Alla dagar likadana – följer ett inrutat mönster där avstegen är få och vardagen skiner likt en polerad fasces var jag än låter min blick vandra. För att skapa någon form av andning i de luftäta skott som arbetslivet bjuder, så måste oaser skapas om inte i direkt anslutning till arbetsplatsen så i ett inre rum. Att stirra in i en vit vägg efter att matlådan med gårdagens middag avnjutits kan vara en sådan oas. Upprepad var dag så blir det en tradition … som blir till en tillflyktsort … som blir till ett meditativt tillstånd bortom telefoner… frågor … måsten.
[…]
Är lyckan efemär? Något som kan ske i glappet mellan vardagens övergångar i varandra, eller kan vi se fram mot en kapitulation inför något varaktigt?
[…]
Marknadsdemokratin säljer oss lycka förpackat i prasslande påsar, styva kartonger och fashionabel design – men detta köpta tillstånd som förlägger ledan för att sedan finna den igen är knappast lycka. Lycka är ett tillstånd som är varaktigt och i den libelakapitalistiska definitionen av lycka så krävs vi att lösa abonnemang. Kapitalismen skänker ett substitut för lyckan, mot betalning och för en begränsad tidsperiod.
Det kapitalistiska tillståndet är ett tillstånd av ständig flykt. En flykt som spiller över i det förfärliga sinnestillstånd som kallas fritid – tiden som av Thomas av Aquino kallades det kontemplativa livet – men i det kapitalistiska finns knappt tillfällen till kontemplation.
Varför?
För att kontemplation inte genererar någon profit till den som är ägare av din ofritid; det aktiva livet är det som håller dig flytande – men det kontemplativa livet som Thomas av Aquino ansåg vara det liv som Gud värderade högst äts upp av måsten och längtan efter fler substitut för frånvaron av lycka. Att tänka ansågs en gång vara det som höjde oss över djuren – idag är det förmågan att köpa sig lycka som skiljer oss från desamma. Men där kapitalismens system för att sålla slår som hårdast så uteblir konsumtionens lyckobringande effekter, och plötsligt så är den ickekonsumerande reducerad till blott ett djur.
[…]
En arbetsgivare, småföretagare och före detta liberal debattör, vid namn Pernilla Ström berättade en gång i statstelevisionen för journalisten K-G Bergström att hon tidigare grät två gånger i månaden; (1) vid den tjugofemte då hon såg sin profit ätas upp av löneutbetalningar, och (2) vid den tolfte då arbetsgivaravgifterna skall betalas. I alliansens Sverige grät hon numera bara runt den tolfte.
Lyckliga Pernilla som bara behövde gråta två gånger i månaden.
Mina egna tårar torkar jag den tjugofemte för att sedan låta dem falla i ännu en månad.
©Henrik Palm, Norrköping, 2008 & 2010.
___________________________________
Andra bloggar om: kultur, efemär, situation, kapitalism, lycka, kontemplation, thomas av aquino
Post a Comment