Bilarna åker sakta
i den lugna trafiken,
godstågen rör sig
ut från bangården.

Jag sitter och tittar
på de koncentrerade människorna,
de förbereder sig
för ännu en dag av
produktion, tjänster.

När jag sätter mig
vid mitt skrivbord,
det enda jag har att vänta på
är konkursförvaltarna,
jag kommer att få instruktioner
om att gå till arbetsförmedlingen.

De senaste månaderna har varit
tysta, utan skrivande,
jag har väntat på idag.

Morgonljuset håller på att spräcka
molntäcket ovanför fälten
mellan Lund-Malmö,
bussens skakningar
omöjliggör mitt skrivande.

Jag plockar upp en bok
lägger den i mitt knä,
Ulrike Meinhofs döda kropp
stirrar tomt ut i luften,
strypmärkena lämnar
blånade fläckar på våra halsar.

Men jag kan inte förmå mig att läsa,
stilla sitter jag och ler,
ännu en dag kommer att genomlevas.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

Bland de tysta ansiktena ser jag
två kvinnor som var för sig sitter
och ler för sig själva, den ene
tittar ut genom fönstret, den andre
tittar upp i taket, sedan vänder hon
blicken direkt på mig
fortfarande leendes.

[...]

Det verkar som om det tunga
snöfallet har sugit åt sig allt liv.

Utanför är ett bebyggt landskap nästan
tomt på liv, gatlampornas ljus
reflekteras på snön upp mot
husväggarna, vi åker förbi några
få bilar, någon enstaka människa
kan ses vada genom det tjocka
snölagret.

Pendelbussen är fylld med människor
trötta efter en arbetsdag, vi är
likt en glob av ljus som färdas
genom ett djupt mörker, kvinnan
brevid mig ringer sin make och
berättar att hon blir försenad hem.

När jag tittar på deras ansikten ser jag
att de alla bär en lycka av att vara
vid liv, ljudet av bussens motor
påminner oss om att vi kommer
att klara oss.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

Gatlyktorna i de samhällen
vi passerar, de strålkastare som
kommer in från förorterna, sprider
en mänsklig värme som får oss
att stanna upp.

Varje morgon när jag sitter
på pendelbussen blickar jag
ut över bangården, vi åker
längs med dess yttre gräns
ett omfattande och ogenomträngligt
virrvarr av spår, ledningar, vagnar
allting upplyst av hundratals lampor
som hänger fritt i den mörka
januarimorgonen.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, anteckningar, text, blick

Länge satt jag och tittade ut på mörkret, på bilens konturer, på ljuset som reflekterades på den mörka natten. Skuggor sprang omkring på parkeringsplatsen och tycktes gömma sig för det gyllene skenet.

Bilen stod parkerad mellan två trappuppgångar. Chauffören syntes inte till, det var helt folktomt utanför. Men genom fönstret kunde jag höra ett glatt, uppstämt sorl. Jag hörde hur människor skrattade och pratade med varandra.

Förvånad tog jag med mina nycklar och satte på mig skorna. Jag lämnade min fru och dotter sovandes i sina sängar. För att inte störa någon i huset så kallade jag inte på hissen utan gick med lätta steg nedför trappan.

Försiktigt släppte jag ytterdörren bakom mig. Jag gick en bit ut och tittade upp på husfasaden. Till min förvåning såg jag att alla fönster var nedsläckta. Istället verkade det som om uppstämda ljudet jag hade hört från arbetsrummet kom från den tomma taxibilen.

Förundrad stod jag stilla och betraktade Mercedesen på avstånd medan det gyllene ljuset sköljde över mig i vågor. Även om ljudet av rösterna knappt var tio meter från mig, verkade det som om de var otroligt långt borta.

Sorlet som kom från Mercedesen var ljudet av hundratals människors lyckliga minnen. Det fanns ingen förklaring till det som jag såg. Det var bara resterna av människors liv som tappats i taxibilen och som nu letade sig fram igen.

Jag stod still i fem minuter och tittade på taxibilen och omgivningen som lystes upp utav det varma skenet. Även om det var något som hände framför mina ögon, var det inte något som jag någonsin skulle kunna förklara för någon annan. Detta var något som jag skulle få lov att leva med ensam.

Förundrad och glad vände jag mig om och gick in i trapphuset. Jag ville inte störa den tillfälliga ordning som ställts upp. Med ett leende på läpparna började jag att ta mig up för trappan igen.

När jag återigen kom in i lägenheten skulle jag betrakta hur mina älskade sov. Sedan skulle jag sätta mig i arbetsrummet igen och återgå till mina böcker medan taxibilen stod kvar där nere och lös upp världen

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

Jag står vid på de tysta åkrarna och tittar ut. Framför mig ser jag minnena av en brinnande stad. Likt genomskinliga fotografier som släpper genom morgonens svaga ljus.

Mot de snötäckta fälten ser jag hur bebyggelsen breder ut sig. Låga tegelhus som raserats. Tomma butiker där expediterna stirrar tomt framför sig. Bakom husen stiger röken upp ur de sista fabriksskorstenarna. Ett nytt skift har precis ställt sig vid sina maskiner.

Vinden från granaternas tryckvågor tränger genom min kropp. Jord och snö kastas upp i luften. Skuggor springer genom gränderna, bärandes på vapen och ammunitionslådor. Kroppar ligger i åkrarnas djupa fåror. En ensam flicka betraktar alltsammans, men vänder sig inte om mot mig.

Det snöar. En värld som sakta täcks av död. Ett vackert vitt landskap som smälter samman med snöröken. Kylan kryper sig närmare. Snön lägger sig över de halvt genomskinliga människorna och tynger deras steg.

Jag vänder mig om och träder tillbaka in i vardagen. Strax kommer min dotter att vakna och jag vill vara bredvid henne när hon stiger upp. När jag tagit mig över det låga diket och satt mina fötter på asfalten så skrapar jag av snön på mina skor. Medan jag väntar på att bussen skall svänga runt hörnet och krypa fram till mig, hör jag hur skottlossningen fortsätter ute på åkrarna.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, anteckningar, text

Klockan har precis passerat midnatt när jag sätter mig ned och börjar skriva de här raderna. Novembermörkret är så påtagligt närvarande inte bara utanför fönstret utan också här inne. Det enda som hörs är köksklockans sekundvisare som jagar fram över urtavlan och så knattret från mina fingrars dans över tangentbordet. Allt annat är tystnad.

+ + +

Det var länge sedan som jag kunde sitta så här och bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Bara låta orden komma utan att tänka allt för länge på vad det är jag ska skriva … vad det är som jag vill skriva … vad det är som måste skrivas. Allt medan världen utanför mitt mentala rum fullständigt överöser mig med information, beslut, åsikter och analyser så har det varit en längre tids tystnad från det här tangentbordet.

Omgiven av böcker så borde inspirationen komma av sig självt. I alla fall så är den romantiska föreställningen jag har sådan att det borde vara så. Bara genom att låta blicken glida fram över böckerna som står uppradade framför mig vid sidan av datorskärmen borde locka till skrivande, men istället så har jag låst in mig i ett rum av skrivkramp och likgiltighet. Missförstå mig rätt – likgiltighet är en handling som jag föraktar – jag reagerar men kan inte agera. Jag ser och hör och upplever alla dessa missförhållanden som pågår utanför och innanför min verklighet, min person, men jag kan inte kanalisera de känslor som de skapar inom mig.

+ + +

Jag läser; Det slutna rummet, Den långa vägen hem, Flykt och motstånd. Jag läser; Aska, tomhet och eld. Jag läser; Koncentrationens konst, In i spegeln och bort, Allt som är fast förflyktigas. Jag läser.

+ + +

Rummet lyses upp av strålkastarna från den bil som rullar in och parkerar på de förhyrda parkeringsplatserna utanför fönstret. Motorn spinner ett sista varv innan grannen som kommer hem sent stänger av och kliver ur. Det blir mörkt igen och jag hör hur han talar i telefon. Jag hör inte vad han säger men jag hör att han säger något. Sedan går han in i porten intill min och dörren slår igen. Nu hörs bara tangenternas knatter och köksklockan. Allt annat är tystnad.

+ + +

Jag skrev tre brev idag. Inga riktiga brev utan sådana brev som man skriver idag. Digitala brev. Men innehållet i breven var så riktiga som bara ett riktigt brev kan bli. Temat för breven var väldigt lika varandra. De handlade om hur jag inte längre kan skriva. Vilket är en sanning med modifikation. Under tiden som de här breven skrevs så väcktes åter lusten till att skriva till liv igen. Jag tror att det handlade om att nå botten i skrivkrampens mörka djup. En mycket god vän gav mig det stöd som jag behövde i brevet som kom i retur ett par timmar senare. Orden började åter leta sig ut ur det förlamade mentala tillstånd som bäddat in mig i denna onda bomull.

Det är så oerhört banalt att komma till en sådan insikt, som att jag måste uttrycka problemet för att i sin tur kunna få en reaktion. Jag måste formulera vad det är för något som tynger mig och jag måste dela med mig av det för att kunna söka det stöd som vänner verkligen kan dela med sig av, som kan sparka upp mig ur den fosterställning jag befunnit mig i alldeles för länge nu.

+ + +

Jag läser; I världsfurstens harem, Samtiden bakom oss, Makten och minnet. Jag läser; Med livet som insats. Jag läser; Upplysningens dialektik, Svarta fanor, Psykoanalys och kulturkritik. Jag läser.

+ + +

Snart tystnar tangenterna och det är dags att gå till sängs. Men innan detta sker så vill jag be om ursäkt för att jag tillåtit mig själv att ta allt det här utrymmet i besittning för att skärskåda min egen navel, som om jag med detta upphöjt mitt grubblande till något allmänintresse för den som om möjligt orkat ta sig så här långt genom de här anteckningarna. Så köksklockan tickar vidare och jag går till sängs med tangentknattret kvar i fingrar och sinne. Jag fortsätter läsa och jag fortsätter skriva. Allt annat än det … är tystnad.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om anteckningar, text, navelskåderi, analys, aktion, reaktion

Fick höra det dagen efter.

Vad gjorde jag? Var full. Den oskyldiga flörten med K i servisen gick över styr. Smörjd av Fernet och urringning. Läppar och sprit. I förrådet bland klaffbord och stolar, packade, i en fläckig fåtölj mellan hennes lår. Ingen romantik. Dofterna av kropp, gammal utslagen öl och rökta krogtapeter. Ensamma i mörkret. Så in i helvete ville jag. K var allt som Hon inte längre är. Framförallt var K kåt.

[…]

Orden som bryter mitt samvete kommer från fantasierna. Dom är inte runda – dom är stulna ur pubertetens flimrande VHS-minnen. Ett främmande språk som jag förstår allt för väl. Knulla. Fitta. Kuk. Det finns inget skydd längre. Blixtlås, knappar öppnas. Kläder går sönder. Huden ligger blottad. Kropparna smälter samman till ordens kraftiga rytm.

[…]

Hemma varken knullar eller talar vi längre … varför skulle vi? Hon går sönder av ständig oro och jag super skallen i bitar efter varje jobbpass. Sex schemalagda svartpyntade dagar i veckan. Klart vi inte pratar. Klart vi inte knullar.

Så där låg Hon och väntade på ett telefonsamtal hela natten. Regnet mot tältduken. Lera utanför. Medan jag gjorde det man inte ska göra i en relation. Brottade bort samvetet, gömde mig mellan bröst och lår. Lyssnade till ett förbjudet språk.

[…]

När jag sedan ramlade in i lägenheten uppe på Rackarberget vid en fyra halv fem var allt som vanligt. Drack vatten. Rökte. Runkade. Somnade.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar, dämoner

Köket stänger tio. Klockan är två. Ska bara ta en öl till. Snart ska jag gå.

Sover du? Oj, förlåt har du tenta i morgon. Vill bara säga… Ska bara ta en öl till. Va? Jag hör inte … Vi rings i morgon istället…

[…]

Jag vinglar upp i Odinslund. Munnen går i ett. Sommarsolen steker och det är söndag. Söndag? Jag minns inte längre. Men jag är någon annanstans. Full av articifiell … artcifiell … artificiell lycka. Har suttit påklädd i ett badkar och sett en vit fågelspindel av gummi krypa längs en stor spegel. Vitt pulver och färgglada piller. Mitt bakhuvud ömmar. Munnen smakar hårspray. En tjackstissig rejvråtta med blekt stubb frågade om jag inte ville ha lite bögsex. Jag slingrade mig ur det … sen färgade det på … han skrattade och kallade mig färsking.

Vaddå färsking? Jag är ju kung på det här. Fuck you.

Pladdrar mig upp förbi Heliga Trefaldiga och försvinner med blicken upp längs domkyrkans torn. Dom tar aldrig slut. Passerar personer som är på väg till gudstjänst.

[…]

Hemma. Skyndar uppför trapporna, förbi skylten som skriker Enheten för transkulturell psykiatri och traumatisk stress och vidare upp i korridoren där ångesten är en annan. Ringer när jag svept en tillbringare vatten.

Nä då, har precis vaknat och ska till farmor och farfar nu. Vi kan ringas i eftermiddag. Jo, allt är bra. Ok. Hejdå.

Dricker vatten igen. Fryser om fötterna. Kan inte somna och ser en dokumentär på teve om en tjej som kom till Malmö och fick ligga med folk i en lägenhet i Rosengård. Tuggar kinden. Hon rymde till slut. Tror hon var från Moldavien. Nyttjad och slängd för vilken tusende gång vet jag inte. Krypet i kroppen vill inte lägga sig. Hon hoppade från en vägbro. Här uppe en annan ångest. Våningen nedanför ytterligare en. I Malmö ett helvete.

Kan inte sova.

Vill inte vara med längre.

Somnar.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2007-2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar, dämoner

Jo, jag kommer snart ska bara ta en öl – klockan är bara fyra.

Vidare. Mudslide. Carlsberg. Vodka Redbull. Det ljusnar.

[…]

Drunknar med John Blund och de svettiga sängkläderna virar sig runt vaderna allt hårdare. Vaknar till. Hon går till sin föreläsning. Jag ligger kvar. Stirrar i taket. Tungt tryck över bröstet. Går upp. Duschen. Byter om. Ner på stan. Kaffe och cigg. Läser. Orden flyter samman. Några korta samtal.

Vi ses på jobbet.

Här är jag hemma. Allt börjar om igen.

[…]

Tredje uppträdandet denna vecka. En tallrik går i kras. Jag är aldrig hemma.

Varför kommer du aldrig hem? Knullar du någon? Vem då?

Jag går.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2007-2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar, dämoner

Jag får inga svar.

Knäppt tyst.

Bara ljudet av mina egna frågor som resonerar genom mitt mentala konferensrum. Jag har sökt i de djupaste arkiv som jag har kunnat hitta hos mina mentala sekreterare – det finns indicier – men aldrig hittat just det där särskilda, det där specifika, då jag stått på gränsen till det där förbjudna där tanken föresvävat mig att nu – nu – går det åt helvete.

Frågan är om det ens är möjligt att hitta en sådan situation eller händelse i sitt liv. Gjorde det det så skulle jag väl aldrig ha tagit det där steget. Bort från den säkra farled som är livets mittfåra. Eller hade jag gjort det ändå? För stegen har tagits och utan att försöka förstå varför jag sitter här nu och låter fingrarna vandra över tangenterna så verkar det som om jag ändå haft tur.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2007-2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar, dämoner