Samtidigt som denna tragiska och intetsägande parodi fortlöper mellan reklamannonserna så lever en och en halv miljon människor i ett blockerat område. Vi har redan glömt vad som hände runt nyår. Vi har inte längre minne än så. Det är en skuld vi måste bli varse om och lära oss att bära med skam.

Videolänk: Gaza: The destitute and the forgotten (The Guardian)

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, val, valresultat, europa, eu-parlamentet, europaparlamentet, pp, piratpartiet, demokrati, gaza

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver ROMANTIKEN, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnors osynliggjorda arbetsskador, Anders_S skriver Förtäta längs med Mölndalsvägen, cappuccinosocialist skriver I don’t wanna fade away…, martin skriver Efter Europaparlamentsvalet, Jinge skriver Veolia hoppar av Jerusalembanan

Det finns några saker som måste sägas.

[...]

Dagens opinionssidor i Sydsvenskan med ledare och aktuella debattartiklar samt krönikor, handlade uteslutande om Europeisk antisemitism i den samtida politiken. Samtidigt som koordinerade försök är bra för att belysa viktiga frågor, och antisemitismen är en viktig fråga. så visar det samtidigt på ett att våra stora problem med att hantera en komplex verklighet: vår enkelspårighet.

Ett kontinuerligt försvar mot antisemitism är viktigt. Det är odiskutabelt i skuggan av förintelsens miljontals offer. Men så som försvaret ser ut just nu så finns det flera problem. Ett problem är att det legitima försvaret mot antisemitism används för att avvisa kritik mot Israel när det gäller frågan om ockupationen av Palestina. Ofta när man gör detta så poängterar man att självklart är inte all Israelkritik antisemitism, men sedan lägger man till ett ”men” och avvisar den aktuella kritiken som antisemitism. Detta är det som har hänt den hätska motdemonstrationen i Malmö den 25:e januari. Ja, det förekom antisemitiska slagord från enskilda motdemonstranter. Detta är allvarligt. Ja, vissa judiska Malmöbor blev trakasserade när de lämnade demonstrationen till stöd för Israel. Detta är allvarligt. Men dessa föraktansvärda enskilda antisemitiska händelser får inte användas för att täcka över de legitima anledningar till att protestera mot den stöddemonstration för Israel som hade anordnats.

Den bild från demonstrationen i Malmö som används för att illustrera dagens ledarartikel i Sydsvenskan visar en kvinna håller upp ett plakat med texten: ”Medlidande för alla civila offer!” Taget i sin enskildhet finns det inget att invända mot detta plakat. Men demonstration utgjordes inte bara av denna kvinna. I demonstrationen så fanns det ett stort antal Israeliska flaggor. Samma flagga som prydde de pansarvagnar som rullade in i Gaza och medvetet förstörde palestinsk civil infrastruktur. I demonstrationen så fanns det även slagord som ”Israels rätt att existera”, samma slagord som IDF använde för att motivera ett brutalt anfall som lämnade över 1000 civila döda och ett förött Gaza. En demonstration som använder en brutal ockupationsarmés symbolik och retorik, under en pågående konflikt, måste acceptera att de kommer att bli bemötta så som apologeter för den arméns folkrättsbrott.

Termen antisemitism håller på att expandera, och därmed tyvärr även förlora sin kraft. Två exempel är från den definition som EU arbetar med och som återges i Mats Skogkärs ledarartikel ”Det utvalda folket”. Dels klassificeras det som antisemitiskt ”Att förneka det judiska folkets rätt till självbestämmande”. Från ett modernt demokratiskt perspektiv är det omöjligt att ens påstå att en religiös grupp skulle ha ett kollektivt självbestämmande. Vi kan prata om att en heterogen grupp inom ett geografiskt område har självbestämmande rätt. Men en religiös grupp som är utspridd över hela världen? Vad som antagligen menas med detta exempel är att det skulle vara antisemitiskt att anse att judar inte har en teologisk rätt att upprätta en judisk stat med hänvisning till religiösa texter. Men det är inte antisemitiskt, det är en grundpelare i den moderna demokratin att religion skall vara sekulariserad och att religiösa dogmer inte får trumfa demokratisk dialog. Det andra exemplet är: ”Att jämföra Israels politik idag med Nazitysklands.” Låt mig klargöra att jag tycker det är osmakligt att jämföra vad som händer i Gaza och Västbanken med vad som hände under det Tredje Riket. Men att göra dessa liknelser är inte antisemitiskt, det är ett retoriskt grepp för att medvetet såra sina politiska motståndare där förintelsen fortfarande är ett levande minne. Det är en språklig taktik som man borde skämmas för att man använder sig av.

Men dessa felaktiga liknelser sker på båda sidor av Israel/Palestina-konfliken. I den fjärde artikeln om antisemitism i lördagens Sydsvenskan skriver två medlemmar i församlingsstyrelsen för Judiska församlingen i Malmö: ”En våg av hatbrott mot judar sveper genom Europa. Även i Malmö grasserar judehatet. Liksom på 1930-talet tvingas vi löpa gatlopp på gator och torg, bara för att vi är judar”. Ja, antisemitismen har ökat i kölvattnet av att Israel/Palestina-konflikten har eskalerat. Men situationen är inte på någon sätt liknande den som var under 1930-talet. Det är inte heller så som man vidare hävdar: ”Detta är ett hat av proportioner som vi inte har sett maken till sedan andra världskriget.” Faktum är att pogromerna fortsatte i Europa även efter att de sista lägerfångarna befriats 1945. Ett år efter krigsslutet skedde den sista stora pogromen, i Polen, där 42 judar mördades. Men utöver detta så utvisade flera länder delar av sina judiska minoriteter i de tvångsförflyttningar av minoriteter som skedde efter att kartorna ritades om. Situationen för de Europeiska judarna är allt annat än önskvärd för tillfället, men vi är inte tillbaka på 1930-talet.

Inför Minnesdagen av förintelsen så var det några evenemang som tyvärr ställdes in med hänvisning till konflikten i Gaza. Detta var också ett ohederligt sätt att koppla ihop två tragiska händelser på ett sätt som inte borde ha gjorts. Men återigen var det inte bara kritiker av Israel som försökte att förstärka sin politiska position genom att trampa på de döda. Vid högtidlighållandet i Lund talade Professorn Kristian Gerner om ”Nationalism, antisemitism och Förintelsen”. Han hade rätt i det viktiga i att jiddisch undervisas på Lunds Universitet och att det visar att nazisterna inte vann. Han hade även rätt att vi måste komma ihåg vår svenska historia när det gäller rasbiologi och tvångssteriliseringar. Men det negerades av att han sedan avslutade sin föreläsning med att koppla kampen mot antisemitism med den kritik som Israel utsätts för. Med det så främjade han det som de som ställde in vissa evenemang var rädda för: att ett närvarande vid minnesdagen för förintelsen skulle vara ett stöd för Israels krig i Gaza.

Missbruket av förintelsen leder till en politisering av denna händelse och öppnar upp för revisionism. Detta händer just nu. Förintelsen ses som ett sionistiskt politiskt vapen, och det används till faktum som ett vapen, kan man då underminera förintelsen har man därmed berövat sina politiska motståndare på ett potent vapen. Dessa opportuna revisionister kan fara åt helvete. Men skulden ligger även hos dem som försöker rättfärdiga Israels folkrättsbrott mot civila genom att hålla upp förintelsens fasor och den underliggande antisemitismen som ett skydd mot kritik.

[...]

Det finns en dubbel bokföring när det gäller de offer som finns på båda sidorna av Israel/Palestina-konflikten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel ”För att antisemitismen lever”. Avellans artikel inleds med en empatisk beskrivning av det lidande och den förstörelse som invånarna i Gaza fick utså. Hon sammanfattar med att det inte är svårt att förstå detta lidande, men sedan skriver hon: ”Svårare att förstå är att de israeler som länge levt i skräck för Hamas raketbeskjutning inte räknas. För att offren är färre? För att det handlar om israeler? Eller judar, helt enkelt?”

Genom att dra fram en antisemitism som existerar, men inte i den utsträckningen som påstås, så försöker Avellan att hävda att anledningen till att vi inte likställer det israeliska lidandet med det palestinska beror på historisk rasism. Denna artikel illustreras sedan med ett fotografi av ett minnesmonument över förintelsen i Berlin. Att antisemitismen har varit en fruktansvärt historisk kraft som fick ett obeskrivligt uttryck i förintelsen är inget att diskutera. Men det innebär inte att anledningen till av vi inte likställer det israeliska lidandet med det palestinska lidandet är antisemitism. Anledningen till att vi inte gör detta är på grund av att palestinierna har lidit av ett våld som både är större i volym och intensitet. Detta är inte att rättfärdiga raketbeskjutningen från Gaza eller självmordsbombningarna mot civila. Detta är bara att konstatera det rent krassa: de som är ockuperade har lidit mer än de som ockuperar.

Att vilja likställa de två sidornas lidande är att säga att vissa offer är viktigare än andra. Detta är även den underton som finns när vi diskuterar antisemitism i det samtida Sverige. Återigen är muslimer både till volym och intensitet utsatta för ett mycket större hat än vad judar är. Men det är antisemitismen som Sydsvenskan dedikerar alla dagens ledarartiklar till. Detta samtidigt som vi nyligen hade en statligt beställd rapport som medvetet underblåste de fördomar som finns mot muslimer. Detta samtidigt som polisen i Malmö skakas av den rasism, vilken främst riktas mot muslimer, som nu kommit ut i dagsljuset. Jag är möjligtvis svartsynt och cynisk, men jag tror att Sydsvenskan hade varit mer än pliktskyldigt fördömande i sin ledarartikel om polisen blivit filmade när de sa saker som ”pappjude”, ”kroknäsa” samtidigt som de letade efter en jude som de ville misshandla tills han blev steril.

[...]

Vad detta ytterst handlar om är vår egen oförmåga att hantera en komplex verklighet. Vårt språk är inte lämpat för vår värld. Men framför allt är vi som människor inte värdiga oss själva.

Politik formuleras i berättande de stunder som vapnena är tysta. Men detta berättande är stapplande, narcissiskt och taffligt. Det formuleras av politiker som drivs av en vilja till makt. Vi överlåter till media, som blir mer och mer kortsiktiga, att förmedla dessa berättelser. Sedan använder vi det hela till att positionera oss gentemot varandra. Vår rädsla och egenkärlek får oss till att överskatta oss själva och att vända oss bort från dem som vi bedömer vara våra motståndare.

I den här vedervärdiga sörjan är vi alla offer och förövare samtidigt. Vad vi glömmer bort är att de andras lidande inte blir mindre bara för att vi pratar om vårt eget lidande. Våra brott blir inte mindre bara för att vi pratar om andras brott.

Vårt enda hopp är att bryta med oss själva.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, antisemitism, islamofobi, politisk radikalisering, palestina. israel, malmö, gaza, rosengård

Photo: MOHAMMED ABED/AFP/Getty Images.

Vapnen har tystnat i Gaza. Ibland hörs sprid eldgivning från fartyg. Men sakta börjar livet återkomma. Med det så återuppstår den svaga förhoppningen om en avlägsen möjlighet till dialog och förståelse. Fast samtidigt som vi kan värmas av denna förhoppning måste vi vända oss inåt. Vi måste gå tillbaka till det som vi sa under krigets tre veckor. Anledningen är att nu när vi börjar se kriget och förödelsen på avstånd, så kommer vi att förvränga våra minnen och i efterhand försöka rättfärdiga det som inte gick att rättfärdigas. Men för offrens skull får vi inte tillåta oss att göra det. Vi måste vara ärliga med att det vi efteråt kan förmå oss att erkänna, är det som vi inte ville uttala medan bomberna föll över Gaza.

Den 17:e januari hade Sydsvenskan en ledarartikel som behandlade medias bevakning av kriget i Gaza. Utgångspunkten var den infantila plattityd som vi alltid säger när vapnen fått börja tala igen: Sanningen är krigets första offer. Som exempel tog Mats Skogkär påståendena att IDF använt vit fosfor mot civila palestinier och att de avsiktligt skjutit på ambulanser. Sedan fortsatte Skogkär:

”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkotter och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen. (Sydsvenskan 090117)

Den 10: januari släppte Human Rights Watch ett uttalande där de uppmanade Israel att sluta använda vit fosfor i tätbebyggda områden på Gazaremsan. HRW konstaterade att det är tillåtet att använda vit fosfor i militärt syfte för att skapa rödridåer, men att detta inte får göras när civila är i närheten, så som i tät bebyggelse. Två dagar senare så kom rapporter från Nassersjukhuset i Gaza om att de får ta emot fler än 50 patienter med svåra brännskador. Läkarna sade att efter vad de kunde se så handlade det om brännskador från vit fosfor.

Detta är grundbultarna i vad Mats Skogkär anser vara en av de stora lögnerna kring kriget i Gaza. För att visa på felaktigheten i påståendena att IDF använde fosfor mot civila hänvisar han till uttalanden från Röda Korset:

I tisdags sade Peter Herby vid ICRC till nyhetsbyrån AP att Israel av allt att döma använt fosforammunition lagligt, för att skapa rök eller lysa upp ett mål, att detta inte är ovanligt i strid, och att ICRC inte hittat bevis ”som antyder att det används på något annat sätt”. I onsdags konstaterade så ICRC:s chef Jakob Kellenberger, efter att ha besökt Gazaremsan, att han inte sett ”några bevis” för att någon där skadats av fosforbomber.

Efter det referatet konstaterar Skogkär att det bara är påståendena från HRW och palestinska vittnesmål som fått utrymme i media, samtidigt som ICRC:s uttalanden inte fått någon spridning. Med det anser sig Skogkär ha visat på att påståendena om användandet av fosfor mot civila är lögnaktiga och koncentrerar sig sedan på vad han anser vara den andra lögnen.

[...]

Återigen är det mörkt ute. Det ger mig ro. En hel stad håller på att gå och lägga sig. Jag andas lugnt och snusdosan ligger mellan tangentbordet och skärmen. I sitt rum ligger en flicka som i alldeles för tidig ålder börjat försöka greppa vår ändlighet och vår maktlöshet inför döden. När hon skulle borsta tänderna kom insikten om att hennes farmor förr eller senare skulle dö över henne och hon brast ut i gråt.

[...]

Samma dag som Mats Skogkärs ledarartikel publicerades i Sydsvenskan så bombades UNRWA:s skola i Beit Lahiya. Den träffades av flera fosforgranater, två människor dog och 14 personer fick brännskador. Medan nästan alla bilder av fosforgranater som användes i Gaza visade avlägsna luftkrevader, kom det i och med attacken på skolan fram bilder från nedslagsplatsen vid tillfället för attacken.

Det går inte att säga att bilderna talar sitt eget språk. Det är svårt att sätta ord på det man ser. Ett bokstavligt regn av brinnande fragment. Hastigheten får bitarna till att studsa i en oförutsägbar riktning. Vita strimmor över himlen efter fosforns rökutveckling. Människor som springer desperat för att undvika det dödliga regnet.

Nu när kriget är över och Israeliska trupper dragit sig tillbaka, har IDF slutligen erkänt att man använt fosforgranater i brott mot internationell lag under kriget. Detta efter att envist under större delen av krigets gång förnekat att man överhuvudtaget använt fosforgranater på något sätt. Det man erkänner nu är att möjligtvis 20 av 200 fosforgranater kan ha använts på ett olagligt sätt. Resterande 180 granater har riktats mot militära mål. Men utöver det har man använt sig av fosforgranater för att lägga rökridåer.

Det vi dock måste hålla i minnet är att Israel gör flera distinktioner som vi inte bör göra. Det är tillåtet att använda fosfor mot militära mål. Men militären måste fortfarande skydda civilbefolkningen. Det är under alla omständigheter förbjudet att använda fosforgranater mot militära mål som befinner sig där civila finns. Även fosforbaserade rökgranater är otillåtet i tätbebyggelse där civila finns. Användandet av fosforgranater för att skapa rök är begränsat av internationell humanitär lag som kräver att man skiljer mellan civila och militära mål, samt att civila skyddas. Denna typ av rökgranater har starka sekundära effekter genom att de fosforimpregnerade fragmenten som skapar rök, antänds när fosforn kommer i kontakt med syre och brinner intensivt. De nära tvåhundra fragmenten, som vid en luftkrevad sprider sig över ett område stort som en fotbollsplan, kan döda människor och antända bränder.

[...]

Men vi måste nu i ärlighetens namn ställa oss ett antal frågor: Hade vi kunnat veta detta innan attacken mot skolan i Beith Lahiya och IDF:s partiella erkännande? Fanns det någon anledning för oss att misstro de uttalanden utav Röda Korset som Mats Skogkär pekade på? Kunde vi under krigets gång veta det som vi nu är smärtsamt medvetna om?

På alla punkter måste vi för vår egen och offrens skull svara ja. Redan från krigets första dag fick vi se bilder av de magnifika vita krevaderna som letade sig ned mot marken. På det stora flertalet utav bilderna sprängdes granaterna över tät bebyggelse. Det var inte en enstaka bild, utan det var bilder som kom om och om igen varje dag. Bilden som illustrerade Under en mörk himmel togs någon dag innan dikten publicerades den 10:e januari. Den bilden är bara en av många för oss tillgängliga bilder som visade att fosforgranater otvetydigt användes på civila områden.

Vi skulle inte heller ha låtit oss betryggats av IDF:s talesmän, som efter påtryckningar, lugnande sade att de bara använde rökgranater. Istället hade vi kunnat ta till oss den information som finns tillgänglig: hur stora de sekundära effekterna hos fosforbaserade rökgranater är; hur stor och oförutsägbar spridningen på en luftkrevad är; vad internationell humanitär lag säger om kravet att skydda den civila befolkningen. Vi skulle ha frågat oss vad den militära nyttan av att lägga en rökridå i tätbebyggelse på natten är i jämförelse med det lidande som den civila befolkningen under de brinnande fragmenten får utstå. Det borde inte ha varit med förvåning som vi konstaterade att de som dog och brändes vid attacken mot skolan i Beith Lahiya, gjorde det på grund av en rökgranat,

De uttalanden som ICRC bland annat gjorde den 13:e januari borde vi ha tagit med skepsis. Vi borde ha påmint oss själva om att Röda Korset aldrig gör offentliga uttalanden om brott mot Genèvekonventionen, utan samtalar direkt med den berörda parten. Richard Herby har också tagit avstånd från påståendena att han skulle ha uttalat sig om legaliteten av Israels användande av fosfor i Gaza. Men framför allt: även om Röda Korset hade gjort dessa uttalanden, så borde vi haft styrkan och modet att erkänna det som vi såg. Det fanns aldrig någon reell diskussion om huruvida Israel använde fosfor, eller huruvida det sättet som de använde granaterna var olagligt.

Allting låg öppet för oss.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, krig, mellanöstern, israel, palestina, fosfor, white phosphorus, idf, icrc, human rights watch, mats skogkär, krigsbrott, gaza, unrwa

Angreppskriget mot Gaza har pågått i mer än fyra veckor och ännu tycks inget slut stå att finna, trots att en bräcklig vapenvila nu inletts får väl tilläggas. Ända sedan slutet av december förra året har israeliska flottstridskrafter, helikoptrar och stridsflygplan avfyrat sin dödliga last mot en av världens allra mest tätbefolkade områden; Gaza. Sedan några veckor så deltar även israelisk marktrupp med uppbackning av stridsvagnar och artilleri. Hittills har över tusentalet palestinier fått sätta livet till varav nära nog hälften varit civila offer och av dessa har en skrämmande stor andel varit barn. Antalet sårade är mångdubbelt fler och talar vi om flyktingar så ökar siffrorna markant. Samtidigt uppgår de israeliska dödstalen till över tiotalet offer varav tre stycken varit civila offer.

Antalet palestinska offer i relation till de israeliska gör det smaklöst att tala om ett försvarskrig, precis som att det är omöjligt att avfärda anklagelsen om att det är en veritabel massaker som pågått i och runt Gaza City. Proportionerna visar tydligt på hur illa ställt det är med försvaret för Israels fredande av sina territoriella krav och skyddet av sina medborgare. Operation Cast Lead (Gjutet bly) som detta totala krig kallats är egentligen inget nytt – det är en fortsättning på den krigsföring som Israel utövat mot sina egna medborgare och omkringliggande nationer under decennier. Attackerna mot Hizbollah under kriget i södra Libanon 2006 var lika proportionerligt snedvridet med oerhört höga siffror av civila offer och där stridsområdet hela tiden utökades till långt fler mål än de legitima.

* * *

De manifestationer och protester som hållits runt om i världen mot Israels angrepp mot Gaza har samlat hundratusentals deltagare. Kärnan i protesterna har handlat om att det måste bli ett stopp på den humanitära katastrof som redan innan Israels angrepp var ett faktum i denna stängda del av Israel och de palestinska territorierna. Enbart i Sverige var det tiotusentals demonstranter som gjorde sin röst hörd. Men dödandet kommer att fortsätta och det internationella samfundet står handfallet inför det som sker i Gaza. Protesterna från fredsrörelsen och (som klichén bjuder) vänstern har på sina platser tagit sig våldsamma uttryck, medan de borgerliga tidningarnas ledarsidor här hemma i Sverige har gjort motståndet till kriget till en partipolitisk stridsfråga och (som klichén åter bjuder) stödet till Israel är orubbat. Socialdemokraters deltagande och tal vid de möten som hölls under den första protesthelgen mot kriget blandas bort till förmån för att dessa deltog vid demonstrationer och manifestationer där det förekom flaggor med motiv som signalerade stöd till Hamas och Hizbollah. Medan det mänskliga lidandet ökar för varje timme som går i den ghettoliknande tillvaro som nu också är en stridszon så väljer svenska ledarsidor och borgerliga debattörer att fokusera på vilka flaggor som fanns i folkvimlet då protesterna mot en krigförande nations framfart i tätbefolkat område och vad detta deltagande från SAP möjligen signalerar i den svenska politikens sandlåda. Skuldbeläggandet från israelvännerna kopplas till det islamistiska Hamas (i Libanon 2006 var det kopplat till Hizbollah, se: Kulturella fåror 1 & 2) som blir fokus istället för det lidande som en civil befolkning tvingas försöka överleva och som är manifestationernas verkliga syfte. Demonstranterna som höjer sina flaggor till förmån för Hizbollah och Hamas och ropar att Gud Är Stor vräker manifestationens möjligheter över bord. Man blandar så bort korten samtidigt som en humanitär katastrof i Gaza förvärras för varje minut som går utan tillgång till vatten, förnödenheter, el och läkemedel.

Samtidigt som dessa skiftningar i det offentliga samtalet sker så ökar hoten och attackerna mot judar i Sverige. Först ut var två brandattentat mot den judiska församlingen i Helsingborg. Sedan brändes ett kapell som var knutet till synagogan i Malmö. Hur många hot som riktats mot enskilda judar eller församlingar i Sverige vet jag inte. När antisemitismen åter visar sitt vidriga anlete så kan vi inte avfärda detta som tecken på frustration eller som några osmakliga pojkstreck – vi måste identifiera dessa angrepp som antijudiska attacker och som sådana se dem frikopplade från de händelserna som sker i konflikten i Israel/Palestina – även om den utlösande faktorn är frustration och desperation född ur sagda konflikt. För gör vi inte det, om vi inte identifierar detta för vad det är, så har liberalerna lyckats med sina försök att blanda bort korten då fredsrörelsens kritik av Israels politik likställs med antisemitism. Om vi inte sätter stopp för dessa medeltida praktiker så har vi åter givit in för den irrationella känslostormen som senast resulterade i pogromer och förintelse. Kritiken av Israels politiska ageranden kan inte tillåtas få sådana konsekvenser.

* * *

För en tid sedan skrev jag en text i samband med att staten Israel firade sina sextio år som nation. Texten var en lekmans ikonografiska läsning av den klassiska bilden av Leila Khaled där hon sitter med böjt huvud och håller en Kalasjnikov i sin famn. Det var en text som handlade mer om kampen för ett fritt Palestina än vad det var en ikonografisk läsning. Jag avslutade den texten med en kommentar till Israels firande, där jag tog fasta på det absurda i att göra kritiken av den apartheidpolitik som den israeliska regimen bedriver till något som kan beskrivas som Israelhat. Precis som att kritiken av de koloniala äventyren i Afghanistan och Irak beskrivs som något så banalt som irrationellt USA-hat. Det bärande i min kritiska kommentar var att allt tal om en tvåstatslösning är defaistiskt och aldrig kommer leda till fred i regionen. Det var min åsikt då och är så än idag. Det är också därför som jag känner att situationen här hemma i Sverige, i tryckvågorna efter Hamas raketattacker mot södra Israel och den israeliska krigsmaktens angrepp mot Gaza, är på väg att spåra ur. Det är för mig nödvändigt att göra mina ståndpunkter tydliga i denna text, för att missförstå är inte alltid en konsekvens av att faktiskt inte förstå, det kan också vara något som sker av ren illvilja.

Den nuvarande situationen i konflikten tillåter inte the blame game utan måste handla om att minimera det mänskliga lidandet både för stunden och i det långa loppet. En vapenvila är nödvändig för att kunna behandla den humanitära katastrof som uppstått i kölvattnet av krigshandlingarna mellan Hamas och Israel, men vad som är yttermera nödvändigt är en vilja att faktiskt försöka lösa konflikten i grunden. Inte att enbart behandla de senast uppkomna såren utan att verkligen se till att såren läker OCH att de inte ska behöva uppstå igen. Detta borde vara fokus för en fredsprocess men istället talar man hellre om amputation och åderlåtning.

Ali Abunimahs bok, One country: A bold proposal to end the Israeli-Palestinian impasse (Metropolitan Books – Henry Holt and Company, 2006), närmar sig den pågående konflikten ur ett perspektiv som idag allt mer sällan hörs i samtalet om Israel och Palestina. Visserligen framhålls det att Israel är den enda demokratin i regionen – något som på intet sätt kan vara rimligt att påstå om man ser till hur denna demokrati kränker sina medborgares rättigheter dagligen – men det är den vägen som är den enda möjligheten för en varaktig fred och för att en helandeprocess ska kunna vara möjlig. Ali Abunimah förordar att den enda vägen till fred är att israeliska judar och palestinier får samma rättigheter och skyldigheter inom en och samma statsbildning; inte en judisk stat och inte heller en palestinsk stat. Han talar om en stat – om ett land för både judar och palestinier. Det låter utopiskt och som sådan en omöjlighet. Men när jag läser Abunimahs bok så finner jag att jag haft rätt i min hållning att en gemensam stat är den enda vägen framåt. Abunimah beskriver på ett ställe i boken tvåstatslösningen på följande vis:

Two peoples are locked in a struggle over legitimate control of the country and everything implied in that control. On both sides the ideals are so strongly held that rather than change them to fit the reality of the situation, both peoples propose solutions to change the reality. This is essentially what all the two-state plans have attempted to do: Shift some settlers here, force Palestinians over there, bridge this unbridgeable wedge of land, keep refugees far away, and hope that with enough walls and security forces an edifice built on injustice, explusion, inadequate resources, and discriination can be kept from collapse. (Abunimah:104-105)

Hans alternativ är något helt annat än vad den flitigt citerade fredsduvan Amos Oz förordar med sin tvåstatsiver. Istället för att ge upp och i förlängningen förvärra konflikten med en tvåstatslösning så menar Ali Abunimah att en enstatslösning närmar sig flera av de konflikthärdarna som idag står som hinder för en varaktig fred; de efter 1967 byggda judiska bosättningarnas vara, de palestinska flyktingarnas rättigheter och trätan över vem som ska få Jerusalem skulle med en verkligt demokratisk statsbildning kunna vara minnen blott. Självklart hävdar inte Abunimah att det skulle vara något enkelt projekt genomfört i en handvändning, tvärtom så är det ett projekt som inbegriper olösta frågor om skuld, privat ägande, historisk besittningsrätt, skadeståndskrav och rättsprocesser. Dock för Abunimah fram flertalet exempel på att detta är en möjlighet snarare än en naiv fantasi. Han hämtar sina argument från fraktioner inom både den sionistiska rörelsen före Israels bildande och från PLO på 1960-talet. Ali Abunimah hävdar att en enstatslösning:

[…] offers the potential to deterritorialize the conflict and neutralize demography and ethnicity as a source of political power and legitimacy. There are many ways to imagine how such a state might be constituted. It could, for instance, be a federation or a unitary state; it could adopt a parliamentary or presidential system. (Abunimah:109)

Abunimah menar vidare att det inte behöver vara så att om en verkligt demokratisk enstatslösning skulle komma till stånd så innebär inte detta att de två majoritetskulturerna i Israel-Palestina skulle behöva innebära rent etniskt uppbyggda politiska partier och allianser. Traditionellt så har en stor grupp av de palestinska väljarna i Israel röstat på arbetarpartiet trots dess för dem alienerande sionistiska ideologi (Abunimah:114) och att just palestinska medborgare i Israel motsvarar 22 % av sagda partis medlemstal. Han för också fram att det finns en tradition av palestinskt-judiskt samarbete inom partier på yttersta vänsterkanten, något som han menar skulle kunna stå som modell för liknande preferenser på högersidan mellan palestinska och judiska affärsidkare samt att ”[…] parties representing economically and socially excluded Israeli Jews an Palestinians would find common ground (the socioeconomic disparaties among Jewish communities in Israel are formidable). (Abunimah: Ibid.)

Författaren går i boken in på historiska och samtida hinder för att en enstatslösning skulle kunna vara möjlig, men väljer att se bortom dessa. Som exempel, något han ägnar ett helt kapitel till i sin bok, för han fram Sydafrikas övergång från apartheid till den statslösning det är idag. Självklart är inte det sydafrikanska exemplet ett felfritt sådant – inte på långa vägar – men med tanke på alternativet (ett inbördeskrig utan skönjbart slut) och hur kort tid som gått sedan apartheidsystemet övergavs (det var 1992 som den röstberättigade vita befolkningen sa ja till ett fortsatt reformarbete i Sydafrika och 1994 valdes Nelson Mandela till landets första svarta president) så är det ett fullgott exempel värt att se till. Andra exempel som läggs fram på mångetniska demokratier är bland annat Belgien, Kanada, Indien och Schweiz. Exemplet med fredsprocessen för Nordirland är också något att dra kunskap ifrån. Viljan till fred finns och det gäller bara att våga ta steget för att ge upp tanken på att konflikten skulle vara nedärvd genom generationers biologiska arvsmassa som det nästan tycks vara idag.

I slutet av boken citerar Ali Abunimah Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, som efter en resa på Västbanken sett hur den mur som byggs skär genom landet. Friedman anser att om denna mur blir färdigställd så kommer detta att driva den palestinska befolkningen ifrån tanken på en tvåstatslösning till idén om en stat för palestinier och för judar. Han citeras avslutningsvis:

[…] this transformation of the Palestinian cause will be very problematic for Israel. If American Jews think it’s hard to defend Israel today on college campuses, imagine what it will be like when their kids have to argue against the principle of one man, one vote. (Abunimah:192)

* * *

En bräcklig vapenvila har inletts kring Gaza och de israeliska trupperna har börjat dra sig tillbaka. Båda sidor säger sig vara segrare – åtminstone säger sig båda sidor kunna utropa fienden som förlorare. Samtidigt räknar man offren för den israeliska operationen; de är tusentals. Här i Sverige tycks konflikten ha urartat totalt i den debatt som förts och förs inom både gamla och nya medier – protesterna som fortsätter har tagit sig samma dramaturgi som vid det senaste kriget i Libanon där fredsmanifestationerna gång på gång fick försvaras från angrepp som handlade om eventuellt stöd till Hizbollah eller inte. Kraven på att dödandet skulle upphöra avfärdades med axelryckningar där talet om mänskliga sköldar, humanitär gisslan och motkrav om avståndstaganden från Hizbollah blev det ideologiska käbblets melodi.

Men fredsarbetet kan inte få handla om att ta avstånd från eller att visa sympatier för endera parten: fredsarbete måste handla om att ta avstånd från kriget som sådant. Annars är vi åter där med ledarskribenterna och deras hejarklack som ifrågasätter fredsaktivisternas egentliga mål, precis som att vi kommer se hur ännu fler attentat riktas mot judiska församlingars lokaler och medborgare. Hamas väg är inte fredens väg – det är ett obehagligt politiskt parti som kommer att skapa en oerhörd skada för alla strävanden att nå fram till en fredlig lösning på konflikten så länge som de inte erkänner Israels rätt till att existera, precis som att Israels regering(ar) måste lämna rädslans geografi och se till att införa grundläggande demokratiska rättigheter för alla sina medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Båda parter – om vi tillåts förenkla det till att handla om en israelisk part och en palestinsk part – måste söka finna en väg till samförstånd bortom religionerna och dess politisering. De sekulära alternativen finns men har under konfliktens senaste tjugo år fått stå tillbaka för det vansinniga i att låta lika delar irrationell rasism och gudstro få skapa grundvalarna för sina strävanden.

Leila Khaled sa att det palestinska folket hade ropat från sina tält och inte blivit hörda – att det var därför som flygplanskapningarna inleddes under sjuttiotalet; det sekulära och socialistiska PFLP som hon tillhör är idag blott en viskning i vinden. Det korrumperade Fatah förlorade till Hamas på grund av sin oförmåga att skapa ett drägligt liv för palestinierna i (främst) Gaza. Den israeliska regeringen inleder en massiv militäroffensiv i samband med en valrörelse. Tvåstatslösningen som setts som fredsprocessens enda möjlighet känns med ens mycket avlägsen. Har vi då verkligen råd att avfärda tanken på en enstatslösning som utopisk ogenomförbar med just sagda situation i åtanke?

© Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, mellanöstern, israel, palestina, gaza, hamas, idf, fred, krig, enstatslösning, tvåstatslösning, antisemitism

Bildens skönhet täcks av fasan som öppnas för oss.
En nästan helt nedsläckt stad som lyses upp av granaternas sken.
Det gula ljuset reflekteras på husfasaderna.
Varje strimla av rök som sträcker sig ned avslöjar en fasa.
Ett regn av brinnande fragment.
Människor försöker att komma undan.
Röken fyller deras lungor.
De som befinner sig mellan husen träffas av en eld som inte går att släcka.
Hungern driver de brinnande bitarna genom kläderna och köttet, ned till benen.
Stapplande skuggor i fosforens ljus som slutligen kollapsar.
Vinden för bort röken.
Kvar finns jämrande människor som omsluts av nattens mörker.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om gaza, fosfor, white phosphorous, krigsbrott, war crimes, israel, mellanöstern, idf

Jag har precis skickat iväg artikeln för publicering och skall bara gå genom några tidningars förstasidor för att skumma genom rubrikerna. Då ser jag att The Guardian har en stor intervju med Lynndie England som nyligen har släppts ut från fängelset efter att ha suttit av fängelsestraffet hon fick för sin involvering i övergreppen i Abu Ghraib. Med automatik börjar jag att ta mentala anteckningar medan jag läser genom intervjun.

[...]

Utanför min lägenhet fortsätter den meningslösa våldet. Israel har under dagen börjat beskjuta Gaza med artilleri. Igår försökte någon att bränna ned en judisk lokal i Helsingborg. Som om respektive handling skulle ändra vår situation till det bättre.

[...]

Intervjun med Lynndie England för mig tillbaka till det fattiga USA som jag själv bevittnade när jag bodde i Colorado på 90-talet. En värld bortom det glamorösa och rika USA som vi älskar att bevittna. Ett fattigt, inskränkt och våldsamt USA som betraktar omvärlden med ett misstänksamt hat. Det är en värld som är svår att beskriva om man inte har varit där.

Denna rurala bakgrund har ibland använts för att förklara och förklara bort det som hände i Abu Ghraib. Men samtidigt som vi inte kan friskriva England från de handlingar som hon de facto begick, finns det någon djupt orättvist i fokuseringen på henne. Hon var bara en av många soldater som begick övergrepp. Hon var bara en av dem som fick sitta i fängelse. Men ändock så fokuserar vi på henne. Mitt argument är att detta handlar om kön och klass.

England är kvinna. Vi har alltid haft svårt att förlika oss med tanken om kvinnor som våldsamma varelser. Det är därför vi är så fascinerade av Valerie Solanas och Ulrike Meinhof: det var kvinnor som bröt från sin förväntade kvinnlighet och tog till med våld. Vårt fokus på Lynndie England när det gäller förövarna på Abu Ghraib fängelset handlar om samma sak: med sin delaktighet så bröt hon mot våra förväntningar på henne. Detta gör inte henne till någon feministisk ikon, istället handlar det att England passar in i den berättelsen vi vill ha berättad för oss då hon avviker från våra normer och därmed framstår som annorlunda. Om hon avviker kan vi säga att det var därför hon begick handlingarna hon begick, och därmed så säkerställer vi vår egen moraliska status.

England är arbetarklass. Genom att fokusera på hennes arbetarklassbakgrund kan vi hitta något ytterligare som särskiljer henne från oss och som kan förklara varför hon var delaktig i övergreppen. Med det kan vi friskriva möjligheten av att vi skulle kunna begå något liknande, samtidigt som vi kan föra fram oss själva som moraliska exempel på hur man bör vara. Men det vi missar då är att anledningen till att fattig arbetarklass var överrepresenterad bland de soldater som begick övergrepp, beror på att de är förvisade till de lägre graderna inom den militära hierarkin. De soldater som blev dömda var bara en del av ett större system. Ett militärt system som inkluderade välutbildade människor med samma välordnade medelklassliv som oss själva. Att det bara var arbetarklass människor som blev dömda, säger mer om hur vi väljer ut vilka som skall dömas, än vad det säger om dem som fick sina straff.

Bortom Lynndie Englands fattiga och obildade bakgrund, bortom hennes dysfunktionalitet och våldsamma uppväxt, finns det en fascinerande envishet hos henne. Samtidigt som hon friskriver sig själv och skyller det som hon gjorde på att det var accepterat och uppmuntrades av andra, så fortsätter hon att vara lojal mot det system som använde henne som en förbrukningsbar syndabock. I intervjun säger hon:

In war, you don’t rat on your buddies. There were only seven of us charged, but believe me, there were a lot more behind the pictures. But we didn’t rat anybody out.

Detta är ett uttalande som vi måste ta på allvar. Intervjun i The Guardian lider av samma problem som Standard Operating Procedure (Atlas, 2008): man vill låta förövarna tala till punkt och hoppas att detta skall hjälpa oss att förstå vad som hände. Med det så visar vi på att vi inte till fullt ut vill acceptera att de som vi intervjuar är förövare.

Med vår vägran att titta närmare på vad det var som hände, så kommer vi att få återuppleva detta igen. Den mest fundamentala lärdomen vi måste ta till oss är att förövarna är som oss. Det finns studier gjorda på detta ämne som kan ta oss en bit på vägen. Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, (Christopher Browning, 2006, Norstedts) är en sådan bok. Det som vi också måste acceptera är att dessa förövare är delar av ett militärt system som vi upprätthåller. Olika militärer olika brutala, men grundbultarna för övergrepp: tilltro på våld, tro på auktoritet och kollektivism; finns inom alla militärer. Det som gör militärer effektiva är också det som gör att systematiska övergrepp sker. Till slut måste vi sluta se oss själva som fundamentalt goda människor. Denna övertro på oss själva, fixeringen vid våld, och övertygelsen om att vi inte kan begå övergrepp, är just vad som gör det möjligt. Det är när vi upprätthåller godhetens illusion som vi börjar hitta ursäkter när väl övergrepp uppdagas: vi försöker att säga att det var för den goda saken skull, att de bara följde order, att det kunde ha varit värre, att fienden är bestialisk.

[...]

Det är mörkt ute. Jag har lagt in en ny snus. Nyheterna har precis berättat att Israeliska marktrupper har gått in i Gaza. Tidigare under dagen dog 23 människor i en självmordsbombning söder om Baghdad. Våldet fortsätter.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, lynndie england, standard operating procedure, ondskan, gaza