Socialdemokraterna förtjänade att förlora valet 2006. Alliansen vann inte på sin egen politik, detta är de nog bittert medvetna om, de fick regeringsmakten på grund av att socialdemokraterna dödade sig själva. Den genuina sorg som jag kände över att se Reinfeldt segertal överskuggades snabbt av den glädje jag kände när Göran Persson avgick.

+ + +

I Sverige har det länge funnits en förunderlig balansakt: den borgerliga hegemonin inom dagstidningarna och det långvariga socialdemokratiska styret. På ett plan har det varit en nödvändig balans. Om ett långvarigt socialdemokratiskt styre hade kombinerats med att uppåt 90 % av dagstidningarna varit lojalt socialdemokratiska, hade det varit demokratiskt förödande. Men samtidigt har den nuvarande balansen mellan en borgerlig media och en socialdemokratisk statsmakt just varit beroende av att Socialdemokraterna styrt. Med Alliansens valseger så rubbades denna balansakt.

En viktig faktor som fick vågskålen att tippa över till Alliansens fördel vid valet 2006 var att tidningarna släppte hämningarna när det gällde att propagera för de borgerliga partierna. Vid den tiden var jag mediebevakare och läste alla stora dagstidningar och hade gjort så sedan 2001. Även om borgerliga tidningar alltid pläderat för en borgerlig politik på ledar- och debattsidor, var skillnaden vid valet 2006 slående.

Månaderna innan valet förvandlades den mediala berättelsen om Sverige från en berättelse om ett land med en högkonjunktur och en sjunkande arbetslöshet, till en berättelse om ett land drabbat av en akut ekonomisk katastrof och skenande arbetslöshet. I takt med att budskapet upprepades, om och om igen till en enhetlig mosaik, så började folk tro på det. Det var inte förrän efter att segern var säkrad och regeringen Reinfeldt tillträtt som de borgerliga tidningarna återigen började talade om att Sverige hade en bra ekonomi.

Utan att se sin egen roll i förloppet, kunde borgerliga tidningar tala om sin förundran över att en sittande regering förlorat under en högkonjunktur med ordnad ekonomi och låg arbetslöshet. Något som är väldigt ovanligt. Den borgerliga Alliansen vann valet med knappt mer än 2 %, och utan att ringakta socialdemokratins delaktighet i sin egen förlust, finns det inget tvivel om att den borgerliga dominansen bland dagstidningarna var avgörande för Alliansens valseger.

+ + +

Den första tiden för den nytillträdda regeringen var extremt turbulent. I och med att de första ministrarna avgick under tumultartade omständigheter, verkade det som om balansen var återställd. Återigen uppfyllde dagstidningarna sin roll som maktgranskare. För Alliansen kom nog den ibland hårdhänta behandlingen som en chock i jämförelse med den ömma behandling som de fick under valupptakten.

Men när det såg ut som om det kunde bli ett nyval så återinträdde obalansen och ett borgerligt styre mandatperioden ut kunde säkerställas. Trots att flera ministrar gjorde långt mycket värre saker än Stegö Chiló och Borelius, verkade det ha uppstått ett konsensus om att man inte skulle driva kritiken för långt. Den enda borgerliga tidning som bröt mot detta konsensus var Expressen som länge öppet krävde Bildts avgång på sin ledarsida.

Genom att tidningarna inte längre uppfyller sin granskande roll fullt ut, har vi haft en regering som kunnat överleva sin egen inkompetens. Det må låta hårt, möjligtvis bittert, men jag tror att det är sant. En socialdemokratisk regering hade aldrig fått sitta kvar, och borde inte heller ha tillåtits göra det, om den uppvisat samma volym av fadäser, allvarliga misstag och genuin inkompetens.

Om jag skall vara ärlig så finns det en frustration hos mig när jag blickar ut över den mandatperiod som har varit. Frustrationen kommer inte av det som har skett, Alliansen blev vald och de har utfört den politik som de står för. Frustrationen kommer av att nu när mandatperioden skall sammanfattas behöver de inte ens stå ansvariga för vad de gjort. De borgerliga tidningar som var avgörande för valet 2006, arbetar återigen för en ny borgerlig vinst och åsidosätter sin granskande roll för att klara av detta.

Bild: Björn Roos

Det som kanske är mest frapperande med att summera den sittande regeringen och dess mandatperiod är antalet ministrar som har avgått och antalet som under normala omständigheter skulle ha fått avgå. Det är omöjligt att inte fastna i en bild utav en regering som lever i sin egen bubbla och som saknar självkritik.

Maria Borelius var den första ministern som fick avgå, åtta dagar efter att den nya regeringen tillträtt. Det hade uppdagats att hon hade haft svart hemhjälp, inte betalat tv-licens och att hon hade fastigheter skrivna på bolag. Först hävdade Borelius att anledningen till att hemhjälpen betalats svart var att hennes familj inte hade råd, men fick backa från detta då det visade sig att familjen hade en förmögen het på flera miljoner under den aktuella perioden.

Cecilia Stegö Chiló fick även hon avgå efter en kort tid som minister, två veckor. Stegö Chiló hade konsekvent vägrat att betala tv-licensen i 16 års tid. Ett förfarande som förvandlades till en viktig symbolfråga eftersom hon var kulturminister och hade ansvar för Public Service televisionen. Till hennes försvar bör sägas att hon som före detta chef för Timbro redan var impopulär inom den sektor som hon skulle ansvara för. När hon sedan försökte förklara bort licensskolket med att hon flyttat mycket, blev det sammanlagda trycket för stort.

Tobias Billström uppdagades med att inte heller betalat tv-licensen, något som han försökte jämställa med civil olydnad. Ett försvar som visade på en frapperande intellektuell ohederlighet. I skuggan av att två ministrar redan avgått på kort tid, lyckades Billström dock att stanna kvar som minister. I 2007 uppstod det stark kritik mot Migrationsverket och Tomas Billström för att Sverige avvisade flyktingar till Irak trots att det rådde krig där. Både Generaldirektören och Billström hänvisade till att Migrationsöverdomstolen satt juridisk praxis i flera domar och att man därmed inte kunde göra något. Men som flera kritiker påpekat så var problemet inte rådande lagstiftning utan att domstolen hade gjort en bedömning som inte överensstämde med den som någon annan relevant aktör gjort. Frånvaron av försök till att komma till rätta med den absurda situationen visar att Billström accepterade utslagen.

Statssekreteraren Ulrica Schenström fick avgå efter att hon hade varit full samtidigt som hon ingick i den jour som hade krisberedskap. Även om händelsen ibland var högljudd men relativt saklig i media, var det tydligt att det var svårt för Reinfeldt att förstå allvaret och han försvarade Schenström hårt trots de bevis som låg henne till last.

Försvarsminister Mikael Odenberg avgick självmant i öppen protest mot den egna regeringens försvarspolitik. Han satt som försvarsminister i ett år. Djupet av konflikten var talande i och med att Odenberg valde att annonsera sin avgång genom att tillkalla en presskonferens istället för att låta Reinfeldt meddela beslutet.

Lars Lejonborg som var en av de fyra ursprungliga partiledarna i Alliansen, men valde att avgå som partiledare för Folkpartiet, ett år efter valsegern. Anledningen var internt missnöje inom partiet. Samtidigt avgick han som utbildningsminister, men fortsatte som biträdande utbildningsminister tills 2009.

I juni 2007 uppmärksammades det att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin åberopade en MBA-examen på sitt CV som kom från ett s.k. diploma mill i USA. Att använda sig av fuskexamina är olagligt i bland annat USA, och Fairfax University är därför nu placerat på Caymanöarna. Varken Reinfeldt eller Littorin ville kännas vid det allvarliga, utan man tyckte att det räckte att Littorin tog bort examen från sitt CV. Under Almedalsveckan 2010 avgick plötsligt Littorin som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Den anledning som gavs var att Littorin inte orkade med den kontinuerliga pressen från media i kombination med den vårdnadstvist han är involverad i, eftersom det ytterst var barnen som blev lidande så valde han att avgå. Fast under de efterföljande dagarna uppdagades det att han avgick efter att Aftonbladet frågat honom kring misstankar om sexköp.

Carl Bildt blev ganska omgående starkt kritiserad efter att regeringen Reinfeldt tillträtt. Expressen var en av de tidningar som länge öppet krävde att Bildt skulle avgå som utrikesminister. Framför allt handlade kritiken om Bildts kopplingar till Vostok Nafta och de fem miljoner i optioner som han fick efter att han tillträdde som utrikesminister. Bildt har även fått väldigt stark och legitim kritik för sina kopplingar till Lundin Petroleum och företagets affärer i Sudan. Under 2010 inleddes en förundersökning kring huruvida företaget varit inblandat i folkrättsbrott under den tid då Bildt satt i styrelsen. I början av 2007 uppdagades det även att Bildt, aktivt och formellt, hade agerat som lobbyist för Commitee for the Liberation of Iraq. Organisationen hade direkta kopplingar till Bushadministrationen. Trots det uppenbarligt problematiska att ha en utrikesminister som aktivt arbetat för ett olagligt anfallskrig som dödat hundratusentals människor, hade inte affären någon inverkan på Reinfeldts förtroende för Bildt.

Beatrice Ask var länge en relativt okontroversiell justitieminister. I början av 2010 fick dock ett förslag från Ask utstå väldigt hård kritik och det framfördes krav på hennes avgång. Ask hade pratat i media om att skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, något som skulle få dem att skämmas inför familjen. Med rätta påpekades det att det var problematiskt med en justitieminister som inte respekterade grundprincipen om att misstänkta skall anses vara oskyldiga tills de blivit dömda. Några månader innan valet har Beatrice Ask även fått försvara ett förslag om ny kreditupplysningslag. Den formella anledningen till den nya lagen är att stärka integriteten genom att försvåra kreditupplysning via Internet. Journalister har protesterat eftersom det skulle försvåra deras arbete. Vad som är viktigare är att justitiekanslern och justitieombudsmannen har kommenterat att lagförslaget strider mot grundlagen, en kritik som Ask viftat bort.

Mats Odell fick stark kritik vid utförsäljningen av statliga företag. Flera av de tjänstemän som arbetade för Odell hade varit höga chefer i investmentbanken Carnegie, den bank som sedan fick i uppdrag att rådgiva regeringen i utförsäljningen. Bland annat var en av Odells statssekreterare chef för en av de avdelningar inom Carnegie som fick allvarlig kritik av Finansinspektionen. Under finanskrisen förlorade Carnegie sitt banktillstånd under en tid och ägandet togs över av Riksgälden. I början av 2009 såldes Carnegie till nya ägare. Under 2010 fick Riksgälden och Mats Odell kraftig kritik kring försäljningen av Carnegie. Det hävdas att man medvetet undervärderat Carnegie. Enligt instruktioner till revisionsbyrån som gjorde värderingen, skulle Carnegie i efterhand värderas vid den tidpunkt då företaget förlorade sitt banktillstånd, trots att Carnegie återfick sitt tillstånd 8 minuter senare. På så sätt kunde Carnegie säljas till ett värde som var lägre än vid själva försäljningen.

Gunilla Carlsson har som biståndsminister skurit ned det reella biståndet till utvecklingsländer. Därmed har hon brutit mot det konsensus som funnits kring biståndspolitiken. Det traditionella biståndet har delvis trängts undan genom att låta fler saker inrymmas i samma budget. Därmed har hon gjort termen bistånd meningslös. Flyktingmottagning utav asylsökande i Sverige räknas numera som bistånd. Biståndspengar går även numera till svenska ambassader utomlands och exportkrediter för svenska företag. Carlsson har även som biståndsminister försökt verka för att man skall kunna inkludera kostnader för säkerhetshöjande militära aktioner utomlands som bistånd.

Den kanske mest kontroversiella striden för Alliansen var den kring införandet av FRA-lagen. Formellt sett var försvarsminister Sten Tolgfors ansvarig. Försvarets Radioanstalt gavs tillåtelse att bedriva kabelspaning på kabelburen kommunikation som går över Sveriges gränser. Lagen fick skarp kritik både från den allmänna opinionen och från remissinstanser. Lagen genomgick ett antal förändringar som bland annat innebär att FRA måste begära tillstånd. Men samtidigt uppdagades det att FRA redan hade bedrivit spaning mot Internettrafik och regeringen verkade inte för att någon skulle ställas till ansvar

Bild: Björn Roos

Det karaktärsdrag som kanske mest har kännetecknat regeringen Reinfeldt är att den har fokuserat på PR istället för att försöka föra en resonerande politik. Ibland har PR-strategierna gränsat till de parodiska, som när Moderaterna gav strikta direktiv om att partirepresentanter skall undvika kostymer och pärlhalsband. Men oftast har PR-fokuseringen aktivt förhindrat och försvårat den viktiga demokratiska debatten.

Denna fokusering på PR-arbete har även inneburit att man medvetet försvårat för media att uppfylla sin granskande roll. Regeringen har ofta vägrat ställa upp på intervjuer som de inte fått kontrollera fullt ut. Ibland har debatter ställts in. Regeringen har medvetet läckt information om budgetar för att kunna maximera medieprofilen, samtidigt som oppositionen vägrats tillgång till budgeten med hänvisning till att de skulle kunna läcka den. Det har gått så pass lång att till exempel Sydsvenskan hårt har kritiserats regeringens mediestrategi på ledarsidan.

Ett exempel på regeringens fokus på yta istället för innehåll är deras slogan om att det måste löna sig att arbeta. Denna slogan har dels använts för att motivera jobbskatteavdraget, men den har även använts som slogan för hur arbetslösheten skall sänkas. När kritiker frågat hur fler jobb skapas genom att de som arbetar får mindre skatt, så har det intetsägande svaret varit att det måste löna sig att arbeta. Det var inte förrän ett interndokument läckte ut som den sista pusselbiten föll på plats. Tanken med de ökade skillnaderna var att arbetslösa skulle sänka sina lönekrav. Någonting som ligger väldigt långt bort från att det skall löna sig att arbeta.

Regeringen har även upprepade gånger fått kraftig kritik, även från viktiga remissinstanser, om att lagförslag har varit ogenomarbetade, och att reformer drivits genom innan de hunnit utredas ordentligt. Vidare har man inte lyssnat på den kritik som kommit, antingen har man viftat bort den eller rent av ignorerat den.

Ett bra exempel är den stora reformen utav a-kassan, som var en av de första reformer som man drev genom. Regeringen valde att höja a-kasseavgiften, differentiera den mellan olika a-kassor, samt ta bort avdragsrätten för fackavgiften. Denna reform ledde till att hundratusentals människor gick ur både facket och a-kassan. När den finansiella krisen kom 2008 fick regeringen akut sätta in nya regler som gjorde att människor snabbare kunde bli berättigade till a-kassa. Anledningen var att kommunerna annars riskerade att få kraftigt höjda kostnader för socialbidrag, något som kritiker redan hade pekat ut vid reformens införande.

En annan stor kritiserad reform har varit sjukförsäkringsreformen. De strikta sjukskrivningsgränserna och den automatiska prövningen mot arbetsmarknaden gjorde att många kritiker påpekade att det fanns en stor risk att sjukskrivna skulle utförsäkras, alternativt tvingas arbeta trots att de var sjuka. Istället för att utreda kritiken drevs denna reform igenom med stor styrka. Vid reformens införande så visade det sig sedan att sjukskrivna blev utförsäkrade. Cancersjuka har tvingats att skriva in sig hos arbetsförmedlingen. Vidare har vissa sjukskrivna fått sänkt ersättning när de förts över från försäkringskassan till arbetsförmedlingen. Tvärt emot vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson sa skulle hända.

Andra reformer har inte varit så mycket ogenomtänkta som meningslösa. Ett bra exempel på en sådan reform är införandet av Lyft-praktik. Hösten 2009 så lanserade man den nya arbetsmarknadspolitiska satsningen som skulle ge 40 000 praktikplatser per år. Efter ett halvår hade arbetsförmedlingen administrerat cirka 400 praktikplatser. I början av 2010 fick alla myndigheter krav från regeringen om att de skulle anordna 20 000 utav de ursprungliga 40 000 praktikplatserna. Bland annat förmodades skatteverket att ta emot 6 000 praktikanter. Det motsvarar 1 500 praktikplatser, eller cirka 15 % av skatteverkets 10 000 anställda. Praktikplatser är i sig ingenting dåligt, det är ett väldigt lämpligt sätt för att låta människor få relevant arbetserfarenhet. Men Lyft-praktiken är så utformat att det stora flertalet har sin praktik begränsad till 3 månader. Det innebär att praktikanten inte får tillräckligt med tid för att få ordentlig erfarenhet. Sedan så innebär den höga volymen på praktikanter, kombinerat med den korta tiden och tvånget för myndigheterna att ta emot dem, att det inte handlar om kvalificerad praktik. Fördelen för regeringen är dock man då kan maximera antalet människor som sätts i praktik. I juli 2010 rapporterade arbetsförmedlingen att endast 4 000 praktikplatser kunnat tillsättas, trots regeringens direktiv till den offentliga sektorn. Den nytillsatte arbetsmarknadsministern Tobias Billström lät meddela att detta i sig inte var ett misslyckande eftersom det enligt honom nu fanns ett mycket mindre behov av praktikplatser.

Jobbskatteavdraget som har införts i flera steg har ekonomiskt sett varit regeringens största reform. Från regeringens sida har man sett denna reform som ett av sina trumfkort. Även om fördelningen av avdraget varit skev, har många människor fått kännbart mindre skatt. Till en kostnad på cirka 75 miljarder om året hävdar regeringen att man teoretiskt sett har skapat 70 000 arbetstillfällen. Det motsvarar ungefär en kostnad på en miljon kronor per skapat arbetstillfälle, förutsatt att jobbskatteavdraget har gett full utdelning. Men detta bör jämföras med att de totala lönekostnaderna för en statlig tjänsteman ligger på, högt räknat, en halv miljon kronor per år. Om man primärt hade varit intresserad av att sänka arbetslösheten, vilket man säger sig vara, hade det varit mycket mer ekonomiskt effektivt att anställa människor inom den offentliga sektor som de facto behöver förstärkning.

De permanenterade avdragen för hushållsnära tjänster lanserades också som en viktig jobbskapande reform. Även denna reform präglades av ogenomtänkthet. I sin första version skulle den som beställt tjänsten själv skicka ett yrkande på avdrag och få tillbaka pengarna senare. Detta ändrades snabbt till att det var den som utförde tjänsten som skulle skicka in uppgifterna till skatteverket för att få ut pengarna, en ändring som snabbt fick kritik då det innebar mer administration för företagen. Vidare har det riktats kritik mot att det har varit lätt att ställa falska fakturor och därmed få avdrag för icke-avdragsgilla tjänster. Antalet jobb som skapats genom reformen är omdebatterat. Men som mest har man skapat ett fåtal tusen jobb genom 50 % -iga subventioner.

Vissa av regeringens reformer har mer präglats av småsinthet än ogenomtänkthet och inkompetens. Ett exempel på detta är att man nu skall införa terminsavgifter för universitetsstudenter från länder utanför EU- och EES området. Detta är ett principiellt avbrott mot tanken om att utbildning skall vara tillgänglig för alla. Avgiftsfria studier för utländska studenter har setts som ett sätt att erbjuda kunskapsutbyte med andra länder och som en möjlighet att erbjuda kvalificerad utbildning för studenter från utvecklingsländer. Regeringen har motiverat denna ändring med att pengarna behövs för att säkra att Sverige har universitet i internationell toppklass. Sammanlagt är det 8 000 utomeuropeiska studenter som berörs, endast en tredjedel av det totala antalet utländska studenter. Detta skall jämföras med att svenska högskolor och universitet har närmare 300 000 heltidsstudenter. Beräknat på en årlig avgift på närmare 70 000 kronor, kommer denna förändring att tillföra den högre utbildningen 500 miljoner om året. Statens budgeterade kostnad för utbildning och universitetsforskning under 2010 är 53 miljarder. Som mest kommer reformen att tillföra den högre utbildningen en procent utav de budgeterade kostnaderna. Men detta är under förutsättning att antalet studenter inte kommer att minska. Med största sannolikhet kommer antalet studenter att minska. Detta exempel tar inte heller hänsyn till det stipendiesystem som man lovat att införa för att möjliggöra att studenter från utvecklingsländer fortsatt kan studera i Sverige, något som kommer ytterligare att minska den ekonomiska vinsten med införandet av avgifter.

Avskaffandet av den statliga inkomstgarantin för konstnärer är ännu en reform som andas småsinthet från regeringen. Denna inkomstgaranti kostar staten 17 miljoner om året. Kulturministern har argumenterat för avskaffandet i rent principiella termer. Enligt Adelsohn Liljeroth är det mer rättvist med stipendier än en livstids inkomstgaranti. Regeringen har diskuterat att man skall införa nya tidsbegränsade stipendier, men än så länge har man stannat vid att avskaffa inkomstgarantin.

I juli 2008 infördes ett krav om intyg från dagis eller skola för att en förälder skulle kunna få ersättning för VAB-dagar. Motiveringen var att stävja ett stort misstänkt fusk med VAB-ersättning. Regeringen hänvisade till undersökningar som visade på ett årligt fusk på mellan 200 och 600 miljoner. Konstruktionen har dock lett till ökad administration. Vid vård av sjukt barn måste föräldrarna begära en blankett från Försäkringskassan. När blanketten skickats till föräldern, skall den lämnas över till skola eller dagis som måste intyga de ifyllda uppgifterna. Då föräldern fått tillbaka blanketten skall den sedan skickas till Försäkringskassan som då kan ta ett beslut. Regeringen hävdar att reformen har lyckats eftersom antalet VAB-dagar har minskat. Men de siffror man hänvisar till visar bara en minskning på 6 %. Perioden direkt efter införandet visade på en ökning utav VAB-dagar. Antalet VAB-dagar som tas ut fluktuerar från år till år och ligger inom gränsen för den förändring som mätts. Med andra ord är det omöjligt att säga hur mycket pengar som har sparats när man har räknat med de ökade administrativa kostnaderna på 40 miljoner om året för Försäkringskassan.

Bild: Björn Roos

Alliansen kritiserade ofta den förevarande regeringen om att myndigheter skulle ha politiserats. En av de mer specifika anklagelsepunkterna var tillsättandet av generaldirektörer, det sades att partihänsyn ofta gick före meriter. Trots löften om att reformera denna tillsättningsprocess, har det ännu inte skett någon genomgripande förändring. Ett flertal Allianspolitiker har fått höga förvaltningsposter utan insyn eller konkurrens. Andra tillsättningar har varit rent populistiska och frångått krav på kompetens, Johan Stael von Holsteins in- och utträde ur Kulturrådet är ett bra exempel på detta.

Vidare har regeringen tillsatt ett antal råd i formen av små myndigheter, råd som sedan används för att hämta stöd till den framlagda politiken. Till exempel har man tillsatt det Finanspolitiska Rådet, bestående av nationalekonomer, före detta riksbanksordförande och en före detta moderat partiledare. Med jämna mellanrum har man gett ett skenbart forskningsmässigt stöd för regeringens politik.

Ett annat råd är Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet skall främja “förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovativt företagande för att uppnå ökat inflytande för medborgarna, ökad kvalitet samt fortsatt utveckling av vård- och omsorgssektorn.” Ledamöterna i rådet består till stora delar av personer från branschorganisationer eller enskilda företag som direkt gynnas av en ökad privatisering utav vården, bland annat brodern till Maria Borelius som tidigare var handelsminister för regeringen Reinfeldt. Ordföranden för rådet är även ordförande för Svenskt Näringsliv.

Regeringen tillsatte även ett Globaliseringsråd som lämnade in sin slutrapport 2009. Tanken med rådet var att det skulle stå bortom partipolitik och partsintressen och verka för en breddad diskussion om hur Sverige skall möta globaliseringen. Sex av regeringens ministrar ingick i rådet. Förutom flera fackrepresentanter fanns en före detta chefsredaktör för Dagens Nyheter, men även Marcus Wallenberg, Carl-Henrik Svanberg som då var Ericssons VD, vidare återfanns Lena Treschow Torell, före detta vice rektor för Uppsala universitet men också gift med Michael Treschow som har varit ordförande för Ericsson. Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv var också ledamot i rådet.

Även om Alliansen gick till storms mot politiseringen utav myndigheter, finns det flera indikationer på att de direkt eller indirekt själva lyckats göra det som man anklagade socialdemokraterna för. Relativt omgående lade Alliansen ned två myndigheter: djurskyddsmyndigheten och arbetslivsinstitutet. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet blev snabbt kritiserat av forskare utomlands eftersom rådet höll en erkänt hög vetenskaplig standard. Vidare så sparkade man generaldirektören för arbetsförmedlingen, något som man redan hade aviserat under valrörelsen 2006. Man tillsatte även en ny generaldirektör för Försäkringskassan, delvis på grund av det kaos som skapades med de nya förändringarna inom organisationen.

Det är även just dessa två myndigheter som nu har fått utstå stark kritik för att de lämnat bristfälliga rapporter som till det yttre har stött regeringens reformer. Bland annat har Försäkringskassan fått kritik från forskare kring sin uppföljning av vad som hänt med de långtidssjukskrivna som nu utförsäkrats. På flera ställen undviker rapporten problem och gör även problematiska antaganden till sin egen fördel. På liknande sätt har en rapport från Arbetsförmedlingen kring jobbcoacher fått kritik. Enligt ett pressmeddelande skulle 24 % av dem som avslutat jobbcoaching fått jobb. Men det visade sig att det räckte med att jobba temporärt 8 timmar i veckan, de som hade fått fast anställning var 5 % av de undersökta.

Dessa två fall visar på hur två av de viktigare myndigheterna i Sverige står osjälvständiga, och hur de aktivt försöker att vilseleda genom att medvetet släppa felaktig information. Det är otroligt allvarligt. Men det måste återigen sägas att det inte finns något som kan peka på vad som orsakat denna räddhågsenhet. Vi kan bara konstatera att den finns. Denna osjälvständighet har även börjar återfinnas på lägre nivå: tjänstemannarollen har blivit mindre självständig. Detta är en förändring som har funnits tidigare, men som blivit starkare de senaste åren. De enskilda tjänstemännen tar inte längre aktivt ansvar, istället hänvisar man till lagarna.

Den förändring som har skett, bland annat på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är att man nu betonar rättssäkerheten. Så som tjänstemännen har instruerats skall det ske en strikt tillämpning av lagtexten. Det finns inte längre något utrymme för individuella bedömningar. Denna förändring gör att väldigt många människor hamnar i kläm på grund av att deras liv pressas in i ett system som inte beaktat deras individuella omständigheter. Tjänstemännen håller fast vid besluten, oavsett vad konsekvenserna blir, och de slipper ansvar eftersom de enbart följt lagen i bokstavlig mening.

Det är svårt att säga vad som orsakat denna förändring. Men en bidragande orsak är den hårda människosyn som genomsyrar regeringen Reinfeldts politik. Arbetslösa anses vara arbetslösa på grund av sina egna brister, inte på grund av att det inte finns tillräckligt med jobb att tillgå. När regeringen tillträdde var arbetslösheten 6 %. I det läget så fokuserade man på att introducera reformer som främst skulle öka arbetskraftsutbudet och som skulle sänka lönerna. Nu vid slutet av mandatperioden är arbetslösheten närmare 10 % och det enda man kan föreslå är att man skall fortsätta på den inslagna vägen.

Men denna hårda människosyn är selektiv. Vid valet 2006 ägnade Alliansen ganska mycket kraft åt att diskutera fusket inom socialförsäkringssystemet. De hårda reformerna när det gäller sjukskrivningar var ett sätt att stävja dessa. Man hade beräknat att försäkrings- och bidragsfusket kostade staten 10 miljarder om året. Men trots att skattefusket kostar staten mer än det tiodubbla, 133 miljarder, har regeringen inte gjort några hårda reformer för att stävja detta. Tvärtom har man gjort flera förändringar som underlättar skattefusk. Utformningen av avdraget för hushållsnära tjänster, och bristen på kontroll, har öppnat för ett systematiskt fusk för den som vill. Regeringen har även tagit bort revisionsplikten för mindre aktiebolag. Den lättnad som det innebär för de berörda företaget, vägs upp av att den ekonomiska kontrollen minskar.

Denna vilja att blunda kan även ses i hur Moderaterna inte har tagit tag i de upprepade fallen av valfusk inom partiet. Kandidater har värvat nya medlemmar, ibland mot deras vilja, och/eller betalt deras medlemsavgift, för att på så sätt få röster inför nomineringsvalet. Detta var inte ett enskilt fall, utan valfusk har upptäckts i flera moderata valdistrikt, bland annat Stockholm, Haninge, Umeå, Södertälje och Kristianstad. Förutom att ett flertal kandidater har strukits från röstsedlarna, har den Moderata partiledningen inte velat kommentera närmare. Man fattade beslut om utredning först när valfusket rapporterades i media. I efterhand har det framkommit att de första misstankarna om valfusk kom fram redan 2006.

+ + +

Det räcker nu. Det finns många fler punkter som jag har missat: att psykiskt sjuka numera döms till fängelse; dyrare läkemedelskostnader på grund av avreglering; Rosengårdsrapporten om islamistisk extremism; försämrad sjukersättning för egenföretagare; högskolekanslern som avgick; IPRED; hur regeringen inte vill kännas vid utanförskap längre; att de förledde sina egna om fastighetsskatten; fegheten kring erkännande av det turkiska folkmordet i Armenien; Göran Hägglunds kulturpopulism; hur socialförsäkringssystemet var överfinansierat och att nedskärningarna användes för att finansiera ineffektiva skattesänkningar.

En del av mig tycker genuint att det är svårt att ge en tydlig bild av regeringens mandatperiod. Å den ena sidan finns en välvillig retorik som låter medkännande, man använder sig av en språkdräkt som medvetet ligger nära arbetarrörelsen. Men å andra sidan har vi en lång rad av misslyckanden och medvetet åtstramande reformer som klämt enskilda människor. Fram träder en bild av en schizofren politik som ligger över de små tillfällen av lycka som vi skapar för oss själva.

Men ibland så rämnar fasaden och bilden blir klarare. I början av 2010 publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av en sjukskriven kvinna. I artikeln redogör hon för den oro hon kände inför de nya sjukförsäkringsregler som per automatik skulle utförsäkra henne efter en satt tidsgräns oavsett hennes individuella tillstånd. De nya reglerna medför en stor osäkerhet, både känslomässig och finansiell och för människor som är utsatta är detta självklart väldigt svårt.

Tio dagar senare svarade två moderata politiker på debattartikeln, den ene ordförande och den andre ledamot i socialförsäkringsutskottet. Istället för att tala om det principiella, pekade man ut den enskilde medborgaren: “Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.”

Bild: Björn Roos

Det som måste sägas är att moraliskt sett så förtjänar inte Socialdemokraterna att vinna. Deras reaktion på valförlusten var att cementera sig fast i den politik som folk röstade bort dem för. Missnöjet mot den förda politiken och mot det gamla skiktet av politiker som med jämna mellanrum visade på maktfullkomlighet, möttes med att man valde en partiledare som varit aktiv i decennier, stått nära Göran Persson och hans förda politik, och som redan en gång tidigare fått avgå på grund av oegentligheter.

Det är som en alkoholist, som när han insett att han har druckit sönder sitt liv, försöker reparera skadan med att dricka ännu mer sprit.

Vad som är nästan ännu värre, är att man accepterade de borgerliga tidningarnas beskrivning av det politiska läget. Istället för att konfrontera den berättelse som etablerats kring arbetslösheten, ekonomin och den offentliga sektorn, så bekräftade man den och började bygga upp sin politik kring den. Med det så låste man sig in i en fantasivärld som man inte kan ta sig ur.

Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt att använda sin tid i opposition. Trots att man i princip har haft ett oavbrutet opinionsövertag sedan 2006, har de inte lyckats formulera en substantiell kritik. Den kritik som har förts fram har varit programmatisk och själlös. Tomheten i socialdemokratins opposition blev talande när man förde fram ungdomsarbetslösheten som en belastning för Reinfeldt. Man använde de uppblåsta siffror som man själva med rätta protesterade mot under valet 2006. Cirkeln slöts och allting fortsatte.

I den gemensamma oppositionsbudgeten visade man sedan att man accepterar den största delen av de destruktiva reformerna. Istället för att faktiskt ta tillbaka det skatteutrymme som Alliansen sänkt och använda pengarna för att anställa människor, får de arbetslösa stanna kvar i ett stagnerande samhälle.

+ + +

Från ett vänsterperspektiv så står man inför ett omöjligt val. Såvida inte de senaste fyra årens ökade orättvisor skall cementeras, måste Alliansen förlora. Men om socialdemokraterna tillåts vinna, utan att de visat någon förståelse för varför Göran Persson röstades bort, kommer de aldrig att ändra sig. Deras självrannsakan verkar endast kunna komma genom ett långvarigt och förnedrande borgerligt styre. Ett styre som vi inte har råd att leva med.

De närmsta månaderna kommer att vara vedervärdiga. Jag kan inte känna annat än en djup sorg.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, alliansen, val 2010, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, centerpartiet, bokslut, littorinaffären, fredrik reinfeldt, mona sahlin, ödesval, valrörelsen, valkampanj, borgerlig, borgerlighet, nya moderaterna, cecilia stegö chiló, maria borelius, tobias billström, ulrica schenström, mikael odenberg, lars lejonborg, carl bildt, lundin petroleum, beatrice ask, mats odell, carnegie, gunilla carlsson, sten tolgfors, fra, a-kassan, facket, cristina husmark pehrsson, arbetsförmedlingen, lyft-praktik, jobbskatteavdraget, arbetslösheten, rut-avdrag, rut, hushållsnära tjänster, statliga inkomstgarantin, kulturrådet, lena adelsohn liljeroth, vab-ersättning, johan stael von holstein, finanspolitiska rådet, globaliseringsråd, marcus wallenberg, carl-henrik svanberg, lena treschow torell, michael treschow, urban bäckström, svenskt näringsliv, försäkringskassan, arbetslivsinstitutet, jobbcoacher, göran hägglund, maud olofsson, anders björk, ipred, rosengårdsrapporten, göran persson, jan björklund

Bilarna åker sakta
i den lugna trafiken,
godstågen rör sig
ut från bangården.

Jag sitter och tittar
på de koncentrerade människorna,
de förbereder sig
för ännu en dag av
produktion, tjänster.

När jag sätter mig
vid mitt skrivbord,
det enda jag har att vänta på
är konkursförvaltarna,
jag kommer att få instruktioner
om att gå till arbetsförmedlingen.

De senaste månaderna har varit
tysta, utan skrivande,
jag har väntat på idag.

Morgonljuset håller på att spräcka
molntäcket ovanför fälten
mellan Lund-Malmö,
bussens skakningar
omöjliggör mitt skrivande.

Jag plockar upp en bok
lägger den i mitt knä,
Ulrike Meinhofs döda kropp
stirrar tomt ut i luften,
strypmärkena lämnar
blånade fläckar på våra halsar.

Men jag kan inte förmå mig att läsa,
stilla sitter jag och ler,
ännu en dag kommer att genomlevas.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

Utanför rör sig landskapet förbi pendelbussen. Det är samma bittra fält och förorter som ligger mellan Lund och Malmö. Solen skiner på de slitna industrierna i Arlövs utkanter. Hatet i det smutsiga vattnet som rinner i dikena kommer en dag att leta sig in i våra kroppar. Smärtan kommer att arbeta sig utåt tills vi kollapsar och allting fortsätter som om ingenting hade hänt.

I mina händer håller jag Lars Noréns Inledning nr:2 till SCHIZZ. Det är en kort diktsamling, tjugotvå sidor text. Boken trycktes av Albert Bonniers boktryckeri 1965. Innanför omslaget ryms lager på lager utav maskinskriven text. Vissa sidor är så pass komprimerade att de är oläsliga. Det är en av de få texter som verkligen hotar att spränga världen itu.

Vinden från fälten letar sig in bland höghusen vid Segevång. När luften väl tagit sig genom Kirseberg, fram till Värnhem, har den tappat sin styrka så att vi inte kan räddas. Tålmodigt går jag av bussen för att stiga ned i en källare och låta mina händer beröra decennier utav arkiverad byråkrati.

[...]

Lars Norén debuterade 1963 med Syrener, snö på Bonniers, 19 år gammal. Det följande året publicerades De verbala resterna av en bildprakt som förgår. De är väldigt bra diktsamlingar med den är de tre följande diktsamlingarna som ännu skär genom vår samtid: Inledning nr:2 till SCHIZZ (1965); Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation) (1965); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out (1968).

Att läsa dessa tre diktsamlingar är att konfronteras med vår otillräcklighet. För 45 år sedan skrev Norén poesi som fortfarande står ensam i sin intensitet, tyngd. För att fullt ut förstå Noréns tidiga dikter måste vi ta bort den Lars Norén som skrev Natten är dagens mor, Personkrets 3:1, eller En dramatikers dagbok. Den kände och erkända dramatikern är inte den 21-årige man från Genarp som skrev Inledning nr:2 till SCHIZZ.

När man läser de tre diktsamlingarna är det omöjligt att inte slås av formgivningen, kompressionen, fragmenteringen. I Inledning nr:2 till SCHIZZ finns det inte några marginaler på sidorna, texten går bortom beskärningen. Olika typer av texter pressas in i varandra och slits sönder. Omslagen är sammanfogade bilder, utskurna och arrangerade.

Man hade kunnat göra en koppling till den samtida diskussion som förts kring svensk poesi. Delar av den samtida poesin berör konkretismen på 1960-talet. Men det hade varit att gå vilse. De oerhörda egenskaperna som finns hos Noréns tidiga poesi skulle kunna rymmas i vilken form som helst.

Detta är inte att säga att formen inte är viktig för Lars Noréns tidiga poesi. Tvärtom, det går inte att förstå dem utan att se till den samtid som de skrevs i och den poetik som han då stod nära. Men det är att säga att vi aldrig kan reducera poesi till en småborgerlig ängslan kring estetik. Form kan aldrig kompensera för tomhet.

[...]

Det finns någon brutalt intimiderande med att läsa Lars Norén poesi från 1960-talet. Det skrämmande är kanske inte storheten i hans poesi, utan det avstånd som finns till den poesi som skrivits sedan dess. Inledning nr:2 till SCHIZZ; Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation); och Stupor. Nobody knows you when you’re down and out, belyser vårt eget misslyckande. Med oss har språket dött, förlorat sin mening.

Kanske måste vi nöja oss med att låta diktsamlingarna stå för sig själva och lära oss att leva med dem. Vi kan peka på enskilda komponenter som bidrar till diktsamlingarnas storhet. Men vi kan inte heller återskapa dem. Istället vi måste gå vår egen väg. Den respektlösheten måste vi visa honom.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, lyrik, poesi, lars norén, konkretism, 1960-tal, nationalskald, schizopoetik, modernism, kulturkritik

När jag sätter mig ned och skall skriva denna text vill orden inte materialisera sig. Det som finns kvar av Kristian Lundbergs diktsamling Mörkret skulle vara som ljuset (Symposion, 2010) är minnena av de känslor som väcktes vid läsandet: förhoppning, stillhet, ömhet.

Det som vi måste erkänna när vi står inför Lundbergs poesi, är att det är samma dikt som skrivs om och om igen. Språket rör sig inom samma avgränsade område. Tematiskt, bildmässigt, språkligt, så är Mörkret skulle vara som ljuset placerad i samma terräng som Lundbergs andra diktsamlingar. Det är de tysta ensamma timmarna, Kristus, tågen som skjuts ut ur centralstationen.

Men samtidigt det finns ingen anledning till att kräva mer. Våra dagar, de vi lever i, är likadana. De återupprepas om och om igen. Att ständigt återkomma till en poesi som återupprepar sig själv är att påminnas om trögheten i våra liv. Det är att konfronteras med det beständiga i våra liv, det som gör oss mänskliga.

[...]

När jag lade ned den tunna diktsamlingen slogs jag av hur marginaliserad den svenska poesin är. Trots ökande bokförsäljning så är försäljningen av diktsamlingar inte mer än några förströdda siffror i marginalen. Många bokhandlar har helt slutat ta in ny poesi. De poesiavdelningar som finns kvar, ligger undangömda, sakta förtvinandes.

Johan Jönsons Efter arbetsschema (Bonniers, 2008), var en av de mer uppmärksammande diktsamlingarna de senaste åren. Boken fick väldigt goda och långa recensioner på de stora kultursidorna. Johan Jönsson erhöll även Aftonbladets Kulturpris för Efter arbetsschema. Vidare har långa intervjuer av Jönson publicerats i många av de stora dagstidningarna. Efter arbetsschema sålde endast 2 000 exemplar.

Det har förts en debatt om poesins tillstånd i Sverige. Delvis har den varit intressant, men samtidigt tror jag att den har skjutit förbi målet: poesins förtvinande handlar nog inte så mycket om vilken strömning som råkar vara dominerande för tillfället; förtviningen är ett symptom på ett samhälle som inte orkar engagera sig.

[...]

Mörkret skulle vara som ljuset påbörjades innan Yarden (Symposion, 2009) och avslutades efter den. Arbetet med dikterna fick läggas åt sidan till förmån för de ord som var tvungna att formuleras i Yarden. Det är en prioritering som jag har full förståelse för. Men jag skulle samtidigt hävda att den nya diktsamlingen måste läsas parallellt med Yarden.

Om Yarden handlar om att förstå det utslitande arbetet, tröttheten och förnedringen, handlar Mörkret skulle vara som ljuset om att överleva det liv som befinner sig mellan dessa tillstånd. Det är en diktsamling som vi plockar fram under de korta stunder som produktionen avstannat och vi för tillfället tillåts att andas fritt.

Med det är Mörkret skulle vara som ljuset en otroligt värdefull diktsamling.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kristian lundberg, mörkret skulle vara som ljuset, johan jönson, efter arbetsschema, symposion, yarden, lyrik, bokmarknad, överlevnad, bokanmälan

“Tror Ni verkligen att Europa behöver ännu ett stort krig?” frågade jag [Wittgenstein] en gång i aningen om ett förestående krigsutbrott 1939. “Inte ett men två eller tre”, svarade han.”

– Henrik Von Wright

[...]

I november förra året genomfördes en folkomröstning i Schweiz till fördel för ett förbud mot att bygga minareter i landet. I april detta år röstade underhuset i Belgiens parlament för ett förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats. I Frankrike förs diskussioner om liknande förbud mot heltäckande slöjor. Även i Sverige har frågan om slöjförbud kommit upp vid bland annat partiledarutfrågningar.

Ytligt sett motiveras dessa inskränkningar gentemot muslimska symboler med att den Europeiska sekularismen måste försvaras. Man anser att de liberala friheterna behöver försvaras gentemot en allt mer politisk islam. Ofta sägs det handla om att skydda den sekulära och fria kvinnan från religiösa dogmer.

Om vi tittar på Europa, den politik som faktiskt förs, den verklighet vi lever i, är denna diskussion ett tecken på att sekularismen sakta håller på att pressas tillbaka. Fast det som pressar tillbaka sekularismen är inte den islamism som syns och känns. Min tes är att försvaret av upplysning, sekularism och modernism används för att förstärka kristendomens position gentemot en heterogen och pluralistisk värld man inte vill acceptera.

Vi lever i en religiös samtid som inte är varse om sig själv. Den liberalism som har en hegemonisk position inom Europa är metafysisk. Eller för att vara mer precis: vi närmar oss de liberala politiska strukturerna som om de vore metafysiska. Den genuint moderna och sekulära reformismen har ersatts av ett fixerat tillstånd som förts bortom den kritiska diskussionen.

Denna politiska tillbakagång har de senaste åren accelererat. Förruttnelsen har spridit sig utöver alla delar av politiken. Om vi säger att metafysiken återuppväcktes i och med EU:s ekonomiska politik, måste vi nu tillstå att metafysiken även lever i den bredare politiska debatten. Vi rör oss som om vi levde i en värld planerad av gud.

Vid skapandet av det första förslaget till en EU konstitution var det flera länder som öppet krävde att kristendomen skulle skrivas in huvudparagraferna. Flera europeiska länder har väldigt strikta abortlagar som enbart kan motiveras på religiös grund. De nationalkonservativa tankegångarna får ett allt starkare fotfäste och vi ser en simultan ökning av rasism och valframgångar för högerpopulistiska partier. Det är det Europa vi är en del av.

[...]

I Europa lever vi med två spöken: det stalinistiska och det nationalsocialistiska. De brott som begicks får aldrig glömmas. Men de får inte heller tjäna som en ursäkt för att inte prata om det som begicks bortom de stora skeendena.

Så som all historiebeskrivning är den europeiska historiebeskrivningen lika beroende av det som sägs som det som inte sägs. För att frammana bilden utav ett Europa som baseras på sekularism och mänskliga rättigheter, är det nödvändigt att låta tystnaden omsluta de delar som inte passar in i berättelsen. På så sätt skyddas det som vi inte vill tala om.

När vi pratar om den Europeiska civilisationen, den västerländska kulturen, kan vi diskutera nazismen och realkommunismen. De är två händelserna är så pass stora att vi kan isolera dem från oss själva. Borttagna från den Europeiska självbilden kan de sedan användas för att få oss att se bättre ut. Genom nazismen och kommunismen kan vi definiera vad vi inte är. Men samtidigt som vi gör detta undviker vi att diskutera det förtryck som funnits, de mord som begåtts, inom den kultursfär som vi nu försöker att stärka.

Överlevarna (Carlsson Bokförlag, 2010) är en bok som tar upp delar utav Europas historia som vi inte längre vill tala om. Den består av intervjuer av människor som fick genomleva diktaturen i Spanien. Vad som blir klart, är varför tystnaden om Francodiktaturen fortsätter. Vi kan diskutera inbördeskriget i abstraherade termer, men vi kan inte diskutera den diktatur som fortlöpte i Västeuropa fram tills 1975. Den fascistiska spanska diktaturen var en kristen diktatur, samtidigt som den var även en del av det västerländska samhället.

Det är i de överlevandes berättelser vi även ser hur pass flyktiga de fasta värdena är. Det demokratiska Frankrike internerade spanska flyktingar i koncentrationsläger. I Argeles-sur-Mer spärrades 100 000 flyktingar in bakom taggtråd och bevakade av koloniala trupper. Tusentals flyktingar dog i kylan. De lägerfångar som var tillräckligt starka användes för tvångsarbete. Myndigheterna försökte aktivt att avvisa flyktingarna till den diktatur som efter krigsslutet avrättade tiotusentals människor.

Den tystnad som är nödvändig för att bygga upp den felaktiga bilden av ett sekulärt och modernt Europa omsluter även de romer som lever i de europeiska länderna. Få människor vill kännas vid att förtrycket mot romer är systematiskt, medvetet och fortgående.

En av dem som försöker att bryta tystnaden kring romerna är Per T. Ohlson. I Ungern fick Jobbik 17 % av rösterna i det senaste valet, de har även röstats in i EU-parlamentet. Partiet är öppet rasistiskt och hetsar främst mot Romer. I Bulgarien nekas romer tillgång till sjukvård. I Italien så förstörs deras bostäder. I Tjeckien sätts romer i separata skolor. I Slovakien har myndigheter finansierat byggandet av en mur för att separera romer i en by.

I Europa bor det fler romer än svenskar. Sammanlagt bor det 12 miljoner romer i Europa. Den rasism som de utsätts för omöjliggör den bild utav modernism och mänskliga rättigheter som vi vill bygga upp kring Europa. Alltså undviker vi att tala om problemet så att vi kan fortsätta att hävda det vi inte är.

Som boende i Sverige är det ofta svårt att uppskatta vilken roll modernismen har spelat för vår vardag. Socialdemokratins långsamma arbete har blivit så pass ingrott att vi har slutat att lägga märke till det. Jag kommer ihåg min egen förvåning när jag i Wien gick omkring i ett stort bostadsområde som döpts efter svenska socialdemokratiska politiker. I det mödosamma återuppbyggandet av Österrike, var det Sverige man tittade på för att hitta ledning.

Självklart är det förenklat att helt och hållet att tillskriva Socialdemokraterna för Sveriges modernism. Det politiska landskapet är mer komplicerat och föränderligt än så. Den svenska socialliberala traditionen har varit stark och även gjort ett stort avtryck.

Men samtidigt är det så att då detta modernistiska arv tas för givet, blir det lättare att börja ta sig bort. Det är det som händer nu, och eftersom vi har glömt bort modernismen, kan avsteget ske i dess namn.

Religionen och den gudainspirerade synen på världen håller nu på att formuleras. Det kunde bevittnas när Folkpartiet krävde språktest för att kunna få medborgarskap. Med det så anknöt man till den dröm om homogenitet som ytterst var en förutsättning för det andra världskriget och de efterföljande våldsamma tvångsförflyttningarna. Att tro på att länder måste hållas rena från avvikelser, är att tro på en prefabricerad värld som måste stabiliseras.

De senaste månaderna har Kristdemokraterna påbörjat en populistisk kritik mot vad som kallas för vänstern och kultureliten: “Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överhögheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.” (DN)

Fast om man tittar bortom den uppskruvade retoriken handlar det om en kritik mot upplysningen och modernismen. I en klargörande debattartikel diskuterar Hägglund det idéarv som han bär på. För Hägglund är orsaken till de problem som vi har det moderna massamhället. Den provokativa konst som Hägglund även ofta kritiserar, är för honom ett symptom på det samhälle vi lever i.

[...]

Vad som skyms i den upphetsade debatten kring det skenbara försvaret av modernism och sekularism, är att dessa aspekter är relativt nya företeelser. Den reella yttrandefriheten och den sociala frigörelsen är unga företeelser som kom genom politisk kamp.

Sex studenter i Lund gjorde 1965 reklam för boken Att vägra döda/att vägra värnplikt. Med sig hade de ett flertal plakat. Ett av plakaten hade texten “Vägra varje inställelse till värnplikt! Uppmana andra att vägra! skriver Jan Myrdal i boken ATT VÄGRA VÄRNPLIKT ATT VÄGRA DÖDA KÖP den LÄS den SPRID den!”. Tre av studenterna dömdes för uppvigling.

1966 besökte ett amerikanskt flottfartyg Helsingborg. I samband med demonstrationer hade ett plakat med texten ”Yankees Murder Children in Vietnam go home!” satts upp på en båt i hamnen. De två ansvariga männen dömdes till 100 kronor i böter vardera.

Carl Johan De Geers utställning Svik fosterlandet, var onationell, blev beslagtagen av polisen 1967. Affischerna brändes av myndigheterna och De Geer dömdes till 75 dagsböter för skymfande av rikssymbol och uppvigling.

1968 stoppades Sture Johanssons utställning Underground. Affischen Haschflickan blev beslagtagen och chefen för Lunds konsthall fick sparken. 2004 beslagtogs delar av en ny utställning i Lund. 75 haschplantor som var en del av utställningen hämtades av polis.

25 utländska diplomater besökte Lund 1968, bland dem fanns en Sydafrikansk diplomat. När gruppen skulle guidas vid domkyrkan möttes de av en demonstration. Tillsammans med en grupp teologer sjöng demonstranterna We Shall Overcome. Ett flertal demonstranter dömdes till böter för förargelseväckande beteende.

Detta är bara ett fåtal exempel från den tid som inte ligger långt borta. De som banade vägen för dagens yttrandefrihet och sociala frigörelse är den radikala 68-generation som så ofta även attackeras av dem som idag säger sig vilja försvara de självklara värdena.

Om vi ser modernismen som drömmen om ett mänskligt liv bortom gud, får vi beskriva modernismen som det tillstånd vilket aldrig inträdde fullt ut i Europa. Det gradvisa förändringen bort från det fastlagda samhället avstannade och nu håller strukturerna på att återigen få en fastare form.

Med Guds återinträde i den politiska sfären så ökar konflikterna. Attackerna mot Lars Vilks är ett tragiskt exempel på detta. Tyvärr är det långt ifrån det enda exemplet, i Lund attackerades Andres Serranos konst. Både i Polen och i Irland finns det lagstiftning mot blasfemi. I Ungern har Romer mördats i rasistiska attacker. Runt om Europa har det skett attacker mot synagogor.

Problemet är inte primärt den ena eller den andra sidan utav de konflikter som finns, det är det vidöppna gapet i Europa som öppnar upp för auktoritär politik. Det handlar om Europas oförmåga att lära sig utav sina egna erfarenheter, utav sin egen historia. Citatet som inledde denna artikel, ter sig som cyniskt och pessimistiskt enbart om vi inte tittar på det som sker runt omkring oss.

[...]

En av de böcker som jag regelbundet återvänder till är Freuds Civilization and Its Discontents. Även om jag inte har mina bokhyllor välsorterade, har jag alltid koll på var mitt begagnade exemplar, inköpt i Colorado för nästan 20 år sedan, befinner sig.

Om man sätter sig ned och läser boken till bakgrundsljudet av vår samtid, är det en stark kritik utav den politiska perfektionism som hemsöker Europa. Enligt Freud bör vi inte förvänta oss ett bättre tillstånd än det utav ett permanent missnöje. Detta handlar inte om att vi skall ge upp bekämpandet av orättvisor, det handlar inte heller om att vi skall överge det utopistiska tänkandet, istället handlar det om att begränsa våra förhoppningar i en värld befolkad av andra människor. Att leva i ett samhälle är att begränsa sig själv till förmån för de fördelar som finns med att organisera sig kollektivt.

Vad vi måste acceptera är att pragmatism och frustration är permanenta tillstånd i demokratin. Heterogeniten och pluralism markerar den yttre gränsen för den politiska sfären. Det är Europa som inte lärt sig sin läxa. Det är Europa som trots sin heterogenitet fortfarande drömmer om det homogena samhället. Europa som entitet har alltid varit pluralistiskt och heterogent, problemen har kommit med att försöka ta sig bortom detta.

+ + +

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, carl johan de geer, konst, provokation, lars vilks, sekularism, religion, hädelse, repression, censur, modernism, wittgenstein, sigmund freud, civilisation, konflikt, motstånd, subversiv

Ett bra exempel Göran Greiders senaste bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010) och mottagandet som den fick. Boken har fått välvillig men negativ kritik. Många av recensenterna är positiva till Greider som kulturperson, men samtidigt väldigt skeptiska till boken.

Aftonbladet: Recensenten tycker att Greider är schematisk och inte tillräckligt radikal. Den vilja till politiskt nytänkande som efterfrågas i boken, anser recensenten vara frånvarande hos Greider själv. Enligt kritikern leder denna frånvaro till att Greider inte tar upp samtida vänsterteoretiker som Zizek, Hardt & Negri eller Laclau & Mouffe.

DN: Kritikern är positiv till Greider som person men negativ mot boken som framstår som osorterad och ohanterlig. Idémässigt är recensenten avvisande till Greiders tanke om nolltillväxt. Hon ser den som drömmande och rentav stötande i en samtid som lever under ett klimathot.

GP: Recensenten är å ena sidan imponerad av Greiders produktionstakt, men ser även detta som ett problem som ytterst hindrar socialdemokratins idédebatt. Även denna recensent kritiserar tanken om nolltillväxt och tycker att Greider inte är framåtblickande kring hur den politiska diskussionen skall förändras.

Expressen: Kritikern säger att han tycker om poeten Göran Greider, men inte propagandisten som bär samma namn. I recensionen hävdas det att Greider endast vill befästa sin egen världsbild och att han undviker de motsägelser som finns där.

Sydsvenskan: Recensenten säger att det finns ett behov av Greider i det rådande politiska klimatet. Greider står ensam och är läsvärd för att han kritiserar konsensuset. Men samtidigt så konstaterar recensenten att det inte finns någon som vill ta Greiders föreslagna väg ut ur det här samhället.

SvD: Den mest positiva recensionen. Kritikern tycker att det är en värdefull bok, rik på ärlig reflektion. Boken anses vara viktig även för dem som inte håller med om Greiders reformism. Men recensenter anser dock att Greider inte tillräckligt erkänner motsättningen mellan frihet och jämlikhet, och att han därmed undviker vissa problem som han står inför.

[...]

Mitt syfte är inte att rädda Greider från den negativa kritik som hans senaste bok har fått. Min poäng är att visa på hur pass ytlig stora delar av litteraturkritiken är i de svenska dagstidningarna. Utav sex recensioner är det en, Svenska Dagbladets, som går djupare in på de tankar och förslag som Greider formulerar. De övriga recensionerna har problem att formulera sig bortom det enkla fingerpekandet.

Det är inte det att jag inte håller med om att boken känns ostrukturerad och stundtals ofokuserad. För det stämmer, även om jag ser det som ett sekundärt problem. Jag är inte helt sympatiskt inställd till Greiders kritik av den samtida vänstern, den är alldeles för schematisk. Inte heller är jag övertygad om hans romantik för det enkla ekologiska samhället.

Men med det sagt, är det utan tvekan så att Det måste finnas en väg ut ur det här samhället skulle kunna fungera som en utgångspunkt för en viktig diskussion om samtiden. Om viljan till en sådan diskussion fanns.

Till exempel skulle det vara viktigt att diskutera postmodernismens roll inom samtida politisk analys. Greider framför en tröttsam kritik mot postmodernismen och ser den som en medlöpare till den liberala hegemonin. På samma sätt som en präst står oförstående inför en ateists brist på tro, kan Greider inte heller förstå varför postmodernisterna inte helt enkelt kan förmå sig att tro på den avlidna modernismen.

Vad Greider inte frågar sig själv är varför postmodernismen enbart har försvagat argumentationen för den modernistiska vänstern och inte den metafysiska liberalismen. Min tes är att den kritiska politiska filosofin var öppen för nya tankar, medan anhängarna utav klassisk liberalism inte anser sig behöva idka självkritik.

Självklart är detta förenklat. Men faktum kvarstår att istället för att drömma sig tillbaka till en förlorad tid, borde den framkomliga vägen vara att få skepticismen till att tränga in i de sprickor vilka finns i den liberala hegemoni som för länge sedan har stelnat.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället hade även kunnat fungera som en början på en diskussion kring hur vårt kollektiva minne påverkas av makt och ägandeförhållanden. I anknytning till sin diskussion om krisen på 90-talet, citerar Greider från Dagens Nyheter:

“Om detta förutsätter en arbetslöshet på tre, fem eller sju procent kan den ekonomiska vetenskapen inte svara på i förväg. Det är inte heller nödvändigt att känna till.”

Detta är en ståndpunkt som de stora partierna inte idag vill kännas vid. Fortfarande använder man sig av uttrycket ‘full sysselsättning’. Men faktum är att för femton år sedan bestämde man att högre arbetslöshet var ett pris som var värt att betala för att kunna pressa ned inflationen och därmed även räntan.

Samtidigt så skedde det skifte där arbetslöshet inte längre sågs som ett strukturellt problem utan ett personligt misslyckande som berodde på bristande moral eller oförmåga att vara driftig. För att detta skifte skulle kunna permanenteras har det varit viktigt att kunna förändra vårt kollektiva minne. Detta har nu skett, och väldigt få människor kommer ihåg den hänsynslöshet och cynism som låg bakom den arbetslöshet som har växt fast med det svenska samhället.

[...]

Någonstans står Sverige inför ett vägval, de försämringar som skett de senaste två decennierna håller på att förskjuta tanken om att det finns andra alternativ. Det behövs en seriös och kritisk diskussion om politiken och dess möjligheter.

Men för att göra detta möjligt måste den liberala dominansen inom det offentliga samtalet brytas. Mottagandet av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och bristen på diskussion av dess innehåll, är ett exempel hur ett framåtskridande kommer att vara omöjligt så länge som det inte finns strukturella möjligheter för en dynamisk politisk diskussion.

Vad som behövs är en bred och rikstäckande oberoende vänstermorgontidning. Det finns inget annat sätt. Innan denna arkitektur är på plats kommer sakernas tillstånd att fortgå. Oavsett hur mycket de liberala tidningarna bekänner sig till pluralism och åsiktsfrihet, kommer de aldrig att tillåta en politisk diskussion som allvarligt hotar att förändra det fundament de står på: ojämlikhet och konsumtion.

Det som är frapperande är att det är fullt möjligt. En rikstäckande morgontidning som komplicerar den bild som sätts fast av de fem tongivande borgerliga tidningarna är ingen omöjlighet. I riksdagsvalet 2006, röstade 2,5 miljoner personer på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om varje person betalade 100 kronor i månaden skulle det ge tidningen en budget på 3 miljarden. Det är 50 % mer än DN:s årliga omsättning på 2 miljarder.

Detta skulle kunna vara grundstommen för en morgontidning helt utan några annonser. För 50 miljoner om året skulle man kunna fastanställa hundra kulturskribenter, som med fria tyglar skulle kunna vitalisera tidningarnas förtvinande kultursidor. Man skulle ha råd med fler utrikeskorrespondenter som skulle kunna bryta den västerländska nyhetscentreringen. Fria från annonsernas intäkter skulle journalisterna kunna kritisera det ekonomiska system som skär genom våra liv.

Men tyvärr skulle detta vara ett dödfött projekt. Jag ser det inte som möjligt att övertyga 2,5 miljoner väljare om att de borde avstå från 100 kronor i månaden för att bryta det politiska dödläget. Det går nog inte ens att övertyga 50 % av väljarna om att de skall avstå från 200 kronor i månaden.

Det tragiska är att oviljan att betala, om ens en liten månatlig summa för att möjliggöra den förändring man röstat för, är det som låser fast oss i den position vi lever i. Det är vår egen apati och vi får betala för den.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, göran greider, det måste finnas en väg ut ur detta samhälle, val 2010, socialdemokraterna, sap, vänsterpartiet, miljöpartiet, kulturskribenter, förändring, tidskrift, medier, kulturkritik

Fox News är en av de tongivande tevekanalerna i USA. I Sverige kan man se den genom TV8. Inslaget om Malmö var en del i en serie om immigration i Europa och sändes i november 2004. Sändningen av detta inslag fortplantades i svensk media och gav upphov till en diskussion som frikopplades från det land som reportaget i Rosengård var ämnat för.

[...]

Uppdrag Mord och The Wire är två av de bästa tv-serierna som har kommit från USA. Sammanlagt är det tretton säsonger utspelar sig i Baltimore. Utöver det har samma producent gjort en miniserie och en film som utspelar sig i samma stad. Det är fascinerande att en amerikansk stad, som är okänd för de flesta som bor utanför USA, har gett upphov till ett sådan omfattande mängd tv-material.

Självklart har det att göra med David Simon och Ed Burns. Simon arbetade ursprungligen på Baltimore Sun. Under ett sabbatsår skrev Simon sin första bok Homicide: A Year on the Killing Streets. Efter att boken fått bra kritik och vunnit pris, började man att filma Homicide: Life on the Street, som på svenska kom att kallas Uppdrag mord.

I slutet av 90-talet skrev Simon, tillsammans med Burns, The Corner. Ed Burns är en före detta polis och lärare. De två följde händelserna runt ett gathörn i ett av Baltimores fattigare områden, under ett års tid. Filmatisering av boken fick sedan flera priser. Kort därefter började Simon och Burns att arbeta på ännu en serie som utspelar sig i Baltimore, The Wire. En serie som med rätta har fått väldigt mycket uppmärksamhet.

Baltimore är en relativt liten stad på östkusten. Den har nästan 650 000 invånare, inte mycket större än Göteborg. Baltimore Metropolitan Area, som består av kringliggande counties, har 2 700 000 invånare. Traditionellt sett har Baltimore varit en arbetarklasstad, dominerad av en ekonomi som kretsat kring stål-, varvs- och bilindustri. Sedan 1950-talet har antalet invånare dock sjunkigt med 300 000 från 950 000. Två tredjedelar av befolkningen i Baltimore är svarta, jämfört med att svarta nästan utgör 14 % av hela den amerikanska befolkningen. En demografisk struktur som skapats av att medelklassen har flyttat ut till de omkringliggande områdena.

Om vi går bortom den mörka och karismatiska dramatiseringen så är Baltimore en stad med djupa problem. Den höga mordfrekvensen är påtaglig. På mitten av 90-talet hade staden över 300 mord per år. Det skall jämföras med att Sverige som helhet brukar ha runt 100 mord per år. Men det är mer relevant att kolla på den hälsostatistik som finns tillgänglig. Baltimore har högre barnadödlighet än i Sverige, 11,3 per tusen, jämfört med 2,5 per tusen. 13 % av de nyfödda spädbarnen i Baltimore har för låg födslovikt, i Sverige är det 5 %. I Baltimore har 6 % av barnen förhöjda blyvärden i blodet, i Sverige är det så pass ovanligt att ingen statistik förs. 28 % av skolbarnen i Baltimore har astma, bland de svenska skolbarnen är frekvensen mellan 5 och 10 %. Grav övervikt rapporteras hos 18 % av skoleleverna i Baltimore, i Sverige räknar man med mellan 3 till 5 %. Den förväntade livslängden i Baltimore är 71 år, i Sverige är den 81 år. När det gäller nästan alla viktiga faktorer, har Baltimore avsevärt sämre statistik.

Baltimore utgör den nedre änden av den inkomstspridning som finns i Maryland. Fattigdomsnivån är svår att jämföra med Sverige, anledningen är att det så många faktorer som spelar roll. Men i Baltimore är medianinkomsten för en familj 35 000 USD. Detta är nästan hälften av Maryland som helhet. 18 % av familjerna ligger under fattigdomsgränsen som för en tvåbarnsfamilj är 22 000 USD. Det motsvarar 14 000 kronor i månaden. Minimimlönen är 6,12 USD i timmen, 46 kronor i timmen. Samtidigt är många kostnader högre: barnomsorg för två barn kostar 14 000 USD om året. Brist på heltäckande sjukförsäkring är ytterligare en faktor som försvårar för dem som är fattiga. Cirka 18 % av befolkningen saknar helt sjukvårdsförsäkring.

Men denna bild av Baltimore är inte helt rättvisande. Baltimore är delat mellan en rik och en fattig del. Utav de 234 mord som begicks i 2008 så var 194 utav offren dömda brottslingar, 163 var dömda för drogrelaterade brott. Detta är inte att säga att problemen i Baltimore är bättre än vad de ser ut att vara, bara att de är långt mycket värre för delar av befolkningen. Den splittring som finns mellan Baltimore och Maryland, finns även inom Baltimore. Våldet, ohälsan och fattigdomen ligger som ett svart hål i de delar av Baltimore som aldrig återhämtade sig från utflyttningen och nedläggningen av industrierna.

The Corner är det journalistiska reportage som låg till grund för miniserien med samma namn. Det är en väldigt stark bok som genom dokumentär journalistik beskriver ett av Baltimores nedgångna områden och några av de människor som försöker att överleva där. Berättelsen tar oss genom ett år kring Lafayette Street. Droghandeln, våldet, drogmissbruket är ständigt närvarande. Men även kärleken, försöken till bättring, förhoppningarna.

Samtidigt visar boken på de begränsningar som finns med tv-serier. För oavsett hur pass bra Uppdrag Mord och The Wire är, så visar de inte den verklighet som beskrivs i boken. Egentligen är detta inget konstigt. Det handlar om att forma berättelsen efter den struktur som en dramatisering kräver. Det handlar även om de krav som TV-bolagen ställer. Den förbättring som finns när det gäller realism, från Uppdrag mord, till The Wire, har sin förklaring till att Simon fick friare tyglar hos HBO som inte är beroende utav annonsintäkter utan som finansieras genom betal-TV.

The Corner är en gripande bok. Den lyckas att beskriva vardagen i centrala Baltimore som tv-serierna inte förmår med sin stiliserade dramatik. Det är en väldigt brutal beskrivning, men även ärlig och kärleksfull. De sociala och ekonomiska problem som finns i Baltimore artikuleras på ett osentimentalt sätt av Simon och Burns. De fattiga är genuint bortglömda. Kriget mot droger är ett krig som inte går att vinna. Försöken att bestraffa bort brottsligheten har misslyckats. Politikerna återvänder till sina slitna fraser för de inte vet vad de annars ska säga.

Parallellt med detta finns det dock en avsaknad av politisk fantasi. För bortom dessa konstateranden finns det inga förslag på hur man skall röra sig framåt, bort från det förtärande och hänsynslösa tillstånd som det amerikanska samhället befinner sig i. Att konstatera att kriget mot narkotika har misslyckats, säger ingenting om vad man skall göra åt de epidemiska drogproblem som genomsyrar Baltimore. Uppskattningar ger 60 000 narkomaner, varav 45 000 är heroinister, i staden.

Att kräva att man måste betrakta de fattiga och utslagna i Baltimore som en del av USA, är ett korrekt krav. Det är också viktigt att man accepterar, att samtidigt som de kriminella och narkomanerna är delaktiga i sin egen förstörelse, är de även en produkt av en omgivning som de inte har kontroll över.

Det är klart att från Simon och Burns perspektiv, måste lösningen vara politisk i någon mening. Men det verkar som om den politiska fantasin är begränsad av den verklighet och de omständigheter som skapat Baltimores innerstad. Ordet välfärdsstat nämns, men inte hur den skall utökas, vad som krävs av medmänniskorna. När de konkreta och praktiska frågorna skall ställas, finns det bara en smärtsam tystnad till svar. På så sätt kommer vardagen att fortsätta.

Det alarmistiska nyhetsinslag som Fox News sände om Rosengård, visades för en publik som lever sida vid sida med Baltimore. En stad som har otroligt mycket djupare och allvarligare problem är Rosengård. Men samtidigt tittar de på den flimrande tv-skärmen.

Det absurda uppstår när svenska kommentatorer använde inslaget som intäkt för att Rosengård skulle vara värre än de utslagna delarna utav USA. Det felaktiga slutsteget är att anta att Fox rapporterade om Rosengård för att de inte kunde hitta något liknande i USA.

Det cyniska svaret är att Fox åkte till Rosengård så att de skulle slippa åka till Baltimore. Men det är mer komplicerat än så. Inslaget om Rosengård handlade om rasism, att bygga upp en bild utav ett islamiserat Europa. En rasism som även växer sig starkare i ett Europa som aldrig kunnat förmå sig att acceptera sin egen historia.

Samtidigt borde vi ta en titt på Baltimore. Vad vi kan se är den förstörelse av människoliv som vi även kan skapa här. Det finns ingen anledning till nostalgi eller att slå sig på bröstet. Men vi behöver perspektiv. Sverige har problem, välfärdstaten måste reformeras. Samtidigt så är det ett faktum att de problem vi har, bleknar i jämförelse med de problem som finns i frånvaron av ett välfungerande skyddsnät.

Problemet vi har är att vi delar bristen på politisk fantasi. De omfattande ändringar som skett i Sverige de senaste femton åren har börjat radera ut medvetenheten om att vi inte lever i den enda möjliga världen. Det är här vi måste bryta genom om vi skall kunna hjälpa de som står bredvid oss i vardagen.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, the wire, the corner, uppdrag mord, hbo, fox, fox news, baltimore, rosengård, malmö, rasism, narkotika, mord, usa, sverige, välfärd, liberalisering, kriminologi, brottslighet, alarmism

[...]

En film från en amerikansk Apachehelikopter över Baghdad har läckt ut. Den visar hur ett antal civila och misstänkta motståndsmän dödas. Expressen, Aftonbladet går ut med stora rubriker, dagstidningarna följer. Förruttnelsen sprider sig vidare med Newsmill. Vi rycks med i flödet. Rubrikerna förvandlar en tragedi till en handelsvara för att locka till sig annonsörer. På väldigt få ställen tar man upp de viktiga frågorna. Media livnär sig på död. De pissar på de kalla och söndersprängda liken.

Det finns ett antal saker att säga om filmen.

Vissa män är beväpnade. De behöver dock inte ens vara milismän eller motståndsmän. Eftersom de alla har helt vanliga civila kläder är det mycket möjligt att det var säkerhetsvakter, organiserade utav de som bodde i området. Vid tiden för filmen så var det vanligt att bostadsområden organiserade egna vägspärrar för att kontrollera vilka som åkte in och ut. Det var ett sätt att försöka få kontroll över det våld som den irakiska regeringen och den amerikanska armén själva inte kunde hantera.

Utav den första gruppen på nära tio män som dödas, verkar det vara tre som hade vapen. En av dem bar troligtvis på ett raketgevär. Alla hade sina vapen slappt hängandes vid sidorna. De gick lugnt, mitt på gatan i dagsljus, trots att de borde ha hört de två amerikanska helikoptrar som cirklade över området där det tidigare hade hörts skottlossning. Det ser ut som om alla följde de två journalisterna och den man som pekade ut riktningen de gick i.

Helikopterattacken skedde i juli 2007, samma månad dog 1000 människor på grund av våld i Baghdad. Bara några månader tidigare hade man förlagt ytterligare 7000 amerikanska soldater till Baghdad i ett försök att minska det våld som höll på att slita samhället itu.

Det verkar som om helikopterpiloterna följde ROE, de formaliserade regler som finns för att bestämma när eldgivning kan ske. Genom hela filmen så begär piloterna tillstånd för sina handlingar, de berättar hur de uppfattar situationen, och får slutligen tillstånd att anfalla människorna.

Det vi dock inte får glömma, är att när vi säger att de följde ROE, konstaterar vi bara att de följde de regler som fanns uppsatta för dem själva. Det är egentligen irrelevant för en djupare analys. Det säger ingenting om hur vi skall ställa oss till det vi ser.

Det som däremot står klart är hur pass tillåtande ROE var vid den tidpunkten. Helikopterattacken skedde under ett regelverk som inte borde ha applicerats på en ockupation utav en mångmiljonstad. Det enda som krävdes var att man såg en grupp människor, där några kunde misstänkas vara fientliga mot amerikanska trupper.

Vid attacken mot minibussen så räckte det med att man misstänkte att de skulle plocka upp kropparna och möjligtvis vapen. När bussen attackerades hade irakierna enbart plockat upp den sårade mannen. De hade själva inga vapen och hade inte försökt att plocka upp några från marken. Ändå använde piloterna den eldkraft de hade till sitt förfogande.

I den längre versionen utav filmen finns det en tredje attack, en attack som riktades mot en byggnad i närheten. Två misstänkta motståndsmän hade gått in i byggnaden. Vid det anfallet är det troligare att det handlade om milismän. Båda männen i filmen ser ut att ha ammunitionsväskor och stridsvästar på sig, förutom sina vapen.

Men fortfarande så gjorde helikopterpiloterna inte något försök att separera mellan misstänkta stridande och civila. Man använde tre stycken Hellfire-missiler i ett tätbebyggt bostadsområde, i en stad som har över sju miljoner invånare.

Inte vid någon utav de tre attackerna så utgjorde de misstänkta motståndsmännen något direkt hot mot amerikanska soldater. De var inte involverade i strider och hade inte varit så länge man iakttagit dem. Helikoptrarna var inte heller under något möjligt hot. Givet tidsskillnaden mellan att automatkanonen avfyrades och att granaterna slog ned mot målen, så är det troligt att helikoptrarna var mellan en och en och en halv kilometer bort.

[...]

Tilläggsprotokoll till Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter säger uttryckligen:

“Artikel 51 – Skydd av civilbefolkningen [...] Urskillningslösa anfall är förbjudna. [...] Bland annat skall följande typer av anfall anses såsom urskillningslösa: [...] anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.”

“Artikel 57 – försiktighetsåtgärder vid anfall [...] de som planerar eller beslutar om ett anfall skall [...] göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom [...] avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet.”

Återigen så räcker orden inte till. De har slutat spela roll i våra liv. Bokstäverna, orden, meningarna har tömts på innehåll. Vi är mer än någonsin omgivna utav det skrivna ordet, men samtidigt har vi slutat att ta dem på allvar.

Tröttheten har omslutit min kropp. Jag raderar ut det mesta som jag skrivit utav denna artikel. Min förhoppning är att nya ord skall växa fram i tomrummet.

Pianot ekar i arbetsrummet. Basgången tar sig fram längs med golvet. Utanför är det mörkt. Goodie Mobs femton år gamla singel har skapat kontinuitet i mitt liv. Albumet som helhet är en magisk skapelse. Men det är framför allt Cell Therapy som har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag sluter ögonen kan jag fortfarande visualisera videon till singeln. De surrealistiska och paranoida bilderna som fladdrar förbi. Hur hastigheten på filmklippen förskjuter deras rörelser. De felvända kameravinklarna. Sönderbrända färger. Desperation. Fulhet. Råhet. Atombombsexplosioner. Hus som slits sönder.

[...]

Jag försöker att formulera det som jag vill säga med denna artikel. Men någonstans handlar det egentligen om vad som kan sägas.

Med bilderna från helikopterattacken så konfronteras jag med otillräckligheten i mitt eget språk. Bristen på ord blir akut och vi står kvar bland de söndersprängda kropparna. Synen utav människor som reflexmässigt hinner rycka till, en bråkdels sekund innan de slits sönder utav 30mm-granatar, är en syn som jag inte har förmåga att beskriva på ett tillräckligt sätt.

Någonstans handlar det om mitt egna tvivel på mitt språk. För varje ord och mening som jag kan formulera, så är det möjligt för mig att plocka isär dem igen. Jag har nått mitt språks gräns och jag vet att det inte går att ta sig förbi, ta sig bortom. För det så behövs det en gud.

Men samtidigt finns det ingen anledning till att drömma om en värld bortom tvivlet. Ytterst var den frånvaron utav tvivel som dödade människorna. Helikopterpiloterna tvivlade inte när de flög över Baghdad. Ansvarigt befäl tvivlade inte när han gav tillstånd till attackerna. Granaterna tvivlade inte när de slog ned mot sina mål.

Det dödande som nu bevittnats genom läckta filmbilder, skedde enligt reglerna. Deras liv pressades in i ett flödesschema, och för det så dog de. Det rättfärdigar inte dödandet, det är bara att säga att det skedde innanför ramarna för hur ockupationen sköts. Det är det som är det hemska.

Det är den verklighet som vi måste förhålla oss till.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.

________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, irak, usa, kriget mot terrorismen, roe, apache, wikileaks, collateral damage, genevekonventionen, strid, ockupation, motstånd, reuter, baghdad

Bland de tysta ansiktena ser jag
två kvinnor som var för sig sitter
och ler för sig själva, den ene
tittar ut genom fönstret, den andre
tittar upp i taket, sedan vänder hon
blicken direkt på mig
fortfarande leendes.

[...]

Det verkar som om det tunga
snöfallet har sugit åt sig allt liv.

Utanför är ett bebyggt landskap nästan
tomt på liv, gatlampornas ljus
reflekteras på snön upp mot
husväggarna, vi åker förbi några
få bilar, någon enstaka människa
kan ses vada genom det tjocka
snölagret.

Pendelbussen är fylld med människor
trötta efter en arbetsdag, vi är
likt en glob av ljus som färdas
genom ett djupt mörker, kvinnan
brevid mig ringer sin make och
berättar att hon blir försenad hem.

När jag tittar på deras ansikten ser jag
att de alla bär en lycka av att vara
vid liv, ljudet av bussens motor
påminner oss om att vi kommer
att klara oss.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar

[...]

Samtidigt som detta skeende existerar så fortsätter den politiska diskussionen. Nyligen publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av Maria Rankka från Timbro. I artikeln pläderar hon för att vi borde ha mellan en halv och en årslön i kapital för att kunna stå oberoende gentemot arbetsgivare och staten.

Det finns mycket jag kan säga om Timbro och dess arbete med att förskjuta och försvåra den politiska debatten. Men faktum är att Maria Rankka har rätt. Det hade även Anne Wibble när hon under finanskrisen på 90-talet sa att ”alla svenskar borde ha en årslön på banken.”

[...]

När Wibble ansåg att vi borde ha en årslön på banken sågs det som okänslighet från en människa som hade det väldigt mycket bättre än den stora majoriteten av svenskar. Detta var nog en korrekt bedömning. Men samtidigt skulle jag hävda att många fler än vad som nu är fallet skulle kunna spara ihop till en årslön.

En normal heltidslön på 25 000 i månaden innebär en årsinkomst på 230 000 efter skatt. Att spara ihop detta på 10 år innebär att man måste lägga undan 2 000 i månaden. Man behöver inte ens investera i fonder eller aktier. Det räcker med ett bankkonto så att man skyddar sig mot kapitalförlust och täcks utav bankgarantin.

För en familj med en sammanlagd inkomst på 35 000 i månaden efter skatt är 2 000 i månaden lite mer än 5 % av den disponibla inkomsten. För familjer som tjänar mindre, eller ensamstående, så är det självklart svårare. Men fortfarande är fullt möjligt för de flesta. Ytterst handlar det om val.

Men inget av detta är att säga att vi skall gå den väg som Timbro vill. Vi behöver inte lägre skatter eller större inkomstskillnader. Vi behöver inte heller sälja ut statliga företag och dela ut pengarna till medborgarna som Rankka föreslår.

Det är inte välfärdsstaten som gör att vi inte sparar. Det är vi själva.

Det är inget konstigt. Vi följer och anpassar oss efter de tider vi lever i. Vår samhällsekonomi är uppbyggd på konsumtion och lånande. Det är Rankka väl medveten om. Den förmögenhet som innehas utav de som hon företräder är direkt beroende av att vi andra konsumerar och lånar i en utsträckning som vi inte borde göra.

Om Rankka genuint hade varit intresserad av att enskilda människor skulle kunna stå oberoende gentemot arbetsgivare, om det var det som hon hade velat diskutera istället för utförsäljning utav statliga bolag, då hade hon kunnat titta på andra lösningar.

Om vi vill stärka de enskildas makt på arbetsmarknaden så måste vi splittra den maktkoncentration som har skett till arbetsgivarnas fördel. Vi måste plädera för en starkare arbetsrätt. Vi måste minska möjligheterna till osäkra tillfälliga anställningar. Men framför allt måste taket och nivån på a-kassan höjas, samtidig som man tar bort den karenstid som man får ifall man säger upp sig själv.

[...]

Att spara för att kunna överleva i ett hårdnande samhälle är en defensiv handling. Den är individuell och kan inte ersätta politiska lösningar på de problem vi står inför. Men samtidigt så måste vi erkänna inför oss själva att tillgängligt kapital ger oss rörlighet i en allt trängre värld.

Det som är det tragiska är att vi konsumerar upp den sparmarginal vi har på vår inkomst. Vi köper bostäder till höga och medvetet uppdrivna priser. Vi åker på semester. Vi köper upplevelser. Vi bläddrar girigt genom reklambladen medan vi dricker vårt morgonkaffe. Vi låter pengarna glida mellan våra fingrar.

Vi konsumerar och vid slutet av månaden står vi osäkra i en värld som blir kallare. De enda som vunnit på detta är de som säger att vi måste privatisera det gemensamma ägandet. Sedan säger de att det inte är vårt fel.

Men det är just vad det är.

[...]

Denna text har nu fått ligga i träda några dagar. Det är omöjligt att säga det jag vill utan att samtidigt låta moraliserande, mästrande, arrogant. Men det handlar om att ta ansvar, att ta ett medvetet beslut, att försaka det som är onödigt för att kunna bryta sig fri.

De flesta av oss står i beroende till vår arbetsgivare. Men att inte försaka den onödiga, till den grad att vi inte kan spara, är att medvetet stanna kvar i en beroendeställning. På ett plan handlar det jag säger om att acceptera att Sverige är ett land som präglas av en tyst politisk konflikt.

Ju mer vi står i beroende, desto mer tvingas vi acceptera att våra positioner förskjuts ytterligare. För mig är detta personligt. Jag har inte fått betalt sedan slutet av januari. Jag ser hur det påverkar arbetskamraterna omkring mig. Men samtidigt vet jag att jag kommer att klara mig på grund av det som jag medvetet försakat.

[...]

Min dotter sitter och tittar på tv. Lycklig. En dag kommer hon lära sig att vardagarna i vårt samhälle är att leva med en tyngd över våra axlar, ett samhälle som ibland lyses upp en av tillfällig lycka. Detta är den värld vi lever i. Men samtidigt måste vi välja hur vi skall föra oss. Det handlar om politisk medvetenhet och moraliskt ansvar.

Innan jag förbereder min dotters läggning måste jag leta reda på Dragonball-boken som skall läsas. Utanför lägenheten ser jag ljuset från lägenheterna vid Södra vägen.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, sparande, maria rankka, timbro, välfärd, välfärdsstaten, utförsäljning, ekonomi, solidaritet, nedläggning, ansvar, frihet