Vi lever i ett enormt flöde av böcker. Även om man specialiserar sitt läsande är det oundvikligt att man missar viktiga böcker som man borde ha läst. Oftast blir man aldrig ens varse om de böcker vi borde ha hållit i våra händer. Vår tid är så pass begränsad.

Men ibland kan vi snubbla över böcker, om det är rätt ord, som gör att man får en vag förhoppning om att man kanske kan reparera de luckor som uppstått i ens bokläsande. För en vecka sedan hittade jag en sådan bok på Lunds stadsbibliotek: Zigenarnas Holocaust, (Jahn Otto Johansen, Symposion, 1990). Ett slitet biblioteksexemplar med ett närmast fult omslag.

Men samtidigt en bok som tränger genom sin omgivning.

[...]

Förintelsen var en europeisk excess i våld och hat som aldrig får omges av tystnad. Den måste kontinuerligt diskuteras så att såren hålls öppna. Det är den dag då vi tror att vi har bearbetat traumat som vi kommer att vara redo att begå förintelsen igen.

Men även om det har funnits en hälsosam diskussion om förintelsen, det publiceras en strid ström av gedigna titlar som tar upp olika aspekter, så har det samtidigt funnits en partiell tystnad som har varit djupt problematisk.

Johansens Zigenarnas Holocaust tar upp denna tystnad och försöker att klargöra vad som hände med zigenarna under förintelsen. Metodiskt tar han upp vittnesmål från arbetslägrena, dödslägrena.

Johansen visar på hur franska myndigheter aktivt deltog i förintelsen utav zigenare. Inom Frankrike hade man tjugo läger för zigenare som stod under den franska myndigheten. Det finns dokumenterade fall där förföljelsen av zigenare påbörjades utav myndigheter och lokalbefolkning utan att den tyska ockupationsmakten gett order om det. I delar av Baltikum mördades upp till 90 % av den zigenska befolkningen. På många ställen hjälpte lokala fascister till i förintelsen utav zigenare.

Men vad som är lika viktigt är att Johansen sätter förintelsen av zigenare i Europa i en vidare kontext. Han tar både upp det systematiska förtryck som fanns innan förintelsen och det som fortsatte efteråt. Vi får följa ett folks lidande med det systematiska förslavandet utav romer som skedde i delar av Europa fram till 1800-talet. Vid upphävandet av det zigenska slaveriet i Rumänien, 1855, så fanns det upp till 400 000 zigenska slavar i landet.

Då den nya utlänningslagen antogs i Norge 1927 så förbjöds zigenare inresa i landet. I Sverige förbjöds zigenare att invandra redan 1914 och det lades fast att utländska zigenare skulle utvisas ur landet. Invandringsförbudet avskaffades inte i Sverige förens 1954. Nio år efter att man befriat de sista lägrena och bevittnat vad som skett i Europa.

Det är när man läser Zigenarnas Holocaust som man blir varse om hur smärtsam tystnaden kring de romska offrena är. Genom att vägra prata om dem så har vi vägrat att se deras lidande. Johansen visar på hur denna tystnad inte kommer från okunskap, utan från ett aktivt utestängande. Ett utestängande som begicks av enskilda europeiska myndigheter, akademiker, men även judiska aktivister.

Med det så ställde vi oss på förövarnas sida.

[...]

Min tes är denna: Förintelsen är ett europeiskt trauma, för ytterst var det en europeisk förintelse, och detta är ett faktum vi vill inte prata om.

Nazitysklands expansion österut var till stora delar ett inomeuropeiskt kolonialt projekt. Förintelsen av judar och zigenare var en brutal logik av den europeiska rasism som skördat miljontals liv utanför kontinentens gränser. Att vi efter krigets slut vände oss emot det som skett i lägren, tillintetgör inte det faktum att delar utav de olika ockuperade länderna aktivt deltog i förintelsen till förmån för skapandet av ett homogent Europa.

När vi skall beskriva vår politiska historia, sker det en kontinuerlig saneringsprocess där vi tränger undan det som kan hota oss. Vi rättar till bilden i förhoppning om att ingen skall komma på oss. I förhoppning om att offrena skall fortsätta att vara tysta.

Draget till sin spets handlar det om vilka vi tillmäter statusen som offer, och om vilka som vi benämner som förövare. Det finns en selektionsprocess där förövare och offer benämns efter det politiska utfall som vi vill ha, inte efter det som faktiskt hände.

Ett bra exempel på detta kan ses i Herta Müllers Andningsgunga (W&W, 2009) som publicerades förra året. Det var en bra roman som förtjänar att läsas. Men samtidigt kan vi inte kringgå det faktum att en av anledningarna till att den uppmärksammas var att den handlar om offer som vi kan sympatisera med, och förövare som vi vill kunna fördöma.

Stalins fördrivelse utav den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien var oförsvarlig. Det går inte att diskutera. Men samtidigt måste vi vara ärliga med att den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien främst anses vara offer för att de kan tjäna som spelpjäser i argumentationen mot Stalin. Vi talar inte i fördömande ordalag om fördrivningen av tyskspråkiga minoriteter i resten av Europa som inte begicks utav den Sovjetiska makten, utan som begicks utav de stater som vi vill se som realkommunismens offer.

[...]

Det börjar bli sent nu. Min kropp vill inte gå och lägga sig. Jag har levt genom för många nätter av orolig sömn för att tryggt kunna lägga mig i sängen förvissad om att jag kommer att vakna utvilad. Jag lyssnar på Peace in the Valley med Roman Stewart. Harder Shade of Black är ännu en magisk reggaesamling från Pressure Sounds.

Rastlöst går jag omkring i lägenheten. Jag försöker att suga ut det sista nikotinet ur snusen innan jag måste tvinga mig själv att gå till sängs.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politk, historia, förintelse, förintelsen, zigenare, romer, holocaust, herta müller, zigenarnas holocaust, förövare, nazism, nationalsocialism, andra världskriget