Screams from the balcony – Bukowskis brev 1960-1970.

Jag tror att jag köpte denna bok för över tio år sedan. Det var nog ett principiellt beslut att införskaffa den. Boken har sedan följt med otaliga flyttar men aldrig blivit läst. Ibland har jag plockat ut den och bläddrat lite, men den har alltid fått stå tillbaka för en annan bok. Nu efter att ha läst Screams From the Balcony, inser jag att det är nog inte förrän nu som jag kunnat uppskatta den.

Det första som slår mig när jag börjar läsa de 40 år gamla breven är en saknad. Brevskrivandet har avstannat i vår tid. Av förklarliga skäl. Men samtidigt har vi förlorat något. I breven finns en eftertänksamhet som var en produkt av den fördröjning som alltid kommer med brevskrivandet. Med dagens omedelbara teknologi så tar vi oss inte tid att väga våra ord. De slutar spela roll för oss.

Det är även fascinerande att få läsa Bukowskis tidiga korrespondens. Han var enbart en desperat alkoholiserad man, som sedan råkade lyckas. På ett plan är det en demokratisering av det litterära geniet. Med rätta kunde han anklagas för att utnyttja sin egen mytologi när han var gammal och berömd. Men på 60-talet så var han enbart en okänd medelålders alkoholiserad man som försökte övertyga förläggare om att ge ut hans diktsamlingar i 200 exemplar.

Det vi möter i Screams from the Balcony är en fascinerande blandning av talspråk och oerhört poetiska samt desperata brev från en väldigt ensam man som sakta försökte förgöra sig själv. Breven ger även en inblick i dåtiden. Bukowski var samtida med den amerikanska alternativrörelsen och skrev artiklar för bland annat Open Press. De FBI-undersökningarna som riktades mot Bukowski visar på småsintheten hos det dåtida politiska klimatet. Undersökningar som Bukowski själv var medveten om och som kommenteras i flera brev. Numera är flera av FBI undersökningarna släppta och tillgängliga.

På ett plan så är det lustigt att läsa om FBI:s förfrågningar hos Bukowskis tidigare arbetsgivare, om huruvida de trodde att han var en lojal amerikan eller ej. Något som var viktigt för att han skulle få jobb på postverket. Men å den andra sidan är det samtidigt djupt skrämmande.

Men för Bukowski var undersökningarna oförståeliga. Han var ingen uttalat politisk författare, även om han definierade sig som arbetarklass. Men framför allt var han medveten om att han inte var något mer än en ensam och isolerad alkoholiserad man som försökte hålla sig levande genom att arbeta med sin skrivmaskin.

[...]

Någonstans är det meningslöst att sätta sig med och läsa trehundra sidor gamla brev. Men samtidigt är det just det som vi måste ta oss tid att göra då och då. Inte för Bukowskis skull, utan får vår egen. Breven ger perspektiv på våra egna liv och den tid vi lever i.

På gott och ont lever vi i ett helt annat samhälle än det där Bukowski hyrde nergångna lägenheter för 40 år sedan. Men samtidigt visar breven på att vi inte lever i den enda nödvändiga världen. Det är vad som gör denna bok så oerhört viktig.

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, charles bukowski, screams from the balcony, fbi, övervakning