Photo: MOHAMMED ABED/AFP/Getty Images.

Vapnen har tystnat i Gaza. Ibland hörs sprid eldgivning från fartyg. Men sakta börjar livet återkomma. Med det så återuppstår den svaga förhoppningen om en avlägsen möjlighet till dialog och förståelse. Fast samtidigt som vi kan värmas av denna förhoppning måste vi vända oss inåt. Vi måste gå tillbaka till det som vi sa under krigets tre veckor. Anledningen är att nu när vi börjar se kriget och förödelsen på avstånd, så kommer vi att förvränga våra minnen och i efterhand försöka rättfärdiga det som inte gick att rättfärdigas. Men för offrens skull får vi inte tillåta oss att göra det. Vi måste vara ärliga med att det vi efteråt kan förmå oss att erkänna, är det som vi inte ville uttala medan bomberna föll över Gaza.

Den 17:e januari hade Sydsvenskan en ledarartikel som behandlade medias bevakning av kriget i Gaza. Utgångspunkten var den infantila plattityd som vi alltid säger när vapnen fått börja tala igen: Sanningen är krigets första offer. Som exempel tog Mats Skogkär påståendena att IDF använt vit fosfor mot civila palestinier och att de avsiktligt skjutit på ambulanser. Sedan fortsatte Skogkär:

”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkotter och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen. (Sydsvenskan 090117)

Den 10: januari släppte Human Rights Watch ett uttalande där de uppmanade Israel att sluta använda vit fosfor i tätbebyggda områden på Gazaremsan. HRW konstaterade att det är tillåtet att använda vit fosfor i militärt syfte för att skapa rödridåer, men att detta inte får göras när civila är i närheten, så som i tät bebyggelse. Två dagar senare så kom rapporter från Nassersjukhuset i Gaza om att de får ta emot fler än 50 patienter med svåra brännskador. Läkarna sade att efter vad de kunde se så handlade det om brännskador från vit fosfor.

Detta är grundbultarna i vad Mats Skogkär anser vara en av de stora lögnerna kring kriget i Gaza. För att visa på felaktigheten i påståendena att IDF använde fosfor mot civila hänvisar han till uttalanden från Röda Korset:

I tisdags sade Peter Herby vid ICRC till nyhetsbyrån AP att Israel av allt att döma använt fosforammunition lagligt, för att skapa rök eller lysa upp ett mål, att detta inte är ovanligt i strid, och att ICRC inte hittat bevis ”som antyder att det används på något annat sätt”. I onsdags konstaterade så ICRC:s chef Jakob Kellenberger, efter att ha besökt Gazaremsan, att han inte sett ”några bevis” för att någon där skadats av fosforbomber.

Efter det referatet konstaterar Skogkär att det bara är påståendena från HRW och palestinska vittnesmål som fått utrymme i media, samtidigt som ICRC:s uttalanden inte fått någon spridning. Med det anser sig Skogkär ha visat på att påståendena om användandet av fosfor mot civila är lögnaktiga och koncentrerar sig sedan på vad han anser vara den andra lögnen.

[...]

Återigen är det mörkt ute. Det ger mig ro. En hel stad håller på att gå och lägga sig. Jag andas lugnt och snusdosan ligger mellan tangentbordet och skärmen. I sitt rum ligger en flicka som i alldeles för tidig ålder börjat försöka greppa vår ändlighet och vår maktlöshet inför döden. När hon skulle borsta tänderna kom insikten om att hennes farmor förr eller senare skulle dö över henne och hon brast ut i gråt.

[...]

Samma dag som Mats Skogkärs ledarartikel publicerades i Sydsvenskan så bombades UNRWA:s skola i Beit Lahiya. Den träffades av flera fosforgranater, två människor dog och 14 personer fick brännskador. Medan nästan alla bilder av fosforgranater som användes i Gaza visade avlägsna luftkrevader, kom det i och med attacken på skolan fram bilder från nedslagsplatsen vid tillfället för attacken.

Det går inte att säga att bilderna talar sitt eget språk. Det är svårt att sätta ord på det man ser. Ett bokstavligt regn av brinnande fragment. Hastigheten får bitarna till att studsa i en oförutsägbar riktning. Vita strimmor över himlen efter fosforns rökutveckling. Människor som springer desperat för att undvika det dödliga regnet.

Nu när kriget är över och Israeliska trupper dragit sig tillbaka, har IDF slutligen erkänt att man använt fosforgranater i brott mot internationell lag under kriget. Detta efter att envist under större delen av krigets gång förnekat att man överhuvudtaget använt fosforgranater på något sätt. Det man erkänner nu är att möjligtvis 20 av 200 fosforgranater kan ha använts på ett olagligt sätt. Resterande 180 granater har riktats mot militära mål. Men utöver det har man använt sig av fosforgranater för att lägga rökridåer.

Det vi dock måste hålla i minnet är att Israel gör flera distinktioner som vi inte bör göra. Det är tillåtet att använda fosfor mot militära mål. Men militären måste fortfarande skydda civilbefolkningen. Det är under alla omständigheter förbjudet att använda fosforgranater mot militära mål som befinner sig där civila finns. Även fosforbaserade rökgranater är otillåtet i tätbebyggelse där civila finns. Användandet av fosforgranater för att skapa rök är begränsat av internationell humanitär lag som kräver att man skiljer mellan civila och militära mål, samt att civila skyddas. Denna typ av rökgranater har starka sekundära effekter genom att de fosforimpregnerade fragmenten som skapar rök, antänds när fosforn kommer i kontakt med syre och brinner intensivt. De nära tvåhundra fragmenten, som vid en luftkrevad sprider sig över ett område stort som en fotbollsplan, kan döda människor och antända bränder.

[...]

Men vi måste nu i ärlighetens namn ställa oss ett antal frågor: Hade vi kunnat veta detta innan attacken mot skolan i Beith Lahiya och IDF:s partiella erkännande? Fanns det någon anledning för oss att misstro de uttalanden utav Röda Korset som Mats Skogkär pekade på? Kunde vi under krigets gång veta det som vi nu är smärtsamt medvetna om?

På alla punkter måste vi för vår egen och offrens skull svara ja. Redan från krigets första dag fick vi se bilder av de magnifika vita krevaderna som letade sig ned mot marken. På det stora flertalet utav bilderna sprängdes granaterna över tät bebyggelse. Det var inte en enstaka bild, utan det var bilder som kom om och om igen varje dag. Bilden som illustrerade Under en mörk himmel togs någon dag innan dikten publicerades den 10:e januari. Den bilden är bara en av många för oss tillgängliga bilder som visade att fosforgranater otvetydigt användes på civila områden.

Vi skulle inte heller ha låtit oss betryggats av IDF:s talesmän, som efter påtryckningar, lugnande sade att de bara använde rökgranater. Istället hade vi kunnat ta till oss den information som finns tillgänglig: hur stora de sekundära effekterna hos fosforbaserade rökgranater är; hur stor och oförutsägbar spridningen på en luftkrevad är; vad internationell humanitär lag säger om kravet att skydda den civila befolkningen. Vi skulle ha frågat oss vad den militära nyttan av att lägga en rökridå i tätbebyggelse på natten är i jämförelse med det lidande som den civila befolkningen under de brinnande fragmenten får utstå. Det borde inte ha varit med förvåning som vi konstaterade att de som dog och brändes vid attacken mot skolan i Beith Lahiya, gjorde det på grund av en rökgranat,

De uttalanden som ICRC bland annat gjorde den 13:e januari borde vi ha tagit med skepsis. Vi borde ha påmint oss själva om att Röda Korset aldrig gör offentliga uttalanden om brott mot Genèvekonventionen, utan samtalar direkt med den berörda parten. Richard Herby har också tagit avstånd från påståendena att han skulle ha uttalat sig om legaliteten av Israels användande av fosfor i Gaza. Men framför allt: även om Röda Korset hade gjort dessa uttalanden, så borde vi haft styrkan och modet att erkänna det som vi såg. Det fanns aldrig någon reell diskussion om huruvida Israel använde fosfor, eller huruvida det sättet som de använde granaterna var olagligt.

Allting låg öppet för oss.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, krig, mellanöstern, israel, palestina, fosfor, white phosphorus, idf, icrc, human rights watch, mats skogkär, krigsbrott, gaza, unrwa

Angreppskriget mot Gaza har pågått i mer än fyra veckor och ännu tycks inget slut stå att finna, trots att en bräcklig vapenvila nu inletts får väl tilläggas. Ända sedan slutet av december förra året har israeliska flottstridskrafter, helikoptrar och stridsflygplan avfyrat sin dödliga last mot en av världens allra mest tätbefolkade områden; Gaza. Sedan några veckor så deltar även israelisk marktrupp med uppbackning av stridsvagnar och artilleri. Hittills har över tusentalet palestinier fått sätta livet till varav nära nog hälften varit civila offer och av dessa har en skrämmande stor andel varit barn. Antalet sårade är mångdubbelt fler och talar vi om flyktingar så ökar siffrorna markant. Samtidigt uppgår de israeliska dödstalen till över tiotalet offer varav tre stycken varit civila offer.

Antalet palestinska offer i relation till de israeliska gör det smaklöst att tala om ett försvarskrig, precis som att det är omöjligt att avfärda anklagelsen om att det är en veritabel massaker som pågått i och runt Gaza City. Proportionerna visar tydligt på hur illa ställt det är med försvaret för Israels fredande av sina territoriella krav och skyddet av sina medborgare. Operation Cast Lead (Gjutet bly) som detta totala krig kallats är egentligen inget nytt – det är en fortsättning på den krigsföring som Israel utövat mot sina egna medborgare och omkringliggande nationer under decennier. Attackerna mot Hizbollah under kriget i södra Libanon 2006 var lika proportionerligt snedvridet med oerhört höga siffror av civila offer och där stridsområdet hela tiden utökades till långt fler mål än de legitima.

* * *

De manifestationer och protester som hållits runt om i världen mot Israels angrepp mot Gaza har samlat hundratusentals deltagare. Kärnan i protesterna har handlat om att det måste bli ett stopp på den humanitära katastrof som redan innan Israels angrepp var ett faktum i denna stängda del av Israel och de palestinska territorierna. Enbart i Sverige var det tiotusentals demonstranter som gjorde sin röst hörd. Men dödandet kommer att fortsätta och det internationella samfundet står handfallet inför det som sker i Gaza. Protesterna från fredsrörelsen och (som klichén bjuder) vänstern har på sina platser tagit sig våldsamma uttryck, medan de borgerliga tidningarnas ledarsidor här hemma i Sverige har gjort motståndet till kriget till en partipolitisk stridsfråga och (som klichén åter bjuder) stödet till Israel är orubbat. Socialdemokraters deltagande och tal vid de möten som hölls under den första protesthelgen mot kriget blandas bort till förmån för att dessa deltog vid demonstrationer och manifestationer där det förekom flaggor med motiv som signalerade stöd till Hamas och Hizbollah. Medan det mänskliga lidandet ökar för varje timme som går i den ghettoliknande tillvaro som nu också är en stridszon så väljer svenska ledarsidor och borgerliga debattörer att fokusera på vilka flaggor som fanns i folkvimlet då protesterna mot en krigförande nations framfart i tätbefolkat område och vad detta deltagande från SAP möjligen signalerar i den svenska politikens sandlåda. Skuldbeläggandet från israelvännerna kopplas till det islamistiska Hamas (i Libanon 2006 var det kopplat till Hizbollah, se: Kulturella fåror 1 & 2) som blir fokus istället för det lidande som en civil befolkning tvingas försöka överleva och som är manifestationernas verkliga syfte. Demonstranterna som höjer sina flaggor till förmån för Hizbollah och Hamas och ropar att Gud Är Stor vräker manifestationens möjligheter över bord. Man blandar så bort korten samtidigt som en humanitär katastrof i Gaza förvärras för varje minut som går utan tillgång till vatten, förnödenheter, el och läkemedel.

Samtidigt som dessa skiftningar i det offentliga samtalet sker så ökar hoten och attackerna mot judar i Sverige. Först ut var två brandattentat mot den judiska församlingen i Helsingborg. Sedan brändes ett kapell som var knutet till synagogan i Malmö. Hur många hot som riktats mot enskilda judar eller församlingar i Sverige vet jag inte. När antisemitismen åter visar sitt vidriga anlete så kan vi inte avfärda detta som tecken på frustration eller som några osmakliga pojkstreck – vi måste identifiera dessa angrepp som antijudiska attacker och som sådana se dem frikopplade från de händelserna som sker i konflikten i Israel/Palestina – även om den utlösande faktorn är frustration och desperation född ur sagda konflikt. För gör vi inte det, om vi inte identifierar detta för vad det är, så har liberalerna lyckats med sina försök att blanda bort korten då fredsrörelsens kritik av Israels politik likställs med antisemitism. Om vi inte sätter stopp för dessa medeltida praktiker så har vi åter givit in för den irrationella känslostormen som senast resulterade i pogromer och förintelse. Kritiken av Israels politiska ageranden kan inte tillåtas få sådana konsekvenser.

* * *

För en tid sedan skrev jag en text i samband med att staten Israel firade sina sextio år som nation. Texten var en lekmans ikonografiska läsning av den klassiska bilden av Leila Khaled där hon sitter med böjt huvud och håller en Kalasjnikov i sin famn. Det var en text som handlade mer om kampen för ett fritt Palestina än vad det var en ikonografisk läsning. Jag avslutade den texten med en kommentar till Israels firande, där jag tog fasta på det absurda i att göra kritiken av den apartheidpolitik som den israeliska regimen bedriver till något som kan beskrivas som Israelhat. Precis som att kritiken av de koloniala äventyren i Afghanistan och Irak beskrivs som något så banalt som irrationellt USA-hat. Det bärande i min kritiska kommentar var att allt tal om en tvåstatslösning är defaistiskt och aldrig kommer leda till fred i regionen. Det var min åsikt då och är så än idag. Det är också därför som jag känner att situationen här hemma i Sverige, i tryckvågorna efter Hamas raketattacker mot södra Israel och den israeliska krigsmaktens angrepp mot Gaza, är på väg att spåra ur. Det är för mig nödvändigt att göra mina ståndpunkter tydliga i denna text, för att missförstå är inte alltid en konsekvens av att faktiskt inte förstå, det kan också vara något som sker av ren illvilja.

Den nuvarande situationen i konflikten tillåter inte the blame game utan måste handla om att minimera det mänskliga lidandet både för stunden och i det långa loppet. En vapenvila är nödvändig för att kunna behandla den humanitära katastrof som uppstått i kölvattnet av krigshandlingarna mellan Hamas och Israel, men vad som är yttermera nödvändigt är en vilja att faktiskt försöka lösa konflikten i grunden. Inte att enbart behandla de senast uppkomna såren utan att verkligen se till att såren läker OCH att de inte ska behöva uppstå igen. Detta borde vara fokus för en fredsprocess men istället talar man hellre om amputation och åderlåtning.

Ali Abunimahs bok, One country: A bold proposal to end the Israeli-Palestinian impasse (Metropolitan Books – Henry Holt and Company, 2006), närmar sig den pågående konflikten ur ett perspektiv som idag allt mer sällan hörs i samtalet om Israel och Palestina. Visserligen framhålls det att Israel är den enda demokratin i regionen – något som på intet sätt kan vara rimligt att påstå om man ser till hur denna demokrati kränker sina medborgares rättigheter dagligen – men det är den vägen som är den enda möjligheten för en varaktig fred och för att en helandeprocess ska kunna vara möjlig. Ali Abunimah förordar att den enda vägen till fred är att israeliska judar och palestinier får samma rättigheter och skyldigheter inom en och samma statsbildning; inte en judisk stat och inte heller en palestinsk stat. Han talar om en stat – om ett land för både judar och palestinier. Det låter utopiskt och som sådan en omöjlighet. Men när jag läser Abunimahs bok så finner jag att jag haft rätt i min hållning att en gemensam stat är den enda vägen framåt. Abunimah beskriver på ett ställe i boken tvåstatslösningen på följande vis:

Two peoples are locked in a struggle over legitimate control of the country and everything implied in that control. On both sides the ideals are so strongly held that rather than change them to fit the reality of the situation, both peoples propose solutions to change the reality. This is essentially what all the two-state plans have attempted to do: Shift some settlers here, force Palestinians over there, bridge this unbridgeable wedge of land, keep refugees far away, and hope that with enough walls and security forces an edifice built on injustice, explusion, inadequate resources, and discriination can be kept from collapse. (Abunimah:104-105)

Hans alternativ är något helt annat än vad den flitigt citerade fredsduvan Amos Oz förordar med sin tvåstatsiver. Istället för att ge upp och i förlängningen förvärra konflikten med en tvåstatslösning så menar Ali Abunimah att en enstatslösning närmar sig flera av de konflikthärdarna som idag står som hinder för en varaktig fred; de efter 1967 byggda judiska bosättningarnas vara, de palestinska flyktingarnas rättigheter och trätan över vem som ska få Jerusalem skulle med en verkligt demokratisk statsbildning kunna vara minnen blott. Självklart hävdar inte Abunimah att det skulle vara något enkelt projekt genomfört i en handvändning, tvärtom så är det ett projekt som inbegriper olösta frågor om skuld, privat ägande, historisk besittningsrätt, skadeståndskrav och rättsprocesser. Dock för Abunimah fram flertalet exempel på att detta är en möjlighet snarare än en naiv fantasi. Han hämtar sina argument från fraktioner inom både den sionistiska rörelsen före Israels bildande och från PLO på 1960-talet. Ali Abunimah hävdar att en enstatslösning:

[…] offers the potential to deterritorialize the conflict and neutralize demography and ethnicity as a source of political power and legitimacy. There are many ways to imagine how such a state might be constituted. It could, for instance, be a federation or a unitary state; it could adopt a parliamentary or presidential system. (Abunimah:109)

Abunimah menar vidare att det inte behöver vara så att om en verkligt demokratisk enstatslösning skulle komma till stånd så innebär inte detta att de två majoritetskulturerna i Israel-Palestina skulle behöva innebära rent etniskt uppbyggda politiska partier och allianser. Traditionellt så har en stor grupp av de palestinska väljarna i Israel röstat på arbetarpartiet trots dess för dem alienerande sionistiska ideologi (Abunimah:114) och att just palestinska medborgare i Israel motsvarar 22 % av sagda partis medlemstal. Han för också fram att det finns en tradition av palestinskt-judiskt samarbete inom partier på yttersta vänsterkanten, något som han menar skulle kunna stå som modell för liknande preferenser på högersidan mellan palestinska och judiska affärsidkare samt att ”[…] parties representing economically and socially excluded Israeli Jews an Palestinians would find common ground (the socioeconomic disparaties among Jewish communities in Israel are formidable). (Abunimah: Ibid.)

Författaren går i boken in på historiska och samtida hinder för att en enstatslösning skulle kunna vara möjlig, men väljer att se bortom dessa. Som exempel, något han ägnar ett helt kapitel till i sin bok, för han fram Sydafrikas övergång från apartheid till den statslösning det är idag. Självklart är inte det sydafrikanska exemplet ett felfritt sådant – inte på långa vägar – men med tanke på alternativet (ett inbördeskrig utan skönjbart slut) och hur kort tid som gått sedan apartheidsystemet övergavs (det var 1992 som den röstberättigade vita befolkningen sa ja till ett fortsatt reformarbete i Sydafrika och 1994 valdes Nelson Mandela till landets första svarta president) så är det ett fullgott exempel värt att se till. Andra exempel som läggs fram på mångetniska demokratier är bland annat Belgien, Kanada, Indien och Schweiz. Exemplet med fredsprocessen för Nordirland är också något att dra kunskap ifrån. Viljan till fred finns och det gäller bara att våga ta steget för att ge upp tanken på att konflikten skulle vara nedärvd genom generationers biologiska arvsmassa som det nästan tycks vara idag.

I slutet av boken citerar Ali Abunimah Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, som efter en resa på Västbanken sett hur den mur som byggs skär genom landet. Friedman anser att om denna mur blir färdigställd så kommer detta att driva den palestinska befolkningen ifrån tanken på en tvåstatslösning till idén om en stat för palestinier och för judar. Han citeras avslutningsvis:

[…] this transformation of the Palestinian cause will be very problematic for Israel. If American Jews think it’s hard to defend Israel today on college campuses, imagine what it will be like when their kids have to argue against the principle of one man, one vote. (Abunimah:192)

* * *

En bräcklig vapenvila har inletts kring Gaza och de israeliska trupperna har börjat dra sig tillbaka. Båda sidor säger sig vara segrare – åtminstone säger sig båda sidor kunna utropa fienden som förlorare. Samtidigt räknar man offren för den israeliska operationen; de är tusentals. Här i Sverige tycks konflikten ha urartat totalt i den debatt som förts och förs inom både gamla och nya medier – protesterna som fortsätter har tagit sig samma dramaturgi som vid det senaste kriget i Libanon där fredsmanifestationerna gång på gång fick försvaras från angrepp som handlade om eventuellt stöd till Hizbollah eller inte. Kraven på att dödandet skulle upphöra avfärdades med axelryckningar där talet om mänskliga sköldar, humanitär gisslan och motkrav om avståndstaganden från Hizbollah blev det ideologiska käbblets melodi.

Men fredsarbetet kan inte få handla om att ta avstånd från eller att visa sympatier för endera parten: fredsarbete måste handla om att ta avstånd från kriget som sådant. Annars är vi åter där med ledarskribenterna och deras hejarklack som ifrågasätter fredsaktivisternas egentliga mål, precis som att vi kommer se hur ännu fler attentat riktas mot judiska församlingars lokaler och medborgare. Hamas väg är inte fredens väg – det är ett obehagligt politiskt parti som kommer att skapa en oerhörd skada för alla strävanden att nå fram till en fredlig lösning på konflikten så länge som de inte erkänner Israels rätt till att existera, precis som att Israels regering(ar) måste lämna rädslans geografi och se till att införa grundläggande demokratiska rättigheter för alla sina medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Båda parter – om vi tillåts förenkla det till att handla om en israelisk part och en palestinsk part – måste söka finna en väg till samförstånd bortom religionerna och dess politisering. De sekulära alternativen finns men har under konfliktens senaste tjugo år fått stå tillbaka för det vansinniga i att låta lika delar irrationell rasism och gudstro få skapa grundvalarna för sina strävanden.

Leila Khaled sa att det palestinska folket hade ropat från sina tält och inte blivit hörda – att det var därför som flygplanskapningarna inleddes under sjuttiotalet; det sekulära och socialistiska PFLP som hon tillhör är idag blott en viskning i vinden. Det korrumperade Fatah förlorade till Hamas på grund av sin oförmåga att skapa ett drägligt liv för palestinierna i (främst) Gaza. Den israeliska regeringen inleder en massiv militäroffensiv i samband med en valrörelse. Tvåstatslösningen som setts som fredsprocessens enda möjlighet känns med ens mycket avlägsen. Har vi då verkligen råd att avfärda tanken på en enstatslösning som utopisk ogenomförbar med just sagda situation i åtanke?

© Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, mellanöstern, israel, palestina, gaza, hamas, idf, fred, krig, enstatslösning, tvåstatslösning, antisemitism

Det är märkligt att vissa gamla analyser om det politiska läget mellan västmakterna och Ryssland, aldrig åldras utan istället aktualiseras då och då. Som följande artikel..

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även mellan Ryssland och europeiska NATO-länder, bör tas på allvar. Sammantaget ger detta Putin goda argument för rysk återupprustning. Sammantaget ger detta Putin goda argument för att Kaliningrad/Königsberg, inkluderande Ostpreussen, återlämnas till Tyskland i utbyte mot att det resterande Polen blir en av FN övervakad neutral och vapenfri zon, där fria och demokratiska val garanteras av EU.

Putin anklagas för att stegvis återgå till det nedlagda Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik. Det är en riktig observation, men man glömmer att Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik, från Stalin till Gorbatjov, fullföljde den historiska kontinuiteten från Peter den Store. Tsarernas Ryssland, Stalins Sovjetunion och Putins Ryssland följer samma linje när det gäller relationerna till det övriga Europa, dvs. att försvara kärnlandet med gränser belägna så långt in i Centraleuropa som det är politiskt möjligt samt fri tillgång till Östersjön. Fri tillgång till Östersjön kräver större geografisk närvaro än den smala landremsan längst inne i Finska viken samt Kaliningrad/Königsbergområdet. Dessa krav är knappast extrema.

Den nuvarande oron för Putins politik, som lär fullföljas av hans efterträdare, om han eventuellt lämnar ämbetet som president, har, historiskt sett, näraliggande orsaker: konflikten mellan Hitler och Stalin. I västerländsk historieskrivning är man överens om att Hitler startade andra världskriget. Till varje pris måste uppfattningen om att Frankrikes pacifism och USA:s isolationism banade väg för Hitlers expansionslusta, vederläggas. För Sovjetunionen var Hitler perfekt i rollen som den lede fiende som bar hela skulden till sovjetmedborgarnas lidanden och uppoffringar i det som av ryssar kallas Det Stora Fosterländska Kriget.

Egentligen var Andra Världskriget/Det Stora Fosterländska Kriget, Stalins Krig. Stalin fullföljde vad tsarerna påbörjat, säkra gränser mot Central- och Västeuropa. Hitler och nazityskland blev en politiskt lätthanterlig, men militärt och för den ryska civilbefolkningen, kostsam historia, i mänskligt lidande och ekonomiskt. I den intellektuella maktkampen om trovärdighet kom Stalin att spela huvudrollen under sitt skickliga agerande gentemot Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike. Stalin var den ende av Andra Världskrigets statsmän som hade en klar målsättning med kriget, att stärka sitt lands integritet; därför segrade han. I kontrast till Hitlers spekulativa uttalanden och kontraproduktiva aktioner/erövringar, var Stalin mästare i konsten att agera bakom ridån och suverän i att i det maktpolitiska spelet nyttja den indirekta aktionen, alltifrån hunsandet med franska kommunistpartiet under 1930-talet till dubbelspelet med de socialistiska folkpartierna i Östeuropa under 1940-talet. Efter Molotov/Ribbentrop-pakten underordnade sig i realiteten Hitler sovjetisk maktpolitik och därmed även Stalins version av marxism-leninism. Det var ett genialt drag av Stalin att i rollen som statsman närma sig Hitler för en kamp mot den av de båda folkledarna hatade liberalkapitalismen, samtidigt som Stalin inrikespolitiskt fick chansen utse Hitler som syndabock för den kapsejsade Leninidén om att få imperialisterna att slåss sinsemellan och därigenom stärka Sovjetunionens intressen. I sak var detta en återupprepning av tsaristisk politik, bla praktiserad av Alexander I genom den Heliga Alliansen vid 1800-talets början.

Som skicklig taktiker fullföljde Stalin vad tsarerna påbörjat, en klart uttalad imperialistisk erövrarpolitik samtidigt som han lyckades få Sovjetunionen framstå som fredsbevarande, som den anfallne, förfördelade och fredsälskande idealisten. Putin är en god elev till Stalinstrategin när han skärper tonen mot framför allt USA och andra NATO-länder, när han hävdar Rysslands legala och legitima statsintressen även vad gäller statssäkerheten, när han kräver tekniska möjligheter (t.ex. gasledningen i Östersjön) för att fullfölja avtal med andra stater, framför allt Tyskland. Samtidigt kan man konstatera att den 5 maj 1941 talade Stalin inför Militärakademien och avslöjade planerna på en storoffensiv 1942. Med det perspektivet blir det ointressant om Hitler önskade eller inte önskade andra världskriget, dvs. anfallet mot Sovjetunionen. Visserligen talade Hitler om tysk expansion, Grossraum, men det är inte braskande uttalanden inför stormöten med tusentals politiska sympatisanter, som formar faktisk maktpolitik. Hitlers huvudfiende var Frankrike och inte Sovjetunionen. Därför närmade han sig sitt favoritland, Storbritannien, men avvisades ganska bryskt av politiker och andra opinionsbildare som tidigare varit positivt intresserade av honom, och framför allt av Mussolini.

För att få internationell politisk respekt lyckades Hitler redan 1933 få till stånd Konkordatet med Vatikanen. Därefter ickeangreppspakten med Polen 1934 och, som plåster på såren, från Londons sida sett, flottöverenskommelsen med Storbritannien 1935. Hitler engagerade sig för Francos inbördeskrig men fick inget gensvar när han själv drogs in i direkta stridshandlingar. Franco var liksom Stalin välinformerad om Tysklands militära svaghet. Storbritannien var ointresserat av att engagera sig på den europeiska kontinenten; Commonwealth var av större betydelse eftersom en eventuell sovjetisk expansion på andra kontinenter än den europeiska måste, för att begränsas till lokala konflikter, hejdas i sitt initialskede och trots detta kräva enorma militära och ekonomiska resurser. I Frankrike omöjliggjorde folkfrontsregeringen aktiva och kostsamma försvarsförberedelser. Därför blev randstaterna mellan Europa och Sovjetunionen, ”cordon sanitaire”, lovliga byten för såväl Tyskland som Sovjetunionen. Storbritannien och Frankrike utlovade försvar av dessa länder om/när de angreps, men på grund av militära prioriteringar respektive politisk obeslutsamhet, uteblev denna hjälp. När västmakterna månaderna före krigsutbrottet förhandlade med Sovjetunionen för att skapa en pakt vars syfte var att avleda Hitler från ytterligare äventyrligheter efter annekteringarna av Österrike och Tjeckoslovakien, tvärnitade Stalin. Varför? Stalin insåg att Sovjetunionen genom en sådan pakt antingen provocerade Hitler till ett tvåfrontskrig, som Hitler visserligen skulle förlora, men där randstaternas framtid som självständiga stater skulle garanteras – det var varken Stalin eller Hitler intresserade av – eller så skulle en sådan pakt få Hitler att inordna sig i ett politiskt relativt stabilt Europa (ungefär som dagens EU), men inte heller det låg i Stalins intresse. Alltså: ett krig vars syfte var att vidga Sovjetunionens maktsfär i öst- och Centraleuropa måste framprovoceras och utkämpas i väst- och Centraleuropa.

Som led i denna dubbeltaktik betonade Stalin vid den XVIII partikongressen den 10 mars 1939 att han inte önskade konflikt med Hitler, men att han därför inte var beredd att för andra staters räkning kratsa kastanjerna ur elden. Molotov fortsatte sända samarbetssignaler signaler till Berlin, bla genom lugnande samtal den 17 april mellan Merekalow och von Weizsäcker. Samtidigt pågick förhandlingar med Storbritannien och Frankrike. Efter Polendelningen fortsatte Stalin sin positiva politik gentemot Hitler, med politiska uttalanden och, framför allt, genom konkret ekonomisk hjälp.

Stalin fortsatte framgångsrikt den tsarpolitik Lenin adopterat för att förverkliga den socialistiska världsrevolutionen. Hotet mot Sovjetunionen kom under 1930-talet från två håll, Tyskland och Japan, vilka var i förbund med varandra. Stalin insåg att han måste undvika tvåfrontskrig och därför tvingades han att antingen spela ut den japanske kejsaren mot den tyske Hitler eller en av dem eller båda mot en tredje part, andrarangsaggressiva stater som USA, Storbritannien och Frankrike. Den bästa lösningen var ett krig i Europa eftersom Stalin var informerad om att Hitlertyskland varken hade militära medel, ekonomiska resurser eller ens en politisk agenda för att framgångsrikt angripa Sovjetunionen. Pakten med Hitler blev det geniala drag, den utsökt gillrade fälla som blev avgörande för hur kriget skulle sluta. Med pakten som stabiliserande faktor kunde Stalin snabbt avsluta handelsfördrag om leveranser av livsviktiga råvaror till den tyska rustningsindustrin, råvaror som punktligt levererades fram till dagen för krigsutbrottet. På grund av den brittisk-amerikanska sjöblockaden var Tyskland hänvisat till betydande import från Sovjetunionen. 1939 importerades 45% av järnmalmen, 25% zink, 50% bly, 70% koppar, 95% nickel, 99% bauxit och 66% råolja, merparten från Sovjetunionen. Tysklands beroende idag av rysk råolja och gas borde leda till eftertanke. Genom att aktivt hjälpa Hitler bygga upp den tyska rustningsindustrin skapade Stalin för Tyskland möjligheter att framgångsrikt utkämpa västfrontskriget samtidigt som den tyska krigsmaskinen längre fram, just därför, skulle sakna resurser stå emot ett sovjetiskt anfall, framför allt eftersom leveranserna av råvaror samtidigt skulle stoppas. I det läget skulle sovjetiska trupper snabbt ta kontrollen över stora delar av öst- och Centraleuropa och samtidigt befinna sig i god maktpolitisk position för förhandlingar med USA, Storbritannien och Frankrike om framtida intressesfärer.

Med sin dubbelstrategi lockade Stalin in Hitler i en för Tyskland ohållbar situation: genom att acceptera den tyska aggressionen (resultatet av kalla handen från Storbritannien och Frankrike), genom att aktivt stödja den tyska upprustningen genom omfattande råvaruexport och genom ett direkt samarbete med den tyska statsledningen vid delningen av Polen. När Hitler bundits upp med krig och krigsliknande aktioner i en omfattning som den tyska krigsmakten och rustningsindustrin inte orkade med, var det bara för Stalin att lura in Hitler i en situation där Tyskland blev den anfallande parten inför den avgörande drabbningen Stalinsovjet-Hitlertyskland. Stalin hade vunnit en överväldigande och oblodig seger om Hitler retirerat inför Molotovs påtryckningar och hotelser i november 1940. Å andra sidan, hade Hitler inte reagerat vid ett senare tillfälle, dvs. brutit överenskommelsen med Stalin, hade den röde tsaren längre fram i klartext och helt logiskt och oavvisbart krävt större svängrum i Öst- och Centraleuropa. Stalin insåg naturligtvis att den enda utvägen för Hitler var att angripa Sovjetunionen. Vid det krigsspel som hölls vintern 1940/1941 var de ryska strategerna inkluderande marskalken Jeremenko, generalen Kirponos och Stalin övertygade om att kriget med Hitlertyskland skulle vara snabbt avklarat och segern deras. ››Fallet Tyskland‹‹ skulle därmed förvandlas till ››Fallet Europa‹‹ och Sovjetunionen skulle politiskt-psykologiskt framstå som den förfördelade parten medan Hitlertyskland fick ta på sig ansvaret för att ha brutit pakten och inlett aggressionen. Vägen till Berlin låg öppen.

Under förhandlingarna under och efter kriget med Roosevelt och Churchill fortsatte och avslutade Stalin denna framgångsrika strategi. Stalin spelade ut Sovjetunionens roll som ››överfallen‹‹ och ››skändad‹‹ nation och erhöll från USA och Storbritannien betydligt mer krigsmaterial än vad kriget krävde. 427 000 lastbilar som USA skänkte Stalin kom väl till pass när Röda Armén trängde in i öst- och Centraleuropa. Det märkliga är att Churchill inte genomskådade Stalins taktik att manövrera ut Hitler, förrän han själv utsattes för samma taktik. Roosevelts intellektuella kapacitet var begränsad, det vet alla trots att det tystas ned i den konformistiska skrivning om andra världskriget som fortfarande dominerar historisk forskning. Lika omedvetet politiskt idiotiskt hade Roosevelt provocerat japanerna att anfalla Pearl Harbour, trots deras fredstrevare, som Stalin medvetet och genomtänkt provocerat Hitler anfalla Sovjetunionen. Genom denna taktik undvek Stalin ett tvåfrontskrig. Genom sin oskicklighet ledde Roosevelt USA in i ett tvåfrontskrig. För Stalin var Roosevelts oskickliga agerande utomordentligt uppiggande: han slapp oroa sig för ett japanskt anfall och kunde koncentrera sig på kriget i Europa och på så sätt föra Sovjetunionen in i en maktposition utifrån vilken han, när kriget väl var slutfört, med kraft hävdade sitt lands intressen även på andra kontinenter.

Andra Världskriget var Stalins krig. Stalins strategi är ett skolexempel på rationell maktpolitik. Denna maktpolitik är inte Putin främmande. Rysk maktpolitik förändras föga från århundrade till århundrade. Landets styrelseskick är ointressant så länge det skaffar sig legitimitet och legalitet inom den militära eliten och acceptans hos viktiga befolkningsgrupper, idag inom teknokratin. Ryska aktioner som av omvärlden kommer att rubriceras som aggression, lär inte dröja. Ytterligare framflyttade NATO-positioner är tillräckliga aktioner för att Putin kan, om han finner tiden inne, anse det legitimt att ockupera de baltiska staterna. Samtidigt som ockupationen genomförs stryps olje- och gasleveranserna till Tyskland. NATO lär inte anfalla Ryssland. Efter förhandlingar öppnas olje- och gasledningarna. Baltikum förblir ryskt.

* * *

Ett större antal artiklar av detta slag publicerade jag i diverse tidningar och tidskrifter under 1980-talet. Här ett sammandrag och uppdatering.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 1987, 2007, 2008.

* * *

Det är med anledning av den spirande rysskräckens allt mer irrationella tonläge – både inom debatt och maktstruktur – som Fragment låter publicera Bo I. Cavefors text. Med benäget tillstånd från författaren. Den ryska ››humanitära‹‹‹ invasion av Georgien som följde på den georgiska arméns ››polisiära straffexpedition‹‹ in i Sydossetien är inte isolerad från de makropolitiska och de historiska linjer som löper längs Rysslands gränser. Det står klart om man läser Cavefors text här ovan. Dessutom låter den svenska regeringen i dagarna meddela att man nu avbryter de militära samarbeten och utbyten som man har avtalat med Ryssland. Detta gör den svenska regeringen med anledning av den ryska ››aggressionspolitiken‹‹ gentemot ett västvänligt grannland i Kaukasus, men detta är ett hyckleri från den svenska regeringsmakten. När den ryska armén och flygvapen genomförde egna ››polisiära straffexpeditioner‹‹ i Tjetjenien så fortgick samarbetet som om ingenting hänt. En västvänlig ››demokrati‹‹ i Georgien eller tjetjenska muslimska rebeller är det tydligen skillnad på i den försvarpolitiska globala lek som Sverige allt mer ser sig involverat i.

För att ytterligare lägga sten till börda så argumenterar regeringen för sin FRA-lag med hänvisning till de händelser som utspelat sig i Georgien – det är det här signalspaningen måste kunna nyttjas till, säger man. Om dessa händelser verkligen har något att göra med massavlyssning av det svenska folket tycker jag verkar långsökt. Rysskräcken som väst nu åter ger offentligt uttryck för måste ses i en historisk kontext där just makt och ambitioner till att hävda sin makt inte får glömmas i ett upptrissat känslomässigt tonläge som görs just nu.

Att just regeringens politiska hållning riktar sig mot Rysslands agerande är inte ett uttryck för en neutralitetspolitik gentemot omvärlden, utan snarare ännu ett av de tusen små stegens närmande till NATO. Detta torde vara uppenbart. Så när Hökmark och Norberg tog plats i talarstolen vid ››manifestationen mot Kremls krigshandlingar‹‹ inför en samlad klick liberaler den 16/8-2008, så var det inte i samma anda som krigsmotstånd eller fredsaktivister gjort under hela 1900-talet. Nej, istället var det som en markering om vart debatten håller på att föra oss; mot ett fullvärdigt medlemskap i den västeuropeiska försvarsalliansen NATO.

Avslutningsvis vill jag rekomendera den som känner att en ››fredsmanifestation‹‹ tillsammans med borgare som uppenbarligen har en agenda till att driva det svenska folket in i ett NATO-medlemskap, som väljer och vrakar i högen av orättfärdiga krigshandlingar för att hitta en som passar just den liberala agendan och som står bakom en regering som bedriver en försvarspolitik utan ansvar, att besöka Folkförsvar – ››försvarspolitik för vanligt folk‹‹. Att agera mot krig utesluter inte minnet av Israels orättfärdiga invasion av Libanon och inte heller den folkrättligt vidriga ockupationen av Irak. Men detta väljer det liberala ››krigsmotståndet‹‹ att bortse ifrån, såklart.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, ryssland, georgien, putin, nato, aggression, invasion, krig, tjetjenien, stalin, hitler, andra världskriget, geopolitik, kaukassus, bo i. cavefors, eu, fra-lagen, alliansen, liberaler, hyckleri, historielöshet

Den ryske författaren, journalisten och veteranen Arkadij Babtjenkos berättelse om sina upplevelser från två krig i Tjetjenien; Krigets färger hamnade på bokdiskarna hösten 2007 genom det fantastiska förlaget Ersatz försorg. Ett förlag som tar det skrivna ordet på lika stort allvar som Babtjenko tar krigets erfarenheter. Den första delen av titeln till denna text är Babtjenkos egna ord i svensk översättning och är inledningen till en naken berättelse som inte skyr några detaljer i beskrivningen av hur helvetet på jorden stavas berg, gyttja, snö, oläkta bensår, pennalism, skräck, damm, stekande sol, tomma magar, utbombade hyreskaserner, dysenteri och iskallt regn. Lägg därtill krigets slutgiltiga konsekvens död och vansinne. Berättelsen om kriget i Tjetjenien, om Arkadij och hans kamrater, om tjetjenerna och om det ryska fosterlandet som skor sig på lidandet kan inte beskrivas på ett annat sätt än naket. Ja, jag upprepar mig, men det är också det enda ord som jag kan använda för att med rätta beskriva denna bok.

Jag har alltid trott att kriget var svartvitt. Men det är rikt på färger. Det är inte sant att fåglarna inte sjunger här och att träden inte växer. Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel. Och runt omkring frodas livet. Fåglarna kvittrar, gräset är prickigt av blommor. Döda människor ligger i gräset, och de är inte alls hemska. De är en del av denna färgrika värld. Man kan stå bredvid dem och skratta och prata, människor fryser inte till is och förlorar inte förståndet vid åsynen av lik. Hemskt är det bara när de skjuter på dig.
Det är mycket konstigt, men kriget är rikt på färger. (Babtjenko:145)

Jag har läst – och sett – många krigsskildringar; de flesta håller verkligen inte måttet. Babtjenkos ord gör det och de gör det på ett sätt som för tankarna till andra fantastiska krigsskildrare; Remarque, Jünger, Linna och Mailer är självskrivna. Deras ord är också nakna men de når inte Babtjenkos erfarenhet. Men det är också för att Babtjenkos erfarenheter inte går att jämföra med dessa författares egna erfarenheter. Precis som det Evan Wright beskriver mötet med marinkårssoldaterna ur Bravo Co., 1st Recon Bt., USMC, i Generation Kill så är krigsgenerationernas erfarenheter vitt skilda både i tid och rum:

Culturally, these Marines would be virtually unrecognizable to their forebearers in the ”Greatest Generation.” They are kids raised on hip-hop, Marilyn Manson and Jerry Springer. For them, ”motherfucker” is a term of endearment. For some, slain rapper Tupac is an American patriot whose writings are better known than the speeches of Abraham Lincoln. […] There are former gangbangers, a sprinkling of born-again Christians and quite a few guys who before entering the Corps were daily dope smokers […] These young men represent what is more or less America’s first generation of disposable children. (Wright:18-19)

Att jämställa de ryska och de amerikanska erfarenheterna från repektive nations operationer är inte något som är rättvist. Den amerikanska miltärapparaten är en väloljad intill perfektion integrerad del av den amerikanska utrikespolitiken sedan decennier tillbaka. Den ryska krigsmakinen är en jätte som efter Sovjetunionens fall fick stå tillbaka för en ekonomisk chockterapi av samhället i stort. Därför skiljer sig krigen i Tjetjenien och i Irak ifrån varandra trots att resultatet i stort är detsamma för dem som drabbas av krigets helvete.

Om Arkadij Babtjenkos berättelse om sina erfarenheter i den ryska hären är problematisk att placera intill Evan Wrights journalistiska rapportering från den amerikanska krigsmaskinens spjutspets under invasionen av Irak 2003, så borde Joshua Keys En desertörs bekännelse (Albert Bonniers, 2007) vara lämpligare. Jag skriver borde eftersom att då jag har läst Keys berättelse (skriven tillsammans med Lawrence Hill) så har en känsla av tvivel börjat gnaga mig. Det jag tidigare skrev om att romantiseringen av kriget kan göra att själva berättelsen faller platt blir också gällande då berättelsen inte känns trovärdig. Jag ska inte försöka påstå att Joshua Keys vittnesmål om helvetet i ockupationens Irak är falskt. Det vore både förmätet och oärligt. Men den känsla som kryper sig på då jag tar del av Keys ändlösa patrulleringar, de mentalt uttröttande vakttjänsterna, raiderna in i Irakiska hem och de oskyldiga offren för ockupationsmaktens kulor, är en känsla av att Key väljer sina ord med hänsyn till den tänkta läsaren, som när han till exempel beskriver hur han har invändningar mot en raid som ska genomföras mot en misstänkt terrorists hem:

Jag sa: ”Om nu Task Force 26 ska genomföras ihop med en massa tjusiga elitsoldater, vad ska ni då med vår grupp till? Ni säger att det där huset tillhör en känd terrorist och så låter oss ta täten? Låter som ett självmordsuppdrag tycker jag.” Officeren ignorerade mina invändningar. Men just den där dagen hade jag ingen kontroll över vad jag sa. Jag tittade på kapten Bower och sedan ställföreträdande plutonchefen sergeant Meyer som stod bredvid honom och sa: ”Om nån av oss råkar illa ut har ni en granat att vänta, båda två.” (Key & Hill:139-140)

Det är för mig helt orimligt att en kommentar som denna skulle kunna fällas obestraffat inom den amerikanska armén, och när jag läser de negativa reaktionerna på Keys bok på Amazon.com så faller en hel del på plats. Visserligen är de negativa recensionerna till stor del färgade av det faktum att Joshua Key är desertör och att han saknar heder, och så vidare. Dessa omdömen kan jag inte sympatisera med. Jag kan respektera Key för att han valt att inte ingå i den ockupationsstyrka som befinner sig i Irak. Men, det var några kommentarer till boken som jag fastnade för. En av dessa inledde sin recension med följande ord: ››There are too many lies about Iraq already, on both sides.‹‹ och sätter sedan fingret på något som även jag känt under läsningen; varför inte namnge dem som agerat i strid med ROE eller Genèvekonventionen (jo, jag vet – den har väl knappast gällt under Irakkonflikten tidigare men ändå!). En annan recensent framhåller vissa fakta som inte stämmer överrens med verkligheten; så som Keys argument till att hålla sig gömd där påståendet om att desertörer riskerar arkebusering inte tycks bära på någon sanning alls.

I den amerikanska krigsmakten finns dödsstraff för desertörer kvar men har inte nyttjats sedan 1945 då Eddie Slovik avrättades för just detta. Dessutom talar siffrorna mot detta som Key hänvisar till som skälet till att hålla sig gömd; enligt Pentagon så var antalet desertörer mellan åren 2003 och 2004 ur den amerikanska krigsmakten 5500. 2006 var den totala siffran nära 8000. En annan rapport gör gällande att sedan 2000 har 40000 anställda inom den amerikanska militären deserterat. Straffen som utdömts för desertering under kriget i Irak har inte överstigit 18 månaders fängelse. Om Keys farhågor inför att straffas hårt – arkebusering eller kännbart fängelsestraff – för att han inte återvände till Irak efter sin permission stämde så skulle den redan överhettade fängelseindustrin behöva byggas ut ordentligt. Detta, och mer därtill, talar emot att Joshua Keys berättelse är ärligt återgiven.

Att jag som odefinierad ››vänster‹‹ har dessa invändningar mot En desertörs bekännelse som vittnesmål inför krigets fasor och verkningar i Irak betyder inte att jag inte kan förstå Keys tvivel inför den amerikanska närvaron i Irak. Men när Keys berättelse inte känns trovärdig så skadar det den verkliga kritiken mot USA:s krig i Irak och Afghanistan, liksom deras illegala krig mot terrorismen som bland annat tar sig uttryck i koncentrationsläger likt Abu Ghraib och Guantanamo. Därför är ett journalistisk berättelse som Generation Kill av Evan Wright så mycket mer effektiv. Den förställer sig inte likt Keys och Hills bok. Visst kan kritik mot att Wright, som inbäddad journalist, kom att hysa starka känslor för de marinkårssoldater som han levde med under de första fem veckorna av Irakkriget avspeglas i rapporteringen. Men på samma gång så är hans redogörande av sin tid med marinkårens första spaningsbataljon osminkad, om än inte naken som Babtjenkos Krigets färger. Den kritik som soldaterna uttrycker inför Wright mot sina egna befäl och för hur kriget förs är inte censurerad. Tvivlen som uppstår då krigets utveckling går mot ett kaosartat gerilla- och inbördeskrig finns där. Wrights författarskap är journalistens iakttagelser – hans bakgrund som skribent för porrtidningen Hustler kan jag inte avgöra om det haft någon inverkan på resultatet – och de är effektiva, de gör att jag som läsare kommer nära soldaternas upplevelser och tankar. Det är kanske inte så konstigt att HBO:s teveserie med samma nam har kommit att kallas för den bästa krigsskildring på film som gjorts.

Arkadij Babtjenkos text berättar om det helvete som ett modernt krig innebär, och mer därtill, men vad han verkligen berättar om är livet. Viljan till liv och skräcken för döden. Inte med ett ord romantiseras relationen till döden. Hon vakar obönhörligt över författaren, hans kamrater – Sjepel, Pasjka, Osipov, Staryj och Fiksa – hon vakar över soldatmödrar, tjetjenska gerillakrigare, kvinnor och barn. Hon vakar över Jeltsin och över Ryssland. Men hon skonar och tar liv utan några moraliska betänkligheter. Som en iskall månskära svingar hon lien och tar liv och skonar andra utan någon moralisk urskiljning. Så gör också den ryska krigsmaskinen – som Babtjenko beskriver den:

Vår armé är en arbetar- och bondearmé, driven till förtvivlan av den eviga resursbristen, brutaliserad av hunger och hemlöshet, misshandel och övergrepp – det är ingen armé utan ett banditgäng, som har övertagit allt det värsta av ett kriminellt trasproletariat, hela laglösheten och den starkes nävrätt. (Babtjenko:213)

Från utbildning till hemförlovning är det berättelsen om livet som gömmer sig på andra sidan bergen. Om de ryska barnen som gavs åt det där sketna fosterlandet och som sedan drunknade i sitt eget blod, om de tjetjenska barnen som drar pekfingret likt en kniv över halsen vid synen av de ryska soldaterna, och om hur livet försvinner där bakom horisonten. Som ett minne. En dröm.

+ + +

Litteratur:
Krigets färger – Ett vittnesmål
Arkadij Babtjenko
2007, Ersatz.
255 s.
ISBN: 9789188858368

Generation Kill
Evan Wright
2004, Corgi Books.
446 s.
ISBN: 0552151890

En desertörs bekännelse
Joshua Key & Lawrence Hill
2007, Albert Bonniers Förlag.
227 s.
ISBN: 9789100116200

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, krigets färger, arkadij babtjenko, ersatz, tjetjenien, ryssland, krig, afghanistan, evan wright, generation kill, irak, hbo, marinkåren, hustler, joshua key, en desertörs bekännelser, desertör, arkebusering, kriget mot terrorismen, litteratur, krigsskildring

Ibland förekommer världen sig själv. Den ser vad som komma skall, sträcker sig fram, grabbar tag och drar det mot sig. I en kommande text för Kulturkritik, som legat i träda ett tag, skriver jag om att ifall vi beger oss in mot mörkrets hjärta kommer även vi att korrumperas av det. Med de senaste avslöjandena kring Operation Artemis, visar världen att mina farhågor är berättigade. Vi håller redan på att förruttna innifrån. Samtidigt håller jag av en slump på att läsa om Michael Herrs Dispatches. Det är en bok för våran tid. Tyvärr. Vi måste påminna oss om den ifall vi ska kunna orientera oss i den nya värld som vi så gärna vill träda in i. Därför blir detta en text i två delar

I
Det är något pornografiskt över fotografierna där detaljerna är utsuddade med svarta cirklar. Det som vi verkligen vill se är det som vi måste hindras från. Det är så de moraliska systemen fungerar för oss. Det är bara det att denna gången är det inte könsdelar, utan ansikten och vapen, som vi inte får lov att se.

Bilderna visades på SVTs Uppdrag Granskning och föreställde svenska soldater som ingick i SSG, (Särskilds Skydds Gruppen), och som var på uppdrag i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Det har nu kommit fram i det offentliga ljuset att de svenska soldaterna bevittnade franska soldater utföra tortyr och skenavrättning på en tillfångatagen man. De svenska soldaterna rapporterade till sina överordnade som senare mörklade historien.

Det finns något väldigt motsägelsefullt i hur vi förhåller oss till våra soldater. Dels mystifierar vi dem, men samtidigt så förväntar vi oss ingenting av dem. Vi gör dem till onåbara objekt när vi går med på att deras namn och ansikten inte får lämnas ut till offentligheten. De ska stå bortom de demokratiska strukturerna. Vi accepterar även att deras vapen hemlighålls. Dessa elitsoldater är något bortom oss vanliga dödliga, därför måste vi skydda dem. Men samtidigt så förväntar vi oss inte att de ska försöka förverkliga våra fantasier. När vi drömmer om att de ska agera i våra infantila krigsromantiska drömmar om en homoerotisk gemenskap där män försöker döda andra män, blir vi inte ens besvikna när de istället sätts in mot drogade barnsoldater.

Vi försöker, inför oss själva, att rättfärdiga våra elitsoldater genom att säga att de ska bringa ljus dit de åker. Mörkret kring dem sägs bero på att deras uppdrag är så farliga, inte på grund av att det är de som sprider mörker. Men när de väl står där, i sin egen bas, och hör den utdragna tortyren, ser hur de franska soldaterna släpar ut fången och genomför en skenavrättning, då glömmer vi. Istället blir vi överbeskyddande, och tycker det är självklart att de inte ska försöka göra det vi skickat dit dem för. Det hade ju varit oresonligt. Det är en sak att våra elitsoldater deltar i straffexpiditioner mot kongolesiska byar som inte kan göra något större motstånd, det är en annan sak att hindra franska soldater som upprätthåller en stolt kolonial tradition av att försöka utrota vildarna.

Men det vi inte vill se, och just det som vi måste sluta förneka, är att när vi accepterar att vi står bredvid och tittar på, då får vi förövarnas blod på våra händer. Våra intentioner väger lätt mot det som vi faktiskt gör. Skulden faller på oss själva. Det är våra fantasier om krig, och vårt frenetiska uppräthållande av dessa fantasier, som möjliggör det våld som vi indirekt sanktionerar.

Ingenting av detta är nytt. Vad som kommer att hända oss finns nedan nedskrivet. Många av dessa texter finns redan i våra bokhyllor. Vi måste bara påminna oss själva och andra om att vi äger dem.

+ + +

II
Dispatches
Michael Herr, Vintage International, 1991.
ISBN: 0-679-73525-9.

Det är svårt för mig att skriva om Dispatches. Orden vill inte kravla upp ur min strupe. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Herrs bok, men jag vet att jag fått köpa om den en gång, efter att ha blivit av med mitt första exemplar som jag köpte i London. Boken är en samling texter som Herr skrev som amerikansk krigsreporter under Vietnamkriget. Ett antal hundöron finns vikta för att markera viktiga avsnitt i boken. Trots att texterna skrevs för nästan fyrtio år sedan, har de en stark förmåga att sträcka sig in i vår samtid. Vi påminns om att det som vi tror är nytt och unikt för oss, det har redan hänt. En passage markerad med ett hundöra lyder:

How could you patrol in the dark without remembering every story you ever heard about ghostly enemy helicopters flying the fringes of the Z? About the trails cut in the floor of the A Shau Valley, big enough to hold trucks? About the complete fanaticism of the attackers who were doped to the eyeballs (sure they smoke dope, it gets them crazy), who ran pushing civilian shields forward, who chained themselves to their machine guns and dies right there rather than fail, who had No Regard For Human Life? (Herr: p.113)

Herrs ord handlar on hur en bas nära Khe Sanh blev attackerad och tagen av Nordvietnamesiska soldater. De amerikanska soldaternas känsla av överlägsenhet eroderade av vetskapen om att deras motståndare var kapabel till sofistikerade och koordinerade attacker med pansarunderstöd mot deras ställningar. För att rädda sig byggde soldaterna upp en ny mytologi om djuriskheten hos fienden. Detta är en rörelse, en trevande rörelse, som vi sett i vår egen tid. Liknande berättelser dök up efter den andra attacken mot Falujah i Irak. Anledningen till det hårda motståndet sades inte bero på att irakierna var kompetenta försvarare, utan motståndet berodde på att de var mer djuriska än vad man trodde innan: de var drogade fanatiker som inte brydde sig om ifall de dog.

Ytterst så handlar Dispatches om vad som händer med oss när vi reser in i mörkrets hjärta. Vad som gör boken skrämmande är att det är en vacker beskrivning av vårt eget förfall. Mina egna fördomar letar efter ett hårt och korthugget språk, men istället hittar jag ett poetiskt flöde som beskriver hur unga pojkar försöker att överleva i en söndrande värld genom att döda andra människor. Mitt ibland det djupt tragiska hittar vi det som är ännu mer tragiskt. Berättelser om unga män som inte kan släppa tanken på att de är med i en krigsfilm och som börjar gestalta sina barndomsfantasier, under fientlig eldgivning, när de märker att en kamera iaktar dem.

Någonstans bör vi hantera Herrs Dispatches som en resehandbok för vårt samtida Sverige. Herr besökte som journalist det existensiella ruinbeströdda slagfält som vi beger oss emot när vi nu börjat skicka ut våra soldater på fredsframtvingande operationer. Även vi kommer att få bevittna, så som Herr gjorde på 60-talet, soldater som skickar hem avhuggna öron och som sedan undrar varför flickvännen slutade skriva. Vi måste fortsätta att moralisera över detta, men vad vi inte får lov att göra, är att påstå att vi inte visste hur landskapet ser ut dit vi skickar våra soldater.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, operation artemis, mattias jeschko-edberg, kolonialism, krig, fredsbevarande, tortyr, dehumanisering, kongo, vietnam, michael herr, dispatches, mörkrets hjärta och förenta nationerna.