Att folk inte känner till ädre måleri etc, har nödvändigvis inte så mycket med folk fyller sig själva med skräp, vilket de i och för sig gör, men om att vi har en hundra års kulturproduktion som volymmässigt dramatiskt. Sedan skall man nog inte överskatta hur många som hade en klassisk finkulturell förståelse för hundra år sedan.

Jag skall inte vara orimlig, men jag hör och läser dagligen om vilken avpolitiserad värld vi lever i, trots att alla estetiska samtal rör sig kring politiska tolkningar och i sina mest pinsamma fall tolkar valfri figurativ tavla som tecken på nazism. Kulturmänniskor som, även i min bekantskapskrets, sitter diskuterar politik i tron om att det är det mest kulturella ämnet och på det lilla utrymme som ges på kultursidor sannerligen måste komma med en kritisk essä i ett ”angeläget” politisk ämne. Jag säger att det i själva verket är denna kulturs banalitet! En kritisk diskurs när den indivuella kunskapen och iakttagelseförmågan tryter. Mitt problem är att folk som läser Proust inte har en förbannad aning om vilka tavlor han diskuterar just för att alla dessa fittor suttit och varit ”kritiska” i pojkrummet eller universitets ”kritiska” kafékultur. Vår tids borgare som inte tror de är borgare för att de valde att kalla sig något annat.

För mig så är kultur oftast politisk i någon mening. Kultur som handlar om hur vi lever och hur vi skall förhålla oss till världen, tangerar därmed det politiska. Fast samtidigt kan kulturen vara avpolitiserad i den meningen att man ser tillståndet i världen, strukturerna, grupperingarna, som statiska, metafysiska, transcendenta, vilket omöjliggör en politisk lösning.

Det är någonstans där min kritik mot Anyuru ligger. Det är en smärtsamt vacker beskrivning av världen som han ger oss, men jag har svårt att kalla den för politisk, just för att det inte finns några vägar ur.

Om tillståndet hos finkulturen har jag inget att säga. Jag gör en distinktion mellan kritisk kultur och underhållningskultur. Både fin- och populärkultur han falla i vardera gruppering.

Men visst, jag kan hålla med om att mycket kultur är banal och förutsägbar. Fast jag kan dock inte hålla med om att detta är på grund av att kulturen är politiserad. Istället ser jag problemen som att man nöjer sig med underhållning, förströelse.

Självklart kan vi nog hitta enskilda fall av författare eller poeter som ägnar sig år plakatkultur för att få beröm och uppmärksamhet. Men givet den beröringsskräck som finns för det politiska, så tror jag inte att det på det stora hela är något större problem.