Fragment

För första gången på en väldigt lång tid känner jag en kraftig motvilja att skriva. Jag sätter mig hellre ned med andras arbete. Läser, översätter. Lyssnar på musik. Spelar tevespel.

Det handlar inte så mycket som om att jag inte har något längre att säga. På mitt arbetsbord ligger det fortfarande ett antal manus som jag borde revidera. Mitt anteckningsblock fylls sakta men säkert på med utkast och idéer. Det är bara att när jag sätter mig ned så sitter jag stilla tills jag ger upp.

Det känns inte som om det är värt den ansträngning som det krävs för att arbeta fram orden.

[...]

Veckan som har gått har varit förunderlig. Det känns konstigt att ha återinträtt i arbetslivet igen. Att få bevittna nedstämdheten hos människorna som sitter på pendelbussen. Tiggarna som rör sig i kylan runt busskurerna på Värmhemstorget.

[...]

Jag försöker att pressa undan min egen tystnad. Försöker komma på vad som behövs sägas. Något som är värt det arbete som krävs. Inom mig vet jag dock att det som behövs skrivs är formuleringar om hur vi överlever vardagen. Det är väldigt defensivt. Men tyvärr så är det där vi är för tillfället.

Det som förvånar mig när jag ser på mitt eget liv är hur lätt tonen är givet det som sker kring mig. Det handlar inte om att jag börjat huka mig ned och blunda. Jag har ännu inte omfamnats av den förnekelse som är nödvändig för att vårt samhälle skall fortsätta. Det handlar om att jag lever ett bra liv trots det som sker kring oss.

Detta motsägelsefulla tillstånd påminner mig om min egen mänsklighet och dödlighet, hur annorlunda allt hade kunnat vara på grund av faktorer bortom min kontroll. Den egna individens förmåga till att förbättra sin situation är stor. Det råder inget tvivel om det. Men trots detta, lever jag med vetskapen om att livet hade kunnat vara mycket värre utan att jag hade kunnat kämpa emot.

[...]

Lägenheten är kaotisk. Vardagsrummet är tömt så att målaren skall kunna göra sitt hantverk. När vi lyfte ut allt ur rummet idag blev jag förvånad över det liv jag lever. Och tacksam. När jag var ung hade jag inga visioner om vad som skulle komma. Jag tror inte ens att jag trodde att jag skulle leva tills jag var trettiosex.

Det kanske är därför jag driver mig själv så pass hårt. Känslan av att leva på lånad tid och att den inte får förslösas. Att vara tacksam för det som man till faktum har.

Men samtidigt kan denna tacksamhet inte få mig till att känna att orden lever igen. Det enda jag kan göra är att vänta, iaktta och hoppas på att tystnaden sakta vittrar sönder med tiden.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om text, kultur, skrivande, arbete, samhälle