Fragment

Politiken kan avbildas som ett böljande hav. Vågor som bryts mot varandra, det vita skummet fångar vår uppmärksamhet. De uppstår snabbt och övertas av ännu en ny våg. Men det är de långsamma, omärkbara, stora vågorna som kan förändra. Vi märker inte dem, men det är de som för oss långt ut till havs.

En sådan stor långsamt böljande våg är militariseringen av det politiska rummet i Sverige. Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser. Vi kan nog hitta många fler exempel, men frågan är om det är produktivt. Vi håller redan på att förflytta oss på den politiska kartan. Det som är det riktigt allvarliga är inte att vi inte diskuterar de enskilda exemplen, utan att vi är tysta om militariseringen som sådan.

Militärens verksamhet undgår för tillfället en behövlig kritisk diskussion, och istället så skall medborgarna övertygas genom olika PR-strategier. Ett av de senare exemplen är där Aftonbladet lät två moderata riksdagsledamöter blogga från Afghanistan där de besökte den svenska utlandsstyrkan.

Redan i beskrivningen av riksdagsledamöternas besök så infantiliseras diskussionen och utmynnar i meningslöst nonsens. Aftonbladet skriver:

“Tanken är att de svenska riksdagsledamöterna ska få större inblick i den fredsfrämjande verksamheten under sin vistelse. Isabella Jernbeck ser det också som ett sätt att få bättre koll på biståndspengarna.
– Afghanistan är ett av de länder som Sverige ger mest bistånd till. Slår man ihop biståndet och de militära insatserna så blir det ungefär en och en halv miljard kronor per år.”

I brist på medborgerligt stöd för vad insatsstyrkan de facto gör – deltar i ett storskaligt och långvarigt krig – så försöker man att hålla fram biståndet som en aptitretare. Vad Jernbeck väljer att inte berätta är att det civila biståndet, den verksamhet som det finns ett stort stöd för, utgör enbart 300 utav 1500 miljoner som spenderas årligen. De resterande 1200 miljonerna går år till att betala för en styrka på mellan 400 och 500 soldater.

Det hade funnits ett bra argument för svensk militär närvaro, förutsatt att man stödjer den militära insatsen som sådan, ifall den svenska styrkan hade haft en avgörande betydelse. Men faktum är att de 400 svenska soldaterna ingår i en grupp bestående av 70 000 utländska soldater, som slåss tillsammans med den Afghanska armén som består av 90 000 soldater.

Jag har svårt att tänka mig att den svenska militära ledningen tror att de svenska soldaterna, som utgör en tredjedels procent av de styrkor som stödjer den sittande regeringen, skulle kunna påverka situationen mer än ytterst marginellt. Det troligare motivet för att den svenska militären vill närvara i Afghanistan, förutom det rent realpolitiska skälet att man vill hålla sig på god fot med NATO, är att man vill ha direkt stridserfarenhet. Någon som pekar på detta är att de första soldaterna som man skickade ned kom från Särskilda Skyddsgruppen. Hade vi varit genuint intresserade av återuppbyggnad så hade man skickat ingenjörstrupper.

Självklart är detta ingenting som man väljer att lägga fram för de som man skall övertyga. Framför allt inte när man beaktar att kriget i Afghanistan nu är inne på sitt åttonde år, ett krig som sammanlagt beräknas ha dödat 50 000 soldater och civila. Man kan inte ens påstå att man hjälper till att vinna ett krig, i skrivande stund så har man fortfarande ingen kontroll över stora delar av landet och det senaste åren så har talibanerna stärkt sina positioner.

Det är här som militariseringen av den politiska sfären blir problematisk. Istället för en kritisk granskning och diskussion, så ägnar man sig istället för reklammässiga skönmålningar vars syfte är att stödja militärens syfte. Eller uttryckt på ett annat sätt: militären slipper undan demokratins hårda grepp och börjar istället verka för sig själv. När detta tillstånd normaliseras, vilket verkar ha skett nu, så har vi plötsligen en situation där de som är satta att granska militären, plötsligen jobbar för den.

Om vi går tillbaka till Aftonbladets tvivelaktiga projekt tillsammans med regeringsrepresentanter och militären, så är tendensen tydlig. Man pratar i termer av bistånd och civilt lidande. Men det man vill föreslå till riksdagen efter att ha besökt militären, inte de civila biståndsorganisationerna, är att JAS Gripen skall sättas in i Afghanistan.

Denna sammanblandning av militära och civila resurser är något som har pågått i västvärlden ett tag. Det är väl dokumenterat att de amerikanska styrkorna har använt bistånd som en del av den militära strategin. Från ett militärt perspektiv är detta fullt rationellt, men för de som är intresserade av att underlätta för den civila befolkningen så är det katastrofalt. Genom sammanblandningen så blir de civila hjälporganisationerna ett mål för talibanerna. Situationen blir inte heller lättare när t ex amerikanska specialstyrkor använder vita omarkerade civila fordon för att förflytta sig i Afghanistan, samma typ och färg som biståndsorganisationer använt sig av sedan en lång tid.

Men det finns andra exempel på hur olika länder försvårar för den hjälp som de använder för att försöka sälja in kriget till en ointresserad hemmapublik. Förra året så uppdagades det att den tyska säkerhetstjänsten under flera avlyssnat en tysk biståndsorganisation som arbetat i Afghanistan sedan 1980. Faktumet att biståndsorganisationerna inte är fredade, gör det självklart svårare för dem att uppfylla sin uppgift.

[...]

Detta är inte att på något sätt implicera att svensk utrikespolitik dikteras av en självständig militär. Situationen är mycket mer komplicerad än så. Men det är att säga att det sker en sammanblandning av militära och civila behov, och att militären själv är en del i denna process. Denna process har haft ett snabbt förlopp i Sverige och detta är något som måste diskuteras. I takt med att militären prioriteras på bekostnad av det civila, så uppstår situationen där militären slutar vara ett medel för civila mål, och där civila mål istället blir ett medel för militären.

Den enklaste och effektivaste lösningen på detta problem hade varit att helt avveckla de svenska militära styrkorna. De cirka 40 miljarder som försvaret kostar årligen hade varit bättre att allokera på något som gör en större skillnad. För den summan pengar hade Sverige kunnat fördubbla sitt bistånd. Eller så hade man kunnat återinföra avgiftsfri universitetsutbildning för stipendiater från utvecklingsländer, kombinerat med en satsning på internationellt inriktad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Men för att kunna göra detta måste vi först föra en kritisk diskussion om militära styrkor och dess relation till den demokratiska makten. Det finns en övertro på beväpnad makt. Men vad som är viktigare, är att vi inte vill se hur den har en tendens till att bli prioriterad framför demokratin och därmed sänker de värden som vi säger oss vilja försvara.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, afghanistan, kriget mot terrorismen, militarisering, militarism, imperialism, försvar, repression