Jag minns särskilt ett sådant möte som utspelade sig för ett par somrar sedan. Jag kom i samspråk med en spanjor som arbetade som pilot. Han hade läst svenska både vid spanskt universitet och varit utbytesstudent i Sverige under nittiotalet och ville ha tips på ny svensk litteratur att läsa. Vi kom så att börja tala om svenska författare och det visade sig att vi båda hyste en stor kärlek till de arbetarskildringar som på många sätt varit något unikt i den svenska litteraturen. Han berättade att han hade läst allt han kommit över inom detta litterära fält; Ivar Lo-Johanssons böcker låg honom allra varmast om hjärtat. Jag frågade honom om det fanns någon spansk litteratur inom samma tradition, men fick till svar att något sådant inte fanns. Den spanska litteraturen var, och det av förklarliga skäl, under Francos regim totalt dominerad av den fascistiska statens kulturpolitik så någon liknande tradition hade inte tillåtits. Han berättade hur hans egen litterära skolning varit helt dominerad av hans farfars privata bibliotek – där det enbart funnits litteratur godkänd av Francos kulturbyråkrater eftersom farfadern varit övertygad fascist själv – och att det först var i mötet med den svenska arbetardiktningen som han hade fått läsa något annat än ridderliga romaner om stora män och deras stordåd.

+ + +

Minnet av det här mötet seglade åter upp till ytan när jag i Arne Rebergs bok Ivar Lo, de utsattas reporter (Bilda förlag, 2001) läste om hur Generalernas General, Franco, låtit sina censorer ingripa mot ett spanskt förlag som översatt God natt, jord (1933), Bara en mor (1939) och Traktorn (1943). Böckerna förbjöds och där, gömt någonstans i det europeiska förflutnas väv, så klargjordes att detta litterära perspektiv som vi bär med oss i det svenska kulturarvet som en självklarhet, var något farligt som inte alls var ämnat för medborgarnas ömtåliga sinnen. Ja, se den spanska fascismen ja, men Ivar Lo:s ord var även i Sverige ett gissel som utsattes för granskning av både borgerliga smakdomare och maktens hejdukar. Sexualmoralismens vågor gick särskilt höga runt utgivningarna av Ivar Lo:s Kungsgatan (1935), Geniet (1947) och Lyckan (1962). Men vad var det egentligen som gjorde att de fascistiska censorerna slog ner på det spanska förlaget som översatt och velat ge ut Ivar Lo-Johanssons böcker?

Självklart finns det en mängd övertydliga anledningar till detta som på intet sätt kommer som några överraskningar. Den Francofascistiska statens rädsla för vad ett socialrealistiskt kritiskt perspektiv på den svenska arbetarklassens erfarenheter och förutsättningar skulle kunna göra för skadeverkningar i en spansk kontext bör vara en av de allra viktigaste. Den svenska erfarenheten som Ivar Lo beskrivit i sina statarromaner – med ett rättslöst agrarproletariat – kan översättas direkt till den spanska erfarenheten under  Francos diktatur där några av dess allra ivrigaste påhejare var lantägarna. Skillnaderna i helvetet må vara många – garrottering har aldrig varit en svensk paradgren så som i Spanien – men dessa är oavsett vilket upplevda i ett och samma klasshelvete. Att Ivar Lo själv skrivit att ”För att förändra världen är litteraturen den mest effektiva av alla konstarterna” hade kanske inte kommit censorerna till kännedom, men detta faktum att litteraturen är farlig var de förstås fullt medvetna om. Att Ivar Lo-Johanssons författarskap i Sverige hade lett till en mängd reformer måste ha kommit till de fascistiska kulturbyråkraternas kännedom; statarromanerna och reportagen ledde 1944 fram till statarsystemets avskaffande. Ivar Lo var i sig själv en ”reformriksdag” och detta kan inte ha varit en författare som Francos gossar velat ha sett översatt till spanskan.

Huruvida de spanska censorernas ingripande i utgivningen av Ivar Lo:s böcker räddade den spanska fascistregimen den gången kan jag inte uttala mig om. Antagligen hade utgivningen inte gjort vare sig till eller från i omkullkastandet av Francos regim – jag tror inte att min spanske samtalspartner från två somrar sedan hade fått möjligheten till att läsa dessa böcker heller. Men kanske hade det inte varit lika självklart för honom att svara nekande på min fråga om det fanns någonting motsvarande den svenska arbetardiktningen i Spanien. Kanske, hade det med en översatt Ivar Lo under Francoregimens järnhäl funnits ett frö till en socialrealistisk tradition inom den spanska litteraturen.

När vi skildes åt, jag och den spanske piloten, så hade vi pratat bort en halvtimme av min arbetsdag. Men under den tiden hann vi med att förenas i erfarenheter från ett europeiskt 1900-tal skilt ifrån varandra i både tid och rum – jag fick höra om de reformer som var på gång i Spanien där gator och torg till Francos ära döptes om. Där minnet över republikaner som fängslats och avrättats av falangisterna återupprättas.

När han lämnade butiken bar han med sig en rea-upplaga av Per Anders Fogelströms stadsserie. Trots det sinande utbudet av svenska arbetarförfattare – både gamla och nya – i bokhandeln så lyckades han hitta något som han ännu inte hade läst.

+ + +

Det nybryggda kaffet som jag precis slagit upp i min favoritkopp sprider sin doft i rummet medan jag låter fingrarna ramla fram över tangenterna. Utanför fönstret rusar molnen över den djupblå himlen och grannhuset rakt över gården badar ena stunden i vårsolens sken för att i nästa återgå till det bekant gråa. Tankarna på hur den spanske piloten fann Ivar Lo-Johanssons ord, hur han förälskade sig i författarens precisa språk och socialrealism värmer minst lika gott som kaffet i koppen. Det börjar nu bli dags för en promenad med hunden. Jag sätter punkt för minnet.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, ivar lo-johansson, arbetardiktning, proletärförfattare, litteratur, franco, fascism, censorer, censur, reform, spanien, sverige

”Äntligen!” ropades det från någon av de svärmande åhörarna utanför Svenska Akademiens sammanträdesrum, och precis så brukades det skojas till varje gång som Horace Engdahl skulle kungöra vem som tilldelats det prestigefyllda Nobelpriset i litteratur. Kul en eller två gånger, sedan var det bara mögligt.

Men nu finns det verkligen plats för ett ”Äntligen!”-utrop när Kristian Lundberg tilldelas Ivar Lo-Johanssons personliga pris för 2010, och det för den starkt självbiografiskt färgade romanen Yarden (Symposion, 2009). I SvD heter det:

… en starkt personligt färgad berättelse ”om de sämst utsattas villkor i ett snabbt krackelerande folkhem, en journalistiskt precis berättelse om uthyrningsföretagets rättslösa timavlönade i den malmöitiska hamnvärlden”, enligt juryns motivering.

Det är så in i helvete viktigt att Kristian Lundberg prisas för sitt författarskap, särskilt för den här boken. En bok som allra helst aldrig skulle behövt skrivas, förstås, men i ett samhälle som allt mer bygger på rovdrifternas mekanismer så är det en nödvändighet. Det är en viktig bok, även om själva benämningen ”viktig bok” är förbannat träig, som visar upp det här avträdet till samhälle för vad det är, utan att någon har försökt polera upp en falsk lyster på skiten. Förra årets pristagare av det andra Ivar Lo-priset (som delas ut av LO), Fredrik Ekelund, prisades för just en sån uppolerad skitkorv. Hans hamnberättelse, M/S Tiden (Albert Bonniers, 2008), var till skillnad från Lundbergs själssvarta nedstigning i klassamhällets mörker en mustig berättelse om karlakarlar kryddad med en smula exotism och ett stort stänk främlingsrädsla.

[…]

Mattias Jeschko-Edberg skrev för inte så länge sedan en artikel här på Fragment om Lundbergs nu prisbelönta roman. I inledningen menar han att han kanske inte var rätt person att skriva den texten eftersom Lundbergs författarskap låg honom så nära. Jag förstår precis vad han menar. Lundbergs författarskap ligger också nära min egen uppfattning om vad det är som konstituerar en läsvärd text. Lundbergs ord kryper så tätt inpå och lämnar inte utrymme för annat än att jag som läsare helt enkelt måste kapitulera inför dem. Orden skaver och de nöter. Det gör ont att läsa Kristian Lundberg, men det är också det som gör ett stort författarskap.

Det Kristian Lundberg gör i och med publiceringen av Yarden är att han skriver in sig i de proletära skildrarnas kantstötta och misshandlade skara. Det är självupplevda, rent av journalistiska, romaner om hur människor lever fjärran från köpgatornas guldkort och det fina folkets problemtyngda tillvaro i valet mellan kaffesorterna som bjuds under shoppingturerna. Det är så lite av medelklassens onanistiskt polerade yta att verkligheten nästan ter sig uppdiktad i jämförelse. Lundbergs skildring av livet som dagtingande arbetare i den gråzon som bemanningsföretagens arbetsmarknad innebär är så oerhört stark att jag vill påstå att det här är årets i särklass viktigaste bok. Kanske också en av de viktigaste böcker som har skrivits under detta reaktionära 00-tal.

Jag gläds åt att kunna utropa ett Äntligen! här hemma. Äntligen! har någon sorts rättvisa skipats i de litterära kretsarna. Grattis Kristian Lundberg, det här var du värd.

[…]

Jag vill påstå att det här är ett pris som är så mycket mer värt än de andra priser som vräks ut under årets sista månader. Det här är Ivar Lo-Johanssons personliga pris som stod inskrivet i hans testamente. Det är på 320 000 kronor och delas ut av Stiftelsen Ivar Lo-Johanssons Författarfond där bland annat Sveriges Författarförbund, ABF och Svenska Akademien ingår.

Kristian Lundbergs författarskap inbegriper även lyrik, kriminalromaner och litteraturkritik. De flesta av hans böcker går med fördel att beställa från förlaget Symposion eller från Bokus.

Läs också Crister Enanders vänporträtt av Kristian Lundberg; Orden är räddningen från slutet av september i år ur LO-tidningen. Ett utdrag ur Yarden kan även det läsas på LO-tidningens webbplats.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, ivar lo-johansson, yarden, kristian lundberg, klassamhället, ivar lo-priset, symposion, malmö, hamnen