King så märks det att det har skrivits av en person som stigit ut ur sitt gamla sammanhang. Sassaman skriver fritt och kan kritisera den armé som han tjänstgjorde i under 20 år. Sassaman konfirmerar till vissa delar argument som krigsmotståndarna har fört fram de senaste åren men som de har kritiserats för. Bland annat så bekräftar Sassaman att uppbyggnaden inför invasionen av Irak påbörjades redan 90 dagar efter den elfte september.

Fast det som överraskar mig mest är när Sassaman i slutet av sin bok pläderar för att man skall ta hem alla amerikanska trupper från Irak. Man måste dock komma ihåg att det inte handlar om ett motstånd till invasionen som sådan, utan handlar om ett logiskt ställningstagande som kommer av att Sassaman tror att kriget inte går att vinna så som det bedrivs.

Någonstans handlar det om cynicism från Sassamans sida – han ser ett fullskaligt inbördeskrig som ett bättre alternativ än att fler amerikanska soldater dör. Det visar på en enkelspårighet där det enbart är amerikanska soldater och deras liv som spelar roll. Fast samtidigt så lämnar boken även en bild av en ytterst komplex man som deltog i ett krig som ödelade ett land för lång tid framöver.

I bakgrunden av boken så tornar bilden av en frånvarande fader upp sig. Sassaman drivs av en otroligt stark vilja att vinna – något som han själv påpekar. Det syns i hur han tar sig genom West Point trots att han inte är en trolig kandidat. Det syns i hur han väljer att styra sin bataljon i Irak. Det syns i hur han hamnar i öppen konflikt med sina överordnade när han anser att de står i vägen för att han skall vinna.

Sassamans fader var enligt honom själv otroligt fokuserad på att vinna. När han spelade basket mot sin son kunde han aldrig låta sitt barn vinna. Fadern var även väldigt auktoritär och pryglade regelbundet sin son.

Detta handlar inte om att reducera en vuxen person till sin barndom. Men präglingen är tydlig, och när man skall överblicka boken så blir det klart att denna prägling får fruktansvärda konsekvenser. I sina försök att vinna oavsett vad, och i att försöka vara en närvarande och beskyddande fader till sina soldater, så är det irakierna som får betala det fulla priset.

Den händelse som bäst exemplifierar detta är den händelse som var början till slutet för Sassamans karriär: drunkningen av en civil irakier i händerna på Sassamans soldater.

I början av januari 2004 var två irakier på väg hem till Samarra med sin lastbil. På grund av motorstopp blev de försenade och bröt utegångsförbudet. De blev arresterade av en amerikansk patrull. Men istället för att ta dem till basen, eller helt enkelt släppa dem, så tvingade man de båda irakierna att hoppa i en damm. En irakier drunknade. När händelsen blev vidare känd så berättade befälen för Sassaman. Enligt soldaterna hade båda irakierna överlevt efter att blivit puttade i vattnet. Sassaman valde att tro på dem, men bad dem att ändra historien till att man helt enkelt hade släppt irakierna.

På ytan kan det vara förståeligt att Sassaman väljer att lita på vad soldaterna säger till honom. Men snart blir det synligt att det handlar om att han vill beskydda till oavsett kostnad. För det visar sig senare att detta inte var den första liknande händelsen. Fler irakier hade blivit tvingade att hoppa i vattnet. Sassaman försöker att rationalisera händelsen med att irakierna var motståndsmän. Men det finns absolut ingenting som pekar på detta. När väl den drunknade irakierns kropp hittas, och det fastställs att ett mord har begåtts, försöker Sassaman att rita upp en komplicerad historia om att man blivit utsatt för ett bedrägeribesök, där familjen enbart vill ha ekonomisk kompensation. Så trots att det inte finns några bevis, så vidhåller Sassaman vid sin ursprungliga historia för att kunna skydda de soldater han förde befäl över.

På ett plan var det ironiskt att denna händelse skulle leda till att Sassamans karriär skulle avslutas. Mycket värre saker hände under hans befäl. Men samtidigt visar händelsen på den totala likgiltigheten inför Irakier som existerade i Samarra. Irakier ansågs vara motståndsmän utan konkreta bevis. Ofta tillfångatog man Irakier utan misstanke bara för att kunna förhöra dem. Misshandel av tillfångatagna irakier var så pass vanligt att det skedde inför journalisters åsyn. Aftonbladets Urban Hamid bevittnade själv hur Sassamans soldater begick övergrepp mot enskilda irakier. Civil egendom förstördes med godtycke. När en av Sassamans nära vänner dog i en attack, en av två soldater som dog i bataljonen under det året, så beordrade han ökad amerikansk aggressivitet som kollektiv bestraffning för det som hade hänt.

[...]

Någonstans gör man det enkelt för sig om man börjar jämföra Sassamans befälhavarskap i Irak med Mörkrets Hjärta. Det blir banalt. Men samtidigt kan livet vara väldigt banalt.

Invasionen och ockupationen av Irak var och är först och främst ett kolonialt projekt. Sassaman placerades i utkanterna av det som han ansåg vara sin egen civilisation. Han erkänner själv att han delvis steg in i sin egen mörka sida. Det som höll honom uppe var tanken på sina egna ideal. Ideal som ledde honom ännu djupare in i mörkret. Mot slutet av sin vistelse i Irak så bröt han medvetet och rutinartat mot ordrar som han ansåg bryta mot sina ideal. De som tyckte annorlunda avvisades med att de inte förstått det som han nu förstod.

Inget av detta hjälper alla de hundratusentals människor som dog till följd av de politiska och militära beslut som togs. Med det är nödvändigt att vi erkänner det som har hänt. Det är det enda sättet om vi skall kunna röra oss framåt.

Vad som hände i Samarra var bara en liten del av det kaos som Irak utgjorde. Samtidigt var det en nödvändighet givet de parametrar som sattes upp.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.

______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kriget mot terrorismen, pbs, frontline, afghanistan

Politiken kan avbildas som ett böljande hav. Vågor som bryts mot varandra, det vita skummet fångar vår uppmärksamhet. De uppstår snabbt och övertas av ännu en ny våg. Men det är de långsamma, omärkbara, stora vågorna som kan förändra. Vi märker inte dem, men det är de som för oss långt ut till havs.

En sådan stor långsamt böljande våg är militariseringen av det politiska rummet i Sverige. Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser. Vi kan nog hitta många fler exempel, men frågan är om det är produktivt. Vi håller redan på att förflytta oss på den politiska kartan. Det som är det riktigt allvarliga är inte att vi inte diskuterar de enskilda exemplen, utan att vi är tysta om militariseringen som sådan.

Militärens verksamhet undgår för tillfället en behövlig kritisk diskussion, och istället så skall medborgarna övertygas genom olika PR-strategier. Ett av de senare exemplen är där Aftonbladet lät två moderata riksdagsledamöter blogga från Afghanistan där de besökte den svenska utlandsstyrkan.

Redan i beskrivningen av riksdagsledamöternas besök så infantiliseras diskussionen och utmynnar i meningslöst nonsens. Aftonbladet skriver:

“Tanken är att de svenska riksdagsledamöterna ska få större inblick i den fredsfrämjande verksamheten under sin vistelse. Isabella Jernbeck ser det också som ett sätt att få bättre koll på biståndspengarna.
– Afghanistan är ett av de länder som Sverige ger mest bistånd till. Slår man ihop biståndet och de militära insatserna så blir det ungefär en och en halv miljard kronor per år.”

I brist på medborgerligt stöd för vad insatsstyrkan de facto gör – deltar i ett storskaligt och långvarigt krig – så försöker man att hålla fram biståndet som en aptitretare. Vad Jernbeck väljer att inte berätta är att det civila biståndet, den verksamhet som det finns ett stort stöd för, utgör enbart 300 utav 1500 miljoner som spenderas årligen. De resterande 1200 miljonerna går år till att betala för en styrka på mellan 400 och 500 soldater.

Det hade funnits ett bra argument för svensk militär närvaro, förutsatt att man stödjer den militära insatsen som sådan, ifall den svenska styrkan hade haft en avgörande betydelse. Men faktum är att de 400 svenska soldaterna ingår i en grupp bestående av 70 000 utländska soldater, som slåss tillsammans med den Afghanska armén som består av 90 000 soldater.

Jag har svårt att tänka mig att den svenska militära ledningen tror att de svenska soldaterna, som utgör en tredjedels procent av de styrkor som stödjer den sittande regeringen, skulle kunna påverka situationen mer än ytterst marginellt. Det troligare motivet för att den svenska militären vill närvara i Afghanistan, förutom det rent realpolitiska skälet att man vill hålla sig på god fot med NATO, är att man vill ha direkt stridserfarenhet. Någon som pekar på detta är att de första soldaterna som man skickade ned kom från Särskilda Skyddsgruppen. Hade vi varit genuint intresserade av återuppbyggnad så hade man skickat ingenjörstrupper.

Självklart är detta ingenting som man väljer att lägga fram för de som man skall övertyga. Framför allt inte när man beaktar att kriget i Afghanistan nu är inne på sitt åttonde år, ett krig som sammanlagt beräknas ha dödat 50 000 soldater och civila. Man kan inte ens påstå att man hjälper till att vinna ett krig, i skrivande stund så har man fortfarande ingen kontroll över stora delar av landet och det senaste åren så har talibanerna stärkt sina positioner.

Det är här som militariseringen av den politiska sfären blir problematisk. Istället för en kritisk granskning och diskussion, så ägnar man sig istället för reklammässiga skönmålningar vars syfte är att stödja militärens syfte. Eller uttryckt på ett annat sätt: militären slipper undan demokratins hårda grepp och börjar istället verka för sig själv. När detta tillstånd normaliseras, vilket verkar ha skett nu, så har vi plötsligen en situation där de som är satta att granska militären, plötsligen jobbar för den.

Om vi går tillbaka till Aftonbladets tvivelaktiga projekt tillsammans med regeringsrepresentanter och militären, så är tendensen tydlig. Man pratar i termer av bistånd och civilt lidande. Men det man vill föreslå till riksdagen efter att ha besökt militären, inte de civila biståndsorganisationerna, är att JAS Gripen skall sättas in i Afghanistan.

Denna sammanblandning av militära och civila resurser är något som har pågått i västvärlden ett tag. Det är väl dokumenterat att de amerikanska styrkorna har använt bistånd som en del av den militära strategin. Från ett militärt perspektiv är detta fullt rationellt, men för de som är intresserade av att underlätta för den civila befolkningen så är det katastrofalt. Genom sammanblandningen så blir de civila hjälporganisationerna ett mål för talibanerna. Situationen blir inte heller lättare när t ex amerikanska specialstyrkor använder vita omarkerade civila fordon för att förflytta sig i Afghanistan, samma typ och färg som biståndsorganisationer använt sig av sedan en lång tid.

Men det finns andra exempel på hur olika länder försvårar för den hjälp som de använder för att försöka sälja in kriget till en ointresserad hemmapublik. Förra året så uppdagades det att den tyska säkerhetstjänsten under flera avlyssnat en tysk biståndsorganisation som arbetat i Afghanistan sedan 1980. Faktumet att biståndsorganisationerna inte är fredade, gör det självklart svårare för dem att uppfylla sin uppgift.

[...]

Detta är inte att på något sätt implicera att svensk utrikespolitik dikteras av en självständig militär. Situationen är mycket mer komplicerad än så. Men det är att säga att det sker en sammanblandning av militära och civila behov, och att militären själv är en del i denna process. Denna process har haft ett snabbt förlopp i Sverige och detta är något som måste diskuteras. I takt med att militären prioriteras på bekostnad av det civila, så uppstår situationen där militären slutar vara ett medel för civila mål, och där civila mål istället blir ett medel för militären.

Den enklaste och effektivaste lösningen på detta problem hade varit att helt avveckla de svenska militära styrkorna. De cirka 40 miljarder som försvaret kostar årligen hade varit bättre att allokera på något som gör en större skillnad. För den summan pengar hade Sverige kunnat fördubbla sitt bistånd. Eller så hade man kunnat återinföra avgiftsfri universitetsutbildning för stipendiater från utvecklingsländer, kombinerat med en satsning på internationellt inriktad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Men för att kunna göra detta måste vi först föra en kritisk diskussion om militära styrkor och dess relation till den demokratiska makten. Det finns en övertro på beväpnad makt. Men vad som är viktigare, är att vi inte vill se hur den har en tendens till att bli prioriterad framför demokratin och därmed sänker de värden som vi säger oss vilja försvara.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, afghanistan, kriget mot terrorismen, militarisering, militarism, imperialism, försvar, repression

De texter som jag skriver börjar nu gå in i varandra. Jag har förlorat överblicken över vad jag skrivit. Kommer på mig själv med att sitta och skissa på artiklar som jag skrev för månader sedan. Sakta håller jag på att tappa mitt fokus.

Men de hinder som alltid funnits där finns kvar. Av någon outgrundlig är jag oförmögen till att komma på vettiga rubriker. Det som oftast händer är att jag använder låt- eller albumtiteln på den musik som jag råkar lyssna på när jag skriver ned de första anteckningarna. Sedan får det namnet stå kvar med ett förklarande suffix i någon form.

När jag nu tänker på det så har jag skrivit om detta innan. Men orden får stå kvar. De är likväl sanna. Och varför skulle de inte få stå kvar? Huvudämnet för denna artikel är också något som jag skrivit om upprepade gånger. Hade jag haft humor hade jag skrattat åt det. Men nu är saker bara som de är. Världen fortsätter som om ingenting hade hänt, oavsett vad vi gör.

[...]

Vissa böcker får ett stort inflytande för en själv utan att man har tagit sig genom dem. De tränger sig på ens medvetande endast genom sin existens. En sådan bok är för min del Adi Ophirs The Order of Evils – Towards an Ontology of Morals, (Zone Books, 2005). Jag köpte den i ett annat liv, när jag bodde i en villa och min dotter var liten. Hundörat är på sidan 128. Av någon anledning kom jag inte längre.

På ett plan är det underligt att The Order of Evils är en bok som etablerat sig i min minnesvärld. Den har inte tillfört något radikalt nytt till min begreppsvärld. Det symboliska universum som Ophir rör sig inom påminner starkt om vart jag befann mig när jag tog min sista examen i filosofi. Men det är något med densiteten av boken, dess oerhörda tyngd, som gör att jag behåller den i mitt minne.

Men framför allt är det en viktig bok för vår samtid. Ophir rör sig bort från den teologiska definitionen av Ondska för att kunna formulera en ny uppfattning av begreppet. En uppfattning som är relevant för den våldsamma och orättvisa tid som vi alla lever i. Genom att närma sig en ondska som tillhör vår värld och som produceras av oss, öppnas det en yta för nya möjligheter att faktiskt försöka minska det lidandet som vi erfar.

[...]

I april så släppte US Justice Department dokument som gav en kort blick utav vidden av användandet av tortyr. Tidigare har CIA hävdat att Abu Zubaydah utsattes för waterboarding under 35 sekunder. De släppta dokumenten visar att fången istället torterades vid 83 tillfället. Khalid Sheikh Mohammed, en av de huvudmisstänkta för den elfte september, torterades vid 183 tillfällen.

Den byråkratiska och politiska reaktionen hos den nya administrationen i USA är att påpeka att man inte tänker åtala några medlemmar av den förra administrationen för den systematiska tortyren. De torterades lidande får därmed inga konsekvenser.

Denna moraliska förruttnelse, bokstavligen talat, är vida spridd. Det är något vi inte får lura oss själva om. Möjligtvis har det alltid varit så här, till en viss del, men att vi har blivit bättre på att dölja det. De västerländska underrättelsetjänsterna har konstruerat ett system där tortyr kan outsourcas, så att de kan hålla sina egna händer rena. I juli skrev The Guardian en viktig artikel om hur Brittiska MI5 och MI6 konsekvent har samarbetat med andra underrättelsetjänster för att genom tortyr pressa misstänka på information. Ett system som Tony Blair var medveten om och ytterst ansvarig för.

Inget av det här är några nyheter. Vi har känt till övergreppen i Bagram, Kandahar, och så vidare. Men jämna mellanrum släpps nya rapporter, som konfirmerar det vi redan vet. Vittnena talar till oss. Vi nickar tyst. Och ingenting händer.

Det demokratiska systemet, med sina intrikata rättsprocesser och respekt för lagen, har numera blivit en ursäkt för att de skyldiga skall gå fria. Demokrati som ett sätt att skyla över ondska och hålla förövarna ansvarslösa. Det är nu nästan åtta år sedan de första rapporterna om vårt systematiska användande av tortyr dök upp i media. Än så länge har ingen ansvarig dömts för detta.

Vissa enskilda individer har blivit dömda. De små smutsiga verkställarna. Ett exempel är den brittiske korpral som blev dömd för att ha varit delaktig i en fånges död. Tolv månaders fängelse blev straffet. I den offentliga utredning som nu följer har videosekvenser av övergreppen släppts. Det är så det ser ut. Det är inte vackrare än så. Och den systematiska tortyren fortsätter. Att enskilda personer blir dömda till korta straff förändrar ingenting. Det är ett billigt bondeoffer för dem som är ansvariga.

[...]

För nästan ett år sedan så kom Mattias Gardell ut med Tortyrens återkomst, (Leopard Förlag, 2008). En välbehövlig bok om tortyr på svenska. Sydsvenskan hade en välvillig men förunderlig recension av boken. Samtidigt som kritikern var positiv till Gardells plädering mot tortyr, så visade recensenten även på begränsningarna i vår politiska fantasi. Gardell anser att det totala tortyrförbud som existerar måste efterföljas och varje brott måste beivras. Som kommentar till detta skriver kritikern:

“En för majoriteten säkert godtagbar idé, som om den förverkligades dock förvandlas till kontroversiell utopi. För vad betyder det? Jo, menar Gardell åtal måste väckas mot, och internationella efterlysningar utfärdas för, George W Bush, Dick Cheney, John Ashcroft, Donald Rumsfeld och så vidare.

Där på bokens sista sida, låter den saklige akademikern för en stund ursinnet ta över. Det är i sammanhanget förståeligt.”

Hade de ansvariga för den systematiska tortyren varit byråkrater i en diktatur, hade vi aldrig ansett det vara en utopi att de skulle åtalas i en domstol. Det hade varit en självklarhet. Men när de ansvariga befinner sig bakom demokratins skynke, åtnjuter de ett skydd som diktaturens medhjälpare bara kan drömma om.

Det som är intressant, är att vi anser det vara så självklart att våra demokratiska politiker står bortom rätt och fel, att vi inte ens anser oss behöva motivera varför vi inte kan åtala dem. Det är bara en av dessa katastrofala självklarheter.

[...]

Om vi accepterar Adi Ophirs uppfattning, i sin enklaste form, om ondskan som produktionen av onödigt lidande, hur skall vi då ställa oss till den samtid som vi bevittnar?

Problemet som vi upplever är att när vi rör oss mer och mer mot en teknokratisk representativ demokrati, som gjort sig av med folkrörelserna, så blir det svårare och svårare att hålla de styrande ansvariga för de dåd som de begår. Om vi skulle fälla och döma dem, skulle styrelsen av landet haverera.

Medan vi inte har några problem att utkräva denna kostnad för andra länder, är det ingenting vi vill uppleva själva. Så länge som offren befinner sig bortom vår direkta åsyn, så tolererar vi den onödiga produktionen av lidande. För att döva våra samveten så håller vi demokratins skynke framför förövarna, och blir därmed delaktiga i de brott som begås i våra namn.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kriget mot terrorismen, tortyr, usa, brott mot mänskligheten, repression, reaktion

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver TT:s kökkenmödding om Ohly, Anders_S skriver Dags för EU och USA att skicka militär till Östersjön?, Kaj Raving skriver Oskyldigt dömd frikänd – och vid liv, Björn Nilsson skriver … man måste hitta nya ord

Den ryske författaren, journalisten och veteranen Arkadij Babtjenkos berättelse om sina upplevelser från två krig i Tjetjenien; Krigets färger hamnade på bokdiskarna hösten 2007 genom det fantastiska förlaget Ersatz försorg. Ett förlag som tar det skrivna ordet på lika stort allvar som Babtjenko tar krigets erfarenheter. Den första delen av titeln till denna text är Babtjenkos egna ord i svensk översättning och är inledningen till en naken berättelse som inte skyr några detaljer i beskrivningen av hur helvetet på jorden stavas berg, gyttja, snö, oläkta bensår, pennalism, skräck, damm, stekande sol, tomma magar, utbombade hyreskaserner, dysenteri och iskallt regn. Lägg därtill krigets slutgiltiga konsekvens död och vansinne. Berättelsen om kriget i Tjetjenien, om Arkadij och hans kamrater, om tjetjenerna och om det ryska fosterlandet som skor sig på lidandet kan inte beskrivas på ett annat sätt än naket. Ja, jag upprepar mig, men det är också det enda ord som jag kan använda för att med rätta beskriva denna bok.

Jag har alltid trott att kriget var svartvitt. Men det är rikt på färger. Det är inte sant att fåglarna inte sjunger här och att träden inte växer. Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel. Och runt omkring frodas livet. Fåglarna kvittrar, gräset är prickigt av blommor. Döda människor ligger i gräset, och de är inte alls hemska. De är en del av denna färgrika värld. Man kan stå bredvid dem och skratta och prata, människor fryser inte till is och förlorar inte förståndet vid åsynen av lik. Hemskt är det bara när de skjuter på dig.
Det är mycket konstigt, men kriget är rikt på färger. (Babtjenko:145)

Jag har läst – och sett – många krigsskildringar; de flesta håller verkligen inte måttet. Babtjenkos ord gör det och de gör det på ett sätt som för tankarna till andra fantastiska krigsskildrare; Remarque, Jünger, Linna och Mailer är självskrivna. Deras ord är också nakna men de når inte Babtjenkos erfarenhet. Men det är också för att Babtjenkos erfarenheter inte går att jämföra med dessa författares egna erfarenheter. Precis som det Evan Wright beskriver mötet med marinkårssoldaterna ur Bravo Co., 1st Recon Bt., USMC, i Generation Kill så är krigsgenerationernas erfarenheter vitt skilda både i tid och rum:

Culturally, these Marines would be virtually unrecognizable to their forebearers in the ”Greatest Generation.” They are kids raised on hip-hop, Marilyn Manson and Jerry Springer. For them, ”motherfucker” is a term of endearment. For some, slain rapper Tupac is an American patriot whose writings are better known than the speeches of Abraham Lincoln. […] There are former gangbangers, a sprinkling of born-again Christians and quite a few guys who before entering the Corps were daily dope smokers […] These young men represent what is more or less America’s first generation of disposable children. (Wright:18-19)

Att jämställa de ryska och de amerikanska erfarenheterna från repektive nations operationer är inte något som är rättvist. Den amerikanska miltärapparaten är en väloljad intill perfektion integrerad del av den amerikanska utrikespolitiken sedan decennier tillbaka. Den ryska krigsmakinen är en jätte som efter Sovjetunionens fall fick stå tillbaka för en ekonomisk chockterapi av samhället i stort. Därför skiljer sig krigen i Tjetjenien och i Irak ifrån varandra trots att resultatet i stort är detsamma för dem som drabbas av krigets helvete.

Om Arkadij Babtjenkos berättelse om sina erfarenheter i den ryska hären är problematisk att placera intill Evan Wrights journalistiska rapportering från den amerikanska krigsmaskinens spjutspets under invasionen av Irak 2003, så borde Joshua Keys En desertörs bekännelse (Albert Bonniers, 2007) vara lämpligare. Jag skriver borde eftersom att då jag har läst Keys berättelse (skriven tillsammans med Lawrence Hill) så har en känsla av tvivel börjat gnaga mig. Det jag tidigare skrev om att romantiseringen av kriget kan göra att själva berättelsen faller platt blir också gällande då berättelsen inte känns trovärdig. Jag ska inte försöka påstå att Joshua Keys vittnesmål om helvetet i ockupationens Irak är falskt. Det vore både förmätet och oärligt. Men den känsla som kryper sig på då jag tar del av Keys ändlösa patrulleringar, de mentalt uttröttande vakttjänsterna, raiderna in i Irakiska hem och de oskyldiga offren för ockupationsmaktens kulor, är en känsla av att Key väljer sina ord med hänsyn till den tänkta läsaren, som när han till exempel beskriver hur han har invändningar mot en raid som ska genomföras mot en misstänkt terrorists hem:

Jag sa: ”Om nu Task Force 26 ska genomföras ihop med en massa tjusiga elitsoldater, vad ska ni då med vår grupp till? Ni säger att det där huset tillhör en känd terrorist och så låter oss ta täten? Låter som ett självmordsuppdrag tycker jag.” Officeren ignorerade mina invändningar. Men just den där dagen hade jag ingen kontroll över vad jag sa. Jag tittade på kapten Bower och sedan ställföreträdande plutonchefen sergeant Meyer som stod bredvid honom och sa: ”Om nån av oss råkar illa ut har ni en granat att vänta, båda två.” (Key & Hill:139-140)

Det är för mig helt orimligt att en kommentar som denna skulle kunna fällas obestraffat inom den amerikanska armén, och när jag läser de negativa reaktionerna på Keys bok på Amazon.com så faller en hel del på plats. Visserligen är de negativa recensionerna till stor del färgade av det faktum att Joshua Key är desertör och att han saknar heder, och så vidare. Dessa omdömen kan jag inte sympatisera med. Jag kan respektera Key för att han valt att inte ingå i den ockupationsstyrka som befinner sig i Irak. Men, det var några kommentarer till boken som jag fastnade för. En av dessa inledde sin recension med följande ord: ››There are too many lies about Iraq already, on both sides.‹‹ och sätter sedan fingret på något som även jag känt under läsningen; varför inte namnge dem som agerat i strid med ROE eller Genèvekonventionen (jo, jag vet – den har väl knappast gällt under Irakkonflikten tidigare men ändå!). En annan recensent framhåller vissa fakta som inte stämmer överrens med verkligheten; så som Keys argument till att hålla sig gömd där påståendet om att desertörer riskerar arkebusering inte tycks bära på någon sanning alls.

I den amerikanska krigsmakten finns dödsstraff för desertörer kvar men har inte nyttjats sedan 1945 då Eddie Slovik avrättades för just detta. Dessutom talar siffrorna mot detta som Key hänvisar till som skälet till att hålla sig gömd; enligt Pentagon så var antalet desertörer mellan åren 2003 och 2004 ur den amerikanska krigsmakten 5500. 2006 var den totala siffran nära 8000. En annan rapport gör gällande att sedan 2000 har 40000 anställda inom den amerikanska militären deserterat. Straffen som utdömts för desertering under kriget i Irak har inte överstigit 18 månaders fängelse. Om Keys farhågor inför att straffas hårt – arkebusering eller kännbart fängelsestraff – för att han inte återvände till Irak efter sin permission stämde så skulle den redan överhettade fängelseindustrin behöva byggas ut ordentligt. Detta, och mer därtill, talar emot att Joshua Keys berättelse är ärligt återgiven.

Att jag som odefinierad ››vänster‹‹ har dessa invändningar mot En desertörs bekännelse som vittnesmål inför krigets fasor och verkningar i Irak betyder inte att jag inte kan förstå Keys tvivel inför den amerikanska närvaron i Irak. Men när Keys berättelse inte känns trovärdig så skadar det den verkliga kritiken mot USA:s krig i Irak och Afghanistan, liksom deras illegala krig mot terrorismen som bland annat tar sig uttryck i koncentrationsläger likt Abu Ghraib och Guantanamo. Därför är ett journalistisk berättelse som Generation Kill av Evan Wright så mycket mer effektiv. Den förställer sig inte likt Keys och Hills bok. Visst kan kritik mot att Wright, som inbäddad journalist, kom att hysa starka känslor för de marinkårssoldater som han levde med under de första fem veckorna av Irakkriget avspeglas i rapporteringen. Men på samma gång så är hans redogörande av sin tid med marinkårens första spaningsbataljon osminkad, om än inte naken som Babtjenkos Krigets färger. Den kritik som soldaterna uttrycker inför Wright mot sina egna befäl och för hur kriget förs är inte censurerad. Tvivlen som uppstår då krigets utveckling går mot ett kaosartat gerilla- och inbördeskrig finns där. Wrights författarskap är journalistens iakttagelser – hans bakgrund som skribent för porrtidningen Hustler kan jag inte avgöra om det haft någon inverkan på resultatet – och de är effektiva, de gör att jag som läsare kommer nära soldaternas upplevelser och tankar. Det är kanske inte så konstigt att HBO:s teveserie med samma nam har kommit att kallas för den bästa krigsskildring på film som gjorts.

Arkadij Babtjenkos text berättar om det helvete som ett modernt krig innebär, och mer därtill, men vad han verkligen berättar om är livet. Viljan till liv och skräcken för döden. Inte med ett ord romantiseras relationen till döden. Hon vakar obönhörligt över författaren, hans kamrater – Sjepel, Pasjka, Osipov, Staryj och Fiksa – hon vakar över soldatmödrar, tjetjenska gerillakrigare, kvinnor och barn. Hon vakar över Jeltsin och över Ryssland. Men hon skonar och tar liv utan några moraliska betänkligheter. Som en iskall månskära svingar hon lien och tar liv och skonar andra utan någon moralisk urskiljning. Så gör också den ryska krigsmaskinen – som Babtjenko beskriver den:

Vår armé är en arbetar- och bondearmé, driven till förtvivlan av den eviga resursbristen, brutaliserad av hunger och hemlöshet, misshandel och övergrepp – det är ingen armé utan ett banditgäng, som har övertagit allt det värsta av ett kriminellt trasproletariat, hela laglösheten och den starkes nävrätt. (Babtjenko:213)

Från utbildning till hemförlovning är det berättelsen om livet som gömmer sig på andra sidan bergen. Om de ryska barnen som gavs åt det där sketna fosterlandet och som sedan drunknade i sitt eget blod, om de tjetjenska barnen som drar pekfingret likt en kniv över halsen vid synen av de ryska soldaterna, och om hur livet försvinner där bakom horisonten. Som ett minne. En dröm.

+ + +

Litteratur:
Krigets färger – Ett vittnesmål
Arkadij Babtjenko
2007, Ersatz.
255 s.
ISBN: 9789188858368

Generation Kill
Evan Wright
2004, Corgi Books.
446 s.
ISBN: 0552151890

En desertörs bekännelse
Joshua Key & Lawrence Hill
2007, Albert Bonniers Förlag.
227 s.
ISBN: 9789100116200

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, krigets färger, arkadij babtjenko, ersatz, tjetjenien, ryssland, krig, afghanistan, evan wright, generation kill, irak, hbo, marinkåren, hustler, joshua key, en desertörs bekännelser, desertör, arkebusering, kriget mot terrorismen, litteratur, krigsskildring

Vi lever i ett brutalt informationsflöde som dränker oss. Vågorna som slår emot oss har bedövat oss med smärta, och när vi står där och kippar efter andan förstår vi inte vad som händer. Vi skär bort intryck, förenklar, organiserar, och tror att det är det tillfälliga lugnet som följer som är verkligt. Själv så läser jag denna morgon tre dagstidningar, på golvet bredvid fåtöljen ligger en bok som jag köpte på loppmarknad i Norra Rörum. 13 interner: Vår fångvård, Peter Curman, Aldus/Bonniers, 1968. Detta är en ofantligt liten del av det totala informationsflödet som kommer att forsa förbi mig under dagen, samtidigt som det är mer än vad jag aktivt kan hålla i minnet.

Runt omkring mig ligger minnesfragment på den slitna platsmattan som hyresvärden lät lägga in utan att beakta hantverksmässiga standarder. Varje gång jag dammsuger följer mattan med munstycket. De flesta av dessa fragment följer också med för att aldrig kommas ihåg igen. Men det finns vissa fragment som jag redan nu ser att de kommer att finnas kvar hos mig. De har fastnat som kladdiga godisbitar som ett barn har sugit på, och framåt kvällen kommer minnesfragmenten ha letat sig in i min kropp. Redan nu, kan jag se konturerna några bitar som kommer att komma utgöra fyllning i en sakta åldrandes kropp.

Dagens Nyheter rapporterade att enligt New York Times använder amerikanska förhörsledare metoder som ursprungligen kommer från en rapport om kinesisk tortyr av amerikanska fångar under Koreakriget på 1950-talet. Det är senator Carl Levin från Michigan som upprört har uppmärksammat ett träningsdokument som använts i utbildningen av förhörsledare i Guantanamo. Träningsdokumentet innehöll metoder och diagram som kopierats från en rapport som publicerades 1957 och som hette ››Kommunistiska försök att få fram falska erkännanden från Luftvapnets krigsfångar.‹‹

Ingenting av detta är nytt. Den människa som har grundläggande kunskaper om hur tortyr som institution är strukturerad har långt tidigare kunnat dra slutsatsen att tortyr har använts systematiskt på Guantanamo. Det har legat i de subtila detaljerna som man kunnat urskilja från beskrivningarna av lägret. Det intrikata regelsystemet som fångarna rimligen inte kan överblicka, samtidigt som de blir hårt bestraffade om de bryter mot en regel. Om ljuset som är påslaget i cellerna dygnet runt. Att vattenkranarna som finns i cellerna installerades så pass lågt att fångarna måste gå ned på knä för att kunna böja sig tillräckligt långt ned och dricka direkt. Den till dags datum bästa resursen om de fångar som vistats i Guantanamo och dess satellitläger runt om i världen är Andy Worthingtons The Guantanamo Files, Pluto Press, 2007.

Det är inte heller någon direkt nyhet att samtida amerikanska torterare använt sig av kunskaper från det tidiga kalla kriget. Det är redan känt att man tidigare använde sig av de kunskaperna och endast en imbecill skulle tro att de slutade göra så efter terroristattacken den elfte september. Den kinesiska tortyren av amerikanska fångar under Korea-kriget var en chock för det patriotiska USA. Plötsligen stod amerikanska hjältar upp och fördömde sitt eget land. Det var så myten om hjärntvätt föddes. En effekt av detta var att man satte upp träningsprogram för amerikanska soldater så att de skulle lära sig motstå hjärntvätten. Dessa program blev senare instrumentala för att föra kunskapen om tortyr vidare, (Rejali, 2007: s.85f.). Detta har vi vetat hela tiden.

Samtidigt som jag kan se tortyroffrenas förtvinade ansikten i fragmentet som ligger till höger om fåtöljen, så publicerar Sydsvenska Dagbladet en stor recension av Bruno Manz bok Fångad av hakkorset, Historiska Media, 2008. Boken är en uppgörelse med författarens egna nazistiska förflutna under det andra världskriget. Det som orsakade denna uppgörelse var att han var tvungen att konfrontera sig själv efter att ha läst om syskonen Sophie och Hans Scholl som torterades och avrättades efter att ha gjort motstånd mot det tredje riket.

Det som fångar min uppmärksamhet är inte boken som sådan utan kritikerns plädering för ett av bokens grundläggande argument. Manz förklaring varför han valde att bli soldat istället för att göra det moraliskt rätta som syskonen Scholl, var att han inte lyssnade på sin egen inre moraliska röst som alla besitter. Istället lyssnade den unge mannen på vad han kallar för ››ondskans sirensång‹‹. Kritikern Ann Heberlein skriver medhållande:

Om det skall vara någon poäng med den där inre rösten måste vi lyssna till den långt innan sirenen ens har öppnat munnen. Typ i dag. Vara en människa i dag.

Efter att ha läst och skrivit ned dessa ord så infinner sig en tjock tystnad. Jag kan varken prata eller sätta fingrarna på tangenterna. I bakgrunden spelar stereon. Detta är en rörelse i världen som äcklar och bekymrar mig. Vi reifierar delar av oss själva för att desperat slippa ansvar. Vi vill mystifiera det överjag som Freud fragmenterade och socialiserade. Vi vill desperat släppa ansvaret och förlorar även därmed kontrollen över det dömande överjaget. Med den förlorade kontrollen över överjaget så försvåras en demokratisk politik.

Istället för en genuin diskussion om och ett jämkande av olika moraliska och politiska funktioner så reduceras politik till en maktkamp mellan olika fastnaglade positioner. Tron om den givna moraliska inre rösten förstör det dynamiska och antagonistiska dynamik som i alla fall har en avlägsen chans att mildra de våldsamma och smärtsamma effekterna av det moderna samhället.

Om vi inte kan förhandla om och modifiera innehållet i det som våra överjag lärt sig under vår uppväxt finns det ingen möjlighet till förändring. Att säga att våra inte moraliska röst automatiskt är god, är ett sätt att sätta överjaget i säkerhet bortom offentlighetens obarmhärtiga ljus. Med det så överlämnar vi våra liv till de som en gång uppfostrade oss och ger med retroaktiv oinskränkt makt över hur vi lever nu.

Det tredje fragmentet kommer från Svenska Dagbladet som har en debattartikel där Advokatsamfundet kräver en sanningskommission angående FRA och dess verksamhet. Det som fångar min uppmärksamhet är inte den stora delen av debattartikeln: att FRA-lagen är odemokratisk, att det öppnar upp för maktmissbruk, etc; för det håller jag med om. Vad som fångar min uppmärksamhet är försöket att i ljuset av FRA-lagen ta tillfället i akt och plädera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Anne Ramberg skriver:

I Ryssland, Tyskland och USA, länder till vilka utrikesministern hänvisar, finns författningsdomstolar som ingriper när regering och riksdag överskrider sitt mandat. FRA-lagen illustrerar behovet även för svenskt vidkommande.

Borttaget från den empiriska verklighet som det politiska spelet befinner sig i så ter sig detta argumentet som en giltig åtgärd för att säkra demokratin. Problemet är att alla tre länder har under den historia som vi har i färskt minne konsekvent begått brott som sägs kunna förhindras av de författningsdomstolar som Ramberg hänvisar till.

Tyskland införde under 1960-talet ett effektivt arbetsförbud för vänstersympatisörer och använde konsekvent tortyr på misstänkta terrorister. Det var i kölvattnet av den väpnade kampanj som stadsgerillorna förde som dåvarande Västtyskland implementerade ett krav om att statsanställda skulle vara lojala mot staten. Med detta så inskränktes det demokratiska rummet som blev snävare än den idylliska bild av frihet som man sade sig vilja försvara. På samma sätt som SÄPOs olagliga bevakning sträckte sig långt ut över den lilla klick extremister man sade sig vilja hindra, så drabbade det Västtyska arbetsförbudet långt fler människor än det hundratal som var aktiva i bland annat RAF. Detta yrkesförbud komplementerades med tortyr av misstänka stadsgerillamedlemmar. Tortyren genomfördes konsekvent och var en förebådning om vad som skulle komma efter terroristattackerna mot USA. Den författningsdomstol som nu sägs skulle ha hindrat införandet av FRA-lagen hade ingenting att invända mot den demokratiska stympningen som den Västtyska staten utförde på sig själv och sina medborgare. Tvärt om så fastslog den om att stympningen var korrekt och önskvärd.

USA gav under årtionden inte fulla demokratiska rättigheter för den svarta befolkningen. Inte förrän 1965 infördes universella rösträttigheter i USA genom Voting Rights Act. Detta tvåhundra år efter den amerikanska revolutionen som blivit en mytologisk och fiktiv ledstjärna. Den Federala polisen FBI hade ett extensivt program, Cointelpro, för att störa politiska dissidenter inom landet. Bland de som utsattes för Cointelpro fanns de som på demokratisk väg arbetade för Voting Rights Act. Metoderna inkluderade infiltration, olaglig övervakning, psykologisk krigföring, trakasserier genom det juridiska systemet och utomlagligt våld. Cointelpro avslutades inte förrän på 1970-talet. Utöver detta så har USA de senaste åren öppet ägnat sig av tortyr och har byggt upp ett lägerkomplex för fångar som de vill hålla utanför det demokratiska systemet. Återigen hade författningsdomstolen en väldigt liten återhållande kraft på missbruk av det statliga våldsmonopolet. De gånger som författningsdomstolen manade till återhållsamhet var det inte utav oberoende från de funktioner som man skulle övervaka, utan som en del av det politiska spelet där man samspelade med de exekutiva makterna.

Ryssland har en kort historia som demokrati men dess övergrepp är desto större. Sedan Ryssland demokratiserades och fick en författningsdomstol har landet i flera omgångar ägnat sig åt ett vidrigt krig i Tjetjenien. Under det första kriget i Tjetjenien som varade i två år så dödades 150 000 människor utav en befolkning på 1 000 000. Under det andra kriget har uppskattningsvis ytterligare 50 000 tjetjener dödats. Det beräknas finnas 200 000 externa flyktingar från Tjejenien, och 100 000 som räknas som interna flyktingar. Detta vedervärdiga krig fortsätter än i dag med det värsta våldsanvändandet outsourcat till Tjetjenska underhuggare som fått fria händer. Den författningsdomstol som svenska advokatförbundet tar som förebild för Sverige har under 15 års tid inte stoppat detta krig. Den har ibland gått emot lägre domstolar som godkänt enskilda övergrepp från Ryska armén, men kriget som sådant har haft författningsdomstolen inte haft några allvarliga invändningar emot

Med äckel lägger jag ned tidningen. Samtidigt som vår regering inför den nya FRA-lagen som ger staten ett ansvar som den demonstrerat att den inte är mogen för, så flockas hyenorna kring det ruttnande liket. Men hänvisning till hur synd det är att personen dog, så fortsätter de att försöka tugga i sig lem efter lem. Mellan det höga smaskandet hör jag hur en hyena tanklöst erkänner att det är viktigt med en författningsdomstol eftersom det begränsar det demokratiska utrymmet.

Utanför åker en stadsbuss förbi den sommarlovstomma skolan.

För att få respit plockar jag upp boken som ligger vid fåtöljen. 13 interner: Vår fångvård, en oansenlig pocketbok från en kort period där fångar även ansågs vara människor bortom de brott som de hade begått. Där läser jag:

I min fantasi utförde jag de mest fantastiska saker med mina kvinnor. Utlösningarna ökade i takt med produktionen, och till slut tycktes hela min tillvaro bestå av guppande bröst, som daskade mig i ansiktet, flåsande munnar som, växelvis med heta rinnande fittor, slukade min dunkande stake. Det var fingrar med vassa naglar, som grävde djupt in i mina skinkor och i nerverna kring analöppningen. Min kropp tycktes hela tiden dränkas av en varm sammetshud, som böljade fram i häftiga och mäktiga vågor över, under och inuti mig.
Men mellan dessa vågor av extas så grät jag för att det inte var verkligt. Samtidigt avskydde jag mig själv för att jag grät, för att jag var här och för min brinnande längtan, som jag hela tiden ville förneka, trots att jag var så väl medveten om den. (Curman, 1968: s.84f).

Vad vill jag med detta? Jag vill kunna andas igen. Min röst håller på att tystna. Vi håller oss sysselsatta för att slippa tänka på det som vi vet. Om vi stannar upp så vet vi att vi kommer att kollapsa. Så vi fortsätter. Runt omkring oss ligger skärvor till förståelsen av omvärlden som vi inte vågar betrakta.

Vi lever i en sönderfallande värld. Våra sinnen rationaliserar bort de värsta bitarna så att vi kan intala oss att vi lever i en beboelig värld. Det är priset för vår överlevnad.

Klockan är 22.45, 9 Juli, 2008. Imorgon kommer allt att börja om igen. Jag sätter mig ned för att omfamnas av ensamheten och tystnaden. Världen får krypa närmare medan jag hämtar andan.

* * *

Efterskrift:
När jag sätter mig ned för att läsa klart Pia Tafdrups Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, ser jag en lapp som ligger på fönsterblecket. Anteckningar om en artikel som jag läste medan jag skrev denna texten. Med ens försvinner stillheten.

Människan är självgod. Självgod till den punkt att inget annat existerar än den själv. Människan vill bada i ljuset av sig själv och sina lögner. Amerikanska tidningen Vanity Fair publicerar i sitt augustinummer en stor artikel av Christopher Hitchens där han lät sig utsättas för waterboarding. Samtidigt som artikeln pläderar för att waterboarding är tortyr och att tortyr inte är acceptabelt, handlar artikeln bara om oss och om hur vackra vi är när vi ser på oss själva. Våra tortyroffer döljs av det starka skenet från vår självgodhet.

Det är inte förrän nu när en av oss själva utsatts för vad vi utsätter andra för, som vi som åskådare kan säga att det verkligen är tortyr att spänna fast en människa och försöka dränka denne. Det är endast våra röster som besitter en moralisk autencitet som gör att vi känner oss tvungna lyssna. Våra tortyroffers skrik kan ju vara något annat än vad de säger att det är.

Samtidigt som Hitchen otvetydigt tar avstånd från tortyren han frivilligt och under ordnade former utsattes för, försäkrar han oss att vi inte är som våra fiender. Vi är inte våra tortyroffer. Vi ska inte lyssna på de som moraliskt försöker att jämställa de som försvarar civilisationen och de som utnyttjar dess friheter för att urholka den och slutgiltligen förstöra den.

Hitchens önskar att vi inte hade gått över gränsen där våra offers berättelser om tortyr var sanna. Men ingenting visar på att det är på grund av vad tortyroffrena gått genom som han önskar detta. Den verkliga smärtan, en smärta som vi delar med honom, är att vi sakta börjar tvivla på att vi inte är så vackra som vi säger att vi är. Vår självgodhet sargas och med det så blir vi bittra på våra offer.

* * *

Källor:
Peter Curman, 1968: 13 Interner: Vår fångvård, Bokförlaget, Aldus/Bonniers

Andy Worthington, 2007: The Guantanamo Files – The Stories of the 774 Detainees in America’s Illegal Prisons, Pluto Press.

Darius Rejali: 2007, Torture and Democracy, Princeton University Press.

Pia Tafdrup: 1991, Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, Ellerströms Förlag

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, kulturkritik, fra-lagen, fra, tortyr, kriget mot terrorismen, usa, kina, förintelsen, nazityskland, koncentrationsläger, guantanamo, liberalism, alliansen

Det är en tidig morgon i centrala Malmö.

Staden rör sig i en evig cirkel av upprepning.

Över oss rullar månen upp, som ett förtrollat öga som ser allt och ingenting kan göra. En lätt dimma kommer drivande in från de omgivande fälten. Stjärnorna anas, syns inte.

(Lundberg, 2006: s.15).

Detta är världen vi lever i. Det är så den ser ut.
Min känsla av hämmande desperation förstärks av en misstanke. Den malande misstanken om att allt viktigt redan har sagts och skrivits ned. De senaste årens teknologiska utveckling har orsakat en ordmässig explosion. För en ung akademiker publiceras det nu årligen mer ny relevant litteratur än vad en akademiker några decennier sedan förväntades läsa under sin karriär. Vår kollektiva textmassa är så pass enorm att den inte går att överblicka. Och den fortsätter att växa. Till denna språkliga och uppsvällda kropp finns det väldigt lite genuint nytt att tillföra. Vi kan endas ha en liten del under uppsikt, och när vi tror oss ha skrivit något nytt om det vi ser, upptäcker vi att någon annan redan skrivit det vi vill säga. Vår enda förhoppning som vi rimligtvis kan ha, är att vi någon gång under våra liv, kommer att lyckas sammanfoga ett antal gamla förruttnande och glömda delar på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Så det jag kan göra, är att ta avstamp från våra vardagsliv som vi kan blicka över, och därifrån försöka att ta mina stapplande steg. Och det är där vi befinner oss: i en cirkel av upprepning, betraktad med en känsla av hjälplöshet. Det är så våra liv utspelar sig i Malmö. Det är så våra liv utspelar sig i Norrköping. Det är så våra liv utspelar sig i Colorado Springs.

När jag tidiga morgnar sitter på Skånetrafikens pendelbuss in mot Malmö och ser den drivande dimman som glider över fälten och väller över motorvägen, då brukar jag tänka på Joseph Conrads Mörkrets Hjärta och Marlow’s reflektion när deras skepp glider längs med Themsen:

‘And this also’, said Marlow, suddenly, ‘has been one of the dark places of the earth.’ (Conrad, 1902: s.7).

Med våra byggnader som tornar sig upp mot himmeln, vägnätet som sprider sig över marken, försöker vi besvärja oss mot vetskapen att den mark vi dagligen träder på, också har varit ett av jordens mörka ställen som vi så föraktar. Vi försöker förtränga, i ett försök att göra oss odödliga, vetskapen om att det liv vi har skapat är temporärt. Ett tunt färglager över mörkret som vi dras till. Men det som vi också försöker att glömma, är att erövringen av vårt mörker, skedde på ett sätt som vi vill dölja.

It was just robbery with violence, aggrevated murder on a great scale, and men going at it blind – as is very proper for those who tackle a darkness. The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much. What redeems it is the idea only. An idea at the back of it; not a sentimental pretence but an idea; and an unselfish belief in the idea – something you can set up, and bow down before, and offer a sacrifice too… (Conrad, 1902: s.10).

Det som drev oss var den stora idén som puttade på oss samtidigt som den höll handen framför våra ögon. Detta är att säga att den stora idén har en dubbel funktion. Dels så får den oss att tränga in i mörkret för att behärska det, men idén skyddar även vårt erövrande från vårt eget samvete. Utan idén hade vi inte kunnat leva med de handlingar som vi begick när ni lät oss omslutas av mörkret. I frånvaron av idéns varma och bländande ljus hade vi kunnat se våra blodsbesudlade händer när vi försöker att ta oss genom våra vardagar.

En arbetsskada jag har, efter att ha arbetat som mediabevakare under flera år, är att jag börjat dölja mina händer när jag rör mig bland människor. När jag sätter mig på pendelbussen så gräver jag ned händerna i jackfickorna. Samtidigt kan jag fascinerat betrakta hur folk lämnar blodspår efter sig på allt som de berört. Men de tror fortfarande på idén, så de ser inte ens de blodiga avtrycken från sätena när de reser sig upp för att stiga av vid hållplatsen.

Jag har så länge jag kan minnas försökt att riva ned min omvärld Jag vill stå bland dess spillror och för första gången i mitt liv andas lugnt. Men trots detta har jag inte alltid varit fullt medveten om den värld som dolts av det som jag vill förstöra. Jag hade ibland sett glimtar som tillfälligt förstelnade mig av skräck, men samtidigt hade jag inte sett tillräckligt mycket för att jag skulle börja dölja mina händer av skam.

Men de otaliga dagstidningarna som lämnades av brevbärarna och tidningsutdelarna där jag bott, gjorde att jag sakteliga började att pussla ihop de olika glimtarna. Till sist gjorde det mig medveten om den synen som en dag skulle möta mig när jag väl stod där bland spillrorna. Sedan dess går jag med händerna i fickorna.

Fast den viktigaste lärdomen av att läsa de oändliga mängderna av nyhetsmaterial, var insikten om att idén som hjälper oss att tränga in i mörkret hela tiden byter skepnad. Den anpassar sig efter sin samtid för att underlätta vårt erövrande. När vi river ned ett av dess monument, har ett nytt redan rests till dess ära. Det är en ständigt pågående och flyktig process. Men det är en process som behöver mer mörker för att få ny näring, och nya monument för att älska sig själv. Så här fortsätter det än idag. För tillfället så finns mörkret i Irak och det är där som vi nu ser idén i sin nuvarande skepnad.

Vad handlar denna texten om? I sin mest precisa beskrivning så kan vi säga att den handlar om USA, det samtida USA som utgör hjärnan, hjärtat och lungorna i vår post-kommunistiska värld. Men mer generellt så handlar den om oss, om mig och om min dotter den dag då hon blir vuxen.

Det handlar om hur vi blir transfixerade, inte av USA, utan av vår bild av USA. En bild som påminner om, men som inte är beroende av vad som händer i Oklahoma eller Washington DC. Under tiden fortsätter de Amerikanska medborgarna att leva sina egna liv, och deras väpnade styrkor fortsätter att ockupera Irak. Ansvaret för detta semi-blinda tillstånd ligger hos oss själva och vår oförmåga.

Detta är att säga att vi har stirrat på den magiska bilden som USA utgör, och internaliserat drömmarna vi drömt om bilden, så att vi nu inte längre vet om att vi kan vrida på huvudet och se världen ur ett annat perspektiv.

Låt oss gå tillbaka till Joseph Conrads Mörkrets Hjärta:

But it was a beautiful piece of writing. The opening paragraph, however, in the light of later informaton, strikes me now as omnious. He began with the argument that we whites, from the point of development we had arrived at, ”must necessarily appear to them [savages] in the nature of supernatural beings – we approach them with the might as of a deity,” and so on, and so on. ”By the simple exercise of our will we can excert a power for good practically unbounded,” etc. etc. From that point he soared and took me with him. The peroration was magnificent, though difficult to remember, you know. It gave me the notion of an exotic Immensity ruled by an august Benevolence. It made me tingle with enthusiasm. This was the unbounded power of eloquence – of words – of burning noble words. There were no practical hints to interrupt the magic current of phrases, unless a kind of note at the foot of the last page, scrawled evidently much later, in an unsteady hand, may be regarded as the exposition of a method. It was very simple, and at the end of that moving appeal to every altruistic sentiment it blazed at you, luminous and terrifying, like a flash of lightning in a serene sky: ”Exterminate all the brutes!” (Conrad, 1902: s.72).

Detta stycke är relevant för oss på två distinkta men sammankopplade sätt. Dels beskriver stycket den sort av förtrollning som vi känner inför USA, fast texten beskriver även den brutala verklighet som är den krassa produkten av vårt älskade objekts hårda arbete.

Låt mig ge ett empiriskt exempel som visar på att de kopplingar jag gör faktiskt är hållbara:
Jag har ett fruktansvärt dåligt minne för detaljer. Mina hjärna är strukturerad för att svagt komma ihåg fragment och försöka pussla ihop dem. Men när det gäller detaljer så är jag oftast helt tom. Detta var ett stort problem för mig när jag studerade filosofi. Jag kunde ta mig genom ett verk, och så fort som jag lagt det ifrån mig kunde jag bara komma ihåg de översiktliga rörelserna, inte de specifika dansstegen. Denna aspekt av hur min hjärna fungerar har lett till två saker: dels en likgiltighet för detaljer, de kommer ändå bara att försvinna så fort som jag vänt mig om för att påbörja nästa sak; men även dels en besatthet att samla på mig skriftlig information i form av böcker, tidningsklipp, och anteckningar, för att på så sätt ha ett referensbibliotek om jag måste använda mig av ett minnesfragment.

Det är just på grund av denna minnestekniska konstruktion, som jag var väldigt skeptisk när jag inför att skriva denna artikel började att leta efter en tidningsartikel som jag läst för flera år sedan. Jag kom ihåg ett foto som fascinerade mig, men på grund av mitt minnes opålitlighet kunde jag aldrig tro att den bild som jag kunde frammana i mitt huvud faktiskt stämde överens med det verkliga fotografiet.

Det var ett fotografi av överste Nate Sassaman. Så som jag kom ihåg det var det ett förbryllande fotografi som levde i sitt egna universum. Sassaman stod i stram givakt och tittade upp i himmeln. Bakom honom var det en molnig himmel, men ett hål i molntäcket bildade en gloria ovanför hans huvud. Bakom den muskulösa kroppen kunde man skymta ett idylliserad Amerikanskt villasamhälle. Men det som gjorde minnet av bilden drömskt, var att jag kunde visualisera hur fotografiet var arrangerat. Den blå himmeln vad inklippt, husen i bakgrunden var suddiga renderingar av datormodeller, och skuggningen på Sassaman visade att han blivit fotograferad inomhus.

Jag kommer inte ihåg första gången jag läste om Sassaman. Jag kommer bara ihåg att i mitt arbete som mediabevakare dök hans namn upp ovanligt mycket i artiklar om det pågående kriget i Irak. Bland annat kommer jag ihåg Urban Hamids artiklar för Aftonbladet när han var inbäddad hos Sassamans trupper i Samarra. När Sassaman trädde fram i medialjuset så krackelerade bilden av den rättfärdiga ockupationen. Eller för att citera Hamid: ”I vintras följde jag ett amerikanskt förband i två veckor. Jag blev vittne till sextortyr, glåpord, dödshot, slag och sparkar. Soldaterna verkade njuta av övergreppen.”, (Hamid, 2004). När det i media dök upp uppgifter om att Amerikanska trupper hade kollektivt straffat ett samhälle efter att de blivit attackerade av rebeller, så visade det sig när man tittade närmare att det var Sassamans trupper. Och så fortsatte det. Sassamans namn dök upp i media, han blev bland annat intervjuad för ett av utrikesmagasinen på svensk teve. Varje gång så bröts illusionen av de stora idéernas USA och istället såg man en glimt av beväpnade män som försökte att utrota vildarna.

Bilden som jag letade efter, och artikeln som den ingick i, var dödsrunan för Sassamans karriär som militär. Sassaman hade avskedats från den Amerikanska militären efter att han försökt att mörka att hans soldater mördat en civil irakier. Den incidenten var egentligen inget som inte är rutinartat när människan försöker att tränga sig in i mörkrets hjärta. Två irakier hade på grund av att deras lastbil krånglat blivit tagna av en amerikansk patrull efter mörkrets inbrott. De amerikanska soldaterna bestämde sig för att putta ned de två unga männen i en kraftverksdamm för att lära dem en läxa. En av männen drunknade i den kraftiga strömmen. Dagen efter fortsatte de amerikanska soldaterna att patrullera, och en irakisk familj var nedslagen av sorg.

Men efter att den irakiska familjen faktisk försökt att få rätt mot ockupationsarmén, började en intern undersökning för att se vad det var som hade skett. I den slutgiltiga rättegången mot soldaterna som puttade ned de två irakiska männen i vattnet, så friades de från de allvarligaste anklagelserna. Anledningen var att det inte ansågs vara bevisat att den ene av männen hade dött. Det enda man hade var att familjen påstod det, och den Amerikanska armén var inte villig att gräva upp den påstådda graven av säkerhetsskäl. Eftersom det inte fanns en kropp, fanns det inte heller något mord som kunde bevisas.

Men under den interna utredningens gång hade det visat sig att truppernas befälhavare överste Sassaman hade försökt få soldaterna till att lämna falska vittnesmål för att skydda sig mot utredningen. Detta gjorde att Sassaman, en av de mest mytomspunna och beryktade Amerikanska befälhavarna fick en skriftlig reprimand, och valde att gå i pension.

För den breda allmänheten blev detaljerna kring denna händelse inte kända föränn New York Times publicerade en längre artikel om Nate Sassaman. Men denna dödsruna för en starkt uppåtgående militär karriär var förbryllande på flera sätt givet Sassamans dokumenterade beteende och hur hans karriär hade avslutats. Det fanns ett stort gap mellan det som beskrevs i artikeln, och den djupa beundran som sipprade fram mellan raderna och som utgjorde ramen för det fotografi som jag hade letat efter.

När jag väl hittade artikeln och fotografiet så visade det sig att mitt minne faktiskt hade varit korrekt denna gången. Jag hade kommit ihåg fotografiet så som det såg ut. Och när jag väl hade det framför mig hade jag fortfarande svårt att tro att det verkligen existerade. I all sin kitsch, är fotografiet ett bevis på hur vi glorifierar vår egen ondska för att kunna rättfärdiga att vi beger oss in i mörkret. Fotografiet inte så mycket ett fotografi av Sassaman som militär, utan en bild där Sassaman får personifiera Kurtz och vår kärlek till hans försök att utrota vildarna.

Ett stycke som är nödvändigt ifall vi ska förstå oss själva kommer från Cesaire, denne västindiske poet som undervisade och inspirerade Franz Fanon:

Yes, it would be worthwile to study clinically, in detail, the steps taken by Hitler and Hitlerism and to reveal to the very distinguished, very humanistic, very Christian bourgeois of the twentieth century that without his being aware of it, he has a Hitler inside him, that Hitler inhabits him, that Hitler is his demon, that if he rails against him, he is being inconsistent and that, at bottom, what he cannpt forgive Hitler for is not crime in itself, the crime against man, it is not the humiliation of man as such, it is the crime against the white man, the humiliation of the white man, and the fact that he applied to Europe colonialist procedures which until then has been reserved exclusively for the Arabs of Algeria, the coolies of India, and the blacks of Africa. (Williams,1993: s.174).

På ytan är dessa ord så pass vansinniga att vi avvisar dem direkt. I den spegelbild som vi ser av oss själva i ljuset från tv-apparaten kan vi lugna oss. Men orden är inte vansinniga för att de inte stämmer överens med verkligheten, utan för att de hotar idén. Cesaires bittra ord hotar idén för att de är korrekta.

Den enkla sanningen är att vi vet om allt detta. Vad som har sagts här är ingenting nytt överhuvudtaget. Det finns nedskrivet och dokumenterat. Vi kan hitta fragment av detta i våra bokhyllor, bland tidningsställen i mataffärerna. Listan kan göras lång. Mycket längre. Allt finns där framför våra ögon. Men glorifieringen och färden längs med floden fortsätter. I Denver så bjuds Nathan Sassaman in för att tala om sitt liv och sin karriär som tog honom in i mörkret. När vi tittar på inbjudningsbladet kan vi läsa:

When I spoke to the Colonel I ended our conversation by saying, ”Thank you, Colonel, for your service to America.” You will want to do the same thing when Colonel Nathan Sassaman, awarded the Bronze Star for valor in combat, speaks to The Denver Forum Thursday, November 17. (Mitrovich, 2006).

Det är där vi står nu. Vi beger oss sakta in i mörkret, och för att skydda oss själva så hyllar vi de som har blod på händerna. När en amerikansk officer berättar att man måste misshandla fångar för at Irakierna bara förstår våld, så nickar vi bekymrat (Filkins, 2005). Vi håller på att anamma deras sätt att se på världen. Den Svenska militären har numera en offensiv mediastrategi. De har familjevänliga-events runtom landet där man på säkert håll kan beskåda militära övningar. Vår militär ägnar nu tid och resurser till att producera reklamfilmer som berättar för oss att man måste bege sig utomlands för att kunna försvara Sverige. Svenska legoknektar som dör i Baghdad beskrivs av media som offer för terrorister. De reklamfinansierade tv-kanalerna visar dokumentärserier gjorda i samarbete med den militär skall granskas. Vi håller sakta på att bege oss in mot mörkrets hjärta. Resten kommer att följa med: våldtäkterna, morden och mardrömmarna.

Vad ska vi då göra? Hata oss själva för vår likgiltighet. Hata oss själva för att vi blir upprörda över vad tortyren gör med oss, inte vad de gör med offrena. Vi måste läsa Franz Fanons kritik mot de Franska intellektuella som protesterade mot tortyren av Algerier för att den solkade ned republiken, och förstå att Fanons kritik även gäller oss. Vår objektifiering av offrena för att spä på vår självömkan, visar att vi fortfarande inte gett upp om att nå ända fram till mörkrets hjärta.

Vi blir upprörda när vi ser de sönderbombade städerna. Vi vill gråta när vi ser offrena för det våld som ockupationen oundvikligen för med sig. Men vi vill inte betala ett pris för att få ett slut på det hela. Där går gränsen för vår medmänsklighet. Vi fortsätter istället att konsumera i tystnad, hoppandes att det ska vara över nästa gång vi öppnar ögonen.

Vi måste skaffa oss bättre fantasi, så att vi kan drömma oss bortom denna världen. Som det är nu är vi fångna i vår mardröm och kan inte ta oss ur. Istället för att försöka hitta en utgång, en egen väg, sitter vi och tittar fascinerat på. Att den Amerikanska drömmen tagit över våra liv, är en funktion av det kapitalistiska samhället, men det är även ett grammatiskt problem. Det är det som är den hemska sanningen: det är ett grammatiskt problem.

A picture held us captive. And we could not get outside it, for it lay in our language and language seemed to repeat it to us inexorably (Wittgenstein, 1921, §115)

Återigen finns det inget nytt att säga. Det som behövs sägas har redan sagts. Det vi kan göra är att pussla ihop bitarna.

+ + +

Litteratur
Conrad, Joseph, 1902: Heart of Darkness; Penguin Books.
Filkins, Dexter, 2005: The Fall of the Warrior King; The New York Times
Hamid, Urban, 2004: De Njuter av att förnedra; Aftonbladet.
Lundberg, Kristian, 2006: Malmömannen; Symposion.
Mitrovich, George, 2006: The Denver Forum Proudly Presents: Colonel Nathan Sassaman; www.thedenverforum.com.
Williams, Patrick & Chriman, Laura, 1993: Colonial Discourse and Post-Colonial Theory; Harvester Wheatsheaf.
Wittgenstein, Ludvig, 1921: Philosophical Investigations; Blackwell.

+ + +

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

Inom den akademiska världen har det under de senaste decennierna pågått en segdragen kamp om språket som verktyg. Postmodernismen och dess utlöpare har ansetts hota den moderna analytiska filosofin som försökt att hitta ett uttryck för det objektiva språket i arvet efter den logiska positivismen. Objektivismens försvarare har gått i den traditionella Platoniska fåran med sina försök att hitta ett språk som går bortom vår vardagliga kontingens och kontextbundenhet. Subjektivisterna har istället betonad vikten av perspektiv samt en medvetenhet om fördomar och den hermeneutiska horisonten. Detta är något som har fått många kritiker att mana till besinning. Filosofer och statsvetare har varit rädda för att om språket blir för privat, för flyktigt, kommer det sociala limmet att luckras upp. Detta skulle skapa ännu fler och starkare spänningar i de liberala demokratier som redan har reella problem att förverkliga tanken om pluralism.

Det kulturkrig som pågick på inom den akademiska sfären blev starkare och starkare allt eftersom att åren förflöt. Postmodernisterna lyckades att skjuta fram sina positioner inom flera humanistiska och sammhällsvetenskapliga ämnen. Men efter den direktsända terrorn den 11 September proklamerade den Amerikanska tidningen The Times det att den Ironiska Tidsåldern tog slut samtidigt som World Trade Center tornen kollapsade till marken:

One good thing could come from this horror: it could spell the end of the age of irony. For some 30 years–roughly as long as the Twin Towers were upright–the good folks in charge of America’s intellectual life have insisted that nothing was to be believed in or taken seriously. Nothing was real. With a giggle and a smirk, our chattering classes–our columnists and pop culture makers–declared that detachment and personal whimsy were the necessary tools for an oh-so-cool life. Who but a slobbering bumpkin would think, ”I feel your pain”? The ironists, seeing through everything, made it difficult for anyone to see anything. The consequence of thinking that nothing is real–apart from prancing around in an air of vain stupidity–is that one will not know the difference between a joke and a menace. (Rosenblatt, 2001)

Det antogs att genom chocken och smärtan hade det uppstått en situation där det var omöjligt att fortsätta de postmoderna akademiska lekarna med identitet och dekonstruktion. De fallande kropparna från tvillingtornen ställde moraliska krav på oss som medmänniskor. De glidande språkliga beskrivningarna skulle få stå tillbaka för en realism som hakade fast i den värld som vi lever i. I efterhand tycktes det som om Norman Geras varning, gentemot Richard Rortys postmoderna filosofi, fick en obehaglig aktualitet: ”If there is no truth, there is no injustice. [...] Morally and politically, therefore, anything goes.” (Geras, 1995: s.107)

Ytterligare ett exempel på den hätskhet som förstärktes gentemot de postmodernistiska intellektuella efter den 9/11, var den mediala reaktionen när Jaques Derrida dog i oktober 2004. Bland annat New York Times hade en småsint dödsruna med rubriken Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74, (Kandell, 2004). Även Wall Street Journal frångick seden av visa den döde respekt, och publicerade även den en väldigt kritisk dödsruna för Derrida. Även om det i sig var ett etikettsbrott mer än något annat, var det ändock en indikation på en omvärderad syn på postmodernismen.

Men det finns flera goda argument för att denna realismens seger över postmodernismen endast var temporär. Mycket förändrades efter den 11 september, men språkets grundläggande struktur och kapacitet kraschade inte den där höstmorgonen i New York. Språket har fortfarande en väldigt stor elastisk kapacitet, och det verkar ha en oförmåga att haka fast i världen så som realisterna hoppas på.

Inom vår massmediala värld och dess fokusering på yta, används språkets elasticitet ofta till olika politiska syften. Ett exempel på detta är att en gammal företeelse eller ett utjänat koncept kan vitaliseras genom att beskrivas om, och sedan presenteras för offentligheten som någonting nytt. På så sätt kan man överge det gamla bagaget och ändock behålla de delar som man vill använda för sina syften. Denna politiska strategi överlevde den 11 September, och är om möjligt ännu mer effektiv nu i vår post-ironiska värld eftersom vi inte förväntar oss den.

Den som har några tjugor kronor till övers, kan förslagsvis gå och köpa ett begagnat exemplar av Sven Lindqvists Nu dog du (Albert Bonniers Förlag, 1999). Om möjligt i den inbundna utgåvan. Det surrealistiska omslaget gör sig faktiskt bättre i det större formatet, jämfört med det lilla pocketformatet. Boken som utforskar flygbombningens historia och ambitionerna hos förespråkarna, är relevant eftersom den sätter upptakten till invasionen av Irak i perspektiv.

I slutet av Januari 2003 så rapporterade Amerikanska CBS News om att Bush-administrationen planerade att använda sig av en ny militär strategi som döpts till ‘Shock and Awe’. Tanken var att överväldiga den Irakiska diktaturen och dess militär med en sådan militär överlägsenhet, genom massiva och precisa flygbombningar, att man skulle förlama den och framtvinga en snabb kapitulation. Genom att överskölja landet i ett regn av kryssningsmissiler skulle man förstöra fiendens vilja till att slåss, istället för att förstöra de militära styrkorna. Den första dagen skulle mellan 300 och 400 kryssningsmissiler skickas mot mål i Irak. Detta var fler än antalet kryssningsmissiler som användes under hela Gulfkriget 1991. Dag två skulle man skicka iväg lika många kryssningsmissiler till. Den explicita ambitionen var att undvika ett markkrig överhuvudtaget.

Den läsare som förstrött bläddrar genom Nu dog du i väntan på att ockupationen nu några år senare ska ta slut, kommer snabbt märka att Shock and Awe inte var något nytt. Det är samma ambitioner och förhoppningar som funnits sedan flygbombningen utvecklades som militär strategi för ungefär 100 år sedan. Det mest konkreta som har hänt är att man har gett det ett nytt namn. Sven Lindqvist tar upp Ray Nortons roman ‘The Vanishing Fleets‘ från 1908, som ett exempel på drömmen om en oöverträffad militär överlägsenhet som en garant för freden och det förlustfria kriget. I boken går Japan och Kina till attack mot USA. Men USAs hemliga supervapen leder till en villkorslös kapitulation då man inser att det inte går att tävla mot västs teknologiska överlägsenhet. USA i förbund med Storbritannien förbjuder sedan krig, och den eviga freden övervakas sedan med jättelika flygplan som kan leverera total förintelse mot vem som helst.

Det första flygbombardemanget i historien utfördes av Italien, november 1911, mot några oaser utanför Tripolis. Flyganfallet, som ansågs vara en vedergällningsaktion, skall nog klassificeras som symptomatiskt för flyganfallet som koncept och tron på vikten av teknologisk överlägsenhet. Tre dagar efter flyganfallet deklarerade Italien att kriget var över. En deklaration som skulle visa sig vara förhastad. Tvärtemot vad man hade hoppats på, så hade bomberna ingen civiliserande eller fredsbringande effekt på sina mottagare. Även om Tripoliskriget ansågs officiellt sett vara över, fortsatte det Arabiska motståndet på samma sätt som de Italienska bomberna fortsatte att falla.

Men trots detta har retoriken kring Shock and Awe inte rönt någon större uppmärksamhet i massmedia. Det höjdes bekymrade röster, på samma sätt som det görs i alla krig. Den Amerikanska militären utfäste samma löften som alla krigsmakter gjort under bombningens historia: bombningen kommer att bringa fred, civilbefolkningen kommer att besparas och det kostnad som kommer att uppstå är ändock mindre om ett konventionellt krig uppstått. Men ingen påpekade på ett seriöst sätt att detta är vad vi alltid har försökt att intala oss själva innan bombningarna påbörjas. Shock and Awe var bara ännu ett steg i en tradition som vi känner allt för väl till.

Ett annat exempel på en effektiv omskrivning, trots vår post-ironiska era, kom in i det massmediala fokuset i slutet av 2002. Det var The Washington Post som publicerade en artikel om den Amerikanska flygbasen i Bagram, Afghanistan, och de fångar som hölls och som fortfarande hålls där i koppling till kriget mot terrorism. Allt som allt beräknades det då att USA höll cirka 3000 fångar i anknytning till kriget mot terrorismen på olika baser runt om i världen. I artikeln nämndes det hur de fångar som inte samarbetade under förhören utsattes för en teknik som på Engelska kallas för ‘Stress and Duress’. Detta inkluderar att de får stå i obekväma och smärtsamma ställningar under längre tider, eller att de utsätts för starka ljud eller ljus så att de förnekas sömn. Personer som intervjuades för artikeln konfirmerade även att fångar förbereddes ibland för förhör genom att de misshandlades för att på så sätt göra dem mer samarbetsvilliga under förhören.

I artikeln gjordes det en åtskillnad mellan den förhörsteknik som enligt The Washington Post utförs av CIA agenter och det som normalt sett anses vara tortyr, ett förfarande och som den Amerikanska administrationen bestämt förnekade att de använde sig av. Som ytterligare en indikering på en reell distinktion mellan Stress and Duress och tortyr, nämndes de anklagelser gentemot att USA skulle lämna över icke-sammarbetsvilliga fångar till ett tredje land som inte är lika nogräknade med att följa FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. När artikelns innehåll började att dyka upp i olika media runt om i världen, gick den Amerikanska administrationen ut och förnekade officiellt att USA skulle använda sig av tortyr, och påpekade att fångarna behandlades humant.

Men enligt FNs konvention emot tortyr, definieras tortyr så som fysisk eller psykisk smärta eller lidande som åsamkas en person för att få information eller bestraffa denne. Artikel 2 specificerar att det inte finns några exceptionella omständigheter som skulle under några omständigheter rättfärdigar tortyr. Artikel 3 specificerar att ett land får inte heller utlämna en fånge till ett tredje land där det finns anledning till att misstänka att denne skulle utsättas för tortyr. Distinktionen mellan Stress and Duress, överlämning till tredje part, och tortyr är med andra ord mer en rökridå än substantiell.

För den som läser det som skrivits om tortyr, blir det snabbt klart att Stress and Duress inte är några nya förhörsmetoder, utan en fortsättning på tortyrmetoder som har en flerhundraårig historia. Darius Rejalis Torture and Democracy är för tillfället den mest kompletta sammanställningen av moderna tortyrmetoder. I en direkt kommentar till diskussionen om Stress and Duress, kommenterar Rejali att de olika komponenterna ansågs vara tortyr och krigsbrott i rättegångarna efter andra världskriget, och när kommunistiska regimer använde samma metoder mot fångar, (Rejali, 2007: s.357). Den förhörsmetod som blivit mest omskriven i diskussionerna kring den nya förbättrade förhörsmetoderna är simulerad drunkning, som på engelska kallas för Waterboarding. Istället för att vara en ny version, är detta en tortyrmetod som Holland använde på 1600-talet, och som i modern tid har använts bland annat under Vietnamkriget av Amerikanska trupper, (Rejali, 2007: s.176, 281). Från ett juridiskt perspektiv finns det inte heller någon gråzon att prata om. 1947 dömdes flera Japanska officerare av en krigstribunal för att ha utfört waterboarding på Amerikanska fångar.

Det är intressant att notera att omskrivning som strategi verkar fungera förvånansvärt väl, trots att det sägs att vi lever i en post-ironisk värld där sådana strategier inte skall vara gångbara längre. Förutom de parter som vanligtvis brukar höja en varnande röst, såsom Amnesty International och Human Rights Watch, var det uppseendeväckande tyst om de påståenden som the Washington Post publicerade. Påståenden som nu har substantierats. Men även om alla fakta ligger framför våra ögon, så har de ingen effekt på hur vi rör oss i världen. Nu, ett antal år efter att Kriget mot Terror inleddes, finns det tillräckligt med bevis och ögonvittnesskildringar för att vi inte ska kunna säga att vi ingenting vet. Men ändock vägrar vi hårdnackat att agera enligt det som vi till faktum vet. Och det verkar som det mest effektiva försvaret vi har mot vår vetskap, just är fantasin om att vi skulle leva i en post-ironisk värld.

De lärdomar som man kan ta med sig från dessa fall, är dels att världen kanske ändå inte har förändrat sig på något drastiskt sätt sedan den 11 September. Det är samma vardag som tynger ned oss mot vardagen. Vi bör nog även hålla i minnet, att det bästa sättet för en aktör att gömma ett smutsigt och blodigt byke, är att lägga det så att vi ser det, mitt i det öppna, och sedan berätta för oss att det egentligen är rent. Även om det på ytan låter som en absurd strategi, kan man inte undgå faktumet att strategin faktiskt fungerar. Det är så vi fungerar. Det är så vi vill fungera. Men den viktigaste lärdomen är nog att trots våra Platonska drömmar, är kanske den postmoderna filosofin mer användbara för att förstå vår samtida politik än vad vi vill medge.

Trots de varningar som finns gentemot sofism och ytlighet, verkar den vara bättre anpassad för den smutsiga realpolitiken som fortfarande sipprar ur våra porer.

+ + +

Litteratur:
Geras, Norman, 1995: Solidarity in the Conversation of Humankind; Verso.
Kandell, Jonathan, October 10 2004: ‘Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74′; New York Times
Lindqvist, Sven, 1999: Nu dog du. Albert Bonniers Förlag.
CBSNews.com, Jan 24, 2003: ‘Iraq Faces Massive U.S. Missile Barrage’.
Washington Post, December 26, 2002: ‘U.S Decries Abuse but Defends Interrogations’.
Rejali, Darius, 2007: Torture and Democracy. Princeton University Press.
Rosenblatt, Roger. Sep 16, 2001: ‘The Age of Irony Comes to an End’ , Times.com

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, samhälle, tortyr, kriget mot terrorismen, acceptans, demokrati, afghanistan, operation artemis, irak, 9/11 och politik.