Anteckningar 19/12-2009.

Jag står vid på de tysta åkrarna och tittar ut. Framför mig ser jag minnena av en brinnande stad. Likt genomskinliga fotografier som släpper genom morgonens svaga ljus.

Mot de snötäckta fälten ser jag hur bebyggelsen breder ut sig. Låga tegelhus som raserats. Tomma butiker där expediterna stirrar tomt framför sig. Bakom husen stiger röken upp ur de sista fabriksskorstenarna. Ett nytt skift har precis ställt sig vid sina maskiner.

Vinden från granaternas tryckvågor tränger genom min kropp. Jord och snö kastas upp i luften. Skuggor springer genom gränderna, bärandes på vapen och ammunitionslådor. Kroppar ligger i åkrarnas djupa fåror. En ensam flicka betraktar alltsammans, men vänder sig inte om mot mig.

Det snöar. En värld som sakta täcks av död. Ett vackert vitt landskap som smälter samman med snöröken. Kylan kryper sig närmare. Snön lägger sig över de halvt genomskinliga människorna och tynger deras steg.

Jag vänder mig om och träder tillbaka in i vardagen. Strax kommer min dotter att vakna och jag vill vara bredvid henne när hon stiger upp. När jag tagit mig över det låga diket och satt mina fötter på asfalten så skrapar jag av snön på mina skor. Medan jag väntar på att bussen skall svänga runt hörnet och krypa fram till mig, hör jag hur skottlossningen fortsätter ute på åkrarna.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, anteckningar, text