Johannes Anyurus senaste diktsamling – Städerna inuti Hall (Norstedts, 2009)- har fått ta emot väldigt bra kritik. Den har även nominerats till Augustpriset. Inget av detta är förvånande, för Anyuru är en väldigt duktig poet och har tidigare fått varm kritik med sina två första diktsamlingar.
Sydsvenskan hade nyligen en väldigt lång och vänlig intervju med Anyuru. Jag vet inte riktigt varför, men jag blir alltid glad när jag läser intervjuer med honom. Kanske beror det på att jag påminns om när jag själv bodde i Biskopsgården. Det var precis när Det är bara gudarna som är nya hade släppts. Jag kommer ihåg min egen förvåning när jag kände igen den gänglige mannen på sätet bredvid mig på spårvagnen upp till Biskopsgården. Poeter tenderar till att växa till personer som lever bortom våra liv– men Anyuru var och är vardaglig på ett sätt som är ovanligt.
Men trots allt detta så ställer jag mig själv väldigt frågande till Städerna inuti Hall. Det är en hantverksmässigt väldigt skickligt utförd diktsamling. Och det är kanske det som är problemet. Eller för att vara mer precis: det finns ett stort glapp mellan de intentioner som Anyuru säger sig haft, både enligt honom själv och kritikerna, och det verk som utkristalliseras på sidorna; min misstanke är att det är hantverket som ligger och stör.
Redan innan Städerna inuti Hall släpptes så sades det att det skulle vara hans mest politiska verk. Givet det politiska anslag som Anyuru alltid har haft, och den politiska kris vi genomlever, så var det absolut inte förvånande. Tvärtom var det lovande.
Därför blev jag djupt förvånad när jag läste den nyligen utkomna diktsamlingen – för mig så var den ett stort steg bort från det politiska. Visst, ibland så skimrar politiska fragment förbi. Men istället så är Städerna inuti Hall en sorgsen poetisk sång över en mörk värld. Det finns ingen orsak, det finns ingen utväg, och det finns inget vi som kan formera sig.
Kanske finns det personliga anledningar till varför Anyuru gått i den riktning som han gått. Jag misstänker att han velat bevisa sin skicklighet som poet, och därför gått bort från det tillgängliga och närmat sig det mystiska. Det är även möjligt att det kan vara en sidoeffekt av att han blev troende för två år sedan. Kanske är detta enbart irrelevanta spekulationer från min sida.
Men samtidigt så finns det en viktigare aspekt: Min förvåning över Anyurus nya riktning blev ännu större när flera kritiker rosade Städerna inuti Hall för att den skulle vara just det som den egentligen inte är – politisk. Till exempel Svenska Dagbladets kritiker, och Dagens Nyheters recensent. Min förvåning övergick sedan till nyfikenhet: hur har detta gap uppstått? Varför anses det icke-politiska vara politiskt?
Här måste ett svar formuleras, ett svar som går bortom det partipolitiska. För i en tid som präglas av konflikt och sönderfall, så finns det en oroande tendens till en avpolitisering av samtiden, något som hindrar lösningar från att träda fram. Anyurus diktsamling, och kritiken av den, är inte orsaken till detta, men dock ett uttryck för det.
Men formuleringen av svaren på denna fråga får vänta ett tag. Det finns ingen anledning till att hasta oss fram. Vår samtid är så pass komplex och tungrodd att det kommer att förbli den samma under en lång tid.
[...]
Vart lämnar allt detta oss?
Städerna inuti Hall bör läsas. Men inte så mycket för vad den säger om vår samtid och hur vi skall orientera oss, utanför sin sorgsna skönhet. Det är glädjande att Anyuru använder sin poetiska förmåga med en så pass stor självsäkerhet. Även om det tyvärr är till kostnaden av att hans poesi till delar har vänt sig bort från vardagen.
Men det finns hopp, även om det är ett motsträvigt sådant. I Sydsvenskans intervju tar journalisten upp ett annat projekt som Anyuru har talat om tidigare, men som tyvärr inte verkar vara nära att slutföras – en diktsamling om superhjältar.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, lyrik, städerna inuti hall, johannes anyuru, bokanmälan, kritik
5 kommentarer
Du menar alltså att vår samtidskultur är avpolitiserad? Ur ett historiskt perspektiv som sträcker sig längre bak än 1900-talet är det historiskt felaktigt. Vidare vågar jag nog påstå att politiseringen av finkulturen gjort den ack så banal och förutsägbar. Den politiska protesten är numer en ofarlig mall för att röna beröm och uppmärksamhet. Vad den än rymmer.
Att vår kultur är mer politiserad än för 100 år sedan, motsäger inte att att det sker en avpolitiseringsprocess just nu. Jag pratade om en tendens, en rörelse, inte ett tillstånd.
För mig så är kultur oftast politisk i någon mening. Kultur som handlar om hur vi lever och hur vi skall förhålla oss till världen, tangerar därmed det politiska. Fast samtidigt kan kulturen vara avpolitiserad i den meningen att man ser tillståndet i världen, strukturerna, grupperingarna, som statiska, metafysiska, transcendenta, vilket omöjliggör en politisk lösning.
Det är någonstans där min kritik mot Anyuru ligger. Det är en smärtsamt vacker beskrivning av världen som han ger oss, men jag har svårt att kalla den för politisk, just för att det inte finns några vägar ur.
Om tillståndet hos finkulturen har jag inget att säga. Jag gör en distinktion mellan kritisk kultur och underhållningskultur. Både fin- och populärkultur han falla i vardera gruppering.
Men visst, jag kan hålla med om att mycket kultur är banal och förutsägbar. Fast jag kan dock inte hålla med om att detta är på grund av att kulturen är politiserad. Istället ser jag problemen som att man nöjer sig med underhållning, förströelse.
Självklart kan vi nog hitta enskilda fall av författare eller poeter som ägnar sig år plakatkultur för att få beröm och uppmärksamhet. Men givet den beröringsskräck som finns för det politiska, så tror jag inte att det på det stora hela är något större problem.
Hade Marcel Proust en sådan politisk beröringsskräck? Han var som du vet estetiker, i livet och i konsten, och skrev exempelvis nedvärderande om franska revolutionens konstsyn i kontrast till rokokokulturens stora målare. Är det ett ”problem”?
Jag skall inte vara orimlig, men jag hör och läser dagligen om vilken avpolitiserad värld vi lever i, trots att alla estetiska samtal rör sig kring politiska tolkningar och i sina mest pinsamma fall tolkar valfri figurativ tavla som tecken på nazism. Kulturmänniskor som, även i min bekantskapskrets, sitter diskuterar politik i tron om att det är det mest kulturella ämnet och på det lilla utrymme som ges på kultursidor sannerligen måste komma med en kritisk essä i ett ”angeläget” politisk ämne. Jag säger att det i själva verket är denna kulturs banalitet! En kritisk diskurs när den indivuella kunskapen och iakttagelseförmågan tryter. Mitt problem är att folk som läser Proust inte har en förbannad aning om vilka tavlor han diskuterar just för att alla dessa fittor suttit och varit ”kritiska” i pojkrummet eller universitets ”kritiska” kafékultur. Vår tids borgare som inte tror de är borgare för att de valde att kalla sig något annat.
J, exakt på vilket sätt är det ett problem att folk inte känner till den ena eller andra barockmålaren? Är man nu inte dragen till barockmåleriet (eller måleriet i stort) så är det väl knappast konstigt? Bara att orientera sig i den samtida (eller snarare nutida, så slipper vi konnotationerna som samtida har) konsten och kulturen är för de allra flesta som inte har det som avlönat arbete en övermäktig uppgift.
J: När jag pratade om beröringsskräck för det politiska, pratade jag om det samtida svenska kulturlivet. Proust är kanske därför inte det bästa exemplet.
Att folk inte känner till ädre måleri etc, har nödvändigvis inte så mycket med folk fyller sig själva med skräp, vilket de i och för sig gör, men om att vi har en hundra års kulturproduktion som volymmässigt dramatiskt. Sedan skall man nog inte överskatta hur många som hade en klassisk finkulturell förståelse för hundra år sedan.