Fragment

Ingenting faller tangenterna i smaken. Ögonen registrerar, sänder sina signaler men lämnar inget bestående intryck. Händelser, åsikter och rapporter avlöser varandra utan att låta det som var på tapeten just innan sjunka in – reaktionen hinns inte med – och blir därför utan kommentar.

Att så mycket tid går åt till att debattera rapportera analysera utan att någon som helst debatt rapport analys överhuvudtaget har genomförts är för mig en gåta.

Det individcentrerade nybiologistiska samhället av idag larmar över alla nyanser. Generaliseringarnas tidsålder härskar i medierna, vilket i sin tur smittar av sig på samhällets alla nivåer. Vad kom först? Tabloidiseringen av samtiden eller socialiseringen av tabloiden? Narrar och clowner dikterar samtiden. Jag söker mig till bokhyllorna men känner ingen längtan efter äventyren som döljer sig i de litterära rummen.

Ett rum.

Olle tar fram kroken han har tillverkat i metallslöjden. Han knyter fast den i en ståltråd, binder ståltråden i dörrens handtag, går och sätter sig på sängen, sväljer kroken sedan han stoppat in den i en bit franskbröd, sitter sedan på sängen och ber, han läser i Bibeln, väntar.

(s. 160) Lars Norén, Skuggpojkar, Albert Bonniers Förlag, 1999.

Det samtida dramat som är vår verklighet bär tabloidens språkdräkt. På bara knappa tio år så löstes kvaliteten upp i det syrabad som tjugohundratalet erbjöd. Tomheten regerar på kultursidorna. Teven spyr ur sig dokumentärsåpan gjord efter formulär 1a. Radion spelar en och annan låt mellan reklampauserna.

Samtidens språk härmar reklamarens; inga nyanser, breda penseldrag, inget för analysen att famna.

Svälj.

De som vill sin rätt utmanar ständigt den demokrati-auktoritära överenskommelsen. Hånas i morgontabloiderna … lyteskomik på bekostnad av personlig integritet … på grund av påstått missbruk av lagrummet hävdas ombudsmannens nära förestående död. Utan lagar … inget lagbrott … logiken är inte längre satt på undantag … den har kastats över ättestupans kant. Läpparna som abonnerar sidutrymme i morgontabloiderna rör sig men det hörs inte längre vad som sägs. Tur är väl det. Samtidens brännpunkt vill radera de demokratiska landvinningarna till förmån för trilaterala rapporter om demokratins kris. Vi kräver allt för mycket. Vi vill så mycket mer. Men vi är ensamma.

…men ingen är där / när vi vänder oss om…

©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, samtid, skymningsvandring, kränkning, demokrati, kris