Augustimörkret är kompakt då jag går med vår hund på sista promenaden för dagen. Hösten är i antågande men det känns inte i luften denna torsdagskväll. Nu är det snarare klibbigt varmt, men att hösten står för dörren och att sommarens sista skälvande dagar är här är ett faktum som snart kommer märkas både i almanacka och kropp. Det är något meditativt över de här kvällspromenaderna med Isack. Han nosar i gräset och vi går våra invanda stigar runt kvarteren här uppe på Söder. Isack med hög svansföring och nosen som spårar dofterna i gräset – jag ser över på andra sidan gatan och blicken som sveper över husen med sina varmt upplysta fönster. Någon bil susar förbi. En spårvagn gnisslar runt hörnet. En cyklist, en mopedist, några kvällsflanörer. En katt. En igelkott. Fladdermössen som piper distinkt runt parken.
De här kvällarna i slutet av augusti har så länge som jag kan minnas varit viktiga för mig. Det har att göra med hur jag ser på årscyklerna; det normala torde vara att se året som något som startar den första januari och slutar med den sista december – och det är förstås så jag också lever mitt liv – men för min del så har alltid hösten signalerat starten på något nytt. Kanske har det att göra med att terminsstarterna i augusti har varit något som funnits med mig under så många år, kanske har det att göra med att jag är född i slutet av september och därför ser den här tiden som början på något nytt snarare än att det är slutet på året som närmar sig. Båda dessa förklaringar är förstås intellektuella konstruktioner som kanske betyder något eller så gör de det inte.
Oavsett vilket så har hösten alltid lockat mig att blicka framåt. Mörkret som sänker sig allt djupare över oss, de till en början så trevande skiftningarna i trädkronorna som plötsligt övergår i färgexplosioner och drivorna av gulnande löv som sprider en sådan ljuvlig doft. Den höga luften då himlen är alldeles blå och solen gör sina sista försök att värma människorna. Regnet som smattrar mot fönsterblecket, vattenpölarnas upprörda dans som till slut hejdas av nattfrostens kyla och kinder som bitits röda. Allt det här vackra och underbara i en värld som inte längre vill röra sig framåt.
+ + +
Jag ville vara en annan,
men jag vet inte vem.
En främling står bortvänd, med pannan
mot stjärnornas lågande hem.
Jag skulle aldrig se hans ögon
och aldrig hans anletsdrag.
Jag ville vara en annan
en främling, en annan än jag.
Pär Lagerkvist ur Aftonland, 1953.
+ + +
Ett återkommande dilemma för mig har varit försöka finna mig en plats i förhållandet mellan att ta ställning och att äcklas av ställningstagandet. I perioder så har jag låtit mig dras med i yttre diskussioner, positionerat mig på ena eller andra sidan, och därefter känt hur en känsla av obehag har kommit krypande upp längs ryggraden. Om det har rört sig om politiska eller kulturella debatter är ointressant, då det är själva känslan av att inordna sig i ett läger där alla förväntas dela samma värderingar, eller där en värdering per automatik måste leda till acceptans av ytterligare besläktade värderingar. Det är också här som jag känner obehaget komma krypande – när jag plötsligt blir skyldig att klä skott för vad andra som står runtomkring mig kan tänkas ha med sig i sitt bagage. Det har nästan gått så långt att jag har börjat känna igen mönstren för hur denna process tar sig uttryck. Först sker detta, sedan detta och till slut detta. Typ.
+ + +
Är det att jag känner mig kluven inför mina egna ord eller är det en del i en identitetsprocess som gör att jag söker mig bort från vanan? Som är en ny sida att vända fram där jag kan dra linjerna som jag vill, och som inte känns solkad av vardagens göranden och önskningar?
Hösten är en sådan tid då jag kan röra mig bort från det som en gång var. Att en gång välja bort den där verkligheten som tvingar sig mot mig. Jag vill kasta mig ut i det skymmande ljuset där dagen går mot natt för att kunna gömma mig i dunklet. Skapa mig en ny väg, en ny person kanske. Men det handlar också om att finna nya vägar där jag inte kan överväga varje rörelse utifrån den verklighet jag vant mig vid och lärt mig att tyda, kunnat förändra och manipulera. Kanske är det därför som det med jämna mellanrum infinner sig en situation där jag känner att orden tagit slut. Att allt jag velat säga redan har blivit sagt och alla försök att finna vägar till orden känns konstlade, äckliga och beräknande. Att min verklighet inte längre går att omskapa utan bara är ytterligare en karbonkopia på det som redan varit. Med vissa ytliga modifikationer.
En vän sa till mig en gång att ”verkligheten blev teoretiskt motbevisad för trettio år sedan”. Kontexten var intern. Ironisk. Men träffande. Tänk om verkligheten är motbevisad? Den nya tekniken gör det möjligt att distansera sig än mer än vad möjligheterna till kommunikation för oss närmare varandra. Den bedrägliga föreställningen om anonymiteten i kombination med ett överindividualiserat samhälle driver oss in i drömmen om återskapandet av den nya identiteten som en Fågel Fenix: Jag har makten över mitt eget öde. Och så vidare. Men är inte tankar som dessa egentligen dissociativa tendenser, som kan resultera i amnesi rörande den egna identitetens grunder?
+ + +
Utanför fönstret lyser gatlyktans sken, mellan husen kan jag se hur en ensam människa kliver av spårvagnen och skyndar hemåt. Från vardagsrummet hör jag teven som står på trots att ingen tittar. I köket, intill biblioteket där jag sitter, gnyr Isack i drömmen. Snart går dygnet över i ett nytt. Ännu ett skifte står för dörren. Hösten som snart är över oss lockar. Så gör också sömnen. Jag sätter punkt.
©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, dissociativ, tendens, verkligheten, pär lagerkvist, aftonland
4 Comments
Den där ostoppara reflexen att hugga vilt omkring sig när man märker att man fastnat i en grupp, jag tror vi delar den båda, men jag undrar om det handlar om styrka eller feghet. Visst, det är inte helt lätt att bryta sig loss och gå sin egen väg, men och andra sidan slipper man att definitivt ta ställning, man kan alltid ursäkta sig med att man är på väg någon annanstans.
Är det inte dessutom så att när vi hävdar att: ”Jag har makten över mitt eget liv” eller ”Vi är summan av våra val” (- Sartres luftbubbla), dvs. när vi hypostaserar friheten, så missar vi den grundläggande sociologiska insikten, nämligen: att det är omöjligt att förändra sig själv om de sociala förutsättningarna för förändringen inte är förhanden (det må nu handla om interaktionen i den nära sociala miljön, ekonomiska resurser, den konjunkturen, världssystemet osv.) Därmed missar man också ”klassaspekten” på frihetssökandet: att frihet är någonting som människor förverkligar tillsammans och inte ensamma.
Visst kan man revoltera, bryta upp, söka de egna vägarna, mellanrummen, frihetsrummen i hegemonin – söka vad man själv vill och inte vad man borde vilja – sociologin är inte i alla avseenden befriande – men ett förverkligande av friheten är i längden bara möjligt genom den rörelse i vilken den konkreta revolten och frihetssökandet, förhåller sig till den allmänna traditionen och ”klassidentiteten”.
Kärleken är inte något människan förverkligar på egen hand, subjektivt, även om den börjar inom ramarna för det subjektiva. Kärleken och förändringen av jaget börjar först där människan ser sin egen subjektivitets och frihets begränsning – där hon interagerar med andra människor.
Kort och gott: Självhjälpslitteraturen dödar alltså ”klasskampen”. När vi tror att vi är oss själva tillräckliga, försöker vi förändra oss själva och inte samhället. – Ett oändligt självplågeri.
Frihet som kollektiv egenskap? För mig har frihet alltid inneburit frånvaron av andra människor. Där det finns människor finns begränsningar, och därmed behöver vi politik.
Men visst finns det något djup narcicistiskt och problematiskt med samtidens individualiserande av de kollektiva utrymmena. Men samtidigt så är jag av åsikten att många människor underskattar hur pass mycket som faktiskt är beroende på oss själva och inte metafysiska strukturer.
”Frihet som kollektiv egenskap?” Nej, naturligtvis inte om man utgår från det negativa frihetsbegreppet – ”frihet från”. (Visst kan man känna igen sig i att andra människor blir ett hinder, framförallt under uppväxtåren när gemenskapen inte är självvald.) Det positiva frihetsbegreppet, å sin sida, – ”frihet till” – handlar ju om att oavsett om andra människor kan vara ett hinder för frihet och personlig utveckling, så är de hinder först i relation till den frihetssökandes positiva referensramar – det värde, som den frihetssökande eftersträvar; den han älskar. Den negativa frihetssträvan är inget självändamål. Vi längtar alltid efter att bli slavar innan vi längtar efter att bli herrar. Varför? Därför att slaven är den ende som har kontakt med livet.
Vad gäller metafysiska strukturer skall man ju varken överskatta dem eller underskatta dem. Om man hypostaserar friheten leder det till rubriker som ”Viljans triumf”, om man å andra sidan hypostaserar strukturens överdeterminerande verkan, leder det till rubriker som ”Historiens lag”. Så det är svårt att peka ut vilken som är den balanserade medelvägen mellan frihet och determinism. Själv är jag i alla fall av den grundläggande uppfattningen att man i båda fallen bör undvika själva hypostaseringen.
Post a Comment