Det är inte första gången Expressen kämpar mot vad tidningen anser vara urartad konst, ett begrepp som skapades av Hitler under det tidigare 1900-talet när modernism och diverse andra ismer segrade över den meningslösa konst som salongerna runtom i Europa visade upp som normbildande estetik och propagerade för, ihärdigt, eftersom den gav legitimitet åt det framväxande medelklassamhälle som var lätt att kontrollera och som villigt lät sig kommenderas till att gå i marschtakt. Expressens Natalia Kazmierska är en av nutidens svenska kämpar för den meningslösa konst som Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Ternström går i bräschen för i den Expressenartikel (2009-04-07) Leif Holmstrand kommenterar i Aftonbladet (2009-04-16). Holmstrand ser Ternströms dressyruppvisning som ”en vision där kulturen skall vara en charmig golden retriever – - – som gör oss trygga och nöjda”. Generellt sett är det lätt konstatera att Expressens kultursida fortsätter i samma anda som när Per Svensson var dess chef – efter omplaceringen till posten som kommissarie på Sydsvenskans kultursida fanns det hos många förhoppningar om Expressenbättring, men icke.

Ternström talar om hån, att vi lever i ”En tid av hån”. Inte vet jag i vilka miljöer Ternström rör sig, de finns förmodligen i kulturministerns närhet, men några kvarter därifrån kan den konst av skilda slag som visas, publiceras osv inte beskyllas för att vara hånfull; konstnärerna, antingen de skriver, musicerar eller ägnar sig åt bildkonst eller performance eller teater, sysslar inte med att håna varken det ena eller det andra. Ibland önskar man att de vansinnigaste vansinnigheterna inom de politiska och kulturella etablissemangen faktiskt och obarmhärtigt utsattes för skoningslöst hån, spott och spe. En ny Karl Gerhard vore på sin plats, som kunde beskriva nutidens ”doft ifrån den fina världen”. Snarare är dagens konstnärer alldeles för snälla och anpassade, men ibland hettar det till och konsten visar sig fortfarande vara beredd att skära runt med skalpellen i samhällets orättvisor och tillkortakommanden. Man kan fråga sig: vad beror det på att det saknas en organiserad och ihållande och effektiv och sarkastisk kritik mot de institutionella bidragsgivarna? Kanske av rädsla för att bockas av som subversiva och därmed gå lottlösa när pengar fördelas. Holmstrand skriver: ”Ständigt möts kulturarbetare av uppmaningen att göra något ‘konstruktivt’ som får folk att ’må bra’. Gärna då i glada projekt som skall slå broar mellan den egna verksamheten och andra intressen. Kulturen hindras att vara viktig i egen rätt, den måste kunna skrivas in i sammanhang som trivsel på arbetsplatsen, eller rekreation. Det skall vara mer mys, mindre kritik.”

Är det 1960- och 1970-talens ”GladKonst” Ternström vill ha tillbaks, som (för att citera Ternström…) när ”flickorna” på Dramatens elevskola ”darrade av rädsla” inför Ingmar Bergman? Niga ni så bocka vi. Små grodorna. Eller längtar Ternström efter en förljugen konst á la Carl Larsson, där konstnärens helvetesskildringar av familj och tomtebolycka tack vare skicklig indoktrinering och marknadsföring under etthundra år uppfattats och än idag uppfattas som eftersträvansvärd idyll? Idyll! Ett Folkhem där solen alltid skiner och barnen leker kurragömma. Det är i så fall en kulturpolitik och kultursyn värdig det liberala etablissemang som styr kulturlivet från välbetalda sittningar på taburetter och redaktioner. Carl Larsson, denne från det sanna proletariatet sprungne ros, målade och tecknade sig fri från det borgerliga livets helvete. Äran, pengarna och berömmelsen man som konfetti dränkte honom med besvarade han genom att med satanisk skarpblick skildra det borgerliga falsifikatet. På målningen Midvinterblot ser vi honom bjuda ut sig själv som offer för pöbelns hyllningar, målarkungen, de tecknade linjernas mästare, lika naken och vacker och stolt som drängen i Sundborn. Där finns den förtvivlan och det förakt Ternström vill befria konsten ifrån och som i hennes underliga värld betraktas som ”hån”. Det handlar om förtvivlan, Ternström, det handlar om sorg och vilja och mod, det handlar inte om hån.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 2009.

+ + +

Efterskrift
Det är som Bo Cavefors skriver i sin artikel här ovan inte första gången som Expressen går i bräschen för en uppsträckning av landets konstnärer och kulturutövare. De gör detta med jämna mellanrum och inte helt sällan med uppbackning av medieimperiet Axess. Det tycks ligga i den borgerliga reaktionen att förfasas över all kultur som inte går att härleda till det idealtillstånd som rådde under 1800-talets allra mest ljumma figurativa estetik. I kulturdebatten har en ändlös radda av artiklar skrivits där den samtida estetiken har desavouerats av kännare som än idag tycks reagera med ryggradskänslan så fort ett konstnärligt uttryck inte bara avbildar den ideala skönheten.

Bo Cavefors nämner i sin text hur ett borgerligt etablissemang med lätthet hänfaller till att reagera med att döma ut den konst som de inte kan inordna i sina snäva ramars estetik som urartad. Begreppet härleds som sagt till 1930-talets tyska ”konstdebatt” där den officiella kultursynen var allt annat än radikal. Bland annat anordnades utställningar med den reaktionära statens goda minne där just urartad konst (Entartete Kunst) visades upp som varnande exempel på hur det otyska och det osunda sinnet tog sig uttryck genom estetiken. I en artikel från förra våren (2008-03-11) så uttrycks det i Expressen just åsikten om den urartade konsten då recensenten närmar sig Elgaland-Vargalands konstprojekt på konstmässan i Sollentuna. Jag har själv berört detta och den borgerligt reaktionära etablissemangets konstsyn i artikeln Svart ljus … Tänd mörkret – en kampskrift mot den reaktionära kultursynen 2008. Artikeln finns även publicerad i Dissident nummer 3 som går att beställa av Batkogruppen här.

Det goda i att allianspolitikern Solveig Ternström gör detta utspel är att den unkna doften från kuldep (kulturdepartementet) kan få vädras fram trots att den numera döljs under finansdepartementets monetära dofter (trots att underlaget för parfymen inte ter sig lika imponerande längre). För det är sannerligen på tiden att de kulturfientliga allianspolitikerna och deras apologeter får stå till svars för den konstsyn som de bär på och som de delar med inte en så liten skara av politiska huliganer på högerkanten. Debatterna som har varit i frågor likt denna har en tendens till att stanna på kultursidornas exklusiva arenor men vi skulle vara förtjänta av att debatten togs ut från dessa slutna arenor till samhällets mer (eller mindre) öppna dito.

Kanske vore det också på sin plats att tvinga in oppositionen i denna skärmytsling? För var finns det radikala i vänsterblockets konstsyn idag när borgerligheten dikterar politiken? Knappast hos företrädarna för de tre oppositionspartierna i alla fall.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.

+ + +

Bo Cavefors text återges här med författarens tillstånd och kan läsas i original i tidskriften Cavefors Position Nr 3 Nya Svarta Fanor: Expressen, Ternström och den urartade konsten.
______________________________

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, borgerligheten, solveig ternström, alliansen, kultursyn, axess, expressen, reaktion, reaktionär, entartete kunst, urartad, bo cavefors, konflikt

Det är märkligt att vissa gamla analyser om det politiska läget mellan västmakterna och Ryssland, aldrig åldras utan istället aktualiseras då och då. Som följande artikel..

Rysskräcken tar en ny vända i historieboken. Putins beslut att avbryta de nära relationerna med NATO ses ibland som varningsklocka för återgång till kalla kriget. Putins beslut att dra en gasledning på Östersjöns botten, från Ryssland till Tyskland, nära svenska gränsen, borde inge oro hos försvarsledningarna i de Östersjöländer där det bedrives aktiv nedrustning. Putins svala relationer till de baltiska staterna indikerar en framtida hårdnande rysk attityd som, realistiskt sett, ökar den politiska spänningen såväl inom NATO som mellan NATO, inkluderande Sverige, och Ryssland. Putins signaler om att USA:s planer på en starkare närvaro i Europa innebär försämrade relationer ej endast mellan Ryssland och USA utan även mellan Ryssland och europeiska NATO-länder, bör tas på allvar. Sammantaget ger detta Putin goda argument för rysk återupprustning. Sammantaget ger detta Putin goda argument för att Kaliningrad/Königsberg, inkluderande Ostpreussen, återlämnas till Tyskland i utbyte mot att det resterande Polen blir en av FN övervakad neutral och vapenfri zon, där fria och demokratiska val garanteras av EU.

Putin anklagas för att stegvis återgå till det nedlagda Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik. Det är en riktig observation, men man glömmer att Sovjetunionens försvars- och utrikespolitik, från Stalin till Gorbatjov, fullföljde den historiska kontinuiteten från Peter den Store. Tsarernas Ryssland, Stalins Sovjetunion och Putins Ryssland följer samma linje när det gäller relationerna till det övriga Europa, dvs. att försvara kärnlandet med gränser belägna så långt in i Centraleuropa som det är politiskt möjligt samt fri tillgång till Östersjön. Fri tillgång till Östersjön kräver större geografisk närvaro än den smala landremsan längst inne i Finska viken samt Kaliningrad/Königsbergområdet. Dessa krav är knappast extrema.

Den nuvarande oron för Putins politik, som lär fullföljas av hans efterträdare, om han eventuellt lämnar ämbetet som president, har, historiskt sett, näraliggande orsaker: konflikten mellan Hitler och Stalin. I västerländsk historieskrivning är man överens om att Hitler startade andra världskriget. Till varje pris måste uppfattningen om att Frankrikes pacifism och USA:s isolationism banade väg för Hitlers expansionslusta, vederläggas. För Sovjetunionen var Hitler perfekt i rollen som den lede fiende som bar hela skulden till sovjetmedborgarnas lidanden och uppoffringar i det som av ryssar kallas Det Stora Fosterländska Kriget.

Egentligen var Andra Världskriget/Det Stora Fosterländska Kriget, Stalins Krig. Stalin fullföljde vad tsarerna påbörjat, säkra gränser mot Central- och Västeuropa. Hitler och nazityskland blev en politiskt lätthanterlig, men militärt och för den ryska civilbefolkningen, kostsam historia, i mänskligt lidande och ekonomiskt. I den intellektuella maktkampen om trovärdighet kom Stalin att spela huvudrollen under sitt skickliga agerande gentemot Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike. Stalin var den ende av Andra Världskrigets statsmän som hade en klar målsättning med kriget, att stärka sitt lands integritet; därför segrade han. I kontrast till Hitlers spekulativa uttalanden och kontraproduktiva aktioner/erövringar, var Stalin mästare i konsten att agera bakom ridån och suverän i att i det maktpolitiska spelet nyttja den indirekta aktionen, alltifrån hunsandet med franska kommunistpartiet under 1930-talet till dubbelspelet med de socialistiska folkpartierna i Östeuropa under 1940-talet. Efter Molotov/Ribbentrop-pakten underordnade sig i realiteten Hitler sovjetisk maktpolitik och därmed även Stalins version av marxism-leninism. Det var ett genialt drag av Stalin att i rollen som statsman närma sig Hitler för en kamp mot den av de båda folkledarna hatade liberalkapitalismen, samtidigt som Stalin inrikespolitiskt fick chansen utse Hitler som syndabock för den kapsejsade Leninidén om att få imperialisterna att slåss sinsemellan och därigenom stärka Sovjetunionens intressen. I sak var detta en återupprepning av tsaristisk politik, bla praktiserad av Alexander I genom den Heliga Alliansen vid 1800-talets början.

Som skicklig taktiker fullföljde Stalin vad tsarerna påbörjat, en klart uttalad imperialistisk erövrarpolitik samtidigt som han lyckades få Sovjetunionen framstå som fredsbevarande, som den anfallne, förfördelade och fredsälskande idealisten. Putin är en god elev till Stalinstrategin när han skärper tonen mot framför allt USA och andra NATO-länder, när han hävdar Rysslands legala och legitima statsintressen även vad gäller statssäkerheten, när han kräver tekniska möjligheter (t.ex. gasledningen i Östersjön) för att fullfölja avtal med andra stater, framför allt Tyskland. Samtidigt kan man konstatera att den 5 maj 1941 talade Stalin inför Militärakademien och avslöjade planerna på en storoffensiv 1942. Med det perspektivet blir det ointressant om Hitler önskade eller inte önskade andra världskriget, dvs. anfallet mot Sovjetunionen. Visserligen talade Hitler om tysk expansion, Grossraum, men det är inte braskande uttalanden inför stormöten med tusentals politiska sympatisanter, som formar faktisk maktpolitik. Hitlers huvudfiende var Frankrike och inte Sovjetunionen. Därför närmade han sig sitt favoritland, Storbritannien, men avvisades ganska bryskt av politiker och andra opinionsbildare som tidigare varit positivt intresserade av honom, och framför allt av Mussolini.

För att få internationell politisk respekt lyckades Hitler redan 1933 få till stånd Konkordatet med Vatikanen. Därefter ickeangreppspakten med Polen 1934 och, som plåster på såren, från Londons sida sett, flottöverenskommelsen med Storbritannien 1935. Hitler engagerade sig för Francos inbördeskrig men fick inget gensvar när han själv drogs in i direkta stridshandlingar. Franco var liksom Stalin välinformerad om Tysklands militära svaghet. Storbritannien var ointresserat av att engagera sig på den europeiska kontinenten; Commonwealth var av större betydelse eftersom en eventuell sovjetisk expansion på andra kontinenter än den europeiska måste, för att begränsas till lokala konflikter, hejdas i sitt initialskede och trots detta kräva enorma militära och ekonomiska resurser. I Frankrike omöjliggjorde folkfrontsregeringen aktiva och kostsamma försvarsförberedelser. Därför blev randstaterna mellan Europa och Sovjetunionen, ”cordon sanitaire”, lovliga byten för såväl Tyskland som Sovjetunionen. Storbritannien och Frankrike utlovade försvar av dessa länder om/när de angreps, men på grund av militära prioriteringar respektive politisk obeslutsamhet, uteblev denna hjälp. När västmakterna månaderna före krigsutbrottet förhandlade med Sovjetunionen för att skapa en pakt vars syfte var att avleda Hitler från ytterligare äventyrligheter efter annekteringarna av Österrike och Tjeckoslovakien, tvärnitade Stalin. Varför? Stalin insåg att Sovjetunionen genom en sådan pakt antingen provocerade Hitler till ett tvåfrontskrig, som Hitler visserligen skulle förlora, men där randstaternas framtid som självständiga stater skulle garanteras – det var varken Stalin eller Hitler intresserade av – eller så skulle en sådan pakt få Hitler att inordna sig i ett politiskt relativt stabilt Europa (ungefär som dagens EU), men inte heller det låg i Stalins intresse. Alltså: ett krig vars syfte var att vidga Sovjetunionens maktsfär i öst- och Centraleuropa måste framprovoceras och utkämpas i väst- och Centraleuropa.

Som led i denna dubbeltaktik betonade Stalin vid den XVIII partikongressen den 10 mars 1939 att han inte önskade konflikt med Hitler, men att han därför inte var beredd att för andra staters räkning kratsa kastanjerna ur elden. Molotov fortsatte sända samarbetssignaler signaler till Berlin, bla genom lugnande samtal den 17 april mellan Merekalow och von Weizsäcker. Samtidigt pågick förhandlingar med Storbritannien och Frankrike. Efter Polendelningen fortsatte Stalin sin positiva politik gentemot Hitler, med politiska uttalanden och, framför allt, genom konkret ekonomisk hjälp.

Stalin fortsatte framgångsrikt den tsarpolitik Lenin adopterat för att förverkliga den socialistiska världsrevolutionen. Hotet mot Sovjetunionen kom under 1930-talet från två håll, Tyskland och Japan, vilka var i förbund med varandra. Stalin insåg att han måste undvika tvåfrontskrig och därför tvingades han att antingen spela ut den japanske kejsaren mot den tyske Hitler eller en av dem eller båda mot en tredje part, andrarangsaggressiva stater som USA, Storbritannien och Frankrike. Den bästa lösningen var ett krig i Europa eftersom Stalin var informerad om att Hitlertyskland varken hade militära medel, ekonomiska resurser eller ens en politisk agenda för att framgångsrikt angripa Sovjetunionen. Pakten med Hitler blev det geniala drag, den utsökt gillrade fälla som blev avgörande för hur kriget skulle sluta. Med pakten som stabiliserande faktor kunde Stalin snabbt avsluta handelsfördrag om leveranser av livsviktiga råvaror till den tyska rustningsindustrin, råvaror som punktligt levererades fram till dagen för krigsutbrottet. På grund av den brittisk-amerikanska sjöblockaden var Tyskland hänvisat till betydande import från Sovjetunionen. 1939 importerades 45% av järnmalmen, 25% zink, 50% bly, 70% koppar, 95% nickel, 99% bauxit och 66% råolja, merparten från Sovjetunionen. Tysklands beroende idag av rysk råolja och gas borde leda till eftertanke. Genom att aktivt hjälpa Hitler bygga upp den tyska rustningsindustrin skapade Stalin för Tyskland möjligheter att framgångsrikt utkämpa västfrontskriget samtidigt som den tyska krigsmaskinen längre fram, just därför, skulle sakna resurser stå emot ett sovjetiskt anfall, framför allt eftersom leveranserna av råvaror samtidigt skulle stoppas. I det läget skulle sovjetiska trupper snabbt ta kontrollen över stora delar av öst- och Centraleuropa och samtidigt befinna sig i god maktpolitisk position för förhandlingar med USA, Storbritannien och Frankrike om framtida intressesfärer.

Med sin dubbelstrategi lockade Stalin in Hitler i en för Tyskland ohållbar situation: genom att acceptera den tyska aggressionen (resultatet av kalla handen från Storbritannien och Frankrike), genom att aktivt stödja den tyska upprustningen genom omfattande råvaruexport och genom ett direkt samarbete med den tyska statsledningen vid delningen av Polen. När Hitler bundits upp med krig och krigsliknande aktioner i en omfattning som den tyska krigsmakten och rustningsindustrin inte orkade med, var det bara för Stalin att lura in Hitler i en situation där Tyskland blev den anfallande parten inför den avgörande drabbningen Stalinsovjet-Hitlertyskland. Stalin hade vunnit en överväldigande och oblodig seger om Hitler retirerat inför Molotovs påtryckningar och hotelser i november 1940. Å andra sidan, hade Hitler inte reagerat vid ett senare tillfälle, dvs. brutit överenskommelsen med Stalin, hade den röde tsaren längre fram i klartext och helt logiskt och oavvisbart krävt större svängrum i Öst- och Centraleuropa. Stalin insåg naturligtvis att den enda utvägen för Hitler var att angripa Sovjetunionen. Vid det krigsspel som hölls vintern 1940/1941 var de ryska strategerna inkluderande marskalken Jeremenko, generalen Kirponos och Stalin övertygade om att kriget med Hitlertyskland skulle vara snabbt avklarat och segern deras. ››Fallet Tyskland‹‹ skulle därmed förvandlas till ››Fallet Europa‹‹ och Sovjetunionen skulle politiskt-psykologiskt framstå som den förfördelade parten medan Hitlertyskland fick ta på sig ansvaret för att ha brutit pakten och inlett aggressionen. Vägen till Berlin låg öppen.

Under förhandlingarna under och efter kriget med Roosevelt och Churchill fortsatte och avslutade Stalin denna framgångsrika strategi. Stalin spelade ut Sovjetunionens roll som ››överfallen‹‹ och ››skändad‹‹ nation och erhöll från USA och Storbritannien betydligt mer krigsmaterial än vad kriget krävde. 427 000 lastbilar som USA skänkte Stalin kom väl till pass när Röda Armén trängde in i öst- och Centraleuropa. Det märkliga är att Churchill inte genomskådade Stalins taktik att manövrera ut Hitler, förrän han själv utsattes för samma taktik. Roosevelts intellektuella kapacitet var begränsad, det vet alla trots att det tystas ned i den konformistiska skrivning om andra världskriget som fortfarande dominerar historisk forskning. Lika omedvetet politiskt idiotiskt hade Roosevelt provocerat japanerna att anfalla Pearl Harbour, trots deras fredstrevare, som Stalin medvetet och genomtänkt provocerat Hitler anfalla Sovjetunionen. Genom denna taktik undvek Stalin ett tvåfrontskrig. Genom sin oskicklighet ledde Roosevelt USA in i ett tvåfrontskrig. För Stalin var Roosevelts oskickliga agerande utomordentligt uppiggande: han slapp oroa sig för ett japanskt anfall och kunde koncentrera sig på kriget i Europa och på så sätt föra Sovjetunionen in i en maktposition utifrån vilken han, när kriget väl var slutfört, med kraft hävdade sitt lands intressen även på andra kontinenter.

Andra Världskriget var Stalins krig. Stalins strategi är ett skolexempel på rationell maktpolitik. Denna maktpolitik är inte Putin främmande. Rysk maktpolitik förändras föga från århundrade till århundrade. Landets styrelseskick är ointressant så länge det skaffar sig legitimitet och legalitet inom den militära eliten och acceptans hos viktiga befolkningsgrupper, idag inom teknokratin. Ryska aktioner som av omvärlden kommer att rubriceras som aggression, lär inte dröja. Ytterligare framflyttade NATO-positioner är tillräckliga aktioner för att Putin kan, om han finner tiden inne, anse det legitimt att ockupera de baltiska staterna. Samtidigt som ockupationen genomförs stryps olje- och gasleveranserna till Tyskland. NATO lär inte anfalla Ryssland. Efter förhandlingar öppnas olje- och gasledningarna. Baltikum förblir ryskt.

* * *

Ett större antal artiklar av detta slag publicerade jag i diverse tidningar och tidskrifter under 1980-talet. Här ett sammandrag och uppdatering.

©Bo I. Cavefors, Malmö, 1987, 2007, 2008.

* * *

Det är med anledning av den spirande rysskräckens allt mer irrationella tonläge – både inom debatt och maktstruktur – som Fragment låter publicera Bo I. Cavefors text. Med benäget tillstånd från författaren. Den ryska ››humanitära‹‹‹ invasion av Georgien som följde på den georgiska arméns ››polisiära straffexpedition‹‹ in i Sydossetien är inte isolerad från de makropolitiska och de historiska linjer som löper längs Rysslands gränser. Det står klart om man läser Cavefors text här ovan. Dessutom låter den svenska regeringen i dagarna meddela att man nu avbryter de militära samarbeten och utbyten som man har avtalat med Ryssland. Detta gör den svenska regeringen med anledning av den ryska ››aggressionspolitiken‹‹ gentemot ett västvänligt grannland i Kaukasus, men detta är ett hyckleri från den svenska regeringsmakten. När den ryska armén och flygvapen genomförde egna ››polisiära straffexpeditioner‹‹ i Tjetjenien så fortgick samarbetet som om ingenting hänt. En västvänlig ››demokrati‹‹ i Georgien eller tjetjenska muslimska rebeller är det tydligen skillnad på i den försvarpolitiska globala lek som Sverige allt mer ser sig involverat i.

För att ytterligare lägga sten till börda så argumenterar regeringen för sin FRA-lag med hänvisning till de händelser som utspelat sig i Georgien – det är det här signalspaningen måste kunna nyttjas till, säger man. Om dessa händelser verkligen har något att göra med massavlyssning av det svenska folket tycker jag verkar långsökt. Rysskräcken som väst nu åter ger offentligt uttryck för måste ses i en historisk kontext där just makt och ambitioner till att hävda sin makt inte får glömmas i ett upptrissat känslomässigt tonläge som görs just nu.

Att just regeringens politiska hållning riktar sig mot Rysslands agerande är inte ett uttryck för en neutralitetspolitik gentemot omvärlden, utan snarare ännu ett av de tusen små stegens närmande till NATO. Detta torde vara uppenbart. Så när Hökmark och Norberg tog plats i talarstolen vid ››manifestationen mot Kremls krigshandlingar‹‹ inför en samlad klick liberaler den 16/8-2008, så var det inte i samma anda som krigsmotstånd eller fredsaktivister gjort under hela 1900-talet. Nej, istället var det som en markering om vart debatten håller på att föra oss; mot ett fullvärdigt medlemskap i den västeuropeiska försvarsalliansen NATO.

Avslutningsvis vill jag rekomendera den som känner att en ››fredsmanifestation‹‹ tillsammans med borgare som uppenbarligen har en agenda till att driva det svenska folket in i ett NATO-medlemskap, som väljer och vrakar i högen av orättfärdiga krigshandlingar för att hitta en som passar just den liberala agendan och som står bakom en regering som bedriver en försvarspolitik utan ansvar, att besöka Folkförsvar – ››försvarspolitik för vanligt folk‹‹. Att agera mot krig utesluter inte minnet av Israels orättfärdiga invasion av Libanon och inte heller den folkrättligt vidriga ockupationen av Irak. Men detta väljer det liberala ››krigsmotståndet‹‹ att bortse ifrån, såklart.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, ryssland, georgien, putin, nato, aggression, invasion, krig, tjetjenien, stalin, hitler, andra världskriget, geopolitik, kaukassus, bo i. cavefors, eu, fra-lagen, alliansen, liberaler, hyckleri, historielöshet

Bo I. Cavefors

SADISTISKT FÖRNUFT

Markisens kärleksliv börjar redan medan fredsförhandlingarna pågår i Paris 1763. Fredsförhandlingar? … Frankrike förlorade vid detta ››fredsfördrag‹‹ flertalet nordamerikanska kolonier. Förnedring förnedring, till dess de Gaulle krävde Quebec zurück. Åter till den verkliga historien: efter en pisk- och knullseans med rumpvacker kammartjänare hamnar de Sade i husarrest på älsklingsslottet Lacoste i Provence. Där producerar han sina första teateruppsättningar 1772. Ridån går ned när markisen anklagas för att ha lurat kammartjänaren, den vackre gossen, att tömma giftbägaren…

Dock. Mycket väsen för ingenting. Kanske hade kammartjänaren svårt med erigerandet. Vanemässigt rullade de Sade ogiftiga kärlekspiller och knullet med pojken utdömdes in effige eftersom båda befann sig på flykt mot Italien, i sällskap med en ny ömsesidigt delad älskarinna, markisinnan de Sades unga och vackrare syster.

de Sades inflytelserika svärmor ansåg måttet rågat. Katolskt sett var markisen en dödssyndare och kunde, av den som hade ork, mod och vilja, anklagas för incest. Därför anmodades huset Savoyen häkta den flyktade. I citronblommande Italien försöker fadern till en av de Sade städslad kökspiga, skjuta markisen, men misslyckas. Pigan föredrar markisen, kammartjänaren och markisinnans syster och reser med trekanten till Paris, där de anländer den 13 februari 1777. Svärmodern har inte legat på latsidan utan utverkat ett lettre de cachet som placerar svärsonen tolv år i Bastiljen. Där inleds detta märkliga författarskap som går på tvärs emot seder, Gud och djävul, men som trots detta ej kan beskyllas för att vara varken amoraliskt eller ogudaktig.

de Sade skriver brev, filosofiska traktater, noveller och romaner, bland annat den om hur man fördriver 120 dagar i Sodom, en enligt somliga psykopatologisk katalog över mestadels intressanta sexuella umgängesformer.

Vid gryningen den 2 juli 1789, medan näktergalen sjunger i boklunden vid Malmöhus vallgrav, befriar revolutionärer markisen de Sade ur Bastiljen. Därefter arbetar han som citoyen Sade i det radikalt sansculottiska utskottets section de piques. Som motståndare till dödsstraff tvingas han avgå efter två dagars presidentskap och döms själv till döden. Robespierre störtas, Gud var fortfarande inte död, och de Sade räddar livet. Från fängelset ser han hur under trettio dagar 1800 offer förs till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars excesser i Sodom krävde endast trettio människoliv.

de Sade anklagar jakobinerna för att svika revolutionen och endast se till egna maktintressen. Han beskyller dem för att avskaffa den gamle guden men hålla fast vid religionens språk och krav på lag och ordning på gator och i själar. de Sade talar sig varm för press-, yttrande- och trosfrihet, för en anarkistisk monarki med folkmakt.

Efter romanen om Justine och Juliette hamnar markisen åter i fängelse 1801. Han hålls inspärrad till sin död 1814, som politisk fånge på dårhuset Charenton. de Sade har av tre regimer, under trettio år, förpassats till ett liv bakom lås och bom. Maurice Blanchot menar att Justine-Juliette-storyn är världslitteraturens främsta verk. Men… ››allt är så relativt‹‹. Som de Sades plågor. Och njutningar.

Under andra världskriget ägnar sig Max Horkheimer och Theodor W. Adorno åt att analysera de Sades litterära skapelser; när de 1947 publicerar Dialektik der Aufklärung konstateras att de Sade inte öppnat pärlemorportarna till barbari utan, in i vår tid, varnar för det; markisens tro på en framtid i barbari bör förstås som interpretation av gamla grekiska myter. de Sade söker allt livs nollpunkt, den ursprungliga frid mellan människa och natur som i upplysta men snabbt mörklagda samhällen sprängts av emancipatoriskt oförnuft och förvandlats till en relation där subjekt och objekt söker döden tillsammans.

Som när Stefan George-lärjungen Claus von Stauffenberg försöker spränga Hitler i luften.

Som när trumpetaren Chet Baker förärar Funny Valentine ett tvåminuterlångt solo.

Som när James Dean korsar vägen med sin Porsche Spyder den 30:de september tre år senare.

de Sade förvandlar allsmäktigt förnuft till rök och aska. Förnuftets seger är även i vår tid intet annat än ideologiskt trams skapat av maktintressenter. Ideologikritik byter skepnad till ideologi och utsättes för ideologikritik. Det är poängen i de Sades historia om Justine och Juliette. Antitesens seger över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i kloster, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare. Systern Juliettes liv i last och gudlöshet leder till socialt erkännande. Nietzsche känner igen sig – att konsekvent, systematiserat ratio alltid endast är formalia. Kant misstar sig när han förlitar sig på förnuftet som ledstjärna för den som söker sann moral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med förnuftet. Inte ens den som med förnuftets och sofismers hjälp filosoferar kring furstemordets etik, philosophie mitré, kommer längre än den Helige Thomas när han fördömer varje handling där någon dödar någon annan.

Markisens logik och anti-förnuft är sanna hjältar i upplysningsäpplets kärnhus. Juliettes och Justines chronique scandaleuse ett homeriskt epos där sista mytologiska täckelset faller. de Sade ser viljan till makt inte som förnuftsimmanent utan som en del av människans sexuella drifter: se min kuk se min kuk. Han är ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker, även när han uppträder som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi punkterar markisen tron på Gud och han gör det historiskt-empiriskt med sådan precision som möjligen endast en gammal elev vid en jesuitskola, väl insatt i kyrkohistoria och heliga texter, förmår. Frimodigt kastar sig de Sade in i diskussioner med skolastiker och motbevisar deras teser i refutatios med än mer sofistikerad argumentsslughet. Men han håller sig inte till kylig avhandlingsprosa utan slirar ut i förolämpande tirader mot den oheliga alliansen mellan rökelse och spira när han beskriver Bartolomeinatt och inkvisition, kyrklig och världslig; då blir stilen expressivt blasfemisk och författaren njuter saligt sexuellt vällustigt. Ordpiskan viner över nakna rumpor. För de Sade som för kärleksparet Arthur Rimbaud/Paul Verlaine är religion och sexualitet två förenbara storheter. Rimbauds kärlek till Verlaine, besattheten, står i skarp kontrast till alla sentida entusiaster som vill mumifiera parhästarna som helgon förpackade i mytform medan det i verkligheten handlade om ren och rått oförfalskad homosexualitet. Rimbaud och Verlaine behöver inga övervakare eller voyeurer. De klarar sig själva, sina ››perversioner‹‹, sin djuriskhet och den ››oerhörda otukt‹‹ (Thomas Mann) som är en klichéartad omskrivning för ett bögeri som inte får vara sant därför att den inte bör vara sann. För Verlaine är kärleken till Rimbaud viktig därför att han ser att den unge älskaren bakom högmodig diktarattityd är människa.

Möjligen är det dialektiskt motsägelsefullt att den gudlöse libertinen de Sade blir upphetsad av att häda Gud. Georges Bataille ser det annorlunda och anser att just sådant är en verklig illusionsfri välsignelse. de Sade är medveten om konflikten och förklarar den med att blasfemi alltid är ett tillåtet litterärt medel för att ge texten must och färg och fantasin luft under vingarna. Därför förser han romanerna med vad många menar vara perverterade redogörelser för kyrkliga riter som bikt, mässa, bröllop, dop och begravning. Som jakobinerna utnyttjar de Sade kyrkans språk för att ge innehåll åt sitt eget enerverande, uppfordrande men absolut icke gudsförnekande språk. Den kyrkliga retoriken praktiseras framför allt av Juliettes älskare, som tror på en ond Guds vars högsta förnöjelse det är att lämna över sina offers själar till djävulen.

de Sades satanism är gnostisk, resultatet av en troende som är besviken men fortfarande omedvetet söker Gud. de Sades blasfemi som ej är blasfemisk, är en under ateismens mask dold bön till Gud om nåd. de Sade är teologins malgré leui, en svart Messias. I boken A la recontre de Sade ser Maurice Blanchot markisen som den onde gud som dialektiskt spelar ut övermänniskan som ett av Gud förnekat missfoster för att därefter blottställa en Gud förnekad av naturen och som till slut förnekar också naturen när han själv uppträder som förnekelse. de Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig Gud. Gud har själv aldrig sagt sig vara fullkomlig. Gnostiskt påverkad är också Justine-älskarens förgudning av den Onde när han inser att skapelsen är ett misslyckande. För älskaren är den gudfruktiga Justine typexemplet på officiell gudstro där religiös upplevelse och extasens ursprungliga krafter förkvävs. Mot detta representerar den gudlöse libertinen en subversiv gudsupplevelse och sexuellt extatiska erfarenheter; inget okänt eller ökänt fenomen ens hos kyrkans officiellt erkända helgon. Bataille talar om sambandet mellan eros och religion, att båda livsformerna leder till extatisk Jagförlust. Till total och suverän självutplåning. Älskade, piska mig.

Markisens sado-masochism är en protest mot ett paradis som intet annat är en värld utan människor, en samvaro utan mänskliga lidelser, en motvärld till H.G. Wells Horror vacui, ett djävulskt försök att förbättra världen genom att förvandla den till ett ruin-landskap. de Sade utmanar Luther, Calvin, Hegel, Fontane, Broch, Mann och Döblin, ingen antar utmaningen, inte ens den radikale historieskeptikern Lessing vågar attestera markisens gudomliga frälsningsplan för en bättre värld. Apokalypsen är en återvändsgränd; vi övertalas återvända till beprövade överlevnadsstrategier för att undvika undergången. de Sade ser förintelsen som inledningen till något nytt. Så även de tyska vederdöpare som 1535 kastar sig in i orgier med blod, eld och religiös extas. de Sades religiösa sexualitet, hans sexuella religiositet är levande illustrationer till den heretiske avhopparen Dürers Bibelbilder trehundra år tidigare och har samma intensitet som Goebbels tal den 13 februari 1943 när han från Sportpalatsets tribun i Berlin kungör det totala kriget.

de Sade talar i sin diktning om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det inte endast ur sådana tårar och drömmar extremt goda excesser blommar?

de Sade hävdar att det inte finns en konfliktfri entydig värld. Ulrike Meinhof skriver om ››Akt der Befreiung im Akt der Vernichtung‹‹. Terrorism som massmedial produkt skapar ängslan och möter samma motreaktion som de Sades orgieteater. Aktörerna själva kan hänvisa till Wells: ››Eftersom allt är som det är återstår oss inget annat än att leva som om det inte vore så‹‹.

Illustration: Collage av BIC, 2008.

Text & Bild: Copyright ©Bo I. Cavefors 1993, 2008.

Bo Cavefors texter kan läsas här -> Cavefors Position Nr 3 Nya Svarta Fanor

+ + +

Texten som publiceras här ovan är en längre version av den text som publicerades i tidskriften Katakomb nr 2/3/4-1993 med Kristian Lundberg och Håkan Sandell som redaktörer och förläggare. Detta är Bo Cavefors text och den publiceras här med hans goda vilja.

Tanken är att det för den som vill, och vågar, ska finnas en möjlighet till att medverka för att göra Fragment till en mötesplats för kvalitativa, tankeväckande och intressanta texter. Om publicering sker så presenteras det under kategorin ››Gästskribent‹‹, och är helt fritt från honorar eller inbjudningar till mingelfester.

Känner du att också du vill göra som Bo Cavefors och publicera en text här; kontakta mig på hpalm (a) frangere punkt se.

______________________________
Andra bloggar om: politik, kultur, bo cavefors, de sade, förnuft, sadism, förintelse och njutning.