Socialdemokraterna förtjänade att förlora valet 2006. Alliansen vann inte på sin egen politik, detta är de nog bittert medvetna om, de fick regeringsmakten på grund av att socialdemokraterna dödade sig själva. Den genuina sorg som jag kände över att se Reinfeldt segertal överskuggades snabbt av den glädje jag kände när Göran Persson avgick.

+ + +

I Sverige har det länge funnits en förunderlig balansakt: den borgerliga hegemonin inom dagstidningarna och det långvariga socialdemokratiska styret. På ett plan har det varit en nödvändig balans. Om ett långvarigt socialdemokratiskt styre hade kombinerats med att uppåt 90 % av dagstidningarna varit lojalt socialdemokratiska, hade det varit demokratiskt förödande. Men samtidigt har den nuvarande balansen mellan en borgerlig media och en socialdemokratisk statsmakt just varit beroende av att Socialdemokraterna styrt. Med Alliansens valseger så rubbades denna balansakt.

En viktig faktor som fick vågskålen att tippa över till Alliansens fördel vid valet 2006 var att tidningarna släppte hämningarna när det gällde att propagera för de borgerliga partierna. Vid den tiden var jag mediebevakare och läste alla stora dagstidningar och hade gjort så sedan 2001. Även om borgerliga tidningar alltid pläderat för en borgerlig politik på ledar- och debattsidor, var skillnaden vid valet 2006 slående.

Månaderna innan valet förvandlades den mediala berättelsen om Sverige från en berättelse om ett land med en högkonjunktur och en sjunkande arbetslöshet, till en berättelse om ett land drabbat av en akut ekonomisk katastrof och skenande arbetslöshet. I takt med att budskapet upprepades, om och om igen till en enhetlig mosaik, så började folk tro på det. Det var inte förrän efter att segern var säkrad och regeringen Reinfeldt tillträtt som de borgerliga tidningarna återigen började talade om att Sverige hade en bra ekonomi.

Utan att se sin egen roll i förloppet, kunde borgerliga tidningar tala om sin förundran över att en sittande regering förlorat under en högkonjunktur med ordnad ekonomi och låg arbetslöshet. Något som är väldigt ovanligt. Den borgerliga Alliansen vann valet med knappt mer än 2 %, och utan att ringakta socialdemokratins delaktighet i sin egen förlust, finns det inget tvivel om att den borgerliga dominansen bland dagstidningarna var avgörande för Alliansens valseger.

+ + +

Den första tiden för den nytillträdda regeringen var extremt turbulent. I och med att de första ministrarna avgick under tumultartade omständigheter, verkade det som om balansen var återställd. Återigen uppfyllde dagstidningarna sin roll som maktgranskare. För Alliansen kom nog den ibland hårdhänta behandlingen som en chock i jämförelse med den ömma behandling som de fick under valupptakten.

Men när det såg ut som om det kunde bli ett nyval så återinträdde obalansen och ett borgerligt styre mandatperioden ut kunde säkerställas. Trots att flera ministrar gjorde långt mycket värre saker än Stegö Chiló och Borelius, verkade det ha uppstått ett konsensus om att man inte skulle driva kritiken för långt. Den enda borgerliga tidning som bröt mot detta konsensus var Expressen som länge öppet krävde Bildts avgång på sin ledarsida.

Genom att tidningarna inte längre uppfyller sin granskande roll fullt ut, har vi haft en regering som kunnat överleva sin egen inkompetens. Det må låta hårt, möjligtvis bittert, men jag tror att det är sant. En socialdemokratisk regering hade aldrig fått sitta kvar, och borde inte heller ha tillåtits göra det, om den uppvisat samma volym av fadäser, allvarliga misstag och genuin inkompetens.

Om jag skall vara ärlig så finns det en frustration hos mig när jag blickar ut över den mandatperiod som har varit. Frustrationen kommer inte av det som har skett, Alliansen blev vald och de har utfört den politik som de står för. Frustrationen kommer av att nu när mandatperioden skall sammanfattas behöver de inte ens stå ansvariga för vad de gjort. De borgerliga tidningar som var avgörande för valet 2006, arbetar återigen för en ny borgerlig vinst och åsidosätter sin granskande roll för att klara av detta.

Bild: Björn Roos

Det som kanske är mest frapperande med att summera den sittande regeringen och dess mandatperiod är antalet ministrar som har avgått och antalet som under normala omständigheter skulle ha fått avgå. Det är omöjligt att inte fastna i en bild utav en regering som lever i sin egen bubbla och som saknar självkritik.

Maria Borelius var den första ministern som fick avgå, åtta dagar efter att den nya regeringen tillträtt. Det hade uppdagats att hon hade haft svart hemhjälp, inte betalat tv-licens och att hon hade fastigheter skrivna på bolag. Först hävdade Borelius att anledningen till att hemhjälpen betalats svart var att hennes familj inte hade råd, men fick backa från detta då det visade sig att familjen hade en förmögen het på flera miljoner under den aktuella perioden.

Cecilia Stegö Chiló fick även hon avgå efter en kort tid som minister, två veckor. Stegö Chiló hade konsekvent vägrat att betala tv-licensen i 16 års tid. Ett förfarande som förvandlades till en viktig symbolfråga eftersom hon var kulturminister och hade ansvar för Public Service televisionen. Till hennes försvar bör sägas att hon som före detta chef för Timbro redan var impopulär inom den sektor som hon skulle ansvara för. När hon sedan försökte förklara bort licensskolket med att hon flyttat mycket, blev det sammanlagda trycket för stort.

Tobias Billström uppdagades med att inte heller betalat tv-licensen, något som han försökte jämställa med civil olydnad. Ett försvar som visade på en frapperande intellektuell ohederlighet. I skuggan av att två ministrar redan avgått på kort tid, lyckades Billström dock att stanna kvar som minister. I 2007 uppstod det stark kritik mot Migrationsverket och Tomas Billström för att Sverige avvisade flyktingar till Irak trots att det rådde krig där. Både Generaldirektören och Billström hänvisade till att Migrationsöverdomstolen satt juridisk praxis i flera domar och att man därmed inte kunde göra något. Men som flera kritiker påpekat så var problemet inte rådande lagstiftning utan att domstolen hade gjort en bedömning som inte överensstämde med den som någon annan relevant aktör gjort. Frånvaron av försök till att komma till rätta med den absurda situationen visar att Billström accepterade utslagen.

Statssekreteraren Ulrica Schenström fick avgå efter att hon hade varit full samtidigt som hon ingick i den jour som hade krisberedskap. Även om händelsen ibland var högljudd men relativt saklig i media, var det tydligt att det var svårt för Reinfeldt att förstå allvaret och han försvarade Schenström hårt trots de bevis som låg henne till last.

Försvarsminister Mikael Odenberg avgick självmant i öppen protest mot den egna regeringens försvarspolitik. Han satt som försvarsminister i ett år. Djupet av konflikten var talande i och med att Odenberg valde att annonsera sin avgång genom att tillkalla en presskonferens istället för att låta Reinfeldt meddela beslutet.

Lars Lejonborg som var en av de fyra ursprungliga partiledarna i Alliansen, men valde att avgå som partiledare för Folkpartiet, ett år efter valsegern. Anledningen var internt missnöje inom partiet. Samtidigt avgick han som utbildningsminister, men fortsatte som biträdande utbildningsminister tills 2009.

I juni 2007 uppmärksammades det att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin åberopade en MBA-examen på sitt CV som kom från ett s.k. diploma mill i USA. Att använda sig av fuskexamina är olagligt i bland annat USA, och Fairfax University är därför nu placerat på Caymanöarna. Varken Reinfeldt eller Littorin ville kännas vid det allvarliga, utan man tyckte att det räckte att Littorin tog bort examen från sitt CV. Under Almedalsveckan 2010 avgick plötsligt Littorin som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Den anledning som gavs var att Littorin inte orkade med den kontinuerliga pressen från media i kombination med den vårdnadstvist han är involverad i, eftersom det ytterst var barnen som blev lidande så valde han att avgå. Fast under de efterföljande dagarna uppdagades det att han avgick efter att Aftonbladet frågat honom kring misstankar om sexköp.

Carl Bildt blev ganska omgående starkt kritiserad efter att regeringen Reinfeldt tillträtt. Expressen var en av de tidningar som länge öppet krävde att Bildt skulle avgå som utrikesminister. Framför allt handlade kritiken om Bildts kopplingar till Vostok Nafta och de fem miljoner i optioner som han fick efter att han tillträdde som utrikesminister. Bildt har även fått väldigt stark och legitim kritik för sina kopplingar till Lundin Petroleum och företagets affärer i Sudan. Under 2010 inleddes en förundersökning kring huruvida företaget varit inblandat i folkrättsbrott under den tid då Bildt satt i styrelsen. I början av 2007 uppdagades det även att Bildt, aktivt och formellt, hade agerat som lobbyist för Commitee for the Liberation of Iraq. Organisationen hade direkta kopplingar till Bushadministrationen. Trots det uppenbarligt problematiska att ha en utrikesminister som aktivt arbetat för ett olagligt anfallskrig som dödat hundratusentals människor, hade inte affären någon inverkan på Reinfeldts förtroende för Bildt.

Beatrice Ask var länge en relativt okontroversiell justitieminister. I början av 2010 fick dock ett förslag från Ask utstå väldigt hård kritik och det framfördes krav på hennes avgång. Ask hade pratat i media om att skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, något som skulle få dem att skämmas inför familjen. Med rätta påpekades det att det var problematiskt med en justitieminister som inte respekterade grundprincipen om att misstänkta skall anses vara oskyldiga tills de blivit dömda. Några månader innan valet har Beatrice Ask även fått försvara ett förslag om ny kreditupplysningslag. Den formella anledningen till den nya lagen är att stärka integriteten genom att försvåra kreditupplysning via Internet. Journalister har protesterat eftersom det skulle försvåra deras arbete. Vad som är viktigare är att justitiekanslern och justitieombudsmannen har kommenterat att lagförslaget strider mot grundlagen, en kritik som Ask viftat bort.

Mats Odell fick stark kritik vid utförsäljningen av statliga företag. Flera av de tjänstemän som arbetade för Odell hade varit höga chefer i investmentbanken Carnegie, den bank som sedan fick i uppdrag att rådgiva regeringen i utförsäljningen. Bland annat var en av Odells statssekreterare chef för en av de avdelningar inom Carnegie som fick allvarlig kritik av Finansinspektionen. Under finanskrisen förlorade Carnegie sitt banktillstånd under en tid och ägandet togs över av Riksgälden. I början av 2009 såldes Carnegie till nya ägare. Under 2010 fick Riksgälden och Mats Odell kraftig kritik kring försäljningen av Carnegie. Det hävdas att man medvetet undervärderat Carnegie. Enligt instruktioner till revisionsbyrån som gjorde värderingen, skulle Carnegie i efterhand värderas vid den tidpunkt då företaget förlorade sitt banktillstånd, trots att Carnegie återfick sitt tillstånd 8 minuter senare. På så sätt kunde Carnegie säljas till ett värde som var lägre än vid själva försäljningen.

Gunilla Carlsson har som biståndsminister skurit ned det reella biståndet till utvecklingsländer. Därmed har hon brutit mot det konsensus som funnits kring biståndspolitiken. Det traditionella biståndet har delvis trängts undan genom att låta fler saker inrymmas i samma budget. Därmed har hon gjort termen bistånd meningslös. Flyktingmottagning utav asylsökande i Sverige räknas numera som bistånd. Biståndspengar går även numera till svenska ambassader utomlands och exportkrediter för svenska företag. Carlsson har även som biståndsminister försökt verka för att man skall kunna inkludera kostnader för säkerhetshöjande militära aktioner utomlands som bistånd.

Den kanske mest kontroversiella striden för Alliansen var den kring införandet av FRA-lagen. Formellt sett var försvarsminister Sten Tolgfors ansvarig. Försvarets Radioanstalt gavs tillåtelse att bedriva kabelspaning på kabelburen kommunikation som går över Sveriges gränser. Lagen fick skarp kritik både från den allmänna opinionen och från remissinstanser. Lagen genomgick ett antal förändringar som bland annat innebär att FRA måste begära tillstånd. Men samtidigt uppdagades det att FRA redan hade bedrivit spaning mot Internettrafik och regeringen verkade inte för att någon skulle ställas till ansvar

Bild: Björn Roos

Det karaktärsdrag som kanske mest har kännetecknat regeringen Reinfeldt är att den har fokuserat på PR istället för att försöka föra en resonerande politik. Ibland har PR-strategierna gränsat till de parodiska, som när Moderaterna gav strikta direktiv om att partirepresentanter skall undvika kostymer och pärlhalsband. Men oftast har PR-fokuseringen aktivt förhindrat och försvårat den viktiga demokratiska debatten.

Denna fokusering på PR-arbete har även inneburit att man medvetet försvårat för media att uppfylla sin granskande roll. Regeringen har ofta vägrat ställa upp på intervjuer som de inte fått kontrollera fullt ut. Ibland har debatter ställts in. Regeringen har medvetet läckt information om budgetar för att kunna maximera medieprofilen, samtidigt som oppositionen vägrats tillgång till budgeten med hänvisning till att de skulle kunna läcka den. Det har gått så pass lång att till exempel Sydsvenskan hårt har kritiserats regeringens mediestrategi på ledarsidan.

Ett exempel på regeringens fokus på yta istället för innehåll är deras slogan om att det måste löna sig att arbeta. Denna slogan har dels använts för att motivera jobbskatteavdraget, men den har även använts som slogan för hur arbetslösheten skall sänkas. När kritiker frågat hur fler jobb skapas genom att de som arbetar får mindre skatt, så har det intetsägande svaret varit att det måste löna sig att arbeta. Det var inte förrän ett interndokument läckte ut som den sista pusselbiten föll på plats. Tanken med de ökade skillnaderna var att arbetslösa skulle sänka sina lönekrav. Någonting som ligger väldigt långt bort från att det skall löna sig att arbeta.

Regeringen har även upprepade gånger fått kraftig kritik, även från viktiga remissinstanser, om att lagförslag har varit ogenomarbetade, och att reformer drivits genom innan de hunnit utredas ordentligt. Vidare har man inte lyssnat på den kritik som kommit, antingen har man viftat bort den eller rent av ignorerat den.

Ett bra exempel är den stora reformen utav a-kassan, som var en av de första reformer som man drev genom. Regeringen valde att höja a-kasseavgiften, differentiera den mellan olika a-kassor, samt ta bort avdragsrätten för fackavgiften. Denna reform ledde till att hundratusentals människor gick ur både facket och a-kassan. När den finansiella krisen kom 2008 fick regeringen akut sätta in nya regler som gjorde att människor snabbare kunde bli berättigade till a-kassa. Anledningen var att kommunerna annars riskerade att få kraftigt höjda kostnader för socialbidrag, något som kritiker redan hade pekat ut vid reformens införande.

En annan stor kritiserad reform har varit sjukförsäkringsreformen. De strikta sjukskrivningsgränserna och den automatiska prövningen mot arbetsmarknaden gjorde att många kritiker påpekade att det fanns en stor risk att sjukskrivna skulle utförsäkras, alternativt tvingas arbeta trots att de var sjuka. Istället för att utreda kritiken drevs denna reform igenom med stor styrka. Vid reformens införande så visade det sig sedan att sjukskrivna blev utförsäkrade. Cancersjuka har tvingats att skriva in sig hos arbetsförmedlingen. Vidare har vissa sjukskrivna fått sänkt ersättning när de förts över från försäkringskassan till arbetsförmedlingen. Tvärt emot vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson sa skulle hända.

Andra reformer har inte varit så mycket ogenomtänkta som meningslösa. Ett bra exempel på en sådan reform är införandet av Lyft-praktik. Hösten 2009 så lanserade man den nya arbetsmarknadspolitiska satsningen som skulle ge 40 000 praktikplatser per år. Efter ett halvår hade arbetsförmedlingen administrerat cirka 400 praktikplatser. I början av 2010 fick alla myndigheter krav från regeringen om att de skulle anordna 20 000 utav de ursprungliga 40 000 praktikplatserna. Bland annat förmodades skatteverket att ta emot 6 000 praktikanter. Det motsvarar 1 500 praktikplatser, eller cirka 15 % av skatteverkets 10 000 anställda. Praktikplatser är i sig ingenting dåligt, det är ett väldigt lämpligt sätt för att låta människor få relevant arbetserfarenhet. Men Lyft-praktiken är så utformat att det stora flertalet har sin praktik begränsad till 3 månader. Det innebär att praktikanten inte får tillräckligt med tid för att få ordentlig erfarenhet. Sedan så innebär den höga volymen på praktikanter, kombinerat med den korta tiden och tvånget för myndigheterna att ta emot dem, att det inte handlar om kvalificerad praktik. Fördelen för regeringen är dock man då kan maximera antalet människor som sätts i praktik. I juli 2010 rapporterade arbetsförmedlingen att endast 4 000 praktikplatser kunnat tillsättas, trots regeringens direktiv till den offentliga sektorn. Den nytillsatte arbetsmarknadsministern Tobias Billström lät meddela att detta i sig inte var ett misslyckande eftersom det enligt honom nu fanns ett mycket mindre behov av praktikplatser.

Jobbskatteavdraget som har införts i flera steg har ekonomiskt sett varit regeringens största reform. Från regeringens sida har man sett denna reform som ett av sina trumfkort. Även om fördelningen av avdraget varit skev, har många människor fått kännbart mindre skatt. Till en kostnad på cirka 75 miljarder om året hävdar regeringen att man teoretiskt sett har skapat 70 000 arbetstillfällen. Det motsvarar ungefär en kostnad på en miljon kronor per skapat arbetstillfälle, förutsatt att jobbskatteavdraget har gett full utdelning. Men detta bör jämföras med att de totala lönekostnaderna för en statlig tjänsteman ligger på, högt räknat, en halv miljon kronor per år. Om man primärt hade varit intresserad av att sänka arbetslösheten, vilket man säger sig vara, hade det varit mycket mer ekonomiskt effektivt att anställa människor inom den offentliga sektor som de facto behöver förstärkning.

De permanenterade avdragen för hushållsnära tjänster lanserades också som en viktig jobbskapande reform. Även denna reform präglades av ogenomtänkthet. I sin första version skulle den som beställt tjänsten själv skicka ett yrkande på avdrag och få tillbaka pengarna senare. Detta ändrades snabbt till att det var den som utförde tjänsten som skulle skicka in uppgifterna till skatteverket för att få ut pengarna, en ändring som snabbt fick kritik då det innebar mer administration för företagen. Vidare har det riktats kritik mot att det har varit lätt att ställa falska fakturor och därmed få avdrag för icke-avdragsgilla tjänster. Antalet jobb som skapats genom reformen är omdebatterat. Men som mest har man skapat ett fåtal tusen jobb genom 50 % -iga subventioner.

Vissa av regeringens reformer har mer präglats av småsinthet än ogenomtänkthet och inkompetens. Ett exempel på detta är att man nu skall införa terminsavgifter för universitetsstudenter från länder utanför EU- och EES området. Detta är ett principiellt avbrott mot tanken om att utbildning skall vara tillgänglig för alla. Avgiftsfria studier för utländska studenter har setts som ett sätt att erbjuda kunskapsutbyte med andra länder och som en möjlighet att erbjuda kvalificerad utbildning för studenter från utvecklingsländer. Regeringen har motiverat denna ändring med att pengarna behövs för att säkra att Sverige har universitet i internationell toppklass. Sammanlagt är det 8 000 utomeuropeiska studenter som berörs, endast en tredjedel av det totala antalet utländska studenter. Detta skall jämföras med att svenska högskolor och universitet har närmare 300 000 heltidsstudenter. Beräknat på en årlig avgift på närmare 70 000 kronor, kommer denna förändring att tillföra den högre utbildningen 500 miljoner om året. Statens budgeterade kostnad för utbildning och universitetsforskning under 2010 är 53 miljarder. Som mest kommer reformen att tillföra den högre utbildningen en procent utav de budgeterade kostnaderna. Men detta är under förutsättning att antalet studenter inte kommer att minska. Med största sannolikhet kommer antalet studenter att minska. Detta exempel tar inte heller hänsyn till det stipendiesystem som man lovat att införa för att möjliggöra att studenter från utvecklingsländer fortsatt kan studera i Sverige, något som kommer ytterligare att minska den ekonomiska vinsten med införandet av avgifter.

Avskaffandet av den statliga inkomstgarantin för konstnärer är ännu en reform som andas småsinthet från regeringen. Denna inkomstgaranti kostar staten 17 miljoner om året. Kulturministern har argumenterat för avskaffandet i rent principiella termer. Enligt Adelsohn Liljeroth är det mer rättvist med stipendier än en livstids inkomstgaranti. Regeringen har diskuterat att man skall införa nya tidsbegränsade stipendier, men än så länge har man stannat vid att avskaffa inkomstgarantin.

I juli 2008 infördes ett krav om intyg från dagis eller skola för att en förälder skulle kunna få ersättning för VAB-dagar. Motiveringen var att stävja ett stort misstänkt fusk med VAB-ersättning. Regeringen hänvisade till undersökningar som visade på ett årligt fusk på mellan 200 och 600 miljoner. Konstruktionen har dock lett till ökad administration. Vid vård av sjukt barn måste föräldrarna begära en blankett från Försäkringskassan. När blanketten skickats till föräldern, skall den lämnas över till skola eller dagis som måste intyga de ifyllda uppgifterna. Då föräldern fått tillbaka blanketten skall den sedan skickas till Försäkringskassan som då kan ta ett beslut. Regeringen hävdar att reformen har lyckats eftersom antalet VAB-dagar har minskat. Men de siffror man hänvisar till visar bara en minskning på 6 %. Perioden direkt efter införandet visade på en ökning utav VAB-dagar. Antalet VAB-dagar som tas ut fluktuerar från år till år och ligger inom gränsen för den förändring som mätts. Med andra ord är det omöjligt att säga hur mycket pengar som har sparats när man har räknat med de ökade administrativa kostnaderna på 40 miljoner om året för Försäkringskassan.

Bild: Björn Roos

Alliansen kritiserade ofta den förevarande regeringen om att myndigheter skulle ha politiserats. En av de mer specifika anklagelsepunkterna var tillsättandet av generaldirektörer, det sades att partihänsyn ofta gick före meriter. Trots löften om att reformera denna tillsättningsprocess, har det ännu inte skett någon genomgripande förändring. Ett flertal Allianspolitiker har fått höga förvaltningsposter utan insyn eller konkurrens. Andra tillsättningar har varit rent populistiska och frångått krav på kompetens, Johan Stael von Holsteins in- och utträde ur Kulturrådet är ett bra exempel på detta.

Vidare har regeringen tillsatt ett antal råd i formen av små myndigheter, råd som sedan används för att hämta stöd till den framlagda politiken. Till exempel har man tillsatt det Finanspolitiska Rådet, bestående av nationalekonomer, före detta riksbanksordförande och en före detta moderat partiledare. Med jämna mellanrum har man gett ett skenbart forskningsmässigt stöd för regeringens politik.

Ett annat råd är Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet skall främja “förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovativt företagande för att uppnå ökat inflytande för medborgarna, ökad kvalitet samt fortsatt utveckling av vård- och omsorgssektorn.” Ledamöterna i rådet består till stora delar av personer från branschorganisationer eller enskilda företag som direkt gynnas av en ökad privatisering utav vården, bland annat brodern till Maria Borelius som tidigare var handelsminister för regeringen Reinfeldt. Ordföranden för rådet är även ordförande för Svenskt Näringsliv.

Regeringen tillsatte även ett Globaliseringsråd som lämnade in sin slutrapport 2009. Tanken med rådet var att det skulle stå bortom partipolitik och partsintressen och verka för en breddad diskussion om hur Sverige skall möta globaliseringen. Sex av regeringens ministrar ingick i rådet. Förutom flera fackrepresentanter fanns en före detta chefsredaktör för Dagens Nyheter, men även Marcus Wallenberg, Carl-Henrik Svanberg som då var Ericssons VD, vidare återfanns Lena Treschow Torell, före detta vice rektor för Uppsala universitet men också gift med Michael Treschow som har varit ordförande för Ericsson. Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv var också ledamot i rådet.

Även om Alliansen gick till storms mot politiseringen utav myndigheter, finns det flera indikationer på att de direkt eller indirekt själva lyckats göra det som man anklagade socialdemokraterna för. Relativt omgående lade Alliansen ned två myndigheter: djurskyddsmyndigheten och arbetslivsinstitutet. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet blev snabbt kritiserat av forskare utomlands eftersom rådet höll en erkänt hög vetenskaplig standard. Vidare så sparkade man generaldirektören för arbetsförmedlingen, något som man redan hade aviserat under valrörelsen 2006. Man tillsatte även en ny generaldirektör för Försäkringskassan, delvis på grund av det kaos som skapades med de nya förändringarna inom organisationen.

Det är även just dessa två myndigheter som nu har fått utstå stark kritik för att de lämnat bristfälliga rapporter som till det yttre har stött regeringens reformer. Bland annat har Försäkringskassan fått kritik från forskare kring sin uppföljning av vad som hänt med de långtidssjukskrivna som nu utförsäkrats. På flera ställen undviker rapporten problem och gör även problematiska antaganden till sin egen fördel. På liknande sätt har en rapport från Arbetsförmedlingen kring jobbcoacher fått kritik. Enligt ett pressmeddelande skulle 24 % av dem som avslutat jobbcoaching fått jobb. Men det visade sig att det räckte med att jobba temporärt 8 timmar i veckan, de som hade fått fast anställning var 5 % av de undersökta.

Dessa två fall visar på hur två av de viktigare myndigheterna i Sverige står osjälvständiga, och hur de aktivt försöker att vilseleda genom att medvetet släppa felaktig information. Det är otroligt allvarligt. Men det måste återigen sägas att det inte finns något som kan peka på vad som orsakat denna räddhågsenhet. Vi kan bara konstatera att den finns. Denna osjälvständighet har även börjar återfinnas på lägre nivå: tjänstemannarollen har blivit mindre självständig. Detta är en förändring som har funnits tidigare, men som blivit starkare de senaste åren. De enskilda tjänstemännen tar inte längre aktivt ansvar, istället hänvisar man till lagarna.

Den förändring som har skett, bland annat på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är att man nu betonar rättssäkerheten. Så som tjänstemännen har instruerats skall det ske en strikt tillämpning av lagtexten. Det finns inte längre något utrymme för individuella bedömningar. Denna förändring gör att väldigt många människor hamnar i kläm på grund av att deras liv pressas in i ett system som inte beaktat deras individuella omständigheter. Tjänstemännen håller fast vid besluten, oavsett vad konsekvenserna blir, och de slipper ansvar eftersom de enbart följt lagen i bokstavlig mening.

Det är svårt att säga vad som orsakat denna förändring. Men en bidragande orsak är den hårda människosyn som genomsyrar regeringen Reinfeldts politik. Arbetslösa anses vara arbetslösa på grund av sina egna brister, inte på grund av att det inte finns tillräckligt med jobb att tillgå. När regeringen tillträdde var arbetslösheten 6 %. I det läget så fokuserade man på att introducera reformer som främst skulle öka arbetskraftsutbudet och som skulle sänka lönerna. Nu vid slutet av mandatperioden är arbetslösheten närmare 10 % och det enda man kan föreslå är att man skall fortsätta på den inslagna vägen.

Men denna hårda människosyn är selektiv. Vid valet 2006 ägnade Alliansen ganska mycket kraft åt att diskutera fusket inom socialförsäkringssystemet. De hårda reformerna när det gäller sjukskrivningar var ett sätt att stävja dessa. Man hade beräknat att försäkrings- och bidragsfusket kostade staten 10 miljarder om året. Men trots att skattefusket kostar staten mer än det tiodubbla, 133 miljarder, har regeringen inte gjort några hårda reformer för att stävja detta. Tvärtom har man gjort flera förändringar som underlättar skattefusk. Utformningen av avdraget för hushållsnära tjänster, och bristen på kontroll, har öppnat för ett systematiskt fusk för den som vill. Regeringen har även tagit bort revisionsplikten för mindre aktiebolag. Den lättnad som det innebär för de berörda företaget, vägs upp av att den ekonomiska kontrollen minskar.

Denna vilja att blunda kan även ses i hur Moderaterna inte har tagit tag i de upprepade fallen av valfusk inom partiet. Kandidater har värvat nya medlemmar, ibland mot deras vilja, och/eller betalt deras medlemsavgift, för att på så sätt få röster inför nomineringsvalet. Detta var inte ett enskilt fall, utan valfusk har upptäckts i flera moderata valdistrikt, bland annat Stockholm, Haninge, Umeå, Södertälje och Kristianstad. Förutom att ett flertal kandidater har strukits från röstsedlarna, har den Moderata partiledningen inte velat kommentera närmare. Man fattade beslut om utredning först när valfusket rapporterades i media. I efterhand har det framkommit att de första misstankarna om valfusk kom fram redan 2006.

+ + +

Det räcker nu. Det finns många fler punkter som jag har missat: att psykiskt sjuka numera döms till fängelse; dyrare läkemedelskostnader på grund av avreglering; Rosengårdsrapporten om islamistisk extremism; försämrad sjukersättning för egenföretagare; högskolekanslern som avgick; IPRED; hur regeringen inte vill kännas vid utanförskap längre; att de förledde sina egna om fastighetsskatten; fegheten kring erkännande av det turkiska folkmordet i Armenien; Göran Hägglunds kulturpopulism; hur socialförsäkringssystemet var överfinansierat och att nedskärningarna användes för att finansiera ineffektiva skattesänkningar.

En del av mig tycker genuint att det är svårt att ge en tydlig bild av regeringens mandatperiod. Å den ena sidan finns en välvillig retorik som låter medkännande, man använder sig av en språkdräkt som medvetet ligger nära arbetarrörelsen. Men å andra sidan har vi en lång rad av misslyckanden och medvetet åtstramande reformer som klämt enskilda människor. Fram träder en bild av en schizofren politik som ligger över de små tillfällen av lycka som vi skapar för oss själva.

Men ibland så rämnar fasaden och bilden blir klarare. I början av 2010 publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av en sjukskriven kvinna. I artikeln redogör hon för den oro hon kände inför de nya sjukförsäkringsregler som per automatik skulle utförsäkra henne efter en satt tidsgräns oavsett hennes individuella tillstånd. De nya reglerna medför en stor osäkerhet, både känslomässig och finansiell och för människor som är utsatta är detta självklart väldigt svårt.

Tio dagar senare svarade två moderata politiker på debattartikeln, den ene ordförande och den andre ledamot i socialförsäkringsutskottet. Istället för att tala om det principiella, pekade man ut den enskilde medborgaren: “Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.”

Bild: Björn Roos

Det som måste sägas är att moraliskt sett så förtjänar inte Socialdemokraterna att vinna. Deras reaktion på valförlusten var att cementera sig fast i den politik som folk röstade bort dem för. Missnöjet mot den förda politiken och mot det gamla skiktet av politiker som med jämna mellanrum visade på maktfullkomlighet, möttes med att man valde en partiledare som varit aktiv i decennier, stått nära Göran Persson och hans förda politik, och som redan en gång tidigare fått avgå på grund av oegentligheter.

Det är som en alkoholist, som när han insett att han har druckit sönder sitt liv, försöker reparera skadan med att dricka ännu mer sprit.

Vad som är nästan ännu värre, är att man accepterade de borgerliga tidningarnas beskrivning av det politiska läget. Istället för att konfrontera den berättelse som etablerats kring arbetslösheten, ekonomin och den offentliga sektorn, så bekräftade man den och började bygga upp sin politik kring den. Med det så låste man sig in i en fantasivärld som man inte kan ta sig ur.

Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt att använda sin tid i opposition. Trots att man i princip har haft ett oavbrutet opinionsövertag sedan 2006, har de inte lyckats formulera en substantiell kritik. Den kritik som har förts fram har varit programmatisk och själlös. Tomheten i socialdemokratins opposition blev talande när man förde fram ungdomsarbetslösheten som en belastning för Reinfeldt. Man använde de uppblåsta siffror som man själva med rätta protesterade mot under valet 2006. Cirkeln slöts och allting fortsatte.

I den gemensamma oppositionsbudgeten visade man sedan att man accepterar den största delen av de destruktiva reformerna. Istället för att faktiskt ta tillbaka det skatteutrymme som Alliansen sänkt och använda pengarna för att anställa människor, får de arbetslösa stanna kvar i ett stagnerande samhälle.

+ + +

Från ett vänsterperspektiv så står man inför ett omöjligt val. Såvida inte de senaste fyra årens ökade orättvisor skall cementeras, måste Alliansen förlora. Men om socialdemokraterna tillåts vinna, utan att de visat någon förståelse för varför Göran Persson röstades bort, kommer de aldrig att ändra sig. Deras självrannsakan verkar endast kunna komma genom ett långvarigt och förnedrande borgerligt styre. Ett styre som vi inte har råd att leva med.

De närmsta månaderna kommer att vara vedervärdiga. Jag kan inte känna annat än en djup sorg.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, alliansen, val 2010, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, centerpartiet, bokslut, littorinaffären, fredrik reinfeldt, mona sahlin, ödesval, valrörelsen, valkampanj, borgerlig, borgerlighet, nya moderaterna, cecilia stegö chiló, maria borelius, tobias billström, ulrica schenström, mikael odenberg, lars lejonborg, carl bildt, lundin petroleum, beatrice ask, mats odell, carnegie, gunilla carlsson, sten tolgfors, fra, a-kassan, facket, cristina husmark pehrsson, arbetsförmedlingen, lyft-praktik, jobbskatteavdraget, arbetslösheten, rut-avdrag, rut, hushållsnära tjänster, statliga inkomstgarantin, kulturrådet, lena adelsohn liljeroth, vab-ersättning, johan stael von holstein, finanspolitiska rådet, globaliseringsråd, marcus wallenberg, carl-henrik svanberg, lena treschow torell, michael treschow, urban bäckström, svenskt näringsliv, försäkringskassan, arbetslivsinstitutet, jobbcoacher, göran hägglund, maud olofsson, anders björk, ipred, rosengårdsrapporten, göran persson, jan björklund

“– You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Citatet är hämtat från komikern Bill Hicks 1993, året innan han dör i cancer. Han yttrar orden med ett allvarligt darr på rösten samtidigt som publiken inne på the Dominion Theatre i London skrattar åt vad som uppfattas som en grov form av cynisk ironi. Hans invektiv är riktade mot reklam, marknadsföring och reklammakare. Men angreppet är – de grova orden till trots – långt ifrån banalt eller ens infantilt. För han leker med insikten i att någon som skämtar även kan vara gravallvarlig och att någon som är gravallvarlig samtidigt faktisk är skitrolig; eller åtminstone lätt att göra till åtlöje. Mot bakgrund av en tillvaro indränkt i reklamindustrins spindelväv gör Hicks tillsynes narr av sin egen samhällskritik. Om man däremot tittar närmre på både innehållet i de två minuter som hans ”reklamsketch” fortlöper samt hans förhållande till publiken, kan man notera att han iscensätter och agerar ut reklamens dubbelhäftande effekt och därmed dess inre mekanik.

För att illustrera och komplicera detta vidare kommer två stycken aktuella fenomen att anföras – från två vittskilda sfärer av samhället – där det visar sig att de använder sig av samma konstgrepp för att appellera till oss. Dessa är reklamen om vattnet i varumärket Loka och försvarets senaste kampanj. Av intresse här är att inte bara peta i reklamens natur genom ståupparen Bill Hicks utan även undersöka vad den säger om oss som skapare och åskådare av reklam. Men först beger vi oss till Turkiet.

I Istanbuls bazaarer uppstår en rundgång av rop och händer som drar i mig åt alla håll och kanter. – Beş lira, Beş lira, Beş lira! Fem lira, fem lira, fem lira! – Buyurun, buyurun, Buyurun! Här, ta för dig, du är välkommen – hur kan jag stå till tjänst!

På ett berg av jeans, t-shirts, piké-tröjor, trosor, kalsonger, strumpor, och hängslen står en man upphöjd över bruset av människor och kallar oss till sina varor: han idkar reklam.

Reklam av latin recla´mo, här ‘ropa högt’, ‘genljuda’. Den delas vidare upp i grovt sett två genrer: en kommersiell betydelse där aktörer – exempelvis företag – nyttjar en reklambyrå för att sälja varor och tjänster till en viss ”målgrupp”. Sedan har vi vad Nationalencyklopedin kallar ”en vidare betydelse” av reklam som även inbegriper ”[…] olika intresseorganisationers spridning av idéer och värderingar.” Det finns en intressant överlappning mellan dessa två former av reklam. Den uppstår i skärningspunkten mellan hur reklamen använder sig av fiktiva berättelser som förklaring till det objekt eller tjänst som de vill sälja till oss, samtidigt som de på ett flagrant sätt utgår från våra eventuella värderingar om detsamma, i syfte att avvänja målgruppen om att det är ett försök till att påverka våra handlingar. Med andra ord: Inför våra ögon spelar de upp vår inställning till produkten redan innan vi har en. Reklamen blir totalitär.

Men innan vi tittar närmre på detta kan man fråga sig: Varför är Bill så rolig när han menar på att reklammakare är satans avfällingar som borde begå självmord? Reklam tycks ju vara ett ganska naivt och öppet fenomen: som ett instrument för företag att sälja varor och tjänster. Ändå skrattar folk åt Bill Hicks.

Framför stånden av parfymer, armbandsur, kryddor, juveler och matvaror står de och ropar: yes, mister, buy, ursäkta mig, madame, monsieur, excuse me, buyurun … Män drar i mina armar mot sina artiklar som sedan insisteras på är äkta men vars smärre defekter inte tillät dem att ingå i de lass som säljs utmed de fashionabla avenyerna i storstäderna. Och därmed uppstår de på ett magiskt vis som genuina varor, alla dubier till trots. Här är varor, varor överallt. Och de ska nå, nå ut till människorna. Utbytet ska ske i konkurrens med till synes allt och alla. Beş lira! Buyurun! Här är jag, säger de, här är mina varor. De är till salu! Titta på dem, köp dem – förhandla om ett pris.

Bill Hicks svavelosande ironiska utfall mot reklammakarna fortsätter att riva ner skratt efter skratt.

“– By the way, if any of you here are in advertising or marketing, kill yourself.” Och mot scenen där han står klädd i helsvart ekar ljudet av applåder och skratt från publiken. “– Thank you, thanks.” Säger Bill och lutar huvudet på sned och antar ett barns naiva uppsyn, sedan fortsätter han: “– Just a little thought … I am just trying to plant seeds. Maybe, maybe one day they will take root, I don’t know … You try, you do what you can .. kill yourselves” – viskar han samtidigt som han sakta kastar ut högerhanden och låter visa hur fröna planteras bland publiken. Just då hör man hur åhörarna i de bakersta raderna klämmer till med ett tjut, av skratt. Det blir för ett ögonblick tyst, och då fortsätter han: “– Seriously though, if you are, do …” Och nu är det inte längre publiken längst bak i teatern, utan hela salen som sjuder av garv blandat med mer sporadiska applåder. Bill spänner ögonen i åskådarmassan och tillägger:

“– No, really, there is no rationalisation for what you do, and you are satans little helpers, alright?! Okej, seriously kill yourselves. You are the ruiner of all things good, seriously, no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming. You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Nu har han publiken lindad runt sitt lillfinger: skrattet har inga gränser. Och visst är det roligt? Hicks framstår som en gycklare, en pajas, och en sanningssägare på en och samma gång. Hur är det möjligt? Samhällskritik har sällan varit så underhållande. En av anledningarna tycks vara att jordmånen är redan väl sådd för hans typ av komik i det land som är världsmästare på humor i form av sarkasm, ironi och cynism: Storbritannien. Det går igen hos de seriösa politiska kommentatorerna och i populärkulturen: The Office, Sasha Baron Cohen, på ledarsidorna och kulturkommentarerna: alltid denna vitsiga cynism om politikens och tillvarons ruttna beskaffenhet som kan få svenska skribenter och debattörer att framstå som tråkmånsar med brist på självdistans. För till syvende och sist är det ju komiskt när någon försöker vara allvarlig och prata om hur det faktiskt förhåller sig, därför måste man värja sig genom att gå steget före och vara ironisk.

Det är som om att ironi och cynism generellt rymmer något djupare och mer svårfångat. Kanske kan man hävda följande tes: att ju mer publiken skrattar åt Bill Hicks, desto allvarsammare är tillståndet i ett samhälle. För att om reklam kan vara så lätt att göra narr av, måste det även finnas något djupt allvarligt kring det. Kanske är Bill något på spåret.

I Hamburg sitter jag en kväll inne på ett café med öl och kaffe på ett stort runt bord i trä. Jag är blöt från regnet i den stora hamnstaden. Himlen är målad i kolsvarta moln. Jag har sett stora containerskepp och ett ockuperat hus. En ung tysk journaliststudent mittemot säger att de på sin utbildning får lära sig om etiska riktlinjer kring sitt skrivande. Bland annat får de lära sig skilja på text och bilder med sakligt innehåll från reklam. Det tycks rymmas något etiskt oförsvarbart i reklam. En nyhetstext ska framställa världen sådan den är beskaffad, medens reklam på ett medvetet sätt vill övertyga oss om någots förträfflighet. Vem fan bryr sig, tänker jag, och funderar vidare på alla sprickor och graffiti utanpå det ockuperade huset.

“– God, I am caught in a fucking web”, säger Bill. Han har just drivit på sina invektiv om reklammakarna till nya höjder, men inser strax att alla fortsätter att skratta åt honom. Det är som om att varje utfall av allt grövre förolämpningar och ilska går att spinna vidare på för marknadsförarna: för ju seriösare Bill framstår och desto grövre i munnen han blir, desto mer ökar värdet på komiken. Den förlösande effekten mäts utefter publikens skratt, som tycks stå i direkt proportion till allvaret.

Låt det vara ljus, viskar solen och skiner upp hela kungens nytorv och får mig att svettas i hettan. På Köpenhamns gator står ingen och gormar ut priset på sina varor eller vill göra oss varse om deras existens. Det tycks inte finnas någon anledning. Försäljaren av brända mandlar står till och med och pratar i telefon, samtidigt som han petar med sin stekspade i den sotiga grytan. Han tittar ner i marken och fortsätter att prata. Han är djupt engagerad i någon annan. Omvärlden tycks inte finnas till. Han bryr sig inte om alla potentiella köpare som flanerar längs med Ströget. Han är blasé. Även affärerna är apatiska: de gapar stumt med sina produkter. Det förutsätts att vi redan vet vad vi ska göra. Det är en sådan frihet, tänker jag, att kunna välja själv, utan att någon försöker tvinga mig till det.

Den totala reklamens klibbighet framstår ofta som väldigt naiv. Ta till exempel fenomenet med hur vattnet i varumärket Lokas flaskor påstås ha blivit smaksatt med frukter från Afrika. Afrikanska frukter. Vilket land i Afrika förtäljs inte, men trots det verkar det vara lite långsökt med frukter från en annan kontinent i vattnet från Bergslagen i Sverige. Jag inser det när jag ser de två unga männen och kvinnan i reklamfilmen. I sommarkläder står de ledigt och spelar boule i en ungdomlig och bekymmersfri miljö och delar med sig av åsikter om Lokas senaste knasigheter. Afrikanska frukter! Hur kommer det sig att de hamnat i Sverige?

Här saknas dock genljudet av: köp Loka. Eller ett avrop om hur mycket den kostar. Man ser heller ingen rest av frukterna i vattnet. Kanske är den bara smaksatt med kemikalier. I stället samtalar de tre unga människorna om någonting annat. De spekulerar i huruvida det är en Afrikansk fé med ett trollspö som förvirrat sig med frukter från Afrika, alternativt en luftballongsexpedition från Afrika som slängt ner frukt från skyn över Bergslagen som sedan letade sig ner i jorden och smaksatt vattnet.

“– … no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming, You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul. “

Exemplet från Loka är en typ av avvärjande reklam som anspelar på värderingar om sig själv genom fiktiva berättelser om hur produkten har uppstått. Det är inte längre en fråga om att köpa eller ej. För Lokareklamen tycks vi alla redan vara införstådda i apatin om dess inverkan. Själva reklamen i sig tycks uppstå som en funktion ur den enda frihet vi har kvar: att ha en åsikt. Genom dess anspelning på hur vi ska reagera på produkten i sig blir självaste åsikten även den marknadsföringsbar. Då Loka klappar oss snällt på huvudet genom en naiv och lättjefull berättelse om våra åsikter, befästs våra roller som korkade och passiva spekulanter om förhållandet mellan Afrika och Bergslagen. Det är djupt allvarligt och därmed väldigt roligt. Varför har självaste åsikten om produkten blivit så viktig?

Strax innan jag kommer till Köpenhamns Zoo fastnar jag vid ett övergångsställe. Det är röd gubbe. Trafiken flyter trögt förbi. På lyktstolpen som härbärgar de båda traffikgubbarna invid Roskildevej sitter ett stort klistermärke. I stora svarta versaler läser jag: reklamaffischering förbjuden. Visst, tänker jag, och fortsätter ner i regnet för att titta på när schimpanserna ska matas.

Det är tisdagen den 23:e Mars, våren 2010. Klockan är 10:00 och den nya förvaltningspolitiska propositionen ”Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt” ska presenteras. Den sextiotreårige kristdemokratiske kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell står och håller ett drygt tjugo minuter långt anförande om propositionens innehåll. Salen är knappt halvfull. Där finns ett par journalister och längst bak sitter maskineriet bakom ministerns monotona och snusförnuftiga retorik om den offentliga förvaltningens framtid. Det är en halvsömnig stämning och sakers tillstånd tycks vara ganska rättframt.

Cirka två minuter efter ministerns presentation händer något intressant. En av journalisterna ställer – på släpig stockholmska – en fråga:

“– Euhm, apropå opinionsbildning. Det är ganska svåra gränsdragningar inblandade här. Euhm, idag har vi till exempel enskilda högskolor som gör reklam för sin verksamhet för att de vill ha in fler studenter, vi har, euhm, en svensk biståndsmyndighet som försöker få svenskarna mer positiva till att ge utvecklingsbistånd. Vi har statliga myndigheter som gör journalistiska tidningar, till exempel. Finns det någonting i den nuvarande opinionsbildande verksamheten som inte kommer att finnas i framtiden, så att säga.”

Minister Odell svarar:

“– Alltså, opinionsbildning som syftar till att påverka regeringen och riksdagen är inte en myndighetsuppgift. Men det är klart, euhm, jag kan inte säga; peka på att det här kommer ni inte att få fortsätta med och det här är jättebra det kan ni gasa på med. Men, det blir en, euhm, ökade precisering av detta. Vi kommer undan för undan precisera om det finns tveksamheter i detta. I regleringsbrev och i de mål och resultatdialoger vi har med våra myndigheter. “

Svaret överlåts vidare till en av tjänstemännen. Som pekar på vikten av att i framtiden tydliggöra de uppenbara problem som finns i att myndigheter bedriver opinionsbildning. Journalisten ber om ett exempel på tidigare fall där en myndighet har sysslat med partipolitisk opinionsbildning. Ministern delegerar återigen svaret till en av tjänstemännen:

“– Ett av de exempel som också förvaltningskommittén tar upp i sitt första delbetänkande är ju Skatteverkets stora kampanj, den som gick på bio i samband med valet 2002, euhm, där man också tycker att själva utformningen av den kampanjen kanske var lite att, euhm, ta i för mycket, det blir för mycket opinionsbildning än att man ska upplysa om att folk ska betala skatt i tid. “

Reklamen han pratar om visar ett samhälle som förfallit. Med hål i asfalten och övervuxna fotbollsplaner. Ett samhälle utan en allmänning som investerar i sig själv. Ett övertramp som förvaltningskommittén har reagerat på. Och ett exempel på opinionsbildning som Odell vill se över för att det inte ska inträffa igen i framtiden.

Ett par månader senare skriver Svenska Dagbladet under följande rubrik ”Bluffreklam ska locka unga till försvaret”. I den engagerat formulerade ingressen summeras det påstådda övertramp av försvarets senaste reklam:

”I en stor, dyr, kampanj rekryterar Försvarsmakten soldater. Men filmerna som visar försvaret av Sverige är fejkade och inspelade i Sydafrika. Myndigheten kritiseras nu för att bedriva en lättsinnig och ansvarslös information i frågor som ytterst rör liv eller död.” (SvD)

Det blir tydligt i artikeln att det inte är information som förmedlas utav försvaret, utan en form av reklam av den typ som vill få oss att ändra uppfattning och värdering i förhållande till en fiktiv berättelse. Här uppstår alltså något magiskt. För liksom Loka som blandar in fiktion för att förklara sambandet mellan deras vatten i Bergslagen och frukter från kontinenten Afrika, har försvaret hittat på miljöer och sammanhang för att förklara förhållandet mellan försvarets uppgifter i världen i förhållande till våra potentiella åsikter om detsamma. Det står alltså klart att reklamen inte redogör för en verklig företeelse, utan hittar på en alternativ verklighet som vi i sin tur antas ha en åsikt om. Det är snurrigt men effektivt. Målet uppnås: värdet på Loka och försvaret ökar dramatiskt och vi förväntas ha en åsikt om påhittade händelser. Så här säger vidare marknadschefen vid Försvarsmaktens informationsstab till SvD.

– ”Vi har ingen ambition att skildra verkligheten till hundra procent. Det är inte så man producerar reklamfilm. Det viktiga är att tittaren får en känsla som överensstämmer med verkligheten.”

Marknadschefen har naturligtvis fullständigt förstått vad han håller på med, medan SvD trasslar in sig i reklamens väv. De lever i en besynnerlig i symbios med varandra: reklamen och dagspressen. Reklamintäkterna från den ene ger vidare spinneffekt hos den andra. Liksom Bill förstod den kvällen då han medvetet eller omedvetet levererade reklamens inre mekanik.
Följande uppstår nämligen: ju seriösare och sakligare dagspressen framstår, desto mer ökar värdet och spinneffekten på produkten. Reklammakarna skrattar åt avgrunden mellan den verkligheten de har skapat och sådan som den faktiskt är. Inte helt olikt vad publiken gjorde i London 1993. Genom att vidare hoppa över ett steg antar både Loka och Försvaret att vi redan är ombord. Vi tillåts ha en åsikt om en påhittad berättelse, i stället för kritik av en verklig tillvaro. Det är djupt provokativt och därmed skrattretande.

Vad är då den egentliga poängen hos stackars Bill och den till synes naiva reklamen? Det finns mycket att säga här, men en sak står klart: Det är inte någon slump att reklamens undanflyende men samtidigt allomfattande effekt på vår tillvaro framstår som så tragiskt allvarsam och därmed så otroligt rolig att skratta åt. När till exempel ett samhälle är beskaffat på så vis att de rikaste tjugo procenten har sjufaldigt mer än de fattigaste tjugo procenten, som i Storbritannien, ett av de ojämlikaste länderna i västvärlden, blir tillvaron extra ironisk. De djupnande klyftorna i Sverige med ungdomsarbetslöshet, osäkra anställningar, och ojämlika löner är lika tydliga i våra reklamer.

För när publiken är varse om avgrunden mellan hur reklamen får saker och ting att framstå och hur det faktiskt står till, antas vi bara ha en åsikt men ingen handling. Det intressanta här är att detta bottnar i vårt samhälles djupaste apati. För försvarets reklammakare är naturligtvis varse om de djupt problematiska i det de sysslar med. De utför det ändå, de är fast. Liksom åskådarna. På samma sätt som Bill Hicks är fast i sin ironi som reflekterande samhällskritik. Reklamens dubbelhäftande klibbighet runt våra sinnen kan därför liknas vid ett ironiskt utfall om samhällets tillstånd, där mängden skratt står i direkt förhållande till graden av allvar, och ju mer vi sprattlar desto djupare sjunker vi. Och samtidigt förväntas vi inte längre skapa våra egna berättelser om vad vi anser, utan vi är blir matade med berättelse om vad vi består av, vad vi tycker, och hur vi ska må.

Och det är här Bill Hicks upphör att vara rolig.

För när vi vrider oss i skratt åt det tragiska i att inte inse just det tragiska, skrattar vi i själva verket åt oss själva för att skapa distans åt något som vi dagligen utför. Och när man inte längre kan tänka på annat sätt, blir ironin samtidigt en befrielse och en bekräftelse på tillvarons fängelse. Den känsla som reklamen appellerar till bygger just exakt på den känslan av samhällets klyftor som vi alla går omkring med. Känslan av att bara ha en åsikt i en tillvaro som inte går att förändra. Det är denna känsla reklamen ska vädja till: den ska överensstämma med verkligheten, men inte riktigt fullt ut. För i samma stund som den blir saklig, eller om vi blir allvarliga, uppstår komik. I samma stund som du tar reklamen för vad den faktiskt är, ökar dess värde.

Reklamens triumf ligger i hur den framtvingar en konsumtion av dess produkter trots att vi redan genomskådat dem; samtidigt som komik uppstår då vår enda kvarvarande tankekraft reduceras till ett inbillat genomskådande av reklamens berättelse om sina egna produkter.

©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
_______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, reklam, bill hicks, krämare, exotism, occident, rasism, försvarsmakten, mats odell, kristdemokraterna, alliansen, val 2010, afrika, adenviken

Det är inte första gången Expressen kämpar mot vad tidningen anser vara urartad konst, ett begrepp som skapades av Hitler under det tidigare 1900-talet när modernism och diverse andra ismer segrade över den meningslösa konst som salongerna runtom i Europa visade upp som normbildande estetik och propagerade för, ihärdigt, eftersom den gav legitimitet åt det framväxande medelklassamhälle som var lätt att kontrollera och som villigt lät sig kommenderas till att gå i marschtakt. Expressens Natalia Kazmierska är en av nutidens svenska kämpar för den meningslösa konst som Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Ternström går i bräschen för i den Expressenartikel (2009-04-07) Leif Holmstrand kommenterar i Aftonbladet (2009-04-16). Holmstrand ser Ternströms dressyruppvisning som ”en vision där kulturen skall vara en charmig golden retriever – - – som gör oss trygga och nöjda”. Generellt sett är det lätt konstatera att Expressens kultursida fortsätter i samma anda som när Per Svensson var dess chef – efter omplaceringen till posten som kommissarie på Sydsvenskans kultursida fanns det hos många förhoppningar om Expressenbättring, men icke.

Ternström talar om hån, att vi lever i ”En tid av hån”. Inte vet jag i vilka miljöer Ternström rör sig, de finns förmodligen i kulturministerns närhet, men några kvarter därifrån kan den konst av skilda slag som visas, publiceras osv inte beskyllas för att vara hånfull; konstnärerna, antingen de skriver, musicerar eller ägnar sig åt bildkonst eller performance eller teater, sysslar inte med att håna varken det ena eller det andra. Ibland önskar man att de vansinnigaste vansinnigheterna inom de politiska och kulturella etablissemangen faktiskt och obarmhärtigt utsattes för skoningslöst hån, spott och spe. En ny Karl Gerhard vore på sin plats, som kunde beskriva nutidens ”doft ifrån den fina världen”. Snarare är dagens konstnärer alldeles för snälla och anpassade, men ibland hettar det till och konsten visar sig fortfarande vara beredd att skära runt med skalpellen i samhällets orättvisor och tillkortakommanden. Man kan fråga sig: vad beror det på att det saknas en organiserad och ihållande och effektiv och sarkastisk kritik mot de institutionella bidragsgivarna? Kanske av rädsla för att bockas av som subversiva och därmed gå lottlösa när pengar fördelas. Holmstrand skriver: ”Ständigt möts kulturarbetare av uppmaningen att göra något ‘konstruktivt’ som får folk att ’må bra’. Gärna då i glada projekt som skall slå broar mellan den egna verksamheten och andra intressen. Kulturen hindras att vara viktig i egen rätt, den måste kunna skrivas in i sammanhang som trivsel på arbetsplatsen, eller rekreation. Det skall vara mer mys, mindre kritik.”

Är det 1960- och 1970-talens ”GladKonst” Ternström vill ha tillbaks, som (för att citera Ternström…) när ”flickorna” på Dramatens elevskola ”darrade av rädsla” inför Ingmar Bergman? Niga ni så bocka vi. Små grodorna. Eller längtar Ternström efter en förljugen konst á la Carl Larsson, där konstnärens helvetesskildringar av familj och tomtebolycka tack vare skicklig indoktrinering och marknadsföring under etthundra år uppfattats och än idag uppfattas som eftersträvansvärd idyll? Idyll! Ett Folkhem där solen alltid skiner och barnen leker kurragömma. Det är i så fall en kulturpolitik och kultursyn värdig det liberala etablissemang som styr kulturlivet från välbetalda sittningar på taburetter och redaktioner. Carl Larsson, denne från det sanna proletariatet sprungne ros, målade och tecknade sig fri från det borgerliga livets helvete. Äran, pengarna och berömmelsen man som konfetti dränkte honom med besvarade han genom att med satanisk skarpblick skildra det borgerliga falsifikatet. På målningen Midvinterblot ser vi honom bjuda ut sig själv som offer för pöbelns hyllningar, målarkungen, de tecknade linjernas mästare, lika naken och vacker och stolt som drängen i Sundborn. Där finns den förtvivlan och det förakt Ternström vill befria konsten ifrån och som i hennes underliga värld betraktas som ”hån”. Det handlar om förtvivlan, Ternström, det handlar om sorg och vilja och mod, det handlar inte om hån.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 2009.

+ + +

Efterskrift
Det är som Bo Cavefors skriver i sin artikel här ovan inte första gången som Expressen går i bräschen för en uppsträckning av landets konstnärer och kulturutövare. De gör detta med jämna mellanrum och inte helt sällan med uppbackning av medieimperiet Axess. Det tycks ligga i den borgerliga reaktionen att förfasas över all kultur som inte går att härleda till det idealtillstånd som rådde under 1800-talets allra mest ljumma figurativa estetik. I kulturdebatten har en ändlös radda av artiklar skrivits där den samtida estetiken har desavouerats av kännare som än idag tycks reagera med ryggradskänslan så fort ett konstnärligt uttryck inte bara avbildar den ideala skönheten.

Bo Cavefors nämner i sin text hur ett borgerligt etablissemang med lätthet hänfaller till att reagera med att döma ut den konst som de inte kan inordna i sina snäva ramars estetik som urartad. Begreppet härleds som sagt till 1930-talets tyska ”konstdebatt” där den officiella kultursynen var allt annat än radikal. Bland annat anordnades utställningar med den reaktionära statens goda minne där just urartad konst (Entartete Kunst) visades upp som varnande exempel på hur det otyska och det osunda sinnet tog sig uttryck genom estetiken. I en artikel från förra våren (2008-03-11) så uttrycks det i Expressen just åsikten om den urartade konsten då recensenten närmar sig Elgaland-Vargalands konstprojekt på konstmässan i Sollentuna. Jag har själv berört detta och den borgerligt reaktionära etablissemangets konstsyn i artikeln Svart ljus … Tänd mörkret – en kampskrift mot den reaktionära kultursynen 2008. Artikeln finns även publicerad i Dissident nummer 3 som går att beställa av Batkogruppen här.

Det goda i att allianspolitikern Solveig Ternström gör detta utspel är att den unkna doften från kuldep (kulturdepartementet) kan få vädras fram trots att den numera döljs under finansdepartementets monetära dofter (trots att underlaget för parfymen inte ter sig lika imponerande längre). För det är sannerligen på tiden att de kulturfientliga allianspolitikerna och deras apologeter får stå till svars för den konstsyn som de bär på och som de delar med inte en så liten skara av politiska huliganer på högerkanten. Debatterna som har varit i frågor likt denna har en tendens till att stanna på kultursidornas exklusiva arenor men vi skulle vara förtjänta av att debatten togs ut från dessa slutna arenor till samhällets mer (eller mindre) öppna dito.

Kanske vore det också på sin plats att tvinga in oppositionen i denna skärmytsling? För var finns det radikala i vänsterblockets konstsyn idag när borgerligheten dikterar politiken? Knappast hos företrädarna för de tre oppositionspartierna i alla fall.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.

+ + +

Bo Cavefors text återges här med författarens tillstånd och kan läsas i original i tidskriften Cavefors Position Nr 3 Nya Svarta Fanor: Expressen, Ternström och den urartade konsten.
______________________________

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, borgerligheten, solveig ternström, alliansen, kultursyn, axess, expressen, reaktion, reaktionär, entartete kunst, urartad, bo cavefors, konflikt

[1:e februari]

Mediaflödet är starkt och oförutsägbart. Oftast krävs den en stor ansträngning att få upp något till ytan så att omgivningen lägger märke. Men för att någonting skall försvinna så räcker det med att vi släpper taget. En enkel muskelrörelse är det enda som behövs. Innan vi ens hinner reagera har objektet förts iväg i den strida mediaströmmen och efter ett kort tag har vi gömt bort att det ens existerade.

Regeringens hantering av den beställda rapporten: Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö, är ett bra exempel på detta. Rapporten överlämnades offentligt och media var närvarande för att skildra denna händelse. Detta var bara den första av flera beställda rapporter om politisk extremism och radikalism. Försvarshögskolan fick i uppdrag av Integrations och jämställdhetsdepartementet att göra en kunskapsöversikt under 2008.

Men denna rapport som regeringen uppenbarligen ville visa upp för medborgarna blev snabbt en belastning. Rapporten och de som utfört den fick omedelbart massiv kritik, framför allt från andra akademiker.  Kritiken riktade främst in sig på två saker: dels hade man inte använt sig av primärkällor utan förlitat sig på vad de intervjuade hade hört om andra, sedan hade man förstört sitt egna källmaterial vilket gör att andra forskare inte kan kontrollera att man använt materialet korrekt. Ett talande omdöme kom från Leif Stenberg på Lunds Universitet: ”Den skulle inte få godkänt ens som en B-uppsats.”

I den kritik som uppstod var det främst två personer som försvarade rapporten. Nyamko Sabuni beklagade att källmaterialet förstörs, fast tillade sedan: ”Men kvinnor och barn på Rosengård blir förtryckta, Det är olyckligt om den vetenskapliga diskussionen överskuggar det budskapet.” Lars Nicander, utredningschef på Försvarshögskolan menade att transparens när det gäller källmaterial inte kan appliceras på den rapport som överlämnades till regeringen: ”Rapporten är gjord med forskningsmetodik men vi har inga redovisningskrav mot forskarsamhället. Vi har inga skyldigheter att redovisa källor till andra än vår uppdragsgivare, regeringen. [...] Jag ser det här som ett utfall av akademisk avundsjuka.”

Med detta pliktskyldiga och papperstunna försvar av rapporten valde man uppenbarligen att släppa rapporten och hoppas på att den flöt iväg. Redan någon dag senare så hade media glömt bort att den existerade. Sydsvenskans hemsida hade som förstanyhet under söndagskvällen att Malmö Redhawks juniorlag vann med 4-1 mot Sundsvall.

[...]

Så fungerar mediaflödet. Det är ett obarmhärtigt och omänskligt flöde som främst är ämnat att med nya snabba nyheter hålla vår uppmärksamhet tillräckligt länge så att tidningarna kan attrahera annonsörer. Medias demokratiska uppgift är sedan länge borta. Ibland kan den uppstå för ett kort tag, men bara under förutsättningen att det då är det som kan attrahera flest läsare och därmed göra annonsörerna glada.

[...]

Men vad finns det att säga om Försvarshögskolans rapport? Rapporten är nu bortglömd av de flesta. Givet den starka kritiken så lär den inte vara användbar längre för regeringen. Om de drar upp rapporten igen, så kommer kritiken återupptas. Allt detta stämmer, men det finns ändå ett par viktiga punkter att ta upp.

Det måste påpekas att Nyamko Sabunis och Lars Nicanders försvar av rapporten är svaga. Den vetenskapliga diskussionen måste stå över budskapet. Alltid. Sedan så går det inte att godkänna förstörelsen av källmaterialet och samtidigt påstå att rapporten gjorts med forskningsmetodik. Att ha öppna källor är en så pass grundläggande del av forskningsmetodiken att en rapport inte kan anses ha följt forskningsmetodik om källorna undanhålls. Sedan så har man ett vidare redovisningskrav än bara till regeringen som beställde rapporten. Rapporten överlämnades offentligt på en presskonferens till en minister, Försvarshögskolans logotyp användes på rapporten, och rapporten skrevs av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos i egenskap av forskare. Med det så ställde man sig i den offentliga sfären, och får därmed utstå dess granskning. Den kritik som de fick utstå handlade inte om avundsjuka. Vilken annan utredningschef på en högskola eller universitet hade skämts om någon forskare på deras enhet släppt ifrån sig en så pass undermålig rapport.

Fast trots att denna direkta kritik är rättfärdigad måste vi ta ett steg tillbaka, för rapporten ställer i sig själv några viktiga principiella frågor som vi skulle må bra av att diskutera.

För det första är rapporten en politisering av den svenska offentliga forskningen. Inte primärt när det gäller de slutsatser som dras, utan i vilka det var som fick i uppdrag att göra forskningen. Regeringen ville ha en ”en kunskapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering.” (Rapporten: s.3) Efter inledande studier så avsnävades området något: ”Förändringen innebar, dels att Malmö skulle utgöra ett pilotprojekt och att arbetet skulle handla om att göra en fältstudie över situationen där, dels att erfarenheter från andra europeiska länder, främst Danmark och Nederländerna skulle beaktas.” (Rapporten: s.3)

Givet detta uppdrag är det anmärkningsvärt att Försvarshögskolan fick i uppdrag att göra rapporten. Radikalism och extremism som ett hot mot demokratin är ett socialt och politiskt problem, inte ett militärt problem. Att regeringen valde en forskare med hög medial profil angående internationell terrorism, visar på att regeringen aktivt letade efter ett svar de ville höra. Hade man varit genuint intresserad av en kunskapsöversikt hade man haft tillgång till forskare på Malmö Högskola och Lunds Universitet som bland annat specialiserat sig på statsvetenskap, sociologi, islamologi, socialt arbete, samt immigration och etniska relationer. En heterogen grupp av discipliner som överlappar det komplexa och mångfacetterade område som politisk extremism utgör.

Det är talande att Nyamko Sabuni försökte försvara rapporten med att diskussionen om metodik inte fick överskugga slutsatserna som givits av Ranstorp och Dos Santos. Detta är djupt tragiskt, för problemområdet är viktigt, och genom en politisering av tillsättningen i att uppenbart leta efter forskare som skulle säga det som de ville höra, har regeringen försuttit en viktig chans att på ett konsekvent sätt belysa politisk radikalisering i Sverige.

För det andra så visar flera av de uppmärksammade påståendena i rapporten att varken forskarna eller regeringen har grundläggande kunskaper i hur samhällen fungerar. Sabuni gjorde en stor poäng av att det skall finnas radikala muslimer som agerar som åsiktskontrollanter och utövar socialt tvång mot andra boende i Rosengård. (Rapporten: s.15) Jag håller med Sabuni att detta är extremt allvarligt, om det visar sig att vad de intervjuade personerna har hört stämmer. Detta måste stävjas. Men med det sagt, är det talande att varken regeringen eller forskarna talar om att det skulle finnas en ovanligt hög grad av socialt tvång i Rosengård, istället talar de som om att det sociala tvånget kan jämföras med ett övrigt Sverige som är fritt från denna typ av tvång.

Detta stämmer självklart inte. Varje samhälle har någon grad av socialt tvång. En av de absolut viktigaste aspekterna med det mångkulturella samhället är just att man försöker minska det sociala tvånget så att olika grupper kan leva sida vid sida. Problemet med regeringen är att de på flera viktiga frågor under sin mandatperiod ställt sig mot det mångkulturella samhället. Det sociala tvånget behöver inte heller bara drar längs religiösa eller etniska gränser, det finns även ett klassmässigt socialt tvång. Idag är det så självklart att människor som inte klär sig och pratar som den bildade medelklassen skall sanktioneras på olika sätt. För många typer av jobb är det ett outtalat men absolut krav att man assimilerar sig och klär sig klassmässigt. Gör man inte detta så utesluts man. Men eftersom regeringen inte vill se att denna typ av socialt tvång finns i Sverige, så blir de förvånade när en rapport visar på att det även finns i Rosengård, även om i en mer extrem form.

Denna blindhet blir parodisk när man lyfter fram att i Rosengård så försöker företrädare för radikala grupper att se till att: ”flickor och pojkar inte får leka tillsammans och cementera patriarkala strukturer.” (Rapporten: s.15) Självklart är denna segregering och underordning väldigt allvarlig. Men den råder i hela Sverige. I princip alla föräldrar som har haft flickor på dagis eller i skolan kan vittna om hur deras barn underordnats ett patriarkalt system där pojkar konsekvent fått utrymme på bekostnad av flickorna. Om man som förälder försöker att påpeka detta så möts man av ett stort motstånd från rektorer, lärare och andra föräldrar. Men detta patriarkala system gäller även pojkar, och även de utsätts för socialt tvång för att anpassa sig till hur andra tycker att de skall leva. Några våningar upp därifrån jag sitter och skriver bor det en mamma som en dag gav efter för sin sons tjat om att få ha en klänning på dagis. Den lilla sonen fick ett sådant bemötande att han aldrig velat ha på sig en klänning igen. Det sociala tvånget finns mitt bland oss.

För det tredje är det oklart varför man i rapporten valde att utföra en fältstudie just om Rosengård. Varför inte något av alla våra andra bostadsområden i Sverige? För titeln på rapporten är missvisande: rapporten handlar inte om Malmö, den handlar om vissa specifika områden i Malmö där nästan all fokus ligger på Rosengård. På samma sätt handlar det bara om en radikalism: om den islamistiska, inte om den högerextrema eller nationalistiska, inte om den vänsterextremistiska. Här ligger det förrädiska i rapporten: titeln ger sken av att man från en generell ståndpunkt letat efter hot mot demokrati och värdegrund med Malmö som fältstudie. Men om man tittar närmare så har de bara letat efter Islamistisk radikalism i Rosengård. Denna skevhet i rapporten ger då intrycket av att Islamisk radikalism skulle vara det stora hotet mot demokrati och värdegrund i Malmö.

Det är mycket möjligt att det är så det förhåller sig. Men det är inte en slutsats man kan dra av rapporten, för de har bara undersökt en typ av radikalism i ett specifikt bostadsområde. Och denna specifika radikalism kontrasteras mot demokrati och värdegrund – två begrepp som aldrig definieras i rapporten. På grund av att dessa två primära begrepp aldrig definieras så blir det fullkomligt omöjligt att säga på vilka specifika sätt som den islamistiska radikalismen skulle vara ett hot. Det som Ranstorp och Dos Santos har gjort är att de på ett effektivt sätt har målat upp en suggesterande hotbild. Men denna hotbild är beroende på att de gjort ett selektivt urval som bara kan producera en typ av hot, samtidigt som man inte förklarar vad det systematiska hotet består i.

För det fjärde så är de 26 åtgärderna som förslås i rapporten väldigt vaga samtidigt som de inte diskuteras. Istället verkar de föreslagna åtgärderna vara en sammanställd önskelista från de intervjuade personerna. Många av förslagen är vettiga, men samtidigt måste det finnas någon form av problematisering eller kontextualisering för att det skall finnas någon form av förhoppning till förbättring av den sociala situationen i Rosengård. Förslag nummer två lyder i sin helhet: ”Trångboddheten är ett stort problem och måste akut åtgärdas.” (Rapporten s.19)

Det är bland förslagen som man ser bristen av att ha valt Försvarshögskolan att utföra rapporten. Det finns en tyngdpunkt på förslag som handlar om polisverksamhet och underrättelsetjänst. Detta ligger i och för sig i linje med regeringens egna repressiva syn på frågor när det gäller integration och social utslagning. Men likväl så är denna tyngdpunkt i sig problematisk. Å den ena sidan vill man hävda att islamistisk radikalism är ett hot mot demokratin, men på väldigt få ställen försöker man diskutera hur man skall göra för att få in dessa människor i den demokratiska gemenskapen. Istället pratar man om bättre kommunikation mellan polisen och SÄPO, om utveckling av underrättelsetjänst, och om internationellt samarbete mot radikalisering.

Vissa förslag är väldigt vettiga, men regeringen kommer aldrig att kunna acceptera dessa ifall de appliceras konsekvent i Sverige istället för bara mot muslimer. Ett förslag lyder:

”Vissa friskolor med religiös prägel i Malmö sprider ett budskap som inte är förenligt med den värdegrund som omfattar mänskliga rättigheter och ett demokratiskt synsätt – det cementerar i stället patriarkala strukturer, spär på utanförskap och enklavisering etc. Dessa friskolor får dessutom statliga bidrag för sin verksamhet.”

De borgerliga partierna har sedan decennier argumenterat för friskolor. Det var under den förra borgerliga regeringen som religiösa friskolor tilläts. En av anledningarna till att man ville ha dessa skolor var just så att föräldrarna skulle kunna avskilja sina barn från resten av det allmänna skolväsendet. Man ansåg att föräldrarna var bättre lämpade än staten att bestämma hur deras barns skolgång skulle se ut. Att många religiösa friskolor strider mot det demokratiska synsättet och att de cementerar patriarkala strukturer är inte ett misstag. Det var det som var poängen med reformen: att tillåta dessa människor att ställa sig utanför.

Det som jag vänder mig mot är inte att religiösa friskolor skulle vara problematiska från en demokratisk synvinkel. Det jag vänder mig mot att de skulle vara problematiska först när muslimer väljer att sätta sina barn i en religiös friskola. För mig är detta ett principiellt problem, inte en fråga om vilken religion som skall tillåtas ha religiösa friskolor. För om vi i en demokrati tillåter religiösa friskolor måste alla religioner få ha sådana skolor. Förutsatt att de följer de ramar som satts upp. Ingenstans har jag sett indikationer på ett muslimska friskolor skulle vara bättre eller sämre än kristna eller judiska friskolor på att följa läroplanen. Men om regeringen är modig nog att omvärdera denna principiella skolpolitiska fråga så välkomnar jag det. Men det skulle antagligen innebära den sittande regeringens kollaps eftersom de är beroende av kristdemokraterna.

Andra förslag visar på den misstänksamhet som finns mot muslimer i vårt samhälle. Bland annat så föreslår Ranstorp och Dos Santos att kommunen måste vara varsam på vem som man anställer när det gäller personer som skall fungera som länk mellan det svenska samhället och den enskilde familjen: ”Personer kan söka sig till dessa tjänster av fel anledningar och deras värderingar skiljer sig från kommunens.” (Rapporten: s.20) Å ena sidan kan man hålla med om att det är viktigt att ha rätt människa på rätt plats. Men varför är denna misstänksamhet bara riktad mot muslimer som kan vara förklädda islamister? Skulle det inte vara lika viktigt att se till att främlingsfientliga människor inte får lov att sitta i en offentlig position där de kan komma i kontakt med invandrare: polismän, socialarbetare, lärare, dagisfröknar, bostadsförmedlare och så vidare? Och om nu anti-patriarkalism är en så pass viktig grundpelare i vårt svenska samhälle, så kanske vi borde se till så att domare som dömts för sex med prostituerade inte får ha kvar sina jobb?

[...]

Det räcker nu. Ibland måste orden få lov att ta slut tillfälligt. Bortom de snötäckta åkrarna håller lägenheterna i Rosengård att släckas ned medan vi väntar på en ny dag. Jag försöker redan stålsätta mig inför imorgon när jag skall ta min dotter genom ett snötäckt Lund på en cykel.

Och jag har redan lovat.

Om snön finns kvar på eftermiddagen skall hela familjen ta sig upp på pulkabacken utanför höghuset.

[2:e februari]

Min ursprungliga plan var att låta texten vila en dag och publicera den under nästföljande kväll. Men samtidigt som arbetsdagens produktion började så insåg jag att världen redan hade sprungit förbi min text. Mitt antagande att diskussionen om rapporten hade släppts var felaktigt. Istället för att försvinna så återuppstod diskussionen efter söndagens tystnad och delades upp i två separata spår: dels så publicerade Lars Nicander och Magnus Ranstorp en artikel där de polemiserar mot sina kritiker, dels så publicerade Roland Poirier Martinsson en artikel där han kritiserar SVT för att de lät Mohammed Omar uttala sig i ett inslag om CATS rapport.

Om jag tyckte att det fortfarande fanns mycket att säga om rapporten och radikalism i Sverige, så finns det ännu mer att säga nu. Men jag vet inte om det är värt det. Nicander och Ranstorp visar klart och tydligt i sin artikel på Newsmill att de inte är intresserade av att substantiellt diskutera sin rapport eller kritiken av den. Istället tar de på sig en missklädsam offerroll och anklagar uttryckligen sina kolleger i Lund och Malmö för att vara åsiktspoliser. Poirier Martinsson försöker i sin artikel avleda Omars mer generella kritik mot att bara titta på islamistisk radikalism genom att på ett intellektuellt ohederligt sätt anklaga honom för att vara antisemit.

Detta är inte att säga att kritikerna av rapporten har rätt i allt, eller att det inte finns reella problem som bör tas upp. Men det är att säga att en av grundförutsättningarna för demokrati är att det måste finnas en vilja till att lyssna och beakta motpartens argument. Vad jag ser finns det ingen sådan vilja. Om rapporten var ett försökt till att ställa relevanta frågor som bör diskuteras, så misslyckades man kapitalt. Givet den katastrofala nivån på rapporten, och oförmågan att svara på kritik, så tvivlar jag på att det någonsin fanns några intentioner att främja den demokratiska diskussionen. Istället var rapporten ett beställningsverk åt en minister vars parti senast idag lanserade ännu ett politiskt utspel mot det osvenska. I kölvattnet till allt detta flyter rasistiskt bråte upp bland artiklarnas kommentarer. En sörja som får de senaste veckornas farhågor om en begynnande antisemitism att blekna. Men denna gång kommer inte enskilda bloggare eller redaktörer att ställas till ansvar för vad andra antas ha sagt. För rasismen mot muslimer är accepterad i Sverige. Ytterst är det vad denna diskussion handlar om.

[...]

Snön låg kvar under dagen. Min dotter fick åka pulka för första gången i sitt liv. Den enda förhoppningen hon har ikväll är att snön skall vara kvar imorgon också.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, folkpartiet, alliansen, försvarshögskolan, media, demokrati, malmö, rosengård, islamism, magnus ranstorp, josefine dos santos, extremism, rasism, reaktionär, liberalism

Men nog är det talande för hur illa den borgerliga arbetsmarknadspolitiken slagit när finansminister Anders Borg sitter i SVT2 hos K-G Bergström och trevande försöker släta över det fatala, och hårt kritiserade, beslutet att fördyra arbetslöshetsförsäkringen. Det är uppenbart att detta beslut fått långtgående konsekvenser för dem som ’valde’ att lämna den trygghet som en väl fungerande a-kassa innebär.

Jag skriver ’valde’ eftersom att det måste ha varit ett beslut taget i beaktning med just Alliansens fördyrning av avgiften i åtanke. Det kan förstås ha varit ett utslag av vad-har-facket-någonsin-gjort-för-mig-tanken förstås, men att de kronor som blir kvar av lönen efter att levnadsomkostnaderna inte ansetts räcka till får nog ses som en högoddsare till varför någon de facto lämnat sitt fackförbund och a-kassan.

Så nu satt han där i statstelevisionens studio och beklagade att höjningen varit så stor. Med flera tusen varsel i månaden, en förutspådd arbetslöshet på 9 procent och en högst oviss ekonomisk framtid där krispaketen kritiseras av långt fler än den så kallade vänstern. Nog såg han, den gamle nyliberalen, rätt pressad ut av den snustorre Bergström. En regering av valpiga bruna ögon, ivriga bävrar, tomhylsor och majorer står nu inför något som har beskrivits som en situation som vi inte sett sedan trettiotalet.

* * *

Det pågår ett klasskrig i Sverige och det är ett krig där den aggressiva parten heter kapital. Mattias gjorde mig uppmärksam på att finansministern slätade över siffran om att 15 procent av de varslade på någon av de storvarslade arbetsplatserna nu stod utan arbetslöshetsförsäkring med att det ändå fanns grundnivån att förlita sig på. En grundnivå som motsvarar 320 kronor om dagen och att det skulle vara en summa framtagen i korrelation till vad en person ska kunna klara sig på. Att detta är en ersättning som det dras skatt på och som i runda slängar landar på 4500 kronor i månaden tycks finansministern inte bekymras av. Fyra tusen fem hundra. Det är pengar det. Det är ju till och med en liten förmögenhet. Om man bor i Zimbabwe.

Klasskriget slår hårt mot dem som genom en borgerlig jobbpolitik där arbetslinjen ligger fast tvingades ut i osäkerheten utan arbetslöshetsförsäkring är förstås ingenting nytt. Det är ytterligare en sten till bördan som den arbetande – och varslade alternativt sparkade – människan släpar uppför backen samtidigt som hon knuffar sin Sisyfossten till tonerna av det nya arbetarpartiets senaste slagdänga. För den som har lyckan att bli kvar på sin arbetsplats så väntar hårdare tag och besparingar som i sin tur kommer leda till ett hårdare tempo och i slutändan utbrända arbetare. Allt för att skydda de verkliga aggressorerna i denna Dance Macabre; aktieägare, styrelser och bankfolk.

En annan god vän hade en radikal motåtgärd som han förmedlade till mig för en tid sedan då det var bankernas svinerier som var förstasidesstoff i tabloiderna. Varför inte hålla dessa bankirer – ägare, direktörer, styrelseledamöter, mäklare och traders all alike – personligen ansvariga för den ekonomiska krigsföring som de låtit spilla över in i verkligheten? Idén är radikal av en enda anledning; i ett samhälle där vi numera inte utkräver ansvar av den som sitter högt upp i hierarkin så är frågan om ett personligt ansvar radikal. För oss här nere så är det personliga ansvaret högst påtagligt om vi begår ett misstag på vår arbetsplats. För någon som är anställd på till exempel skandalbankernas flaggskepp, Carnegie, så är ett nytt arbete bara ett telefonsamtal bort. Strax efter statens långt försenade, och därför moraliskt åtalbara, ingripande i investmentbankens leka-med-andras-pengar-affärsidé meddelade en privatarbetsförmedlare i någon av teves nyhetssändningar att de fått massor av påringningar av anställda i sagda bankvrak; Fuck all ya all, typ!

Klasskriget är en realitet men den bekämpade klassen tycks vara förlamad. Visst knyts nävarna i fickorna. Visst muttras det. Men samtidigt så står vi där med ringandet i öronen efter ytterligare en lavett utdelad av husbonden. Vart ska vi vända oss? Oppositionens löjeväckande samarbete där tabloidiseringen av politiken nu tvingat fram en verklig röd-grön-röra för första gången sedan Centern vänstrade med SAP på 1990-talet kan man ju glömma. Det enda positiva det har inneburit är ju att högerblaskorna kan damma av det gamla kommunistspöket igen, men till vilken nytta, förutom att vokabulären kanske kan ge liv till någon form av offentligt samtal, har jag ingen aning om. Facket då? Nja, jag vet inte det jag. Min egen situation har genomgått ett antal svängningar den senaste månaden – jag har känt mig som en halvdan deltagare i någon Idolfinal där budskapet varit att jag ena dagen sitter säkert för att senare samma dag hänga löst. Just nu verkar det ordna sig för stunden men, vafan, förändringar är inget som måste ske över en natt. På fredag går min arbetsgivare till förhandling med Handels och vad som sker därefter kan bara den som är insatt sia om. Alltså står jag ovetande ytterligare en tid.

* * *

När K-G lämnar finansministern med en fråga om Borg har läst Jens Lapidus triviala om än underhållande böcker om den undre världens Stockholm, och finansministern svarar att han läst båda två och finner dem underhållande även han, så sitter jag tyst kvar. Förstrött försöker jag koncentrera mig på en riktigt ointressant intervju med stjärnskottet Lapidus där det enda som får mig att reagera är att en diskussion om språket i hans böcker gör att skurktugg och så kallad Rinkebysvenska glider samman till att betyda representera samma sak. Ytterst talande för en samtid där människovärdet inte längre mäts i solidaritet. På något sätt tror jag inte att jag just genomlevt detta och när K-G:s panel dyker upp så sträcker jag mig efter fjärrkontrollen. Dels så orkar jag inte med mer av poänglöst tyckande i teve, men jag orkar inte heller med att sedan se dessa två ledarskribenter från en påstått höger-vänster-tabloid-polariserad skala gnägga recenserande över den korta stund som finansministern förärade tevepubliken.

Jag stänger av.

Med blicken fäst på en svart teveskärm räknar jag dagarna fram till jul – det är två veckor kvar nu tills butiken skickar hem mig för en ledighet som löper längre än en dag i taget. Räntesänkningen tycks ha fått igång julhandeln och trots att det borde vara en god nyhet för någon som tjänar ihop till hyra och räkningar genom att sälja någon annans saker så är det med en kluven känsla som jag numera går till jobbet. Dels har vi min egen ovissa arbetssituation men det är också tanken på de över tusen personerna som fått sina varsel inom den koncern jag bara utgör en liten del av dem som nöter golven i butikerna. Vad är det för jul för dem att vänta, och för alla det tusentals som fått sina varsel inom industrin och så vidare?

I morgon har jag en schemalagd fridag. Sedan kör jag i en vecka till innan jag har en ledig dag igen. Förhoppningsvis så kan jag hålla på så ett tag till men med ett klasskrig som utkämpas tjugofyra timmar om dygnet där jag inte ens kan värja mig från slagen så är det väl bara att härda ut som gäller. Men hur länge orkar man då göra det?

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, finanskrisen, kris, varsel, klasskrig, borgerligheten, alliansen, a-kassan, bankkrisen, carnegie, anders borg

Ett citat som har förföljt mig en lång tid kommer från Sebastian Haffners bok Den Tyska Revolutionen (Nya Doxa, 1979). I sin översikt över den tyska revolutionen efter det första världskriget, försöker Haffner med en liknelse att beskriva schismen mellan kommunister och socialdemokrater. Liknelsen han använder är det hat som sägs finnas mellan vargar och hundar. Efter denna beskrivning av de öppna såren från socialdemokratins förräderi mot sig själv, skriver Haffner sedan i en parentes:

En hund är som bekant en tidigare varg, som människan tämjt för sina syften. Socialdemokratin är ett före detta arbetarparti, som kapitalismen tämjt för sina syften. (Haffner:193)

Det skall kommas ihåg att denna historiebok ursprungligen publicerades 1969, en tid som nu ter sig som avlägsen för oss. Det var ett starkt polariserat samhällsklimat i efterdyningarna av andra världskriget och i skuggan av de två supermakternas kamp om makt. Den bitterhet mot socialdemokratin som flödar från citatet är idag inte lika gångbar. Men, jag skulle dock vilja säga att vi ändå inte bör slänga citatet åt sidan. Även om det är bittert på gränsen till det outhärdliga. För vad som beskrivs är något som fortfarande är relevant för oss: socialdemokratins misslyckande.

Jag är uppväxt i vad som primärt har varit en socialdemokratisk familj. Även om den sammanlagda spännvidden har varit mycket bredare än så, har den dominerande politiska självbilden varit socialdemokratisk. Jag vet att delar av min släkt i Österrike var aktiva socialdemokrater som fängslades och hade arbetsförbud under 1930-talet. Jag har själv sett utbetalningsböckerna för fackföreningarnas arbetslöshetsersättning från den tiden. För mig har socialdemokratin alltid varit löftet om en mer socialt jämlik och rättvis värld genom demokratiska medel.

Socialdemokratin har varit en otroligt viktig politisk kraft i vårt samtida Europa. Vi kan inte undgå faktumet att utav de 20 svenska riksdagsvalen sedan andra världskriget har socialdemokratin bildat regering efter 16 av dessa val. Det finns inget svenskt parti som har gjort ett så pass stort avtryck i våra liv som SAP.

Men trots detta kan jag inte se att jag någonsin kommer att rösta på SAP igen.

Att vara socialdemokrat är att leva med ett omöjligt val. Antingen förråder man sina ideal och går med partiet så som det har fungerat sedan början av 1900-talet. Eller så förråder man sitt parti och går med sina socialdemokratiska ideal.

Mitt egna fall från de socialdemokratiska leden kom redan vid Göran Perssons första riksdagsval som statsminister 1996. Men vad jag då inte förstod, var att det förräderi mot de socialdemokratiska idealen i som Göran Persson tog som så självklart, inte var ett utslag av att Göran Persson var person utan ett systematiskt drag hos den svenska socialdemokratin.

I sin bok om den svenska samlingsregeringen under andra världskriget, Per Albin och kriget (Tiden, 1984), försöker Alf W Johansson i ett av de inledande kapitlena att beskriva Per Albin Hansson politiska psykologi. Fram träder en bild av ett politiskt förhållningssätt som sträcker sig fram till våra dagar och Göran Perssons avslutande av 12 års regeringsinnehav,

Per Albin var aldrig mer radikal än som krävdes för att han skulle kunna hävda sin ställning i partiet; men han var heller inte mer konservativ än vad som krävdes för att samverkan skulle kunna uppnås. Han var från början en konsensuspolitiker, en förvaltare av makt och skapare av beslut; en politiker som alltid på ett naturligt och otvunget sätt tenderade att söka sig mot de nivåer där åsiktsgemenskapen var som bredast. (Johansson:30)

Det är genom att titta bakåt som vi förstår vår frustration med SAP. Från att ha varit ett parti med idéer så sattes med Per Albin Hansson istället fokus på konsensus. Det som behövdes sägas för att uppnå konsensus var det som skulle sägas. I grunden verkar detta bottna sig i en uppfattning om historiens nödvändighet. Johansson skriver:

I botten på denna åskådning låg föreställningen om att industrisamhället mer eller mindre deterministiskt utvecklades i socialistisk riktning. Politikens uppgift var att tillse att denna utveckling kunde ske utan störningar. (Johansson:30)

Idén om en förutbestämd utveckling är lockande för varje politiker, även så för socialdemokraterna. Om den historiska utvecklingen är bunden av sin egen logik och sitt egna bestämda resultat, blir det viktiga inte att föra fram idéer och försöka förändra, utan istället att se till att behålla makten under utvecklingens gång. Detta leder till att makten blir ett mål i sin, var något som var explicit i Per Albin Hanssons politik:

Det som utmärker hans profil som politiker är den starka inriktningen på makten. Redan i hans tidiga uttalanden framträder detta klart. Men vad som skilde honom från hans radikala vedersakare inom partiet var att han aldrig var fixerad vid själva ”maktövertagandet”, utan såg längre. Det gällde, sa han på en konferens 1906, inte endast att erövra makten, det gällde framför allt att ha förmågan att behålla vad man tagit. (Johansson:32)

Med en prioritering av att behålla makten framstår det plötsligt som logiskt att förråda de egna idéerna. Möjligtvis kan det vara ett kortsiktigt bakslag, men eftersom historien ändå kommer att ha sin gång, är det ändå viktigare att behålla makten för att kunna säkerställa utvecklingen. För Per Albin Hansson innebar detta att han själv gärna skulle ha sett en permanentering av den samlingsregering som styrde under den andra hälften av 1940-talet:

Hans slutliga lösning på ”radikalismproblemet” var förslaget om en permanent samlingsregering. I en sådan regering skulle radikalismen inom det egna partiet kapslas in, samtidigt som kommunisterna skulle isoleras. (Johansson:33)

Reellt sett skulle en permanent samlingsregering ha inneburit ett avvecklande av demokratin. Nu i efterhand när man klart kan betrakta den svenska socialdemokratins historia, är denna önskan helt logisk. Jag blev inte ens förvånad när jag läste om detta. Tvärtom så var det ett politiskt drag jag alltid förväntade mig att SAP under Göran Perssons ledning skulle försöka sig på. För om detta var Per Albin Hanssons politiska kärna, var Göran Persson den främste förvaltaren av denna partipolitiska tradition.

[...]

Begår jag inte ett fel nu? Är inte detta en lättvindlig historisk parallell där jag drar en rak linje mellan två punkter som jag själv lokaliserat. Hade jag inte fått ett helt annat resultat om jag valt två helt andra punkter ur SAP:s historia? Och även om jag skulle ha rätt i denna diagnos av den svenska socialdemokratins historia, säger detta inget om vad som nödvändigtvis komma skall.

Vi får inte glömma att socialdemokraterna led ett förnedrande valnederlag i valet 2006. Under en ekonomisk högkonjunktur med fallande arbetslöshet och goda offentliga finanser så lyckades man förlora regeringsmakten mot politiska motståndare som snart skulle visa sig inte vara regeringsdugliga. Valförlusten var en dom mot Göran Perssons år vid makten och hans förvaltande av Per Albin Hanssons identitetslösa maktcentrerade politik. Med en sådan hård dom mot sin egna förda politik så måste socialdemokratin ha rannsakat sig själv.

Tyvärr finns det inte mycket som pekar på att så skulle vara fallet.

Givet att socialdemokraterna styrde under tre mandatperioder i rad finns det oroväckande stort missnöje bland de egna väljarna om den förda politiken. Personligen har jag inte träffat på en socialdemokratisk väljare som varit nöjd med Göran Persson eller den politik som han fört. Däremot har jag träffat på ett antal borgerliga väljare som uttryck aktning och förnöjdhet över det som varit.

Efter valet 2006, där detta interna missnöje avspeglades i att regeringen Reinfeldt fick ta över den politiska makten, reagerade SAP som om ingenting hade hänt. När partiet möttes av ett missnöje över att det var brist på förnyelse inom partiet, att partiet förknippats med för många skandaler, att det gjorts en högervridning av politiken, då valde man en partiordförande som befunnit sig i politikens mitt flera decennier, som fått avgå efter en skandal, och som ämnar att hålla fast vid partiets högervridning.

Anledningen till detta tycks vara att Per Albin Hansson går som ett spöke i de socialdemokratiska korridorerna.

Vad de socialdemokratiska väljarna har är ett avideologiserat parti som accepterar världen så som den presenteras för dem. De vill inte förändra utan samtycka. I ett medialandskap med borgerlig hegemoni innebär detta att de accepterar den borgerliga beskrivningen av Sverige. Eftersom man pragmatiskt fokuserar på maktinnehav framför reella reformer lägger man sig nära den borgerliga politiken.

Ett exempel på detta är vad som hände när SAP skulle gå från den pliktskyldiga kritiken som oppositionsparti och lägga fram förslag på konkret politik när det gällde sjukskrivningar. Svenska Dagbladets rubrik sattes som ‘S vill skärpa kraven på sjuka‘. Ylva Johansson som leder det socialdemokratiska rådslag som arbetade fram det nya förslaget säger i artikeln:

Vi har nog haft ett synsätt på arbete att om man är sjuk eller har det för jobbigt så ska man inte behöva arbeta. Det har varit fel att jaga människor till sista blodsdroppen och det ska det vara även i fortsättningen, men vi måste också se varje person som en resurs som nästan alltid kan bidra med något. (SVD, 2008-09-08)

Detta är ett systematiskt accepterande av den människosyn som man tidigare kritiserat den borgerliga regeringen för. I ett försök att skydda sig mot kriticism mot denna positionering så tillägger Ylva Johansson:

Ja, i retoriken finns det likheter, men skillnaden är att alliansen i praktiken inför regler som kastar ut folk i kallt vatten. De tar bort alla insatser för att komma tillbaka. (SVD, 2008-09-08)

Även om SAP har pratat om att rannsaka sig själv efter valförlusten fortsätter allt som ingenting har hänt. I sin vägran att se den politiska arenan som ett utrymme för ideologiska konflikter försöker man att nå en bred konsensus genom att försöka tillfredställa alla parter. De bryr sig inte om att deras retorik och löften om ändringar tar ut varandra. Det viktiga är att folk tycker om dem. Det socialdemokratiska partiet har blivit så identitetslöst i sin strävan efter makten att det börjat anamma motståndarens beskrivning av dem själva. De accepterar bilden av socialdemokratin som en politisk kraft som skämt bort ett folk med bidrag som de inte är mogna för. Med det börjar SAP även att se sig själva som sin egen fiende.

I sin patologiska rädsla för konflikt och ovilja att riskera makten bygger man upp och förstärker det samhälle socialdemokratin en gång ville riva ned med demokratiska reformer. Partiet verkar mer än någonsin tidigare vara fyllt med människor som vill arbeta inom partiet, inte för att driva samhället mot en demokratisk socialistisk riktning, utan för att de vill förvalta makten. Det är i de två socialdemokratiska storstadsregionerna Göteborg och Malmö som det nya klassamhället håller på att byggas upp som starkast. Två gravplatser för det socialdemokratiska partiets övergivna väljare.

Om två år kommer vi att presenteras för ett nytt riksdagsval. SAP kommer att arbeta hårt, inte för att göra Sverige mer jämlikt ekonomiskt och socialt, utan för att återfå makten som de åtrår. De socialdemokratiska väljarna kommer att ställas inför faktumet att det inte finns något alternativ än den högervridning de är missnöjda med, allt annat skulle innebära att Reinfeldt får ytterligare en mandatperiod.

Men det är här de socialdemokratiska väljarna måste ta sitt moraliska ansvar. SAP förtjänar inte sina väljares stöd. Man måste hellre låta de borgerliga vinna på grund av den politiken de vill föra, än att låta socialdemokratin fortsätta sitt förräderi mot sina egna. För vår egen skull. Vi måste låta SAP dö eftersom de vägrar att uppfylla de löften de säger sig stå för. Om vi fortsätter att rösta fram ett parti som vägrar att ändra det samhälle vi lever i, under förhoppningen om att historien kommer att utveckla sig själv, så är det vi som har beviljat detta. Då är det vårt ansvar.

Jag hyser inget hopp om att någonsin rösta på socialdemokraterna igen.

+ + +

Källor:
Haffner, Sebastian, 1979: Den Tyska Revolutionen 1918/19; Nya Doxa.
Johansson, Alf W, 1984: Per Albin och kriget; Tiden.
Svenska Dagbladet, 2008-09-08 ‘S vill skärpa kraven på sjuka’.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, klassförräderi, realpolitik, konsensus, per albin hansson, sap, klassamhälle, arbetarparti, alliansen, göran persson, reaktion, socialism, ylva johansson, konflikt, makt, val 2010, partiet, jämlikhet, reformism, revolution.

Det är en vacker morgon. Solen skiner mellan molnen och staden håller på att vakna till liv. Jag känner ett behov av att omdirigera min uppmärksamhet. Jag vill hänge mig åt det lustfyllda. Sätta mig ned och läsa poesi, leka med min dotter, sitta stilla och hålla min fru i handen.

Prince Busters sång hörs ur högtalarna i vardagsrummet. Vår dotter ligger och drar sig i sängen. Om en timme skall vi cykla ned till BVC för en hörselkontroll.

Jämsides med detta ljusa vardagsliv har migrationsminister Tobias Billström fått en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter (se även SVD 1 & 2). I artikeln förs ett antal punkter fram som är resultatet av en moderat vilja att reformera migrations- och integrationspolitiken:

i) Det finns en generell kravlöshet som accepterar att arbetsföra människor under lång tid lever på bidrag istället för att ta ansvar för sin försörjning.

ii) Rättigheter och skyldigheter går inte i takt i Sverige. Vi måste se till att invandrare försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället.

iii) Det finns ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet och många arbetsplatser lider av internationell syrebrist.

Dessa problembilder leder sedan Billström till ett antal förslag på lösningar:

a) Det finns ingen rättighet att vara arbetslös i en speciell del av Sverige. Därför skall arbetslinjen prioritera redan i asylmottagandet.

b) Vi behöver tydliggöra de kvar vi ställer på människor som vill bo här. Acceptera och bli accepterad är en rimlig princip.

c) Den enklare tjänstesektorn måste tillåtas växa sig stark. Tjänsterna måste bli vita och kombinationen av bidrag och svarta inkomster förhindras.

Ytterst sett är detta ett misstänkliggörande av invandrare i Sverige. Billström anammar till fullo den rasistiska bilden av hur Sverige ser ut idag, och konfirmerar detta genom att säga att han är självkritisk mot den politik som förts. Så som all populistisk politik tar man förvrängda och förenklade problembilder och försöker lösa dem med ytliga reformer.

Att det skulle finnas en generell kravlöshet som accepterar att människor lever på bidrag återstår att belägga. Att det skulle finnas en stor sektor av befolkningen som arbetsvägrar och låter skattebetalarna försörja dem är fortfarande en skuggfigur som aldrig materialiserat sig. Att det finns ett generellt socialt skyddsnät där medborgarna får en inkomst tryggad vid arbetslöshet eller sjukdom är inte kravlöshet. I sin nya skrud som arbetarparti kan moderaterna inte heller påstå detta, istället påskiner man att det finns ett Odefinierat fusk av oidentifierade människor. Men i ett försök att hitta syndabockar glömmer man bort att berätta att sedan länge det finns ett arbetskrav i våra offentliga försäkringar.

Att invandrare skulle vara snabba att använda sig av rättigheter och sena på att acceptera skyldigheter är inte heller något som konkretiseras. Billström härleder detta från en generell tanke om människans natur, sedan fortsätter han att säga att om Sverige inte blir bättre på att se till att invandrare arbetar och respekterar grundläggande regler i samhället, så kommer det att skapas grogrund för konflikter. Så misstänkliggörs någon utan att någonting bevisas.

Att det skulle finnas ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet är också en generalisering. Det är också intressant att detta är den punkt där Billström väljer att inte peka finger. Istället för att prata i termer av diskriminering pratar moderaterna om överdrivna krav på svenskhet i ett land som man tidigare sagt ställer individens rättigheter framför ››familj, klan, grupp och kultur.‹‹

Denna sörja av flyktiga problembilder vill vår migrationsminister sedan lösa med lika konturlösa reformer. Att säga att det inte finns någon rättighet att vara arbetslös i en speciell del av Sverige är att inte säga speciellt mycket. Mig veterligen har ingen någonsin påstått detta i relation till migrations- och integrationspolitiken.

Att säga att asylsökande ››ska bosätta sig där jobb och bostäder finns.‹‹ är att visa på att Billström överhuvudtaget inte är intresserad av att göra något konkret. Invandrarna kan i denna aspekt omöjligen göra rätt. I Sverige är det bostadsbrist där jobben finns, och arbetsbrist där bostäderna finns. Anledningen till att så många invandrare, liksom många svenskar, bosätter sig i de tre storstadsregionerna som alla lider av bostadsbrist är just på grund av att det är där jobben finns.

Misstänkliggörandet av invandrare syns återigen när Billström vill bättre förmedla svenska regler och värderingar genom att sätta upp ››Acceptera och bli accepterad!‹‹ som en princip för asylsökande. Återigen pekar vi fingret och säger att när de accepterar vårt samhälle så accepterar vi dem, detta samtidigt som vi inte kan peka på vad de inte har accepterat.

Lösningen på det som Billström ser som problemet: att invandrare kommer hit och inte vill göra rätt för dig; hade varit komisk om lösningen inte framförts på fullaste allvar i landets största morgontidning. Sverige skall satsa på den enklare tjänstesektorn. Detta med tillägget att man måste försvåra för de som lever på bidrag och jobbar svart. Dels pekar man återigen finger utan att jämföra eller konkretisera, sedan lanserar man en lösning som går stick i stäv med retoriken om att många asylsökande är välutbildade och att Sverige behöver arbetskraftsinvandring.

[...]

Det finns en friktion mellan den moraliska ton som hörs från debattartikeln och den man som gör uttryck för den. Billström blev ertappad med att i flera år konsekvent vägrat betalat tv-licensen och som istället för att stå för det och ta konsekvensen försökte påskina att det handlat om civil olydnad. När frågor som han inte ville svara på fortsatte att riktas mot honom, valde vår minister att överutnyttja sjukförsäkringssystemet och drog sig undan det offentliga ljuset med hänvisning till att han var för förkyld för att arbeta.

Eftersmaken av den moraliserande tonen blir beskare när vi betänker den föreslagna lösningen att expandera den enklare tjänstesektorn. Det är en lösning som signalerar ett övergivande av all långsiktighet och ambition när det gäller skapandet av arbeten inom Sverige. Istället för att fortsätta försöken att skapa kvalificerade arbeten och kombinera detta med insatser för att invandrare skall få dessa jobb när de är meriterade för dem, vill regeringen istället skapa en tjänstesektor som decennier av arbetarrörelse försökt att arbeta sig bort ifrån.

Kraven på att man skall göra rätt för sig ekar tomma med tanke på att den föreslagna expanderingen av den enklare tjänstesektorn redan är subventionerad till fördel för dem som inte vill betala för sig. En resursstark övre medelklass skall inte behöva göra rätt för sig, samtidigt så ges de rätten att peka finger på andra. I vissa fall är denna subventionering dubbel. Många borgerliga kommuner erbjuder numera vårdbidrag som inte behöver tas ut av föräldrarna, utan som kan användas för barnflickor som sedan subventioneras av den statliga skattereduktionen för hushållsnära tjänster.

Ingenting av detta borde förvåna mig: politiker gör vad som helst för att behålla makten. Socialdemokraterna gjorde det under Göran Perssons ledning, och Alliansen gör det nu under Reinfeldts ledning. De säger vad de tror behövs sägas. Det finns inga kärnväljare i jakten på bättre opinionssiffror. Nu så försöker regeringen öppet att profitera på dem som behöver till faktum hjälp för att kunna säkra sin egen politiska ställning. Samtidigt som regeringen säger sig vilja motverka de främlingsfientliga krafterna så försöker man locka dem till sig. När de göra detta trampar man på dem som man säger sig vilja värna om. Det gör regeringen till moraliska kräk. De är värda allt vårt förakt.

[...]

Det enda jag vill är att denna dagen skall lida mot sitt slut. Jag skäms för att denna politiska fars får fortgå. Jag vill sätta mig ned i min fåtölj och spela Final Fantasy Tactics. Låta världen sjunka undan för ett tag. Jag vill ta en sista snus för dagen medan nattens mörker omfamnar världen utanför.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
_______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, tobias billström, populism, sverigedemokraterna, segregation, rasism, utanförskap, reaktionär, främlingsfientlighet, sd, moderaterna, tobias billström, kräksjukan, alliansen, liberalism, högerpolitik

Även om FRA-lagen är ett omfattande förslag så skulle den rent konkret påverka folks vardagsliv i en ganska liten utsträckning. Mycket mindre än uppluckrandet av arbetstryggheten som sker parallellt. Mycket mindre än den stagflation som närmar sig med hög arbetslöshet, hög ränta och hög inflation. Detta visar på att väljarna är intresserade av principiella debatter. Det är lovande.

Det finns ett gap mellan medborgarna och politikerna. Till viss del beror det på professionaliseringen av politiken i kombination med att det demokratiska spelutrymmet har minskat i takt med att den strikta ekonomiska liberalismen har krympt manöverutrymmet. Vi ser att politikerna inte längre är intresserade av principiella diskussioner, utan istället försöker de att parera undersökningar med tomma utspel. Den nuvarande och den förre statsministern har båda demonstrerat att det inte finns någon ståndpunkt som inte kan överges för möjligheten att få bättre resultat i nästa väljarundersökning.

Ytterst handlar det om ett förakt mot väljarna, där man istället för att argumentera för sin sak och därmed riskerar att förlora sympati, ser väljarkåren som statisk och där budskapen måste anpassas så att man kan säkra makten nästa mandatperiod. Resultatet blir en extrem fixering vid ytan, där vad som helst kan beskrivas om hur som helst, allt för maktens skull.

Ett exempel på detta fanns att hitta i söndagens Sydsvenskan (se också DN1 & DN2). Moderate partisekreteraren Per Schlingmann har i ett internt nyhetsbrev döpt om FRA-lagen till antiterrorlag.

Detta är hur vår samtida demokratiska politik ser ut. Detta är dess tillstånd. Vid en direkt fråga på varför han vill döpa om FRA-lagen svarar Schlingmann:

Jag tycker det är viktigt att vi utåt gör tydligt vad som är syftet med lagen.

Istället för att ta den principiella diskussionen om huruvida FRA bör få tillåtelse att övervaka all datatrafik som passerar landets gränser, försöker man att döpa om det etablerade begreppet i ett försök att göra det mer aptitligt. Vår sittande regering har drivit genom en grundlagsvidrig lag som bryter mot de mest fundamentala demokratiska principerna. Deras reaktion på kravet om debatt från medborgarna är att försöka kringgå det hela genom att försöka döpa om den nyligen antagna lagen. Som om det skulle förändra någonting i sak.

Det finns två aspekter av detta som vi bör hålla i minnet:

För det första så visar vår professionella politikerklass om och om igen att de inte är värdiga det uppdrag vi har valt dem till. Att vara riksdagsledamot är ett viktigt demokratiskt förtroendeuppdrag. För att demokratin skall kunna hållas levande måste den politik man argumenterar för vara substantiell. Den offentliga politiska sfären måste vara transparent för att väljarna skall kunna bedöma sina representanter och den politik de vill föra. Att försöka kringgå dessa nödvändiga beståndsdelar är att visa på att man borde avgå.

För det andra så får vi som väljare inte glömma bort att valurnan inte säkerställer att vi får kompetenta politiker. Istället fungerar valurnan som ett korrigerande instrument där vi kan välja bort de partier och dess politiker som visat sig vara inkompetenta. Men detta förutsätter att vi väljare tar vårt ansvar. Vi inte heller glömma bort att de politiska partierna har sina rötter i det demokratiska föreningslivet. Om vi tycker att de etablerade partierna är fyllda med karriärspolitiker som är mer intresserade av makt än sak, då är det upp till oss att engagera oss i partierna. Vi måste organisera oss bortom de kortsiktiga utspelen.

Demokratins kris är till stor del vår egen skapelse. De professionella politikerna demonstrerar att de föraktar oss, men vi får inte glömma vår skuld i detta tillstånd. Vi har lämnat partierna för att vi hellre har varit narcicistiska och apatiska. Men då kan vi inte heller klaga. Om vi vill ha den moraliska rätten att klaga måste vi agera och organisera.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
_______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, fra-lagen, per schlingmann, moderaterna, reaktionärer, lex orwell, övervakningssamhället, politikerklass, demokrati, alliansen, fra, övervakning

Det är märkligt att vissa gamla analyser om det politiska läget mellan västmakterna och Ryssland, aldrig åldras utan istället aktualiseras då och då. Som följande artikel..

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även mellan Ryssland och europeiska NATO-länder, bör tas på allvar. Sammantaget ger detta Putin goda argument för rysk återupprustning. Sammantaget ger detta Putin goda argument för att Kaliningrad/Königsberg, inkluderande Ostpreussen, återlämnas till Tyskland i utbyte mot att det resterande Polen blir en av FN övervakad neutral och vapenfri zon, där fria och demokratiska val garanteras av EU.

Putin anklagas för att stegvis återgå till det nedlagda Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik. Det är en riktig observation, men man glömmer att Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik, från Stalin till Gorbatjov, fullföljde den historiska kontinuiteten från Peter den Store. Tsarernas Ryssland, Stalins Sovjetunion och Putins Ryssland följer samma linje när det gäller relationerna till det övriga Europa, dvs. att försvara kärnlandet med gränser belägna så långt in i Centraleuropa som det är politiskt möjligt samt fri tillgång till Östersjön. Fri tillgång till Östersjön kräver större geografisk närvaro än den smala landremsan längst inne i Finska viken samt Kaliningrad/Königsbergområdet. Dessa krav är knappast extrema.

Den nuvarande oron för Putins politik, som lär fullföljas av hans efterträdare, om han eventuellt lämnar ämbetet som president, har, historiskt sett, näraliggande orsaker: konflikten mellan Hitler och Stalin. I västerländsk historieskrivning är man överens om att Hitler startade andra världskriget. Till varje pris måste uppfattningen om att Frankrikes pacifism och USA:s isolationism banade väg för Hitlers expansionslusta, vederläggas. För Sovjetunionen var Hitler perfekt i rollen som den lede fiende som bar hela skulden till sovjetmedborgarnas lidanden och uppoffringar i det som av ryssar kallas Det Stora Fosterländska Kriget.

Egentligen var Andra Världskriget/Det Stora Fosterländska Kriget, Stalins Krig. Stalin fullföljde vad tsarerna påbörjat, säkra gränser mot Central- och Västeuropa. Hitler och nazityskland blev en politiskt lätthanterlig, men militärt och för den ryska civilbefolkningen, kostsam historia, i mänskligt lidande och ekonomiskt. I den intellektuella maktkampen om trovärdighet kom Stalin att spela huvudrollen under sitt skickliga agerande gentemot Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike. Stalin var den ende av Andra Världskrigets statsmän som hade en klar målsättning med kriget, att stärka sitt lands integritet; därför segrade han. I kontrast till Hitlers spekulativa uttalanden och kontraproduktiva aktioner/erövringar, var Stalin mästare i konsten att agera bakom ridån och suverän i att i det maktpolitiska spelet nyttja den indirekta aktionen, alltifrån hunsandet med franska kommunistpartiet under 1930-talet till dubbelspelet med de socialistiska folkpartierna i Östeuropa under 1940-talet. Efter Molotov/Ribbentrop-pakten underordnade sig i realiteten Hitler sovjetisk maktpolitik och därmed även Stalins version av marxism-leninism. Det var ett genialt drag av Stalin att i rollen som statsman närma sig Hitler för en kamp mot den av de båda folkledarna hatade liberalkapitalismen, samtidigt som Stalin inrikespolitiskt fick chansen utse Hitler som syndabock för den kapsejsade Leninidén om att få imperialisterna att slåss sinsemellan och därigenom stärka Sovjetunionens intressen. I sak var detta en återupprepning av tsaristisk politik, bla praktiserad av Alexander I genom den Heliga Alliansen vid 1800-talets början.

Som skicklig taktiker fullföljde Stalin vad tsarerna påbörjat, en klart uttalad imperialistisk erövrarpolitik samtidigt som han lyckades få Sovjetunionen framstå som fredsbevarande, som den anfallne, förfördelade och fredsälskande idealisten. Putin är en god elev till Stalinstrategin när han skärper tonen mot framför allt USA och andra NATO-länder, när han hävdar Rysslands legala och legitima statsintressen även vad gäller statssäkerheten, när han kräver tekniska möjligheter (t.ex. gasledningen i Östersjön) för att fullfölja avtal med andra stater, framför allt Tyskland. Samtidigt kan man konstatera att den 5 maj 1941 talade Stalin inför Militärakademien och avslöjade planerna på en storoffensiv 1942. Med det perspektivet blir det ointressant om Hitler önskade eller inte önskade andra världskriget, dvs. anfallet mot Sovjetunionen. Visserligen talade Hitler om tysk expansion, Grossraum, men det är inte braskande uttalanden inför stormöten med tusentals politiska sympatisanter, som formar faktisk maktpolitik. Hitlers huvudfiende var Frankrike och inte Sovjetunionen. Därför närmade han sig sitt favoritland, Storbritannien, men avvisades ganska bryskt av politiker och andra opinionsbildare som tidigare varit positivt intresserade av honom, och framför allt av Mussolini.

För att få internationell politisk respekt lyckades Hitler redan 1933 få till stånd Konkordatet med Vatikanen. Därefter ickeangreppspakten med Polen 1934 och, som plåster på såren, från Londons sida sett, flottöverenskommelsen med Storbritannien 1935. Hitler engagerade sig för Francos inbördeskrig men fick inget gensvar när han själv drogs in i direkta stridshandlingar. Franco var liksom Stalin välinformerad om Tysklands militära svaghet. Storbritannien var ointresserat av att engagera sig på den europeiska kontinenten; Commonwealth var av större betydelse eftersom en eventuell sovjetisk expansion på andra kontinenter än den europeiska måste, för att begränsas till lokala konflikter, hejdas i sitt initialskede och trots detta kräva enorma militära och ekonomiska resurser. I Frankrike omöjliggjorde folkfrontsregeringen aktiva och kostsamma försvarsförberedelser. Därför blev randstaterna mellan Europa och Sovjetunionen, ”cordon sanitaire”, lovliga byten för såväl Tyskland som Sovjetunionen. Storbritannien och Frankrike utlovade försvar av dessa länder om/när de angreps, men på grund av militära prioriteringar respektive politisk obeslutsamhet, uteblev denna hjälp. När västmakterna månaderna före krigsutbrottet förhandlade med Sovjetunionen för att skapa en pakt vars syfte var att avleda Hitler från ytterligare äventyrligheter efter annekteringarna av Österrike och Tjeckoslovakien, tvärnitade Stalin. Varför? Stalin insåg att Sovjetunionen genom en sådan pakt antingen provocerade Hitler till ett tvåfrontskrig, som Hitler visserligen skulle förlora, men där randstaternas framtid som självständiga stater skulle garanteras – det var varken Stalin eller Hitler intresserade av – eller så skulle en sådan pakt få Hitler att inordna sig i ett politiskt relativt stabilt Europa (ungefär som dagens EU), men inte heller det låg i Stalins intresse. Alltså: ett krig vars syfte var att vidga Sovjetunionens maktsfär i öst- och Centraleuropa måste framprovoceras och utkämpas i väst- och Centraleuropa.

Som led i denna dubbeltaktik betonade Stalin vid den XVIII partikongressen den 10 mars 1939 att han inte önskade konflikt med Hitler, men att han därför inte var beredd att för andra staters räkning kratsa kastanjerna ur elden. Molotov fortsatte sända samarbetssignaler signaler till Berlin, bla genom lugnande samtal den 17 april mellan Merekalow och von Weizsäcker. Samtidigt pågick förhandlingar med Storbritannien och Frankrike. Efter Polendelningen fortsatte Stalin sin positiva politik gentemot Hitler, med politiska uttalanden och, framför allt, genom konkret ekonomisk hjälp.

Stalin fortsatte framgångsrikt den tsarpolitik Lenin adopterat för att förverkliga den socialistiska världsrevolutionen. Hotet mot Sovjetunionen kom under 1930-talet från två håll, Tyskland och Japan, vilka var i förbund med varandra. Stalin insåg att han måste undvika tvåfrontskrig och därför tvingades han att antingen spela ut den japanske kejsaren mot den tyske Hitler eller en av dem eller båda mot en tredje part, andrarangsaggressiva stater som USA, Storbritannien och Frankrike. Den bästa lösningen var ett krig i Europa eftersom Stalin var informerad om att Hitlertyskland varken hade militära medel, ekonomiska resurser eller ens en politisk agenda för att framgångsrikt angripa Sovjetunionen. Pakten med Hitler blev det geniala drag, den utsökt gillrade fälla som blev avgörande för hur kriget skulle sluta. Med pakten som stabiliserande faktor kunde Stalin snabbt avsluta handelsfördrag om leveranser av livsviktiga råvaror till den tyska rustningsindustrin, råvaror som punktligt levererades fram till dagen för krigsutbrottet. På grund av den brittisk-amerikanska sjöblockaden var Tyskland hänvisat till betydande import från Sovjetunionen. 1939 importerades 45% av järnmalmen, 25% zink, 50% bly, 70% koppar, 95% nickel, 99% bauxit och 66% råolja, merparten från Sovjetunionen. Tysklands beroende idag av rysk råolja och gas borde leda till eftertanke. Genom att aktivt hjälpa Hitler bygga upp den tyska rustningsindustrin skapade Stalin för Tyskland möjligheter att framgångsrikt utkämpa västfrontskriget samtidigt som den tyska krigsmaskinen längre fram, just därför, skulle sakna resurser stå emot ett sovjetiskt anfall, framför allt eftersom leveranserna av råvaror samtidigt skulle stoppas. I det läget skulle sovjetiska trupper snabbt ta kontrollen över stora delar av öst- och Centraleuropa och samtidigt befinna sig i god maktpolitisk position för förhandlingar med USA, Storbritannien och Frankrike om framtida intressesfärer.

Med sin dubbelstrategi lockade Stalin in Hitler i en för Tyskland ohållbar situation: genom att acceptera den tyska aggressionen (resultatet av kalla handen från Storbritannien och Frankrike), genom att aktivt stödja den tyska upprustningen genom omfattande råvaruexport och genom ett direkt samarbete med den tyska statsledningen vid delningen av Polen. När Hitler bundits upp med krig och krigsliknande aktioner i en omfattning som den tyska krigsmakten och rustningsindustrin inte orkade med, var det bara för Stalin att lura in Hitler i en situation där Tyskland blev den anfallande parten inför den avgörande drabbningen Stalinsovjet-Hitlertyskland. Stalin hade vunnit en överväldigande och oblodig seger om Hitler retirerat inför Molotovs påtryckningar och hotelser i november 1940. Å andra sidan, hade Hitler inte reagerat vid ett senare tillfälle, dvs. brutit överenskommelsen med Stalin, hade den röde tsaren längre fram i klartext och helt logiskt och oavvisbart krävt större svängrum i Öst- och Centraleuropa. Stalin insåg naturligtvis att den enda utvägen för Hitler var att angripa Sovjetunionen. Vid det krigsspel som hölls vintern 1940/1941 var de ryska strategerna inkluderande marskalken Jeremenko, generalen Kirponos och Stalin övertygade om att kriget med Hitlertyskland skulle vara snabbt avklarat och segern deras. ››Fallet Tyskland‹‹ skulle därmed förvandlas till ››Fallet Europa‹‹ och Sovjetunionen skulle politiskt-psykologiskt framstå som den förfördelade parten medan Hitlertyskland fick ta på sig ansvaret för att ha brutit pakten och inlett aggressionen. Vägen till Berlin låg öppen.

Under förhandlingarna under och efter kriget med Roosevelt och Churchill fortsatte och avslutade Stalin denna framgångsrika strategi. Stalin spelade ut Sovjetunionens roll som ››överfallen‹‹ och ››skändad‹‹ nation och erhöll från USA och Storbritannien betydligt mer krigsmaterial än vad kriget krävde. 427 000 lastbilar som USA skänkte Stalin kom väl till pass när Röda Armén trängde in i öst- och Centraleuropa. Det märkliga är att Churchill inte genomskådade Stalins taktik att manövrera ut Hitler, förrän han själv utsattes för samma taktik. Roosevelts intellektuella kapacitet var begränsad, det vet alla trots att det tystas ned i den konformistiska skrivning om andra världskriget som fortfarande dominerar historisk forskning. Lika omedvetet politiskt idiotiskt hade Roosevelt provocerat japanerna att anfalla Pearl Harbour, trots deras fredstrevare, som Stalin medvetet och genomtänkt provocerat Hitler anfalla Sovjetunionen. Genom denna taktik undvek Stalin ett tvåfrontskrig. Genom sin oskicklighet ledde Roosevelt USA in i ett tvåfrontskrig. För Stalin var Roosevelts oskickliga agerande utomordentligt uppiggande: han slapp oroa sig för ett japanskt anfall och kunde koncentrera sig på kriget i Europa och på så sätt föra Sovjetunionen in i en maktposition utifrån vilken han, när kriget väl var slutfört, med kraft hävdade sitt lands intressen även på andra kontinenter.

Andra Världskriget var Stalins krig. Stalins strategi är ett skolexempel på rationell maktpolitik. Denna maktpolitik är inte Putin främmande. Rysk maktpolitik förändras föga från århundrade till århundrade. Landets styrelseskick är ointressant så länge det skaffar sig legitimitet och legalitet inom den militära eliten och acceptans hos viktiga befolkningsgrupper, idag inom teknokratin. Ryska aktioner som av omvärlden kommer att rubriceras som aggression, lär inte dröja. Ytterligare framflyttade NATO-positioner är tillräckliga aktioner för att Putin kan, om han finner tiden inne, anse det legitimt att ockupera de baltiska staterna. Samtidigt som ockupationen genomförs stryps olje- och gasleveranserna till Tyskland. NATO lär inte anfalla Ryssland. Efter förhandlingar öppnas olje- och gasledningarna. Baltikum förblir ryskt.

* * *

Ett större antal artiklar av detta slag publicerade jag i diverse tidningar och tidskrifter under 1980-talet. Här ett sammandrag och uppdatering.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 1987, 2007, 2008.

* * *

Det är med anledning av den spirande rysskräckens allt mer irrationella tonläge – både inom debatt och maktstruktur – som Fragment låter publicera Bo I. Cavefors text. Med benäget tillstånd från författaren. Den ryska ››humanitära‹‹‹ invasion av Georgien som följde på den georgiska arméns ››polisiära straffexpedition‹‹ in i Sydossetien är inte isolerad från de makropolitiska och de historiska linjer som löper längs Rysslands gränser. Det står klart om man läser Cavefors text här ovan. Dessutom låter den svenska regeringen i dagarna meddela att man nu avbryter de militära samarbeten och utbyten som man har avtalat med Ryssland. Detta gör den svenska regeringen med anledning av den ryska ››aggressionspolitiken‹‹ gentemot ett västvänligt grannland i Kaukasus, men detta är ett hyckleri från den svenska regeringsmakten. När den ryska armén och flygvapen genomförde egna ››polisiära straffexpeditioner‹‹ i Tjetjenien så fortgick samarbetet som om ingenting hänt. En västvänlig ››demokrati‹‹ i Georgien eller tjetjenska muslimska rebeller är det tydligen skillnad på i den försvarpolitiska globala lek som Sverige allt mer ser sig involverat i.

För att ytterligare lägga sten till börda så argumenterar regeringen för sin FRA-lag med hänvisning till de händelser som utspelat sig i Georgien – det är det här signalspaningen måste kunna nyttjas till, säger man. Om dessa händelser verkligen har något att göra med massavlyssning av det svenska folket tycker jag verkar långsökt. Rysskräcken som väst nu åter ger offentligt uttryck för måste ses i en historisk kontext där just makt och ambitioner till att hävda sin makt inte får glömmas i ett upptrissat känslomässigt tonläge som görs just nu.

Att just regeringens politiska hållning riktar sig mot Rysslands agerande är inte ett uttryck för en neutralitetspolitik gentemot omvärlden, utan snarare ännu ett av de tusen små stegens närmande till NATO. Detta torde vara uppenbart. Så när Hökmark och Norberg tog plats i talarstolen vid ››manifestationen mot Kremls krigshandlingar‹‹ inför en samlad klick liberaler den 16/8-2008, så var det inte i samma anda som krigsmotstånd eller fredsaktivister gjort under hela 1900-talet. Nej, istället var det som en markering om vart debatten håller på att föra oss; mot ett fullvärdigt medlemskap i den västeuropeiska försvarsalliansen NATO.

Avslutningsvis vill jag rekomendera den som känner att en ››fredsmanifestation‹‹ tillsammans med borgare som uppenbarligen har en agenda till att driva det svenska folket in i ett NATO-medlemskap, som väljer och vrakar i högen av orättfärdiga krigshandlingar för att hitta en som passar just den liberala agendan och som står bakom en regering som bedriver en försvarspolitik utan ansvar, att besöka Folkförsvar – ››försvarspolitik för vanligt folk‹‹. Att agera mot krig utesluter inte minnet av Israels orättfärdiga invasion av Libanon och inte heller den folkrättligt vidriga ockupationen av Irak. Men detta väljer det liberala ››krigsmotståndet‹‹ att bortse ifrån, såklart.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, ryssland, georgien, putin, nato, aggression, invasion, krig, tjetjenien, stalin, hitler, andra världskriget, geopolitik, kaukassus, bo i. cavefors, eu, fra-lagen, alliansen, liberaler, hyckleri, historielöshet

* * *

Det finns en funktionell del av samtiden som aldrig gör paus. Outtröttligt beräknas kalkyler över nytta och profit – vilka fördelar kan dras av att en lokal töms på sin nuvarande verksamhet – finns det en vinst i att låta ett hus stå outnyttjat i väntan på bättre tider – kan verkligheten styras med kalkylatorns precision? Stenkasten mellan de klädda skott som delar staden efter nyttan och glömskan är aldrig särskilt långa. En handledsrörelse – kraften som fortplantar sig ut i objektet och slungar det ett par meter – är allt som behövs. Upprustade fabrikslokaler för ett kultur- och mediekapital ligger endast ett par meter från förfallets dito. Det är aldrig många steg mellan ytterligheterna. De finns runt hörnet för den som orkar se efter.

Kring strömmen – Motala ström – i Norrköping står resterna av ett industrisamhälle kvar. På ena sidan rustas det för turism- och kunskapsindustrins övertagande av stadskärnan. På andra sidan väntar byggnaderna på att få sin dom. Kanske ska även dessa väggar och tak en gång komma att inhysa den nya tidens teknik och medier, kanske ska här talas om en kunskapsindustri där studenter ska sitta till bords där andra låtit sin svett och sitt blod fläcka golven? Oavsett vilket öde som Industrilandskapet – ett modernt Skansen – går till mötes så är det i paritet med att göra kommers av mänskligt lidande. En god vän till mig sa en gång att han tyckte att de lokaler som rustats för Linköpings universitets räkning borde rivas med hänsyn till de människor som slitit ut sig i dessa innan industridöden slog Norrköping till marken. Han har såklart rätt. Bevarandet, som egentligen är en förevändning till att nyttja redan skapad arkitektur av ekonomiska skäl, är också ett musealt bevarande av något som sedan länge gått ur tiden. Det är museer vars enda uppgift är att predika det lämnade och det dödas evangelium:

Museer: kyrkogårdar! … Identiska i sanning genom sin ödesdigra blandning av sinsemellan främmande kroppar. Museer: offentliga sovsalar, där man sover för evigt bredvid hatade eller okända varelser. Museer: absurda slakthus för målare och skulptörer, som slår ihjäl varandra med hugg av färger eller linjer utefter de väggar, som de slåss om.
(s. 14) F.T. Marinetti: Futurismens grundande och manifest (1909) ur Den barbariska modernismen, Liber, 1987.

Marinetti skrev dessa ord, som publicerades i Le Figaro, för snart hundra år sedan. Knappast något i bevarandets ideologi har förändrats sedan dess. Den första generationen futurister svor i kyrkan, ja de utmanade det småborgerliga samhällets ideal, för att gripa tag om framtidstanken också inom konsten. För dessa personer fanns ingen nostalgisk längtan tillbaka till något utopia i historien. Ingen tanke på att återupprätta några gamla ideal. Istället önskade de göra upp med den förstockade borgerligheten, med överklassen och med de 1800-talets antikt nostalgiska ideal som trängt sig på bakifrån. Deras dröm var kulturbarbarens – de drev på förändringen av samhället mot en modernistisk samhällssyn. Futuristerna var modernismens stormtrupper.

* * *

Den litterära debatten rör sig gärna efter de yttre omständigheternas påverkan. När en dramatiker ger ut sin dagbok faller substansen bort och debatten går istället till ytligheternas domäner; skvallrets mjukslem väller ut över kultursidornas förvärvade livsrum, blir till pajkastning, och tonar ut till ljudet av kapitalets hälknallar. Aldrig någon analys eller känsla – bara kladdande fingrar som pekar, drar och slår. I dagarna har två svenska poeters senaste alster getts ut av Albert Bonniers Förlag. Det är två poeter som konkurrerar om samma utrymme i det kulturella landskapet. Den ene ger oss en historisk roman som likt det borgerligas hegemoni agerar bevarande – den andre slungar sin tegelsten mot salongernas paradfönster och längtar efter glassymfonin som spelar mot asfalten.

Det råder ingen tvekan om att dessa två poeter i sin produktion är på diametralt motsatta marknader.

Malte Perssons roman; Edelcrantz förbindelser (Albert Bonniers Förlag, 2008) om entreprenören Abraham Niclas Edelcrantz – småborgerlighetens riddare i skinande rustning som aldrig tycks kunna slappna av i sin egenskap som uppkomling i Gustaf III:s Stockholm – är en text som utger sig för att vara en berättelse som är större än den någonsin kan vara. Persson har skrivit en roman – på ett hantverksmässigt föredömligt sätt i alla avseenden – som påstås kunna säga något om vår egen tid. Vilket den inte gör. Istället blir det en exposé över ett liv i maktens närhet, om en tid som på mer än ett sätt levdes avskiljt från det Europa som stod inför förändringar långt utöver de stormar i vattenglas som det obetydliga konungariket i norr upplevde. Visserligen kan romanen ses i ljuset av den celebritetskåthet som genomsyrar vår samtid – namnen, karaktärerna och skeendena berör samma nyfikenhetscentra som kvällstidningar och veckopress exploaterat intill perfektion. På sin höjd råder det ingen tvekan om att Perssons roman kommer att sälja – den är en produkt i tiden. Men något minnesvärd sådan kan den icke anses vara.

Den andre poeten – med betoning på den andre – har författat något som antagligen kommer att samla damm i boklådornas lyriksektioner. Missförstå mig rätt. Johan Jönsons Efter arbetsschema (Albert Bonniers Förlag, 2008) är kanske något av det mest intressanta som jag läst på mycket lång tid och jag kan inte nog understryka hur effektivt orden faller då de träffar hjärnans upplevelsecentra. Dammet kommer snarare att lägga sig på grund av att den tid vi lever i inte kan med att närma sig texten utan att den låtits passera genom filter efter filter för att skala bort bitterhetens fräna smak. Detta är en hedersbetygelse som Jönsons lyrik svämmar över av – ingenting undanhålls mig som läsare. Jag rusar över sidorna, försöker registrera allt, läser om – bearbetar – läser fel – registrerar – och kommer ut på andra sidan som hade jag kastats runt i en turbin. Johan Jönsons lyrik rymmer så mycket mer än vad ett normalt samtal mellan förtroliga vänner någonsin kan mäkta med att ge uttryck för; ingenting lämnas orört och jag som läsare kan inte värja mig för det verkliga tidsdokument detta är:

Monitorerna beflimrar den förevigande dagen.
Den poesi som inte gör någon bild i bild.
Den poesi som som göra betongrörelse – den återger skall, händers arbete, separerade huvuddelar, utrökt aska, den spräcker röv, röker om aska med en ledigt viftande böghandledsrörelse. Det betonar: att det som iscensätts i läsararkivet – träd-, ekologi- och fraktalmaskineriet, transformationsapparaten – inte kan bli kvar där, smält, som smältande. Det gör ett mervärdesljus, som är kollektiv egendom, ingens.
(s. 562) Johan Jönson: Efter arbetsschema, Albert Bonniers Förlag, 2008.

Det är också här som de två poeterna möts för att göra upp på mitt skrivbord – en stridsplats där förutsättningarna är helt andra än de som marknaden satt upp i bokhandelns kommersialiserade arena. Jönsons lyrik närmar sig traditionen med en IED:s precision; texten smyger sig på, väntar och detonerar okontrollerat. När jag läser – registrerar – och läser om så känner jag hur den där utskällda dramatikerns schizopoetiska cirklar också berör dessa texter. Till skillnad från Perssons standardiserade roman så berör Efter arbetsschema något annat; det är individens plats i samtidens, verklighetens gränser och det politiskas tillkortakommanden som lämnats till oss. Här råder det ingen tvekan om att det är ett hjärta som brinner – ett svart ljus – som vibrerar – en mörk elektricitet. Det är destruktivitet som skapande kraft utan skygglappar eller varningstexter.

* * *

Konsten stiger ur känslan av och vetskapen om att gränsen mellan en skapande och en förstörande verklighet är lövtunn. Jag anser att det är just denna tunna gräns som vidmakthåller och upprätthåller Chopins pianomusik. I expansionens öppning, och även genom denna expansion, löper en linje av förfall.
(s. 44) Gustav metzger: Jorden till galaxerna. Om destruktion och destruktivitet (Föreläsning, Glasgow 1996) ur Res Publica #68, Symposion, 2006.

* * *

Allra längst upp på skärmen kan du se denna webbjournals namn: Fragment. Under detta ett citat från en av mina favoritpoeter, Kristian Lundberg: ››Diktens enda uppgift är att söndra‹‹. Att detta motto sluter upp bakom både Johan Jönsons lyrik, den första generationen futuristers manifest och Metzgers autodestruktiva konst råder det ingen tvekan om. Att detta är ett stridsrop i samma anda som Vesuvius: ››släck lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN‹‹ är för mig lika livsviktigt som att Carsten Regilds Svart glödlampa låter sig drivas av den elektricitet som alstras ur underjordens upplysning.

Det bevarande draget i den borgerliga verkligheten tvingar sig inte bara på oss, det förhindrar också varje försök till att omskapa förutsättningarna för kulturens utveckling. De reaktionära dragen – dessa auktoritära metoder – som liberalismen uppvisar då den nått till maktens korridorer är för mig inget överraskande uppvaknande ur en askunges febriga drogtöcken. Nej, det är i egentlig mening endast ett uttryck för hur makten över de yttre omständigheterna bygger på en föreställning om bevarandet som ideologi. Det är därför som den liberala diskursen, som talar om frihet men agerar med tvång, också hotar kulturen, konsten och litteraturen. För att inte tala om de människor som hamnar mellan, eller bredvid, de stolar som ställts fram inför det samhälleliga hela-havet-stormar som Alliansens politiska verksamhet inneburit för majoriteten av medborgarna.

När du får se en flottare värld inifrån på det där viset sätts din egen i spinn, och ett outtröttligt gnagande missnöje börjar kalasa på humör och livslust. Ett ställe av den kalibern får dig att vilja förtrycka dig själv, eftersom det visar vilken loser du är. En liten obetydlig fjutt som bara skitar ner planeten som dom där fina människorna lever så storslaget på och som dom helst skulle vilja hålla ren från dig och din sort.
(s. 14-15) Daniel Woodrell: Fel sida av järnvägen, Natur & Kultur, 2008.

Samhällsdebatten har skiljts från kulturen av en enda anledning; den är inte något som gynnar den borgerliga utvecklingens ideologi. Vilket i sig kan tyckas vara en contradiction in terms då en borgerlig kultursyn på intet sätt är utveckling i ordets framåtsträvande bemärkelse utan snarare är något som rör sig baklänges; därav det bevarande draget som konstituerar den borgerliga kulturpolitiken. De gränsdragningar mellan människor som förfinades av socialdemokratin har i Alliansens händer förråats och sminkats av medelst syrabad. Det är individens ansvar att ta sig ur socialgruppernas kategorier – inte kollektivet som ska agera solidariskt – skattepolitiken subtraherar ständigt de insatser som skulle kunna vara av samhällelig gagn. Det är vi – de som stapplar mellan arbete och säng – som ska skämmas för att vi inte är kreditvärdiga nog. Det är vi som är de tärande, som inte gör tillräckligt, trots att omständigheterna är skapta av de som redan har allt. Som vill ha ännu mer.

* * *

Att röra sig mellan det bevarande draget inom en borgerlig, liberal, ideologi och en kulturkritisk hållning inför de yttre omständigheternas hårdnande klimat är inte alldeles lätt. Det skulle vara befriande att likt Mikhail Bakunin utropa: ››Låt oss sätta vår tillit till den eviga ande som förstör och förintar eftersom den är allt livs outgrundliga och eviga skapande källa. Lusten till förstörelse är också skapande lust‹‹. Men så enkelt är inte livet skapt. Där Johan Jönsons Efter arbetsschema detonerat följer också poetens vardagliga betraktelser av liv och arbete. Det är där som jag finner att Jönsons allra mest politiska aktion genom lyriken gör sig synlig; det personliga är politiskt är personligt.

Litteraturens förutsättningar har generellt sett getts upp till förmån för samtidens allt mer hektiska tempo både i det privata och i det offentliga. Förlag och bokhandel ser sig omsprungna av nya kanaler till textens spridning och satsar i regel på säkra kort. Särskilt tydligt är detta när boklådorna dukar upp till köpfest allra längst fram i butikerna. Bästsäljarna travas på hög och inväntar mediernas omnämnande som i sin tur renderar i att kunderna handlar samma titlar. Lägg därtill alla de kringprodukter som dukas fram i form av billigt knalleskit värdigt en stadsfestival i kvalitet. Förlagen, Johan Jönsons Efter Arbetsschema är ett bevis på detta, kan fortfarande tillåta sig att satsa på något som inte enbart stryker medhårs utan faktiskt bär på något av värde. Men dessa upplagor är försvinnande små och försäljningen kan tyckas vara en droppe i havet.

I ett samhälle som vårt – i en tid som allt mer kretsar kring yta – måste kulturens uppgift vara att nå dit där människan kan känna. Om det så är att uppröra för att skapa en reaktion, så är det vägen som måste tas. Att vi befinner oss i fritt fall råder det ingen tvekan om – men att detta fria (för)fall kan anses vara av vikt för hur vi kommer att se tillbaka på 2000-talets första decennium får anses vara en önskan från undertecknads sida. Kulturen – konsten, musiken och litteraturen – måste våga gå dit ingen tidigare vågat gå. Den måste återuppväcka viljan till förändring och till att skapa debatt. Nöjer vi oss med historiska romaner, hit-list-kloner och figurativt borgerligt måleri så har vi snart försatt oss i en sits som kommer stjälpa mer än det någonsin kunnat komma att hjälpa.

Men kanske är det just detta som behövs? Alla handlingar möts av mothandlingar. Kanske, kanske, kanske kan det fria fallet skapa oss något nytt?

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, politik, johan jönson, malte persson, kulturkritik, destruktion, skapande, borgerlighet, liberalism, reaktionär, konst, litteratur, kritik, gentrifiering, futurism, gustav metzger, marinetti, modernism, alliansen, bokbranschen