På ett plan är den Oscarnominerade Waltz with Bashir en fascinerande och imponerande film. Det är en otroligt vacker film. De starka färgerna skapar en närvaro till surrealismen. Det är en film som är värd att ses. Det finns ingen tvekan om det.
Samtidigt så finns det en legitim kritik mot filmen: den handlar om förövarna och inte om offren.
Waltz with Bashir handlar om Ari Folman och hur han försöker att greppa de minnen som sakta kommer tillbaka efter att ha tjänstgjort som israelisk soldat i Libanon. Genom filmen så tar Folman kontakt med andra före detta soldater för att ta reda på vad som egentligen hände dem.
De olika trådarna i filmens handling sammanstrålar sedan till massakrerna i Sabra och Shatila, då de israeliska soldaterna gav indirekt stöd till de kristna Falangister som utförde morden. Under massakrerna så vaktade man ingångarna till flyktinglägren, sköt ljusgranater efter mörkrets inbrott, allt medan skotten ekade.
Waltz with Bashir slutar med riktiga bilder från massakrerna. Men med att offren aldrig konkretiseras, deras berättelse inte tas fram, deras lidande omgivet av tystnad, så fungerar deras smärta endast som en förstärkning av det som är fokusen i filmen: de israeliska soldaternas dåliga samvete.
[...]
Det som är förvånande, är inte att bevittna hur pass anonyma offren är i Waltz with Bashir, det som är förvånande att så få kritiker ser denna process vilken ligger likt en tjock hinna över hela filmen.
Denna process handlar inte så mycket om självidentifikation där vi endast kan se oss själva i en konflikt. Istället handlar det om att vi i alla konflikter rör oss längs med en gräns, eller rättare sagt: den rör sig med oss, där offren avhumaniseras och till slut är det bara vi som står kvar synliga. I vårt lidande.
Det är en moralisk förruttnelseprocess, där vi stegvis tänjer gränsen för det tillåtna, så att vi slutligen inte kan se den skada och lidande som vi åsamkar.
Det finns många samtida exempel på denna moraliska blindhet. En fånge som misshandlades ihjäl av brittiska soldater. En fånge som avrättades av den amerikanske löjtnant som skulle släppa honom. Dessa två fall känner vi till eftersom någon faktiskt har protesterat och hävdat offrens status som människor. Bakom dem, finns otaliga offer som är inlindade i vår tystnad.
[...]
Även om vi inte vill kännas vid denna moraliska förruttnelseprocess, så finns den där likväl, och vi måste hålla oss medvetna om den. Annars kommer brutaliteten och likgiltigheten för offren att spilla över till den politiska arenan. För att kunna legitimera de militära konflikterna, kommer vi efter ett tag att sanktionera de brutala handlingarna som kommer av att gränserna tänjs.
Därmed kommer fler offer att skördas. Det kommer att vara vårt ansvar.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, israel, palestina, libanon, massaker, flyktingläger, waltz with bashir, kritik, sionism
8 kommentarer
På vilket sätt ska offren konkretiseras och humaniseras? Räcker det inte med att se det bestialiska i högar med lik?
Skulle man ha gjort ett tillägg till berättelsen med en pojke som lekte med en drake och som sen hittas i en hög?På vilket sätt skulle man mer kunna konkretisera och möjligen subjektifiera slakten?
Jag var oerhört gripen efteråt. Jag kände hat mot ett samhälle som tillät en sådan slakt. Det fick mig att börja läsa om Libanon och sätta mig in i konflikten.
Att offren skulle bli slags dockor och förövarna som är en del av vårat samhälle skulle förlåtas, möjligen ges förståelse tror jag inte på. Om det vore på det sättet skulle man inte behöva censurera krigsscener och försöka kontrollera det som läcks ut i media.
Din kritik är legitim, men du skjuter bredvid målet. Att en film som Bashir görs och visas, är just för att bekämpa ”denna moraliska förruttnelseprocess”.
För att vara rent krass, högar med lik är hemska att bevittna, men de berättar inget för oss. Det är inte förrän vi hör offrenas röster, i vilken konflikt det än nu må vara, som vi bättre förstår vad de genomled.
Det är mycket möjligt att man hade som ambition att bekämpa anonymiseringen av offer. Men jag tvivlar på att de lyckades. Givet att många recensioner fokuserar på huvudkaraktärerna i filmen och inte på deras offer, så får man anta att offrena fortfarande är anonyma.
Det är bra att du blev upprörd över vad du såg och att det fick dig till att börja läsa om Libanon. Men faktum är att filmen ytterst handlar om förövarna och deras försök att moraliskt friskriva sig själva. Offrena är bara döda statister i deras gnagande samveten.
Jag instämmer med Gustaf; tycker kritiken är lite märklig. Kan man kräva att Folman ska gå utom sig själv och konstruera en historia för offren, när han försöker berätta sin vittnesbörd? Jag håller givetvis med dig om att deras öde också måste berättas, men är det inte svårt – om inte omöjligt – att sanningsenligt göra detta åt den andre? Att Folmans verk skulle vara en del av den moraliska förruttnelseprocessen är en väldigt hård anklagelse, en anklagelse som behöver mer kött på benen för att inte bli orättvis. Borde inte din kritik snarare riktas mot de filmkritiker och annat folk som inte ser Folmans verk i det större sammanhanget? Tror du inte att Folmans dåliga samvete är genuint?
Jag delar upp mitt svar i tre punkter:
(i) Frågan om hurvida man kan bära någon annans vittnesbörd är intressant. Och jag är i någon mening skeptisk. Men jag skulle samtidigt tillägga att man inte ens till fullo kan bära sin egen.
Så med att vi bara kan misslyckas så öppnas möjligheten upp för att man i alla fall kan försöka. Faktum är att många skapare försöker och lyckas rimligen bra att bära andras vittnesmål. Steve Sem-Sandbergs ‘De fattiga i Lodz’ är en bra exempel på detta.
(ii) Min idé om att Folmans verk döljer offrenas lidande är en väldigt hård anklagelse. Tyvärr, men så är det. Jag hoppas genuint att jag inte är orättvis. För i grund och botten tyckte jag om filmen, och anser att man bör se den.
På ett plan handlar denna problematik om att många välvilliga kritiker försöker att göra filmens anspråk större än vad de är. Ytterst är den en självbiografisk dokumentär om Folmans icke-minnen av vad han var med om i Libanon. Ett stort tema är just den tystnad som hela kriget varit insvept i. Men med att Folman inte försöker gå bortom sig själv så återupprepar han tystnaden kring offrena.
Det kan tyckas orättvist att jag anklagar Folman för att inte göra något som han aldrig försökt göra. Men givet filmens tema och att han till faktum är fillmens allsmäktige skapare, måste vi även hålla honom ansvarig för det han aldrig gjorde.
(iii) Jag är helt övertygad om att Folmans dåliga samvete är genuint. Finns ingen anledning till att misstro det. Men givet att filmen enbart handlar om honom och hans kamrater, är jag inte övertygad om att han bryr sig mer om vad som hände med offrena än vad som hände med förövarna. Tyvärr.
Filmen ”Den perfekta cirkeln” av Savrseni Krug handlar bara om offren. Där visas förövarna endast kort i början och i slutet. De beskrivs i mitten av filmen som huvudlösa av den lille pojken. Krigarna demoniseras. Endast i slutet när deras ansikten visas är de som jägare, urskiljningslösa soldater. Den döve pojken dödar en av dem. Till slut dör poeten.
Bidrar det till en bättre diskussion när endast offren blir viktiga? Förövarna får ingen talan, ingen möjlighet att förklara sitt verkande.
I Vals i Bashir försöker inte Folman renskriva sig från skuld. Filmen är snarare ett vittnesmål: se vad vi gjorde! Bryr han sig om offren? Han visar dem och ovärjda tvingas tittaren se offren med flugor i ansiktena och öppna munnar utan utandning.
Det är således en inledning till diskussion.
Jag ställer mig högst tveksam till att det behövs en diskussion. Eller att man i någon större mening behöver förstå förövarna – i alla fall den enskilde soldaten. Och deras dåliga samvete? Fuck it. De har gjort ett val och de får bäst de vill hantera detta.
Gustaf: Självklart är det viktigt att också lyssna till förövarna. Men som Malte också påpekar, de får ta ansvar för sina handlingar, det finns ingen anledning till att dalta med dem.
För tyvärr är det så att Ari Folman försöker att friskriva sig själv i filmen.Diskussionerna med terapeuten är tämligen otvetydiga i detta fallet. Visst, Folman tycker också att massakrerna var fruktansvärda, men själv var han bara en enskild soldat som inte visste någonting. Det är möjligt att jag har en väldigt hård bedömningsstandard, men för mig så räcker inte det.
För en bättre och mer välskriven argumentation så hittade jag:
http://www.moreintelligentlife.com/story/reel-therapy-disappointment-waltz-bashir
Här är ännu en artikel angående filmen. Den är från the Guardian och kan vara av intresse för diskussionen och är ”en bättre och mer välskriven argumentation”:
http://www.guardian.co.uk/film/2008/oct/25/waltz-with-bashir-ari-folman
MJE: du har säkert läst den då jag hittade den i din länk.