Mamma, göm oss, ropade vi. Och mamma sade: Mina små barn, rågen är fortfarande låg, gräset har inte vuxit sig högt än, våren är sen. Var skulle jag kunna gömma er? Göm er själva så gott ni kan.

Vad säger citatet här ovan? Läs det igen och föreställ dig vad som berättas. Barn som leker kurragömma och ber sin mor om hjälp för att finna ett bra gömställe. För att undgå att bli upptäckta av den som nu står och räknar vid en husvägg. Modern som njuter av en stunds vila med den svaga vårsolen som värmer litet på hennes kinder. Citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Boken som den är hämtad ur är romanen Kallt land (Ersatz, 2009) av den tjeckiske författaren Jáchym Topol. Men citatet du precis har läst är ett verkligt uttalande återgivet från en bok utgiven 1975 i Minsk, och som vävts in i den djävulska berättelsen som är Kallt land. Boken heter Ja z vognennaj vjoski – Jag är från en brinnande by – och är en sammanställning av dokumentära berättelser från de övergrepp och massakrer som utfördes i Vitryssland under Generalplan Ost. Citatet får så sin djävulska kontext.

+ + +

Jag har letat efter öst, Östeuropa…men att åka till Östeuropa är att ständigt leta efter det

Det finns ett avsnitt i Jáchym Topols roman där ett samtal om rötter och tillhörighet utspelar sig mellan bokens anonyma berättare och en ung kvinna, Sara, från Sverige. Hon har kommit till den gamla fästningsstaden Theresienstadt (Terezín), en av de platser där rälsen löper österut och där ett av otaliga koncentrationsläger låg, för att söka sin historia. Hon berättar om hur hon från Košice i Slovakien beger sig ut för att finna detta Öst. Men när hon frågar slovakerna så ryggar de tillbaka, de är inga östeuropéer – de är centraleuropéer – och hon reser vidare till Karpaterna. Men där pekar man österut, mot Galizien, men där hävdar man också sin centraleuropeiska identitet så Sara fortsätter; till Ukraina som i sin tur pekar mot Ryssland. Också där pekar man österut. Hon reser genom Sibirien hela vägen till Vladivostok där hon får svaret ”Vadå öst, är fröken helt från vettet? Det här är ju väst, västs yttersta utpost, det är här Europa tar slut!”.

Det kan tyckas vara en onödig syssla att försöka utröna var Östeuropa egentligen börjar och var Västeuropa slutar. Men för den som likt Sara i Topols roman söker sina rötter och som i sökandet upptäcker hur tacksam hon är som har fötts i Sverige så är det ingen liten sak.

Jáchym Topols roman är ett nedstigande i Europas mörka hjärta. Det är egentligen ingen resa in i detta mörka såsom sökandet efter elfenbensjägaren Kurtz i Joseph Conrads klassiska roman. Det är ett nedstigande i ett mörker som inte ligger långt borta, vare sig tid eller rum, där det mänskligt onda tagit sig proportioner av oanade mått. Berättelsen kretsar kring detta anonyma berättarjag som är en tämligen misslyckad existens i ett döende Theresienstadt. Staden har sina preussiska värn och sitt Monument, men själva staden inväntar döden i form av statens grävskopor som närmar sig i samma takt som att staden avfolkas. Åter från ett längre fängelsestraff, som han avtjänat i tjänst som ledsagare åt dem som dömts till galgen, återupptar han kontakten med en av sin barndoms förgrundsgestalter; farbror Lebo som föddes i koncentrationslägret och har vigt sitt liv åt att bevara det som historien nu kräver åter i form av glömskan. Tillsammans börjar de arbeta för att bevara det Theresienstadt som hotas av grävskoporna. Det går över all förväntan – de ekonomiska bidragen från väst strömmar in och det gör volontärerna likaså – runt farbror Lebo bildas något som kan liknas vid en förintelseturismens hippiekommun där vinet och samtalen flödar oavbrutet. Plötsligt så hamnar åter Theresienstadt på den globala kartan och arbetet med att rädda tegelstaden från grävskoporna tycks vara gjort. Men så tar Jáchym Topol oss vidare; ingen kan hindra den sten som satts i rullning och snart måste romanens protagonist åter fly sitt öde.

+ + +

Det var den 22 mars 1943 som det tyska Kompanie des Schutzmannschafts-Bataillons 118, en polisbataljon bestående av bland annat kollaboratörer från det ockuperade Ukraina och Vitryssland, tillsammans med den 36. Waffen-Grenadier-Division der SS (mer känt som Sturmbrigad Dirlewanger) utförde massakern i Chatyń. Massakern var ett svar på ett partisanöverfall genomfört mot den 118:e Schutzmannshaftbataljonen tidigare på dagen där fyra tyska soldater dödats. Under eftermiddagen då de tyska trupperna omringade och gick till aktion mot byn Chatyń samlades invånarna ihop och stängdes in i ladugårdar och skjul som sattes i brand. De som försökte fly sköts ned. Vid massakern dödades 149 personer varav 75 stycken var barn under sexton år.

Under den tre år långa tyska ockupationen av Vitryssland så utplånades minst 5295 byar på liknande sätt som vid straffexpeditionen mot Chatyń. Sammanlagt dödades det uppskattningsvis 2 230 000 personer – en fjärdedel av den sovjetiska republikens befolkning.

+ + +

Efter att den tjeckiska statens grävskopor så nått fram till Theresienstadt, när kravallpolisen föst samman och avhyst de sökande existenser som samlats runt farbror Lebo och centret som byggts upp, så flyr berättarjaget staden. Berättelsen tar oss österut till Vitryssland där en hallucinatorisk resa tar sin början. I ett töcken av blå piller ledsagas berättarjaget genom solstaden Minsks vindpinade och isande kalla gator. Förbi väldiga palats längs lika väldiga och räta boulevarder. Ner i underjorden och vidare bort i en mardröm som inte tycks ha något slut.

Jáchym Topol driver oss genom mardrömmen med ett isande språk där ingen vi möter tycks ha något annat för ögonen än att föra fram sin egen agenda. Det får kosta vad det kosta vill. Där projektet att rädda Theresienstadt blev en blomster- och barfotadröm som gick i kras så är det som berättaren möter i Vitryssland en mardrömslik spegling av allt vad humanism någonsin kunnat uppbåda. Ett skräckkabinett byggt på högar av benrester från de totalitära larvfötter som har dragit fram över landet gång efter gång.

Att bege sig in i detta europeiska mörkrets hjärta – in i djävulens verkstad – är som att drabbas av feberdrömmens allra mest obehagliga tillstånd. Jag fryser och svettas om vartannat. Mår illa och måste lägga ifrån mig boken för att våga öppna ögonen igen. Den litterära stilen som Topol tar sig an påminner mycket om Brett Easton Ellis febriga utforskande av människans skuggsidor i Glamorama. Samma töcken och chockartade möte med en verklighet som knappt går att skilja från fiktionen. Kallt land är en roman som inte skyr det som allt vad europeisk gemenskap heter aldrig någonsin kommer att kunna sudda ut, som en av personerna som berättaren möter under sin flykt uttrycker det: ”I det förenade Europa får det inte finnas gropar med lik, det förstår du säkert! Allt måste städas upp.”.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, litteratur, bokanmälan, ersatz, jáchym topol, kallt land, förintelsen, theresienstadt, chatyn, minsk, vitryssland, tyskland, massaker, massmord, antisemitism, tjeckien, minne, glömska, nationalsocialism, nazism

Vi lever i ett enormt flöde av böcker. Även om man specialiserar sitt läsande är det oundvikligt att man missar viktiga böcker som man borde ha läst. Oftast blir man aldrig ens varse om de böcker vi borde ha hållit i våra händer. Vår tid är så pass begränsad.

Men ibland kan vi snubbla över böcker, om det är rätt ord, som gör att man får en vag förhoppning om att man kanske kan reparera de luckor som uppstått i ens bokläsande. För en vecka sedan hittade jag en sådan bok på Lunds stadsbibliotek: Zigenarnas Holocaust, (Jahn Otto Johansen, Symposion, 1990). Ett slitet biblioteksexemplar med ett närmast fult omslag.

Men samtidigt en bok som tränger genom sin omgivning.

[...]

Förintelsen var en europeisk excess i våld och hat som aldrig får omges av tystnad. Den måste kontinuerligt diskuteras så att såren hålls öppna. Det är den dag då vi tror att vi har bearbetat traumat som vi kommer att vara redo att begå förintelsen igen.

Men även om det har funnits en hälsosam diskussion om förintelsen, det publiceras en strid ström av gedigna titlar som tar upp olika aspekter, så har det samtidigt funnits en partiell tystnad som har varit djupt problematisk.

Johansens Zigenarnas Holocaust tar upp denna tystnad och försöker att klargöra vad som hände med zigenarna under förintelsen. Metodiskt tar han upp vittnesmål från arbetslägrena, dödslägrena.

Johansen visar på hur franska myndigheter aktivt deltog i förintelsen utav zigenare. Inom Frankrike hade man tjugo läger för zigenare som stod under den franska myndigheten. Det finns dokumenterade fall där förföljelsen av zigenare påbörjades utav myndigheter och lokalbefolkning utan att den tyska ockupationsmakten gett order om det. I delar av Baltikum mördades upp till 90 % av den zigenska befolkningen. På många ställen hjälpte lokala fascister till i förintelsen utav zigenare.

Men vad som är lika viktigt är att Johansen sätter förintelsen av zigenare i Europa i en vidare kontext. Han tar både upp det systematiska förtryck som fanns innan förintelsen och det som fortsatte efteråt. Vi får följa ett folks lidande med det systematiska förslavandet utav romer som skedde i delar av Europa fram till 1800-talet. Vid upphävandet av det zigenska slaveriet i Rumänien, 1855, så fanns det upp till 400 000 zigenska slavar i landet.

Då den nya utlänningslagen antogs i Norge 1927 så förbjöds zigenare inresa i landet. I Sverige förbjöds zigenare att invandra redan 1914 och det lades fast att utländska zigenare skulle utvisas ur landet. Invandringsförbudet avskaffades inte i Sverige förens 1954. Nio år efter att man befriat de sista lägrena och bevittnat vad som skett i Europa.

Det är när man läser Zigenarnas Holocaust som man blir varse om hur smärtsam tystnaden kring de romska offrena är. Genom att vägra prata om dem så har vi vägrat att se deras lidande. Johansen visar på hur denna tystnad inte kommer från okunskap, utan från ett aktivt utestängande. Ett utestängande som begicks av enskilda europeiska myndigheter, akademiker, men även judiska aktivister.

Med det så ställde vi oss på förövarnas sida.

[...]

Min tes är denna: Förintelsen är ett europeiskt trauma, för ytterst var det en europeisk förintelse, och detta är ett faktum vi vill inte prata om.

Nazitysklands expansion österut var till stora delar ett inomeuropeiskt kolonialt projekt. Förintelsen av judar och zigenare var en brutal logik av den europeiska rasism som skördat miljontals liv utanför kontinentens gränser. Att vi efter krigets slut vände oss emot det som skett i lägren, tillintetgör inte det faktum att delar utav de olika ockuperade länderna aktivt deltog i förintelsen till förmån för skapandet av ett homogent Europa.

När vi skall beskriva vår politiska historia, sker det en kontinuerlig saneringsprocess där vi tränger undan det som kan hota oss. Vi rättar till bilden i förhoppning om att ingen skall komma på oss. I förhoppning om att offrena skall fortsätta att vara tysta.

Draget till sin spets handlar det om vilka vi tillmäter statusen som offer, och om vilka som vi benämner som förövare. Det finns en selektionsprocess där förövare och offer benämns efter det politiska utfall som vi vill ha, inte efter det som faktiskt hände.

Ett bra exempel på detta kan ses i Herta Müllers Andningsgunga (W&W, 2009) som publicerades förra året. Det var en bra roman som förtjänar att läsas. Men samtidigt kan vi inte kringgå det faktum att en av anledningarna till att den uppmärksammas var att den handlar om offer som vi kan sympatisera med, och förövare som vi vill kunna fördöma.

Stalins fördrivelse utav den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien var oförsvarlig. Det går inte att diskutera. Men samtidigt måste vi vara ärliga med att den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien främst anses vara offer för att de kan tjäna som spelpjäser i argumentationen mot Stalin. Vi talar inte i fördömande ordalag om fördrivningen av tyskspråkiga minoriteter i resten av Europa som inte begicks utav den Sovjetiska makten, utan som begicks utav de stater som vi vill se som realkommunismens offer.

[...]

Det börjar bli sent nu. Min kropp vill inte gå och lägga sig. Jag har levt genom för många nätter av orolig sömn för att tryggt kunna lägga mig i sängen förvissad om att jag kommer att vakna utvilad. Jag lyssnar på Peace in the Valley med Roman Stewart. Harder Shade of Black är ännu en magisk reggaesamling från Pressure Sounds.

Rastlöst går jag omkring i lägenheten. Jag försöker att suga ut det sista nikotinet ur snusen innan jag måste tvinga mig själv att gå till sängs.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politk, historia, förintelse, förintelsen, zigenare, romer, holocaust, herta müller, zigenarnas holocaust, förövare, nazism, nationalsocialism, andra världskriget

Det vi kan göra är att titta på de efterblivna fragmenten och försöka hitta samband som vi vet håller på att tyna bort. Det enda andra alternativet vi har är att låta tystnaden kväva oss medan snön faller ned utanför lägenheten.

I förra veckan hade Sydsvenskan en ledarartikel som har följt med mig de senaste dagarna.

I sin artikel så skriver Mats Skogskär om den brittiska Irakkommisionens utfrågning av den förre premiärministern Tony Blair. En utfrågning som fått väldigt stor uppmärksamhet i Storbritannien. Skogskär citerar gillande Blairs påstående om att den elfte september ändrade riskanalysen och att detta krävde ett avsättande av Saddam. Efter att ha nämnt att det fanns åsiktsskillnader mellan den brittiska regeringen och dess juridiska rådgivare kring legaliteten av anfallet, konkluderar Skogskär: “Att rättsläget var öppet för olika tolkningar är nog de flesta seriösa bedömare överens om.”

Men detta är nog att göra det lätt för sig. Diskussionerna om legalitet handlade inte då om att försöka anpassa sina handlingar efter den faktiska lagen, utan om att forma en berättelse som skulle kunna ursäkta det beteende som redan hade blivit bestämt. Tony Blair fick berättat för sig att en attack skulle vara olaglig, men försökte att hitta en väg förbi detta problem och lyckades.

Det stämmer inte heller, som Skogskär påstår, att det fanns goda skäl att tro att Saddam hade skaffat massförstörelsevapen. Inga goda indikationer presenterades, trots att en väldigt stark opinion krävde så, alltså fanns det ingen god anledning till att tro det. Att de som förberedde ett olagligt anfallskrig ville tro att det fanns massförstörelsevapen, utgör inget gott skäl att tro att det var så.

Men det är de tre sista raderna i ledarartikeln som gör mest ont: “Men det finns ingen grund för att tro annat än att Tony Blair tog sitt beslut och drev sin linje övertygad om att det var det minst dåliga alternativet och med de bästa av avsikter.”

Det som beklämmer mig med artikeln är inte vad Mats Skogskär tror som enskild person, det som beklämmer mig är att Sydsvenskan – som en av de viktigare dagstidningarna i Sverige – fortfarande publicerar ledarartiklar som försöker rättfärdiga ett olagligt krig som nu är inne på sitt sjunde år.

Varje artikel som försöker rättfärdiga detta anfallskrig gör det i åsyn utav hundratusentals döda kroppar.

Att en tidning, som säger sig tro på demokratins löfte, väljer att acceptera ett olagligt anfallskrig med hänvisning till att en av förövarna var övertygad om rättfärdigheten och hade goda avsikter, visar på hur bräckligt detta löfte är. Demokrati har med detta blivit en ursäkt för ett undvikande av ansvar och ett accepterande av brott.

[...]

I det senaste numret av OLM finns där en väldigt bra artikel om de förändringar som sker bland folkbiblioteken i Sverige med utgångspunkt från Malmö stadsbibliotek. Jag har själv skrivit om de förändringar som delvis redan har genomförts i Malmö. Jag tror även att jag har kvar utkastet på en kasserad artikel som behandlade ämnet ytterligare.

Som Joacim Hansson påpekar i sin artikel har folkbiblioteken varit viktiga för utvecklandet av tanken om en inkluderande demokrati. Det sociala ansvarstagandet har varit en av grundbultarna i de bibliotek som har försett alla medborgare med litteratur. Folkbiblioteken var en viktig motkraft mot den neråtgående spiral som höll på att slita sönder arbetarklassen i början av nittonhundratalet.

Hansson skriver även om hur upprördheten över den dåligt skötta utgallringen skymde en viktigare förändring under Elsebeth Tanks ledning för Malmö stadsbibliotek: övergivandet av tanken att biblioteket som institution har en social och demokratisk roll att spela. I strategidokumentet för biblioteksförändringen i Malmö – My Darling Library – står det explicit att sociala uppgifter är vid “ovidkommande hänsyn”.

Det är det som borde diskuteras.

Istället för ett brett demokratiskt arbete så skall folkbiblioteken nu centreras på bekostnad utav periferin. Istället för att fokusera på det breda traditionella bildningsarbetet skall biblioteket nu även innehålla ytor som “spelar på marknadens dynamik och kolorit och retar vår konsumentgen”.

Det är där vi står nu. I den värld som berömmer sig själv för att ha säkrat demokratin mot diktaturens hot, så arbetar man aktivt för att demontera en av grundpelarna som möjliggör ett brett demokratiskt deltagande. Som tack för detta demonterande får medborgarna – som inte tillfrågats om denna förändring – nu möjligheten till att bli stimulerade att gå ut och konsumera.

[...]

Efter flera års kamp inom det rättsliga systemet har en pensionerad kvinna fått rätten att fullt ut behålla den ersättning som hon erhöll retroaktivt för att hon användes för tvångsarbete under andra världskriget.

Född i Ungern, så internerades Mirian Landau först i ett getto där hon tvingades till att arbeta, för att sedan skickas till Auschwitz-Birkenau. Hon kom till Sverige på 1950-talet. Då var hon svårt tuberkulossjuk och har aldrig kunnat arbeta. 1997 fick hon en ersättning på 80 000 kronor från den tyska staten.

Men då ersättningen betalades ut valde den svenska försäkringskassan att sänka hennes pension till 5 800 kronor i månaden. Resonemangen var att eftersom ersättningen var benämnd som pension utav de tyska myndigheterna, och kopplad till arbete som utförts, så måste hennes svenska pension reduceras. En viktig punkt var att man från Försäkringskassans sida ansåg att arbetet var frivilligt trots att det skedde inom ramen för tvångsinternering under förintelsen.

Det var inte förens de tyska myndigheterna förklarat för sina svenska kollegor att pensionen skulle anses vara ersättning för vad offren gått genom, som Landau fick rätt i regeringsrätten och nu får sin pension återställd till sitt ursprungliga belopp.

Även om det är glädjande att Landau slutligen fick tillbaka de pengar som rätteligen var hennes, så är det blotta faktum att hon behövde överklaga upp till regeringsrätten otroligt beklämmande. Men samtidigt är det inte heller förvånande. Tyvärr.

Att Försäkringskassan slutligen fick backa från sin position gör inte detta nödvändigtvis till en positiv historia. Att det ens behövde gå så långt som det gjorde, visar på omänskligheten i det samhälle som vi utgör i idag.

[...]

Inför dessa berättelser står en berättigad fråga: vad är min poäng med dessa tre nedslag i vår samtid? Säkerligen hade jag kunna hitta positiva exempel också. Självklart är det så. Världen är alltid mer komplicerad än vad tre samstämmiga berättelser säger. Men jag skulle ändå vilja hävda att det är tre relevanta exempel som visar på något viktigt i vår samtid.

Ytterst handlar detta om att realkommunismens död även innebar den breda demokratins död. Det är i detta borttynade som vi lever i.

Eller för att vara mer konkret: det demokratiska systemet och dess institutioner är nödvändiga men inte tillräckliga. Det formella systemet måste bebos av människor som till faktum tror på vikten av en grundläggande jämlikhet och vikten av självbestämmande. På samma sätt som de kommunistiska staterna vittrade sönder inifrån på grund av att ingen trodde på kulisserna längre, så håller demokratin att förtvina på samma sätt.

Istället för att försöka realisera de löften som demokratin bär med sig, har vi nu ett system som aktivt försöker att undvika ansvar för det som sker. Att vi till exempel sju år efter den olagliga invasionen av Irak, och flera hundra tusen döda, fortfarande inte kan lägga moraliskt och juridiskt ansvar på de demokratiskt valda ledare som beordrade brottet, är ett faktum som berättar något horribelt om oss själva.

[...]

De matta färgerna i Roy Anderssons filmer fascinerar mig. De skapar ett avstånd som för betraktaren närmare. De svaga färgerna skapar en kontrast mot den reklamfinansierade värld som vi traskar i varje dag.

Utanför har snön tillfälligt slutat att falla. Denna vinter har krupit nära mig och håller mig fastlåst. Men kylan lyckas inte bedöva den kvävande känslan av att det demokratiska löftet sakta håller på att gå förlorat.

Den pessimism som jag alltid burit med mig förhindrar mig från att tro på några övergripande lösningar. Jag ser bara stapplande steg som tyngs ned av ett samhälle vars komplexitet ökar dramatiskt. Den väg som jag ser framåt handlar inte om genomgripande förändringar av de institutioner vi har. Istället handlar det om ett ansvarstagande. Att våga bära den kostnad som demokratin för med sig.

Demokratins problem är vi själva. Att förändra detta tillstånd har att göra med de handlingar vi väljer att begå. Handlingar i Hannah Arendts mening: ett medvetet handlande som bestäms av oss själva och vars konsekvenser vi måste stå inför.

Våra liv är mer och mer inrutade, styrda utav vår egen lättja, av vår egen feghet. Att stanna upp och välja att behandla sin nästa som jämlik har en stor kostnad i ett konkurrenssamhälle. Såvida inte de omkring oss också stannar till så kommer vi ohjälpligen att hamna efter. Det är därför vi inte sträcker oss fram när vi ser en medmänniska som behöver hjälp. Vi är rädda för att även vi skall lämnas ensamma döendes i en befolkad värld.

Men det är just det som vi måste göra. Vi måste välja att ta vårt ansvar och hålla vår nästes hand. Även om vi inser att vi riskerar att förlora det vi har.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, kultur, politik, roy andersson du levande, försäkringskassan, förintelsen, människovärde, irakkriget, tony blair, demokrati, irak, sverige, bibliotek, malmö

För mig är gettot i Lodz under andra världskriget en av dessa bilder. Jag har skrivit om detta ghetto tidigare. Berättelserna om förnedringen, våldet och hungern finns där alltid. För mig har det som hände i denna polska stad för över 60 år sedan blivit en viktig symbolisk referenspunkt för att kunna förstå min samtid bättre.

För några månader sedan publicerades De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg, (Bonniers, 2009). Det är en komplex roman som spänner över 600 sidor och som detaljerat beskriver livet i gettot. Det är ingen tvekan om att det är en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Inte enbart på grund av det gedigna material som Sem-Sandberg lutar sig på, utan främst på grund av den otroligt höga litterära kvalitén.

[...]

Bilden som målas upp med hjälp av det rent litterära och det rent dokumentära är i princip utan skarvar. Sem-Sandberg har gett romanen en språkdräkt som både lyckas vara transparent och poetisk. Genom de ibland surrealistiska beskrivningarna lyckas språket tränga genom och nå den extrema situation som existerade inom gettot. På så sätt lyckas Sem-Sandberg ge rättvisa åt alla de människor som levde och dog där.

Det är en mosaik av levnadsöden som överlappar varandra. Av strukturella skäl så innehar Rumkowski, ledaren för det judiska rådet i Lodz, en central roll i berättelsen om gettot. Otroligt mycket makt var allokerad åt honom, och om vi skall förstå vad som hände, måste vi betrakta honom. Fast även om Rumkowski är en central pusselbit, är han ändock bara en del av det kollage som Sem-Sandberg så skickligt konstruerat.

Genom att det inte finns en tydlig tidslinje och att samma händelse kan nämnas från olika perspektiv, så skapas en fascinerande komplex bild som till en början är överväldigande men som efter ett tag blir greppbar. Efter att man börjat känna igen namn, platser och händelser, så uppstår en förståelse som inte skulle ha gått att uppnå med ett traditionellt linjärt berättande.

Den bild som Steve Sem-Sandberg målar upp är en fruktansvärd bild av gettot och de omständigheter som invånarna levde under. En situation som ytterst var en produkt av det tyska hatet och föraktet för judarna som människor. Våldet är även alltid närvarande i romanens berättelse. Utrensningarnas trauman sliter sönder de liv som levde i gettot.

Men De fattiga i Lodz handlar även om slitningarna inom den judiska befolkningen. Om hur olika grupperingar trycks mot varandra i den kollektiva situation de lever i. Det finns även ett konstant närvarande hyckleri i gettot. Ett förhärligande av den egna administrationen. I ett tal till invånarna så fördömer Rumkowski hur gettot i Warszawa fungerade. Där fanns en akut brist på läkare och korruptionen gjorde att endast de rika kunde få läkarvård. Kort därefter så för Rumkowski över flera läkare från Warszawa till det egna gettot med hjälp av mutor.

För att kunna säkerställa det samarbete som Rumkowski hävdade skulle rädda gettot från likvidation så skapade man en officiell mytologi där alla judar arbetade för kollektivets bästa. Detta samtidigt som de judiska poliserna i Lodz öppet stal egendom från nyanlända judar som bland annat deporterats från Tyskland. Detta samtidigt som de flesta invånarna svalt på grund av bristen på mat och ledningen berikade sig själva genom att ta del av den lukrativa försäljningen av mat på den svarta marknaden.

Sammantaget så är De fattiga i Lodz en otroligt välgjord roman som berättar om en tid och en plats som vi inte får tillåta oss själva att glömma. Det är en avskyvärd historia som obönhörligen slutar med likvidering av ghettot.

[...]

Även om Sem-Sandbergs roman är ett verk som ligger bortom det som vi förväntar oss och som är bättre än vad vi rimligen kan kräva, finns det saker som måste kommenteras.

Den tredje fjärdedelen av berättelsen håller inte samma komplexa perfektion som resten av boken. Det är som om hungern i gettot gräver sig in i berättelsen och urholkar den inifrån. Det fragmentariska förblir fragmentariskt och man förlorar den övergripande blick som man formar sig i de andra delarna. Denna uppluckring av seendet blir speciellt problematisk eftersom det är i dessa avsnitt som den slutgiltiga rensningen av gettot sker.

När mindre händelser som skedde i börjat av gettots liv skildrats med stor detaljrikedom, fladdrar likvideringen av gettot förbi i ett töcken. Detta gör att man inte får full förståelse för vad som var den viktigaste händelsen i gettots historia. Framför allt blir det även en obalans jämfört med de andra avsnitten.

Det är mycket möjligt att denna brist beror på att källorna som dokumenterar gettot i Lodz blir mer och mer bristfälliga i och med att hungern och döden övertog de levande. Bland annat skriver Sem-Sandberg i sitt slutord att den ghettokrönika som utgjorde en viktig källa tar slut ungefär en månad innan likvidationen.

Och självklart skulle det vara svårt att som författare helt kunna kompensera för att en av ens huvudkällor abrupt tar slut innan romanens berättelse avklarats. Men det skapar likväl ett problem för boken som sådan. Möjligtvis är den en god påminnelse om att fiktionen aldrig till fullo kan ersätta det faktiska berättanden, även om vi väldigt gärna skulle vilja det.

Det andra problemet är tystnaden kring de romer som fanns inhysta i ett underläger i Lodz. I november 1941 tvingades Rumkowski att ta emot 5 000 romer. De spärrades in i ett undergetto bestående av ett kvarter så att de medvetet även isolerades från den judiska befolkningen. På grund av att man inte försåg dem med grundläggande utrustning så utbröt snabbt en tyfusepidemi bland romerna. Inom två månader hade 700 romer dött. I januari 1942 deporterades de överlevande romerna till Chelmo där de gasades ihjäl.

Denna episod har ingen framträdande plats i De fattiga i Lodz, och jag är osäker på om den nämns överhuvudtaget. Det är förvånande för givet det gedigna bakgrundsarbete som Sem-Sandberg har gjort så måste han känna till detta fruktansvärda och kortlivade undergetto i Lodz.

Även om antalet romer som dog i Lodz var litet jämfört med det oerhörda antal judar som mördades så hade det varit viktigt att nämna romerna. Dels för att bryta den tystnad som finns kring att även romer var en del av förintelsen. Men även på grund av att Rumkowskis brutala och rasistiska behandling av romerna visar på hur offer samtidigt kan vara förövare.

Den tredje aspekten som jag reagerar på i romanen är slutet på berättelsen. Adam Rzepin lyckas undvika den slutgiltiga likvidationen av gettot. De enda judar som finns kvar är ett mindre arbetslag som vaktas av tyskarna medan de demonterar alla fabriksmaskiner som skall forslas till andra ställen. I månader gömmer Rzepin sig bland ruinerna i väntan på att kriget skall ta slut. Han överlever på den ruttna och förfrusna mat han kan hitta i det övergivna gettot.

När de sovjetiska styrkorna tränger in i gettot och Rzepin inser att han har befriats springer han förbi det nedrivna taggtrådsstängslet och ut på en åker. För första gången på flera år kan han bege sig bortom gettot. Väl ute på åkern fälls han av gevärsskott. Förmodat sovjetiska.

Det är möjligt att detta är en faktisk historisk händelse. Men jag kan inte hitta några indikationer på att så är fallet. Istället står jag kvarlämnad med en känsla av att det är en öppen symbolik som medvetet lagts där av Sem-Sandberg. Men eftersom det inte finns någon förklaring till skotten, varken i romanen som sådan eller i slutordet, så lämnas vi endast kvar med det sista kallnande liket i Lodz ghetto. Sedan tar boken slut.

[...]

De fattiga i Lodz har fått överväldigande god kritik. Med rätta. Sem-Sandberg vann även Augustpriset för sin roman. Det var ytterst välförtjänt. Även om jag tidigare haft en viss distans gentemot Sem-Sandberg på grund av viss kritik mot Theres (Bonniers, 1996) och den psykologiska reduktionen av Ulrike Meinhof, så måste jag i rättvisans namn säga att De fattiga i Lodz är en av de viktigaste och mest välgjorda romanerna som skrivits på svenska på väldigt många år.

Men när man betraktar den sammantagna och välvilliga kritiken av De fattiga i Lodz så uppstår ett märkligt mönster. Väldigt många kritiker erkänner å den ena sidan att Rumkowski var en ytterst problematisk ledare för gettot i Lodz, men å den andra sidan lovordar de Sem-Sandberg för att han försöker förstå Rumkowski istället för att fördöma honom. Dagens Nyheter Expressen Sydsvenska Dagbladet

När jag läste detta i de olika recensionerna så blev jag förvånad. Min första reaktion var att anta att kritikerna hade missat något. Den bild som ges av Rumkowski i romanen är allt annat än sympatisk. Han mördar, ljuger, våldtar och förgriper sig. Men när jag läste efterordet till De fattiga i Lodz så såg jag att prioriteringen av förståelse före fördömande var helt i linje med författarens intentioner.

Självklart måste vi försöka att förstå vad som har hänt. Men samtidigt är det något som är konstigt med samstämmigheten hos kritikerna när de lovordar Sem-Sandberg för att han vägrar att fördöma en man som så uppenbarligen begick otroligt många onda handlingar. Detta aktiva undvikande av fördömande säger något om vår samtid.

Min hypotes är att det egentligen inte handlar så mycket om att Sem-Sandberg inte fördömer, utan att det handlar om att vi inte vill fördöma.

Detta är en otroligt viktig skillnad, men jag tror att den ligger nära sanningen. För ytterst handlar det om att skydda en man som upprätthöll ett hårt klassamhälle. Ett samhälle som var byggt på principen om att man kunde offra människor för kollektivets fortlevnad.

När man försöker att försvara Rumkowski, och det är det som man försöker göra, så framhäver man att han stod inför ett hemskt val: att offra några få för det stora flertalets överlevnad, eller att låta alla dö. När man erkänner att han hade blodsbesudlade händer, tillägger man snabbt att det var det bästa val han kunde göra.

Men detta är att missuppfatta den faktiska valsituation som Rumkowski stod inför. Valet för honom stod inte mellan några människors och ingens överlevnad, utan mellan hans egen och ingens överlevnad. Det finns här en väldigt viktig principiell skillnad.

Rumkowski byggde upp ghettots fabriker för att säkra sin egen överlevnad. En uppbyggnad som finansierades med ett tyskt lån som sedan betalades av med ghettoinvånarnas – Rumkowskis undersåtar – värdesaker, samt arbete. Så som alla andra klassamhällen ansåg de ledande att alla förutom de själva var utbytbara. Folk fick leva eller deporteras beroende på om det gagnade de ledandes fortsatta överlevnad.

Tanken att Rumkowski skulle kunna ha lyckats att rädda den större delen av gettots befolkning, och på så sätt kunnat motivera sin kollaboration med mördarna, bygger på antagandet att den nazistiska administrationen skulle kunna ha lurats utav offrena. I sitt efterord skriver Sem-Sandberg själv om flera olika hypotetiska utfall där Rumkowski skulle ha framstått som en hjälte istället för en medlöpare.

Men dessa fantasier missar hur förintelsen fungerade på ett praktiskt plan. För att underlätta den massiva logistiken kring mördandet av miljoner människor så etablerade man ett utstuderat system där man försäkrade sig samarbete av de tilltänkta offrena genom att lova dem att få leva ett litet tag till. Om de bara offrade någon annan, bara samarbetade med det närmsta förestående, då skulle de få lov att leva ett litet tag till.

Och de gjorde de. Men det innebar inte att man undvek gaskamrarna eller nackskotten. Det enda man gjorde var att bli delaktig i mordet på sina medmänniskor. Samarbetet och kollaborationen var en nödvändighet för förintelsens utförande. De som överlevde, gjorde det inte på grund av att man lyckats lura nazisterna till att låta dem leva. De överlevde på grund av att det tredje riket misslyckades med sina ambitioner.

[...]

Det finns ytterligare en problematik som vi måste prata om för att vi bättre skall kunna förstå Rumkowski och varför vi fortfarande försöker att skydda honom.

Man kan prata om två olika typer av auktoritära människor. Herre-auktoritär och slav-auktoritär. Den herre-auktoritära bestämmer för att han eller hon främjar sig själv på andras bekostnad. Den slav-auktoritära bestämmer också över andra, men inte främst för att främja sig själv, utan utav underlydnad till en högre figur.

Rumkowski var slav-auktoritär. Detta är inte att säga att han inte främjade sina egna syften, för det gjorde han, men det är att säga att vi inte kan förstå Rumkowskis handlande om vi inte för fram hans underdånighet gentemot människor som stod ovanför honom.

Den röda tråden som löper genom gettot i Lodz och Rumkowskis styre är hans vilja att behaga och bli omtyckt av dem som bestämde över honom. Att de var hans mördare hindrade inte honom från att försöka få deras erkännande. Att kostnaden för detta var fruktansvärt hög var för honom irrelevant eftersom det han eftertraktade var så mycket mera värt för honom.

Det är när vi betraktar denna underdåniga aspekt av Rumkowskis styre i gettot som vi kan förstå vårt samtida försvar av honom. Att vi inte kan fördöma en avskyvärd och undergiven medlöpare pekar på den ängsliga småborgerlighet som vi fortfarande besitter inför auktoriteter.

[...]

Inget av detta innebär på något sätt att Rumkowski skall demoniseras. Inte på något sätt alls. Personligen anser jag att vi måste hålla oss nära de lärdomar som Hannah Arendt tog vid Eichmanns rättegång i Jerusalem.

Men fördömande utesluter inte förståelse. Tvärtom så förutsätter fördömande i någon mening förståelse. Utan förståelse så kan vi inte allokera ansvar. Så när vi säger att vi skall förstå istället för att fördöma så försöker vi egentligen att undvika att artikulera vad som har hänt.

Och det är detta som vi måste hålla i minnet. För om vi inte kan fördöma Rumkowski, så måste vi tala i tystnad i resten av våra liv.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, de fattiga i lodz, steve sem-sandberg, augustpriset, förintelsen, medlöperi, kritik, ghetto

Efter segern mot Polen 1939 började den tyska ockupationsmakten att transformera om Lodz till en idealstad. Litzmannstadt som staden döptes om till av den tyska administrationen var tänkt att bli en centralort för den del av Polen som kom att införlivas i det Tredje Riket. Administrationen investerade pengar i infrastruktur och uppmuntrade tysktalande polacker att bosätta sig i staden. Men den viktigaste, och mest avskyvärda, delen av denna koloniala transformation var att förinta Lodz betydande minoritet av judiska polacker. Cirka 200 000 judar bodde i Lodz när nazisterna skapade ett ghetto i staden, och endast 1 000 överlevde fram tills att den Sovjetiska armén intog staden i början av 1945.

Den amerikanske historikern Gordon J. Horowitz, har med sin bok Ghettostadt, gjort en betydande insats. Samtidigt som han sätter ghettot och likvideringen av det i sin vidare kontext, lyckas han genom att spåra ögonvittnesskildringar att göra den fruktansvärda processen levande. Genom att fokusera på ett ghetto istället för ett förintelseläger eller koncentrationsläger, så får man som läsare ett bättre perspektiv på hur allomfattande de nazistiska åtagandena för förintelsen var.

Vi får följa ghettots hela livscykel. Från dess födelse till dess likvidation. I takt med att nazisternas planer för förintelsen sattes i verket, samlade man judar från hela Europa i ghettot i Lodz. Därifrån så fördes judar främst till Chelmo för att mördas. För att stävja deporteringarna försökte det judiska rådet att bygga upp fabriker inuti ghettot som försåg den nazistiska administrationen med produkter. Tanken var att bli så pass viktiga för nazisterna att man inte skulle deporteras. Så blev inte fallet.

Men det finns ett antal aspekter med Ghettostadt som är problematiska. Författarens språkbruk är ibland för personligt. Horowitz känslor tar ibland överhanden när han väljer adjektiv att beskriva det som han vill lägga fram. Ett försvar av detta språkbruk är att det är förståeligt då det är ett så känsligt och viktigt ämne. Men det är ett försvar som även kan vändas till sin motsats: just på grund av det är så viktigt så måste vi ställa höga krav. Men viktigaste argumentet emot språkbruket är insikten att det inte tillför någonting vitalt. Tvärtom så ligger det ibland i vägen för den historiska bild som författaren så skickligt målar upp.

Men vad som är allvarligare är att den fulla bilden av ghettot i Lodz till vissa delar är romantiserad när den återges av Horowitz. Detta är att säga att den berättelse som läggs fram inte helt överensstämmer med de presenterade pusselbitarna. Tydligast blir det i hur den judiske ledaren för ghettot, Mordechai Rumkowski, beskrivs i boken. Horowitz är väldigt sympatiskt inställd till Rumkowski som hade en svår situation i att försöka hålla ghettot vid liv samtidigt som han var tvungen att samarbeta med nazisterna. Det finns ingen tvekan i att skulden till morden på ghettots invånare ligger hos den nazistiska administrationen. Men samtidigt får man inte blunda i att det judiska rådet var djupt korrumperat. Mordechai försökte i sin ställning flera gånger att utnyttja kvinnor sexuellt. En gift kvinna som nekade honom fick sitt hem senare besökt och förstört av den judiska polisen. Det judiska rådet var despotiskt och tillsatt av den tyska administrationen, dess legitimitet byggdes upp med hot om våld. Horowitz tar upp dessa aspekter, men låter dem stå utan närmare kommentar. Även dessa saker måste läggas till last.

Men även bristen på klassperspektiv är problematisk. I Horowitz återgivning, försökte Rumkowski att rädda så många judar som möjligt, utan någon separation mellan olika grupperingar inom den judiska ghettobefolkningen. Men om man läser närmare vad som beskrivs, ser man snabbt att så inte var fallet. De som Rumkowski först och främst försökte rädda var de i det styrande skiktet, de andra var pjäser i det höga spel som han spelade, oavsett om de var personer som skickades iväg till döden eller om de var personer som fick stanna kvar för att producera åt den tyska krigsmaskinen. De första judar som valdes ut av rådet för deportering var officiellt kriminella och oönskade element. Men bland denna grupp av deporterade valde Rumkowski även att skicka med fackföreningsmänniskor för att kunna säkerställa ordningen i hans fabriker.

Den grupp av italienska romer som skickats till ghettot i Lodz mottogs inte väl av Rumkowski. I ett tal proklamerande han att man inte kunde leva med zigenare eftersom de var i stånd till att göra vad som helst, (Adelson:173). Denna grupp på 5 000 romer blev inspärrade i en separat del av ghettot, och valdes ut av Rumkowski för deportering i slutet av 1941. När judar från Västeuropa fördes in i ghettot mottogs även de med misstänksamhet. Dessa nyanlända judar blev snabbt utvalda av ledaren för det judiska rådet som nästa grupp för deportering.

Men det är inte bara toppskiktet inom ghettot som inte problematiseras. Den judiska polisen var brutal och korrumperad. Protester mot att de styrande fick bättre rationer slogs ner med våld. När nya grupper av judar anlände till ghettot så gick polisen genom deras tillhörigheter och stöld var vanligt. När man behövde säkerställa människor för deportering gjorde man det genom våldsamma aktioner i hela ghettot. Utav sina överordnade blev poliserna instruerade att inte visa någon nåd. Vid en utrensning så erbjöds fängslade kvinnor sin frihet mot att man hade sex med polismännen.

Horowitz analys om att Rumkowskis strategi lyckades att rädda ett litet antal människor är på det stora hela felaktig. Uppgifter säger att cirka 1000 människor överlevde i ghettot fram tills att den Sovjetiska armén intog Lodz, ungefär en halv procent av den ursprungliga befolkningen. Rumkowski själv blev deporterad när den tyska administrationen inte längre ansåg att han var användbar. De som överlevde var de som hade lämnats kvar för att förstöra hela ghettot efter den sista stora deportationen. Med andra ord så överlevde de sista invånarna i ghettot inte på grund av Rumkowskis samarbetsstrategi, utan de överlevde på grund av att den nazistiska administrationen blev överraskade av den Sovjetiska armén snabba framryckning.

En viktig anledning till denna romantisering är ghettoinvånarnas status som offer. Att i en berättelse om deras undergång, samtidigt peka på hur de begick grymheter mot vad som anses vara sina egna är svårt. Men det är dock nödvändigt. Både av sanningskäl, det som har hänt har hänt och måste berättas; men även av moraliska skäl, skuld till dåd måste fördelas. Att hålla Rumkowski eller den judiska polisen ansvariga för sina handlingar minskar inte den nazistiska administrationens skuld till likvideringen av ghettot och mördandet av dess invånare. Ytterst handlar det om att vi måste vara ärliga mot oss själva. Vi måste leva med att de som är offer under grymma omständigheter, samtidigt kan vända sig om och utnyttja sina medmänniskor.

Trots dessa invändningar är Ghettostadt en bok som måste läsas, det finns ingen tvekan om det.

* * *

Källor:
Adelson, Alan & Lapides, Robert (ed.), Lodz Ghetto: Inside a Community Under Siege, Penguin, 1989.
Horwitz, Gordon, Ghettostadt – Lodz and the Making of a Nazi City, Harvard University Press, 2008.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, historia, bokanmälan, tyskland, polen, ghettostadt, förintelsen, makten över minnet, nazism, shoa, ghetto

För att göra vardagen mer uthärdlig måste man ta tillvara på de små stunderna av lycka. Man måste betrakta och värdesätta dom även om de inte tillför världen mycket.

Ikväll så utökade min dotter sin kvällsrutin med en ny aspekt. Efter att vi har borstat tänderna vill hon alltid springa ett antal varv runt i lägenheten. Oftast har vi en förhandling om antalet varv. En förhandling som jag brukar förlora. Ikväll bestämde hon sig för att ett av hennes gosedjur behövde följa med på springturen runt lägenheten. En liten Pokemonfigur köpt på en loppmarknad.

Sverige håller på att omfamnas av en ny ekonomisk kris. Fler människor än på flera decennier står utanför a-kassan på grund av regeringens medvetna politik, och nu har tidningarnas ekonomisidor börjat rapportera om att företagen planerar att sparka anställda för att säkra sina vinster. Men ikväll fick jag i alla fall bevittna en lycklig flicka.

[...]

En fascinerande aspekt av våra välordnade och planerade liv är slumpens och godtycklighetens roll för hur livet utformar sig. Det är inte den bild vi vill ge av oss själva nu när det bara är individens prestationer som räknas. Men det är så det är: godtycklighet och slump producerar till stor del de liv som vi säger oss ha skapat.

En av de saker jag vet om som kunde ha varit annorlunda är att det har funnits en släktgren som jag aldrig kommer att få träffa. Förintelsen utrotade alla kända personen inom denna släktgren. Det är mycket möjligt att mitt liv i alla väsentliga delar sett likadant ut om de fått leva. Men jag kan inte undkomma det faktum att en del av min familjs släkt skars bort från den levande världen.

Forum För Levande Historia har nyligen släppt en vetenskaplig rapport som undersöker lärares erfarenheter av att undervisa om förintelsen. I rapporten försöker man även mäta kunskapen om förintelsen hos den svenska lärarkåren. Jag borde vara en av de personer som gläds åt att en sådan här undersökning görs.

Men jag är ledsen.

Enligt alla resonabla mått besitter jag goda kunskaper om förintelsen. Jag har examina i statsvetenskap och filosofi. Jag specialiserade mig i ondskans problem, det område där förintelsen alltid är närvarande. I min bokhylla har jag fler lästa böcker om förintelsen än vad de flesta i det här landet kommer att läsa under sina liv. Inte jättemånga. Det är det inte. Men det är tjugotalet böcker som direkt relaterar till förintelsen. Lägg till ett litet större antal böcker som handlar om andra världskriget, det krig som satte skapade omständigheterna som möjliggjorde förintelsen. Utöver det har jag några få dussin böcker inom moral- och politisk filosofi som ger absolut nödvändig förståelse för att hantera och analysera vad vi vet om förintelsen. Trots detta är jag enligt Forum För Levande Historia okunnig.

Jag är inte ledsen för att jag anses vara okunnig. Det är inte mitt problem och jag har inte utbildat mig för att förbättra mina medmänniskors bild av mig. Det som gör mig bedrövad är det medvetna missbruket av en av de viktigaste händelserna i europeisk historia.

I dagstidningarna har det pratats om att den svenska lärarkåren har bristande kunskaper om förintelsen. De flesta kunde bara svara rätt på två av sju frågor. Som intäkt för detta hänvisar man till den rapport som Forum För Levande Historia har släppt. Jag har själv besvarat dessa frågor och fick tre av sju rätt. Marginellt bättre än genomsnittet bland de tillfrågade lärarna. Anledningen till mitt bättre resultat är att jag gjorde en lyckad chansning.

Men om man tittar närmare på rapporten ser man att den inte handlar om att undersöka och tolka resultat utan om att producera resultat. Frågorna är så pass specifika, och svarsalternativen så pass likartade att det inte går att göra något annat än att ofta svara fel. Detta handlar inte om att lärarkåren skulle ha bristande kunskaper. De specifika frågorna skulle kräva en specialistkunskap som inte ens är relevant för en historielärare.

Det går inte att se de extremt specifika frågorna som något annat än ett försök att styra svarsresultaten i önskad riktning. Det handlar inte om kunskap och förståelse av ett vedervärdigt folkmord. För att kunna förstå det måste man inte veta det exakta antalet
tyska medborgare som var medlemmar i en judisk församling 1933. Man behöver inte heller veta den romska benämningen på förintelsen, precis som man inte behöver veta det judiska namnet.

Detta handlar om att använda minnen, inte för offrens skull, utan för sin egen. Undersökningen är en flagrant politisering av det kollektiva minne man säger sig vilja värna om. Det blir extra tydligt när de i frågeformuläret till deltagarna även frågade efter vilket parti man skulle ha röstat på ifall det var riksdagsval.

I rapporten använder man sig inte av dessa svar utan nöjer sig med att konstatera att det finns vissa skillnader beroende på politisk preferens men att dessa inte tillhör undersökningens huvudtema och specificeras därför inte närmare. Att en politiserad institution som Forum För Levande Historia frågar efter irrelevant partipolitisk information och sedan inte redovisar resultaten av den delanalys de uppenbarligen eftersökte ger en besk smak i munnen.

Frågan som uppstår är vad denna rapport säger oss utöver det mest uppenbara. Den säger oss flera saker.

Den positivistiska vetenskapsfilosofin ligger fortfarande som ett klibbigt lager över svensk samhällsvetenskaplig. Vetenskapsmannen skall vara rationell och objektiv. Det som är intressant är fakta. Vetenskap är procedur enligt korrekt metod. Alla som har tagit en grundkurs i vetenskaps teori vet detta.

Men de som väljer att inte göra karriär inom den akademiska världen kan också tillåta sig själv att erkänna att ingenting av detta stämmer i någon större utsträckning. Forum För Levande Historias senaste rapport påminner oss om den svenska samhällsvetenskapliga forskningens systematiska misslyckande. Men givet de referensramar de håller sig inom för att bli accepterade av sina kollegor hade resultatet inte kunnat vara annorlunda.

Rapporten säger oss också att forskning som knyts för nära makten även den blir korrumperad. Tabeller och frågeformulär står inte bortom begär, fantasier och intentioner. Viljan till makt sipprar ned mellan orden och siffrorna som bildar vetenskapliga fakta och ligger där osynligt för de som accepterar den vetenskapliga objektiviteten.

[...]

Det finns mycket mer att säga om de olika aspekterna av rapporten. Vi kan prata om hur enbart fakta inte är tillräckligt för en full förståelse av en händelse. Vi kan prata om det omöjliga i att ens dra slutsatser när hälften av de tillfrågade inte svarade. Vi kan prata om hur en likgiltighet mot vår gemensamma historia och oss själva enbart kan botas med en utökning av demokratin på bekostnad av en kortsiktig produktivitetsinriktad ekonomi som låser fast oss. Vi kan prata om det olämpliga i en vetenskaplig rapport låter påskina att Jan Myrdal skulle ha stött revisionisten Robert Faurisson i sak istället för hans rätt att propagera för revisionism. Vi kan prata om det problematiska att undersöka en grupp lärare där enbart hälften undervisar i ämnen som berör förintelsen.

Det finns mycket mer att säga.

Men det är irrelevant jämfört med det faktum att den svenska staten betalar en myndighet som missbrukar minnet av miljontals människor som dödades i en industriell förintelse för sina egna småsinta ambitioner i en tynande demokrati.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kritik, samhälle, historia, förintelsen, förintelse, forum för levande historia, rapport, kunskap, minne, shoa, revisionism

Vi lever i ett brutalt informationsflöde som dränker oss. Vågorna som slår emot oss har bedövat oss med smärta, och när vi står där och kippar efter andan förstår vi inte vad som händer. Vi skär bort intryck, förenklar, organiserar, och tror att det är det tillfälliga lugnet som följer som är verkligt. Själv så läser jag denna morgon tre dagstidningar, på golvet bredvid fåtöljen ligger en bok som jag köpte på loppmarknad i Norra Rörum. 13 interner: Vår fångvård, Peter Curman, Aldus/Bonniers, 1968. Detta är en ofantligt liten del av det totala informationsflödet som kommer att forsa förbi mig under dagen, samtidigt som det är mer än vad jag aktivt kan hålla i minnet.

Runt omkring mig ligger minnesfragment på den slitna platsmattan som hyresvärden lät lägga in utan att beakta hantverksmässiga standarder. Varje gång jag dammsuger följer mattan med munstycket. De flesta av dessa fragment följer också med för att aldrig kommas ihåg igen. Men det finns vissa fragment som jag redan nu ser att de kommer att finnas kvar hos mig. De har fastnat som kladdiga godisbitar som ett barn har sugit på, och framåt kvällen kommer minnesfragmenten ha letat sig in i min kropp. Redan nu, kan jag se konturerna några bitar som kommer att komma utgöra fyllning i en sakta åldrandes kropp.

Dagens Nyheter rapporterade att enligt New York Times använder amerikanska förhörsledare metoder som ursprungligen kommer från en rapport om kinesisk tortyr av amerikanska fångar under Koreakriget på 1950-talet. Det är senator Carl Levin från Michigan som upprört har uppmärksammat ett träningsdokument som använts i utbildningen av förhörsledare i Guantanamo. Träningsdokumentet innehöll metoder och diagram som kopierats från en rapport som publicerades 1957 och som hette ››Kommunistiska försök att få fram falska erkännanden från Luftvapnets krigsfångar.‹‹

Ingenting av detta är nytt. Den människa som har grundläggande kunskaper om hur tortyr som institution är strukturerad har långt tidigare kunnat dra slutsatsen att tortyr har använts systematiskt på Guantanamo. Det har legat i de subtila detaljerna som man kunnat urskilja från beskrivningarna av lägret. Det intrikata regelsystemet som fångarna rimligen inte kan överblicka, samtidigt som de blir hårt bestraffade om de bryter mot en regel. Om ljuset som är påslaget i cellerna dygnet runt. Att vattenkranarna som finns i cellerna installerades så pass lågt att fångarna måste gå ned på knä för att kunna böja sig tillräckligt långt ned och dricka direkt. Den till dags datum bästa resursen om de fångar som vistats i Guantanamo och dess satellitläger runt om i världen är Andy Worthingtons The Guantanamo Files, Pluto Press, 2007.

Det är inte heller någon direkt nyhet att samtida amerikanska torterare använt sig av kunskaper från det tidiga kalla kriget. Det är redan känt att man tidigare använde sig av de kunskaperna och endast en imbecill skulle tro att de slutade göra så efter terroristattacken den elfte september. Den kinesiska tortyren av amerikanska fångar under Korea-kriget var en chock för det patriotiska USA. Plötsligen stod amerikanska hjältar upp och fördömde sitt eget land. Det var så myten om hjärntvätt föddes. En effekt av detta var att man satte upp träningsprogram för amerikanska soldater så att de skulle lära sig motstå hjärntvätten. Dessa program blev senare instrumentala för att föra kunskapen om tortyr vidare, (Rejali, 2007: s.85f.). Detta har vi vetat hela tiden.

Samtidigt som jag kan se tortyroffrenas förtvinade ansikten i fragmentet som ligger till höger om fåtöljen, så publicerar Sydsvenska Dagbladet en stor recension av Bruno Manz bok Fångad av hakkorset, Historiska Media, 2008. Boken är en uppgörelse med författarens egna nazistiska förflutna under det andra världskriget. Det som orsakade denna uppgörelse var att han var tvungen att konfrontera sig själv efter att ha läst om syskonen Sophie och Hans Scholl som torterades och avrättades efter att ha gjort motstånd mot det tredje riket.

Det som fångar min uppmärksamhet är inte boken som sådan utan kritikerns plädering för ett av bokens grundläggande argument. Manz förklaring varför han valde att bli soldat istället för att göra det moraliskt rätta som syskonen Scholl, var att han inte lyssnade på sin egen inre moraliska röst som alla besitter. Istället lyssnade den unge mannen på vad han kallar för ››ondskans sirensång‹‹. Kritikern Ann Heberlein skriver medhållande:

Om det skall vara någon poäng med den där inre rösten måste vi lyssna till den långt innan sirenen ens har öppnat munnen. Typ i dag. Vara en människa i dag.

Efter att ha läst och skrivit ned dessa ord så infinner sig en tjock tystnad. Jag kan varken prata eller sätta fingrarna på tangenterna. I bakgrunden spelar stereon. Detta är en rörelse i världen som äcklar och bekymrar mig. Vi reifierar delar av oss själva för att desperat slippa ansvar. Vi vill mystifiera det överjag som Freud fragmenterade och socialiserade. Vi vill desperat släppa ansvaret och förlorar även därmed kontrollen över det dömande överjaget. Med den förlorade kontrollen över överjaget så försvåras en demokratisk politik.

Istället för en genuin diskussion om och ett jämkande av olika moraliska och politiska funktioner så reduceras politik till en maktkamp mellan olika fastnaglade positioner. Tron om den givna moraliska inre rösten förstör det dynamiska och antagonistiska dynamik som i alla fall har en avlägsen chans att mildra de våldsamma och smärtsamma effekterna av det moderna samhället.

Om vi inte kan förhandla om och modifiera innehållet i det som våra överjag lärt sig under vår uppväxt finns det ingen möjlighet till förändring. Att säga att våra inte moraliska röst automatiskt är god, är ett sätt att sätta överjaget i säkerhet bortom offentlighetens obarmhärtiga ljus. Med det så överlämnar vi våra liv till de som en gång uppfostrade oss och ger med retroaktiv oinskränkt makt över hur vi lever nu.

Det tredje fragmentet kommer från Svenska Dagbladet som har en debattartikel där Advokatsamfundet kräver en sanningskommission angående FRA och dess verksamhet. Det som fångar min uppmärksamhet är inte den stora delen av debattartikeln: att FRA-lagen är odemokratisk, att det öppnar upp för maktmissbruk, etc; för det håller jag med om. Vad som fångar min uppmärksamhet är försöket att i ljuset av FRA-lagen ta tillfället i akt och plädera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Anne Ramberg skriver:

I Ryssland, Tyskland och USA, länder till vilka utrikesministern hänvisar, finns författningsdomstolar som ingriper när regering och riksdag överskrider sitt mandat. FRA-lagen illustrerar behovet även för svenskt vidkommande.

Borttaget från den empiriska verklighet som det politiska spelet befinner sig i så ter sig detta argumentet som en giltig åtgärd för att säkra demokratin. Problemet är att alla tre länder har under den historia som vi har i färskt minne konsekvent begått brott som sägs kunna förhindras av de författningsdomstolar som Ramberg hänvisar till.

Tyskland införde under 1960-talet ett effektivt arbetsförbud för vänstersympatisörer och använde konsekvent tortyr på misstänkta terrorister. Det var i kölvattnet av den väpnade kampanj som stadsgerillorna förde som dåvarande Västtyskland implementerade ett krav om att statsanställda skulle vara lojala mot staten. Med detta så inskränktes det demokratiska rummet som blev snävare än den idylliska bild av frihet som man sade sig vilja försvara. På samma sätt som SÄPOs olagliga bevakning sträckte sig långt ut över den lilla klick extremister man sade sig vilja hindra, så drabbade det Västtyska arbetsförbudet långt fler människor än det hundratal som var aktiva i bland annat RAF. Detta yrkesförbud komplementerades med tortyr av misstänka stadsgerillamedlemmar. Tortyren genomfördes konsekvent och var en förebådning om vad som skulle komma efter terroristattackerna mot USA. Den författningsdomstol som nu sägs skulle ha hindrat införandet av FRA-lagen hade ingenting att invända mot den demokratiska stympningen som den Västtyska staten utförde på sig själv och sina medborgare. Tvärt om så fastslog den om att stympningen var korrekt och önskvärd.

USA gav under årtionden inte fulla demokratiska rättigheter för den svarta befolkningen. Inte förrän 1965 infördes universella rösträttigheter i USA genom Voting Rights Act. Detta tvåhundra år efter den amerikanska revolutionen som blivit en mytologisk och fiktiv ledstjärna. Den Federala polisen FBI hade ett extensivt program, Cointelpro, för att störa politiska dissidenter inom landet. Bland de som utsattes för Cointelpro fanns de som på demokratisk väg arbetade för Voting Rights Act. Metoderna inkluderade infiltration, olaglig övervakning, psykologisk krigföring, trakasserier genom det juridiska systemet och utomlagligt våld. Cointelpro avslutades inte förrän på 1970-talet. Utöver detta så har USA de senaste åren öppet ägnat sig av tortyr och har byggt upp ett lägerkomplex för fångar som de vill hålla utanför det demokratiska systemet. Återigen hade författningsdomstolen en väldigt liten återhållande kraft på missbruk av det statliga våldsmonopolet. De gånger som författningsdomstolen manade till återhållsamhet var det inte utav oberoende från de funktioner som man skulle övervaka, utan som en del av det politiska spelet där man samspelade med de exekutiva makterna.

Ryssland har en kort historia som demokrati men dess övergrepp är desto större. Sedan Ryssland demokratiserades och fick en författningsdomstol har landet i flera omgångar ägnat sig åt ett vidrigt krig i Tjetjenien. Under det första kriget i Tjetjenien som varade i två år så dödades 150 000 människor utav en befolkning på 1 000 000. Under det andra kriget har uppskattningsvis ytterligare 50 000 tjetjener dödats. Det beräknas finnas 200 000 externa flyktingar från Tjejenien, och 100 000 som räknas som interna flyktingar. Detta vedervärdiga krig fortsätter än i dag med det värsta våldsanvändandet outsourcat till Tjetjenska underhuggare som fått fria händer. Den författningsdomstol som svenska advokatförbundet tar som förebild för Sverige har under 15 års tid inte stoppat detta krig. Den har ibland gått emot lägre domstolar som godkänt enskilda övergrepp från Ryska armén, men kriget som sådant har haft författningsdomstolen inte haft några allvarliga invändningar emot

Med äckel lägger jag ned tidningen. Samtidigt som vår regering inför den nya FRA-lagen som ger staten ett ansvar som den demonstrerat att den inte är mogen för, så flockas hyenorna kring det ruttnande liket. Men hänvisning till hur synd det är att personen dog, så fortsätter de att försöka tugga i sig lem efter lem. Mellan det höga smaskandet hör jag hur en hyena tanklöst erkänner att det är viktigt med en författningsdomstol eftersom det begränsar det demokratiska utrymmet.

Utanför åker en stadsbuss förbi den sommarlovstomma skolan.

För att få respit plockar jag upp boken som ligger vid fåtöljen. 13 interner: Vår fångvård, en oansenlig pocketbok från en kort period där fångar även ansågs vara människor bortom de brott som de hade begått. Där läser jag:

I min fantasi utförde jag de mest fantastiska saker med mina kvinnor. Utlösningarna ökade i takt med produktionen, och till slut tycktes hela min tillvaro bestå av guppande bröst, som daskade mig i ansiktet, flåsande munnar som, växelvis med heta rinnande fittor, slukade min dunkande stake. Det var fingrar med vassa naglar, som grävde djupt in i mina skinkor och i nerverna kring analöppningen. Min kropp tycktes hela tiden dränkas av en varm sammetshud, som böljade fram i häftiga och mäktiga vågor över, under och inuti mig.
Men mellan dessa vågor av extas så grät jag för att det inte var verkligt. Samtidigt avskydde jag mig själv för att jag grät, för att jag var här och för min brinnande längtan, som jag hela tiden ville förneka, trots att jag var så väl medveten om den. (Curman, 1968: s.84f).

Vad vill jag med detta? Jag vill kunna andas igen. Min röst håller på att tystna. Vi håller oss sysselsatta för att slippa tänka på det som vi vet. Om vi stannar upp så vet vi att vi kommer att kollapsa. Så vi fortsätter. Runt omkring oss ligger skärvor till förståelsen av omvärlden som vi inte vågar betrakta.

Vi lever i en sönderfallande värld. Våra sinnen rationaliserar bort de värsta bitarna så att vi kan intala oss att vi lever i en beboelig värld. Det är priset för vår överlevnad.

Klockan är 22.45, 9 Juli, 2008. Imorgon kommer allt att börja om igen. Jag sätter mig ned för att omfamnas av ensamheten och tystnaden. Världen får krypa närmare medan jag hämtar andan.

* * *

Efterskrift:
När jag sätter mig ned för att läsa klart Pia Tafdrups Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, ser jag en lapp som ligger på fönsterblecket. Anteckningar om en artikel som jag läste medan jag skrev denna texten. Med ens försvinner stillheten.

Människan är självgod. Självgod till den punkt att inget annat existerar än den själv. Människan vill bada i ljuset av sig själv och sina lögner. Amerikanska tidningen Vanity Fair publicerar i sitt augustinummer en stor artikel av Christopher Hitchens där han lät sig utsättas för waterboarding. Samtidigt som artikeln pläderar för att waterboarding är tortyr och att tortyr inte är acceptabelt, handlar artikeln bara om oss och om hur vackra vi är när vi ser på oss själva. Våra tortyroffer döljs av det starka skenet från vår självgodhet.

Det är inte förrän nu när en av oss själva utsatts för vad vi utsätter andra för, som vi som åskådare kan säga att det verkligen är tortyr att spänna fast en människa och försöka dränka denne. Det är endast våra röster som besitter en moralisk autencitet som gör att vi känner oss tvungna lyssna. Våra tortyroffers skrik kan ju vara något annat än vad de säger att det är.

Samtidigt som Hitchen otvetydigt tar avstånd från tortyren han frivilligt och under ordnade former utsattes för, försäkrar han oss att vi inte är som våra fiender. Vi är inte våra tortyroffer. Vi ska inte lyssna på de som moraliskt försöker att jämställa de som försvarar civilisationen och de som utnyttjar dess friheter för att urholka den och slutgiltligen förstöra den.

Hitchens önskar att vi inte hade gått över gränsen där våra offers berättelser om tortyr var sanna. Men ingenting visar på att det är på grund av vad tortyroffrena gått genom som han önskar detta. Den verkliga smärtan, en smärta som vi delar med honom, är att vi sakta börjar tvivla på att vi inte är så vackra som vi säger att vi är. Vår självgodhet sargas och med det så blir vi bittra på våra offer.

* * *

Källor:
Peter Curman, 1968: 13 Interner: Vår fångvård, Bokförlaget, Aldus/Bonniers

Andy Worthington, 2007: The Guantanamo Files – The Stories of the 774 Detainees in America’s Illegal Prisons, Pluto Press.

Darius Rejali: 2007, Torture and Democracy, Princeton University Press.

Pia Tafdrup: 1991, Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, Ellerströms Förlag

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, kulturkritik, fra-lagen, fra, tortyr, kriget mot terrorismen, usa, kina, förintelsen, nazityskland, koncentrationsläger, guantanamo, liberalism, alliansen

Ett av de mer konsekventa och uthålliga av de oberoende amerikanska bokförlagen var Black Sparrow Press. Förlaget grundades 1966 av John Martin, och lyckades överleva fram tills Martins sena pension 2002. Det ursprungliga finansieringen av förlaget kom från en försäljning av Martins privata D.H.Lawrence samling. Den första utgåvan som Black Sparrow Press gav ut var trettio kopior av en Charles Bukowski dikt.

Charles Bukowski blev grundstommen för förlaget. Enligt en överrenskommelse betalade Black Sparrow Press 100 dollar i månaden till Bukowski så att han kunde säga upp sig från sitt arbete och koncentrera sig på sitt skrivande. Detta gjorde att Bukowski valde att stanna kvar hos Black Sparrow Press även sedan han blivit internationellt berömd och sålde stora upplagor.

När John Martin pensionerade sig själv vid 71 års ålder såldes rättigheterna till de olika böckerna av till andra förlag. HarperCollins köpte bland annat upp rättigheterna till Bukowski. Det mindre förlaget David R. Godine Publishers köpte dock rättigheterna till de flesta titlarna, samt det fysiska boklagret och valde sedan att skapa ett nytt förlag under namnet Black Sparrow Books.

Det är fascinerande att se vad som har hänt med de olika titlarna beroende på vart rättigheterna såldes. De nya utgåvorna av gamla Bukowski titlar är bleka kopior av de utsökta utgåvor som Black Sparrow Press tryckte. Trots sina stora resurser har HarperCollins valt att scanna in gamla utgåvor och tryckt upp dem på sämre och glättigare papper. På de nya blanka omslagen, kan man fortfarande se texturen på Black Sparrow Press orginalomslag. I brödtexten kan man på vissa sidor se att inscanningen har gjorts slarvigt och texten därmed blivit suddig.

Spegelbilden är hur Black Sparrow Books har hanterat John Martins publicistiska arv. Ett exempel är Charles Reznikoffs Holocaust som ursprungligen gavs ut 1975 på Black Sparrow Press. Holocaust har här fått en värdig nyutgåva. Den estetiska utformningen av omslaget matchar tyvärr inte det bildspråk som fanns hos Black Sparrow Press, men fokusen på tryckkvalitet finns kvar. Detta gör att det är ett nöje att öppna upp boken, även om det är en paperback utgåva för 15.95 dollar.

Charles Reznikoff föddes 1894 i Brooklyn, New York. Hans föräldrar var ryska judar som flytt pogromerna i det forna hemlandet. Under sitt liv publicerade Reznikoff ett antal diktsamlingar, de flesta av dem med hjälp av egna pengar. Förutom poesi skrev han även ett antal prosaböcker och pjäser. Som poet och författare räknas Reznikoff till den objektivistiska skolan bestående av ett antal andra generationens modernister. Charles Reznikoff dog 1976.

Holocaust är en märklig diktsamling. Hela diktsamlingen består av vittnesmål från Nurnbergrättegångarna och rättegången mot Adolf Eichmann. Grundmaterialet hittade Reznikoff i officiella amerikanska publikatoner av transkriptioner från rättegångarna mot krigsförbrytare. Metoden knyter tillbaka till ett tidigare verk, Testimony, som bestod av berättelser från Amerikanska rättegångsarkiv.

På grund av sin utformning utgör Holocaust en blandning mellan poesi och ready-made konst. Orden och meningarna tillhör andra än Reznikoff, hans arbete består i urval, uppdelning och upphackning. Materialet utgör den stora delen av kvalitén, vilket även gör att verket inte kan upprepas utan att plagieras. Vittnessmålen mot den industrialiserade slakten ger en intensitet i texten som gör att den lyser.

Ett medvetet grepp som Charles Reznikoff använde sig av var att han avidentifierade offer och förövare i berättelserna. Detta gör att dåden universaliseras. Med det förvandlas de historiska vittnesmålen mellan förövare och offer under Förintelsen, till att bli en berättelse om vad människor är kapabla till att göra mot varandra. Den brutala uppradningen av dåd gör att texten blir tung för läsaren att bära. Man får lov att läsa texten i korta sjok, och lägga den ifrån sig när kroppen börjar värka. Men den intensiteten är också en del av beskrivningen av det avskyvärda. Det är därför vi måste läsa den.

* * *

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, förintelsen, black sparrow press, charles reznikoff, bokanmälan, lyrik, adolf eichmann, modernism, vittnesmål, nürnbergrättegångarna