På ett plan är den Oscarnominerade Waltz with Bashir en fascinerande och imponerande film. Det är en otroligt vacker film. De starka färgerna skapar en närvaro till surrealismen. Det är en film som är värd att ses. Det finns ingen tvekan om det.

Samtidigt så finns det en legitim kritik mot filmen: den handlar om förövarna och inte om offren.

Waltz with Bashir handlar om Ari Folman och hur han försöker att greppa de minnen som sakta kommer tillbaka efter att ha tjänstgjort som israelisk soldat i Libanon. Genom filmen så tar Folman kontakt med andra före detta soldater för att ta reda på vad som egentligen hände dem.

De olika trådarna i filmens handling sammanstrålar sedan till massakrerna i Sabra och Shatila, då de israeliska soldaterna gav indirekt stöd till de kristna Falangister som utförde morden. Under massakrerna så vaktade man ingångarna till flyktinglägren, sköt ljusgranater efter mörkrets inbrott, allt medan skotten ekade.

Waltz with Bashir slutar med riktiga bilder från massakrerna. Men med att offren aldrig konkretiseras, deras berättelse inte tas fram, deras lidande omgivet av tystnad, så fungerar deras smärta endast som en förstärkning av det som är fokusen i filmen: de israeliska soldaternas dåliga samvete.

[...]

Det som är förvånande, är inte att bevittna hur pass anonyma offren är i Waltz with Bashir, det som är förvånande att så få kritiker ser denna process vilken ligger likt en tjock hinna över hela filmen.

Denna process handlar inte så mycket om självidentifikation där vi endast kan se oss själva i en konflikt. Istället handlar det om att vi i alla konflikter rör oss längs med en gräns, eller rättare sagt: den rör sig med oss, där offren avhumaniseras och till slut är det bara vi som står kvar synliga. I vårt lidande.

Det är en moralisk förruttnelseprocess, där vi stegvis tänjer gränsen för det tillåtna, så att vi slutligen inte kan se den skada och lidande som vi åsamkar.

Det finns många samtida exempel på denna moraliska blindhet. En fånge som misshandlades ihjäl av brittiska soldater. En fånge som avrättades av den amerikanske löjtnant som skulle släppa honom. Dessa två fall känner vi till eftersom någon faktiskt har protesterat och hävdat offrens status som människor. Bakom dem, finns otaliga offer som är inlindade i vår tystnad.

[...]

Även om vi inte vill kännas vid denna moraliska förruttnelseprocess, så finns den där likväl, och vi måste hålla oss medvetna om den. Annars kommer brutaliteten och likgiltigheten för offren att spilla över till den politiska arenan. För att kunna legitimera de militära konflikterna, kommer vi efter ett tag att sanktionera de brutala handlingarna som kommer av att gränserna tänjs.

Därmed kommer fler offer att skördas. Det kommer att vara vårt ansvar.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, israel, palestina, libanon, massaker, flyktingläger, waltz with bashir, kritik, sionism

Photo: MOHAMMED ABED/AFP/Getty Images.

Vapnen har tystnat i Gaza. Ibland hörs sprid eldgivning från fartyg. Men sakta börjar livet återkomma. Med det så återuppstår den svaga förhoppningen om en avlägsen möjlighet till dialog och förståelse. Fast samtidigt som vi kan värmas av denna förhoppning måste vi vända oss inåt. Vi måste gå tillbaka till det som vi sa under krigets tre veckor. Anledningen är att nu när vi börjar se kriget och förödelsen på avstånd, så kommer vi att förvränga våra minnen och i efterhand försöka rättfärdiga det som inte gick att rättfärdigas. Men för offrens skull får vi inte tillåta oss att göra det. Vi måste vara ärliga med att det vi efteråt kan förmå oss att erkänna, är det som vi inte ville uttala medan bomberna föll över Gaza.

Den 17:e januari hade Sydsvenskan en ledarartikel som behandlade medias bevakning av kriget i Gaza. Utgångspunkten var den infantila plattityd som vi alltid säger när vapnen fått börja tala igen: Sanningen är krigets första offer. Som exempel tog Mats Skogkär påståendena att IDF använt vit fosfor mot civila palestinier och att de avsiktligt skjutit på ambulanser. Sedan fortsatte Skogkär:

”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkotter och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen. (Sydsvenskan 090117)

Den 10: januari släppte Human Rights Watch ett uttalande där de uppmanade Israel att sluta använda vit fosfor i tätbebyggda områden på Gazaremsan. HRW konstaterade att det är tillåtet att använda vit fosfor i militärt syfte för att skapa rödridåer, men att detta inte får göras när civila är i närheten, så som i tät bebyggelse. Två dagar senare så kom rapporter från Nassersjukhuset i Gaza om att de får ta emot fler än 50 patienter med svåra brännskador. Läkarna sade att efter vad de kunde se så handlade det om brännskador från vit fosfor.

Detta är grundbultarna i vad Mats Skogkär anser vara en av de stora lögnerna kring kriget i Gaza. För att visa på felaktigheten i påståendena att IDF använde fosfor mot civila hänvisar han till uttalanden från Röda Korset:

I tisdags sade Peter Herby vid ICRC till nyhetsbyrån AP att Israel av allt att döma använt fosforammunition lagligt, för att skapa rök eller lysa upp ett mål, att detta inte är ovanligt i strid, och att ICRC inte hittat bevis ”som antyder att det används på något annat sätt”. I onsdags konstaterade så ICRC:s chef Jakob Kellenberger, efter att ha besökt Gazaremsan, att han inte sett ”några bevis” för att någon där skadats av fosforbomber.

Efter det referatet konstaterar Skogkär att det bara är påståendena från HRW och palestinska vittnesmål som fått utrymme i media, samtidigt som ICRC:s uttalanden inte fått någon spridning. Med det anser sig Skogkär ha visat på att påståendena om användandet av fosfor mot civila är lögnaktiga och koncentrerar sig sedan på vad han anser vara den andra lögnen.

[...]

Återigen är det mörkt ute. Det ger mig ro. En hel stad håller på att gå och lägga sig. Jag andas lugnt och snusdosan ligger mellan tangentbordet och skärmen. I sitt rum ligger en flicka som i alldeles för tidig ålder börjat försöka greppa vår ändlighet och vår maktlöshet inför döden. När hon skulle borsta tänderna kom insikten om att hennes farmor förr eller senare skulle dö över henne och hon brast ut i gråt.

[...]

Samma dag som Mats Skogkärs ledarartikel publicerades i Sydsvenskan så bombades UNRWA:s skola i Beit Lahiya. Den träffades av flera fosforgranater, två människor dog och 14 personer fick brännskador. Medan nästan alla bilder av fosforgranater som användes i Gaza visade avlägsna luftkrevader, kom det i och med attacken på skolan fram bilder från nedslagsplatsen vid tillfället för attacken.

Det går inte att säga att bilderna talar sitt eget språk. Det är svårt att sätta ord på det man ser. Ett bokstavligt regn av brinnande fragment. Hastigheten får bitarna till att studsa i en oförutsägbar riktning. Vita strimmor över himlen efter fosforns rökutveckling. Människor som springer desperat för att undvika det dödliga regnet.

Nu när kriget är över och Israeliska trupper dragit sig tillbaka, har IDF slutligen erkänt att man använt fosforgranater i brott mot internationell lag under kriget. Detta efter att envist under större delen av krigets gång förnekat att man överhuvudtaget använt fosforgranater på något sätt. Det man erkänner nu är att möjligtvis 20 av 200 fosforgranater kan ha använts på ett olagligt sätt. Resterande 180 granater har riktats mot militära mål. Men utöver det har man använt sig av fosforgranater för att lägga rökridåer.

Det vi dock måste hålla i minnet är att Israel gör flera distinktioner som vi inte bör göra. Det är tillåtet att använda fosfor mot militära mål. Men militären måste fortfarande skydda civilbefolkningen. Det är under alla omständigheter förbjudet att använda fosforgranater mot militära mål som befinner sig där civila finns. Även fosforbaserade rökgranater är otillåtet i tätbebyggelse där civila finns. Användandet av fosforgranater för att skapa rök är begränsat av internationell humanitär lag som kräver att man skiljer mellan civila och militära mål, samt att civila skyddas. Denna typ av rökgranater har starka sekundära effekter genom att de fosforimpregnerade fragmenten som skapar rök, antänds när fosforn kommer i kontakt med syre och brinner intensivt. De nära tvåhundra fragmenten, som vid en luftkrevad sprider sig över ett område stort som en fotbollsplan, kan döda människor och antända bränder.

[...]

Men vi måste nu i ärlighetens namn ställa oss ett antal frågor: Hade vi kunnat veta detta innan attacken mot skolan i Beith Lahiya och IDF:s partiella erkännande? Fanns det någon anledning för oss att misstro de uttalanden utav Röda Korset som Mats Skogkär pekade på? Kunde vi under krigets gång veta det som vi nu är smärtsamt medvetna om?

På alla punkter måste vi för vår egen och offrens skull svara ja. Redan från krigets första dag fick vi se bilder av de magnifika vita krevaderna som letade sig ned mot marken. På det stora flertalet utav bilderna sprängdes granaterna över tät bebyggelse. Det var inte en enstaka bild, utan det var bilder som kom om och om igen varje dag. Bilden som illustrerade Under en mörk himmel togs någon dag innan dikten publicerades den 10:e januari. Den bilden är bara en av många för oss tillgängliga bilder som visade att fosforgranater otvetydigt användes på civila områden.

Vi skulle inte heller ha låtit oss betryggats av IDF:s talesmän, som efter påtryckningar, lugnande sade att de bara använde rökgranater. Istället hade vi kunnat ta till oss den information som finns tillgänglig: hur stora de sekundära effekterna hos fosforbaserade rökgranater är; hur stor och oförutsägbar spridningen på en luftkrevad är; vad internationell humanitär lag säger om kravet att skydda den civila befolkningen. Vi skulle ha frågat oss vad den militära nyttan av att lägga en rökridå i tätbebyggelse på natten är i jämförelse med det lidande som den civila befolkningen under de brinnande fragmenten får utstå. Det borde inte ha varit med förvåning som vi konstaterade att de som dog och brändes vid attacken mot skolan i Beith Lahiya, gjorde det på grund av en rökgranat,

De uttalanden som ICRC bland annat gjorde den 13:e januari borde vi ha tagit med skepsis. Vi borde ha påmint oss själva om att Röda Korset aldrig gör offentliga uttalanden om brott mot Genèvekonventionen, utan samtalar direkt med den berörda parten. Richard Herby har också tagit avstånd från påståendena att han skulle ha uttalat sig om legaliteten av Israels användande av fosfor i Gaza. Men framför allt: även om Röda Korset hade gjort dessa uttalanden, så borde vi haft styrkan och modet att erkänna det som vi såg. Det fanns aldrig någon reell diskussion om huruvida Israel använde fosfor, eller huruvida det sättet som de använde granaterna var olagligt.

Allting låg öppet för oss.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, krig, mellanöstern, israel, palestina, fosfor, white phosphorus, idf, icrc, human rights watch, mats skogkär, krigsbrott, gaza, unrwa

Angreppskriget mot Gaza har pågått i mer än fyra veckor och ännu tycks inget slut stå att finna, trots att en bräcklig vapenvila nu inletts får väl tilläggas. Ända sedan slutet av december förra året har israeliska flottstridskrafter, helikoptrar och stridsflygplan avfyrat sin dödliga last mot en av världens allra mest tätbefolkade områden; Gaza. Sedan några veckor så deltar även israelisk marktrupp med uppbackning av stridsvagnar och artilleri. Hittills har över tusentalet palestinier fått sätta livet till varav nära nog hälften varit civila offer och av dessa har en skrämmande stor andel varit barn. Antalet sårade är mångdubbelt fler och talar vi om flyktingar så ökar siffrorna markant. Samtidigt uppgår de israeliska dödstalen till över tiotalet offer varav tre stycken varit civila offer.

Antalet palestinska offer i relation till de israeliska gör det smaklöst att tala om ett försvarskrig, precis som att det är omöjligt att avfärda anklagelsen om att det är en veritabel massaker som pågått i och runt Gaza City. Proportionerna visar tydligt på hur illa ställt det är med försvaret för Israels fredande av sina territoriella krav och skyddet av sina medborgare. Operation Cast Lead (Gjutet bly) som detta totala krig kallats är egentligen inget nytt – det är en fortsättning på den krigsföring som Israel utövat mot sina egna medborgare och omkringliggande nationer under decennier. Attackerna mot Hizbollah under kriget i södra Libanon 2006 var lika proportionerligt snedvridet med oerhört höga siffror av civila offer och där stridsområdet hela tiden utökades till långt fler mål än de legitima.

* * *

De manifestationer och protester som hållits runt om i världen mot Israels angrepp mot Gaza har samlat hundratusentals deltagare. Kärnan i protesterna har handlat om att det måste bli ett stopp på den humanitära katastrof som redan innan Israels angrepp var ett faktum i denna stängda del av Israel och de palestinska territorierna. Enbart i Sverige var det tiotusentals demonstranter som gjorde sin röst hörd. Men dödandet kommer att fortsätta och det internationella samfundet står handfallet inför det som sker i Gaza. Protesterna från fredsrörelsen och (som klichén bjuder) vänstern har på sina platser tagit sig våldsamma uttryck, medan de borgerliga tidningarnas ledarsidor här hemma i Sverige har gjort motståndet till kriget till en partipolitisk stridsfråga och (som klichén åter bjuder) stödet till Israel är orubbat. Socialdemokraters deltagande och tal vid de möten som hölls under den första protesthelgen mot kriget blandas bort till förmån för att dessa deltog vid demonstrationer och manifestationer där det förekom flaggor med motiv som signalerade stöd till Hamas och Hizbollah. Medan det mänskliga lidandet ökar för varje timme som går i den ghettoliknande tillvaro som nu också är en stridszon så väljer svenska ledarsidor och borgerliga debattörer att fokusera på vilka flaggor som fanns i folkvimlet då protesterna mot en krigförande nations framfart i tätbefolkat område och vad detta deltagande från SAP möjligen signalerar i den svenska politikens sandlåda. Skuldbeläggandet från israelvännerna kopplas till det islamistiska Hamas (i Libanon 2006 var det kopplat till Hizbollah, se: Kulturella fåror 1 & 2) som blir fokus istället för det lidande som en civil befolkning tvingas försöka överleva och som är manifestationernas verkliga syfte. Demonstranterna som höjer sina flaggor till förmån för Hizbollah och Hamas och ropar att Gud Är Stor vräker manifestationens möjligheter över bord. Man blandar så bort korten samtidigt som en humanitär katastrof i Gaza förvärras för varje minut som går utan tillgång till vatten, förnödenheter, el och läkemedel.

Samtidigt som dessa skiftningar i det offentliga samtalet sker så ökar hoten och attackerna mot judar i Sverige. Först ut var två brandattentat mot den judiska församlingen i Helsingborg. Sedan brändes ett kapell som var knutet till synagogan i Malmö. Hur många hot som riktats mot enskilda judar eller församlingar i Sverige vet jag inte. När antisemitismen åter visar sitt vidriga anlete så kan vi inte avfärda detta som tecken på frustration eller som några osmakliga pojkstreck – vi måste identifiera dessa angrepp som antijudiska attacker och som sådana se dem frikopplade från de händelserna som sker i konflikten i Israel/Palestina – även om den utlösande faktorn är frustration och desperation född ur sagda konflikt. För gör vi inte det, om vi inte identifierar detta för vad det är, så har liberalerna lyckats med sina försök att blanda bort korten då fredsrörelsens kritik av Israels politik likställs med antisemitism. Om vi inte sätter stopp för dessa medeltida praktiker så har vi åter givit in för den irrationella känslostormen som senast resulterade i pogromer och förintelse. Kritiken av Israels politiska ageranden kan inte tillåtas få sådana konsekvenser.

* * *

För en tid sedan skrev jag en text i samband med att staten Israel firade sina sextio år som nation. Texten var en lekmans ikonografiska läsning av den klassiska bilden av Leila Khaled där hon sitter med böjt huvud och håller en Kalasjnikov i sin famn. Det var en text som handlade mer om kampen för ett fritt Palestina än vad det var en ikonografisk läsning. Jag avslutade den texten med en kommentar till Israels firande, där jag tog fasta på det absurda i att göra kritiken av den apartheidpolitik som den israeliska regimen bedriver till något som kan beskrivas som Israelhat. Precis som att kritiken av de koloniala äventyren i Afghanistan och Irak beskrivs som något så banalt som irrationellt USA-hat. Det bärande i min kritiska kommentar var att allt tal om en tvåstatslösning är defaistiskt och aldrig kommer leda till fred i regionen. Det var min åsikt då och är så än idag. Det är också därför som jag känner att situationen här hemma i Sverige, i tryckvågorna efter Hamas raketattacker mot södra Israel och den israeliska krigsmaktens angrepp mot Gaza, är på väg att spåra ur. Det är för mig nödvändigt att göra mina ståndpunkter tydliga i denna text, för att missförstå är inte alltid en konsekvens av att faktiskt inte förstå, det kan också vara något som sker av ren illvilja.

Den nuvarande situationen i konflikten tillåter inte the blame game utan måste handla om att minimera det mänskliga lidandet både för stunden och i det långa loppet. En vapenvila är nödvändig för att kunna behandla den humanitära katastrof som uppstått i kölvattnet av krigshandlingarna mellan Hamas och Israel, men vad som är yttermera nödvändigt är en vilja att faktiskt försöka lösa konflikten i grunden. Inte att enbart behandla de senast uppkomna såren utan att verkligen se till att såren läker OCH att de inte ska behöva uppstå igen. Detta borde vara fokus för en fredsprocess men istället talar man hellre om amputation och åderlåtning.

Ali Abunimahs bok, One country: A bold proposal to end the Israeli-Palestinian impasse (Metropolitan Books – Henry Holt and Company, 2006), närmar sig den pågående konflikten ur ett perspektiv som idag allt mer sällan hörs i samtalet om Israel och Palestina. Visserligen framhålls det att Israel är den enda demokratin i regionen – något som på intet sätt kan vara rimligt att påstå om man ser till hur denna demokrati kränker sina medborgares rättigheter dagligen – men det är den vägen som är den enda möjligheten för en varaktig fred och för att en helandeprocess ska kunna vara möjlig. Ali Abunimah förordar att den enda vägen till fred är att israeliska judar och palestinier får samma rättigheter och skyldigheter inom en och samma statsbildning; inte en judisk stat och inte heller en palestinsk stat. Han talar om en stat – om ett land för både judar och palestinier. Det låter utopiskt och som sådan en omöjlighet. Men när jag läser Abunimahs bok så finner jag att jag haft rätt i min hållning att en gemensam stat är den enda vägen framåt. Abunimah beskriver på ett ställe i boken tvåstatslösningen på följande vis:

Two peoples are locked in a struggle over legitimate control of the country and everything implied in that control. On both sides the ideals are so strongly held that rather than change them to fit the reality of the situation, both peoples propose solutions to change the reality. This is essentially what all the two-state plans have attempted to do: Shift some settlers here, force Palestinians over there, bridge this unbridgeable wedge of land, keep refugees far away, and hope that with enough walls and security forces an edifice built on injustice, explusion, inadequate resources, and discriination can be kept from collapse. (Abunimah:104-105)

Hans alternativ är något helt annat än vad den flitigt citerade fredsduvan Amos Oz förordar med sin tvåstatsiver. Istället för att ge upp och i förlängningen förvärra konflikten med en tvåstatslösning så menar Ali Abunimah att en enstatslösning närmar sig flera av de konflikthärdarna som idag står som hinder för en varaktig fred; de efter 1967 byggda judiska bosättningarnas vara, de palestinska flyktingarnas rättigheter och trätan över vem som ska få Jerusalem skulle med en verkligt demokratisk statsbildning kunna vara minnen blott. Självklart hävdar inte Abunimah att det skulle vara något enkelt projekt genomfört i en handvändning, tvärtom så är det ett projekt som inbegriper olösta frågor om skuld, privat ägande, historisk besittningsrätt, skadeståndskrav och rättsprocesser. Dock för Abunimah fram flertalet exempel på att detta är en möjlighet snarare än en naiv fantasi. Han hämtar sina argument från fraktioner inom både den sionistiska rörelsen före Israels bildande och från PLO på 1960-talet. Ali Abunimah hävdar att en enstatslösning:

[…] offers the potential to deterritorialize the conflict and neutralize demography and ethnicity as a source of political power and legitimacy. There are many ways to imagine how such a state might be constituted. It could, for instance, be a federation or a unitary state; it could adopt a parliamentary or presidential system. (Abunimah:109)

Abunimah menar vidare att det inte behöver vara så att om en verkligt demokratisk enstatslösning skulle komma till stånd så innebär inte detta att de två majoritetskulturerna i Israel-Palestina skulle behöva innebära rent etniskt uppbyggda politiska partier och allianser. Traditionellt så har en stor grupp av de palestinska väljarna i Israel röstat på arbetarpartiet trots dess för dem alienerande sionistiska ideologi (Abunimah:114) och att just palestinska medborgare i Israel motsvarar 22 % av sagda partis medlemstal. Han för också fram att det finns en tradition av palestinskt-judiskt samarbete inom partier på yttersta vänsterkanten, något som han menar skulle kunna stå som modell för liknande preferenser på högersidan mellan palestinska och judiska affärsidkare samt att ”[…] parties representing economically and socially excluded Israeli Jews an Palestinians would find common ground (the socioeconomic disparaties among Jewish communities in Israel are formidable). (Abunimah: Ibid.)

Författaren går i boken in på historiska och samtida hinder för att en enstatslösning skulle kunna vara möjlig, men väljer att se bortom dessa. Som exempel, något han ägnar ett helt kapitel till i sin bok, för han fram Sydafrikas övergång från apartheid till den statslösning det är idag. Självklart är inte det sydafrikanska exemplet ett felfritt sådant – inte på långa vägar – men med tanke på alternativet (ett inbördeskrig utan skönjbart slut) och hur kort tid som gått sedan apartheidsystemet övergavs (det var 1992 som den röstberättigade vita befolkningen sa ja till ett fortsatt reformarbete i Sydafrika och 1994 valdes Nelson Mandela till landets första svarta president) så är det ett fullgott exempel värt att se till. Andra exempel som läggs fram på mångetniska demokratier är bland annat Belgien, Kanada, Indien och Schweiz. Exemplet med fredsprocessen för Nordirland är också något att dra kunskap ifrån. Viljan till fred finns och det gäller bara att våga ta steget för att ge upp tanken på att konflikten skulle vara nedärvd genom generationers biologiska arvsmassa som det nästan tycks vara idag.

I slutet av boken citerar Ali Abunimah Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, som efter en resa på Västbanken sett hur den mur som byggs skär genom landet. Friedman anser att om denna mur blir färdigställd så kommer detta att driva den palestinska befolkningen ifrån tanken på en tvåstatslösning till idén om en stat för palestinier och för judar. Han citeras avslutningsvis:

[…] this transformation of the Palestinian cause will be very problematic for Israel. If American Jews think it’s hard to defend Israel today on college campuses, imagine what it will be like when their kids have to argue against the principle of one man, one vote. (Abunimah:192)

* * *

En bräcklig vapenvila har inletts kring Gaza och de israeliska trupperna har börjat dra sig tillbaka. Båda sidor säger sig vara segrare – åtminstone säger sig båda sidor kunna utropa fienden som förlorare. Samtidigt räknar man offren för den israeliska operationen; de är tusentals. Här i Sverige tycks konflikten ha urartat totalt i den debatt som förts och förs inom både gamla och nya medier – protesterna som fortsätter har tagit sig samma dramaturgi som vid det senaste kriget i Libanon där fredsmanifestationerna gång på gång fick försvaras från angrepp som handlade om eventuellt stöd till Hizbollah eller inte. Kraven på att dödandet skulle upphöra avfärdades med axelryckningar där talet om mänskliga sköldar, humanitär gisslan och motkrav om avståndstaganden från Hizbollah blev det ideologiska käbblets melodi.

Men fredsarbetet kan inte få handla om att ta avstånd från eller att visa sympatier för endera parten: fredsarbete måste handla om att ta avstånd från kriget som sådant. Annars är vi åter där med ledarskribenterna och deras hejarklack som ifrågasätter fredsaktivisternas egentliga mål, precis som att vi kommer se hur ännu fler attentat riktas mot judiska församlingars lokaler och medborgare. Hamas väg är inte fredens väg – det är ett obehagligt politiskt parti som kommer att skapa en oerhörd skada för alla strävanden att nå fram till en fredlig lösning på konflikten så länge som de inte erkänner Israels rätt till att existera, precis som att Israels regering(ar) måste lämna rädslans geografi och se till att införa grundläggande demokratiska rättigheter för alla sina medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Båda parter – om vi tillåts förenkla det till att handla om en israelisk part och en palestinsk part – måste söka finna en väg till samförstånd bortom religionerna och dess politisering. De sekulära alternativen finns men har under konfliktens senaste tjugo år fått stå tillbaka för det vansinniga i att låta lika delar irrationell rasism och gudstro få skapa grundvalarna för sina strävanden.

Leila Khaled sa att det palestinska folket hade ropat från sina tält och inte blivit hörda – att det var därför som flygplanskapningarna inleddes under sjuttiotalet; det sekulära och socialistiska PFLP som hon tillhör är idag blott en viskning i vinden. Det korrumperade Fatah förlorade till Hamas på grund av sin oförmåga att skapa ett drägligt liv för palestinierna i (främst) Gaza. Den israeliska regeringen inleder en massiv militäroffensiv i samband med en valrörelse. Tvåstatslösningen som setts som fredsprocessens enda möjlighet känns med ens mycket avlägsen. Har vi då verkligen råd att avfärda tanken på en enstatslösning som utopisk ogenomförbar med just sagda situation i åtanke?

© Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, mellanöstern, israel, palestina, gaza, hamas, idf, fred, krig, enstatslösning, tvåstatslösning, antisemitism

Bildens skönhet täcks av fasan som öppnas för oss.
En nästan helt nedsläckt stad som lyses upp av granaternas sken.
Det gula ljuset reflekteras på husfasaderna.
Varje strimla av rök som sträcker sig ned avslöjar en fasa.
Ett regn av brinnande fragment.
Människor försöker att komma undan.
Röken fyller deras lungor.
De som befinner sig mellan husen träffas av en eld som inte går att släcka.
Hungern driver de brinnande bitarna genom kläderna och köttet, ned till benen.
Stapplande skuggor i fosforens ljus som slutligen kollapsar.
Vinden för bort röken.
Kvar finns jämrande människor som omsluts av nattens mörker.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om gaza, fosfor, white phosphorous, krigsbrott, war crimes, israel, mellanöstern, idf

Intifada
Tobias Berggren, Albert Bonniers Förlag, 2008.
ISBN: 978 91 0 011158 8

Redan i de första stroferna av Tobias Berggrens Intifada så slår texten undan benen för mig. Orden bränner sig in i det logiska och bryter sönder gränsen mellan bokstäverna och verkligheten. Texten som vrider blicken mot det lidande som annars flimmrar förbi i pixlade nyhetsrapporteringar, där liv är siffror och bodycount tangerar sportresultatens krassa statistik. Men jag inser snart att jag förleds av titeln – inser att stenen som spräcker bussfönstret inte nödvändigtvis kastats i Palestina utan här, hemma i tryggheten. Jag rodnar över hur lätt jag faller in i den identitet som är jag …

… fast då jag låter orden komma till mig och känner hur de tränger in så kan jag inte längre skilja mellan här från där. Stenarna som Berggren pekar ut leder mig ut i ett landskap som inte går att bestämma. Råda över. Hans ord kastar mig runt tills jag inte kan skilja upp ifrån ned, här ifrån där. Det tidvis torra språket knastrar för att sedan fräsa av uppgivenhet. Torrt ska här ses som avskalat och är inte på något sätt att förknippa med något dåligt. Tvärtom. Berggrens lyrik konstaterar medan andra kontemplerar. Likt andra förnämliga författare drivs Intifada av något som kan liknas vid Dalhaus teori om den politiska musiken; det skakas om och här finns ingen tid till estetiserande verklighetsflykt. Orden bränner hål på det goda och tvingar läsaren till att sugas in bakom rapporternas distanserade berättarteknik.

Intifada är, skulle jag vilja säga, något så unikt som en politisk dikt på tjugohundratalet. När den litterära debatten går kring identitet och språkets uppbyggnad så är det en ynest få förunnat att få en text kastad i ansiktet utan någon hänsyn till kotterier och ställningstagande för eller mot själva språket. I Tobias Berggrens text så tecknas ett tydligt avståndstagande till det av många liberaler så kallade försvarskrig som Israel bedriver mot det palestinska folket, i och utanför sin rasistiska statsbildning.

Stenen som kastas i första strofen leder vidare till andra stenar – barnet som kastat stenen sträcker händerna mot andra barn – vågorna som lämnas i vattnet av båten sköljer över ett land som törstar efter mening. Stenarna som pryder de judiska gravarna har plockats från samma jord som stenarna som slungas mot vaktposteringarna. Samma jord som törstar efter det livgivande vattnet som är rikare än det svarta guldet, men som värderas efter en annan kurs än den i dollar. Stenarna i Berggrens dikt får mig att tänka på Noréns Orderpoesi från 1978 där stenarna också är ett återkommande inslag. Berggrens stenar får vingar genom att de kastas, Noréns stenar spänner sina vingar. Nåväl, nog om Norén.

Tobias Berggrens text utforskar, söker svaren på, frågor som drivs upp genom den bottenlösa desperationens djup. Frågor om tro och rätt ställs mot det avskyvärda våld som drabbar så långt många fler mjuka mål än vad de stenhårda hökarna vill få oss att tro. Han skriver att hans text ska ses som ett ställningstagande mot den israeliska statens etniska rensning av den palestinska befolkningen (Berggren:67) men också för författarens judiska ateism (Berggren:64).

Den fragmenterade texten splittras aldrig utan biter sig fast och löper utan att vika från målet. Det är en lyrik som fattats oss, men är på intet sätt en ensam röst som viskar för döva. Berggrens Intifada spränger ljudvallen med en konkret poesi som drivs av något större än att enbart vara en del av den undfallenhetens kultur som drabbat den svenska litteraturen. Vad annat skulle det vara att vänta av en författare som inte gödslar med sina ord och som inte sjunker ned i det etablerades knä …

… Intifada är poesi som känns. Det är lärda ord. Det är så den ska vara; litteraturen, allt annat är bara fisljummen mök i vinden.

Jag menar att allt som skrivs skrivs på det som skrivits, det vi läser: levande i oss i samma luft som allt vi tidigare läst. (Berggren:67)

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, tobias berggren, intifada, kulturkritik, politisk dikt, israel, palestina, nakba och förintelse.