[...]

En film från en amerikansk Apachehelikopter över Baghdad har läckt ut. Den visar hur ett antal civila och misstänkta motståndsmän dödas. Expressen, Aftonbladet går ut med stora rubriker, dagstidningarna följer. Förruttnelsen sprider sig vidare med Newsmill. Vi rycks med i flödet. Rubrikerna förvandlar en tragedi till en handelsvara för att locka till sig annonsörer. På väldigt få ställen tar man upp de viktiga frågorna. Media livnär sig på död. De pissar på de kalla och söndersprängda liken.

Det finns ett antal saker att säga om filmen.

Vissa män är beväpnade. De behöver dock inte ens vara milismän eller motståndsmän. Eftersom de alla har helt vanliga civila kläder är det mycket möjligt att det var säkerhetsvakter, organiserade utav de som bodde i området. Vid tiden för filmen så var det vanligt att bostadsområden organiserade egna vägspärrar för att kontrollera vilka som åkte in och ut. Det var ett sätt att försöka få kontroll över det våld som den irakiska regeringen och den amerikanska armén själva inte kunde hantera.

Utav den första gruppen på nära tio män som dödas, verkar det vara tre som hade vapen. En av dem bar troligtvis på ett raketgevär. Alla hade sina vapen slappt hängandes vid sidorna. De gick lugnt, mitt på gatan i dagsljus, trots att de borde ha hört de två amerikanska helikoptrar som cirklade över området där det tidigare hade hörts skottlossning. Det ser ut som om alla följde de två journalisterna och den man som pekade ut riktningen de gick i.

Helikopterattacken skedde i juli 2007, samma månad dog 1000 människor på grund av våld i Baghdad. Bara några månader tidigare hade man förlagt ytterligare 7000 amerikanska soldater till Baghdad i ett försök att minska det våld som höll på att slita samhället itu.

Det verkar som om helikopterpiloterna följde ROE, de formaliserade regler som finns för att bestämma när eldgivning kan ske. Genom hela filmen så begär piloterna tillstånd för sina handlingar, de berättar hur de uppfattar situationen, och får slutligen tillstånd att anfalla människorna.

Det vi dock inte får glömma, är att när vi säger att de följde ROE, konstaterar vi bara att de följde de regler som fanns uppsatta för dem själva. Det är egentligen irrelevant för en djupare analys. Det säger ingenting om hur vi skall ställa oss till det vi ser.

Det som däremot står klart är hur pass tillåtande ROE var vid den tidpunkten. Helikopterattacken skedde under ett regelverk som inte borde ha applicerats på en ockupation utav en mångmiljonstad. Det enda som krävdes var att man såg en grupp människor, där några kunde misstänkas vara fientliga mot amerikanska trupper.

Vid attacken mot minibussen så räckte det med att man misstänkte att de skulle plocka upp kropparna och möjligtvis vapen. När bussen attackerades hade irakierna enbart plockat upp den sårade mannen. De hade själva inga vapen och hade inte försökt att plocka upp några från marken. Ändå använde piloterna den eldkraft de hade till sitt förfogande.

I den längre versionen utav filmen finns det en tredje attack, en attack som riktades mot en byggnad i närheten. Två misstänkta motståndsmän hade gått in i byggnaden. Vid det anfallet är det troligare att det handlade om milismän. Båda männen i filmen ser ut att ha ammunitionsväskor och stridsvästar på sig, förutom sina vapen.

Men fortfarande så gjorde helikopterpiloterna inte något försök att separera mellan misstänkta stridande och civila. Man använde tre stycken Hellfire-missiler i ett tätbebyggt bostadsområde, i en stad som har över sju miljoner invånare.

Inte vid någon utav de tre attackerna så utgjorde de misstänkta motståndsmännen något direkt hot mot amerikanska soldater. De var inte involverade i strider och hade inte varit så länge man iakttagit dem. Helikoptrarna var inte heller under något möjligt hot. Givet tidsskillnaden mellan att automatkanonen avfyrades och att granaterna slog ned mot målen, så är det troligt att helikoptrarna var mellan en och en och en halv kilometer bort.

[...]

Tilläggsprotokoll till Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter säger uttryckligen:

“Artikel 51 – Skydd av civilbefolkningen [...] Urskillningslösa anfall är förbjudna. [...] Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa: [...] anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.”

“Artikel 57 – försiktighetsåtgärder vid anfall [...] de som planerar eller beslutar om ett anfall skall [...] göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom [...] avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet.”

Återigen så räcker orden inte till. De har slutat spela roll i våra liv. Bokstäverna, orden, meningarna har tömts på innehåll. Vi är mer än någonsin omgivna utav det skrivna ordet, men samtidigt har vi slutat att ta dem på allvar.

Tröttheten har omslutit min kropp. Jag raderar ut det mesta som jag skrivit utav denna artikel. Min förhoppning är att nya ord skall växa fram i tomrummet.

Pianot ekar i arbetsrummet. Basgången tar sig fram längs med golvet. Utanför är det mörkt. Goodie Mobs femton år gamla singel har skapat kontinuitet i mitt liv. Albumet som helhet är en magisk skapelse. Men det är framför allt Cell Therapy som har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande visualisera videon till singeln. De surrealistiska och paranoida bilderna som fladdrar förbi. Hur hastigheten på filmklippen förskjuter deras rörelser. De felvända kameravinklarna. Sönderbrända färger. Desperation. Fulhet. Råhet. Atombombsexplosioner. Hus som slits sönder.

[...]

Jag försöker att formulera det som jag vill säga med denna artikel. Men någonstans handlar det egentligen om vad som kan sägas.

Med bilderna från helikopterattacken så konfronteras jag med otillräckligheten i mitt eget språk. Bristen på ord blir akut och vi står kvar bland de söndersprängda kropparna. Synen utav människor som reflexmässigt hinner rycka till, en bråkdels sekund innan de slits sönder utav 30mm-granatar, är en syn som jag inte har förmåga att beskriva på ett tillräckligt sätt.

Någonstans handlar det om mitt egna tvivel på mitt språk. För varje ord och mening som jag kan formulera, så är det möjligt för mig att plocka isär dem igen. Jag har nått mitt språks gräns och jag vet att det inte går att ta sig förbi, ta sig bortom. För det så behövs det en gud.

Men samtidigt finns det ingen anledning till att drömma om en värld bortom tvivlet. Ytterst var den frånvaron utav tvivel som dödade människorna. Helikopterpiloterna tvivlade inte när de flög över Baghdad. Ansvarigt befäl tvivlade inte när han gav tillstånd till attackerna. Granaterna tvivlade inte när de slog ned mot sina mål.

Det dödande som nu bevittnats genom läckta filmbilder, skedde enligt reglerna. Deras liv pressades in i ett flödesschema, och för det så dog de. Det rättfärdigar inte dödandet, det är bara att säga att det skedde innanför ramarna för hur ockupationen sköts. Det är det som är det hemska.

Det är den verklighet som vi måste förhålla oss till.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, irak, usa, kriget mot terrorismen, roe, apache, wikileaks, collateral damage, genevekonventionen, strid, ockupation, motstånd, reuter, baghdad

Det vi kan göra är att titta på de efterblivna fragmenten och försöka hitta samband som vi vet håller på att tyna bort. Det enda andra alternativet vi har är att låta tystnaden kväva oss medan snön faller ned utanför lägenheten.

I förra veckan hade Sydsvenskan en ledarartikel som har följt med mig de senaste dagarna.

I sin artikel så skriver Mats Skogskär om den brittiska Irakkommisionens utfrågning av den förre premiärministern Tony Blair. En utfrågning som fått väldigt stor uppmärksamhet i Storbritannien. Skogskär citerar gillande Blairs påstående om att den elfte september ändrade riskanalysen och att detta krävde ett avsättande av Saddam. Efter att ha nämnt att det fanns åsiktsskillnader mellan den brittiska regeringen och dess juridiska rådgivare kring legaliteten av anfallet, konkluderar Skogskär: “Att rättsläget var öppet för olika tolkningar är nog de flesta seriösa bedömare överens om.”

Men detta är nog att göra det lätt för sig. Diskussionerna om legalitet handlade inte då om att försöka anpassa sina handlingar efter den faktiska lagen, utan om att forma en berättelse som skulle kunna ursäkta det beteende som redan hade blivit bestämt. Tony Blair fick berättat för sig att en attack skulle vara olaglig, men försökte att hitta en väg förbi detta problem och lyckades.

Det stämmer inte heller, som Skogskär påstår, att det fanns goda skäl att tro att Saddam hade skaffat massförstörelsevapen. Inga goda indikationer presenterades, trots att en väldigt stark opinion krävde så, alltså fanns det ingen god anledning till att tro det. Att de som förberedde ett olagligt anfallskrig ville tro att det fanns massförstörelsevapen, utgör inget gott skäl att tro att det var så.

Men det är de tre sista raderna i ledarartikeln som gör mest ont: “Men det finns ingen grund för att tro annat än att Tony Blair tog sitt beslut och drev sin linje övertygad om att det var det minst dåliga alternativet och med de bästa av avsikter.”

Det som beklämmer mig med artikeln är inte vad Mats Skogskär tror som enskild person, det som beklämmer mig är att Sydsvenskan – som en av de viktigare dagstidningarna i Sverige – fortfarande publicerar ledarartiklar som försöker rättfärdiga ett olagligt krig som nu är inne på sitt sjunde år.

Varje artikel som försöker rättfärdiga detta anfallskrig gör det i åsyn utav hundratusentals döda kroppar.

Att en tidning, som säger sig tro på demokratins löfte, väljer att acceptera ett olagligt anfallskrig med hänvisning till att en av förövarna var övertygad om rättfärdigheten och hade goda avsikter, visar på hur bräckligt detta löfte är. Demokrati har med detta blivit en ursäkt för ett undvikande av ansvar och ett accepterande av brott.

[...]

I det senaste numret av OLM finns där en väldigt bra artikel om de förändringar som sker bland folkbiblioteken i Sverige med utgångspunkt från Malmö stadsbibliotek. Jag har själv skrivit om de förändringar som delvis redan har genomförts i Malmö. Jag tror även att jag har kvar utkastet på en kasserad artikel som behandlade ämnet ytterligare.

Som Joacim Hansson påpekar i sin artikel har folkbiblioteken varit viktiga för utvecklandet av tanken om en inkluderande demokrati. Det sociala ansvarstagandet har varit en av grundbultarna i de bibliotek som har försett alla medborgare med litteratur. Folkbiblioteken var en viktig motkraft mot den neråtgående spiral som höll på att slita sönder arbetarklassen i början av nittonhundratalet.

Hansson skriver även om hur upprördheten över den dåligt skötta utgallringen skymde en viktigare förändring under Elsebeth Tanks ledning för Malmö stadsbibliotek: övergivandet av tanken att biblioteket som institution har en social och demokratisk roll att spela. I strategidokumentet för biblioteksförändringen i Malmö – My Darling Library – står det explicit att sociala uppgifter är vid “ovidkommande hänsyn”.

Det är det som borde diskuteras.

Istället för ett brett demokratiskt arbete så skall folkbiblioteken nu centreras på bekostnad utav periferin. Istället för att fokusera på det breda traditionella bildningsarbetet skall biblioteket nu även innehålla ytor som “spelar på marknadens dynamik och kolorit och retar vår konsumentgen”.

Det är där vi står nu. I den värld som berömmer sig själv för att ha säkrat demokratin mot diktaturens hot, så arbetar man aktivt för att demontera en av grundpelarna som möjliggör ett brett demokratiskt deltagande. Som tack för detta demonterande får medborgarna – som inte tillfrågats om denna förändring – nu möjligheten till att bli stimulerade att gå ut och konsumera.

[...]

Efter flera års kamp inom det rättsliga systemet har en pensionerad kvinna fått rätten att fullt ut behålla den ersättning som hon erhöll retroaktivt för att hon användes för tvångsarbete under andra världskriget.

Född i Ungern, så internerades Mirian Landau först i ett getto där hon tvingades till att arbeta, för att sedan skickas till Auschwitz-Birkenau. Hon kom till Sverige på 1950-talet. Då var hon svårt tuberkulossjuk och har aldrig kunnat arbeta. 1997 fick hon en ersättning på 80 000 kronor från den tyska staten.

Men då ersättningen betalades ut valde den svenska försäkringskassan att sänka hennes pension till 5 800 kronor i månaden. Resonemangen var att eftersom ersättningen var benämnd som pension utav de tyska myndigheterna, och kopplad till arbete som utförts, så måste hennes svenska pension reduceras. En viktig punkt var att man från Försäkringskassans sida ansåg att arbetet var frivilligt trots att det skedde inom ramen för tvångsinternering under förintelsen.

Det var inte förens de tyska myndigheterna förklarat för sina svenska kollegor att pensionen skulle anses vara ersättning för vad offren gått genom, som Landau fick rätt i regeringsrätten och nu får sin pension återställd till sitt ursprungliga belopp.

Även om det är glädjande att Landau slutligen fick tillbaka de pengar som rätteligen var hennes, så är det blotta faktum att hon behövde överklaga upp till regeringsrätten otroligt beklämmande. Men samtidigt är det inte heller förvånande. Tyvärr.

Att Försäkringskassan slutligen fick backa från sin position gör inte detta nödvändigtvis till en positiv historia. Att det ens behövde gå så långt som det gjorde, visar på omänskligheten i det samhälle som vi utgör i idag.

[...]

Inför dessa berättelser står en berättigad fråga: vad är min poäng med dessa tre nedslag i vår samtid? Säkerligen hade jag kunna hitta positiva exempel också. Självklart är det så. Världen är alltid mer komplicerad än vad tre samstämmiga berättelser säger. Men jag skulle ändå vilja hävda att det är tre relevanta exempel som visar på något viktigt i vår samtid.

Ytterst handlar detta om att realkommunismens död även innebar den breda demokratins död. Det är i detta borttynade som vi lever i.

Eller för att vara mer konkret: det demokratiska systemet och dess institutioner är nödvändiga men inte tillräckliga. Det formella systemet måste bebos av människor som till faktum tror på vikten av en grundläggande jämlikhet och vikten av självbestämmande. På samma sätt som de kommunistiska staterna vittrade sönder inifrån på grund av att ingen trodde på kulisserna längre, så håller demokratin att förtvina på samma sätt.

Istället för att försöka realisera de löften som demokratin bär med sig, har vi nu ett system som aktivt försöker att undvika ansvar för det som sker. Att vi till exempel sju år efter den olagliga invasionen av Irak, och flera hundra tusen döda, fortfarande inte kan lägga moraliskt och juridiskt ansvar på de demokratiskt valda ledare som beordrade brottet, är ett faktum som berättar något horribelt om oss själva.

[...]

De matta färgerna i Roy Anderssons filmer fascinerar mig. De skapar ett avstånd som för betraktaren närmare. De svaga färgerna skapar en kontrast mot den reklamfinansierade värld som vi traskar i varje dag.

Utanför har snön tillfälligt slutat att falla. Denna vinter har krupit nära mig och håller mig fastlåst. Men kylan lyckas inte bedöva den kvävande känslan av att det demokratiska löftet sakta håller på att gå förlorat.

Den pessimism som jag alltid burit med mig förhindrar mig från att tro på några övergripande lösningar. Jag ser bara stapplande steg som tyngs ned av ett samhälle vars komplexitet ökar dramatiskt. Den väg som jag ser framåt handlar inte om genomgripande förändringar av de institutioner vi har. Istället handlar det om ett ansvarstagande. Att våga bära den kostnad som demokratin för med sig.

Demokratins problem är vi själva. Att förändra detta tillstånd har att göra med de handlingar vi väljer att begå. Handlingar i Hannah Arendts mening: ett medvetet handlande som bestäms av oss själva och vars konsekvenser vi måste stå inför.

Våra liv är mer och mer inrutade, styrda utav vår egen lättja, av vår egen feghet. Att stanna upp och välja att behandla sin nästa som jämlik har en stor kostnad i ett konkurrenssamhälle. Såvida inte de omkring oss också stannar till så kommer vi ohjälpligen att hamna efter. Det är därför vi inte sträcker oss fram när vi ser en medmänniska som behöver hjälp. Vi är rädda för att även vi skall lämnas ensamma döendes i en befolkad värld.

Men det är just det som vi måste göra. Vi måste välja att ta vårt ansvar och hålla vår nästes hand. Även om vi inser att vi riskerar att förlora det vi har.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, kultur, politik, roy andersson du levande, försäkringskassan, förintelsen, människovärde, irakkriget, tony blair, demokrati, irak, sverige, bibliotek, malmö

Andrzej Tichys novell i Sydsvenskan.

Urban Hamids artikel om Irak.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, text, länkar, andrzej tichy, urban hamid, irak

Vissa personer vandrar bland skuggorna i ens medvetna. Plötsligen bryter de fram för att snabbt försvinna igen. Deras närvaro lämnar en klang i vardagen. För mig så är Nathan Sassaman en av dessa personer. En före detta överstelöjtnant i den amerikanska armén, som jag har skrivit om tidigare.

De senaste dagarna har Sassamans liv funnits inom mig. I takt med att jag läst Warrior King – The Triumph and Betrayal of an American Commander in Iraq, (St. Martin’s Press, 2008), så har jag fått gräva mig tillbaka till vad jag tidigare läst om ockupationen av Irak, våldet, övergreppen.

Till min egen förvåning så drog boken även upp en massa gamla känslor och minnen om när jag själv bodde i Colorado, den stat där Sassaman var baserad och fortfarande bor. Om jag stänger ögonen kan jag se den klara bergshimlen. Jag kommer ihåg de ändlösa timmarna på bergsvägarna, de små samhällena som passerade.

Men det är inte konstigt, för det är två världar som nu är sammankopplade. För att förstå vad som hände i Irak, måste man även förstå vad som händer i USA.

[...]

Det var med en viss motvilja som jag började läsa boken. De intryck som jag fått av Sassaman har inte varit positiva. Jag kommer ihåg en katastrofal intervju i svensk television där Sassaman framträdde som arrogant och våldsfixerad. Sedan går det inte att undgå det faktumet att han fick avgå efter att han försökt mörka att några av hans soldater begått övergrepp mot civila irakier.

Men när jag sätter mig ned och börjar läsa Warrior King möts jag av en mycket mera komplex bild. Till vissa delar är Sassaman sympatisk. Han är intelligent, eftertänksam och självständig. Hans militära karriär kom inte av familjetradition eller ideologisk övertygelse. Sassamans militära karriär började med en vilja att få spela fotboll, vilket ledde honom in på West Point via stipendier.

Boken börjar med Sassamans uppväxt hos två djupt religiösa föräldrar. Han försöker förklara hur det kom sig att han började på en för honom osannolik karriär. Metodiskt fortsätter Sassaman sedan att återberätta sitt år som befälhavare för en bataljon i Irak. En bataljon som skulle bli lika berömd som fruktad.

Men oberoende av den komplexa bilden som överraskar positivt så kvarstår problemen: etnocentrism, en övertro på våld och en vilja att minska amerikanska förluster oberoende kostnad. Sassaman är genuint övertygad om att irakier, eftersom att dom är araber, först och främst förstår våld. För honom så var problemet med den amerikanska närvaron i Irak att man inte använde tillräckligt mycket våld, att man inte var aggressiv. I hans ögon ville man inte vinna.

Här uppstår en blind fläck som Sassaman inte pratar om. På ett ställe erkänner han att man hade kunnat döda varenda motståndsman och likväl förlorat kriget. Hans motiv bakom att önska ökat våldsanvändande var att minska antalet stupade och sårade amerikanska soldater. En ökning av våldsnivån skulle dock ha ökat antalet dödade och sårade civila. Men de höga civila förlusterna var en av anledningarna till varför man aldrig lyckades övertyga den Irakiska befolkningen om att man var något annat än en ockupationsarmé.

Denna likgiltighet inför irakiska liv går genom hela boken. Å ena sidan så beklagar han de irakiska civila förlusterna, men å den andra sidan så avskrivs de som oundvikliga i ett krig. De två amerikanska soldater som dog under hans befäl överskuggar helt och hållet alla de civila irakier som dödades, sårades och misshandlades av Sassamans soldater i försöken att minska de egna förlusterna.

[...]

En grundkomponent i den problematik som finns kring USA:s krigföring i Irak, och i förlängningen Afghanistan, verkar vara den samtida krigarmytologin. För Sassaman så var han och hans män inte soldater – de var krigare.

I en svensk kontext är skillnaden semantisk. Men i det patriotiska USA är skillnaden reell. Att vara soldat är att inneha ett yrke. Att vara krigare är att vara utvald, att följa ett kall. Det är att inordna sig en speciell grupp människor som blickar tillbaka till spartanerna. Detta är en relativt specifik amerikansk kulturellt betingad hållning. Men om man inte är medveten om den, kommer man nog inte förstå vad som gick fel i Irak.

Till delar är mytologin om krigare ett fascistiskt koncept – bokstavligt talat – med en fokusering på manlighet, styrka och överlägsenhet. Som en del i en armé för en demokratisk nation är detta djupt problematiskt. Som en del av en armé som skall bygga upp ett land är det totalt förödande.

[...]

När man läser Warrior King så märks det att det har skrivits av en person som stigit ut ur sitt gamla sammanhang. Sassaman skriver fritt och kan kritisera den armé som han tjänstgjorde i under 20 år. Sassaman konfirmerar till vissa delar argument som krigsmotståndarna har fört fram de senaste åren men som de har kritiserats för. Bland annat så bekräftar Sassaman att uppbyggnaden inför invasionen av Irak påbörjades redan 90 dagar efter den elfte september.

Fast det som överraskar mig mest är när Sassaman i slutet av sin bok pläderar för att man skall ta hem alla amerikanska trupper från Irak. Man måste dock komma ihåg att det inte handlar om ett motstånd till invasionen som sådan, utan handlar om ett logiskt ställningstagande som kommer av att Sassaman tror att kriget inte går att vinna så som det bedrivs.

Någonstans handlar det om cynicism från Sassamans sida – han ser ett fullskaligt inbördeskrig som ett bättre alternativ än att fler amerikanska soldater dör. Det visar på en enkelspårighet där det enbart är amerikanska soldater och deras liv som spelar roll. Fast samtidigt så lämnar boken även en bild av en ytterst komplex man som deltog i ett krig som ödelade ett land för lång tid framöver.

I bakgrunden av boken så tornar bilden av en frånvarande fader upp sig. Sassaman drivs av en otroligt stark vilja att vinna – något som han själv påpekar. Det syns i hur han tar sig genom West Point trots att han inte är en trolig kandidat. Det syns i hur han väljer att styra sin bataljon i Irak. Det syns i hur han hamnar i öppen konflikt med sina överordnade när han anser att de står i vägen för att han skall vinna.

Sassamans fader var enligt honom själv otroligt fokuserad på att vinna. När han spelade basket mot sin son kunde han aldrig låta sitt barn vinna. Fadern var även väldigt auktoritär och pryglade regelbundet sin son.

Detta handlar inte om att reducera en vuxen person till sin barndom. Men präglingen är tydlig, och när man skall överblicka boken så blir det klart att denna prägling får fruktansvärda konsekvenser. I sina försök att vinna oavsett vad, och i att försöka vara en närvarande och beskyddande fader till sina soldater, så är det irakierna som får betala det fulla priset.

Den händelse som bäst exemplifierar detta är den händelse som var början till slutet för Sassamans karriär: drunkningen av en civil irakier i händerna på Sassamans soldater.

I början av januari 2004 var två irakier på väg hem till Samarra med sin lastbil. På grund av motorstopp blev de försenade och bröt utegångsförbudet. De blev arresterade av en amerikansk patrull. Men istället för att ta dem till basen, eller helt enkelt släppa dem, så tvingade man de båda irakierna att hoppa i en damm. En irakier drunknade. När händelsen blev vidare känd så berättade befälen för Sassaman. Enligt soldaterna hade båda irakierna överlevt efter att blivit puttade i vattnet. Sassaman valde att tro på dem, men bad dem att ändra historien till att man helt enkelt hade släppt irakierna.

På ytan kan det vara förståeligt att Sassaman väljer att lita på vad soldaterna säger till honom. Men snart blir det synligt att det handlar om att han vill beskydda till oavsett kostnad. För det visar sig senare att detta inte var den första liknande händelsen. Fler irakier hade blivit tvingade att hoppa i vattnet. Sassaman försöker att rationalisera händelsen med att irakierna var motståndsmän. Men det finns absolut ingenting som pekar på detta. När väl den drunknade irakierns kropp hittas, och det fastställs att ett mord har begåtts, försöker Sassaman att rita upp en komplicerad historia om att man blivit utsatt för ett bedrägeribesök, där familjen enbart vill ha ekonomisk kompensation. Så trots att det inte finns några bevis, så vidhåller Sassaman vid sin ursprungliga historia för att kunna skydda de soldater han förde befäl över.

På ett plan var det ironiskt att denna händelse skulle leda till att Sassamans karriär skulle avslutas. Mycket värre saker hände under hans befäl. Men samtidigt visar händelsen på den totala likgiltigheten inför Irakier som existerade i Samarra. Irakier ansågs vara motståndsmän utan konkreta bevis. Ofta tillfångatog man Irakier utan misstanke bara för att kunna förhöra dem. Misshandel av tillfångatagna irakier var så pass vanligt att det skedde inför journalisters åsyn. Aftonbladets Urban Hamid bevittnade själv hur Sassamans soldater begick övergrepp mot enskilda irakier. Civil egendom förstördes med godtycke. När en av Sassamans nära vänner dog i en attack, en av två soldater som dog i bataljonen under det året, så beordrade han ökad amerikansk aggressivitet som kollektiv bestraffning för det som hade hänt.

[...]

Någonstans gör man det enkelt för sig om man börjar jämföra Sassamans befälhavarskap i Irak med Mörkrets Hjärta. Det blir banalt. Men samtidigt kan livet vara väldigt banalt.

Invasionen och ockupationen av Irak var och är först och främst ett kolonialt projekt. Sassaman placerades i utkanterna av det som han ansåg vara sin egen civilisation. Han erkänner själv att han delvis steg in i sin egen mörka sida. Det som höll honom uppe var tanken på sina egna ideal. Ideal som ledde honom ännu djupare in i mörkret. Mot slutet av sin vistelse i Irak så bröt han medvetet och rutinartat mot ordrar som han ansåg bryta mot sina ideal. De som tyckte annorlunda avvisades med att de inte förstått det som han nu förstod.

Inget av detta hjälper alla de hundratusentals människor som dog till följd av de politiska och militära beslut som togs. Med det är nödvändigt att vi erkänner det som har hänt. Det är det enda sättet om vi skall kunna röra oss framåt.

Vad som hände i Samarra var bara en liten del av det kaos som Irak utgjorde. Samtidigt var det en nödvändighet givet de parametrar som sattes upp.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.

______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, nathan sassman, kriget mot terrorismen, demokrati, mörkrets hjärta, kulturkritik

En av de aspekter som fascinerar mig med skrivandet är dess begränsade format. Även om man kan skriva långa och detaljerade texter så finns det alltid ett visst kvarvarande avstånd till den värld vi lever i.

Men ibland slås man av otillräckligheten. En penna och ett papper kan bara åstakomma så pass mycket. När man ser hur intetsägande ens skrivande är jämfört med andra hantverk så inser man det futila i ens försök. Det enda man vill göra är att resa sig upp från sitt skrivbord och gå därifrån för alltid.

Idag fick jag erfara ett sådant ögonblick. Ghaith Abdul-Ahads dokumentär i fyra delar för The Guardian lyckas på sitt otroligt asketiska sätt beskriva världen bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra. Det Irak han visar går inte att till fullo beskriva med bara ord.

Det som Abdul-Ahad visar oss måste göra oss ödmjuka inför vår egen oförmåga. Men samtidigt lyckas han att ge oss en vag förhoppning om en bättre samtid genom att visa det som vi inte kan beskriva med ord.

Länkarna till dokumentären är:

Baghdad: City of walls.

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx, Haninge skriver Vem ska bilda arbetarklassen?, Björn Nilsson skriver Det gäller Palestina, inte bloggare i Sverige, jesper skriver Bilda partier, inte arbetarklassen

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, dokumentär, skrivande, text, ghaith abdul-ahad, irak, baghdad, the guardian

Jag har precis skickat iväg artikeln för publicering och skall bara gå genom några tidningars förstasidor för att skumma genom rubrikerna. Då ser jag att The Guardian har en stor intervju med Lynndie England som nyligen har släppts ut från fängelset efter att ha suttit av fängelsestraffet hon fick för sin involvering i övergreppen i Abu Ghraib. Med automatik börjar jag att ta mentala anteckningar medan jag läser genom intervjun.

[...]

Utanför min lägenhet fortsätter den meningslösa våldet. Israel har under dagen börjat beskjuta Gaza med artilleri. Igår försökte någon att bränna ned en judisk lokal i Helsingborg. Som om respektive handling skulle ändra vår situation till det bättre.

[...]

Intervjun med Lynndie England för mig tillbaka till det fattiga USA som jag själv bevittnade när jag bodde i Colorado på 90-talet. En värld bortom det glamorösa och rika USA som vi älskar att bevittna. Ett fattigt, inskränkt och våldsamt USA som betraktar omvärlden med ett misstänksamt hat. Det är en värld som är svår att beskriva om man inte har varit där.

Denna rurala bakgrund har ibland använts för att förklara och förklara bort det som hände i Abu Ghraib. Men samtidigt som vi inte kan friskriva England från de handlingar som hon de facto begick, finns det någon djupt orättvist i fokuseringen på henne. Hon var bara en av många soldater som begick övergrepp. Hon var bara en av dem som fick sitta i fängelse. Men ändock så fokuserar vi på henne. Mitt argument är att detta handlar om kön och klass.

England är kvinna. Vi har alltid haft svårt att förlika oss med tanken om kvinnor som våldsamma varelser. Det är därför vi är så fascinerade av Valerie Solanas och Ulrike Meinhof: det var kvinnor som bröt från sin förväntade kvinnlighet och tog till med våld. Vårt fokus på Lynndie England när det gäller förövarna på Abu Ghraib fängelset handlar om samma sak: med sin delaktighet så bröt hon mot våra förväntningar på henne. Detta gör inte henne till någon feministisk ikon, istället handlar det att England passar in i den berättelsen vi vill ha berättad för oss då hon avviker från våra normer och därmed framstår som annorlunda. Om hon avviker kan vi säga att det var därför hon begick handlingarna hon begick, och därmed så säkerställer vi vår egen moraliska status.

England är arbetarklass. Genom att fokusera på hennes arbetarklassbakgrund kan vi hitta något ytterligare som särskiljer henne från oss och som kan förklara varför hon var delaktig i övergreppen. Med det kan vi friskriva möjligheten av att vi skulle kunna begå något liknande, samtidigt som vi kan föra fram oss själva som moraliska exempel på hur man bör vara. Men det vi missar då är att anledningen till att fattig arbetarklass var överrepresenterad bland de soldater som begick övergrepp, beror på att de är förvisade till de lägre graderna inom den militära hierarkin. De soldater som blev dömda var bara en del av ett större system. Ett militärt system som inkluderade välutbildade människor med samma välordnade medelklassliv som oss själva. Att det bara var arbetarklass människor som blev dömda, säger mer om hur vi väljer ut vilka som skall dömas, än vad det säger om dem som fick sina straff.

Bortom Lynndie Englands fattiga och obildade bakgrund, bortom hennes dysfunktionalitet och våldsamma uppväxt, finns det en fascinerande envishet hos henne. Samtidigt som hon friskriver sig själv och skyller det som hon gjorde på att det var accepterat och uppmuntrades av andra, så fortsätter hon att vara lojal mot det system som använde henne som en förbrukningsbar syndabock. I intervjun säger hon:

In war, you don’t rat on your buddies. There were only seven of us charged, but believe me, there were a lot more behind the pictures. But we didn’t rat anybody out.

Detta är ett uttalande som vi måste ta på allvar. Intervjun i The Guardian lider av samma problem som Standard Operating Procedure (Atlas, 2008): man vill låta förövarna tala till punkt och hoppas att detta skall hjälpa oss att förstå vad som hände. Med det så visar vi på att vi inte till fullt ut vill acceptera att de som vi intervjuar är förövare.

Med vår vägran att titta närmare på vad det var som hände, så kommer vi att få återuppleva detta igen. Den mest fundamentala lärdomen vi måste ta till oss är att förövarna är som oss. Det finns studier gjorda på detta ämne som kan ta oss en bit på vägen. Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, (Christopher Browning, 2006, Norstedts) är en sådan bok. Det som vi också måste acceptera är att dessa förövare är delar av ett militärt system som vi upprätthåller. Olika militärer olika brutala, men grundbultarna för övergrepp: tilltro på våld, tro på auktoritet och kollektivism; finns inom alla militärer. Det som gör militärer effektiva är också det som gör att systematiska övergrepp sker. Till slut måste vi sluta se oss själva som fundamentalt goda människor. Denna övertro på oss själva, fixeringen vid våld, och övertygelsen om att vi inte kan begå övergrepp, är just vad som gör det möjligt. Det är när vi upprätthåller godhetens illusion som vi börjar hitta ursäkter när väl övergrepp uppdagas: vi försöker att säga att det var för den goda saken skull, att de bara följde order, att det kunde ha varit värre, att fienden är bestialisk.

[...]

Det är mörkt ute. Jag har lagt in en ny snus. Nyheterna har precis berättat att Israeliska marktrupper har gått in i Gaza. Tidigare under dagen dog 23 människor i en självmordsbombning söder om Baghdad. Våldet fortsätter.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, lynndie england, standard operating procedure, ondskan, gaza

Hade Standard Operating Procedure, (Philip Gourevitch & Errol Morris, Atlas, 2008), handlat om en annan tid hade den räknats som banbrytande. Om två författare i samma utsträckning samlat material och intervjuat fångvaktare i ett tyskt arbetsläger under andra världskriget hade boken ansetts vara en banbrytande blick in i en grym värld som väldigt få av oss kommer att skymta. Men nu handlar det om vår samtid och de amerikanska övergreppen i Abu Ghraib, därmed har Standard Operating Prodecure förpassats in i den populärvetenskapliga träskmarken som angränsar till nöjesjournalistiken.

Anledningarna till denna förpassning är många. Politiska och psykologiska orsaker spelar stor roll. Vi vill inte dra de fullständiga slutsatserna av det vi ser. Alltså skjuter vi bort det hela så att vi bara kan se på det från avstånd. Det som möjliggör detta överhuvudtaget är att USA, som kulturell referenspunkt, för tillfället är postmodernismens största dröm. Vad som helst kan sägas och vad som helst kan förnekas, allt kan relativiseras. Vi plockar ut de delar som vi tycker behagar oss, sedan målar vi upp en bild som är frikopplad från verkligheten. Samtidigt som den strax avgående administrationen fortsätter med sitt krig som nu är inne på sitt femte år, har USA mer än någonsin blivit en konst-performance som vi alla samlas kring och som vi alla har åsikter om. Vi förfäras och vi skrattar, vi berömmer och kritiserar, men det är för att fördriva tiden, inte för att vi faktiskt skulle tro att det spelade någon roll.

På grund av detta har jag svårt att se hur Standard Operating Procedure skulle kunna ha brutit genom och faktiskt förändrat något i grunden. Mycket av det som hindrar boken ligger bortom dess pärmar. Hade den till exempel inte blivit en amerikansk storsäljare med författare som bland annat jobbat med The New Yorker, hade den med all säkerhet inte ens översatts till svenska. Redan där visar vi att vi inte är så intresserade av vad som sägs utan av att kunna följa med strömmen. Till bokens försvar måste sägas att detta är vår börda att bära. Det är vi som inte tar boken på det allvar som materialet kräver. Men på samma sätt som boken är oerhört viktig och detaljerad, är den i lika stor utsträckning trivial och bristfällig.

Bakgrunden och drivkraften till Standard Operating Procedure är de övergrepp i Abu Ghraib fängelset i Irak som uppmärksammades 2003. Fångvaktarnas egna bilder som kablades ut i media utgör en språngbräda för boken. Materialet som författarna använt sig av är intervjuer och dokument som samlats ihop för en dokumentärfilm med samma titel som boken.

Med fångvaktarnas egna ord målas en detaljerad bild av hur fängelset fungerade för dem och av hur deras vistelse i det ockuperade Irak var. Det är en fascinerande bild, men det är också här som bokens brister börjar göra sig kännbara. Det är många individer som intervjuas, men de är allihop soldater och förövare. Därmed så blir den utförliga bilden enbart partiell, och därmed i någon mening väldigt förljugen. Det finns väldigt lite som stör, fragmenterar eller söndrar. Detta är ett medvetet grepp från författarna som har låtit sina egna röster stå tillbaka. Följden är att man som läsare blir fångad i den berättelse som soldaterna vill föra fram.

Ett trivialt exempel är fångvaktarnas övertygelse om att det finns en arabisk kulturell rädsla för hundar. Detta var en av anledningarna till att man valde att hetsa hundar mot de irakiska fångarna. Men ingenstans i Standard Operating Procedure finns det någon diskussion kring denna övertygelse. Fångvaktarnas tro att araber är rädda för hundar verkar vara en förvrängning av att Islam anser att hundar under vissa omständigheter är orena djur. De fotografier som finns av fångar i Abu Ghraib som blev skräckslagna när de konfronterades med hundar har ingenting att göra med en kulturell rädsla. De blev attackerade och bitna av aggressiva hundar som manades på av fångvaktare som dagligen misshandlade och torterade dem.

Offrens perspektiv saknas helt i boken. Till delar handlar detta om omöjligheten att spåra upp och intervjua dessa fångar. Men denna frånvaro hade kunnat kompenseras av att författarna berättat de vi vet om hur det amerikanska fängelsesystemet fungerar i kriget mot terrorism. När man medvetet väljer att inte göra detta så blir offrena anonyma statister i det som de utsattes för. En gnagande oro är att detta grepp handlar om krass marknadsekonomi. En bok om amerikaner säljer bättre i USA än en bok om amerikanska offer.

Även om Standard Operating Procedure har en ansats till att vara en bok kritisk mot vad som hände i Abu Ghraib, så misslyckas den till stora delar att vara det. Det antyds med rätta att övergreppen inte handlade om några enstaka fångvaktare som handlade på eget bevåg. De var bara ett led i ett större system. Men författarna utvecklar inte detta i någon utsträckning. Man pratar inte utförligt om CIA:s eller de privata företagens roll i det hela, inte heller om att denna typ av tortyr har använts öppet av USA redan innan invasionen i Irak. Man pratar inte ens speciellt utförligt om tortyr som sådant. Därför blir det svårt för läsaren att se genom de ursäkter som fångvaktarna hela tiden gör för vad de gjorde.

Med det medvetna fokuset på att fångvaktarna skall få tala själva så framträder en bild där man är ovillig att kritisera eller att till fullo hålla förövarna ansvariga för vad de gjorde. Detta ligger helt i linje med den patriotism som genomsyrar hela det politiska spektrat i USA. Man må kritisera kriget, men man fortsätter att vörda de som utför det. Vissa kritiker har jämfört Standard Operating Procedure med Hannah Arendts Den Banala Ondskan. Detta är en felaktig jämförelse. Där Arendt försökte att förmänskliga Adolf Eichmann för att mana bort den teologiska tanken om Ondskan, så lyckas Gourevitch och Morris enbart att väcka sympati för fångvaktarna i sina försök att göra dem mänskliga. Arendts berättelse om en vanlig man som utförde hemska dåd var ett led i ett större argument. I Standard Operating Procedure blir förmänskligandet det enda argumentet. Boken handlar inte så mycket om Abu Ghraib, Irak eller tortyr, den handlar om soldaterna. Soldater som till sist och syvende var Amerikaner som alla andra och som man anser var offer för generalerna och politikerna. Detta är en ny dolkstötslegend för en generation av soldater som inte kan acceptera vad de gjort.

Som en pusselbit i en större kritik av invasionen av Irak och av militariseringen av vår samtid, så är Standard Operating Procedure en viktig bok. Intervjuerna ger en ovanlig blick in i en stängd värld. Men om boken får stå för sig själv, utan någon kontext eller kritiskt problematiserande, så blir den en mumlande ursäkt för förövarna.

[...]

Denna text har legat ett tag. Mest för att jag ville få perspektiv på det som sagts. Under tiden så har det uppmärksammats i media att en svensk medborgare tillfångatagits i Irak av amerikanska trupper och hålls som säkerhetsfånge i Camp Cropper utanför Baghdad. Den 40-årige mannen har hållits fånge i åtta månader utan att anklagas för något. Detta i sig är inget nytt eller förvånande. Ungefär 17 000 irakiska fångar sitter i samma situation, och detta system har funnits i åratal. Vad som är anmärkningsvärt är UD:s reaktion på den svenske medborgarens situation. I teve så intervjuades en representant från UD och fick en direkt fråga på vad det betyder att vara säkerhetsfånge. Mannen svarade kort att den frågan fick journalisten ställa till USA (se länk: SVT Play)

Vi vet alla vad som sker, men vi arbetar frenetiskt för att inte behöva erkänna det.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, sop, standard operating procedure, ondskan, fascism

Den ryske författaren, journalisten och veteranen Arkadij Babtjenkos berättelse om sina upplevelser från två krig i Tjetjenien; Krigets färger hamnade på bokdiskarna hösten 2007 genom det fantastiska förlaget Ersatz försorg. Ett förlag som tar det skrivna ordet på lika stort allvar som Babtjenko tar krigets erfarenheter. Den första delen av titeln till denna text är Babtjenkos egna ord i svensk översättning och är inledningen till en naken berättelse som inte skyr några detaljer i beskrivningen av hur helvetet på jorden stavas berg, gyttja, snö, oläkta bensår, pennalism, skräck, damm, stekande sol, tomma magar, utbombade hyreskaserner, dysenteri och iskallt regn. Lägg därtill krigets slutgiltiga konsekvens död och vansinne. Berättelsen om kriget i Tjetjenien, om Arkadij och hans kamrater, om tjetjenerna och om det ryska fosterlandet som skor sig på lidandet kan inte beskrivas på ett annat sätt än naket. Ja, jag upprepar mig, men det är också det enda ord som jag kan använda för att med rätta beskriva denna bok.

Jag har alltid trott att kriget var svartvitt. Men det är rikt på färger. Det är inte sant att fåglarna inte sjunger här och att träden inte växer. Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel. Och runt omkring frodas livet. Fåglarna kvittrar, gräset är prickigt av blommor. Döda människor ligger i gräset, och de är inte alls hemska. De är en del av denna färgrika värld. Man kan stå bredvid dem och skratta och prata, människor fryser inte till is och förlorar inte förståndet vid åsynen av lik. Hemskt är det bara när de skjuter på dig.
Det är mycket konstigt, men kriget är rikt på färger. (Babtjenko:145)

Jag har läst – och sett – många krigsskildringar; de flesta håller verkligen inte måttet. Babtjenkos ord gör det och de gör det på ett sätt som för tankarna till andra fantastiska krigsskildrare; Remarque, Jünger, Linna och Mailer är självskrivna. Deras ord är också nakna men de når inte Babtjenkos erfarenhet. Men det är också för att Babtjenkos erfarenheter inte går att jämföra med dessa författares egna erfarenheter. Precis som det Evan Wright beskriver mötet med marinkårssoldaterna ur Bravo Co., 1st Recon Bt., USMC, i Generation Kill så är krigsgenerationernas erfarenheter vitt skilda både i tid och rum:

Culturally, these Marines would be virtually unrecognizable to their forebearers in the ”Greatest Generation.” They are kids raised on hip-hop, Marilyn Manson and Jerry Springer. For them, ”motherfucker” is a term of endearment. For some, slain rapper Tupac is an American patriot whose writings are better known than the speeches of Abraham Lincoln. […] There are former gangbangers, a sprinkling of born-again Christians and quite a few guys who before entering the Corps were daily dope smokers […] These young men represent what is more or less America’s first generation of disposable children. (Wright:18-19)

Att jämställa de ryska och de amerikanska erfarenheterna från repektive nations operationer är inte något som är rättvist. Den amerikanska miltärapparaten är en väloljad intill perfektion integrerad del av den amerikanska utrikespolitiken sedan decennier tillbaka. Den ryska krigsmakinen är en jätte som efter Sovjetunionens fall fick stå tillbaka för en ekonomisk chockterapi av samhället i stort. Därför skiljer sig krigen i Tjetjenien och i Irak ifrån varandra trots att resultatet i stort är detsamma för dem som drabbas av krigets helvete.

Om Arkadij Babtjenkos berättelse om sina erfarenheter i den ryska hären är problematisk att placera intill Evan Wrights journalistiska rapportering från den amerikanska krigsmaskinens spjutspets under invasionen av Irak 2003, så borde Joshua Keys En desertörs bekännelse (Albert Bonniers, 2007) vara lämpligare. Jag skriver borde eftersom att då jag har läst Keys berättelse (skriven tillsammans med Lawrence Hill) så har en känsla av tvivel börjat gnaga mig. Det jag tidigare skrev om att romantiseringen av kriget kan göra att själva berättelsen faller platt blir också gällande då berättelsen inte känns trovärdig. Jag ska inte försöka påstå att Joshua Keys vittnesmål om helvetet i ockupationens Irak är falskt. Det vore både förmätet och oärligt. Men den känsla som kryper sig på då jag tar del av Keys ändlösa patrulleringar, de mentalt uttröttande vakttjänsterna, raiderna in i Irakiska hem och de oskyldiga offren för ockupationsmaktens kulor, är en känsla av att Key väljer sina ord med hänsyn till den tänkta läsaren, som när han till exempel beskriver hur han har invändningar mot en raid som ska genomföras mot en misstänkt terrorists hem:

Jag sa: ”Om nu Task Force 26 ska genomföras ihop med en massa tjusiga elitsoldater, vad ska ni då med vår grupp till? Ni säger att det där huset tillhör en känd terrorist och så låter oss ta täten? Låter som ett självmordsuppdrag tycker jag.” Officeren ignorerade mina invändningar. Men just den där dagen hade jag ingen kontroll över vad jag sa. Jag tittade på kapten Bower och sedan ställföreträdande plutonchefen sergeant Meyer som stod bredvid honom och sa: ”Om nån av oss råkar illa ut har ni en granat att vänta, båda två.” (Key & Hill:139-140)

Det är för mig helt orimligt att en kommentar som denna skulle kunna fällas obestraffat inom den amerikanska armén, och när jag läser de negativa reaktionerna på Keys bok på Amazon.com så faller en hel del på plats. Visserligen är de negativa recensionerna till stor del färgade av det faktum att Joshua Key är desertör och att han saknar heder, och så vidare. Dessa omdömen kan jag inte sympatisera med. Jag kan respektera Key för att han valt att inte ingå i den ockupationsstyrka som befinner sig i Irak. Men, det var några kommentarer till boken som jag fastnade för. En av dessa inledde sin recension med följande ord: ››There are too many lies about Iraq already, on both sides.‹‹ och sätter sedan fingret på något som även jag känt under läsningen; varför inte namnge dem som agerat i strid med ROE eller Genèvekonventionen (jo, jag vet – den har väl knappast gällt under Irakkonflikten tidigare men ändå!). En annan recensent framhåller vissa fakta som inte stämmer överrens med verkligheten; så som Keys argument till att hålla sig gömd där påståendet om att desertörer riskerar arkebusering inte tycks bära på någon sanning alls.

I den amerikanska krigsmakten finns dödsstraff för desertörer kvar men har inte nyttjats sedan 1945 då Eddie Slovik avrättades för just detta. Dessutom talar siffrorna mot detta som Key hänvisar till som skälet till att hålla sig gömd; enligt Pentagon så var antalet desertörer mellan åren 2003 och 2004 ur den amerikanska krigsmakten 5500. 2006 var den totala siffran nära 8000. En annan rapport gör gällande att sedan 2000 har 40000 anställda inom den amerikanska militären deserterat. Straffen som utdömts för desertering under kriget i Irak har inte överstigit 18 månaders fängelse. Om Keys farhågor inför att straffas hårt – arkebusering eller kännbart fängelsestraff – för att han inte återvände till Irak efter sin permission stämde så skulle den redan överhettade fängelseindustrin behöva byggas ut ordentligt. Detta, och mer därtill, talar emot att Joshua Keys berättelse är ärligt återgiven.

Att jag som odefinierad ››vänster‹‹ har dessa invändningar mot En desertörs bekännelse som vittnesmål inför krigets fasor och verkningar i Irak betyder inte att jag inte kan förstå Keys tvivel inför den amerikanska närvaron i Irak. Men när Keys berättelse inte känns trovärdig så skadar det den verkliga kritiken mot USA:s krig i Irak och Afghanistan, liksom deras illegala krig mot terrorismen som bland annat tar sig uttryck i koncentrationsläger likt Abu Ghraib och Guantanamo. Därför är ett journalistisk berättelse som Generation Kill av Evan Wright så mycket mer effektiv. Den förställer sig inte likt Keys och Hills bok. Visst kan kritik mot att Wright, som inbäddad journalist, kom att hysa starka känslor för de marinkårssoldater som han levde med under de första fem veckorna av Irakkriget avspeglas i rapporteringen. Men på samma gång så är hans redogörande av sin tid med marinkårens första spaningsbataljon osminkad, om än inte naken som Babtjenkos Krigets färger. Den kritik som soldaterna uttrycker inför Wright mot sina egna befäl och för hur kriget förs är inte censurerad. Tvivlen som uppstår då krigets utveckling går mot ett kaosartat gerilla- och inbördeskrig finns där. Wrights författarskap är journalistens iakttagelser – hans bakgrund som skribent för porrtidningen Hustler kan jag inte avgöra om det haft någon inverkan på resultatet – och de är effektiva, de gör att jag som läsare kommer nära soldaternas upplevelser och tankar. Det är kanske inte så konstigt att HBO:s teveserie med samma nam har kommit att kallas för den bästa krigsskildring på film som gjorts.

Arkadij Babtjenkos text berättar om det helvete som ett modernt krig innebär, och mer därtill, men vad han verkligen berättar om är livet. Viljan till liv och skräcken för döden. Inte med ett ord romantiseras relationen till döden. Hon vakar obönhörligt över författaren, hans kamrater – Sjepel, Pasjka, Osipov, Staryj och Fiksa – hon vakar över soldatmödrar, tjetjenska gerillakrigare, kvinnor och barn. Hon vakar över Jeltsin och över Ryssland. Men hon skonar och tar liv utan några moraliska betänkligheter. Som en iskall månskära svingar hon lien och tar liv och skonar andra utan någon moralisk urskiljning. Så gör också den ryska krigsmaskinen – som Babtjenko beskriver den:

Vår armé är en arbetar- och bondearmé, driven till förtvivlan av den eviga resursbristen, brutaliserad av hunger och hemlöshet, misshandel och övergrepp – det är ingen armé utan ett banditgäng, som har övertagit allt det värsta av ett kriminellt trasproletariat, hela laglösheten och den starkes nävrätt. (Babtjenko:213)

Från utbildning till hemförlovning är det berättelsen om livet som gömmer sig på andra sidan bergen. Om de ryska barnen som gavs åt det där sketna fosterlandet och som sedan drunknade i sitt eget blod, om de tjetjenska barnen som drar pekfingret likt en kniv över halsen vid synen av de ryska soldaterna, och om hur livet försvinner där bakom horisonten. Som ett minne. En dröm.

+ + +

Litteratur:
Krigets färger – Ett vittnesmål
Arkadij Babtjenko
2007, Ersatz.
255 s.
ISBN: 9789188858368

Generation Kill
Evan Wright
2004, Corgi Books.
446 s.
ISBN: 0552151890

En desertörs bekännelse
Joshua Key & Lawrence Hill
2007, Albert Bonniers Förlag.
227 s.
ISBN: 9789100116200

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, krigets färger, arkadij babtjenko, ersatz, tjetjenien, ryssland, krig, afghanistan, evan wright, generation kill, irak, hbo, marinkåren, hustler, joshua key, en desertörs bekännelser, desertör, arkebusering, kriget mot terrorismen, litteratur, krigsskildring

A story. A man fires a rifle for many years. And he goes to war. And afterwards he comes home, and he sees that whatever else he may do with his life – build a house, love a woman, change his son’s diaper – he will always remain a jarhead. And all the jarheads killing and dying, they will always be me. We are still in the desert.
Anthony Swofford, Jarhead, Simon & Schuster, 2003.

Kriget mot terrorismen har pågått i snart sju år. Det sägs att Al Qaida förlorat kriget, men ändå tycks utsikterna för seger över denna osynlige fiende långt borta. Ett krig som utkämpas på så många nivåer att det är omöjligt att avgöra var, varför och vem som är fiende torde inte gå att vinna. Ett krig utan något skönjbart slut kan inte vinnas. Linjerna mellan kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och i Irak har ända sedan uppbyggnadsfasen inför operationerna sammanblandats så många gånger att det idag är svårt att avgöra vad som är vad, vilket gör konflikterna ännu svårare att särskilja. Inte ens då repet sträcktes för Saddam Hussein och George W. Bushs antagonist lämnade scenen för gott var kriget vara vunnet.

Krigen som vi får serverade genom nyhetsnotiser och inslag i tv är krig utan slut, som utkämpas mellan stater, mellan stater och internationella nätverk av terrorister. Det utkämpas mellan regeringar och den egna befolkningen, mellan grannar, bröder, systrar och mellan de som har och som inte har, och för varje dag som går så matas krigsmaskineriet med kämpar och offer. En slakt som aldrig tar slut och som aldrig drabbar de som profiterar på andra människors liv. Det senaste exemplet torde vara hur aktörerna – de aktiva och de passiva – i konflikten mellan Georgien och Ryssland utvecklat sig i frågan om Sydossetsiens självstyre.

En, kanske den allra främsta, av kriget mot terrorismens aktörer, både innan och efter dess utbrott, är den amerikanska administrationen, dess president och det militärindustriella komplexet med sina intrikata relationer mellan dess civila och militära grenar. Alla andra aktörer är rekvisita, utan egentlig betydelse för hur historien utvecklar sig, för om en av dem skulle råka lida nederlag i kriget så står nya antagonister redo att skickas fram mot de rykande kanonerna. Det finns en aldrig sinande flodvåg av antagonister för den som vill föra ett globalt krig av både hög- och lågintensiv skala.

Kriget skapar sina antagonister; genom krigsföringen finner sig fienden i att definieras utifrån angriparen, inte att hon positionerar sig som motståndare utan snarare positioneras genom att ingå i det kollektiv som inte får ta del av det välstånd som föder den maskin som låter sina larvfötter dra upp nya gränser världen över. Militära aktioner skapar således sina fiender under stridens gång, samtidigt som huvudaktören skapar sina egna fiender utifrån aktiva val så underbyggs motståndet mot det som huvudaktören säger sig stå för, och av de missförhållanden som den skapar.

Och medan kriget rullar vidare, i länder under mer eller mindre erkända ockupationer och vidare till nästa krigsskådeplats, så skapar kriget sina egna offer. För de som överlever, lämnar stridszonerna och återvänder till hemmets trygga vrå så fortsätter kriget utan att någonsin komma till ett avslut. För de som lever mitt uppe i striderna, de som inte har något att återvända till eller från, avklär sig aldrig den blodbesudlade uniformen. Oavsett om de vill eller inte vill.

+ + +

Ett globalt krig skapar band, synliga och osynliga, mellan dem som tvingas eller väljer att deltaga i de strider som de genom andras försorg råkar befinna sig i. Band som aldrig går att skära av, ifrågasätta eller glömma. Att ingå i denna kontext är inte något som går att välja eller välja bort, oavsett vad krigsmaskineriernas påhejare vill få oss att tro. En hemvändande korpral i 1st Reconnaissance Battalion, 1st Marine Division, U.S Marine Corps har mer gemensamt med en jihadist än vad som någonsin kan finna i relationen till sin egen bror, syster eller med sin president. Det är inget kontroversiellt påstående – det är common sense.

Kriget skapar inte bara sina egna fiender och offer, det undergräver också alla strävanden till global rättvisa och jämlikhet mellan människor av alla folk. Vad som sker är en ohejdbar utveckling där avstegen från de principer som i början hölls så högt blir till normalitet. Undantagen från den rättspraxis som ses som det ytterst goda undersöks av Giorgio Agamben i hans bok Undantagstillståndet (Site edition I, Propexus 2005), där det blir tydligt att krigets huvudaktörer urholkar, och åsidosätter, den demokrati som de säger sig kämpa för att sprida globalt. Huruvida krigets praktik eller den politiskt/ekonomiska makten är vad som skapar den situation som håller på att implodera globalt råder det ingen tvekan om; det politiska och ekonomiska maktkoncentrationens aktörer – oligarkerna – är det som skapar förutsättningarna för kriget och det är de som är skuld till krigets verkningar och följder. Detta är, som Jacques Rancìere omnämner i Hatet mot demokratin (Tankekraft, 2007), en del av den samtida liberala doktrin som inför sin ››demokrati‹‹ världen över.

Utan att vara någon nietzschean av rang så dyker ändå följande citat upp; ››Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein‹‹ (F. Nietzsche: Jenseits von Gut und Böse, Aph. 146). Detta är, och förblir, krigets yttersta dom över de som befinner sig mitt uppe i det elände som måste tillskrivas alla krig – oavsett moraliskt försvarbara grunder. De administrativa krafterna, de ekonomiska orsakernas hejarklack och de som förbinder sig till krigets förhärligande på moraliska och marknadsliberala grunder förvandlas i så sakteliga till det de säger sig avsky så innerligt. Precis som dem som, likt bönder på ett schackbräde, skickas i döden för principer som står utom räckhåll för dem att ens fundera över, så genomgår vi alla stålbadets antihumanistiska förvandling så länge som rösterna från de bakre linjerna manar oss vidare mot fronten.

+ + +

Vi är alla potentiella fiender, alla är kuggar som kan bytas ut och som kan försakas för principer utanför vår påstådda fattningsförmåga. Så medan öknen slukar kombattanter, civilister och vår framtid, så hotar samma öken oss här hemma bortom dödsskuggans dal. Erich Fromm menar att bibelns texter lär oss att öknen står för befrielse – en plats där Jesus frestades av djävulen och dit Moses tog sitt folk för att finna vägen tillbaka till dess hem – en plats utan rikedomar, utan städer, utan civilisation. (s.75 & s.84, E. Fromm: Att ha eller att vara?, Natur och Kultur, 2006). I det påstått neutrala Sverige har debatten kring FRA-lagens vara som allra tydligast illustrerat hur makthavarna åsidosätter de principer som de säger sig värna. Men detta är ingen nyhet. Som framförts av många, och flera gånger här, så är detta ytterligare en av de goda förestaserna som stenlagt vägen till helvetet.

I det globala krigets mest uppenbara slagfält finns dock rikedomarna dolda under sanddynerna. Det undantag som bibelns texter ger i anslutning till öknens torftiga existens upphävs av det materiella välstånd som döljer sig där och åter är öknen den plats där djävulen lockar oss att avvika från vägen mot universiell jämlikhet. Men detta är ingenting som kan framföras som ett legitimt skäl till att sända människor i krig. Det är inte moraliskt försvarbart inför den människomassa som makten är så skräckslagen inför att de är beredda att massavlyssna, inskränka deras friheter och dessutom ljuga för.

Att vandra i dödsskuggans dal är inte längre något som är förbehållet de som kommer i vägen för larvfötterna. Det gäller oss alla, och öknar förflyttar sig. Om den inte redan är här, så är den på väg.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, terrorism, usa, jarhead, undantagstillstånd, sydossetsien, ryssland, afghanistan, fra-lagen, georgien, jacques rancìere, giorgio agamben, erich fromm, öken, massavlyssning

Frag out!
- Okänd marinkårssoldat i Call of Duty 4 – Modern Warfare.

Klockan räknar tickande ned och jag tar ett djupt andetag. Fokuserar. Handkontrollen ligger ergonomiskt i mina händer och jag har redan planerat vilka weapons of choice som ligger framför mig för denna batalj. Skärmen byter bild. Laddar. Jag tilldelas en plats i en marinkårspluton i en strid som utspelar sig i ett oidentifierad stad i ett oidentifierat land i mellanöstern.

En röst: ››Team Deathmatch‹‹.

Sex stycken datoranimerade marinkårssoldater rusar från parkeringsplatsen mot byggnaderna framför oss. Redo att göra mos av fienden. Redo att dö, men bara online. Ohh-rah!

* * *

Underhållningsindustrin har för tillfället ett flertal produkter ute på marknaden som anknyter till de krig som pågår i världen. Spel som till exempel Call of Duty 4 – Modern Warfare (CoD4) och teveserien The Unit behandlar de globala konflikter som går under benämningen Kriget mot Terrorismen. Att underhållningsindustrin hakar på denna krigstrend är inte något nytt. I kölvattnet av andra krig och konflikter har det alltid följt mer eller mindre propagandistiska produktioner som syftat till att slå mynt av det elände som krig är. Skillnaden idag är att kopplingen mellan den aktuella konflikten och underhållningsprodukten är så pass mycket kortare i tid än tidigare. Efter det första gulfkriget i början av 1990-talet så dök det upp ett fåtal riktigt usla filmer som behandlade kriget mellan USA och Irak. De flesta jag själv har kommit i kontakt med har alla följt samma åttiotalsmall som filmer i stil med Rambo II eller Navy Seals; frän musik, surfartugg och devisen en mot världen. Tiden gick men tydligen var inte nittiotalet redo för att göra kvalitativt nöje av krigets fasor. Först efter den elfte september 2001 började underhållningsindustrin att producera rörlig media som anknöt till de globala händelser som terrorattacken inneburit.

Att försöka räkna upp alla de teveserier, tevespelsfranchise och filmer som gjorts i efterdyningarna av händelserna 2001 skulle bli allt för omfattande för att vara intressant. Däremot är vissa iakttagelser viktiga att poängtera. Som spelet America’s Army (AA) som bygger på first person shootern Unreal. AA lanserades 2002 inför den amerikanska invasionen av Irak, på beställning av Pentagon och den amerikanska armén, och var ett gratisspel som vem som helst kunde ladda ner. En rekryteringsstrategi som blev oerhört populär. Krigets fasor ja, därom tvista de lärde, eftersom spel som det ovan nämnda och CoD4 saknar civila helt och hållet så är det enbart soldater som drabbas av den eld som utgjuts över stad och land. Alltså är det ett krig som spelas upp som aldrig blir realistiskt i den mening att krig är en relativ syssla som på intet sätt är logiskt eller tillrättalagt. I CoD4 förekommer till exempel civila enbart i risk- och skadeberäkningar som görs då fienden kommit över (och till slut detonerat) kärnvapen, eller då maskingevärseld hörs i fjärran och den brittiska S.A.S-styrka som spelaren ingår i eskorteras upp till en bergskam av ryska specialstyrkor i något som ska efterlikna Centralasien. På frågan från det brittiska befälet om vem det är som skjuter så svarar den ryska guiden att det är ultranationalister som avrättar civila. Väl uppe på berget och inkastad i stridernas centrum så syns inte en enda civilist längre till.

Självklart är det så att ett spel som skulle inbegripa collateral damage skulle bli oerhört kritiserat och i princip ospelbart. Att i en nöjesprodukt ta hänsyn till civilister då plutonen som spelaren ingår i lägger verkanseld mot en tvåvåningsbyggnad där fienden tagit sin tillflykt skulle skapa en morbid spelsituation. Istället utspelar sig striderna på slagfält som är rensade från mjuka mål. Kvar finns enbart två stridsgrupper redo att slå ut varandra. Precis som den romantiserade kriget föreställs i litteratur och dikt.

* * *

När vi skriver den 28 juli 2008 så har Operation Iraqi Freedom pågått i fem år. Enligt tidskriften The Lancet så har över en halv miljon irakier dött på grund av den ockupation som också resulterat i över 4000 döda amerikanska soldater och ett par hundra britter och övriga koalitionsländer. Kriget har visat sig vara ytterligare ett av de där krigen som är oerhört svårt att vinna för ockupationsmakten. Precis som kriget i Afghanistan var för Sovjetunionen då och USA (med understöd av ISAF) nu eller för den delen Vietnam när det begav sig. Underhållningsindustrin tycks dock ha frångått principen om att låta det gå en längre tidsperiod mellan kriget och deras produkt. Helt i linje med lanserandet av spel som utspelar sig i skuggan av samtida konflikter. Bara under 2008 har två uppmärksammade filmer släppts som utspelar sig i krigets Irak; Brian de Palmas skakande krigsbrottsvittne Redacted och Nick Broomfields Battle for Haditha. Båda dessa filmer har fått utstå kritik för att de skulle vara ››ensidiga‹‹ och vara propaganda från antikrigsrörelsen. Men det går inte att förneka, inte ens av den hårdföraste hök inom Folkpartiet, att de händelser som dessa två filmer beskriver faktiskt har ägt rum. Men av erfarenhet så antar jag att sagda apostlar till Majoren i Rosenbad ändå har ett och annat att invända mot dessa filmer.

Den hetaste, och senaste, av underhållningsindustrins produktioner som anknyter till kriget i Irak är den amerikanska kabelkanalen HBO:s teveserie Generation Kill. Vilken bygger på boken med samma namn av Rolling Stone-journalisten Evan Wright. Wright var en så kallad embedded reporter i marinkårens 1st Reconnaissance Battalion vid invasionen 2003. De artiklar som publicerades i Rolling Stone – vilka blev till boken som i sin tur nu blivit en miniserie om sju entimmesepisoder i USA – fick i efterhand direkta konsekvenser för både förbandet och de soldater som omnämns. Det är en ocensurerad bild av ett amerikanskt förband i Irak som träder fram i Wrights text och i miniserien. Soldaternas kritik av sina befäl, dessas inkompetens, ärelystnad, strider med det irakiska motståndet och övergrepp mot civila, skildras direkt och utan skygglappar. Trots att artiklar och bok har fått utstå kritik från marinkåren så rekommenderas den som läsning av sagda kår för befäl som en realistisk skildring av kriget.

* * *

Underhållningsindustrin är på alla sätt inblandad i att slå mynt av de konflikter som pågår världen över. Spelindustrin är endast ytterligare en del av den tradition som följer på att USA drar ut i krig och har kanske, tillsammans med den globala nyhetsindustrin, blivit mer av ett tillrättalagt media än vad filmen är idag. Den absoluta skillnaden mellan då och nu är att propagandafilmer som John Waynes The Green Berets (som gick upp på biograferna under brinnande Vietnamkrig 1968) inte tycks vara gångbara i samma utsträckning längre. Tilläggas bör väl också att de filmer som har släppts som har haft ett kritiskt perspektiv till ockupationen och kriget i Irak inte blivit några succéer i USA, till exempel De Palmas Redacted blev ett finansiellt fiasko i USA, men lyckades ändå (eller kanske på grund av det) kamma hem ett prestigefullt pris vid filmfestivalen i Caen. Men spelmediet har dock samma tillrättalagda, svart-vita, uppfattning om samtiden som filmen hade tidigare. I faggorna lurar just nu spelet Far Cry 2 som utspelar sig i ett fiktivt afrikanskt land där en blodig konflikt är under uppblossande. Om detta spel kommer att skildra krigets fasor på ett sätt som CoD4 låter jag vara osagt tills jag undersökt saken närmare men jag antar att det rör sig om samma form som tidigare.

Ett klarlagt faktum, oavsett hur underhållande krig än är i tevespelens värld, är att i det pixlade kriget så finns inga oskyldiga offer. Det finns inga barn som råkar komma ivägen för en airstrike eller en fire mission gone bad. Inga kvinnor. Inga gamla. Inga män som bara råkar hamna i vägen för en förlupen pansargranat då de är på väg till moskén. I data- och tevespelens värld är alla skyldiga, oavsett sida, och som sådan är du alltid ett legitimt mål.

Så jag fortsätter att dra på mig stridspackningen, fortsätter att smyga fram i skydd av stenmurar och jag fortsätter lägga nedhållande eld mot kaféer och bussar i CoD4:s värld, där kriget endast berör de stridande parterna. Där kriget tycks vara konserverat i ett 1800-tals ideal och civila offer är så gott som obefintliga. För i underhållningsindustrins värld är krig ever so fun…

We may have lost the battle – but not the war!
- Okänd mellanösternkrigare i Call of Duty 4 – Modern Warfare.

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, kulturkritik, tv-spel, call of duty 4, far cry 2, america’s army, battle for haditha, redacted, generation kill, irak, afghanistan, underhållningsindustri, hollywood, hbo