Anteckningar 7/1-2010.

Igår kväll stannade en taxibil utanför huset. En stor svart Mercedes. I mörkret var den svår att se. Det enda jag verkligen såg tydligt från arbetsrummet var hur dess innanmäte lös i ett gyllene pulserande sken.

Länge satt jag och tittade ut på mörkret, på bilens konturer, på ljuset som reflekterades på den mörka natten. Skuggor sprang omkring på parkeringsplatsen och tycktes gömma sig för det gyllene skenet.

Bilen stod parkerad mellan två trappuppgångar. Chauffören syntes inte till, det var helt folktomt utanför. Men genom fönstret kunde jag höra ett glatt, uppstämt sorl. Jag hörde hur människor skrattade och pratade med varandra.

Förvånad tog jag med mina nycklar och satte på mig skorna. Jag lämnade min fru och dotter sovandes i sina sängar. För att inte störa någon i huset så kallade jag inte på hissen utan gick med lätta steg nedför trappan.

Försiktigt släppte jag ytterdörren bakom mig. Jag gick en bit ut och tittade upp på husfasaden. Till min förvåning såg jag att alla fönster var nedsläckta. Istället verkade det som om uppstämda ljudet jag hade hört från arbetsrummet kom från den tomma taxibilen.

Förundrad stod jag stilla och betraktade Mercedesen på avstånd medan det gyllene ljuset sköljde över mig i vågor. Även om ljudet av rösterna knappt var tio meter från mig, verkade det som om de var otroligt långt borta.

Sorlet som kom från Mercedesen var ljudet av hundratals människors lyckliga minnen. Det fanns ingen förklaring till det som jag såg. Det var bara resterna av människors liv som tappats i taxibilen och som nu letade sig fram igen.

Jag stod still i fem minuter och tittade på taxibilen och omgivningen som lystes upp utav det varma skenet. Även om det var något som hände framför mina ögon, var det inte något som jag någonsin skulle kunna förklara för någon annan. Detta var något som jag skulle få lov att leva med ensam.

Förundrad och glad vände jag mig om och gick in i trapphuset. Jag ville inte störa den tillfälliga ordning som ställts upp. Med ett leende på läpparna började jag att ta mig up för trappan igen.

När jag återigen kom in i lägenheten skulle jag betrakta hur mina älskade sov. Sedan skulle jag sätta mig i arbetsrummet igen och återgå till mina böcker medan taxibilen stod kvar där nere och lös upp världen

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, text, anteckningar