_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kriget mot terrorismen, pbs, frontline, afghanistan

Politiken kan avbildas som ett böljande hav. Vågor som bryts mot varandra, det vita skummet fångar vår uppmärksamhet. De uppstår snabbt och övertas av ännu en ny våg. Men det är de långsamma, omärkbara, stora vågorna som kan förändra. Vi märker inte dem, men det är de som för oss långt ut till havs.

En sådan stor långsamt böljande våg är militariseringen av det politiska rummet i Sverige. Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser. Vi kan nog hitta många fler exempel, men frågan är om det är produktivt. Vi håller redan på att förflytta oss på den politiska kartan. Det som är det riktigt allvarliga är inte att vi inte diskuterar de enskilda exemplen, utan att vi är tysta om militariseringen som sådan.

Militärens verksamhet undgår för tillfället en behövlig kritisk diskussion, och istället så skall medborgarna övertygas genom olika PR-strategier. Ett av de senare exemplen är där Aftonbladet lät två moderata riksdagsledamöter blogga från Afghanistan där de besökte den svenska utlandsstyrkan.

Redan i beskrivningen av riksdagsledamöternas besök så infantiliseras diskussionen och utmynnar i meningslöst nonsens. Aftonbladet skriver:

“Tanken är att de svenska riksdagsledamöterna ska få större inblick i den fredsfrämjande verksamheten under sin vistelse. Isabella Jernbeck ser det också som ett sätt att få bättre koll på biståndspengarna.
– Afghanistan är ett av de länder som Sverige ger mest bistånd till. Slår man ihop biståndet och de militära insatserna så blir det ungefär en och en halv miljard kronor per år.”

I brist på medborgerligt stöd för vad insatsstyrkan de facto gör – deltar i ett storskaligt och långvarigt krig – så försöker man att hålla fram biståndet som en aptitretare. Vad Jernbeck väljer att inte berätta är att det civila biståndet, den verksamhet som det finns ett stort stöd för, utgör enbart 300 utav 1500 miljoner som spenderas årligen. De resterande 1200 miljonerna går år till att betala för en styrka på mellan 400 och 500 soldater.

Det hade funnits ett bra argument för svensk militär närvaro, förutsatt att man stödjer den militära insatsen som sådan, ifall den svenska styrkan hade haft en avgörande betydelse. Men faktum är att de 400 svenska soldaterna ingår i en grupp bestående av 70 000 utländska soldater, som slåss tillsammans med den Afghanska armén som består av 90 000 soldater.

Jag har svårt att tänka mig att den svenska militära ledningen tror att de svenska soldaterna, som utgör en tredjedels procent av de styrkor som stödjer den sittande regeringen, skulle kunna påverka situationen mer än ytterst marginellt. Det troligare motivet för att den svenska militären vill närvara i Afghanistan, förutom det rent realpolitiska skälet att man vill hålla sig på god fot med NATO, är att man vill ha direkt stridserfarenhet. Någon som pekar på detta är att de första soldaterna som man skickade ned kom från Särskilda Skyddsgruppen. Hade vi varit genuint intresserade av återuppbyggnad så hade man skickat ingenjörstrupper.

Självklart är detta ingenting som man väljer att lägga fram för de som man skall övertyga. Framför allt inte när man beaktar att kriget i Afghanistan nu är inne på sitt åttonde år, ett krig som sammanlagt beräknas ha dödat 50 000 soldater och civila. Man kan inte ens påstå att man hjälper till att vinna ett krig, i skrivande stund så har man fortfarande ingen kontroll över stora delar av landet och det senaste åren så har talibanerna stärkt sina positioner.

Det är här som militariseringen av den politiska sfären blir problematisk. Istället för en kritisk granskning och diskussion, så ägnar man sig istället för reklammässiga skönmålningar vars syfte är att stödja militärens syfte. Eller uttryckt på ett annat sätt: militären slipper undan demokratins hårda grepp och börjar istället verka för sig själv. När detta tillstånd normaliseras, vilket verkar ha skett nu, så har vi plötsligen en situation där de som är satta att granska militären, plötsligen jobbar för den.

Om vi går tillbaka till Aftonbladets tvivelaktiga projekt tillsammans med regeringsrepresentanter och militären, så är tendensen tydlig. Man pratar i termer av bistånd och civilt lidande. Men det man vill föreslå till riksdagen efter att ha besökt militären, inte de civila biståndsorganisationerna, är att JAS Gripen skall sättas in i Afghanistan.

Denna sammanblandning av militära och civila resurser är något som har pågått i västvärlden ett tag. Det är väl dokumenterat att de amerikanska styrkorna har använt bistånd som en del av den militära strategin. Från ett militärt perspektiv är detta fullt rationellt, men för de som är intresserade av att underlätta för den civila befolkningen så är det katastrofalt. Genom sammanblandningen så blir de civila hjälporganisationerna ett mål för talibanerna. Situationen blir inte heller lättare när t ex amerikanska specialstyrkor använder vita omarkerade civila fordon för att förflytta sig i Afghanistan, samma typ och färg som biståndsorganisationer använt sig av sedan en lång tid.

Men det finns andra exempel på hur olika länder försvårar för den hjälp som de använder för att försöka sälja in kriget till en ointresserad hemmapublik. Förra året så uppdagades det att den tyska säkerhetstjänsten under flera avlyssnat en tysk biståndsorganisation som arbetat i Afghanistan sedan 1980. Faktumet att biståndsorganisationerna inte är fredade, gör det självklart svårare för dem att uppfylla sin uppgift.

[...]

Detta är inte att på något sätt implicera att svensk utrikespolitik dikteras av en självständig militär. Situationen är mycket mer komplicerad än så. Men det är att säga att det sker en sammanblandning av militära och civila behov, och att militären själv är en del i denna process. Denna process har haft ett snabbt förlopp i Sverige och detta är något som måste diskuteras. I takt med att militären prioriteras på bekostnad av det civila, så uppstår situationen där militären slutar vara ett medel för civila mål, och där civila mål istället blir ett medel för militären.

Den enklaste och effektivaste lösningen på detta problem hade varit att helt avveckla de svenska militära styrkorna. De cirka 40 miljarder som försvaret kostar årligen hade varit bättre att allokera på något som gör en större skillnad. För den summan pengar hade Sverige kunnat fördubbla sitt bistånd. Eller så hade man kunnat återinföra avgiftsfri universitetsutbildning för stipendiater från utvecklingsländer, kombinerat med en satsning på internationellt inriktad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Men för att kunna göra detta måste vi först föra en kritisk diskussion om militära styrkor och dess relation till den demokratiska makten. Det finns en övertro på beväpnad makt. Men vad som är viktigare, är att vi inte vill se hur den har en tendens till att bli prioriterad framför demokratin och därmed sänker de värden som vi säger oss vilja försvara.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, afghanistan, kriget mot terrorismen, militarisering, militarism, imperialism, försvar, repression

Den ryske författaren, journalisten och veteranen Arkadij Babtjenkos berättelse om sina upplevelser från två krig i Tjetjenien; Krigets färger hamnade på bokdiskarna hösten 2007 genom det fantastiska förlaget Ersatz försorg. Ett förlag som tar det skrivna ordet på lika stort allvar som Babtjenko tar krigets erfarenheter. Den första delen av titeln till denna text är Babtjenkos egna ord i svensk översättning och är inledningen till en naken berättelse som inte skyr några detaljer i beskrivningen av hur helvetet på jorden stavas berg, gyttja, snö, oläkta bensår, pennalism, skräck, damm, stekande sol, tomma magar, utbombade hyreskaserner, dysenteri och iskallt regn. Lägg därtill krigets slutgiltiga konsekvens död och vansinne. Berättelsen om kriget i Tjetjenien, om Arkadij och hans kamrater, om tjetjenerna och om det ryska fosterlandet som skor sig på lidandet kan inte beskrivas på ett annat sätt än naket. Ja, jag upprepar mig, men det är också det enda ord som jag kan använda för att med rätta beskriva denna bok.

Jag har alltid trott att kriget var svartvitt. Men det är rikt på färger. Det är inte sant att fåglarna inte sjunger här och att träden inte växer. Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel. Och runt omkring frodas livet. Fåglarna kvittrar, gräset är prickigt av blommor. Döda människor ligger i gräset, och de är inte alls hemska. De är en del av denna färgrika värld. Man kan stå bredvid dem och skratta och prata, människor fryser inte till is och förlorar inte förståndet vid åsynen av lik. Hemskt är det bara när de skjuter på dig.
Det är mycket konstigt, men kriget är rikt på färger. (Babtjenko:145)

Jag har läst – och sett – många krigsskildringar; de flesta håller verkligen inte måttet. Babtjenkos ord gör det och de gör det på ett sätt som för tankarna till andra fantastiska krigsskildrare; Remarque, Jünger, Linna och Mailer är självskrivna. Deras ord är också nakna men de når inte Babtjenkos erfarenhet. Men det är också för att Babtjenkos erfarenheter inte går att jämföra med dessa författares egna erfarenheter. Precis som det Evan Wright beskriver mötet med marinkårssoldaterna ur Bravo Co., 1st Recon Bt., USMC, i Generation Kill så är krigsgenerationernas erfarenheter vitt skilda både i tid och rum:

Culturally, these Marines would be virtually unrecognizable to their forebearers in the ”Greatest Generation.” They are kids raised on hip-hop, Marilyn Manson and Jerry Springer. For them, ”motherfucker” is a term of endearment. For some, slain rapper Tupac is an American patriot whose writings are better known than the speeches of Abraham Lincoln. […] There are former gangbangers, a sprinkling of born-again Christians and quite a few guys who before entering the Corps were daily dope smokers […] These young men represent what is more or less America’s first generation of disposable children. (Wright:18-19)

Att jämställa de ryska och de amerikanska erfarenheterna från repektive nations operationer är inte något som är rättvist. Den amerikanska miltärapparaten är en väloljad intill perfektion integrerad del av den amerikanska utrikespolitiken sedan decennier tillbaka. Den ryska krigsmakinen är en jätte som efter Sovjetunionens fall fick stå tillbaka för en ekonomisk chockterapi av samhället i stort. Därför skiljer sig krigen i Tjetjenien och i Irak ifrån varandra trots att resultatet i stort är detsamma för dem som drabbas av krigets helvete.

Om Arkadij Babtjenkos berättelse om sina erfarenheter i den ryska hären är problematisk att placera intill Evan Wrights journalistiska rapportering från den amerikanska krigsmaskinens spjutspets under invasionen av Irak 2003, så borde Joshua Keys En desertörs bekännelse (Albert Bonniers, 2007) vara lämpligare. Jag skriver borde eftersom att då jag har läst Keys berättelse (skriven tillsammans med Lawrence Hill) så har en känsla av tvivel börjat gnaga mig. Det jag tidigare skrev om att romantiseringen av kriget kan göra att själva berättelsen faller platt blir också gällande då berättelsen inte känns trovärdig. Jag ska inte försöka påstå att Joshua Keys vittnesmål om helvetet i ockupationens Irak är falskt. Det vore både förmätet och oärligt. Men den känsla som kryper sig på då jag tar del av Keys ändlösa patrulleringar, de mentalt uttröttande vakttjänsterna, raiderna in i Irakiska hem och de oskyldiga offren för ockupationsmaktens kulor, är en känsla av att Key väljer sina ord med hänsyn till den tänkta läsaren, som när han till exempel beskriver hur han har invändningar mot en raid som ska genomföras mot en misstänkt terrorists hem:

Jag sa: ”Om nu Task Force 26 ska genomföras ihop med en massa tjusiga elitsoldater, vad ska ni då med vår grupp till? Ni säger att det där huset tillhör en känd terrorist och så låter oss ta täten? Låter som ett självmordsuppdrag tycker jag.” Officeren ignorerade mina invändningar. Men just den där dagen hade jag ingen kontroll över vad jag sa. Jag tittade på kapten Bower och sedan ställföreträdande plutonchefen sergeant Meyer som stod bredvid honom och sa: ”Om nån av oss råkar illa ut har ni en granat att vänta, båda två.” (Key & Hill:139-140)

Det är för mig helt orimligt att en kommentar som denna skulle kunna fällas obestraffat inom den amerikanska armén, och när jag läser de negativa reaktionerna på Keys bok på Amazon.com så faller en hel del på plats. Visserligen är de negativa recensionerna till stor del färgade av det faktum att Joshua Key är desertör och att han saknar heder, och så vidare. Dessa omdömen kan jag inte sympatisera med. Jag kan respektera Key för att han valt att inte ingå i den ockupationsstyrka som befinner sig i Irak. Men, det var några kommentarer till boken som jag fastnade för. En av dessa inledde sin recension med följande ord: ››There are too many lies about Iraq already, on both sides.‹‹ och sätter sedan fingret på något som även jag känt under läsningen; varför inte namnge dem som agerat i strid med ROE eller Genèvekonventionen (jo, jag vet – den har väl knappast gällt under Irakkonflikten tidigare men ändå!). En annan recensent framhåller vissa fakta som inte stämmer överrens med verkligheten; så som Keys argument till att hålla sig gömd där påståendet om att desertörer riskerar arkebusering inte tycks bära på någon sanning alls.

I den amerikanska krigsmakten finns dödsstraff för desertörer kvar men har inte nyttjats sedan 1945 då Eddie Slovik avrättades för just detta. Dessutom talar siffrorna mot detta som Key hänvisar till som skälet till att hålla sig gömd; enligt Pentagon så var antalet desertörer mellan åren 2003 och 2004 ur den amerikanska krigsmakten 5500. 2006 var den totala siffran nära 8000. En annan rapport gör gällande att sedan 2000 har 40000 anställda inom den amerikanska militären deserterat. Straffen som utdömts för desertering under kriget i Irak har inte överstigit 18 månaders fängelse. Om Keys farhågor inför att straffas hårt – arkebusering eller kännbart fängelsestraff – för att han inte återvände till Irak efter sin permission stämde så skulle den redan överhettade fängelseindustrin behöva byggas ut ordentligt. Detta, och mer därtill, talar emot att Joshua Keys berättelse är ärligt återgiven.

Att jag som odefinierad ››vänster‹‹ har dessa invändningar mot En desertörs bekännelse som vittnesmål inför krigets fasor och verkningar i Irak betyder inte att jag inte kan förstå Keys tvivel inför den amerikanska närvaron i Irak. Men när Keys berättelse inte känns trovärdig så skadar det den verkliga kritiken mot USA:s krig i Irak och Afghanistan, liksom deras illegala krig mot terrorismen som bland annat tar sig uttryck i koncentrationsläger likt Abu Ghraib och Guantanamo. Därför är ett journalistisk berättelse som Generation Kill av Evan Wright så mycket mer effektiv. Den förställer sig inte likt Keys och Hills bok. Visst kan kritik mot att Wright, som inbäddad journalist, kom att hysa starka känslor för de marinkårssoldater som han levde med under de första fem veckorna av Irakkriget avspeglas i rapporteringen. Men på samma gång så är hans redogörande av sin tid med marinkårens första spaningsbataljon osminkad, om än inte naken som Babtjenkos Krigets färger. Den kritik som soldaterna uttrycker inför Wright mot sina egna befäl och för hur kriget förs är inte censurerad. Tvivlen som uppstår då krigets utveckling går mot ett kaosartat gerilla- och inbördeskrig finns där. Wrights författarskap är journalistens iakttagelser – hans bakgrund som skribent för porrtidningen Hustler kan jag inte avgöra om det haft någon inverkan på resultatet – och de är effektiva, de gör att jag som läsare kommer nära soldaternas upplevelser och tankar. Det är kanske inte så konstigt att HBO:s teveserie med samma nam har kommit att kallas för den bästa krigsskildring på film som gjorts.

Arkadij Babtjenkos text berättar om det helvete som ett modernt krig innebär, och mer därtill, men vad han verkligen berättar om är livet. Viljan till liv och skräcken för döden. Inte med ett ord romantiseras relationen till döden. Hon vakar obönhörligt över författaren, hans kamrater – Sjepel, Pasjka, Osipov, Staryj och Fiksa – hon vakar över soldatmödrar, tjetjenska gerillakrigare, kvinnor och barn. Hon vakar över Jeltsin och över Ryssland. Men hon skonar och tar liv utan några moraliska betänkligheter. Som en iskall månskära svingar hon lien och tar liv och skonar andra utan någon moralisk urskiljning. Så gör också den ryska krigsmaskinen – som Babtjenko beskriver den:

Vår armé är en arbetar- och bondearmé, driven till förtvivlan av den eviga resursbristen, brutaliserad av hunger och hemlöshet, misshandel och övergrepp – det är ingen armé utan ett banditgäng, som har övertagit allt det värsta av ett kriminellt trasproletariat, hela laglösheten och den starkes nävrätt. (Babtjenko:213)

Från utbildning till hemförlovning är det berättelsen om livet som gömmer sig på andra sidan bergen. Om de ryska barnen som gavs åt det där sketna fosterlandet och som sedan drunknade i sitt eget blod, om de tjetjenska barnen som drar pekfingret likt en kniv över halsen vid synen av de ryska soldaterna, och om hur livet försvinner där bakom horisonten. Som ett minne. En dröm.

+ + +

Litteratur:
Krigets färger – Ett vittnesmål
Arkadij Babtjenko
2007, Ersatz.
255 s.
ISBN: 9789188858368

Generation Kill
Evan Wright
2004, Corgi Books.
446 s.
ISBN: 0552151890

En desertörs bekännelse
Joshua Key & Lawrence Hill
2007, Albert Bonniers Förlag.
227 s.
ISBN: 9789100116200

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, krigets färger, arkadij babtjenko, ersatz, tjetjenien, ryssland, krig, afghanistan, evan wright, generation kill, irak, hbo, marinkåren, hustler, joshua key, en desertörs bekännelser, desertör, arkebusering, kriget mot terrorismen, litteratur, krigsskildring

A story. A man fires a rifle for many years. And he goes to war. And afterwards he comes home, and he sees that whatever else he may do with his life – build a house, love a woman, change his son’s diaper – he will always remain a jarhead. And all the jarheads killing and dying, they will always be me. We are still in the desert.
Anthony Swofford, Jarhead, Simon & Schuster, 2003.

Kriget mot terrorismen har pågått i snart sju år. Det sägs att Al Qaida förlorat kriget, men ändå tycks utsikterna för seger över denna osynlige fiende långt borta. Ett krig som utkämpas på så många nivåer att det är omöjligt att avgöra var, varför och vem som är fiende torde inte gå att vinna. Ett krig utan något skönjbart slut kan inte vinnas. Linjerna mellan kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och i Irak har ända sedan uppbyggnadsfasen inför operationerna sammanblandats så många gånger att det idag är svårt att avgöra vad som är vad, vilket gör konflikterna ännu svårare att särskilja. Inte ens då repet sträcktes för Saddam Hussein och George W. Bushs antagonist lämnade scenen för gott var kriget vara vunnet.

Krigen som vi får serverade genom nyhetsnotiser och inslag i tv är krig utan slut, som utkämpas mellan stater, mellan stater och internationella nätverk av terrorister. Det utkämpas mellan regeringar och den egna befolkningen, mellan grannar, bröder, systrar och mellan de som har och som inte har, och för varje dag som går så matas krigsmaskineriet med kämpar och offer. En slakt som aldrig tar slut och som aldrig drabbar de som profiterar på andra människors liv. Det senaste exemplet torde vara hur aktörerna – de aktiva och de passiva – i konflikten mellan Georgien och Ryssland utvecklat sig i frågan om Sydossetsiens självstyre.

En, kanske den allra främsta, av kriget mot terrorismens aktörer, både innan och efter dess utbrott, är den amerikanska administrationen, dess president och det militärindustriella komplexet med sina intrikata relationer mellan dess civila och militära grenar. Alla andra aktörer är rekvisita, utan egentlig betydelse för hur historien utvecklar sig, för om en av dem skulle råka lida nederlag i kriget så står nya antagonister redo att skickas fram mot de rykande kanonerna. Det finns en aldrig sinande flodvåg av antagonister för den som vill föra ett globalt krig av både hög- och lågintensiv skala.

Kriget skapar sina antagonister; genom krigsföringen finner sig fienden i att definieras utifrån angriparen, inte att hon positionerar sig som motståndare utan snarare positioneras genom att ingå i det kollektiv som inte får ta del av det välstånd som föder den maskin som låter sina larvfötter dra upp nya gränser världen över. Militära aktioner skapar således sina fiender under stridens gång, samtidigt som huvudaktören skapar sina egna fiender utifrån aktiva val så underbyggs motståndet mot det som huvudaktören säger sig stå för, och av de missförhållanden som den skapar.

Och medan kriget rullar vidare, i länder under mer eller mindre erkända ockupationer och vidare till nästa krigsskådeplats, så skapar kriget sina egna offer. För de som överlever, lämnar stridszonerna och återvänder till hemmets trygga vrå så fortsätter kriget utan att någonsin komma till ett avslut. För de som lever mitt uppe i striderna, de som inte har något att återvända till eller från, avklär sig aldrig den blodbesudlade uniformen. Oavsett om de vill eller inte vill.

+ + +

Ett globalt krig skapar band, synliga och osynliga, mellan dem som tvingas eller väljer att deltaga i de strider som de genom andras försorg råkar befinna sig i. Band som aldrig går att skära av, ifrågasätta eller glömma. Att ingå i denna kontext är inte något som går att välja eller välja bort, oavsett vad krigsmaskineriernas påhejare vill få oss att tro. En hemvändande korpral i 1st Reconnaissance Battalion, 1st Marine Division, U.S Marine Corps har mer gemensamt med en jihadist än vad som någonsin kan finna i relationen till sin egen bror, syster eller med sin president. Det är inget kontroversiellt påstående – det är common sense.

Kriget skapar inte bara sina egna fiender och offer, det undergräver också alla strävanden till global rättvisa och jämlikhet mellan människor av alla folk. Vad som sker är en ohejdbar utveckling där avstegen från de principer som i början hölls så högt blir till normalitet. Undantagen från den rättspraxis som ses som det ytterst goda undersöks av Giorgio Agamben i hans bok Undantagstillståndet (Site edition I, Propexus 2005), där det blir tydligt att krigets huvudaktörer urholkar, och åsidosätter, den demokrati som de säger sig kämpa för att sprida globalt. Huruvida krigets praktik eller den politiskt/ekonomiska makten är vad som skapar den situation som håller på att implodera globalt råder det ingen tvekan om; det politiska och ekonomiska maktkoncentrationens aktörer – oligarkerna – är det som skapar förutsättningarna för kriget och det är de som är skuld till krigets verkningar och följder. Detta är, som Jacques Rancìere omnämner i Hatet mot demokratin (Tankekraft, 2007), en del av den samtida liberala doktrin som inför sin ››demokrati‹‹ världen över.

Utan att vara någon nietzschean av rang så dyker ändå följande citat upp; ››Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein‹‹ (F. Nietzsche: Jenseits von Gut und Böse, Aph. 146). Detta är, och förblir, krigets yttersta dom över de som befinner sig mitt uppe i det elände som måste tillskrivas alla krig – oavsett moraliskt försvarbara grunder. De administrativa krafterna, de ekonomiska orsakernas hejarklack och de som förbinder sig till krigets förhärligande på moraliska och marknadsliberala grunder förvandlas i så sakteliga till det de säger sig avsky så innerligt. Precis som dem som, likt bönder på ett schackbräde, skickas i döden för principer som står utom räckhåll för dem att ens fundera över, så genomgår vi alla stålbadets antihumanistiska förvandling så länge som rösterna från de bakre linjerna manar oss vidare mot fronten.

+ + +

Vi är alla potentiella fiender, alla är kuggar som kan bytas ut och som kan försakas för principer utanför vår påstådda fattningsförmåga. Så medan öknen slukar kombattanter, civilister och vår framtid, så hotar samma öken oss här hemma bortom dödsskuggans dal. Erich Fromm menar att bibelns texter lär oss att öknen står för befrielse – en plats där Jesus frestades av djävulen och dit Moses tog sitt folk för att finna vägen tillbaka till dess hem – en plats utan rikedomar, utan städer, utan civilisation. (s.75 & s.84, E. Fromm: Att ha eller att vara?, Natur och Kultur, 2006). I det påstått neutrala Sverige har debatten kring FRA-lagens vara som allra tydligast illustrerat hur makthavarna åsidosätter de principer som de säger sig värna. Men detta är ingen nyhet. Som framförts av många, och flera gånger här, så är detta ytterligare en av de goda förestaserna som stenlagt vägen till helvetet.

I det globala krigets mest uppenbara slagfält finns dock rikedomarna dolda under sanddynerna. Det undantag som bibelns texter ger i anslutning till öknens torftiga existens upphävs av det materiella välstånd som döljer sig där och åter är öknen den plats där djävulen lockar oss att avvika från vägen mot universiell jämlikhet. Men detta är ingenting som kan framföras som ett legitimt skäl till att sända människor i krig. Det är inte moraliskt försvarbart inför den människomassa som makten är så skräckslagen inför att de är beredda att massavlyssna, inskränka deras friheter och dessutom ljuga för.

Att vandra i dödsskuggans dal är inte längre något som är förbehållet de som kommer i vägen för larvfötterna. Det gäller oss alla, och öknar förflyttar sig. Om den inte redan är här, så är den på väg.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, irak, terrorism, usa, jarhead, undantagstillstånd, sydossetsien, ryssland, afghanistan, fra-lagen, georgien, jacques rancìere, giorgio agamben, erich fromm, öken, massavlyssning

Frag out!
- Okänd marinkårssoldat i Call of Duty 4 – Modern Warfare.

Klockan räknar tickande ned och jag tar ett djupt andetag. Fokuserar. Handkontrollen ligger ergonomiskt i mina händer och jag har redan planerat vilka weapons of choice som ligger framför mig för denna batalj. Skärmen byter bild. Laddar. Jag tilldelas en plats i en marinkårspluton i en strid som utspelar sig i ett oidentifierad stad i ett oidentifierat land i mellanöstern.

En röst: ››Team Deathmatch‹‹.

Sex stycken datoranimerade marinkårssoldater rusar från parkeringsplatsen mot byggnaderna framför oss. Redo att göra mos av fienden. Redo att dö, men bara online. Ohh-rah!

* * *

Underhållningsindustrin har för tillfället ett flertal produkter ute på marknaden som anknyter till de krig som pågår i världen. Spel som till exempel Call of Duty 4 – Modern Warfare (CoD4) och teveserien The Unit behandlar de globala konflikter som går under benämningen Kriget mot Terrorismen. Att underhållningsindustrin hakar på denna krigstrend är inte något nytt. I kölvattnet av andra krig och konflikter har det alltid följt mer eller mindre propagandistiska produktioner som syftat till att slå mynt av det elände som krig är. Skillnaden idag är att kopplingen mellan den aktuella konflikten och underhållningsprodukten är så pass mycket kortare i tid än tidigare. Efter det första gulfkriget i början av 1990-talet så dök det upp ett fåtal riktigt usla filmer som behandlade kriget mellan USA och Irak. De flesta jag själv har kommit i kontakt med har alla följt samma åttiotalsmall som filmer i stil med Rambo II eller Navy Seals; frän musik, surfartugg och devisen en mot världen. Tiden gick men tydligen var inte nittiotalet redo för att göra kvalitativt nöje av krigets fasor. Först efter den elfte september 2001 började underhållningsindustrin att producera rörlig media som anknöt till de globala händelser som terrorattacken inneburit.

Att försöka räkna upp alla de teveserier, tevespelsfranchise och filmer som gjorts i efterdyningarna av händelserna 2001 skulle bli allt för omfattande för att vara intressant. Däremot är vissa iakttagelser viktiga att poängtera. Som spelet America’s Army (AA) som bygger på first person shootern Unreal. AA lanserades 2002 inför den amerikanska invasionen av Irak, på beställning av Pentagon och den amerikanska armén, och var ett gratisspel som vem som helst kunde ladda ner. En rekryteringsstrategi som blev oerhört populär. Krigets fasor ja, därom tvista de lärde, eftersom spel som det ovan nämnda och CoD4 saknar civila helt och hållet så är det enbart soldater som drabbas av den eld som utgjuts över stad och land. Alltså är det ett krig som spelas upp som aldrig blir realistiskt i den mening att krig är en relativ syssla som på intet sätt är logiskt eller tillrättalagt. I CoD4 förekommer till exempel civila enbart i risk- och skadeberäkningar som görs då fienden kommit över (och till slut detonerat) kärnvapen, eller då maskingevärseld hörs i fjärran och den brittiska S.A.S-styrka som spelaren ingår i eskorteras upp till en bergskam av ryska specialstyrkor i något som ska efterlikna Centralasien. På frågan från det brittiska befälet om vem det är som skjuter så svarar den ryska guiden att det är ultranationalister som avrättar civila. Väl uppe på berget och inkastad i stridernas centrum så syns inte en enda civilist längre till.

Självklart är det så att ett spel som skulle inbegripa collateral damage skulle bli oerhört kritiserat och i princip ospelbart. Att i en nöjesprodukt ta hänsyn till civilister då plutonen som spelaren ingår i lägger verkanseld mot en tvåvåningsbyggnad där fienden tagit sin tillflykt skulle skapa en morbid spelsituation. Istället utspelar sig striderna på slagfält som är rensade från mjuka mål. Kvar finns enbart två stridsgrupper redo att slå ut varandra. Precis som den romantiserade kriget föreställs i litteratur och dikt.

* * *

När vi skriver den 28 juli 2008 så har Operation Iraqi Freedom pågått i fem år. Enligt tidskriften The Lancet så har över en halv miljon irakier dött på grund av den ockupation som också resulterat i över 4000 döda amerikanska soldater och ett par hundra britter och övriga koalitionsländer. Kriget har visat sig vara ytterligare ett av de där krigen som är oerhört svårt att vinna för ockupationsmakten. Precis som kriget i Afghanistan var för Sovjetunionen då och USA (med understöd av ISAF) nu eller för den delen Vietnam när det begav sig. Underhållningsindustrin tycks dock ha frångått principen om att låta det gå en längre tidsperiod mellan kriget och deras produkt. Helt i linje med lanserandet av spel som utspelar sig i skuggan av samtida konflikter. Bara under 2008 har två uppmärksammade filmer släppts som utspelar sig i krigets Irak; Brian de Palmas skakande krigsbrottsvittne Redacted och Nick Broomfields Battle for Haditha. Båda dessa filmer har fått utstå kritik för att de skulle vara ››ensidiga‹‹ och vara propaganda från antikrigsrörelsen. Men det går inte att förneka, inte ens av den hårdföraste hök inom Folkpartiet, att de händelser som dessa två filmer beskriver faktiskt har ägt rum. Men av erfarenhet så antar jag att sagda apostlar till Majoren i Rosenbad ändå har ett och annat att invända mot dessa filmer.

Den hetaste, och senaste, av underhållningsindustrins produktioner som anknyter till kriget i Irak är den amerikanska kabelkanalen HBO:s teveserie Generation Kill. Vilken bygger på boken med samma namn av Rolling Stone-journalisten Evan Wright. Wright var en så kallad embedded reporter i marinkårens 1st Reconnaissance Battalion vid invasionen 2003. De artiklar som publicerades i Rolling Stone – vilka blev till boken som i sin tur nu blivit en miniserie om sju entimmesepisoder i USA – fick i efterhand direkta konsekvenser för både förbandet och de soldater som omnämns. Det är en ocensurerad bild av ett amerikanskt förband i Irak som träder fram i Wrights text och i miniserien. Soldaternas kritik av sina befäl, dessas inkompetens, ärelystnad, strider med det irakiska motståndet och övergrepp mot civila, skildras direkt och utan skygglappar. Trots att artiklar och bok har fått utstå kritik från marinkåren så rekommenderas den som läsning av sagda kår för befäl som en realistisk skildring av kriget.

* * *

Underhållningsindustrin är på alla sätt inblandad i att slå mynt av de konflikter som pågår världen över. Spelindustrin är endast ytterligare en del av den tradition som följer på att USA drar ut i krig och har kanske, tillsammans med den globala nyhetsindustrin, blivit mer av ett tillrättalagt media än vad filmen är idag. Den absoluta skillnaden mellan då och nu är att propagandafilmer som John Waynes The Green Berets (som gick upp på biograferna under brinnande Vietnamkrig 1968) inte tycks vara gångbara i samma utsträckning längre. Tilläggas bör väl också att de filmer som har släppts som har haft ett kritiskt perspektiv till ockupationen och kriget i Irak inte blivit några succéer i USA, till exempel De Palmas Redacted blev ett finansiellt fiasko i USA, men lyckades ändå (eller kanske på grund av det) kamma hem ett prestigefullt pris vid filmfestivalen i Caen. Men spelmediet har dock samma tillrättalagda, svart-vita, uppfattning om samtiden som filmen hade tidigare. I faggorna lurar just nu spelet Far Cry 2 som utspelar sig i ett fiktivt afrikanskt land där en blodig konflikt är under uppblossande. Om detta spel kommer att skildra krigets fasor på ett sätt som CoD4 låter jag vara osagt tills jag undersökt saken närmare men jag antar att det rör sig om samma form som tidigare.

Ett klarlagt faktum, oavsett hur underhållande krig än är i tevespelens värld, är att i det pixlade kriget så finns inga oskyldiga offer. Det finns inga barn som råkar komma ivägen för en airstrike eller en fire mission gone bad. Inga kvinnor. Inga gamla. Inga män som bara råkar hamna i vägen för en förlupen pansargranat då de är på väg till moskén. I data- och tevespelens värld är alla skyldiga, oavsett sida, och som sådan är du alltid ett legitimt mål.

Så jag fortsätter att dra på mig stridspackningen, fortsätter att smyga fram i skydd av stenmurar och jag fortsätter lägga nedhållande eld mot kaféer och bussar i CoD4:s värld, där kriget endast berör de stridande parterna. Där kriget tycks vara konserverat i ett 1800-tals ideal och civila offer är så gott som obefintliga. För i underhållningsindustrins värld är krig ever so fun…

We may have lost the battle – but not the war!
- Okänd mellanösternkrigare i Call of Duty 4 – Modern Warfare.

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, kulturkritik, tv-spel, call of duty 4, far cry 2, america’s army, battle for haditha, redacted, generation kill, irak, afghanistan, underhållningsindustri, hollywood, hbo

Inom den akademiska världen har det under de senaste decennierna pågått en segdragen kamp om språket som verktyg. Postmodernismen och dess utlöpare har ansetts hota den moderna analytiska filosofin som försökt att hitta ett uttryck för det objektiva språket i arvet efter den logiska positivismen. Objektivismens försvarare har gått i den traditionella Platoniska fåran med sina försök att hitta ett språk som går bortom vår vardagliga kontingens och kontextbundenhet. Subjektivisterna har istället betonad vikten av perspektiv samt en medvetenhet om fördomar och den hermeneutiska horisonten. Detta är något som har fått många kritiker att mana till besinning. Filosofer och statsvetare har varit rädda för att om språket blir för privat, för flyktigt, kommer det sociala limmet att luckras upp. Detta skulle skapa ännu fler och starkare spänningar i de liberala demokratier som redan har reella problem att förverkliga tanken om pluralism.

Det kulturkrig som pågick på inom den akademiska sfären blev starkare och starkare allt eftersom att åren förflöt. Postmodernisterna lyckades att skjuta fram sina positioner inom flera humanistiska och sammhällsvetenskapliga ämnen. Men efter den direktsända terrorn den 11 September proklamerade den Amerikanska tidningen The Times det att den Ironiska Tidsåldern tog slut samtidigt som World Trade Center tornen kollapsade till marken:

One good thing could come from this horror: it could spell the end of the age of irony. For some 30 years–roughly as long as the Twin Towers were upright–the good folks in charge of America’s intellectual life have insisted that nothing was to be believed in or taken seriously. Nothing was real. With a giggle and a smirk, our chattering classes–our columnists and pop culture makers–declared that detachment and personal whimsy were the necessary tools for an oh-so-cool life. Who but a slobbering bumpkin would think, ”I feel your pain”? The ironists, seeing through everything, made it difficult for anyone to see anything. The consequence of thinking that nothing is real–apart from prancing around in an air of vain stupidity–is that one will not know the difference between a joke and a menace. (Rosenblatt, 2001)

Det antogs att genom chocken och smärtan hade det uppstått en situation där det var omöjligt att fortsätta de postmoderna akademiska lekarna med identitet och dekonstruktion. De fallande kropparna från tvillingtornen ställde moraliska krav på oss som medmänniskor. De glidande språkliga beskrivningarna skulle få stå tillbaka för en realism som hakade fast i den värld som vi lever i. I efterhand tycktes det som om Norman Geras varning, gentemot Richard Rortys postmoderna filosofi, fick en obehaglig aktualitet: ”If there is no truth, there is no injustice. [...] Morally and politically, therefore, anything goes.” (Geras, 1995: s.107)

Ytterligare ett exempel på den hätskhet som förstärktes gentemot de postmodernistiska intellektuella efter den 9/11, var den mediala reaktionen när Jaques Derrida dog i oktober 2004. Bland annat New York Times hade en småsint dödsruna med rubriken Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74, (Kandell, 2004). Även Wall Street Journal frångick seden av visa den döde respekt, och publicerade även den en väldigt kritisk dödsruna för Derrida. Även om det i sig var ett etikettsbrott mer än något annat, var det ändock en indikation på en omvärderad syn på postmodernismen.

Men det finns flera goda argument för att denna realismens seger över postmodernismen endast var temporär. Mycket förändrades efter den 11 september, men språkets grundläggande struktur och kapacitet kraschade inte den där höstmorgonen i New York. Språket har fortfarande en väldigt stor elastisk kapacitet, och det verkar ha en oförmåga att haka fast i världen så som realisterna hoppas på.

Inom vår massmediala värld och dess fokusering på yta, används språkets elasticitet ofta till olika politiska syften. Ett exempel på detta är att en gammal företeelse eller ett utjänat koncept kan vitaliseras genom att beskrivas om, och sedan presenteras för offentligheten som någonting nytt. På så sätt kan man överge det gamla bagaget och ändock behålla de delar som man vill använda för sina syften. Denna politiska strategi överlevde den 11 September, och är om möjligt ännu mer effektiv nu i vår post-ironiska värld eftersom vi inte förväntar oss den.

Den som har några tjugor kronor till övers, kan förslagsvis gå och köpa ett begagnat exemplar av Sven Lindqvists Nu dog du (Albert Bonniers Förlag, 1999). Om möjligt i den inbundna utgåvan. Det surrealistiska omslaget gör sig faktiskt bättre i det större formatet, jämfört med det lilla pocketformatet. Boken som utforskar flygbombningens historia och ambitionerna hos förespråkarna, är relevant eftersom den sätter upptakten till invasionen av Irak i perspektiv.

I slutet av Januari 2003 så rapporterade Amerikanska CBS News om att Bush-administrationen planerade att använda sig av en ny militär strategi som döpts till ‘Shock and Awe’. Tanken var att överväldiga den Irakiska diktaturen och dess militär med en sådan militär överlägsenhet, genom massiva och precisa flygbombningar, att man skulle förlama den och framtvinga en snabb kapitulation. Genom att överskölja landet i ett regn av kryssningsmissiler skulle man förstöra fiendens vilja till att slåss, istället för att förstöra de militära styrkorna. Den första dagen skulle mellan 300 och 400 kryssningsmissiler skickas mot mål i Irak. Detta var fler än antalet kryssningsmissiler som användes under hela Gulfkriget 1991. Dag två skulle man skicka iväg lika många kryssningsmissiler till. Den explicita ambitionen var att undvika ett markkrig överhuvudtaget.

Den läsare som förstrött bläddrar genom Nu dog du i väntan på att ockupationen nu några år senare ska ta slut, kommer snabbt märka att Shock and Awe inte var något nytt. Det är samma ambitioner och förhoppningar som funnits sedan flygbombningen utvecklades som militär strategi för ungefär 100 år sedan. Det mest konkreta som har hänt är att man har gett det ett nytt namn. Sven Lindqvist tar upp Ray Nortons roman ‘The Vanishing Fleets‘ från 1908, som ett exempel på drömmen om en oöverträffad militär överlägsenhet som en garant för freden och det förlustfria kriget. I boken går Japan och Kina till attack mot USA. Men USAs hemliga supervapen leder till en villkorslös kapitulation då man inser att det inte går att tävla mot västs teknologiska överlägsenhet. USA i förbund med Storbritannien förbjuder sedan krig, och den eviga freden övervakas sedan med jättelika flygplan som kan leverera total förintelse mot vem som helst.

Det första flygbombardemanget i historien utfördes av Italien, november 1911, mot några oaser utanför Tripolis. Flyganfallet, som ansågs vara en vedergällningsaktion, skall nog klassificeras som symptomatiskt för flyganfallet som koncept och tron på vikten av teknologisk överlägsenhet. Tre dagar efter flyganfallet deklarerade Italien att kriget var över. En deklaration som skulle visa sig vara förhastad. Tvärtemot vad man hade hoppats på, så hade bomberna ingen civiliserande eller fredsbringande effekt på sina mottagare. Även om Tripoliskriget ansågs officiellt sett vara över, fortsatte det Arabiska motståndet på samma sätt som de Italienska bomberna fortsatte att falla.

Men trots detta har retoriken kring Shock and Awe inte rönt någon större uppmärksamhet i massmedia. Det höjdes bekymrade röster, på samma sätt som det görs i alla krig. Den Amerikanska militären utfäste samma löften som alla krigsmakter gjort under bombningens historia: bombningen kommer att bringa fred, civilbefolkningen kommer att besparas och det kostnad som kommer att uppstå är ändock mindre om ett konventionellt krig uppstått. Men ingen påpekade på ett seriöst sätt att detta är vad vi alltid har försökt att intala oss själva innan bombningarna påbörjas. Shock and Awe var bara ännu ett steg i en tradition som vi känner allt för väl till.

Ett annat exempel på en effektiv omskrivning, trots vår post-ironiska era, kom in i det massmediala fokuset i slutet av 2002. Det var The Washington Post som publicerade en artikel om den Amerikanska flygbasen i Bagram, Afghanistan, och de fångar som hölls och som fortfarande hålls där i koppling till kriget mot terrorism. Allt som allt beräknades det då att USA höll cirka 3000 fångar i anknytning till kriget mot terrorismen på olika baser runt om i världen. I artikeln nämndes det hur de fångar som inte samarbetade under förhören utsattes för en teknik som på Engelska kallas för ‘Stress and Duress’. Detta inkluderar att de får stå i obekväma och smärtsamma ställningar under längre tider, eller att de utsätts för starka ljud eller ljus så att de förnekas sömn. Personer som intervjuades för artikeln konfirmerade även att fångar förbereddes ibland för förhör genom att de misshandlades för att på så sätt göra dem mer samarbetsvilliga under förhören.

I artikeln gjordes det en åtskillnad mellan den förhörsteknik som enligt The Washington Post utförs av CIA agenter och det som normalt sett anses vara tortyr, ett förfarande och som den Amerikanska administrationen bestämt förnekade att de använde sig av. Som ytterligare en indikering på en reell distinktion mellan Stress and Duress och tortyr, nämndes de anklagelser gentemot att USA skulle lämna över icke-sammarbetsvilliga fångar till ett tredje land som inte är lika nogräknade med att följa FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. När artikelns innehåll började att dyka upp i olika media runt om i världen, gick den Amerikanska administrationen ut och förnekade officiellt att USA skulle använda sig av tortyr, och påpekade att fångarna behandlades humant.

Men enligt FNs konvention emot tortyr, definieras tortyr så som fysisk eller psykisk smärta eller lidande som åsamkas en person för att få information eller bestraffa denne. Artikel 2 specificerar att det inte finns några exceptionella omständigheter som skulle under några omständigheter rättfärdigar tortyr. Artikel 3 specificerar att ett land får inte heller utlämna en fånge till ett tredje land där det finns anledning till att misstänka att denne skulle utsättas för tortyr. Distinktionen mellan Stress and Duress, överlämning till tredje part, och tortyr är med andra ord mer en rökridå än substantiell.

För den som läser det som skrivits om tortyr, blir det snabbt klart att Stress and Duress inte är några nya förhörsmetoder, utan en fortsättning på tortyrmetoder som har en flerhundraårig historia. Darius Rejalis Torture and Democracy är för tillfället den mest kompletta sammanställningen av moderna tortyrmetoder. I en direkt kommentar till diskussionen om Stress and Duress, kommenterar Rejali att de olika komponenterna ansågs vara tortyr och krigsbrott i rättegångarna efter andra världskriget, och när kommunistiska regimer använde samma metoder mot fångar, (Rejali, 2007: s.357). Den förhörsmetod som blivit mest omskriven i diskussionerna kring den nya förbättrade förhörsmetoderna är simulerad drunkning, som på engelska kallas för Waterboarding. Istället för att vara en ny version, är detta en tortyrmetod som Holland använde på 1600-talet, och som i modern tid har använts bland annat under Vietnamkriget av Amerikanska trupper, (Rejali, 2007: s.176, 281). Från ett juridiskt perspektiv finns det inte heller någon gråzon att prata om. 1947 dömdes flera Japanska officerare av en krigstribunal för att ha utfört waterboarding på Amerikanska fångar.

Det är intressant att notera att omskrivning som strategi verkar fungera förvånansvärt väl, trots att det sägs att vi lever i en post-ironisk värld där sådana strategier inte skall vara gångbara längre. Förutom de parter som vanligtvis brukar höja en varnande röst, såsom Amnesty International och Human Rights Watch, var det uppseendeväckande tyst om de påståenden som the Washington Post publicerade. Påståenden som nu har substantierats. Men även om alla fakta ligger framför våra ögon, så har de ingen effekt på hur vi rör oss i världen. Nu, ett antal år efter att Kriget mot Terror inleddes, finns det tillräckligt med bevis och ögonvittnesskildringar för att vi inte ska kunna säga att vi ingenting vet. Men ändock vägrar vi hårdnackat att agera enligt det som vi till faktum vet. Och det verkar som det mest effektiva försvaret vi har mot vår vetskap, just är fantasin om att vi skulle leva i en post-ironisk värld.

De lärdomar som man kan ta med sig från dessa fall, är dels att världen kanske ändå inte har förändrat sig på något drastiskt sätt sedan den 11 September. Det är samma vardag som tynger ned oss mot vardagen. Vi bör nog även hålla i minnet, att det bästa sättet för en aktör att gömma ett smutsigt och blodigt byke, är att lägga det så att vi ser det, mitt i det öppna, och sedan berätta för oss att det egentligen är rent. Även om det på ytan låter som en absurd strategi, kan man inte undgå faktumet att strategin faktiskt fungerar. Det är så vi fungerar. Det är så vi vill fungera. Men den viktigaste lärdomen är nog att trots våra Platonska drömmar, är kanske den postmoderna filosofin mer användbara för att förstå vår samtida politik än vad vi vill medge.

Trots de varningar som finns gentemot sofism och ytlighet, verkar den vara bättre anpassad för den smutsiga realpolitiken som fortfarande sipprar ur våra porer.

+ + +

Litteratur:
Geras, Norman, 1995: Solidarity in the Conversation of Humankind; Verso.
Kandell, Jonathan, October 10 2004: ‘Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74′; New York Times
Lindqvist, Sven, 1999: Nu dog du. Albert Bonniers Förlag.
CBSNews.com, Jan 24, 2003: ‘Iraq Faces Massive U.S. Missile Barrage’.
Washington Post, December 26, 2002: ‘U.S Decries Abuse but Defends Interrogations’.
Rejali, Darius, 2007: Torture and Democracy. Princeton University Press.
Rosenblatt, Roger. Sep 16, 2001: ‘The Age of Irony Comes to an End’ , Times.com

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, samhälle, tortyr, kriget mot terrorismen, acceptans, demokrati, afghanistan, operation artemis, irak, 9/11 och politik.