Det är fascinerande hur vi glömmer bort. Tiden som suddar ut verk som varit betydelsefulla för hur vi ser på världen. Verk vars namn vi inte längre minns utan en brysk påminnelse men som fortfarande strukturerar oss.
[...]
För några veckor sedan så besökte jag Louisiana i Humleæk. Vi hade tagit ledigt för dagen och åkt dit med vår dotter och hennes bästa vän. En vacker regnig dag. Av en tillfällighet så råkade det finnas en utställning med Jacob Holdts bilder. Jag blev oerhört glad eftersom jag sett dem innan och tycker otroligt mycket om dem. Även om det nu var många år sedan jag såg dem sist.
Fast det var faktiskt inte förens jag omgavs av de starka bilderna som jag verkligen påmindes om hur viktiga de varit för mig. Holdts bilder har format hur jag ser på USA. Hur jag ser på mina medmänniskor. De beskriver ett USA som funnits under min egen livstid. Och som till stora delar finns kvar.
Det som skrämde mig när jag återigen såg Holdts fotografiska arbete var insikten om hur viktiga fotografierna varit för mig och att jag lyckats förtränga detta faktum. När jag gick omkring i de olika rummen och betraktade människorna som fotograferats så kom gamla minnen fram. Det var med ödmjukhet som jag åter fick träda in i en värld som jag glömt bort.
Jag kommer inte ihåg ifall jag såg Holdts bilder innan jag bestämde mig för att flytta till USA under ett år. Fast jag vet att jag tittade på dem innan jag bosatte mig i Colorado. Jag minns de timmar som jag spenderade hemma hos min pappa med det slitna exemplaret av Amerikanska Bilder, (Liber Förlag, 1978).
När jag bodde i Colorado hade jag förmånen att få se en av Holdts föreläsningar. Det var en chock. Inte på grund av bilderna, de kände jag ju redan till. Det var en chock att se publikens reaktion. Få bevittna hur effektivt propaganda fungerar i en demokrati.
Propaganda är kanske fel ord. Istället handlar det om hur vi aktivt försvarar kärt hållna objekt i våra symboliska universum. Om de försvarsmekanismer vi använder när vi känner att objekten är hotade av den externa världen. Det var det som reaktionerna jag såg under föreläsningen handlade om.
Den första reaktionen var att säga att Holdts vittnesmål handlade om ett annat land, inte USA. Den andra reaktionen var att avfärda honom som kommunist. Den tredje reaktionen var att helt enkelt deklarera att han ljög. Vid mittpausen på den flera timmar långa föreläsningen och bildvisningen så gick hälften av publiken iväg i vredesmod. De vände ryggen till.
[...]
När dessa minnen kom fram så ville jag ta min dotter i handen och visa henne. Hämta henne från museets barnavdelning och visa henne den värld som öppnas med Jacob Holdts fotografier. Men inte ännu, hon är för liten. Det hade inte varit rättvist.
När min dotter är tillräckligt gammal kommer hon att få se de bilder som vi inte vill se. Det är viktigt att vi konfronterar oss själva. Det handlar om ett ansvarstagande gentemot världen. Att inte vända oss om, att inte vägra se. Nu i efterhand kan jag förstå reaktionerna som jag bevittnade i föreläsningssalen i Gunnison, Colorado. Jag ser strukturerna som leder fram till de konkreta handlingarna. Ytterst så var det mänskliga handlingar.
Just därför är det så viktigt att vi försöker gå emot oss själva. Att vi vågar bevittna det som fragmenterar den trygga världsbild som vi så omsorgsfullt bygger upp.
Men Holdts bilder visar inte vårt trauma som vi inte vill bevittna. Det finns ingen anledning till att känna överlägsenhet gentemot de amerikaner som inte ville lyssna när Jacob Holdt berättade. Bilderna av de fattiga och utslagna i USA hotar inte oss. Det är andra bilder som jag fortfarande letar efter. Fotografier som vittrar sönder den idealiserade föreställning vi har av vårt eget samhälle.
Hos oss finns inte samma inslumrade vredesmod som skyddar det vi håller kärt. Istället är det en massiv tystnad. Till delar är detta en mer effektiv strategi. Tystnad är svårare att bemöta än ilskna försvarsreaktioner. Öppen agitation går att bemöta. Tystnaden finns bara där. Kvävande.
Men vi måste påminna oss om att även tystnad kan trängas bort. På samma sätt som språket kan vara oerhört kraftfullt för att bygga upp vår värld, så kan orden även vara fruktansvärt destruktiva. Med ord så kan tystnaden splittras, som i Håkan Sandells dikt Folket, (Ariel Skrifter 28, 2004), och med smärtan som uppstår så kan vi börja prata igen:
Tant Signe var tre år gammal
när hennes mor stöp omkull, död
på fläcken av ren utslitenhet.
Signe placerades i ett fosterhem.
Vid femton arresterades hon,
utsvulten på värme och tillgivenhet,
för “lösaktighet”, och opererades,
ett litet snitt tvärs över äggledaren
till att försäkra att hon aldrig
skulle kunna smutsa ned landet
med en brunögd liten oäkting.
Det skedde under arbetarregeringen.
[...]
Mörkret har fallit skonsamt över husen. Utanför fönstret är det helt tyst. En gatlampa lyser ned på övergångsstället vid busshållplatsen. Ikväll finns ett lugn runt omkring mig.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, jacob holdt, fotografi, usa, propaganda, demokrati, verkligheten, louisiana, konst, vrede
Louisiana och Amerikanska bilder.
Det är fascinerande hur vi glömmer bort. Tiden som suddar ut verk som varit betydelsefulla för hur vi ser på världen. Verk vars namn vi inte längre minns utan en brysk påminnelse men som fortfarande strukturerar oss.
[...]
För några veckor sedan så besökte jag Louisiana i Humleæk. Vi hade tagit ledigt för dagen och åkt dit med vår dotter och hennes bästa vän. En vacker regnig dag. Av en tillfällighet så råkade det finnas en utställning med Jacob Holdts bilder. Jag blev oerhört glad eftersom jag sett dem innan och tycker otroligt mycket om dem. Även om det nu var många år sedan jag såg dem sist.
Fast det var faktiskt inte förens jag omgavs av de starka bilderna som jag verkligen påmindes om hur viktiga de varit för mig. Holdts bilder har format hur jag ser på USA. Hur jag ser på mina medmänniskor. De beskriver ett USA som funnits under min egen livstid. Och som till stora delar finns kvar.
Det som skrämde mig när jag återigen såg Holdts fotografiska arbete var insikten om hur viktiga fotografierna varit för mig och att jag lyckats förtränga detta faktum. När jag gick omkring i de olika rummen och betraktade människorna som fotograferats så kom gamla minnen fram. Det var med ödmjukhet som jag åter fick träda in i en värld som jag glömt bort.
Jag kommer inte ihåg ifall jag såg Holdts bilder innan jag bestämde mig för att flytta till USA under ett år. Fast jag vet att jag tittade på dem innan jag bosatte mig i Colorado. Jag minns de timmar som jag spenderade hemma hos min pappa med det slitna exemplaret av Amerikanska Bilder, (Liber Förlag, 1978).
När jag bodde i Colorado hade jag förmånen att få se en av Holdts föreläsningar. Det var en chock. Inte på grund av bilderna, de kände jag ju redan till. Det var en chock att se publikens reaktion. Få bevittna hur effektivt propaganda fungerar i en demokrati.
Propaganda är kanske fel ord. Istället handlar det om hur vi aktivt försvarar kärt hållna objekt i våra symboliska universum. Om de försvarsmekanismer vi använder när vi känner att objekten är hotade av den externa världen. Det var det som reaktionerna jag såg under föreläsningen handlade om.
Den första reaktionen var att säga att Holdts vittnesmål handlade om ett annat land, inte USA. Den andra reaktionen var att avfärda honom som kommunist. Den tredje reaktionen var att helt enkelt deklarera att han ljög. Vid mittpausen på den flera timmar långa föreläsningen och bildvisningen så gick hälften av publiken iväg i vredesmod. De vände ryggen till.
[...]
När dessa minnen kom fram så ville jag ta min dotter i handen och visa henne. Hämta henne från museets barnavdelning och visa henne den värld som öppnas med Jacob Holdts fotografier. Men inte ännu, hon är för liten. Det hade inte varit rättvist.
När min dotter är tillräckligt gammal kommer hon att få se de bilder som vi inte vill se. Det är viktigt att vi konfronterar oss själva. Det handlar om ett ansvarstagande gentemot världen. Att inte vända oss om, att inte vägra se. Nu i efterhand kan jag förstå reaktionerna som jag bevittnade i föreläsningssalen i Gunnison, Colorado. Jag ser strukturerna som leder fram till de konkreta handlingarna. Ytterst så var det mänskliga handlingar.
Just därför är det så viktigt att vi försöker gå emot oss själva. Att vi vågar bevittna det som fragmenterar den trygga världsbild som vi så omsorgsfullt bygger upp.
Men Holdts bilder visar inte vårt trauma som vi inte vill bevittna. Det finns ingen anledning till att känna överlägsenhet gentemot de amerikaner som inte ville lyssna när Jacob Holdt berättade. Bilderna av de fattiga och utslagna i USA hotar inte oss. Det är andra bilder som jag fortfarande letar efter. Fotografier som vittrar sönder den idealiserade föreställning vi har av vårt eget samhälle.
Hos oss finns inte samma inslumrade vredesmod som skyddar det vi håller kärt. Istället är det en massiv tystnad. Till delar är detta en mer effektiv strategi. Tystnad är svårare att bemöta än ilskna försvarsreaktioner. Öppen agitation går att bemöta. Tystnaden finns bara där. Kvävande.
Men vi måste påminna oss om att även tystnad kan trängas bort. På samma sätt som språket kan vara oerhört kraftfullt för att bygga upp vår värld, så kan orden även vara fruktansvärt destruktiva. Med ord så kan tystnaden splittras, som i Håkan Sandells dikt Folket, (Ariel Skrifter 28, 2004), och med smärtan som uppstår så kan vi börja prata igen:
[...]
Mörkret har fallit skonsamt över husen. Utanför fönstret är det helt tyst. En gatlampa lyser ned på övergångsstället vid busshållplatsen. Ikväll finns ett lugn runt omkring mig.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, jacob holdt, fotografi, usa, propaganda, demokrati, verkligheten, louisiana, konst, vrede