Men samtidigt är det inget argument för att inte arbeta.

Den rädslan jag har inför denna text är att den kommer att ses som något den inte är: en partsinlaga i den pågående valkampanjen. Det som intresserar mig, det som driver mig till att skriva, är fenomenet som sådant. Det är ett skavande problem som måste formuleras. Det är endast med ord som vi kan levandegöra den värld som vi försöker att leva i.

[...]

Det politiska fältet är en yta för projiceringar av fantasier. Till viss del är detta en nödvändighet, utan fantasier skulle vi inte kunna röra oss framåt, drömma om det omöjliga som skall realiseras. Men samtidigt är det viktigt att dessa fantasier bryts av mot den vardag som vi lever i, att de inte frikopplas helt. Faran är när vi börjar tro att fantasierna är representationer av verkligheten.

Den svenska politiska debatten är förunderlig. Å den ena sidan kan den vara helt befriad från visioner, utopiska tankar och förhoppningar. Det är en brist på politiskt mod som låser oss fast i den nuvarande situationen. Men å den andra sidan kan den politiska diskussionen också baseras på fantasier och trångsynthet som helt för bort diskursen från vår samtid och de möjligheter som faktiskt finns.

Ett exempel på hur projiceringar tar överhanden är den oorganiserade kampanjen bland borgerliga ledarsidor mot vänsterpartiet. Framför allt har man fokuserat på vänsterpartiets krav om att Sverige ska dra ut sina trupper ur Afghanistan. Som kontrast har Alliansen lagt ett förslag om att skicka mer trupper till Afghanistan. Ett förslag som inte fick motta någon kritik från ledarsidorna.

Jag har inget principiellt emot att man bland borgerliga partier och ledarsidor vill skicka mer soldater till Afghanistan. Gott så. Vad jag vänder mig emot är att man framställer vänsterpartiets position som världsfrånvänd.

Till skillnad från Sverige finns det i många länder en djup och allvarlig diskussion om kriget i Afghanistan som strax har pågått i nio år. För några månader sedan sade Barack Obama att de amerikanska trupperna ska börja dras tillbaka i juli 2011. Efter hård politisk kritik har den officiella amerikanska positionen gjorts något vagare, men samtidigt är det uppenbart att man vill avsluta kriget så fort som möjligt och att dra tillbaka trupperna är ett led i detta.

Holland har redan dragit tillbaka sina trupper. Som mest hade de 2 000 soldater i Afghanistan, jämfört med Sveriges 500. Ansvaret för Uruzgan-provinsen lämnades formellt över till USA den 1:e augusti, 2010. Kanada har slagit fast att man kommer dra tillbaka flertalet av sina trupper under 2011, landet har 2 500 soldater kring Kandahar. Det var den konservative premiärministern Stephen Harper som lade fast tillbakadragandet som ett vallöfte 2008. David Cameron, premiärministern i Storbritannien, har lovat att de brittiska trupperna skall börja dras tillbaka innan nästa allmänna val 2015. I juni 2010 gick den polske försvarsministern ut och sade att man ville snabba på den planerade reträtten så att det polska uppdraget skulle kunna avslutas under 2012.

[...]

Ett andra exempel på hur diskussioner frikopplas finns att hitta i diskussionen om liberalismens status i Sverige. Debatten inleddes med att Svante Nycander skrev två debattartiklar i DN (I & II). Sedan dess har Johan Norberg, Per Gahrton, Ann Heberlein, Björn Wiman, Sverker Kenas, Mattias Svensson och Sven-Eric Liedman deltagit i debatten. Till delar har det varit en intressant debatt. Om inte annat så visar den på att konsensus inte är totalt hegemoniskt i Sverige. Det handlar bara om att konfliktytorna måste tillåtas ta plats.

Samtidigt finns det delar som stör. Inget som omkullkastar hela diskussionen, men ändock delar som visar på hur pass begränsad vår världsuppfattning är. I en av sina ursprungsartiklar så angav Nycander, med hänvisning till DN:s kulturchef Björn Wiman, att antiliberalism är något som förenar den amerikanska högern med den svenska vänstern. I ett eget debattinlägg så bekräftar Wiman denna syn på det politiska tillståndet.

På ytan stämmer denna jämförelse: både den svenska vänstern och den amerikanska högern använder sig av ordet liberal i en negativ mening. Fast samtidigt är jämförelsen mellan svensk och amerikansk kritik mot liberalism blind och okunnig om skillnaderna mellan USA och Sverige. Det är skrämmande att en person som blivit kulturchef på Sveriges största dagstidning är så pass obildad om nyansskillnaderna i det politiska landskapet.

Den liberala position som attackeras i USA är inte densamma liberala position som attackeras i Sverige. Tvärtom så är det så att de svenska liberalerna på många plan står i motsats till de amerikanska liberalerna. På samma sätt så kommer kritiken mot de amerikanska liberalerna från ett helt annat perspektiv än kritiken mot den svenska liberalismen. Den amerikanska kritiken handlar om en kritik mot modernism och sekularism, när den svenska kritiken ofta handlar kritik mot inskränkningar av religionsfrihet och paternalism.

[...]

Dessa två exempel är inte på något sätt en intäkt för att inskränktheten och frikopplingen av det politiska samtalet är den svenska högern förunnat. Problemet är mycket mer systematiskt än så. Det handlar nog mer om att den stora majoriteten av kultur- och debattsidorna är borgerliga och det blir därmed lättare att hitta exempel som ligger högern till last.

Men problemet finns där likväl förbannat.

När jag en sista gång går genom anteckningarna för att se vad som kan räddas, hittar jag en artikel som jag nästan glömt: The Predator War. Det är en lång artikel, men det är mer än värd att läsas. Framför allt visar den på hur långt vi har att gå i Sverige innan vi når ett anständigt offentligt samtal.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, afghanistan, val2010, val 2010, valet 2010, truppnärvaro, isaf, krig, fred, talibaner, modernitet, sekularism, usa, debatt, diskussion, dödläge, liberalism, bombdiplomati

För en dryg vecka sedan sände statstelevisionen från Götaplatsen i Göteborg för att hylla den svenska demokratin. Programmet skall ha haft ambitionen att göra politik intressant och roligt för en bredare och ointresserad massa. Detta skulle göras med den av Sveriges television patenterade fredagsunderhållningens hjälp. Artister, komiker och gästande politiker skulle tillsammans på en gigantisk scen inför en sittande publik, och hela svenska folket i tevesofforna, dra sitt strå till stacken och lära oss om politiken och demokratin.

Sändningen inleds med en sketch. Sedan ett framträdande av två schlagerstjärnor med rötterna i Skaras artistmylla kompade av ett storband framförandes en cover. Kamerorna panorerar den upphöjda scenen. Ett imponerande bygge. En väl tilltagen vallgrav där säkerhetsfolket står uppradade för att … ja vad? Publiken som sitter nedanför scenen, bortom vallgraven, bakom kravallstaketen är till en början minimal. Ett par trehundra till antalet, kanske. In på scenen kommer så kvällens värdpar som hälsar välkomna till denna valupptakt som ska signalera SVT:s valbevakning öppnad. Därefter snubblar ett gäng avdankade politiker in för att ta plats i soffgruppen som flankerar storbandet. Ett litet samtal med politiskt kiveri i mysighetens tecken följer och sedan är det dags för musik igen. Ännu en Skaraprodukt trallar loss till storbandets välpolerade toner. Sedan återupprepas detta förfarande, varvat med några experter och inslag med ”riktiga människor”, om och om igen, i två timmar. Ridå.

Teveproduktionen som SVT kablade ut över landet för ett antal dagar sedan måste ha varit ett av de mer tveksamma jippon som kläckts på redaktionsmötena på senare tid. Sändningen från prinsessbröllopet i juni är ingenting i jämförelse – tvärtom så ingår det definitivt i Sveriges televisions uppdrag att sända just ett sådant prinsessbröllop – men denna Demokratifest, som den döpts till, är jag själv mer tveksam till. I en mycket intern diskussion på ett världsomspännande socialt forum där jag deltar utkristalliserades en för undertecknad oroande situation där några deltagare menade att denna typ av ”nytt grepp” kunde få just den ointresserade massan att intressera sig för politiken och valet i höst. En annan åsikt som framfördes var att det var roligt för barnen med sådan här underhållning. Att således presentera politik som något roligt helt enkelt. Min åsikt är något mer krass; politik är inte roligt. Diskussionen fick mig till slut att deklarera en paus från allt vad ”sociala medier” heter och föranledde semesterstängningen av Fragment.

+ + +

Att SVT väljer att visa en programproduktion som måste ha kläckts av en bakfull projektledare efter en studieresa till Vitryssland är ett politiskt och demokratiskt problem snarare än det är en katalysator för ett ökat politiskt och demokratiskt intresse. Den tillrättalagda underhållningens våta filt av schlagerartister och komiker kryddad med en pajasartad ”paneldiskussion” är ytterligare ett steg nedför den med de goda intentionerna stenlagda vägen till helvetet. Ett exempel på hur nittiotalets politiska situation än idag sätter agendan för hur politik måste förpackas för att verka intressant för en större massa. De svenska partiernas vandring bort från idépolitikens näst intill utopiska mål till förmån för en något mer pragmatisk ängslighet inför en lika ängslig opinion har framförallt sina rötter i två specifika politiska skeenden under de senaste tjugo åren; (1) det populistiska missnöjespartiet Ny Demokratis succéartade intåg i riksdagen vid valet 1991, och (2) införandet av personvalssystemet på riksnivå till valet 1998.

I och med att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister slog sina påsar ihop och reste land och rike runt med läskbackar, schlagermusik och ett politiskt budskap förpackat för ”verklighetens folk” under parollen ”drag under galoscherna” så skakades de etablerade partiernas maktbas så till den milda grad av Ny Demokratis valsuccé att allt vad idédebatt därefter har fått stå tillbaka för kortsiktighetens politik. Där de tidigare valrörelserna handlat om ideologier, partier och vilken typ av samhälle som dessa stått för eller velat bygga så har istället en brandkårspolitisk situation uppstått där partistrateger (PR-folk) identifierar sin tids heta frågor och gör allt i sin kraft att få det folkliga förtroendet att lösa dessa under en mandatperiod. Perspektivet har gått från att ”bygga landet” till att ”administrera landet en litet tag”. För att så kunna få till en valseger för det bästa av kortsiktighetens politiska alternativ så har partistrategerna varit tvungna att förpacka sina budskap på allt mer tilltalande och lättillgängliga sätt än tidigare. Valfläsk har förstås alltid kastats till massan men idag återanvänds samma fläsk som kastats en gång tidigare – och resterna därav – om och om igen utan att någon ens reagerar på smaken.

Samtidigt som det populistiska arvet från Skara-Bert och Greve Ian lever kvar i ängsligheten hos partierna så har också personvalssystemet en skuld i hur det politiska landskapet ser ut idag. Tidigare, då visionerna om hur ett samhälle skulle byggas fortfarande kunde attrahera väljare till partier, så lästes partiprogram för att konstatera var en röst skulle läggas. I partiprogrammet samsades realpolitiska mål med framtidsvisioner och det fanns en tydlig avsändare som genom demokratiska beslut enats om en politisk vision ur vilken till exempel en valrörelse skulle föras. Så kan det förstås fortfarande verka fungera. Men istället har personvalssystemet resulterat i att vid sidan av demokratiskt författade partiprogram så fräser personligt hållna valkampanjer på med, i sin tur, nya löften riktade till särintressen i och omkring de etablerade partiernas valkampanjer. ”En röst på mig innebär…” inte allt för sällan i en personvalskampanj ett alternativt synsätt på specifika ”problem” riktade till mer eller mindre populistiskt formulerade frågor (t.ex. FRA-lagen, nedladdning av upphovsrättsskyddat material på Internet, sexköpslagen, förbud mot ditt och datt och så förstås invandringsfrågor). Detta ska förstås inte ses som något absolut negativt – i en politisk kontext – eftersom särintresset ofta är det som skiljer en väljare från det ena partiet från det andra inom ett politiskt block, men samtidigt så är det värt att konstatera att dessa särintressen mer är ett redskap för den enskilde politikern att marknadsföra sig inför ett val. Särintresset blir, som erfarenheten visat i till exempel riksdagsomröstningen om FRA-lagen, till slut ändå underordnat partiviljan. Således blir personvalssystemets införande en papperstiger till PR-trick – ett sätt att göra politiken mer lättillgänglig till och med.

När SVT så väljer att göra sin fredagsunderhållning av valrörelsen så uppstår samma problematiska situation som när mer eller mindre totalitära regimer beställer fredagsunderhållning till sina teveapparater; politiken görs till bröd och skådespel. Avsändaren är given och mottagaren en anonym massa som tros ha tappat tron på det politiska systemet alternativt på politiken självt. Här förpackas så politiken och demokratin i en lättsmält utstyrsel ämnad för att konsumeras till chipsen och tacosen i ljuset av teveskärmen – här ska politiken göras rolig (igen). Men som jag konstaterade här ovan så är inte politik roligt, det ska inte heller vara roligt, till detta har vi istället samtids- och nyhetssatiren. Politiken är och bör förbli ett medel till och för utövandet av makt. Den ska inte förpackas i glittrande paljettklänningar eller för den delen handla om listandet av de största utrikespolitiska fadäserna i Sveriges historia. Det ska handla om visioner, idéer, mål och om makt.

+ + +

Att politiken förändras och demokratin med den är väl egentligen inget konstigt alls. Snarare är det en förutsättning för att det politiska och demokratiska samhället inte ska stagnera. Det är snarare hur denna förändring ter sig och vilka vägar som denna väg till ytlighetens helvete tar som är intressant. Diskussionen som fördes i det där sociala nätverkets statustråd lät mest som en gymnasielektion i ämnet samhällsvetenskap, med samma tendens som lektionen i att resultera i floskler och dumheter. Men när jag så genomlider Demokratifesten på SVT Play i efterhand  och eftertexterna skall till att rulla till ännu ett coverframträdande (till på köpet Neil Youngs Keep on Rockin’ in the Free World) så faller alla bitarna på plats. När programledarna tar farväl med följande illavarslande och sanningsenliga ordväxling;

Programledare 1: …och glöm inte att tänka själva, annars gör SVT det åt er … hej då!

Programledare 2: Det gör vi redan Belinda…

Programledare 1: …ja, det gör vi.

Det är då jag inser att jag har rätt i min analys och att det inte alls handlar enbart om nyanser eller enskilda uppfattningar. Det handlar blott och enbart om makt. En makt som gått medborgaren förlorad till förmån för ett valskådespel som i sin tur tappat allt mer av sin demokratiska fasad till tonerna av storband, ordvitsar och mysigt käbbel politiker emellan. Om detta skulle få medborgarna att gå till valurnorna så blir resultatet nästan det omvända för mig. Vad tjänar jag på deltaga i deras glättiga spel, egentligen?

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, val2010. valet 2010, val 2010, svt, sveriges television, skådespelssamhället, valrörelsen, demokratifesten, valbevakning, ny demokrati, personvalssystemet, bröd och skådespel, demokrati, makt, totalitär

Vidare läsning:

De år som nu ligger bakom oss – ett bokslut över mandatperioden av Mattias Jeschko-Edberg

Det stavas oligarki – inte demokrati, dumbom! av Henrik Palm

Val 2010: Kulturpolitik, Public Service och verklighetens folk av Henrik Palm

På återseende.

Natten är blågrå, hatisk. Ett massivt regn trycker sig ned mot marken. Den massiva kroppen av regndroppar slår ned säden som växer på fälten. Dikesgrenarna fylls med smutsigt vatten som täcker de drunknande.

Kölden tränger in i mig, försvagar mina muskler. Mina händer tar stöd mot räcket. De genomblöta kläderna ligger vid mina fötter. Jag står ensam och naken med min åldrande kropp.

Sydsvenskanskrapan brinner som en bensinindränkt fackla. Lågorna omfamnar den skakande byggnaden, de formar en bländande skepnad som sträcker upp sina vädjande händer mot en likgiltig himmel.

Det enda som hörs är ljudet av fönsterrutorna som spricker och dunsandet av fasadplattorna som slår ned i marken nedanför. Såren börjar sakta att sprida sig över husets kropp.

En ensam bil åker förbi utan att sakta ned. Däcken slits ned till tomhet med att de sista kropparna slutar att andas. Tyst passerar den mig och jag betraktar hur metallkroppen försvinner ut i det mörker som kryper närmare.

Under mig rinner det becksvarta vattnet. Det tar sig ned i asfaltens sprickor som sakta vidgas. Jag hostar, min kropp är sjuk och skakar.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________

Att sätta mig ned och skriva är även att arbeta mot min egen brist på disciplin. Om jag inte aktivt sätter mig ned så förblir tangentbordet orört. Jag är allt för medveten om min begränsade tid och vet det futila i att dedicera sitt liv till plikter. Men det handlar också om krass realism: det är väldigt få ord som någonsin har någon påverkan på världen. Att försöka skriva är att dedicera tid till något som med största sannolikhet kommer att misslyckas.

Men när jag tittar tillbaka på de tre senaste årens skrivande inser jag att någonting felar i min beskrivning. Jag har skrivit närmare 80 artiklar. Jag håller på att göra slutkorrekturen på en novellsamling. Jag har två diktmanus som jag strax skall börja arbeta med igen. Jag har gjort en grovöversättning på en diktsamling. Oavsett vilken måttstock man använder sig av så är detta inte lite, framför allt med tanke på att mitt skrivande oftast är förlagt på kvällar och sena nätter, efter att familjen har gått och lagt sig.

Detta innebär inte att det jag tidigare skrivit nödvändigtvis är falskt. Jag tror att det som har räddat mitt skrivande, trots min pessimism, brist på disciplin; är min vana att samla på fragment: tidningsartiklar, bilder, anteckningar. Från den tiden då jag jobbade som mediebevakare har jag två lådor med urklippta artiklar. I bokhyllorna ligger hopvikta tidningar, böcker som jag vill gå tillbaka till ligger ovanpå de insorterade böckerna. Runt om i lägenheten finns små lappar med anteckningar.

Detta handlar inte enbart om de drifter som ligger bakom alla former av samlande. Det handlar också om att jag har ett dåligt detaljminne. Om jag inte samlar den nödvändiga informationen så går den snabbt förlorad. Men det är inte alltid som ens det hjälper. Ofta hittar jag anteckningar och utkast som jag inte har en aning om vad jag tänkte använda dem till. På min hårddisk hittar jag en massa bilder som jag sparat till texter som aldrig omarbetades till riktiga artiklar.

I skuggan av mitt eget misslyckande ligger de kvar oanvända: En högupplöst satellitbild av Falluja precis efter det andra amerikanska anfallet som ödelade staden. Illustrationer av sovjetiska stridsflygplan. En bild av Harry Schein och Ingmar Bergman som samtalar. En gammal bild av Majakovskij. En illustration till en Shakespeare-pjäs. Ett promotionfotografi av Spank Rock.

[...]

Världen omkring mig fortsätter. Så som den måste. För någon dag sedan meddelades det att Sven-Otto Littorin kommer att begära ut ersättning för att han sade upp sig från sin ministerpost. I Frankrike presenteras nya initiativ för att rasera romska bosättningar i landet. I en koordinerad attack i Bagdad dödades 16 människor. Kriget i Afghanistan fortsätter.

Jag tittar på den korta dokumentärfilmen. Skottlossningen och blodet från de sårade soldaterna finns bredvid mig. Men jag orkar inte sätta mig ned och skriva. Det får vänta.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, samtid, nyhetsflöde, skrivande, tystnad

Socialdemokraterna förtjänade att förlora valet 2006. Alliansen vann inte på sin egen politik, detta är de nog bittert medvetna om, de fick regeringsmakten på grund av att socialdemokraterna dödade sig själva. Den genuina sorg som jag kände över att se Reinfeldt segertal överskuggades snabbt av den glädje jag kände när Göran Persson avgick.

+ + +

I Sverige har det länge funnits en förunderlig balansakt: den borgerliga hegemonin inom dagstidningarna och det långvariga socialdemokratiska styret. På ett plan har det varit en nödvändig balans. Om ett långvarigt socialdemokratiskt styre hade kombinerats med att uppåt 90 % av dagstidningarna varit lojalt socialdemokratiska, hade det varit demokratiskt förödande. Men samtidigt har den nuvarande balansen mellan en borgerlig media och en socialdemokratisk statsmakt just varit beroende av att Socialdemokraterna styrt. Med Alliansens valseger så rubbades denna balansakt.

En viktig faktor som fick vågskålen att tippa över till Alliansens fördel vid valet 2006 var att tidningarna släppte hämningarna när det gällde att propagera för de borgerliga partierna. Vid den tiden var jag mediebevakare och läste alla stora dagstidningar och hade gjort så sedan 2001. Även om borgerliga tidningar alltid pläderat för en borgerlig politik på ledar- och debattsidor, var skillnaden vid valet 2006 slående.

Månaderna innan valet förvandlades den mediala berättelsen om Sverige från en berättelse om ett land med en högkonjunktur och en sjunkande arbetslöshet, till en berättelse om ett land drabbat av en akut ekonomisk katastrof och skenande arbetslöshet. I takt med att budskapet upprepades, om och om igen till en enhetlig mosaik, så började folk tro på det. Det var inte förrän efter att segern var säkrad och regeringen Reinfeldt tillträtt som de borgerliga tidningarna återigen började talade om att Sverige hade en bra ekonomi.

Utan att se sin egen roll i förloppet, kunde borgerliga tidningar tala om sin förundran över att en sittande regering förlorat under en högkonjunktur med ordnad ekonomi och låg arbetslöshet. Något som är väldigt ovanligt. Den borgerliga Alliansen vann valet med knappt mer än 2 %, och utan att ringakta socialdemokratins delaktighet i sin egen förlust, finns det inget tvivel om att den borgerliga dominansen bland dagstidningarna var avgörande för Alliansens valseger.

+ + +

Den första tiden för den nytillträdda regeringen var extremt turbulent. I och med att de första ministrarna avgick under tumultartade omständigheter, verkade det som om balansen var återställd. Återigen uppfyllde dagstidningarna sin roll som maktgranskare. För Alliansen kom nog den ibland hårdhänta behandlingen som en chock i jämförelse med den ömma behandling som de fick under valupptakten.

Men när det såg ut som om det kunde bli ett nyval så återinträdde obalansen och ett borgerligt styre mandatperioden ut kunde säkerställas. Trots att flera ministrar gjorde långt mycket värre saker än Stegö Chiló och Borelius, verkade det ha uppstått ett konsensus om att man inte skulle driva kritiken för långt. Den enda borgerliga tidning som bröt mot detta konsensus var Expressen som länge öppet krävde Bildts avgång på sin ledarsida.

Genom att tidningarna inte längre uppfyller sin granskande roll fullt ut, har vi haft en regering som kunnat överleva sin egen inkompetens. Det må låta hårt, möjligtvis bittert, men jag tror att det är sant. En socialdemokratisk regering hade aldrig fått sitta kvar, och borde inte heller ha tillåtits göra det, om den uppvisat samma volym av fadäser, allvarliga misstag och genuin inkompetens.

Om jag skall vara ärlig så finns det en frustration hos mig när jag blickar ut över den mandatperiod som har varit. Frustrationen kommer inte av det som har skett, Alliansen blev vald och de har utfört den politik som de står för. Frustrationen kommer av att nu när mandatperioden skall sammanfattas behöver de inte ens stå ansvariga för vad de gjort. De borgerliga tidningar som var avgörande för valet 2006, arbetar återigen för en ny borgerlig vinst och åsidosätter sin granskande roll för att klara av detta.

Bild: Björn Roos

Det som kanske är mest frapperande med att summera den sittande regeringen och dess mandatperiod är antalet ministrar som har avgått och antalet som under normala omständigheter skulle ha fått avgå. Det är omöjligt att inte fastna i en bild utav en regering som lever i sin egen bubbla och som saknar självkritik.

Maria Borelius var den första ministern som fick avgå, åtta dagar efter att den nya regeringen tillträtt. Det hade uppdagats att hon hade haft svart hemhjälp, inte betalat tv-licens och att hon hade fastigheter skrivna på bolag. Först hävdade Borelius att anledningen till att hemhjälpen betalats svart var att hennes familj inte hade råd, men fick backa från detta då det visade sig att familjen hade en förmögen het på flera miljoner under den aktuella perioden.

Cecilia Stegö Chiló fick även hon avgå efter en kort tid som minister, två veckor. Stegö Chiló hade konsekvent vägrat att betala tv-licensen i 16 års tid. Ett förfarande som förvandlades till en viktig symbolfråga eftersom hon var kulturminister och hade ansvar för Public Service televisionen. Till hennes försvar bör sägas att hon som före detta chef för Timbro redan var impopulär inom den sektor som hon skulle ansvara för. När hon sedan försökte förklara bort licensskolket med att hon flyttat mycket, blev det sammanlagda trycket för stort.

Tobias Billström uppdagades med att inte heller betalat tv-licensen, något som han försökte jämställa med civil olydnad. Ett försvar som visade på en frapperande intellektuell ohederlighet. I skuggan av att två ministrar redan avgått på kort tid, lyckades Billström dock att stanna kvar som minister. I 2007 uppstod det stark kritik mot Migrationsverket och Tomas Billström för att Sverige avvisade flyktingar till Irak trots att det rådde krig där. Både Generaldirektören och Billström hänvisade till att Migrationsöverdomstolen satt juridisk praxis i flera domar och att man därmed inte kunde göra något. Men som flera kritiker påpekat så var problemet inte rådande lagstiftning utan att domstolen hade gjort en bedömning som inte överensstämde med den som någon annan relevant aktör gjort. Frånvaron av försök till att komma till rätta med den absurda situationen visar att Billström accepterade utslagen.

Statssekreteraren Ulrica Schenström fick avgå efter att hon hade varit full samtidigt som hon ingick i den jour som hade krisberedskap. Även om händelsen ibland var högljudd men relativt saklig i media, var det tydligt att det var svårt för Reinfeldt att förstå allvaret och han försvarade Schenström hårt trots de bevis som låg henne till last.

Försvarsminister Mikael Odenberg avgick självmant i öppen protest mot den egna regeringens försvarspolitik. Han satt som försvarsminister i ett år. Djupet av konflikten var talande i och med att Odenberg valde att annonsera sin avgång genom att tillkalla en presskonferens istället för att låta Reinfeldt meddela beslutet.

Lars Lejonborg som var en av de fyra ursprungliga partiledarna i Alliansen, men valde att avgå som partiledare för Folkpartiet, ett år efter valsegern. Anledningen var internt missnöje inom partiet. Samtidigt avgick han som utbildningsminister, men fortsatte som biträdande utbildningsminister tills 2009.

I juni 2007 uppmärksammades det att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin åberopade en MBA-examen på sitt CV som kom från ett s.k. diploma mill i USA. Att använda sig av fuskexamina är olagligt i bland annat USA, och Fairfax University är därför nu placerat på Caymanöarna. Varken Reinfeldt eller Littorin ville kännas vid det allvarliga, utan man tyckte att det räckte att Littorin tog bort examen från sitt CV. Under Almedalsveckan 2010 avgick plötsligt Littorin som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Den anledning som gavs var att Littorin inte orkade med den kontinuerliga pressen från media i kombination med den vårdnadstvist han är involverad i, eftersom det ytterst var barnen som blev lidande så valde han att avgå. Fast under de efterföljande dagarna uppdagades det att han avgick efter att Aftonbladet frågat honom kring misstankar om sexköp.

Carl Bildt blev ganska omgående starkt kritiserad efter att regeringen Reinfeldt tillträtt. Expressen var en av de tidningar som länge öppet krävde att Bildt skulle avgå som utrikesminister. Framför allt handlade kritiken om Bildts kopplingar till Vostok Nafta och de fem miljoner i optioner som han fick efter att han tillträdde som utrikesminister. Bildt har även fått väldigt stark och legitim kritik för sina kopplingar till Lundin Petroleum och företagets affärer i Sudan. Under 2010 inleddes en förundersökning kring huruvida företaget varit inblandat i folkrättsbrott under den tid då Bildt satt i styrelsen. I början av 2007 uppdagades det även att Bildt, aktivt och formellt, hade agerat som lobbyist för Commitee for the Liberation of Iraq. Organisationen hade direkta kopplingar till Bushadministrationen. Trots det uppenbarligt problematiska att ha en utrikesminister som aktivt arbetat för ett olagligt anfallskrig som dödat hundratusentals människor, hade inte affären någon inverkan på Reinfeldts förtroende för Bildt.

Beatrice Ask var länge en relativt okontroversiell justitieminister. I början av 2010 fick dock ett förslag från Ask utstå väldigt hård kritik och det framfördes krav på hennes avgång. Ask hade pratat i media om att skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, något som skulle få dem att skämmas inför familjen. Med rätta påpekades det att det var problematiskt med en justitieminister som inte respekterade grundprincipen om att misstänkta skall anses vara oskyldiga tills de blivit dömda. Några månader innan valet har Beatrice Ask även fått försvara ett förslag om ny kreditupplysningslag. Den formella anledningen till den nya lagen är att stärka integriteten genom att försvåra kreditupplysning via Internet. Journalister har protesterat eftersom det skulle försvåra deras arbete. Vad som är viktigare är att justitiekanslern och justitieombudsmannen har kommenterat att lagförslaget strider mot grundlagen, en kritik som Ask viftat bort.

Mats Odell fick stark kritik vid utförsäljningen av statliga företag. Flera av de tjänstemän som arbetade för Odell hade varit höga chefer i investmentbanken Carnegie, den bank som sedan fick i uppdrag att rådgiva regeringen i utförsäljningen. Bland annat var en av Odells statssekreterare chef för en av de avdelningar inom Carnegie som fick allvarlig kritik av Finansinspektionen. Under finanskrisen förlorade Carnegie sitt banktillstånd under en tid och ägandet togs över av Riksgälden. I början av 2009 såldes Carnegie till nya ägare. Under 2010 fick Riksgälden och Mats Odell kraftig kritik kring försäljningen av Carnegie. Det hävdas att man medvetet undervärderat Carnegie. Enligt instruktioner till revisionsbyrån som gjorde värderingen, skulle Carnegie i efterhand värderas vid den tidpunkt då företaget förlorade sitt banktillstånd, trots att Carnegie återfick sitt tillstånd 8 minuter senare. På så sätt kunde Carnegie säljas till ett värde som var lägre än vid själva försäljningen.

Gunilla Carlsson har som biståndsminister skurit ned det reella biståndet till utvecklingsländer. Därmed har hon brutit mot det konsensus som funnits kring biståndspolitiken. Det traditionella biståndet har delvis trängts undan genom att låta fler saker inrymmas i samma budget. Därmed har hon gjort termen bistånd meningslös. Flyktingmottagning utav asylsökande i Sverige räknas numera som bistånd. Biståndspengar går även numera till svenska ambassader utomlands och exportkrediter för svenska företag. Carlsson har även som biståndsminister försökt verka för att man skall kunna inkludera kostnader för säkerhetshöjande militära aktioner utomlands som bistånd.

Den kanske mest kontroversiella striden för Alliansen var den kring införandet av FRA-lagen. Formellt sett var försvarsminister Sten Tolgfors ansvarig. Försvarets Radioanstalt gavs tillåtelse att bedriva kabelspaning på kabelburen kommunikation som går över Sveriges gränser. Lagen fick skarp kritik både från den allmänna opinionen och från remissinstanser. Lagen genomgick ett antal förändringar som bland annat innebär att FRA måste begära tillstånd. Men samtidigt uppdagades det att FRA redan hade bedrivit spaning mot Internettrafik och regeringen verkade inte för att någon skulle ställas till ansvar

Bild: Björn Roos

Det karaktärsdrag som kanske mest har kännetecknat regeringen Reinfeldt är att den har fokuserat på PR istället för att försöka föra en resonerande politik. Ibland har PR-strategierna gränsat till de parodiska, som när Moderaterna gav strikta direktiv om att partirepresentanter skall undvika kostymer och pärlhalsband. Men oftast har PR-fokuseringen aktivt förhindrat och försvårat den viktiga demokratiska debatten.

Denna fokusering på PR-arbete har även inneburit att man medvetet försvårat för media att uppfylla sin granskande roll. Regeringen har ofta vägrat ställa upp på intervjuer som de inte fått kontrollera fullt ut. Ibland har debatter ställts in. Regeringen har medvetet läckt information om budgetar för att kunna maximera medieprofilen, samtidigt som oppositionen vägrats tillgång till budgeten med hänvisning till att de skulle kunna läcka den. Det har gått så pass lång att till exempel Sydsvenskan hårt har kritiserats regeringens mediestrategi på ledarsidan.

Ett exempel på regeringens fokus på yta istället för innehåll är deras slogan om att det måste löna sig att arbeta. Denna slogan har dels använts för att motivera jobbskatteavdraget, men den har även använts som slogan för hur arbetslösheten skall sänkas. När kritiker frågat hur fler jobb skapas genom att de som arbetar får mindre skatt, så har det intetsägande svaret varit att det måste löna sig att arbeta. Det var inte förrän ett interndokument läckte ut som den sista pusselbiten föll på plats. Tanken med de ökade skillnaderna var att arbetslösa skulle sänka sina lönekrav. Någonting som ligger väldigt långt bort från att det skall löna sig att arbeta.

Regeringen har även upprepade gånger fått kraftig kritik, även från viktiga remissinstanser, om att lagförslag har varit ogenomarbetade, och att reformer drivits genom innan de hunnit utredas ordentligt. Vidare har man inte lyssnat på den kritik som kommit, antingen har man viftat bort den eller rent av ignorerat den.

Ett bra exempel är den stora reformen utav a-kassan, som var en av de första reformer som man drev genom. Regeringen valde att höja a-kasseavgiften, differentiera den mellan olika a-kassor, samt ta bort avdragsrätten för fackavgiften. Denna reform ledde till att hundratusentals människor gick ur både facket och a-kassan. När den finansiella krisen kom 2008 fick regeringen akut sätta in nya regler som gjorde att människor snabbare kunde bli berättigade till a-kassa. Anledningen var att kommunerna annars riskerade att få kraftigt höjda kostnader för socialbidrag, något som kritiker redan hade pekat ut vid reformens införande.

En annan stor kritiserad reform har varit sjukförsäkringsreformen. De strikta sjukskrivningsgränserna och den automatiska prövningen mot arbetsmarknaden gjorde att många kritiker påpekade att det fanns en stor risk att sjukskrivna skulle utförsäkras, alternativt tvingas arbeta trots att de var sjuka. Istället för att utreda kritiken drevs denna reform igenom med stor styrka. Vid reformens införande så visade det sig sedan att sjukskrivna blev utförsäkrade. Cancersjuka har tvingats att skriva in sig hos arbetsförmedlingen. Vidare har vissa sjukskrivna fått sänkt ersättning när de förts över från försäkringskassan till arbetsförmedlingen. Tvärt emot vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson sa skulle hända.

Andra reformer har inte varit så mycket ogenomtänkta som meningslösa. Ett bra exempel på en sådan reform är införandet av Lyft-praktik. Hösten 2009 så lanserade man den nya arbetsmarknadspolitiska satsningen som skulle ge 40 000 praktikplatser per år. Efter ett halvår hade arbetsförmedlingen administrerat cirka 400 praktikplatser. I början av 2010 fick alla myndigheter krav från regeringen om att de skulle anordna 20 000 utav de ursprungliga 40 000 praktikplatserna. Bland annat förmodades skatteverket att ta emot 6 000 praktikanter. Det motsvarar 1 500 praktikplatser, eller cirka 15 % av skatteverkets 10 000 anställda. Praktikplatser är i sig ingenting dåligt, det är ett väldigt lämpligt sätt för att låta människor få relevant arbetserfarenhet. Men Lyft-praktiken är så utformat att det stora flertalet har sin praktik begränsad till 3 månader. Det innebär att praktikanten inte får tillräckligt med tid för att få ordentlig erfarenhet. Sedan så innebär den höga volymen på praktikanter, kombinerat med den korta tiden och tvånget för myndigheterna att ta emot dem, att det inte handlar om kvalificerad praktik. Fördelen för regeringen är dock man då kan maximera antalet människor som sätts i praktik. I juli 2010 rapporterade arbetsförmedlingen att endast 4 000 praktikplatser kunnat tillsättas, trots regeringens direktiv till den offentliga sektorn. Den nytillsatte arbetsmarknadsministern Tobias Billström lät meddela att detta i sig inte var ett misslyckande eftersom det enligt honom nu fanns ett mycket mindre behov av praktikplatser.

Jobbskatteavdraget som har införts i flera steg har ekonomiskt sett varit regeringens största reform. Från regeringens sida har man sett denna reform som ett av sina trumfkort. Även om fördelningen av avdraget varit skev, har många människor fått kännbart mindre skatt. Till en kostnad på cirka 75 miljarder om året hävdar regeringen att man teoretiskt sett har skapat 70 000 arbetstillfällen. Det motsvarar ungefär en kostnad på en miljon kronor per skapat arbetstillfälle, förutsatt att jobbskatteavdraget har gett full utdelning. Men detta bör jämföras med att de totala lönekostnaderna för en statlig tjänsteman ligger på, högt räknat, en halv miljon kronor per år. Om man primärt hade varit intresserad av att sänka arbetslösheten, vilket man säger sig vara, hade det varit mycket mer ekonomiskt effektivt att anställa människor inom den offentliga sektor som de facto behöver förstärkning.

De permanenterade avdragen för hushållsnära tjänster lanserades också som en viktig jobbskapande reform. Även denna reform präglades av ogenomtänkthet. I sin första version skulle den som beställt tjänsten själv skicka ett yrkande på avdrag och få tillbaka pengarna senare. Detta ändrades snabbt till att det var den som utförde tjänsten som skulle skicka in uppgifterna till skatteverket för att få ut pengarna, en ändring som snabbt fick kritik då det innebar mer administration för företagen. Vidare har det riktats kritik mot att det har varit lätt att ställa falska fakturor och därmed få avdrag för icke-avdragsgilla tjänster. Antalet jobb som skapats genom reformen är omdebatterat. Men som mest har man skapat ett fåtal tusen jobb genom 50 % -iga subventioner.

Vissa av regeringens reformer har mer präglats av småsinthet än ogenomtänkthet och inkompetens. Ett exempel på detta är att man nu skall införa terminsavgifter för universitetsstudenter från länder utanför EU- och EES området. Detta är ett principiellt avbrott mot tanken om att utbildning skall vara tillgänglig för alla. Avgiftsfria studier för utländska studenter har setts som ett sätt att erbjuda kunskapsutbyte med andra länder och som en möjlighet att erbjuda kvalificerad utbildning för studenter från utvecklingsländer. Regeringen har motiverat denna ändring med att pengarna behövs för att säkra att Sverige har universitet i internationell toppklass. Sammanlagt är det 8 000 utomeuropeiska studenter som berörs, endast en tredjedel av det totala antalet utländska studenter. Detta skall jämföras med att svenska högskolor och universitet har närmare 300 000 heltidsstudenter. Beräknat på en årlig avgift på närmare 70 000 kronor, kommer denna förändring att tillföra den högre utbildningen 500 miljoner om året. Statens budgeterade kostnad för utbildning och universitetsforskning under 2010 är 53 miljarder. Som mest kommer reformen att tillföra den högre utbildningen en procent utav de budgeterade kostnaderna. Men detta är under förutsättning att antalet studenter inte kommer att minska. Med största sannolikhet kommer antalet studenter att minska. Detta exempel tar inte heller hänsyn till det stipendiesystem som man lovat att införa för att möjliggöra att studenter från utvecklingsländer fortsatt kan studera i Sverige, något som kommer ytterligare att minska den ekonomiska vinsten med införandet av avgifter.

Avskaffandet av den statliga inkomstgarantin för konstnärer är ännu en reform som andas småsinthet från regeringen. Denna inkomstgaranti kostar staten 17 miljoner om året. Kulturministern har argumenterat för avskaffandet i rent principiella termer. Enligt Adelsohn Liljeroth är det mer rättvist med stipendier än en livstids inkomstgaranti. Regeringen har diskuterat att man skall införa nya tidsbegränsade stipendier, men än så länge har man stannat vid att avskaffa inkomstgarantin.

I juli 2008 infördes ett krav om intyg från dagis eller skola för att en förälder skulle kunna få ersättning för VAB-dagar. Motiveringen var att stävja ett stort misstänkt fusk med VAB-ersättning. Regeringen hänvisade till undersökningar som visade på ett årligt fusk på mellan 200 och 600 miljoner. Konstruktionen har dock lett till ökad administration. Vid vård av sjukt barn måste föräldrarna begära en blankett från Försäkringskassan. När blanketten skickats till föräldern, skall den lämnas över till skola eller dagis som måste intyga de ifyllda uppgifterna. Då föräldern fått tillbaka blanketten skall den sedan skickas till Försäkringskassan som då kan ta ett beslut. Regeringen hävdar att reformen har lyckats eftersom antalet VAB-dagar har minskat. Men de siffror man hänvisar till visar bara en minskning på 6 %. Perioden direkt efter införandet visade på en ökning utav VAB-dagar. Antalet VAB-dagar som tas ut fluktuerar från år till år och ligger inom gränsen för den förändring som mätts. Med andra ord är det omöjligt att säga hur mycket pengar som har sparats när man har räknat med de ökade administrativa kostnaderna på 40 miljoner om året för Försäkringskassan.

Bild: Björn Roos

Alliansen kritiserade ofta den förevarande regeringen om att myndigheter skulle ha politiserats. En av de mer specifika anklagelsepunkterna var tillsättandet av generaldirektörer, det sades att partihänsyn ofta gick före meriter. Trots löften om att reformera denna tillsättningsprocess, har det ännu inte skett någon genomgripande förändring. Ett flertal Allianspolitiker har fått höga förvaltningsposter utan insyn eller konkurrens. Andra tillsättningar har varit rent populistiska och frångått krav på kompetens, Johan Stael von Holsteins in- och utträde ur Kulturrådet är ett bra exempel på detta.

Vidare har regeringen tillsatt ett antal råd i formen av små myndigheter, råd som sedan används för att hämta stöd till den framlagda politiken. Till exempel har man tillsatt det Finanspolitiska Rådet, bestående av nationalekonomer, före detta riksbanksordförande och en före detta moderat partiledare. Med jämna mellanrum har man gett ett skenbart forskningsmässigt stöd för regeringens politik.

Ett annat råd är Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet skall främja “förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovativt företagande för att uppnå ökat inflytande för medborgarna, ökad kvalitet samt fortsatt utveckling av vård- och omsorgssektorn.” Ledamöterna i rådet består till stora delar av personer från branschorganisationer eller enskilda företag som direkt gynnas av en ökad privatisering utav vården, bland annat brodern till Maria Borelius som tidigare var handelsminister för regeringen Reinfeldt. Ordföranden för rådet är även ordförande för Svenskt Näringsliv.

Regeringen tillsatte även ett Globaliseringsråd som lämnade in sin slutrapport 2009. Tanken med rådet var att det skulle stå bortom partipolitik och partsintressen och verka för en breddad diskussion om hur Sverige skall möta globaliseringen. Sex av regeringens ministrar ingick i rådet. Förutom flera fackrepresentanter fanns en före detta chefsredaktör för Dagens Nyheter, men även Marcus Wallenberg, Carl-Henrik Svanberg som då var Ericssons VD, vidare återfanns Lena Treschow Torell, före detta vice rektor för Uppsala universitet men också gift med Michael Treschow som har varit ordförande för Ericsson. Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv var också ledamot i rådet.

Även om Alliansen gick till storms mot politiseringen utav myndigheter, finns det flera indikationer på att de direkt eller indirekt själva lyckats göra det som man anklagade socialdemokraterna för. Relativt omgående lade Alliansen ned två myndigheter: djurskyddsmyndigheten och arbetslivsinstitutet. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet blev snabbt kritiserat av forskare utomlands eftersom rådet höll en erkänt hög vetenskaplig standard. Vidare så sparkade man generaldirektören för arbetsförmedlingen, något som man redan hade aviserat under valrörelsen 2006. Man tillsatte även en ny generaldirektör för Försäkringskassan, delvis på grund av det kaos som skapades med de nya förändringarna inom organisationen.

Det är även just dessa två myndigheter som nu har fått utstå stark kritik för att de lämnat bristfälliga rapporter som till det yttre har stött regeringens reformer. Bland annat har Försäkringskassan fått kritik från forskare kring sin uppföljning av vad som hänt med de långtidssjukskrivna som nu utförsäkrats. På flera ställen undviker rapporten problem och gör även problematiska antaganden till sin egen fördel. På liknande sätt har en rapport från Arbetsförmedlingen kring jobbcoacher fått kritik. Enligt ett pressmeddelande skulle 24 % av dem som avslutat jobbcoaching fått jobb. Men det visade sig att det räckte med att jobba temporärt 8 timmar i veckan, de som hade fått fast anställning var 5 % av de undersökta.

Dessa två fall visar på hur två av de viktigare myndigheterna i Sverige står osjälvständiga, och hur de aktivt försöker att vilseleda genom att medvetet släppa felaktig information. Det är otroligt allvarligt. Men det måste återigen sägas att det inte finns något som kan peka på vad som orsakat denna räddhågsenhet. Vi kan bara konstatera att den finns. Denna osjälvständighet har även börjar återfinnas på lägre nivå: tjänstemannarollen har blivit mindre självständig. Detta är en förändring som har funnits tidigare, men som blivit starkare de senaste åren. De enskilda tjänstemännen tar inte längre aktivt ansvar, istället hänvisar man till lagarna.

Den förändring som har skett, bland annat på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är att man nu betonar rättssäkerheten. Så som tjänstemännen har instruerats skall det ske en strikt tillämpning av lagtexten. Det finns inte längre något utrymme för individuella bedömningar. Denna förändring gör att väldigt många människor hamnar i kläm på grund av att deras liv pressas in i ett system som inte beaktat deras individuella omständigheter. Tjänstemännen håller fast vid besluten, oavsett vad konsekvenserna blir, och de slipper ansvar eftersom de enbart följt lagen i bokstavlig mening.

Det är svårt att säga vad som orsakat denna förändring. Men en bidragande orsak är den hårda människosyn som genomsyrar regeringen Reinfeldts politik. Arbetslösa anses vara arbetslösa på grund av sina egna brister, inte på grund av att det inte finns tillräckligt med jobb att tillgå. När regeringen tillträdde var arbetslösheten 6 %. I det läget så fokuserade man på att introducera reformer som främst skulle öka arbetskraftsutbudet och som skulle sänka lönerna. Nu vid slutet av mandatperioden är arbetslösheten närmare 10 % och det enda man kan föreslå är att man skall fortsätta på den inslagna vägen.

Men denna hårda människosyn är selektiv. Vid valet 2006 ägnade Alliansen ganska mycket kraft åt att diskutera fusket inom socialförsäkringssystemet. De hårda reformerna när det gäller sjukskrivningar var ett sätt att stävja dessa. Man hade beräknat att försäkrings- och bidragsfusket kostade staten 10 miljarder om året. Men trots att skattefusket kostar staten mer än det tiodubbla, 133 miljarder, har regeringen inte gjort några hårda reformer för att stävja detta. Tvärtom har man gjort flera förändringar som underlättar skattefusk. Utformningen av avdraget för hushållsnära tjänster, och bristen på kontroll, har öppnat för ett systematiskt fusk för den som vill. Regeringen har även tagit bort revisionsplikten för mindre aktiebolag. Den lättnad som det innebär för de berörda företaget, vägs upp av att den ekonomiska kontrollen minskar.

Denna vilja att blunda kan även ses i hur Moderaterna inte har tagit tag i de upprepade fallen av valfusk inom partiet. Kandidater har värvat nya medlemmar, ibland mot deras vilja, och/eller betalt deras medlemsavgift, för att på så sätt få röster inför nomineringsvalet. Detta var inte ett enskilt fall, utan valfusk har upptäckts i flera moderata valdistrikt, bland annat Stockholm, Haninge, Umeå, Södertälje och Kristianstad. Förutom att ett flertal kandidater har strukits från röstsedlarna, har den Moderata partiledningen inte velat kommentera närmare. Man fattade beslut om utredning först när valfusket rapporterades i media. I efterhand har det framkommit att de första misstankarna om valfusk kom fram redan 2006.

+ + +

Det räcker nu. Det finns många fler punkter som jag har missat: att psykiskt sjuka numera döms till fängelse; dyrare läkemedelskostnader på grund av avreglering; Rosengårdsrapporten om islamistisk extremism; försämrad sjukersättning för egenföretagare; högskolekanslern som avgick; IPRED; hur regeringen inte vill kännas vid utanförskap längre; att de förledde sina egna om fastighetsskatten; fegheten kring erkännande av det turkiska folkmordet i Armenien; Göran Hägglunds kulturpopulism; hur socialförsäkringssystemet var överfinansierat och att nedskärningarna användes för att finansiera ineffektiva skattesänkningar.

En del av mig tycker genuint att det är svårt att ge en tydlig bild av regeringens mandatperiod. Å den ena sidan finns en välvillig retorik som låter medkännande, man använder sig av en språkdräkt som medvetet ligger nära arbetarrörelsen. Men å andra sidan har vi en lång rad av misslyckanden och medvetet åtstramande reformer som klämt enskilda människor. Fram träder en bild av en schizofren politik som ligger över de små tillfällen av lycka som vi skapar för oss själva.

Men ibland så rämnar fasaden och bilden blir klarare. I början av 2010 publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av en sjukskriven kvinna. I artikeln redogör hon för den oro hon kände inför de nya sjukförsäkringsregler som per automatik skulle utförsäkra henne efter en satt tidsgräns oavsett hennes individuella tillstånd. De nya reglerna medför en stor osäkerhet, både känslomässig och finansiell och för människor som är utsatta är detta självklart väldigt svårt.

Tio dagar senare svarade två moderata politiker på debattartikeln, den ene ordförande och den andre ledamot i socialförsäkringsutskottet. Istället för att tala om det principiella, pekade man ut den enskilde medborgaren: “Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.”

Bild: Björn Roos

Det som måste sägas är att moraliskt sett så förtjänar inte Socialdemokraterna att vinna. Deras reaktion på valförlusten var att cementera sig fast i den politik som folk röstade bort dem för. Missnöjet mot den förda politiken och mot det gamla skiktet av politiker som med jämna mellanrum visade på maktfullkomlighet, möttes med att man valde en partiledare som varit aktiv i decennier, stått nära Göran Persson och hans förda politik, och som redan en gång tidigare fått avgå på grund av oegentligheter.

Det är som en alkoholist, som när han insett att han har druckit sönder sitt liv, försöker reparera skadan med att dricka ännu mer sprit.

Vad som är nästan ännu värre, är att man accepterade de borgerliga tidningarnas beskrivning av det politiska läget. Istället för att konfrontera den berättelse som etablerats kring arbetslösheten, ekonomin och den offentliga sektorn, så bekräftade man den och började bygga upp sin politik kring den. Med det så låste man sig in i en fantasivärld som man inte kan ta sig ur.

Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt att använda sin tid i opposition. Trots att man i princip har haft ett oavbrutet opinionsövertag sedan 2006, har de inte lyckats formulera en substantiell kritik. Den kritik som har förts fram har varit programmatisk och själlös. Tomheten i socialdemokratins opposition blev talande när man förde fram ungdomsarbetslösheten som en belastning för Reinfeldt. Man använde de uppblåsta siffror som man själva med rätta protesterade mot under valet 2006. Cirkeln slöts och allting fortsatte.

I den gemensamma oppositionsbudgeten visade man sedan att man accepterar den största delen av de destruktiva reformerna. Istället för att faktiskt ta tillbaka det skatteutrymme som Alliansen sänkt och använda pengarna för att anställa människor, får de arbetslösa stanna kvar i ett stagnerande samhälle.

+ + +

Från ett vänsterperspektiv så står man inför ett omöjligt val. Såvida inte de senaste fyra årens ökade orättvisor skall cementeras, måste Alliansen förlora. Men om socialdemokraterna tillåts vinna, utan att de visat någon förståelse för varför Göran Persson röstades bort, kommer de aldrig att ändra sig. Deras självrannsakan verkar endast kunna komma genom ett långvarigt och förnedrande borgerligt styre. Ett styre som vi inte har råd att leva med.

De närmsta månaderna kommer att vara vedervärdiga. Jag kan inte känna annat än en djup sorg.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, alliansen, val 2010, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, centerpartiet, bokslut, littorinaffären, fredrik reinfeldt, mona sahlin, ödesval, valrörelsen, valkampanj, borgerlig, borgerlighet, nya moderaterna, cecilia stegö chiló, maria borelius, tobias billström, ulrica schenström, mikael odenberg, lars lejonborg, carl bildt, lundin petroleum, beatrice ask, mats odell, carnegie, gunilla carlsson, sten tolgfors, fra, a-kassan, facket, cristina husmark pehrsson, arbetsförmedlingen, lyft-praktik, jobbskatteavdraget, arbetslösheten, rut-avdrag, rut, hushållsnära tjänster, statliga inkomstgarantin, kulturrådet, lena adelsohn liljeroth, vab-ersättning, johan stael von holstein, finanspolitiska rådet, globaliseringsråd, marcus wallenberg, carl-henrik svanberg, lena treschow torell, michael treschow, urban bäckström, svenskt näringsliv, försäkringskassan, arbetslivsinstitutet, jobbcoacher, göran hägglund, maud olofsson, anders björk, ipred, rosengårdsrapporten, göran persson, jan björklund

Bilarna åker sakta
i den lugna trafiken,
godstågen rör sig
ut från bangården.

Jag sitter och tittar
på de koncentrerade människorna,
de förbereder sig
för ännu en dag av
produktion, tjänster.

När jag sätter mig
vid mitt skrivbord,
det enda jag har att vänta på
är konkursförvaltarna,
jag kommer att få instruktioner
om att gå till arbetsförmedlingen.

De senaste månaderna har varit
tysta, utan skrivande,
jag har väntat på idag.

Morgonljuset håller på att spräcka
molntäcket ovanför fälten
mellan Lund-Malmö,
bussens skakningar
omöjliggör mitt skrivande.

Jag plockar upp en bok
lägger den i mitt knä,
Ulrike Meinhofs döda kropp
stirrar tomt ut i luften,
strypmärkena lämnar
blånade fläckar på våra halsar.

Men jag kan inte förmå mig att läsa,
stilla sitter jag och ler,
ännu en dag kommer att genomlevas.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

“– You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Citatet är hämtat från komikern Bill Hicks 1993, året innan han dör i cancer. Han yttrar orden med ett allvarligt darr på rösten samtidigt som publiken inne på the Dominion Theatre i London skrattar åt vad som uppfattas som en grov form av cynisk ironi. Hans invektiv är riktade mot reklam, marknadsföring och reklammakare. Men angreppet är – de grova orden till trots – långt ifrån banalt eller ens infantilt. För han leker med insikten i att någon som skämtar även kan vara gravallvarlig och att någon som är gravallvarlig samtidigt faktisk är skitrolig; eller åtminstone lätt att göra till åtlöje. Mot bakgrund av en tillvaro indränkt i reklamindustrins spindelväv gör Hicks tillsynes narr av sin egen samhällskritik. Om man däremot tittar närmre på både innehållet i de två minuter som hans ”reklamsketch” fortlöper samt hans förhållande till publiken, kan man notera att han iscensätter och agerar ut reklamens dubbelhäftande effekt och därmed dess inre mekanik.

För att illustrera och komplicera detta vidare kommer två stycken aktuella fenomen att anföras – från två vittskilda sfärer av samhället – där det visar sig att de använder sig av samma konstgrepp för att appellera till oss. Dessa är reklamen om vattnet i varumärket Loka och försvarets senaste kampanj. Av intresse här är att inte bara peta i reklamens natur genom ståupparen Bill Hicks utan även undersöka vad den säger om oss som skapare och åskådare av reklam. Men först beger vi oss till Turkiet.

I Istanbuls bazaarer uppstår en rundgång av rop och händer som drar i mig åt alla håll och kanter. – Beş lira, Beş lira, Beş lira! Fem lira, fem lira, fem lira! – Buyurun, buyurun, Buyurun! Här, ta för dig, du är välkommen – hur kan jag stå till tjänst!

På ett berg av jeans, t-shirts, piké-tröjor, trosor, kalsonger, strumpor, och hängslen står en man upphöjd över bruset av människor och kallar oss till sina varor: han idkar reklam.

Reklam av latin recla´mo, här ‘ropa högt’, ‘genljuda’. Den delas vidare upp i grovt sett två genrer: en kommersiell betydelse där aktörer – exempelvis företag – nyttjar en reklambyrå för att sälja varor och tjänster till en viss ”målgrupp”. Sedan har vi vad Nationalencyklopedin kallar ”en vidare betydelse” av reklam som även inbegriper ”[…] olika intresseorganisationers spridning av idéer och värderingar.” Det finns en intressant överlappning mellan dessa två former av reklam. Den uppstår i skärningspunkten mellan hur reklamen använder sig av fiktiva berättelser som förklaring till det objekt eller tjänst som de vill sälja till oss, samtidigt som de på ett flagrant sätt utgår från våra eventuella värderingar om detsamma, i syfte att avvänja målgruppen om att det är ett försök till att påverka våra handlingar. Med andra ord: Inför våra ögon spelar de upp vår inställning till produkten redan innan vi har en. Reklamen blir totalitär.

Men innan vi tittar närmre på detta kan man fråga sig: Varför är Bill så rolig när han menar på att reklammakare är satans avfällingar som borde begå självmord? Reklam tycks ju vara ett ganska naivt och öppet fenomen: som ett instrument för företag att sälja varor och tjänster. Ändå skrattar folk åt Bill Hicks.

Framför stånden av parfymer, armbandsur, kryddor, juveler och matvaror står de och ropar: yes, mister, buy, ursäkta mig, madame, monsieur, excuse me, buyurun … Män drar i mina armar mot sina artiklar som sedan insisteras på är äkta men vars smärre defekter inte tillät dem att ingå i de lass som säljs utmed de fashionabla avenyerna i storstäderna. Och därmed uppstår de på ett magiskt vis som genuina varor, alla dubier till trots. Här är varor, varor överallt. Och de ska nå, nå ut till människorna. Utbytet ska ske i konkurrens med till synes allt och alla. Beş lira! Buyurun! Här är jag, säger de, här är mina varor. De är till salu! Titta på dem, köp dem – förhandla om ett pris.

Bill Hicks svavelosande ironiska utfall mot reklammakarna fortsätter att riva ner skratt efter skratt.

“– By the way, if any of you here are in advertising or marketing, kill yourself.” Och mot scenen där han står klädd i helsvart ekar ljudet av applåder och skratt från publiken. “– Thank you, thanks.” Säger Bill och lutar huvudet på sned och antar ett barns naiva uppsyn, sedan fortsätter han: “– Just a little thought … I am just trying to plant seeds. Maybe, maybe one day they will take root, I don’t know … You try, you do what you can .. kill yourselves” – viskar han samtidigt som han sakta kastar ut högerhanden och låter visa hur fröna planteras bland publiken. Just då hör man hur åhörarna i de bakersta raderna klämmer till med ett tjut, av skratt. Det blir för ett ögonblick tyst, och då fortsätter han: “– Seriously though, if you are, do …” Och nu är det inte längre publiken längst bak i teatern, utan hela salen som sjuder av garv blandat med mer sporadiska applåder. Bill spänner ögonen i åskådarmassan och tillägger:

“– No, really, there is no rationalisation for what you do, and you are satans little helpers, alright?! Okej, seriously kill yourselves. You are the ruiner of all things good, seriously, no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming. You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul.”

Nu har han publiken lindad runt sitt lillfinger: skrattet har inga gränser. Och visst är det roligt? Hicks framstår som en gycklare, en pajas, och en sanningssägare på en och samma gång. Hur är det möjligt? Samhällskritik har sällan varit så underhållande. En av anledningarna tycks vara att jordmånen är redan väl sådd för hans typ av komik i det land som är världsmästare på humor i form av sarkasm, ironi och cynism: Storbritannien. Det går igen hos de seriösa politiska kommentatorerna och i populärkulturen: The Office, Sasha Baron Cohen, på ledarsidorna och kulturkommentarerna: alltid denna vitsiga cynism om politikens och tillvarons ruttna beskaffenhet som kan få svenska skribenter och debattörer att framstå som tråkmånsar med brist på självdistans. För till syvende och sist är det ju komiskt när någon försöker vara allvarlig och prata om hur det faktiskt förhåller sig, därför måste man värja sig genom att gå steget före och vara ironisk.

Det är som om att ironi och cynism generellt rymmer något djupare och mer svårfångat. Kanske kan man hävda följande tes: att ju mer publiken skrattar åt Bill Hicks, desto allvarsammare är tillståndet i ett samhälle. För att om reklam kan vara så lätt att göra narr av, måste det även finnas något djupt allvarligt kring det. Kanske är Bill något på spåret.

I Hamburg sitter jag en kväll inne på ett café med öl och kaffe på ett stort runt bord i trä. Jag är blöt från regnet i den stora hamnstaden. Himlen är målad i kolsvarta moln. Jag har sett stora containerskepp och ett ockuperat hus. En ung tysk journaliststudent mittemot säger att de på sin utbildning får lära sig om etiska riktlinjer kring sitt skrivande. Bland annat får de lära sig skilja på text och bilder med sakligt innehåll från reklam. Det tycks rymmas något etiskt oförsvarbart i reklam. En nyhetstext ska framställa världen sådan den är beskaffad, medens reklam på ett medvetet sätt vill övertyga oss om någots förträfflighet. Vem fan bryr sig, tänker jag, och funderar vidare på alla sprickor och graffiti utanpå det ockuperade huset.

“– God, I am caught in a fucking web”, säger Bill. Han har just drivit på sina invektiv om reklammakarna till nya höjder, men inser strax att alla fortsätter att skratta åt honom. Det är som om att varje utfall av allt grövre förolämpningar och ilska går att spinna vidare på för marknadsförarna: för ju seriösare Bill framstår och desto grövre i munnen han blir, desto mer ökar värdet på komiken. Den förlösande effekten mäts utefter publikens skratt, som tycks stå i direkt proportion till allvaret.

Låt det vara ljus, viskar solen och skiner upp hela kungens nytorv och får mig att svettas i hettan. På Köpenhamns gator står ingen och gormar ut priset på sina varor eller vill göra oss varse om deras existens. Det tycks inte finnas någon anledning. Försäljaren av brända mandlar står till och med och pratar i telefon, samtidigt som han petar med sin stekspade i den sotiga grytan. Han tittar ner i marken och fortsätter att prata. Han är djupt engagerad i någon annan. Omvärlden tycks inte finnas till. Han bryr sig inte om alla potentiella köpare som flanerar längs med Ströget. Han är blasé. Även affärerna är apatiska: de gapar stumt med sina produkter. Det förutsätts att vi redan vet vad vi ska göra. Det är en sådan frihet, tänker jag, att kunna välja själv, utan att någon försöker tvinga mig till det.

Den totala reklamens klibbighet framstår ofta som väldigt naiv. Ta till exempel fenomenet med hur vattnet i varumärket Lokas flaskor påstås ha blivit smaksatt med frukter från Afrika. Afrikanska frukter. Vilket land i Afrika förtäljs inte, men trots det verkar det vara lite långsökt med frukter från en annan kontinent i vattnet från Bergslagen i Sverige. Jag inser det när jag ser de två unga männen och kvinnan i reklamfilmen. I sommarkläder står de ledigt och spelar boule i en ungdomlig och bekymmersfri miljö och delar med sig av åsikter om Lokas senaste knasigheter. Afrikanska frukter! Hur kommer det sig att de hamnat i Sverige?

Här saknas dock genljudet av: köp Loka. Eller ett avrop om hur mycket den kostar. Man ser heller ingen rest av frukterna i vattnet. Kanske är den bara smaksatt med kemikalier. I stället samtalar de tre unga människorna om någonting annat. De spekulerar i huruvida det är en Afrikansk fé med ett trollspö som förvirrat sig med frukter från Afrika, alternativt en luftballongsexpedition från Afrika som slängt ner frukt från skyn över Bergslagen som sedan letade sig ner i jorden och smaksatt vattnet.

“– … no, this is not a joke. You are all going to be like: ”ohh he’s got a joke coming”, but there is no fucking joke coming, You are satans’ spawn filling the world with violent garbage. You are fucked and you are fucking us, kill yourselves – It’s the only way to save your fucking soul. “

Exemplet från Loka är en typ av avvärjande reklam som anspelar på värderingar om sig själv genom fiktiva berättelser om hur produkten har uppstått. Det är inte längre en fråga om att köpa eller ej. För Lokareklamen tycks vi alla redan vara införstådda i apatin om dess inverkan. Själva reklamen i sig tycks uppstå som en funktion ur den enda frihet vi har kvar: att ha en åsikt. Genom dess anspelning på hur vi ska reagera på produkten i sig blir självaste åsikten även den marknadsföringsbar. Då Loka klappar oss snällt på huvudet genom en naiv och lättjefull berättelse om våra åsikter, befästs våra roller som korkade och passiva spekulanter om förhållandet mellan Afrika och Bergslagen. Det är djupt allvarligt och därmed väldigt roligt. Varför har självaste åsikten om produkten blivit så viktig?

Strax innan jag kommer till Köpenhamns Zoo fastnar jag vid ett övergångsställe. Det är röd gubbe. Trafiken flyter trögt förbi. På lyktstolpen som härbärgar de båda traffikgubbarna invid Roskildevej sitter ett stort klistermärke. I stora svarta versaler läser jag: reklamaffischering förbjuden. Visst, tänker jag, och fortsätter ner i regnet för att titta på när schimpanserna ska matas.

Det är tisdagen den 23:e Mars, våren 2010. Klockan är 10:00 och den nya förvaltningspolitiska propositionen ”Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt” ska presenteras. Den sextiotreårige kristdemokratiske kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell står och håller ett drygt tjugo minuter långt anförande om propositionens innehåll. Salen är knappt halvfull. Där finns ett par journalister och längst bak sitter maskineriet bakom ministerns monotona och snusförnuftiga retorik om den offentliga förvaltningens framtid. Det är en halvsömnig stämning och sakers tillstånd tycks vara ganska rättframt.

Cirka två minuter efter ministerns presentation händer något intressant. En av journalisterna ställer – på släpig stockholmska – en fråga:

“– Euhm, apropå opinionsbildning. Det är ganska svåra gränsdragningar inblandade här. Euhm, idag har vi till exempel enskilda högskolor som gör reklam för sin verksamhet för att de vill ha in fler studenter, vi har, euhm, en svensk biståndsmyndighet som försöker få svenskarna mer positiva till att ge utvecklingsbistånd. Vi har statliga myndigheter som gör journalistiska tidningar, till exempel. Finns det någonting i den nuvarande opinionsbildande verksamheten som inte kommer att finnas i framtiden, så att säga.”

Minister Odell svarar:

“– Alltså, opinionsbildning som syftar till att påverka regeringen och riksdagen är inte en myndighetsuppgift. Men det är klart, euhm, jag kan inte säga; peka på att det här kommer ni inte att få fortsätta med och det här är jättebra det kan ni gasa på med. Men, det blir en, euhm, ökade precisering av detta. Vi kommer undan för undan precisera om det finns tveksamheter i detta. I regleringsbrev och i de mål och resultatdialoger vi har med våra myndigheter. “

Svaret överlåts vidare till en av tjänstemännen. Som pekar på vikten av att i framtiden tydliggöra de uppenbara problem som finns i att myndigheter bedriver opinionsbildning. Journalisten ber om ett exempel på tidigare fall där en myndighet har sysslat med partipolitisk opinionsbildning. Ministern delegerar återigen svaret till en av tjänstemännen:

“– Ett av de exempel som också förvaltningskommittén tar upp i sitt första delbetänkande är ju Skatteverkets stora kampanj, den som gick på bio i samband med valet 2002, euhm, där man också tycker att själva utformningen av den kampanjen kanske var lite att, euhm, ta i för mycket, det blir för mycket opinionsbildning än att man ska upplysa om att folk ska betala skatt i tid. “

Reklamen han pratar om visar ett samhälle som förfallit. Med hål i asfalten och övervuxna fotbollsplaner. Ett samhälle utan en allmänning som investerar i sig själv. Ett övertramp som förvaltningskommittén har reagerat på. Och ett exempel på opinionsbildning som Odell vill se över för att det inte ska inträffa igen i framtiden.

Ett par månader senare skriver Svenska Dagbladet under följande rubrik ”Bluffreklam ska locka unga till försvaret”. I den engagerat formulerade ingressen summeras det påstådda övertramp av försvarets senaste reklam:

”I en stor, dyr, kampanj rekryterar Försvarsmakten soldater. Men filmerna som visar försvaret av Sverige är fejkade och inspelade i Sydafrika. Myndigheten kritiseras nu för att bedriva en lättsinnig och ansvarslös information i frågor som ytterst rör liv eller död.” (SvD)

Det blir tydligt i artikeln att det inte är information som förmedlas utav försvaret, utan en form av reklam av den typ som vill få oss att ändra uppfattning och värdering i förhållande till en fiktiv berättelse. Här uppstår alltså något magiskt. För liksom Loka som blandar in fiktion för att förklara sambandet mellan deras vatten i Bergslagen och frukter från kontinenten Afrika, har försvaret hittat på miljöer och sammanhang för att förklara förhållandet mellan försvarets uppgifter i världen i förhållande till våra potentiella åsikter om detsamma. Det står alltså klart att reklamen inte redogör för en verklig företeelse, utan hittar på en alternativ verklighet som vi i sin tur antas ha en åsikt om. Det är snurrigt men effektivt. Målet uppnås: värdet på Loka och försvaret ökar dramatiskt och vi förväntas ha en åsikt om påhittade händelser. Så här säger vidare marknadschefen vid Försvarsmaktens informationsstab till SvD.

– ”Vi har ingen ambition att skildra verkligheten till hundra procent. Det är inte så man producerar reklamfilm. Det viktiga är att tittaren får en känsla som överensstämmer med verkligheten.”

Marknadschefen har naturligtvis fullständigt förstått vad han håller på med, medan SvD trasslar in sig i reklamens väv. De lever i en besynnerlig i symbios med varandra: reklamen och dagspressen. Reklamintäkterna från den ene ger vidare spinneffekt hos den andra. Liksom Bill förstod den kvällen då han medvetet eller omedvetet levererade reklamens inre mekanik.
Följande uppstår nämligen: ju seriösare och sakligare dagspressen framstår, desto mer ökar värdet och spinneffekten på produkten. Reklammakarna skrattar åt avgrunden mellan den verkligheten de har skapat och sådan som den faktiskt är. Inte helt olikt vad publiken gjorde i London 1993. Genom att vidare hoppa över ett steg antar både Loka och Försvaret att vi redan är ombord. Vi tillåts ha en åsikt om en påhittad berättelse, i stället för kritik av en verklig tillvaro. Det är djupt provokativt och därmed skrattretande.

Vad är då den egentliga poängen hos stackars Bill och den till synes naiva reklamen? Det finns mycket att säga här, men en sak står klart: Det är inte någon slump att reklamens undanflyende men samtidigt allomfattande effekt på vår tillvaro framstår som så tragiskt allvarsam och därmed så otroligt rolig att skratta åt. När till exempel ett samhälle är beskaffat på så vis att de rikaste tjugo procenten har sjufaldigt mer än de fattigaste tjugo procenten, som i Storbritannien, ett av de ojämlikaste länderna i västvärlden, blir tillvaron extra ironisk. De djupnande klyftorna i Sverige med ungdomsarbetslöshet, osäkra anställningar, och ojämlika löner är lika tydliga i våra reklamer.

För när publiken är varse om avgrunden mellan hur reklamen får saker och ting att framstå och hur det faktiskt står till, antas vi bara ha en åsikt men ingen handling. Det intressanta här är att detta bottnar i vårt samhälles djupaste apati. För försvarets reklammakare är naturligtvis varse om de djupt problematiska i det de sysslar med. De utför det ändå, de är fast. Liksom åskådarna. På samma sätt som Bill Hicks är fast i sin ironi som reflekterande samhällskritik. Reklamens dubbelhäftande klibbighet runt våra sinnen kan därför liknas vid ett ironiskt utfall om samhällets tillstånd, där mängden skratt står i direkt förhållande till graden av allvar, och ju mer vi sprattlar desto djupare sjunker vi. Och samtidigt förväntas vi inte längre skapa våra egna berättelser om vad vi anser, utan vi är blir matade med berättelse om vad vi består av, vad vi tycker, och hur vi ska må.

Och det är här Bill Hicks upphör att vara rolig.

För när vi vrider oss i skratt åt det tragiska i att inte inse just det tragiska, skrattar vi i själva verket åt oss själva för att skapa distans åt något som vi dagligen utför. Och när man inte längre kan tänka på annat sätt, blir ironin samtidigt en befrielse och en bekräftelse på tillvarons fängelse. Den känsla som reklamen appellerar till bygger just exakt på den känslan av samhällets klyftor som vi alla går omkring med. Känslan av att bara ha en åsikt i en tillvaro som inte går att förändra. Det är denna känsla reklamen ska vädja till: den ska överensstämma med verkligheten, men inte riktigt fullt ut. För i samma stund som den blir saklig, eller om vi blir allvarliga, uppstår komik. I samma stund som du tar reklamen för vad den faktiskt är, ökar dess värde.

Reklamens triumf ligger i hur den framtvingar en konsumtion av dess produkter trots att vi redan genomskådat dem; samtidigt som komik uppstår då vår enda kvarvarande tankekraft reduceras till ett inbillat genomskådande av reklamens berättelse om sina egna produkter.

©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
_______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, reklam, bill hicks, krämare, exotism, occident, rasism, försvarsmakten, mats odell, kristdemokraterna, alliansen, val 2010, afrika, adenviken

Idag är det den 4 juli och på andra sidan Atlanten är grillen redan tänd, köttet har marinerats, ölen är kyld och kvällens fyrverkerier är laddade. Jag återkommer ständigt till USA och min relation till det stora landet i väster är lika enkel som att påståendet om att en vänsteråskådning förutsätter ett fradgande amerikahat är falskt. Denna relation, eller jag kanske ska skriva kärleksrelationen, är lika stark idag som den var skakad under det tidiga 00-talet. Jag kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt absurd situationen kändes då när jag satt framför teven den 11/9 2001 och såg World Trade Center träffas av det andra flygplanet. Hur hela min kropp kändes bedövad då tornen föll samman. De avskyvärda händelserna den dagen som så övergick i ett något nytt paradigm där orden plötsligt fylldes med andra betydelser än vad jag trodde var möjligt. Hur retoriken skärptes och hur det första årtiondet på det nya årtusendet blev till krigens decennium.

+ + +

Få personer summerar min relation till USA lika bra som Bruce Springsteen gör genom sin musik och sina texter. Jo, jag vet att det är en kliché att vara vänster och att älska The Boss – det behöver liksom inte påpekas ens för det är så jävla uppenbart. Jag kan fortfarande påminna mig hur jag sitter i den blommiga soffan hemma i radhuset i min barndoms Storvreta med texterna till Born in the U.S.A. (1984) framför mig och hur jag med min mellanstadieengelska försöker uttyda vad det egentligen är han sjunger om. De där texterna följde sedan med till tonåren och vidare till detta tillstånd jag nu befinner mig i några år från de fyrtio. Texterna som berättar om längtan ut, bort från förväntningarnas skaklar, som berättar om ”small people” i ett Amerika fjärran från skvallerkanalernas polerade ytor. Det är föreställningen om det amerikanska som jag bär med mig.

Jag har läst någonstans att möjligheten att packa ihop hela sitt bohag, sätta sig i en bil och bege sig iväg är det som definierar att vara amerikan. En nybyggartradition kanske. Att bryta upp. Rotlösheten som identitet. Jag vet inte om det stämmer alls faktiskt, men i låten Thunder Road av Bruce Springsteen från plattan Born to Run (1975) så framträder denna bild av uppbrottet som frihetens kärl tydligt; ”It’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win”.

Bruce Springsteen, Thunder Road, Live 1975.

+ + +

Att min vänsterståndpunkt skulle krocka med min kärlekshistoria med USA är lika absurd som föreställningen om att jag inte skulle kunna umgås med människor som till exempel röstar på Alliansen bara för att jag anser att deras politik gynnar de som redan har allt och som bara vill ha mer. Det är så absurt att det nästan blir löjligt. Förstås. Men, min relation till USA är å andra sidan långt mycket mer långtgående än vad en obligatorisk prenumeration på Bruce Springsteen till vänsterkostymen innebär. Ända sedan den där tygflaggan som jag tjatade till mig fick följa med hem från ett besök på Skansen i slutet av 1970-talet, och förstås antagligen långt innan det, så har det där odefinierade amerikanska varit en lockelse för mig.

Jag slukar amerikansk litteratur – både amerikanska författare och böcker om amerikansk kultur – och de plattor som jag spisar är till största del av amerikanskt snitt. Det är allt från down-in-the-gutter-litteratur av Charles Bukowski,  knarkreportagens William S. Burroughs och Harry Crews’ skildringar av den amerikanska södern, till Cormac McCarthys omskakande westernskildringar, Beat-poeternas oslagbara poesi, Lee Stringers och Sanyika Shakurs verklighetsnära skildringar av metropolernas baksidor. Jag intalar mig till och med att jag kan ge mig i kast med Ezra Pounds komplicerade Cantos, vilket hittills visat sig vara självbedrägeri från min sida. I kokbokshyllan står inte bara en utan fem stycken amerikanska kokböcker med allt vad smältdegeln har att erbjuda av kulinariska läckerheter. Skivhyllan, spellistorna och Iphonen är fyllda med amerikansk musik – när andra gapade om att hedra the Spirit of ’77 i min punkungdom så skrek jag mig hes till Black Flag och när andra gick i taket av NWOBHM så älskade jag Los Angeles’ sleazerock till döds. The Doors och Jimi Hendrix sparkar Beatles stjärt varje kväll på the Fillimore. Jag har aldrig förstått annan rap än den amerikanska West Coast vs. East Coast dualismen. Och Soulen då; Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Nina Simone, och så vidare, får mig att smälla av totalt.

Marvin Gaye, What’s Going On / What’s Happening Brother, Live 1973.

+ + +

För ett år sedan publicerade jag en text här på Fragment som avhandlade just det här med USA och den fjärde juli. Idag när jag läser den texten så kan jag säga att den, sina språkliga brister till trots, fortfarande summerar den förälskelse som jag hyser till USA. Att jag sedan inte riktigt kan formulera vad det är på pricken som tilltalar mig med allt detta amerikanska är en annan sak. Att mina argument inte riktigt går att formulera utan att jag börjar rabbla influenser, författare, artister, filmer, regissörer, händelser eller vad det nu än må vara. Den är inte rationellt intellektuell – snarare är den emotionell till sista bloddroppen. Jag förvånas lika mycket av den irrationella Amerikakritik som jag gång på gång stöter på från så kallade vänsteranhängare som att jag skakar på huvudet åt högerdebattörer som fortsätter sitt mantra om att vänstern är antiamerikansk per definition. För mig är allt det där europeisk snobbism. Den är så fjärran från det som åtminstone jag definierar som min vänster och mitt USA.

Så medan firandet på andra sidan Atlanten fortsätter och så avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri, så tänker jag göra detsamma här. Mitt firande sträcker sig till att laga till några American Chipotle Burgers och servera dessa med Idhao-potatis, Cole Slaw och en Jack Daniels & Coke på balkongen. Fyrverkeriet får väl bli den provokation jag lämnar över till Elvis – take it away!

Elvis, Suspicious Minds, Live 1973.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, usa, fjärde juli, vänster, höger, amerikahat, independence day

Utanför rör sig landskapet förbi pendelbussen. Det är samma bittra fält och förorter som ligger mellan Lund och Malmö. Solen skiner på de slitna industrierna i Arlövs utkanter. Hatet i det smutsiga vattnet som rinner i dikena kommer en dag att leta sig in i våra kroppar. Smärtan kommer att arbeta sig utåt tills vi kollapsar och allting fortsätter som om ingenting hade hänt.

I mina händer håller jag Lars Noréns Inledning nr:2 till SCHIZZ. Det är en kort diktsamling, tjugotvå sidor text. Boken trycktes av Albert Bonniers boktryckeri 1965. Innanför omslaget ryms lager på lager utav maskinskriven text. Vissa sidor är så pass komprimerade att de är oläsliga. Det är en av de få texter som verkligen hotar att spränga världen itu.

Vinden från fälten letar sig in bland höghusen vid Segevång. När luften väl tagit sig genom Kirseberg, fram till Värnhem, har den tappat sin styrka så att vi inte kan räddas. Tålmodigt går jag av bussen för att stiga ned i en källare och låta mina händer beröra decennier utav arkiverad byråkrati.

[...]

Lars Norén debuterade 1963 med Syrener, snö på Bonniers, 19 år gammal. Det följande året publicerades De verbala resterna av en bildprakt som förgår. De är väldigt bra diktsamlingar med den är de tre följande diktsamlingarna som ännu skär genom vår samtid: Inledning nr:2 till SCHIZZ (1965); Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation) (1965); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out (1968).

Att läsa dessa tre diktsamlingar är att konfronteras med vår otillräcklighet. För 45 år sedan skrev Norén poesi som fortfarande står ensam i sin intensitet, tyngd. För att fullt ut förstå Noréns tidiga dikter måste vi ta bort den Lars Norén som skrev Natten är dagens mor, Personkrets 3:1, eller En dramatikers dagbok. Den kände och erkända dramatikern är inte den 21-årige man från Genarp som skrev Inledning nr:2 till SCHIZZ.

När man läser de tre diktsamlingarna är det omöjligt att inte slås av formgivningen, kompressionen, fragmenteringen. I Inledning nr:2 till SCHIZZ finns det inte några marginaler på sidorna, texten går bortom beskärningen. Olika typer av texter pressas in i varandra och slits sönder. Omslagen är sammanfogade bilder, utskurna och arrangerade.

Man hade kunnat göra en koppling till den samtida diskussion som förts kring svensk poesi. Delar av den samtida poesin berör konkretismen på 1960-talet. Men det hade varit att gå vilse. De oerhörda egenskaperna som finns hos Noréns tidiga poesi skulle kunna rymmas i vilken form som helst.

Detta är inte att säga att formen inte är viktig för Lars Noréns tidiga poesi. Tvärtom, det går inte att förstå dem utan att se till den samtid som de skrevs i och den poetik som han då stod nära. Men det är att säga att vi aldrig kan reducera poesi till en småborgerlig ängslan kring estetik. Form kan aldrig kompensera för tomhet.

[...]

Det finns någon brutalt intimiderande med att läsa Lars Norén poesi från 1960-talet. Det skrämmande är kanske inte storheten i hans poesi, utan det avstånd som finns till den poesi som skrivits sedan dess. Inledning nr:2 till SCHIZZ; Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out, belyser vårt eget misslyckande. Med oss har språket dött, förlorat sin mening.

Kanske måste vi nöja oss med att låta diktsamlingarna stå för sig själva och lära oss att leva med dem. Vi kan peka på enskilda komponenter som bidrar till diktsamlingarnas storhet. Men vi kan inte heller återskapa dem. Istället vi måste gå vår egen väg. Den respektlösheten måste vi visa honom.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, lyrik, poesi, lars norén, konkretism, 1960-tal, nationalskald, schizopoetik, modernism, kulturkritik