Med en simmig likgiltighet tittade mannen ut genom fönstret på nionde våningen och såg hur de tumlande kropparna föll ned från himlen. Tröttheten som tagit sig in i varenda vrå av hans kropp hade bedövat hans sinnen. Händerna lämnade sakta tangentbordet och utan att släppa blicken från de fallande kropparna knakade han försiktigt sina fingrar.
En i taget föll kropparna mot marken likt regndroppar av kött. Likgiltigheten övergick sakta i en pessimistisk fascination. Fascinationen kom när han såg det absurda mänskliga sommarregnet och monotonin från kontorsarbetet bröts. Pessimismen fanns latent hos honom som ett skyddande lager mot omvärlden.
Det var en klar sommardag, temperaturen hade legat runt tjugofem grader den senaste veckan, och meteorologerna förutspådde åtminstone en vecka till av högsommarväder.
Hans namn var Omar Hansen, 29 år gammal, far till en tre-årig dotter, och gift. För tillfället var han placerad på nionde våningen i ett kontorshus, uthyrd som konsult av ett bemanningsföretag.
*
Försiktigt böjde Omar sig framåt mot fönstret för att försöka titta uppåt och se vart kropparna kom ifrån, men det enda han såg var en klarblå sommarhimmel som genomborrades av kropparna.
Trots att han försökte, kunde Omar inte utskilja några detaljer från de människor som föll ned. De som var närmast honom passerade hans synfält så snabbt att han knappt hann reagera. De kroppar som var en bit bort, och vars fall han kunde följa bättre med blicken, var för långt borta för att kunna uppfattas ordentliget. Omar kunde inte avgöra om människorna var vid liv medan de föll. Det som var säkert, var att de alla skulle vara döda efter att ha träffat marken. Omar noterade även att det fanns något demokratiskt över liken som föll. Det var kvinnor och män, gamla som unga. Människor i kostymer, och människor i träningsoveraller. Människor som en gång hade levt vardagliga liv, men som nu snabbt föll ned mot den hårda marken.
Lite misstänksamt sänkte han blicken för att se om han kunde se vart kropparna landade. En del av honom ville tro att tröttheten hade fått honom att hallunicera. De senaste åren hade varit helvetiska, och den analytiska delen av honom visste om att långvarig utmattning kunde producera verklighetstrogna hallucinationer. Men synen av hur kropparna slog i asfalten nio våningar nedanför övertygade honom om att sinnena var fullt fungerande.
Omar visste inte riktigt hur han föreställt sig att det skulle se ut när fritt fallande kroppar slog i marken. Från nionde våningen såg de ut som små trasdockor som ett oförsiktigt barn släppt från en hög höjd för att se vad som händer. Kropparna hamnade med brutna armar och ben i positioner som en kropp normalt inte kan inta. Där deras huvuden vilade på asfalten, bildades små pölar av blod och hjärnsubstans. Runt omkring kropparna gick människor snabbt längs med trottoarerna. Bilarna väntade vid trafikljuset, och husbygget på andra sidan vägen fortgick i sommarhettan. Några människor tittade nervöst upp mot himlen, och ställde sig under skydd eller skyndade på sina steg ännu mer.
Det som förvånade honom var att vissa människor kunde gå mellan de mänskliga regndropparna till synes helt oberörda. Med lugna steg gick de stilla genom det skrämmande och tragiska människoregnet utan att röra en min eller ens råka snava på en förvriden kropp. Det verkade som dessa människors lugn inte existerade på grund av förträngning, utan på grund av hur de förde sig. Högt burna huvuden, lätta steg, och svaga leenden som tydde på en visshet om att de skulle klara sig. Medan deras medmänniskor hukade sig och försökte skyla sig från det som pågick omkring dem, fortsatte dessa människor att gå genom regnet med en trotsig oberörbarhet som skänkte dem mänsklighet.
Det var en tragedi som utspelade sig inför allas ögon. För varje kropp som träffade marken hade ett liv med säkerhet avslutats. Det var ett sakta men obönhörligt regn som få kunde värja sig mot. När Omar tog en paus, erkände han motvilligt för sig själv att han länge vetat om att detta regn fortgick dag ut och dag in utan någon nåd. Nåd var inte ett ord han brukade använda, men det var den enda korrekta beskrivningen i och med regnets ihärdighet.
Att han själv blivit förvånad över regnets existens, berodde på hans egna starka försvarsmekanismer. Omar visste även att gatusoparna skulle rensa vägarna och trottoarerna från lik under natten, så att allt skulle se normalt ut igen vid gryningen. Nästa dag skulle allting fortsätta trots den förlamande sorgen hos de som dagen innan förlorat en kär.
För att undvika ångesten som försökte krypa in genom fönstret, reste Omar på sig och gick ut ur sitt lilla kontor och vek av mot kaffeautomaten. Korridoren gick längs med hela huset. När han var liten hade där varit studentboende för internationella studenter, men de senaste tjugo åren hade myndigheter och företag hyrt de ombyggda korridorrummen. För tre år sedan hade fastighets-förvaltaren gjort en renovering av lokalerna, och framför allt gjort dem ljusare genom att sätta in fönster längs korridoren som öppnade upp de trånga utrymmena.
Utan att titta upp öppnade Omar dörren in till lunchrummet och stegade mot kaffeautomaten som stod placerad bredvid kylskåpen. Det stora rummet hade fönster åt tre håll, och om han hade tittat ut hade han sett att regnet fortsatte ihärdigt. Eftersom ett fönster var uppsatt för vädring kunde han höra det stammande ljudet av kroppar som slog ned i asfalten. Utan att tänka efter tryckte Omar på automatens knappar och väntade på att kaffet skulle bli färdigt. Sekunderna gick i takt med att nya kroppar föll och nya människor dog. Samtidigt som de sista dropparna runnit ned i koppen och han tog tag i örat kom ångesten ikapp honom. Medan han hade stått och väntat hade den krypit in efter honom, och nu letade den sig upp längs med det vänstra byxbenet och trevade efter en ingång i hans kropp.
Det var inte en känsla av plötsligt obehag som gled genom honom, utan en koagulerande trötthet som gjorde honom stel. Han kunde ännu hantera ångesten, men han var nu så trött att det strax inte skulle gå längre. De två senaste åren hade varit helvetiska.
Den enda som förstod honom var hans fru som genomgått samma helvete. Han hatade höra sig själv säga att andra inte förstod vad de gick genom. Det var något som man förväntade att en person som inte ville släppa sin självömkan skulle säga. Det kanske inte var så mycket det att de inte förstod, som att språket inte nådde fram. De två makarna hade diskuterat detta: att de försökt att explicit formulera vad de gått genom, men att det alltid fanns något oartikulerat kvar, och detta gick förlorat. Det handlade inte om någon mysticism, något onämnbart eller ogreppbart. Det var bara ett impotent språk som inte förmådde att belysa alla delar av deras liv.
Omar hade sedan han släppt in regnet i sitt medvetande fått hindra sig själv från att ringa upp sin fru och se om hon fortfarande levde. För att undvika att ringa hade han istället sysselsatt sig med att göra upp preliminära planer ifall han skulle se henne falla utanför kontoret. Det var mycket som var tvunget att ordnas ifall hon skulle dö. Försäkringsbolaget skulle behöva kontaktas för eventuella försäkringsutbetalningar. Hennes kläder skulle behöva sorteras och packas ihop. Vart donerar man kläder? På något sätt skulle han bli tvungen att hålla ihop för att trösta sin dotter. Beroende på vilken barnpension som dottern skulle få från sin avlidna mamma skulle de kanske behöva flytta till en mindre lägenhet. Hur skulle man berätta för sina svärföräldrar att deras dotter dött? Var börjar orden i ett sådant telefonsamtal?
En del av Omar försökte att övertala honom om att dessa förberedelser var irrationella. Helt i onödan. Men anblicken av hans döende fru på golvet fanns fortfarande kvar inom honom. Som ett fruktat objekt som han inte vågade släppa, eftersom det då skulle kunna hända igen.
Det hade varit en tidig morgon och han hade gått upp ensam för att kunna jobba undan hemifrån. Tanken hade varit att hans fru skulle börja jobba efter lunch, och att Omar och dottern skulle rumstrera i huset som de då bodde i. Vid åtta på morgonen hade resten familjen vaknat och gått upp. Efter en snabb godmorgonpuss hade fru och dotter lämnat honom att arbeta i kontoret. Men Omars tidiga uppstigande gjorde att han en stund senare gick ut till köket för att hämta ännu en kopp kaffe. Lite tidigare hade han även hört att dottern var arg för någonting, och han var nyfiken att se vad det handlade om. Med en lätt förvåning såg han sin fru sitta på golvet med ett utspillt glas kaffe över bordet. Förstrött frågade han vad som hänt medan han hällde upp det sista kaffet från kannan. När hans fru inte svarade antog han att hon var arg för att dottern hade trotsat om någonting, och att hon satt på golvet för att ta en andningspaus. Konstigare saker har hänt hos barnfamiljer.
Med snabba steg började Omar att gå tillbaka mot kontoret, men när han tittade över mot sin älskade för att säga att han skulle bli klar så fort som möjligt, såg han att hon tittade på honom med en förvånad desperation. När han frågade vad som var fel fick han bara tystnad som svar, men hennes blick vek inte av från honom. Med ens kom ett lugn över honom och han hukade sig ned framför henne och frågade sakta om hon kunde prata. Hans förhoppningar förintades när han såg vilken ansträngning det krävdes av henne för att skaka på huvudet.
Telefonsamtalet hade gått snabbt. 112 svarade efter tre signaler, och efter att han begärt en ambulans och berättat adressen, samt bett henne bekräfta den, hade han sagt att det handlade om en misstänkt stroke. Operatören hade då frågat honom om hon var kall och blek, men när han tittade på sig fru såg han att hon fortfarande var varm. Han hade fått berättat för sig att detta var ett bra tecken, och att det han nu skulle göra var att invänta ambulansen. Med en viss lättnad hade han lagt ifrån sig telefonen och satt sig ned på golvet för att stötta sin fru som nu lutade sig mot det ena bordsbenet. Men när han skulle kyssa hennes panna insåg han att hon nu snabbt blivit kallare. Förskräckt hade han lutat sig tillbaka för att titta på henne, och inte förrän då märkte han att hon nu hade tappat all färg och var blek, men hennes desperata ögon stirrade fortfarande på honom.
Omars första reaktion på att hans fru höll på att dö framför ögonen på honom var att resa sig upp och börja leta efter kameran. Om detta var det sista som han skulle se av sin fru, så ville han ha det på bild. Omar ville inte ha möjligheten att kunna förtränga vad som skedde framför hans ögon. Han ville aldrig glömma hur vedervärdigt det var. Men när han väl hämtat kameran ur skåpet bredvid spisen och vänt sig om, insåg att han aldrig skulle kunna förmå sig att ta ett fotografi och sänkte kameran. Deras dotter hade nu kommit in från vardagsrummet och blev glad över att alla var samlade i köket. Burdust och ovetande klättrade hon upp i sin döende mammas knä och väntade på att pappa skulle komma och sätta sig tillsammans med dem.
Vilket han också gjorde. Far, dotter och en döende moder på ett skitigt köksgolv, väntande på en ambulans.
*
Nu satte Omar sig på sin kontorsstol igen. Han gjorde ett försök att börja arbeta igen, men istället tittade han ut medan tankarna skenade iväg. Utanför fortsatte det mänskliga regnet. På vissa ställen hade det bildats mänskliga regnpölar. Men till skillnad från ett vanligt sommarregn fanns det inga småbarn som hoppade i pölarna med sina gummistövlar.
*
Så här i efterhand förstod Omar inte hur han kunnat köra in till universitetssjukhuset. Hur han varit fysiskt kapabel till att göra det.
Efter att ambulansmännen lagt hans fru på en bår och åkt iväg med henne, hade Omar tagit sin dotter på armen och snabbt klätt på dem båda. Det hade kanske tagit honom fem minuter att sätta sig i bilen och köra iväg. Rusningstrafiken hade precis avtagit när de kom ut på motortrafikleden, så det tog bara trettio minuter att ta sig in till sjukhuset. Det var helt tyst i bilen, även hans dotter satt tyst i bilbarnstolen där bak. När Omar hade kommit några kilometer hade han haft sinnesnärvaro att plocka upp sin frus mobiltelefon och ringde hennes syster för att berätta vad som hade hänt.
Det hade varit ett kort samtal som bara rörde sig kring det vitala: hans fru hade insjuknat hastigt, hon var på väg till sjukhuset, han visste inte om hon levde, kunde systern meddela de andra i familjen. Mer var det inte. När Omar väl lade telefonen ifrån sig höll han på att bryta ihop. Ögonen började att tåra sig och han fick svårt att hålla tillbaka en okontrollerad gråt.
Det var en underlig känsla att åka in mot en sjukhus och inte ens veta om ens fru fortfarande levde. Runt omkring honom fortsatte vardagen i sin sedvanliga takt. Hans dotter tittade ut genom fönstret och ropade glatt till traktorerna som körde på de nyplöjda åkrarna. Försenade pendlare körde om honom i ett försök att komma till arbetet så fort som möjligt.
Någonstans var det lika grymt som oundvikligt. Att världen fortsatte medan deras liv rasade ihop framför deras ögon.
Omar kunde fortfarande frammana känslan han fick när de kom in på akutintaget och de såg henne ligga på en bår, fortfarande vid liv. Det var en enorm lyckokänsla att få se henne ligga där halvsidesförlamad och oförmögen att prata, men vid liv. Han hade lyft upp deras dotter så att hon skulle få se sin mamma ordentligt igen. Men deras dotter var mer förundrad över alla apparater som fanns runt omkring dem och ville snabbt ned på golvet igen.
De hade hunnit återförenas i mindre än en minut när en läkare kom in i rummet. Efter en snabb presentation gjorde läkaren klart att det fanns en behandling som man kunde sätta in i ett tidigt skede av strokens förlopp. Beslutet var Omars. Om behandlingen lyckades skulle chanserna för en full återhämtning öka. Om den misslyckades fanns det en stor risk att Omars fru skulle dö. Ju snabbare han bestämde sig, desto bättre var chanserna.
Aldrig hade Omar kunnat föreställa sig att en okänd man skulle komma fram och tvinga honom att under tidspress ta ett beslut som kunde innebära att hans fru dog. Det fanns något utstuderat brutalt i att i det ena ögonblicket få sin fru tillbaka efter att ha sett henne döende, för att i nästa ögonblick bli ställd inför ett beslut som kunde slita bort henne för alltid.
I efterhand insåg Omar att det hade varit ett självklart beslut. Han hade tittat på sin fru och sett hjälplösheten i hennes ögon, sedan hade han slagit en titt på deras dotter som stod och rotade i en krukväxt i korridoren. Därefter hade Omar nickat åt läkaren, och man hade rullat bort hans fru in i ett angränsande rum.
*
Någonstans fann Omar ett lugn i att betrakta kropparna som trillade ned utanför fönstret. Han tittade på klockan och insåg att det bara var en halvtimme tills han skulle packa ihop sina saker och ta sig hem. Denna dag var det hans fru som skulle hämta dottern på dagis. Tillsammans skulle de laga kvällsmiddag, för att därefter titta på barnprogram.
Andningen lättade lite, och Omar återupptog sitt arbetet igen. Han ville få några saker gjorda innan han slutade för dagen. Han smålog när han kom på att det var hans tur att läsa saga för den lilla.
Utanför fortsatte kropparna att slå i marken.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, novell, text
Fallande kroppar | Novell
Med en simmig likgiltighet tittade mannen ut genom fönstret på nionde våningen och såg hur de tumlande kropparna föll ned från himlen. Tröttheten som tagit sig in i varenda vrå av hans kropp hade bedövat hans sinnen. Händerna lämnade sakta tangentbordet och utan att släppa blicken från de fallande kropparna knakade han försiktigt sina fingrar.
En i taget föll kropparna mot marken likt regndroppar av kött. Likgiltigheten övergick sakta i en pessimistisk fascination. Fascinationen kom när han såg det absurda mänskliga sommarregnet och monotonin från kontorsarbetet bröts. Pessimismen fanns latent hos honom som ett skyddande lager mot omvärlden.
Det var en klar sommardag, temperaturen hade legat runt tjugofem grader den senaste veckan, och meteorologerna förutspådde åtminstone en vecka till av högsommarväder.
Hans namn var Omar Hansen, 29 år gammal, far till en tre-årig dotter, och gift. För tillfället var han placerad på nionde våningen i ett kontorshus, uthyrd som konsult av ett bemanningsföretag.
*
Försiktigt böjde Omar sig framåt mot fönstret för att försöka titta uppåt och se vart kropparna kom ifrån, men det enda han såg var en klarblå sommarhimmel som genomborrades av kropparna.
Trots att han försökte, kunde Omar inte utskilja några detaljer från de människor som föll ned. De som var närmast honom passerade hans synfält så snabbt att han knappt hann reagera. De kroppar som var en bit bort, och vars fall han kunde följa bättre med blicken, var för långt borta för att kunna uppfattas ordentliget. Omar kunde inte avgöra om människorna var vid liv medan de föll. Det som var säkert, var att de alla skulle vara döda efter att ha träffat marken. Omar noterade även att det fanns något demokratiskt över liken som föll. Det var kvinnor och män, gamla som unga. Människor i kostymer, och människor i träningsoveraller. Människor som en gång hade levt vardagliga liv, men som nu snabbt föll ned mot den hårda marken.
Lite misstänksamt sänkte han blicken för att se om han kunde se vart kropparna landade. En del av honom ville tro att tröttheten hade fått honom att hallunicera. De senaste åren hade varit helvetiska, och den analytiska delen av honom visste om att långvarig utmattning kunde producera verklighetstrogna hallucinationer. Men synen av hur kropparna slog i asfalten nio våningar nedanför övertygade honom om att sinnena var fullt fungerande.
Omar visste inte riktigt hur han föreställt sig att det skulle se ut när fritt fallande kroppar slog i marken. Från nionde våningen såg de ut som små trasdockor som ett oförsiktigt barn släppt från en hög höjd för att se vad som händer. Kropparna hamnade med brutna armar och ben i positioner som en kropp normalt inte kan inta. Där deras huvuden vilade på asfalten, bildades små pölar av blod och hjärnsubstans. Runt omkring kropparna gick människor snabbt längs med trottoarerna. Bilarna väntade vid trafikljuset, och husbygget på andra sidan vägen fortgick i sommarhettan. Några människor tittade nervöst upp mot himlen, och ställde sig under skydd eller skyndade på sina steg ännu mer.
Det som förvånade honom var att vissa människor kunde gå mellan de mänskliga regndropparna till synes helt oberörda. Med lugna steg gick de stilla genom det skrämmande och tragiska människoregnet utan att röra en min eller ens råka snava på en förvriden kropp. Det verkade som dessa människors lugn inte existerade på grund av förträngning, utan på grund av hur de förde sig. Högt burna huvuden, lätta steg, och svaga leenden som tydde på en visshet om att de skulle klara sig. Medan deras medmänniskor hukade sig och försökte skyla sig från det som pågick omkring dem, fortsatte dessa människor att gå genom regnet med en trotsig oberörbarhet som skänkte dem mänsklighet.
Det var en tragedi som utspelade sig inför allas ögon. För varje kropp som träffade marken hade ett liv med säkerhet avslutats. Det var ett sakta men obönhörligt regn som få kunde värja sig mot. När Omar tog en paus, erkände han motvilligt för sig själv att han länge vetat om att detta regn fortgick dag ut och dag in utan någon nåd. Nåd var inte ett ord han brukade använda, men det var den enda korrekta beskrivningen i och med regnets ihärdighet.
Att han själv blivit förvånad över regnets existens, berodde på hans egna starka försvarsmekanismer. Omar visste även att gatusoparna skulle rensa vägarna och trottoarerna från lik under natten, så att allt skulle se normalt ut igen vid gryningen. Nästa dag skulle allting fortsätta trots den förlamande sorgen hos de som dagen innan förlorat en kär.
För att undvika ångesten som försökte krypa in genom fönstret, reste Omar på sig och gick ut ur sitt lilla kontor och vek av mot kaffeautomaten. Korridoren gick längs med hela huset. När han var liten hade där varit studentboende för internationella studenter, men de senaste tjugo åren hade myndigheter och företag hyrt de ombyggda korridorrummen. För tre år sedan hade fastighets-förvaltaren gjort en renovering av lokalerna, och framför allt gjort dem ljusare genom att sätta in fönster längs korridoren som öppnade upp de trånga utrymmena.
Utan att titta upp öppnade Omar dörren in till lunchrummet och stegade mot kaffeautomaten som stod placerad bredvid kylskåpen. Det stora rummet hade fönster åt tre håll, och om han hade tittat ut hade han sett att regnet fortsatte ihärdigt. Eftersom ett fönster var uppsatt för vädring kunde han höra det stammande ljudet av kroppar som slog ned i asfalten. Utan att tänka efter tryckte Omar på automatens knappar och väntade på att kaffet skulle bli färdigt. Sekunderna gick i takt med att nya kroppar föll och nya människor dog. Samtidigt som de sista dropparna runnit ned i koppen och han tog tag i örat kom ångesten ikapp honom. Medan han hade stått och väntat hade den krypit in efter honom, och nu letade den sig upp längs med det vänstra byxbenet och trevade efter en ingång i hans kropp.
Det var inte en känsla av plötsligt obehag som gled genom honom, utan en koagulerande trötthet som gjorde honom stel. Han kunde ännu hantera ångesten, men han var nu så trött att det strax inte skulle gå längre. De två senaste åren hade varit helvetiska.
Den enda som förstod honom var hans fru som genomgått samma helvete. Han hatade höra sig själv säga att andra inte förstod vad de gick genom. Det var något som man förväntade att en person som inte ville släppa sin självömkan skulle säga. Det kanske inte var så mycket det att de inte förstod, som att språket inte nådde fram. De två makarna hade diskuterat detta: att de försökt att explicit formulera vad de gått genom, men att det alltid fanns något oartikulerat kvar, och detta gick förlorat. Det handlade inte om någon mysticism, något onämnbart eller ogreppbart. Det var bara ett impotent språk som inte förmådde att belysa alla delar av deras liv.
Omar hade sedan han släppt in regnet i sitt medvetande fått hindra sig själv från att ringa upp sin fru och se om hon fortfarande levde. För att undvika att ringa hade han istället sysselsatt sig med att göra upp preliminära planer ifall han skulle se henne falla utanför kontoret. Det var mycket som var tvunget att ordnas ifall hon skulle dö. Försäkringsbolaget skulle behöva kontaktas för eventuella försäkringsutbetalningar. Hennes kläder skulle behöva sorteras och packas ihop. Vart donerar man kläder? På något sätt skulle han bli tvungen att hålla ihop för att trösta sin dotter. Beroende på vilken barnpension som dottern skulle få från sin avlidna mamma skulle de kanske behöva flytta till en mindre lägenhet. Hur skulle man berätta för sina svärföräldrar att deras dotter dött? Var börjar orden i ett sådant telefonsamtal?
En del av Omar försökte att övertala honom om att dessa förberedelser var irrationella. Helt i onödan. Men anblicken av hans döende fru på golvet fanns fortfarande kvar inom honom. Som ett fruktat objekt som han inte vågade släppa, eftersom det då skulle kunna hända igen.
Det hade varit en tidig morgon och han hade gått upp ensam för att kunna jobba undan hemifrån. Tanken hade varit att hans fru skulle börja jobba efter lunch, och att Omar och dottern skulle rumstrera i huset som de då bodde i. Vid åtta på morgonen hade resten familjen vaknat och gått upp. Efter en snabb godmorgonpuss hade fru och dotter lämnat honom att arbeta i kontoret. Men Omars tidiga uppstigande gjorde att han en stund senare gick ut till köket för att hämta ännu en kopp kaffe. Lite tidigare hade han även hört att dottern var arg för någonting, och han var nyfiken att se vad det handlade om. Med en lätt förvåning såg han sin fru sitta på golvet med ett utspillt glas kaffe över bordet. Förstrött frågade han vad som hänt medan han hällde upp det sista kaffet från kannan. När hans fru inte svarade antog han att hon var arg för att dottern hade trotsat om någonting, och att hon satt på golvet för att ta en andningspaus. Konstigare saker har hänt hos barnfamiljer.
Med snabba steg började Omar att gå tillbaka mot kontoret, men när han tittade över mot sin älskade för att säga att han skulle bli klar så fort som möjligt, såg han att hon tittade på honom med en förvånad desperation. När han frågade vad som var fel fick han bara tystnad som svar, men hennes blick vek inte av från honom. Med ens kom ett lugn över honom och han hukade sig ned framför henne och frågade sakta om hon kunde prata. Hans förhoppningar förintades när han såg vilken ansträngning det krävdes av henne för att skaka på huvudet.
Telefonsamtalet hade gått snabbt. 112 svarade efter tre signaler, och efter att han begärt en ambulans och berättat adressen, samt bett henne bekräfta den, hade han sagt att det handlade om en misstänkt stroke. Operatören hade då frågat honom om hon var kall och blek, men när han tittade på sig fru såg han att hon fortfarande var varm. Han hade fått berättat för sig att detta var ett bra tecken, och att det han nu skulle göra var att invänta ambulansen. Med en viss lättnad hade han lagt ifrån sig telefonen och satt sig ned på golvet för att stötta sin fru som nu lutade sig mot det ena bordsbenet. Men när han skulle kyssa hennes panna insåg han att hon nu snabbt blivit kallare. Förskräckt hade han lutat sig tillbaka för att titta på henne, och inte förrän då märkte han att hon nu hade tappat all färg och var blek, men hennes desperata ögon stirrade fortfarande på honom.
Omars första reaktion på att hans fru höll på att dö framför ögonen på honom var att resa sig upp och börja leta efter kameran. Om detta var det sista som han skulle se av sin fru, så ville han ha det på bild. Omar ville inte ha möjligheten att kunna förtränga vad som skedde framför hans ögon. Han ville aldrig glömma hur vedervärdigt det var. Men när han väl hämtat kameran ur skåpet bredvid spisen och vänt sig om, insåg att han aldrig skulle kunna förmå sig att ta ett fotografi och sänkte kameran. Deras dotter hade nu kommit in från vardagsrummet och blev glad över att alla var samlade i köket. Burdust och ovetande klättrade hon upp i sin döende mammas knä och väntade på att pappa skulle komma och sätta sig tillsammans med dem.
Vilket han också gjorde. Far, dotter och en döende moder på ett skitigt köksgolv, väntande på en ambulans.
*
Nu satte Omar sig på sin kontorsstol igen. Han gjorde ett försök att börja arbeta igen, men istället tittade han ut medan tankarna skenade iväg. Utanför fortsatte det mänskliga regnet. På vissa ställen hade det bildats mänskliga regnpölar. Men till skillnad från ett vanligt sommarregn fanns det inga småbarn som hoppade i pölarna med sina gummistövlar.
*
Så här i efterhand förstod Omar inte hur han kunnat köra in till universitetssjukhuset. Hur han varit fysiskt kapabel till att göra det.
Efter att ambulansmännen lagt hans fru på en bår och åkt iväg med henne, hade Omar tagit sin dotter på armen och snabbt klätt på dem båda. Det hade kanske tagit honom fem minuter att sätta sig i bilen och köra iväg. Rusningstrafiken hade precis avtagit när de kom ut på motortrafikleden, så det tog bara trettio minuter att ta sig in till sjukhuset. Det var helt tyst i bilen, även hans dotter satt tyst i bilbarnstolen där bak. När Omar hade kommit några kilometer hade han haft sinnesnärvaro att plocka upp sin frus mobiltelefon och ringde hennes syster för att berätta vad som hade hänt.
Det hade varit ett kort samtal som bara rörde sig kring det vitala: hans fru hade insjuknat hastigt, hon var på väg till sjukhuset, han visste inte om hon levde, kunde systern meddela de andra i familjen. Mer var det inte. När Omar väl lade telefonen ifrån sig höll han på att bryta ihop. Ögonen började att tåra sig och han fick svårt att hålla tillbaka en okontrollerad gråt.
Det var en underlig känsla att åka in mot en sjukhus och inte ens veta om ens fru fortfarande levde. Runt omkring honom fortsatte vardagen i sin sedvanliga takt. Hans dotter tittade ut genom fönstret och ropade glatt till traktorerna som körde på de nyplöjda åkrarna. Försenade pendlare körde om honom i ett försök att komma till arbetet så fort som möjligt.
Någonstans var det lika grymt som oundvikligt. Att världen fortsatte medan deras liv rasade ihop framför deras ögon.
Omar kunde fortfarande frammana känslan han fick när de kom in på akutintaget och de såg henne ligga på en bår, fortfarande vid liv. Det var en enorm lyckokänsla att få se henne ligga där halvsidesförlamad och oförmögen att prata, men vid liv. Han hade lyft upp deras dotter så att hon skulle få se sin mamma ordentligt igen. Men deras dotter var mer förundrad över alla apparater som fanns runt omkring dem och ville snabbt ned på golvet igen.
De hade hunnit återförenas i mindre än en minut när en läkare kom in i rummet. Efter en snabb presentation gjorde läkaren klart att det fanns en behandling som man kunde sätta in i ett tidigt skede av strokens förlopp. Beslutet var Omars. Om behandlingen lyckades skulle chanserna för en full återhämtning öka. Om den misslyckades fanns det en stor risk att Omars fru skulle dö. Ju snabbare han bestämde sig, desto bättre var chanserna.
Aldrig hade Omar kunnat föreställa sig att en okänd man skulle komma fram och tvinga honom att under tidspress ta ett beslut som kunde innebära att hans fru dog. Det fanns något utstuderat brutalt i att i det ena ögonblicket få sin fru tillbaka efter att ha sett henne döende, för att i nästa ögonblick bli ställd inför ett beslut som kunde slita bort henne för alltid.
I efterhand insåg Omar att det hade varit ett självklart beslut. Han hade tittat på sin fru och sett hjälplösheten i hennes ögon, sedan hade han slagit en titt på deras dotter som stod och rotade i en krukväxt i korridoren. Därefter hade Omar nickat åt läkaren, och man hade rullat bort hans fru in i ett angränsande rum.
*
Någonstans fann Omar ett lugn i att betrakta kropparna som trillade ned utanför fönstret. Han tittade på klockan och insåg att det bara var en halvtimme tills han skulle packa ihop sina saker och ta sig hem. Denna dag var det hans fru som skulle hämta dottern på dagis. Tillsammans skulle de laga kvällsmiddag, för att därefter titta på barnprogram.
Andningen lättade lite, och Omar återupptog sitt arbetet igen. Han ville få några saker gjorda innan han slutade för dagen. Han smålog när han kom på att det var hans tur att läsa saga för den lilla.
Utanför fortsatte kropparna att slå i marken.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, novell, text