Fragment

Denna artikel har legat oskriven ett tag. Jag är rädd för att jag inte rätt människa för att skriva den. Kristian Lundbergs författarskap ligger så pass nära att det finns en risk för att jag kommer för tätt inpå. En av de anledningar till att jag ofta vänder tillbaka till hans böcker är att där finns en grundton som påminner om drivkrafterna hos mitt eget skrivande.

Fast ytterst handlar antagligen mina farhågor om rädslan inför mig själv. Rädslan för att konfronteras med min egen otillräcklighet. Att inte kunna skänka rättvisa åt det man skriver om. Att tvingas bevittna hur ens ord inte håller den styrka de måste ha för att överleva i en våldsam och likgiltig värld.

[...]

Utanför har trädens löv gulnat. Himlen är klarblå. Jag har två timmars skrivande innan jag skall hämta min dotter på dagis. Två timmar som inte får slösas bort. Plikten som tvingar mig att röra mig framåt pressar undan rädslan för mina egna begränsningar. Det enda jag kan göra är att misslyckas.

[...]

För någon månad sedan så publicerades en ny bok av Kristian Lundberg: Yarden, (Symposion, 2009). Det var förvånande på flera sätt. Dels så har Lundberg nu återgått till Symposion efter att ha släppt sin förra bok på Leopard Förlag. Men Yarden var även förvånande då boken i princip inte hade annonserats ut innan den släpptes. Det fanns ingen förhandsinformation förens en eller två veckor innan boken hamnade hos bokhandlarna.

Yarden handlar om det klassamhälle som finns mitt bland oss men som inte diskuteras i det offentliga. Det är en självbiografisk bok som handlar om hur Lundberg tvingas återgå till att jobba i Malmö hamn och om hur han återträder in i den arbetarklass han trodde att han hade lämnat. Delar av boken har sitt ursprung i en artikel som Lundberg skrev i våras, och som jag kommenterat tidigare.

Yarden är en viktig bok om vår samtid. Med en smärtsamt vacker prosa så beskriver Lundberg hur utnyttjandet ser ut under de arbetsdagar vi genomlever. Om tröttheten, ilskan. Frustrationen. Om hur tillfälligarbetarnas liv ser ut bortom arbetsmarknadens polerade fasad. Med otroligt vackra bilder målar Lundberg upp hur arbetet ser ut i Malmös frihamn där bilarna lastas av i den kalla blåsten.

Lundbergs prosa drar mig tillbaka till mina egna minnen från de år som jag spenderat bland tillfälligarbetare och frilansare. När jag läser Yarden kommer jag ihåg rädslan, oron, undergivenheten som karakteriserar dagarna. Ilskan som börjar att byggas upp men som endast formas till bitterhet. Insikten att man som ensam enbart kan gå under; strukturerna, reglerna, makten är positionerade för att förhindra samarbete, Så allt bara fortsätter.

Men samtidigt så glimmar de små hoppen till i arbetets flöde, den lilla solidariteten som ett sätt att överleva. Den mänskliga kontakten som är en nödvändighet för att vi skall kunna leva, men som blir svårare och svårare i takt med att produktionskraven ökar. Med ömhet så beskriver Lundberg de medarbetare som genomlever arbetsdagarna med honom. Arbetare som plötsligt försvinner, byts ut, medan flödet fortsätter.

Fast Yarden handlar även om Lundbergs egen bakgrund. Uppväxten i olika förortsområden. Om kostnaden för hans fars klassresa, barnen som övergavs och lämnades ensamma med en psykiskt sjuk moder. Om Lundbergs nedstigning i alkoholism i ett Malmö som fortfarande finns kvar bortom den reklambild som kommunen försöker att sälja för att attrahera nya invånare. Om de av Lundbergs barndomsvänner som aldrig klarade sig, som dog, som blev narkomaner, begick självmord.

Denna parallella berättelse är viktig otroligt viktig för Yarden. Med att de två linjerna löper jämsides, korsas, snurrar in i varandra, så kompliceras och kompletteras bilden av det samhälle som vi lever i. Vi påminns om att det som en gång givits oss även kan tas tillbaka.

[...]

Lundbergs bok lider av vissa problem. Emellanåt känns det som om den har skrivits för snabbt. Vissa passager kunde ha genomarbetats en gång till. Men samtidigt så är detta fullt förståeligt med tanke på de omständigheter som Yarden skrevs under. Att kräva perfektion hade varit att inte lyssna på det som sägs.

På det stora hela så fick Yarden bra kritik. Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Kristianstadsbladet och Helsingborgs Dagblad. Det som är skrämmande är att inse att Yarden inte kommer att lämna något bestående avtryck på vår samtid. Trots dess uppenbara kvalitéer. Trots den goda kritiken. Detta säger mycket mer om oss och vår samtid än vad det säger om boken.

Fast den kanske mest talade recensionen är den som fanns i Sydsvenskan, en tidning vars kultursidor ganska konsekvent undvikit en av Malmös främsta författare och poeter. Recensionen är värd att läsas, inte för vad den säger om boken som sådan, utan för den småborgerligt arroganta oförståelse som uttrycks för den vardag och den verklighet som Lundberg beskriver.

[...]

Den känslan jag har, misstanken som pockar, är att vi egentligen vet allt detta. Men vi väljer att ignorera det. Därför kommer de flesta av oss inte att betala de 162 kronor som boken kostar. Hellre än att sätta oss ned, tvinga oss själva att konfrontera det samhälle som vi utgör, så spenderar vi istället de 162 kronorna på vad de annars kan ge oss: två biobiljetter, ett besök för två på ett café, en DVD-film, en stunds förströelse.

Vi kan resonera om varför vi frenetiskt arbetar för att bibehålla skenet av att vi inte vet. Om hur vi försöker att dölja sprickorna i den idealiserade bilden av samhället. Om hur de dagar vi lever i inte kan nå eller påverka kärt hållna objekt i vårt symboliska universum.

Fast även om det är en viktig diskussion så får den vänta. Det finns ingen snabb lösning inom räckhåll. Vardagen fortsätter och den tystnad som vi sveper in oss i kväver våra ord. Ytterst är det vår egen skuld och priset för att allt skall fortgå.

[...]

Ljudet från King Tubbys dub håller på att skingra morgonen som trätt fram. Ekon från 40 år gamla inspelningar som tvingar fram det vackra höstljuset. Det är en ny dag. Gårdagens två timmar av skrivande blev effektiva. Nu skall jag gå ut i köket och göra en frukost innan vi går till dagis igen.

Därefter skall jag sätta mig ned igen. Konfronteras med de skrivna orden och se vad som kan räddas. Försöka hitta de meningar som skall låtas stå kvar. Samtidigt kommer vinden att blåsa de fallna gula löven längs med Mellanvångsvägen ut mot Tetra Pak. Bussarna kommer att åka förbi. Våra liv kommer att fortsätta i vår vardag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, arbetsmarknad, kristian lundberg, yarden, bokanmälan, diversearbete, påhugg, hamn, malmö, tillfällig, arbetslinjen