Flygplatsen är indelad i strikt kvadratiska och rektangulära former. Varje sektion har till uppgift att fylla specifika funktioner som steg för steg transformerar individen i enlighet med dess olika syften. För det första går du genom som en väntande och incheckande individ. För det andra som en misstänkt individ. För det tredje är du en konsument strax innan flyget går.
Du väntar. Du undersöks. Du köper.
Den gamla tanten till höger om mig fnyser åt min beskrivning av flygplatsen. Jag tycks i hennes öron vara något av en överspänd och därmed infantil figur som inte förstår att flygplatsen är där för oss. Den är där för att vi ska kunna resa. Flygplatsen är frihet.
Men jag insisterar på att hon tillhör de som varken reflekterar över flygplatsens fysiska planering eller tänker på hur den kräver en alldeles speciell social investering. En investering – en mental ansträngning om ni så vill – i att radera ut det slumpmässiga.
Det slumpmässiga är nämligen brottsligt. Vakterna och flybolagsvärdinnorna gör sitt yttersta för att undgå det slumpmässiga. De agerar felfritt. De agerar som om deras jobb, arbetsuppgifter och handlingar vore naturliga. Trots att det som avgränsar vansinne från professionalism – deras kontor (dessa moduler!) – är ömtåliga likt pappkartong. Bakom kartongen – i kvadratens inre – finns nämligen det som blir till ingenting, som göms genom sitt förhållande till det välordnade: det rationella och det till synes perfekta.
Kvar finns det slumpmässiga: en papperskorg; ett ögonblick av sömn; en individ som måste städa upp allt skräp och en tom kaffemugg.
+ + +
Jag sitter och väntar på att får checka in. Under en timme studerar jag alla dessa biträden, incheckare, vakter. De tar sina jobb på allvar. Deras uniformer är utomordentligt välstrukna, deras klackskor klickar i takt med deras raka ryggar. De är välfriserade, ultrarationella.
Jag blir misstänksam. Även om jag först och främst tycker mig se en viss typ av rationalitet, byter dessa människor sakta skepnad ju längre och mer enträget jag studerar dem. Efter ett tag ser jag inte längre de rationella individer de vill utge sig för att vara. Istället ser jag uttråkade miner, suckar, och gliringar åt resenärerna. Som små fyrverkerier av uppbrott som speglar sig i en natt svart bäck.
Det är något konstigt med flygplatser!
Deras handlingar utförs enligt en viss rationalitet: flygplatsens rationalitet. Jag tycker mig se det när de rör sig över golvet, eller när de sitter och petar med små detaljer kring sin klädsel, eller kring kassaapparaten – eller när de flyttar på avgränsningsstolparna. Allt görs som om det var en tillhörande arbetsbörda, med ett utförande som utstrålar precision och professionalism.
Vart kommer denna rationalitet ifrån? Varför ska de föra sig som de gör; samtidigt som de utför struntuppgifter – med en min; en hållning och en ton på rösten som om deras arbetsuppgift var det viktigaste de någonsin gjort.
Jag står inför en gåta där jag försöker förstå flygplatsens natur, men inser strax att den bryter med sig själv. Det ligger nämligen i flygplatsåtagandets väsen att det som inte döljs är inte korrekt (en skjorta som hänger utanför; en tandkrämsfläck på kavajen), likaså bör det som inte kan döljas vara korrekt (att kontrollera ofrivilliga svettningar; oron över mängden människor; den mata blicken som undrar när flyget ska gå); och är det inte korrekt förutsätts vi alla försöka dölja det (den hastiga ursäkten; eller att förvånas över hur man lyckats överträda mängden vätska i en plastpåse) – vore det på annat sätt blir du per automatik misstänkt, eller, som i mitt fall, misstänksam.
Här spelar mitt sinne en katt-och-råtta-lek utan att min blick vet om det.
Min blick blir nämligen varse om flygplatsens väsen samtidigt som mitt sinne går bortom det som är, i förhållande till det som inte syns. Denna gåta når sin klimax i själva hjärtat av flygplatsen – säkerhetskontrollen – som i sin praxis utnyttjar vad flygplatsen får oss att utföra självmant. Det blir naturligt att utföra kontrollen godvilligt för att vi förutsätts alla dölja något. Medans flygplatsens struktur till sitt väsen febrilt försöker dölja sitt inneboende uppbrott.
Jag känner av denna spänning. Den uppstår dels mellan min blick och mitt sinne samtidigt som min kropp och mitt baggage förs igenom detektorerna, vilket tydliggör en brist på överensstämmelse hos flygplatsen själv. Flygplatsen är inte vad den utger sig för att vara. Jag bör däremot vara precis den jag utger mig för att vara, det ser säkerhetskontrollen till.
Flygplatsens rationalitet är att den eleverar sina anställda och sina maskiner till en moralisk piedestal. Den blir till Gud. Och resenärerna får snällt bikta sig för alla de försyndelser flygplatsen tvingar dem till; till det de aldrig begått, och till det de kan tänkas begå. Det är kärnan i vad som för många är frihet.
+ + +
Detta parallella motstånd mellan mig och flygplatsen, och hos flygplatsen i sig, består medans jag äter middag.
Mannen bakom mig beställde just en Club-sandwich; en husets sallad; en Bloody Mary samt ”a bottle of tap water”. Jag finner denna beställning kväljande. Dess komponenter är sammansatt utifrån ett nollsummespelsperspektiv, där det hälsosamma och det ickehälsosamma balanserar ut varandra.
Namnet ”Club-sandwich” får mig att äcklas, vilken klubb tillhör den? Jag tycker mig se en golfklubb med plastmoduler som slår ut och pratar med varandra i monotona röster. En flygplats ute i det gröna.
Just kombinationen utav en sallad och en Bloody Mary visar på en väldigt sjuk människa. Beställaren vill göra salladen till en del av sin kropp för att det är grönt, men den där Bloody Maryn är röd (icke-grön), och beställs inte för att den ska tillhöra kroppen utan för att påverka den. Grön hälsofunktionalitet möter ett långt glas med röd påverkan.
Men i slutändan markerar vattnet segern – misstaget balanseras ut och kanske är alkoholen inte längre där för att inspirera utan enbart för att smaka. Allt lägger sig som en vacker hinna över denna mannens medvetande: mackan, det gröna, det röda och vattnet.
Vad kan få en människa att vilja tillgodogöra sig följande matkombination:
– Ja, kyparen, en club-sandwich, en husets sallad, och, hm, en blodig Mary – samt! En butelj med vatten.
Det är en sjuk person, det är någon som söker kontroll i sin kropp och därmed sin tillvaro genom en viss matkombination. Det är något konstigt med denna man, och med flygplatser.
Av anledningar jag inte kan förklara känner jag mig hög här inne. Kanske är det maten, Manhattan-burgaren och pinten med Stella. Och glöm för fan inte att det är varmt som en bastu inne på flygplatsen just nu, och Frankies lilla modullåda där jag samsas med Clubsandwichmannen – placerad på flygplatsens tak – hjälper till att hålla fuktigheten extra hög.
Jag tänker mig att Club-sandwich typen är en medelålders man i vit skjorta med små purpur prickar på. Han har chinos som drar in i ändan och vita tubsockar som skiner igenom lädersandalernas hålligheter. Å gud, nu har han börjat slå lätt med gaffeln på tallrikens yttersida: klick, klick … klick, klick – snabbt in mot mitten: det är något som ska samlas upp; som ska ätas upp – mmm, mmm smaskar mannen. Jag mår illa av denna pedantiska njutning.
Sugröret slår mot glasets innersida med en spänstighet som påminner om rörelserna hos en liten pojke, inte en äldre man. Det måste vara club-sandwich mannens försök att röra runt i sin Bloody Mary. Det är patetiskt. Jag äcklas nu ännu mer av mannen bakom mig. Över sättet han rör besticken över tallriken, hur brödet frasar mot hans tänder, och äcklet fulländas när han smaskar mellan tuggorna.
Värst är de väl avvägda sugningarna av Bloody Maryn; inte för långa: han är inte törstig. Men ändå nästan för korta; som om det bara är för att lätt smaksätta den vidriga goja som tumlar runt i munnen på honom.
Nu ökar frekvensen av ljudet från besticken mot tallriken (njutningen förhöjs ytterligare ett steg). Han måste svettas något fruktansvärt mellan sina stönanden: mmm, mmm. Nu smider han kniven mot gaffeln, han vill få med brödbitarna och all saften från salladen – han stirrar nog koncentrerat på besticken och smider dem skolmästaraktigt mot varandra; mmm, mmm. Samtidigt hör jag hur han suger av sina fingrar; hastigt och lustigt – och en snabb sugning av Mary.
Allt detta på flygplatsen.
Nu drar han in snor som jag tänker mig blandas med salladen och hans jävla macka. Vad mer behöver en människa?
+ + +
Jag ställer mig upp och vänder mig om. Mitt äckel förskjuts mot bakgrunden när jag ser en äldre man: solbränd – likt en fudgekaramell. Där är blåa kortskurna Converseskor under bordet. Hans kalufs, liksom hans skägg, är silvrigt. Framför mig sitter en sympatisk äldre man. Han ser ut som en världsvan seglare.
Vad är egentligen Club-sandwichmannen, och vad har han gjort med sin mat? Ännu viktigare är vad han gjort med mig. Allt jag visste var vad mitt sinne filtrerade i det jag kunde höra, inte vad jag såg. Club-sandwichmannens uppenbarelse bekräftar flygplatsens brott med sig själv. Om flygplatsen är allt det jag kan se i förhållande till det den inte vill att jag ska se, då måste flygplatsen vara det den inte är, medans det visade sig att Club-sandwichmannen är den han inte var.
Då återstår förmodligen inget annat än att göra som Club-sandwichmannen. Bjuda flygplatsen på motstånd genom att beställa in en blodig Mary, en butelj med vatten – en Club-sandwich samt en husets sallad.
Bon voyage.
©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, motstånd, flygplats, club sandwich, rationalitet, äckel
Flygplatsens rationalitet.
Flygplatsen är indelad i strikt kvadratiska och rektangulära former. Varje sektion har till uppgift att fylla specifika funktioner som steg för steg transformerar individen i enlighet med dess olika syften. För det första går du genom som en väntande och incheckande individ. För det andra som en misstänkt individ. För det tredje är du en konsument strax innan flyget går.
Du väntar. Du undersöks. Du köper.
Den gamla tanten till höger om mig fnyser åt min beskrivning av flygplatsen. Jag tycks i hennes öron vara något av en överspänd och därmed infantil figur som inte förstår att flygplatsen är där för oss. Den är där för att vi ska kunna resa. Flygplatsen är frihet.
Men jag insisterar på att hon tillhör de som varken reflekterar över flygplatsens fysiska planering eller tänker på hur den kräver en alldeles speciell social investering. En investering – en mental ansträngning om ni så vill – i att radera ut det slumpmässiga.
Det slumpmässiga är nämligen brottsligt. Vakterna och flybolagsvärdinnorna gör sitt yttersta för att undgå det slumpmässiga. De agerar felfritt. De agerar som om deras jobb, arbetsuppgifter och handlingar vore naturliga. Trots att det som avgränsar vansinne från professionalism – deras kontor (dessa moduler!) – är ömtåliga likt pappkartong. Bakom kartongen – i kvadratens inre – finns nämligen det som blir till ingenting, som göms genom sitt förhållande till det välordnade: det rationella och det till synes perfekta.
Kvar finns det slumpmässiga: en papperskorg; ett ögonblick av sömn; en individ som måste städa upp allt skräp och en tom kaffemugg.
+ + +
Jag sitter och väntar på att får checka in. Under en timme studerar jag alla dessa biträden, incheckare, vakter. De tar sina jobb på allvar. Deras uniformer är utomordentligt välstrukna, deras klackskor klickar i takt med deras raka ryggar. De är välfriserade, ultrarationella.
Jag blir misstänksam. Även om jag först och främst tycker mig se en viss typ av rationalitet, byter dessa människor sakta skepnad ju längre och mer enträget jag studerar dem. Efter ett tag ser jag inte längre de rationella individer de vill utge sig för att vara. Istället ser jag uttråkade miner, suckar, och gliringar åt resenärerna. Som små fyrverkerier av uppbrott som speglar sig i en natt svart bäck.
Det är något konstigt med flygplatser!
Deras handlingar utförs enligt en viss rationalitet: flygplatsens rationalitet. Jag tycker mig se det när de rör sig över golvet, eller när de sitter och petar med små detaljer kring sin klädsel, eller kring kassaapparaten – eller när de flyttar på avgränsningsstolparna. Allt görs som om det var en tillhörande arbetsbörda, med ett utförande som utstrålar precision och professionalism.
Vart kommer denna rationalitet ifrån? Varför ska de föra sig som de gör; samtidigt som de utför struntuppgifter – med en min; en hållning och en ton på rösten som om deras arbetsuppgift var det viktigaste de någonsin gjort.
Jag står inför en gåta där jag försöker förstå flygplatsens natur, men inser strax att den bryter med sig själv. Det ligger nämligen i flygplatsåtagandets väsen att det som inte döljs är inte korrekt (en skjorta som hänger utanför; en tandkrämsfläck på kavajen), likaså bör det som inte kan döljas vara korrekt (att kontrollera ofrivilliga svettningar; oron över mängden människor; den mata blicken som undrar när flyget ska gå); och är det inte korrekt förutsätts vi alla försöka dölja det (den hastiga ursäkten; eller att förvånas över hur man lyckats överträda mängden vätska i en plastpåse) – vore det på annat sätt blir du per automatik misstänkt, eller, som i mitt fall, misstänksam.
Här spelar mitt sinne en katt-och-råtta-lek utan att min blick vet om det.
Min blick blir nämligen varse om flygplatsens väsen samtidigt som mitt sinne går bortom det som är, i förhållande till det som inte syns. Denna gåta når sin klimax i själva hjärtat av flygplatsen – säkerhetskontrollen – som i sin praxis utnyttjar vad flygplatsen får oss att utföra självmant. Det blir naturligt att utföra kontrollen godvilligt för att vi förutsätts alla dölja något. Medans flygplatsens struktur till sitt väsen febrilt försöker dölja sitt inneboende uppbrott.
Jag känner av denna spänning. Den uppstår dels mellan min blick och mitt sinne samtidigt som min kropp och mitt baggage förs igenom detektorerna, vilket tydliggör en brist på överensstämmelse hos flygplatsen själv. Flygplatsen är inte vad den utger sig för att vara. Jag bör däremot vara precis den jag utger mig för att vara, det ser säkerhetskontrollen till.
Flygplatsens rationalitet är att den eleverar sina anställda och sina maskiner till en moralisk piedestal. Den blir till Gud. Och resenärerna får snällt bikta sig för alla de försyndelser flygplatsen tvingar dem till; till det de aldrig begått, och till det de kan tänkas begå. Det är kärnan i vad som för många är frihet.
+ + +
Detta parallella motstånd mellan mig och flygplatsen, och hos flygplatsen i sig, består medans jag äter middag.
Mannen bakom mig beställde just en Club-sandwich; en husets sallad; en Bloody Mary samt ”a bottle of tap water”. Jag finner denna beställning kväljande. Dess komponenter är sammansatt utifrån ett nollsummespelsperspektiv, där det hälsosamma och det ickehälsosamma balanserar ut varandra.
Namnet ”Club-sandwich” får mig att äcklas, vilken klubb tillhör den? Jag tycker mig se en golfklubb med plastmoduler som slår ut och pratar med varandra i monotona röster. En flygplats ute i det gröna.
Just kombinationen utav en sallad och en Bloody Mary visar på en väldigt sjuk människa. Beställaren vill göra salladen till en del av sin kropp för att det är grönt, men den där Bloody Maryn är röd (icke-grön), och beställs inte för att den ska tillhöra kroppen utan för att påverka den. Grön hälsofunktionalitet möter ett långt glas med röd påverkan.
Men i slutändan markerar vattnet segern – misstaget balanseras ut och kanske är alkoholen inte längre där för att inspirera utan enbart för att smaka. Allt lägger sig som en vacker hinna över denna mannens medvetande: mackan, det gröna, det röda och vattnet.
Vad kan få en människa att vilja tillgodogöra sig följande matkombination:
– Ja, kyparen, en club-sandwich, en husets sallad, och, hm, en blodig Mary – samt! En butelj med vatten.
Det är en sjuk person, det är någon som söker kontroll i sin kropp och därmed sin tillvaro genom en viss matkombination. Det är något konstigt med denna man, och med flygplatser.
Av anledningar jag inte kan förklara känner jag mig hög här inne. Kanske är det maten, Manhattan-burgaren och pinten med Stella. Och glöm för fan inte att det är varmt som en bastu inne på flygplatsen just nu, och Frankies lilla modullåda där jag samsas med Clubsandwichmannen – placerad på flygplatsens tak – hjälper till att hålla fuktigheten extra hög.
Jag tänker mig att Club-sandwich typen är en medelålders man i vit skjorta med små purpur prickar på. Han har chinos som drar in i ändan och vita tubsockar som skiner igenom lädersandalernas hålligheter. Å gud, nu har han börjat slå lätt med gaffeln på tallrikens yttersida: klick, klick … klick, klick – snabbt in mot mitten: det är något som ska samlas upp; som ska ätas upp – mmm, mmm smaskar mannen. Jag mår illa av denna pedantiska njutning.
Sugröret slår mot glasets innersida med en spänstighet som påminner om rörelserna hos en liten pojke, inte en äldre man. Det måste vara club-sandwich mannens försök att röra runt i sin Bloody Mary. Det är patetiskt. Jag äcklas nu ännu mer av mannen bakom mig. Över sättet han rör besticken över tallriken, hur brödet frasar mot hans tänder, och äcklet fulländas när han smaskar mellan tuggorna.
Värst är de väl avvägda sugningarna av Bloody Maryn; inte för långa: han är inte törstig. Men ändå nästan för korta; som om det bara är för att lätt smaksätta den vidriga goja som tumlar runt i munnen på honom.
Nu ökar frekvensen av ljudet från besticken mot tallriken (njutningen förhöjs ytterligare ett steg). Han måste svettas något fruktansvärt mellan sina stönanden: mmm, mmm. Nu smider han kniven mot gaffeln, han vill få med brödbitarna och all saften från salladen – han stirrar nog koncentrerat på besticken och smider dem skolmästaraktigt mot varandra; mmm, mmm. Samtidigt hör jag hur han suger av sina fingrar; hastigt och lustigt – och en snabb sugning av Mary.
Allt detta på flygplatsen.
Nu drar han in snor som jag tänker mig blandas med salladen och hans jävla macka. Vad mer behöver en människa?
+ + +
Jag ställer mig upp och vänder mig om. Mitt äckel förskjuts mot bakgrunden när jag ser en äldre man: solbränd – likt en fudgekaramell. Där är blåa kortskurna Converseskor under bordet. Hans kalufs, liksom hans skägg, är silvrigt. Framför mig sitter en sympatisk äldre man. Han ser ut som en världsvan seglare.
Vad är egentligen Club-sandwichmannen, och vad har han gjort med sin mat? Ännu viktigare är vad han gjort med mig. Allt jag visste var vad mitt sinne filtrerade i det jag kunde höra, inte vad jag såg. Club-sandwichmannens uppenbarelse bekräftar flygplatsens brott med sig själv. Om flygplatsen är allt det jag kan se i förhållande till det den inte vill att jag ska se, då måste flygplatsen vara det den inte är, medans det visade sig att Club-sandwichmannen är den han inte var.
Då återstår förmodligen inget annat än att göra som Club-sandwichmannen. Bjuda flygplatsen på motstånd genom att beställa in en blodig Mary, en butelj med vatten – en Club-sandwich samt en husets sallad.
Bon voyage.
©Fredric Skargren, Kristianstad, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, motstånd, flygplats, club sandwich, rationalitet, äckel