Klockan har precis passerat midnatt när jag sätter mig ned och börjar skriva de här raderna. Novembermörkret är så påtagligt närvarande inte bara utanför fönstret utan också här inne. Det enda som hörs är köksklockans sekundvisare som jagar fram över urtavlan och så knattret från mina fingrars dans över tangentbordet. Allt annat är tystnad.

+ + +

Det var länge sedan som jag kunde sitta så här och bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Bara låta orden komma utan att tänka allt för länge på vad det är jag ska skriva … vad det är som jag vill skriva … vad det är som måste skrivas. Allt medan världen utanför mitt mentala rum fullständigt överöser mig med information, beslut, åsikter och analyser så har det varit en längre tids tystnad från det här tangentbordet.

Omgiven av böcker så borde inspirationen komma av sig självt. I alla fall så är den romantiska föreställningen jag har sådan att det borde vara så. Bara genom att låta blicken glida fram över böckerna som står uppradade framför mig vid sidan av datorskärmen borde locka till skrivande, men istället så har jag låst in mig i ett rum av skrivkramp och likgiltighet. Missförstå mig rätt – likgiltighet är en handling som jag föraktar – jag reagerar men kan inte agera. Jag ser och hör och upplever alla dessa missförhållanden som pågår utanför och innanför min verklighet, min person, men jag kan inte kanalisera de känslor som de skapar inom mig.

+ + +

Jag läser; Det slutna rummet, Den långa vägen hem, Flykt och motstånd. Jag läser; Aska, tomhet och eld. Jag läser; Koncentrationens konst, In i spegeln och bort, Allt som är fast förflyktigas. Jag läser.

+ + +

Rummet lyses upp av strålkastarna från den bil som rullar in och parkerar på de förhyrda parkeringsplatserna utanför fönstret. Motorn spinner ett sista varv innan grannen som kommer hem sent stänger av och kliver ur. Det blir mörkt igen och jag hör hur han talar i telefon. Jag hör inte vad han säger men jag hör att han säger något. Sedan går han in i porten intill min och dörren slår igen. Nu hörs bara tangenternas knatter och köksklockan. Allt annat är tystnad.

+ + +

Jag skrev tre brev idag. Inga riktiga brev utan sådana brev som man skriver idag. Digitala brev. Men innehållet i breven var så riktiga som bara ett riktigt brev kan bli. Temat för breven var väldigt lika varandra. De handlade om hur jag inte längre kan skriva. Vilket är en sanning med modifikation. Under tiden som de här breven skrevs så väcktes åter lusten till att skriva till liv igen. Jag tror att det handlade om att nå botten i skrivkrampens mörka djup. En mycket god vän gav mig det stöd som jag behövde i brevet som kom i retur ett par timmar senare. Orden började åter leta sig ut ur det förlamade mentala tillstånd som bäddat in mig i denna onda bomull.

Det är så oerhört banalt att komma till en sådan insikt, som att jag måste uttrycka problemet för att i sin tur kunna få en reaktion. Jag måste formulera vad det är för något som tynger mig och jag måste dela med mig av det för att kunna söka det stöd som vänner verkligen kan dela med sig av, som kan sparka upp mig ur den fosterställning jag befunnit mig i alldeles för länge nu.

+ + +

Jag läser; I världsfurstens harem, Samtiden bakom oss, Makten och minnet. Jag läser; Med livet som insats. Jag läser; Upplysningens dialektik, Svarta fanor, Psykoanalys och kulturkritik. Jag läser.

+ + +

Snart tystnar tangenterna och det är dags att gå till sängs. Men innan detta sker så vill jag be om ursäkt för att jag tillåtit mig själv att ta allt det här utrymmet i besittning för att skärskåda min egen navel, som om jag med detta upphöjt mitt grubblande till något allmänintresse för den som om möjligt orkat ta sig så här långt genom de här anteckningarna. Så köksklockan tickar vidare och jag går till sängs med tangentknattret kvar i fingrar och sinne. Jag fortsätter läsa och jag fortsätter skriva. Allt annat än det … är tystnad.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om anteckningar, text, navelskåderi, analys, aktion, reaktion