Denna text vill inte träda fram i ljuset. Jag kan placera orden efter varandra, dela upp dem i meningar och stycken, men det nödvändiga flödet vill inte infinna sig. Orden ligger döda på golvet som jag dammsög i morse.
En del av mig vill slänga utkastet och vända mig om. En stor del av skrivandet är misslyckandet. Det är alltid smärtsamt, fast samtidigt är den en viktig del av processen. Att inte kunna blåsa liv i bokstäverna är att erfara sin egen dödlighet. Det man får göra är att ta ett djupt andetag och försöka röra sig i en annan riktning. Ibland måste man lämna en text bakom sig för att glömma den.
Men i detta fall har jag lyckats övertyga mig själv om att göra ett nytt försök. Det är bilderna av den döde mannen som skaver. Hur man har satt liket på en stol och en polis håller uppe huvudet medan fotografen öppnar slutaren. Jag kan inte säga att jag försöker skriva för den döde mannens skull. Det vore förmätet. Men samtidigt är det bilderna av honom som gör att jag återigen vill försöka skriva om Aleksandar Hemons bok The Lazarus Project.
Det är en djupt fascinerande bok. På ytan är det en mer konventionell och okomplicerad bok jämfört med Frågan om Bruno och Nowhere Man. Två böcker som gett Hemon ett erkännande som en av de viktiga samtida författarna i USA, och som en förnyare av det engelska språket. The Lazarus Project är uppdelad i två parallella berättelser: Dels är det berättelsen om Lazarus Averbuch som blev ihjälskjuten i Chicago 1908, misstänkt för att i egenskap av anarkist ha försökt mörda stadens polischef. Sedan är det berättelsen om Vladimir Brik, en bosnisk man som emigrerat till USA och som försöker att skriva en roman om mordet på Averbuch. Brik åker tillsammans med en gammal vän tillbaka till Europa för att göra research om boken och för att återvända till Sarajevo, den stad som båda flydde från under 90-talet.
På många sätt är The Lazarus Project en förvånande bok. Hemon hade kunnat göra det lätt för sig, men givet att han först och främst blir publicerad i USA så gör han faktiskt tvärt om. Med två starka romaner bakom sig och en framgångssaga som oetablerad invandrare vilken gör en förtjänt karriär i USA, så hade Hemon enkelt kunnat sätta sig ned och säga det som publiken vill höra, och få ännu större framgångar. Som uppväxt bakom järnridån hade Hemon kunnat ta parti mot de fattiga immigranterna som samlade sig kring anarkismen i början av de förra århundradet. Hemon hade kunnat peka på sig själv och säga att i USA så får man det man förtjänar om man bara gör rätt för sig.
Istället så är The Lazarus Project en bok som är skriven utav ilska. Boken är en reaktion på den samtid som Hemon upplevde efter den elfte september och invasionen av Irak.
Främst så visar Hemon, i avsnitten som handlar om Averbuchs liv i början av 1900-talet, på den kontinuitet som finns i USA mellan 1908 och 2008. Skickligt målar Hemon upp en bild av en paranoid främlingsfientlighet, som i början av 1900-talet tog sig utryck i form av en stark antisemitism. Det ger ett historiskt perspektiv som många inte är medvetna om.
Men för människor som inte bor i USA kan kritiken i boken vara subtil, antagligen kommer många europeiska läsare att missa den. Om man som läsare inte är medveten om den starka och kvävande patriotism som lever i USA, så missar man vikten av Hemons beskrivning av den rasism som drabbade Averbuch. Men The Lazarus Project är även en kritik av tanken om monoetnicitet. En tanke som fortfarande är stark i Europa. Huvudpersonen Brik är en ateist. Hans medföljare, fotografen Rora, är muslim, och Brik försöker genomföra ett bokprojekt som handlar om en jude. I boken så sträcker sig solidaritet och vänskap bortom den egna gruppen, bortom den egna identiteten. Genom att låta människor leva sida vid sida.
The Lazarus Project är en amerikansk bok, men som även berör Europa. Både Brik och Averbuch drevs till USA på grund av Europas oförmåga att hantera sin egen komplexitet. Averbuch emigrerade till USA på grund av pogromerna som svepte genom Europa i det tidiga 1900-talet. Brik fastnade i USA efter att våldet svepte genom Bosnien och gjorde det omöjligt för honom att återvända. Den resa som Brik och Rora gör när de söker efter Averbuchs rötter visar på ett Europa som är långt bortom den harmoniska bild av det nya Europa som vi försöker måla upp för oss själva.
Jag har en otroligt ambivalent inställning till romaner. Vi lever alla med en brist på tid. Jämfört med facklitteratur och poesi, ter sig romanläsande som ett slöseri med tid. Romangenren har i mångt och mycket reducerats till en förutsägbar underhållningsindustri. Vill jag ha förströelse, underhållning, så finns det många andra saker som jag kan göra.
Men The Lazarus Project är en otroligt stark och välbalanserad roman. Den är värd den tid den tar. Språket är fascinerande, antagligen på grund av att Hemon inte lärde sig engelska förens i vuxen ålder. På ett plan är boken en nödvändig produkt av den amerikanska bastardiseringsprocessen som Europa anser sig vara för fin för. Men framför allt så är boken ett ambitiöst projekt som sträcker sig över tid och rum, och säger någon väsentligt om oss själva. Om vår egen otillräcklighet. Det är mer än vad vi kan begära.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kulturkritik, the lazarus project, Aleksandar Hemon, underhållningsindustri
Bilder av en död man – The Lazarus Project.
Denna text vill inte träda fram i ljuset. Jag kan placera orden efter varandra, dela upp dem i meningar och stycken, men det nödvändiga flödet vill inte infinna sig. Orden ligger döda på golvet som jag dammsög i morse.
En del av mig vill slänga utkastet och vända mig om. En stor del av skrivandet är misslyckandet. Det är alltid smärtsamt, fast samtidigt är den en viktig del av processen. Att inte kunna blåsa liv i bokstäverna är att erfara sin egen dödlighet. Det man får göra är att ta ett djupt andetag och försöka röra sig i en annan riktning. Ibland måste man lämna en text bakom sig för att glömma den.
Men i detta fall har jag lyckats övertyga mig själv om att göra ett nytt försök. Det är bilderna av den döde mannen som skaver. Hur man har satt liket på en stol och en polis håller uppe huvudet medan fotografen öppnar slutaren. Jag kan inte säga att jag försöker skriva för den döde mannens skull. Det vore förmätet. Men samtidigt är det bilderna av honom som gör att jag återigen vill försöka skriva om Aleksandar Hemons bok The Lazarus Project.
Det är en djupt fascinerande bok. På ytan är det en mer konventionell och okomplicerad bok jämfört med Frågan om Bruno och Nowhere Man. Två böcker som gett Hemon ett erkännande som en av de viktiga samtida författarna i USA, och som en förnyare av det engelska språket. The Lazarus Project är uppdelad i två parallella berättelser: Dels är det berättelsen om Lazarus Averbuch som blev ihjälskjuten i Chicago 1908, misstänkt för att i egenskap av anarkist ha försökt mörda stadens polischef. Sedan är det berättelsen om Vladimir Brik, en bosnisk man som emigrerat till USA och som försöker att skriva en roman om mordet på Averbuch. Brik åker tillsammans med en gammal vän tillbaka till Europa för att göra research om boken och för att återvända till Sarajevo, den stad som båda flydde från under 90-talet.
På många sätt är The Lazarus Project en förvånande bok. Hemon hade kunnat göra det lätt för sig, men givet att han först och främst blir publicerad i USA så gör han faktiskt tvärt om. Med två starka romaner bakom sig och en framgångssaga som oetablerad invandrare vilken gör en förtjänt karriär i USA, så hade Hemon enkelt kunnat sätta sig ned och säga det som publiken vill höra, och få ännu större framgångar. Som uppväxt bakom järnridån hade Hemon kunnat ta parti mot de fattiga immigranterna som samlade sig kring anarkismen i början av de förra århundradet. Hemon hade kunnat peka på sig själv och säga att i USA så får man det man förtjänar om man bara gör rätt för sig.
Istället så är The Lazarus Project en bok som är skriven utav ilska. Boken är en reaktion på den samtid som Hemon upplevde efter den elfte september och invasionen av Irak.
Främst så visar Hemon, i avsnitten som handlar om Averbuchs liv i början av 1900-talet, på den kontinuitet som finns i USA mellan 1908 och 2008. Skickligt målar Hemon upp en bild av en paranoid främlingsfientlighet, som i början av 1900-talet tog sig utryck i form av en stark antisemitism. Det ger ett historiskt perspektiv som många inte är medvetna om.
Men för människor som inte bor i USA kan kritiken i boken vara subtil, antagligen kommer många europeiska läsare att missa den. Om man som läsare inte är medveten om den starka och kvävande patriotism som lever i USA, så missar man vikten av Hemons beskrivning av den rasism som drabbade Averbuch. Men The Lazarus Project är även en kritik av tanken om monoetnicitet. En tanke som fortfarande är stark i Europa. Huvudpersonen Brik är en ateist. Hans medföljare, fotografen Rora, är muslim, och Brik försöker genomföra ett bokprojekt som handlar om en jude. I boken så sträcker sig solidaritet och vänskap bortom den egna gruppen, bortom den egna identiteten. Genom att låta människor leva sida vid sida.
The Lazarus Project är en amerikansk bok, men som även berör Europa. Både Brik och Averbuch drevs till USA på grund av Europas oförmåga att hantera sin egen komplexitet. Averbuch emigrerade till USA på grund av pogromerna som svepte genom Europa i det tidiga 1900-talet. Brik fastnade i USA efter att våldet svepte genom Bosnien och gjorde det omöjligt för honom att återvända. Den resa som Brik och Rora gör när de söker efter Averbuchs rötter visar på ett Europa som är långt bortom den harmoniska bild av det nya Europa som vi försöker måla upp för oss själva.
Jag har en otroligt ambivalent inställning till romaner. Vi lever alla med en brist på tid. Jämfört med facklitteratur och poesi, ter sig romanläsande som ett slöseri med tid. Romangenren har i mångt och mycket reducerats till en förutsägbar underhållningsindustri. Vill jag ha förströelse, underhållning, så finns det många andra saker som jag kan göra.
Men The Lazarus Project är en otroligt stark och välbalanserad roman. Den är värd den tid den tar. Språket är fascinerande, antagligen på grund av att Hemon inte lärde sig engelska förens i vuxen ålder. På ett plan är boken en nödvändig produkt av den amerikanska bastardiseringsprocessen som Europa anser sig vara för fin för. Men framför allt så är boken ett ambitiöst projekt som sträcker sig över tid och rum, och säger någon väsentligt om oss själva. Om vår egen otillräcklighet. Det är mer än vad vi kan begära.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, kulturkritik, the lazarus project, Aleksandar Hemon, underhållningsindustri