För mig är gettot i Lodz under andra världskriget en av dessa bilder. Jag har skrivit om detta ghetto tidigare. Berättelserna om förnedringen, våldet och hungern finns där alltid. För mig har det som hände i denna polska stad för över 60 år sedan blivit en viktig symbolisk referenspunkt för att kunna förstå min samtid bättre.

För några månader sedan publicerades De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg, (Bonniers, 2009). Det är en komplex roman som spänner över 600 sidor och som detaljerat beskriver livet i gettot. Det är ingen tvekan om att det är en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Inte enbart på grund av det gedigna material som Sem-Sandberg lutar sig på, utan främst på grund av den otroligt höga litterära kvalitén.

[...]

Bilden som målas upp med hjälp av det rent litterära och det rent dokumentära är i princip utan skarvar. Sem-Sandberg har gett romanen en språkdräkt som både lyckas vara transparent och poetisk. Genom de ibland surrealistiska beskrivningarna lyckas språket tränga genom och nå den extrema situation som existerade inom gettot. På så sätt lyckas Sem-Sandberg ge rättvisa åt alla de människor som levde och dog där.

Det är en mosaik av levnadsöden som överlappar varandra. Av strukturella skäl så innehar Rumkowski, ledaren för det judiska rådet i Lodz, en central roll i berättelsen om gettot. Otroligt mycket makt var allokerad åt honom, och om vi skall förstå vad som hände, måste vi betrakta honom. Fast även om Rumkowski är en central pusselbit, är han ändock bara en del av det kollage som Sem-Sandberg så skickligt konstruerat.

Genom att det inte finns en tydlig tidslinje och att samma händelse kan nämnas från olika perspektiv, så skapas en fascinerande komplex bild som till en början är överväldigande men som efter ett tag blir greppbar. Efter att man börjat känna igen namn, platser och händelser, så uppstår en förståelse som inte skulle ha gått att uppnå med ett traditionellt linjärt berättande.

Den bild som Steve Sem-Sandberg målar upp är en fruktansvärd bild av gettot och de omständigheter som invånarna levde under. En situation som ytterst var en produkt av det tyska hatet och föraktet för judarna som människor. Våldet är även alltid närvarande i romanens berättelse. Utrensningarnas trauman sliter sönder de liv som levde i gettot.

Men De fattiga i Lodz handlar även om slitningarna inom den judiska befolkningen. Om hur olika grupperingar trycks mot varandra i den kollektiva situation de lever i. Det finns även ett konstant närvarande hyckleri i gettot. Ett förhärligande av den egna administrationen. I ett tal till invånarna så fördömer Rumkowski hur gettot i Warszawa fungerade. Där fanns en akut brist på läkare och korruptionen gjorde att endast de rika kunde få läkarvård. Kort därefter så för Rumkowski över flera läkare från Warszawa till det egna gettot med hjälp av mutor.

För att kunna säkerställa det samarbete som Rumkowski hävdade skulle rädda gettot från likvidation så skapade man en officiell mytologi där alla judar arbetade för kollektivets bästa. Detta samtidigt som de judiska poliserna i Lodz öppet stal egendom från nyanlända judar som bland annat deporterats från Tyskland. Detta samtidigt som de flesta invånarna svalt på grund av bristen på mat och ledningen berikade sig själva genom att ta del av den lukrativa försäljningen av mat på den svarta marknaden.

Sammantaget så är De fattiga i Lodz en otroligt välgjord roman som berättar om en tid och en plats som vi inte får tillåta oss själva att glömma. Det är en avskyvärd historia som obönhörligen slutar med likvidering av ghettot.

[...]

Även om Sem-Sandbergs roman är ett verk som ligger bortom det som vi förväntar oss och som är bättre än vad vi rimligen kan kräva, finns det saker som måste kommenteras.

Den tredje fjärdedelen av berättelsen håller inte samma komplexa perfektion som resten av boken. Det är som om hungern i gettot gräver sig in i berättelsen och urholkar den inifrån. Det fragmentariska förblir fragmentariskt och man förlorar den övergripande blick som man formar sig i de andra delarna. Denna uppluckring av seendet blir speciellt problematisk eftersom det är i dessa avsnitt som den slutgiltiga rensningen av gettot sker.

När mindre händelser som skedde i börjat av gettots liv skildrats med stor detaljrikedom, fladdrar likvideringen av gettot förbi i ett töcken. Detta gör att man inte får full förståelse för vad som var den viktigaste händelsen i gettots historia. Framför allt blir det även en obalans jämfört med de andra avsnitten.

Det är mycket möjligt att denna brist beror på att källorna som dokumenterar gettot i Lodz blir mer och mer bristfälliga i och med att hungern och döden övertog de levande. Bland annat skriver Sem-Sandberg i sitt slutord att den ghettokrönika som utgjorde en viktig källa tar slut ungefär en månad innan likvidationen.

Och självklart skulle det vara svårt att som författare helt kunna kompensera för att en av ens huvudkällor abrupt tar slut innan romanens berättelse avklarats. Men det skapar likväl ett problem för boken som sådan. Möjligtvis är den en god påminnelse om att fiktionen aldrig till fullo kan ersätta det faktiska berättanden, även om vi väldigt gärna skulle vilja det.

Det andra problemet är tystnaden kring de romer som fanns inhysta i ett underläger i Lodz. I november 1941 tvingades Rumkowski att ta emot 5 000 romer. De spärrades in i ett undergetto bestående av ett kvarter så att de medvetet även isolerades från den judiska befolkningen. På grund av att man inte försåg dem med grundläggande utrustning så utbröt snabbt en tyfusepidemi bland romerna. Inom två månader hade 700 romer dött. I januari 1942 deporterades de överlevande romerna till Chelmo där de gasades ihjäl.

Denna episod har ingen framträdande plats i De fattiga i Lodz, och jag är osäker på om den nämns överhuvudtaget. Det är förvånande för givet det gedigna bakgrundsarbete som Sem-Sandberg har gjort så måste han känna till detta fruktansvärda och kortlivade undergetto i Lodz.

Även om antalet romer som dog i Lodz var litet jämfört med det oerhörda antal judar som mördades så hade det varit viktigt att nämna romerna. Dels för att bryta den tystnad som finns kring att även romer var en del av förintelsen. Men även på grund av att Rumkowskis brutala och rasistiska behandling av romerna visar på hur offer samtidigt kan vara förövare.

Den tredje aspekten som jag reagerar på i romanen är slutet på berättelsen. Adam Rzepin lyckas undvika den slutgiltiga likvidationen av gettot. De enda judar som finns kvar är ett mindre arbetslag som vaktas av tyskarna medan de demonterar alla fabriksmaskiner som skall forslas till andra ställen. I månader gömmer Rzepin sig bland ruinerna i väntan på att kriget skall ta slut. Han överlever på den ruttna och förfrusna mat han kan hitta i det övergivna gettot.

När de sovjetiska styrkorna tränger in i gettot och Rzepin inser att han har befriats springer han förbi det nedrivna taggtrådsstängslet och ut på en åker. För första gången på flera år kan han bege sig bortom gettot. Väl ute på åkern fälls han av gevärsskott. Förmodat sovjetiska.

Det är möjligt att detta är en faktisk historisk händelse. Men jag kan inte hitta några indikationer på att så är fallet. Istället står jag kvarlämnad med en känsla av att det är en öppen symbolik som medvetet lagts där av Sem-Sandberg. Men eftersom det inte finns någon förklaring till skotten, varken i romanen som sådan eller i slutordet, så lämnas vi endast kvar med det sista kallnande liket i Lodz ghetto. Sedan tar boken slut.

[...]

De fattiga i Lodz har fått överväldigande god kritik. Med rätta. Sem-Sandberg vann även Augustpriset för sin roman. Det var ytterst välförtjänt. Även om jag tidigare haft en viss distans gentemot Sem-Sandberg på grund av viss kritik mot Theres (Bonniers, 1996) och den psykologiska reduktionen av Ulrike Meinhof, så måste jag i rättvisans namn säga att De fattiga i Lodz är en av de viktigaste och mest välgjorda romanerna som skrivits på svenska på väldigt många år.

Men när man betraktar den sammantagna och välvilliga kritiken av De fattiga i Lodz så uppstår ett märkligt mönster. Väldigt många kritiker erkänner å den ena sidan att Rumkowski var en ytterst problematisk ledare för gettot i Lodz, men å den andra sidan lovordar de Sem-Sandberg för att han försöker förstå Rumkowski istället för att fördöma honom. Dagens Nyheter Expressen Sydsvenska Dagbladet

När jag läste detta i de olika recensionerna så blev jag förvånad. Min första reaktion var att anta att kritikerna hade missat något. Den bild som ges av Rumkowski i romanen är allt annat än sympatisk. Han mördar, ljuger, våldtar och förgriper sig. Men när jag läste efterordet till De fattiga i Lodz så såg jag att prioriteringen av förståelse före fördömande var helt i linje med författarens intentioner.

Självklart måste vi försöka att förstå vad som har hänt. Men samtidigt är det något som är konstigt med samstämmigheten hos kritikerna när de lovordar Sem-Sandberg för att han vägrar att fördöma en man som så uppenbarligen begick otroligt många onda handlingar. Detta aktiva undvikande av fördömande säger något om vår samtid.

Min hypotes är att det egentligen inte handlar så mycket om att Sem-Sandberg inte fördömer, utan att det handlar om att vi inte vill fördöma.

Detta är en otroligt viktig skillnad, men jag tror att den ligger nära sanningen. För ytterst handlar det om att skydda en man som upprätthöll ett hårt klassamhälle. Ett samhälle som var byggt på principen om att man kunde offra människor för kollektivets fortlevnad.

När man försöker att försvara Rumkowski, och det är det som man försöker göra, så framhäver man att han stod inför ett hemskt val: att offra några få för det stora flertalets överlevnad, eller att låta alla dö. När man erkänner att han hade blodsbesudlade händer, tillägger man snabbt att det var det bästa val han kunde göra.

Men detta är att missuppfatta den faktiska valsituation som Rumkowski stod inför. Valet för honom stod inte mellan några människors och ingens överlevnad, utan mellan hans egen och ingens överlevnad. Det finns här en väldigt viktig principiell skillnad.

Rumkowski byggde upp ghettots fabriker för att säkra sin egen överlevnad. En uppbyggnad som finansierades med ett tyskt lån som sedan betalades av med ghettoinvånarnas – Rumkowskis undersåtar – värdesaker, samt arbete. Så som alla andra klassamhällen ansåg de ledande att alla förutom de själva var utbytbara. Folk fick leva eller deporteras beroende på om det gagnade de ledandes fortsatta överlevnad.

Tanken att Rumkowski skulle kunna ha lyckats att rädda den större delen av gettots befolkning, och på så sätt kunnat motivera sin kollaboration med mördarna, bygger på antagandet att den nazistiska administrationen skulle kunna ha lurats utav offrena. I sitt efterord skriver Sem-Sandberg själv om flera olika hypotetiska utfall där Rumkowski skulle ha framstått som en hjälte istället för en medlöpare.

Men dessa fantasier missar hur förintelsen fungerade på ett praktiskt plan. För att underlätta den massiva logistiken kring mördandet av miljoner människor så etablerade man ett utstuderat system där man försäkrade sig samarbete av de tilltänkta offrena genom att lova dem att få leva ett litet tag till. Om de bara offrade någon annan, bara samarbetade med det närmsta förestående, då skulle de få lov att leva ett litet tag till.

Och de gjorde de. Men det innebar inte att man undvek gaskamrarna eller nackskotten. Det enda man gjorde var att bli delaktig i mordet på sina medmänniskor. Samarbetet och kollaborationen var en nödvändighet för förintelsens utförande. De som överlevde, gjorde det inte på grund av att man lyckats lura nazisterna till att låta dem leva. De överlevde på grund av att det tredje riket misslyckades med sina ambitioner.

[...]

Det finns ytterligare en problematik som vi måste prata om för att vi bättre skall kunna förstå Rumkowski och varför vi fortfarande försöker att skydda honom.

Man kan prata om två olika typer av auktoritära människor. Herre-auktoritär och slav-auktoritär. Den herre-auktoritära bestämmer för att han eller hon främjar sig själv på andras bekostnad. Den slav-auktoritära bestämmer också över andra, men inte främst för att främja sig själv, utan utav underlydnad till en högre figur.

Rumkowski var slav-auktoritär. Detta är inte att säga att han inte främjade sina egna syften, för det gjorde han, men det är att säga att vi inte kan förstå Rumkowskis handlande om vi inte för fram hans underdånighet gentemot människor som stod ovanför honom.

Den röda tråden som löper genom gettot i Lodz och Rumkowskis styre är hans vilja att behaga och bli omtyckt av dem som bestämde över honom. Att de var hans mördare hindrade inte honom från att försöka få deras erkännande. Att kostnaden för detta var fruktansvärt hög var för honom irrelevant eftersom det han eftertraktade var så mycket mera värt för honom.

Det är när vi betraktar denna underdåniga aspekt av Rumkowskis styre i gettot som vi kan förstå vårt samtida försvar av honom. Att vi inte kan fördöma en avskyvärd och undergiven medlöpare pekar på den ängsliga småborgerlighet som vi fortfarande besitter inför auktoriteter.

[...]

Inget av detta innebär på något sätt att Rumkowski skall demoniseras. Inte på något sätt alls. Personligen anser jag att vi måste hålla oss nära de lärdomar som Hannah Arendt tog vid Eichmanns rättegång i Jerusalem.

Men fördömande utesluter inte förståelse. Tvärtom så förutsätter fördömande i någon mening förståelse. Utan förståelse så kan vi inte allokera ansvar. Så när vi säger att vi skall förstå istället för att fördöma så försöker vi egentligen att undvika att artikulera vad som har hänt.

Och det är detta som vi måste hålla i minnet. För om vi inte kan fördöma Rumkowski, så måste vi tala i tystnad i resten av våra liv.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, de fattiga i lodz, steve sem-sandberg, augustpriset, förintelsen, medlöperi, kritik, ghetto