Val 2010: Kulturpolitik, Public Service och verklighetens folk.

Alldeles efter valet 2006 skakades den nytillträdda Alliansregeringen av ett antal mer eller mindre medieregisserade skandaler där segerrusiga statsråd fick något panikslaget i blicken då de gulliga grönbetesreportagen byttes ut mot en mer aggressiv granskande journalistik. Egentligen så var skandalen, den här enda lilla skandalen som avses här, av banal art i jämförelse med andra klavertramp från Alliansens nya ministrar den hösten. Dock tog det hus i helvete då den nyutsedde kulturministern Cecilia Stegö Chilò avslöjades med att ha, av uttalade ideologiska skäl, låtit bli att betala sin TV-licens under hela sexton år. Den inledande lilla skakningen på tredje däck blev snart till den nyliberale kulturministerns Waterloo, och hon avgick (alternativt fick foten) efter bara tio dagar på posten.

Nu var Cecilia Stegö Chilò ingalunda ensam med att strunta i att betala sin TV-licens till det statligt finansierade Public Service. Tillströmningen hos Radiotjänst av registrerade TV-licenser måste ha märkts av markant efter den lilla vattenglasskandalen som klippte den jagade Stegö Chilòs ministerkärriär längs med fotknölarna. Så många nya teveapparater som registrerades kring Helgeandsholmen den hösten för fyra år sedan har väl inte sett sitt motstycke sedan världsmästerskapen i fotboll 1958.

Att det skulle komma att vara licensfrågan kring Public Service, genom Sveriges Television och Sveriges Radio, som var en bidragande del till kulturministerns fall är ingen tillfällighet. Det finns en vitt spridd mytbildning bland borgerliga partiers företrädare och sympatisörer om en vänsterkonspiration inom de statliga radio- och tevemedierna. Historiskt sett så finns det ett visst fog för dessa konspirationsteorier; både på sjuttio- och åttiotalen lär det ha förekommit både en och flera gamla SKP-medlemmar på programredaktionerna i radio- och tv-husen på Östermalm i Stockholm. Den myten odlas vidare av resultatet i en undersökning om journalisters väljarsympatier som publicerades för ett par år sedan. Lägg därtill en jag-är-skattad-till-döds-talibanism utan dess like där all offentlig verksamhet ses som angränsande till folkmord. Public Service och svensk media är, och förblir, ett verkligt rött skynke bland borgerliga företrädare och väljare – oavsett om många radio- och teveprogram som idag sänds i de statligt finansierade kanalerna är produktioner gjorda av utomstående, privata, produktionsbolag. Att dessa radio- och teveprogram är av en mer plojig sort spelar inte heller någon större roll i det sammanhanget.

+ + +

Att Sveriges Television, med sitt utbud och sina styrdokument, ändå motsvarar någon sorts kvalitetskrav råder det ingen tvekan om. Det räcker med att se till de konkurrerande kanalernas utbud för att konstatera detta objektiva faktum. Att Sveriges Television skulle kunna göra mycket mer för att säkra detta objektiva omdöme råder det heller ingen tvekan på. Det räcker med att se tillbaka på de gångna månadernas kungliga fjäsk och välregisserade bröllopsyra för att slå fast. Men vad är då kvalitet och Public Service egentligen?

Det finns hur många svar på detta som helst, förstås, men ett krav som jag ser som ytterst viktigt är att ta tillvara på det unika i att faktiskt tillhandahålla en kulturbevakning som går utanför det tabloidiserade samhällets krav på lättsmält underhållning. Allt eftersom tidningsredaktionerna landet runt, och i synnerhet i Stockholm, drar ner på sin kulturbevakning och tvingar in densamma under nöjesjournalistikens mer ytliga anslag så borde Sveriges Television genom sitt unika uppdrag inom Public Service kunna tillhandahålla detta. Sett till den tevetablå som idag är gällande för de två primära tevekanalerna inom Sveriges Television så är kulturbevakning alldeles tydligt en betydande del av det uppdraget; allt ifrån litteraturprogram till veckans konsert, intervjuprogram till dokumentärer, kortfilm till teveteater. Det finns ett brett utbud av kulturteve i det åtagande som tilldelats Sveriges Television, men … det skulle kunna bli mycket bättre.

+ + +

Jag själv är förstås, föga förvånande, positivt inställd till detta med Public Service. Men jag har förstås synpunkter och kritik till vad det är som detta uppdrag till att bedriva Public Service innebär; till exempel så är jag mycket skeptisk till alla dessa lekprogram som lever sina egna liv i evigheters evighet inom SVT. Jag ställer mig frågande till om det ligger i ett Public Service-intresse att SVT konkurrerar med de kommersiella kanalerna på de kommersiella kanalernas villkor, och därigenom plocka bort det krävande materialet för ett mer marknadsanpassat och lättsmält programutbud.

Det som SVT är allra bäst på; granskande journalistik, konsumentupplysning, dokumentärer, kulturprogram, dramaproduktion och nyhetsförmedling, borde vara huvudsysslan för en skattefinansierad och avgiftsbelagd tevekanal. I fallet SVT så är det i stort också så, fast med en tendens till ett mer populistiskt anslag i det senaste. Det kungliga bröllopet är en sådan tendens – där själva tevesändningen av bröllopet faller in under ett Public Serviceskap – men där nedräkningen dessförinnan angränsar till vad som förväntas av till exempel kvällstidningar och TV4. Detta tabloidiserade tonfall och innehåll som omgärdade bröllopet är en del av detta som jag tycker är ett förytligande av Sveriges Television och det finns fler exempel på detta; litteraturprogrammet Babel, kulturmagasinet Sverige! och Debatt är teveprogram som har potential att sopa banan med allt vad kommersiell teve kan uppbåda i både kvalitet och utförande. Men, istället för att ta uppdraget för vad det borde vara – folkupplysande – så faller dessa ner i en nyhets- och kulturjournalistikens kökkenmödding där mysfaktor och chockrubriker slår ut allt av samtal och just, kvalitet.

+ + +

För att återknyta till den snabbaste kulturministerskarriären i svensk historia så vill jag påstå att en valfråga som skulle få mig att lyfta arslet från kökssoffan är frågan om Public Service’ vara eller icke vara, och jag skulle definitivt kasta mig efter första bästa parti med regeringsambition som kunde göra detta till en valfråga i synnerhet tillsammans med en progressiv kulturpolitik i allmänhet. Detta med Public Service är ingalunda något unikt för Sverige – även om det ligger i den disparata högerns natur att påpeka detta med SR/SVT som en rest från ett svunnet DDR-Sverige – snarare så är detta något som är mer regel än undantag världen över. Anledningen till att jag här drar upp den pinsamma affären med kulturministern som inte ville betala sin teveavgift är förstås inte enbart för att fnissa åt Alliansen. Just frågan om TV-licensen och Public Service’ vara eller icke vara, samt den utbredda oviljan till att vara med och betala för detta, är en kulturpolitisk fråga som når långt bortom preferenser om programutbud. Det handlar i grunden om samhälls- och kultursyn – det är helt enkelt en ideologisk fråga i ett politiskt landskap som allt mer styrs av realpolitisk populism – se bara till Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk”. Ett utspel som mer handlade om att plocka billiga poäng på en usel opinion, och några konstnärsskandaler, än något verkligt ställningstagande i kulturpolitiken. Kristdemokraternas partiledare har egentligen aldrig talat om för oss vad ”verklighetens folk” är för några förutom att detta folk pratar med varandra runt köksbordet – inte heller har han presenterat någon verklig kulturpolitisk utmaning i form av ett alternativ till den kultur som han kritiserat indirekt genom detta flummiga ”verklighetens folk”.

Men att kräva ett rakt svar i kulturpolitiken av Göran Hägglund, eller någon annan av tronpretendenterna inom partiblocken, tror jag är ett ohållbart krav från mig på valstrategerna. Kulturpolitik är en fråga om utsmyckning för dessa maktens män och kvinnor. Sveriges Television och Sveriges Radio är också dem kulturpolitiska ickefrågor idag – frågan om tv-licensen är förbehållen unghögern att ojja sig över punschen och programinnehållet är på sin höjd ett trätoämne i tevesofforna. Om det istället fanns en ambition att höja sig över det puttriga myset och det förnedrande realityträcket som i stort är teveutbudet i ett nötskal så hade allt varit så mycket lättare.

En önskan jag vill sända till de politiker som styr över SVT:s verksamhet är öppnandet för ett större nordiskt samarbete än det vi ser idag med samproduktioner inom flera tevesegment. Ett samarbete av samma sort som det som den fransk-tyska tevekanalen ARTE bedriver sedan 1992. Tanken på att SVT, DR, NRK, YLE och RUV skulle gå samman i ett nordiskt tevesamarbete – friställt från de statliga tevekanalernas konkurrens med kommersiell television – är en inte alltför utopisk tanke. Redan förekommer samproduktioner inom till exempel drama och visning av teveproduktioner från systerfolkens tevekanaler ingår redan idag i den svenska tablån. Varför inte ta det ett steg till?

Att fylla en tevetablå med inköpta produktioner har redan tevekanalen Axess visat att det är möjligt. Tyvärr är dessa program inte alltid av dagsfärsk natur och inte heller håller de egenproducerade programmen någon högre kvalitet. I ett hypotetiskt nordiskt ARTE-samarbete skulle en varierad tevetablå av kvalitativ kulturteve kunna realiseras enbart genom att sända de fyra ländernas egna kulturutbud som det ser ut idag. Tanken svindlar på vad ett samarbete inom en fristående kulturkanal – driven som en stiftelse, finansierad gemensamt och med en egen produktion – skulle kunna erbjuda. Lägg därtill inköp av kulturprogram, konserter, dokumentärer och, varför inte, smalare film utifrån som skulle sopa banan med allt vad tabloidisering eller förnedringsteve heter. Då skulle Dansbandskampen, Så ska det låta och Eurovisionsfestivalen inom Public Service kunna puttra vidare i Göran Hägglunds enkla ”verklighet” och vi andra, som lever i något annat odefinierbart existensplan, skulle kunna ägna vårt tevetittande åt det där svåra ”overkliga”. Möjligheterna att köpa in, producera eget och i sin tur sälja vidare skickligt genomförda kulturproduktioner för television är oändliga bara med tanke på vilken budget SVT har till sin egen verksamhet.

+ + +

Mitt förslag om ett nordiskt ARTE har säkert stötts och blötts tidigare. Mig har denna diskussion i alla fall gått helt förbi. Att någon sådan diskussion ens skulle kunna uppstå idag känns tveksam utifrån vad det nu är för något som är det uppdrag som SVT fått av riksdag och regering; galakvällarna, dans- och lekprogrammen kommer fortsatt dominera. Jag, och många med mig, får förlita oss på de smulor som faller ned i tevetablån med jämna mellanrum. Något så otidsenligt som en kulturtevekanal kan vi bara drömma om.

Valrörelsen är i full gång och opinionen svänger värre än ett dansprogram i TV4. Kulturpolitiken kan vi antagligen se oss om efter i dasstunnan eller så flimrar den förbi som lite stämningshöjande lull-lull i form av Wille Crafoords stappliga ordekvilibrism vid något valmöte för Moderaterna i Almedalen. Cecilia Stegö Chilò, kulturministern som knappt hann beställa kulspetspennor till sitt kontor på Kulturdepartementet, lär ha sagt att det var hennes bakgrund som nyliberal propagandist hos tankesmedjan Timbro som var en av anledningarna till att hon fick avgå. Det är möjligt att det var så. Att det inte alls var kopplat till svart arbetskraft eller saknaden av licenspengar, men, en sak är i alla fall säker och det är att om det ska bli någon fart på detta med kulturen som politisk fråga igen, så krävs det en nyliberal propagandist som tar bladet från munnen och uttalar sig om kulturen över huvudtaget. Göran Hägglund svamlade om sitt ”verklighetens folk” men kom aldrig till avslut i vare sig frågan om vilka detta folk var eller vad det var som var kulturens uppgift.

Är det för mycket begärt att, som politiker, faktiskt ha en uttalad och avvägd åsikt om VAD bra eller dålig kultur är innan man uttalar sig i populistiskt svepande ordalag om densamma? Nej, det skulle vara att ställa allt för höga krav på väljaren. Kan vi förvänta oss en kulturpolitik som ägnar sig åt kvalitet före ekonomi efter valet? Antagligen inte det heller. Men allt detta om kulturellt samarbete över de nordiska gränserna är en sval förhoppning, antar jag, för det finns idag inget intresse av att satsa något av den prestige som en antikulturell politisk karriär kan tänkas byggas på genom att förespråka något så dammigt som kvalitet. Politiker av idag saknar både mod och kunskap för att på allvar uttala sig och ta ställning till kulturen – så länge som det inte handlar om en uppvispad kulturskandal som ingen egentligen tycks kunna förstå ändå.

Kulturpolitik är sedan en längre tid antingen kopplad till ekonomiska intressen, vare det Finansdepartementets sparkrav som drabbar konstnärslöner eller olika handelsministrars prisande av populärkulturell export. Det är kronor och ören som räknas – inte kvalitet – när det kommer till kulturen.

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politk, samhälle, kultur, val 2010, valet 2010, svt, sr, public service, arte, verklighetens folk, göran hägglund, kristdemokraterna, moderaterna, cecilia stegö chilò, kulturministern, kulturpolitik, sverige