Fragment

Det är med glädje som vi presenterar en text som Andreas Magnusson skickat till Fragment.

Av rent praktiska skäl har vi valt att enbart publicera textens inledning. Helheten kan laddas ned som en pdf fil. Anledningen är längden på texten: lite över 30 sidor. Detta sägs inte för att avskräcka människor från att läsa Magnussons text, utan för att erkänna de reella brister som finns med att publicera längre texter i webbfom.

Efter att ha läst genom texten så började jag att ta anteckningar för en konstruktiv kritisk kommentar. Men jag insåg att det hade varit orättvist att förekomma läsarnas egna reaktioner. Eller rättare sagt: min egen läsning skall inte ligga i vägen. Den får komma i efter hand, om ens då.

Reifierad Teori är en av de mer kompakta och längre texterna som publicerats på Fragment. Den bör läsas i kortare stycken och begrundas. Men det är värt det.

- Mattias Jeschko-Edberg

+ + +

”Det blir två skitår.” – Så löd arbetsmarkandsminister Sven Otto Littorins kommentar till den globala finanskrisens utbrott hösten 2008. Förutom att detta uttalande speglar den borgerliga regeringens handfallna passivitet och neoklassiska dogmatism i frågan om hur en ekonomisk kris som är den allvarligaste sedan 1930-talskrisen bör behandlas, utgör detta uttalande även ett praktexempel på borgerligt tänkande – det vill säga ett sådant tänkande som förmedlar kapitalismens historiska form – överhuvudtaget. Littorins och alliansregeringens inställning är den inställning som är de borgerliga vetenskapernas – en inställning som går ut på att acceptera sociala fakta och ekonomiska lagar som omedelbart givna, utan att relatera det givna såsom varande ett moment i en större historisk-konkret process. I Littorins och hans regeringskamraters medvetande är krisen ett faktum; resultatet av en konjunkturell lagbundenhet, som är bortom nationalstatens förmåga att påverka. Den är kort och gott en omedelbar verklighet att härda ut, ett skeende som precis på samma sätt som ”globaliseringen”, har förvandlats till mytologi och försvaras ur alla sina aspekter, med hänvisning till sin egen ödesbestämdhet; en ödesbestämdhet som tagit formen av självuppfyllande profetia. Krisen förstås således av borgerligheten och dess vissnande alliansregering, men även av den väljarmassa som absurt nog fortfarande ger denna regering sitt stöd, som någonting bortom den enskilda människliga intentionen. Den förstås som något hindsides det enskilda mänskliga medvetandet eller görandet. Den framstår som en verklighet som inte är vår egen skapelse som sociala aktörer och som vi därför inte heller anser oss vara ansvariga för.

Naturligtvis är det bekvämt att på detta sätt låta bero och låta vara, med hänvisning till att saker och ting ju ”är som de är” – att hänge sig till den löjligt vanliga och i längden rentav tröttsamma uppfattningen om den evigt egoistiska människan, hennes egoistiska samhälle, och, om den osynliga hand som trots denna egoistiska människa och samhälle, alltid ställer allt tillrätta igen efter varje kollaps, på samma sätt som sol kommer efter regn – och därigenom slippa ställa sig de besvärliga frågorna om hur kriser överhuvudtaget uppkommer och skapar svåröverkomliga sociala sprickor, inom ramarna för en förmodat ”självreglerande” marknad. – Förståeligt är att vi avsäger oss allt ansvar, i en tid där själva den institutionella och kulturella möjligheten att utöva kollektivt samhälleligt ansvar successivt undermineras. En tid när offentligheten stöps om från folkrörelser som samarbetar i en offentlighet till en kamp mellan olika åsiktsföretag som konkurrerar med varandra i en slags åsiktskommers. Självklart är det tryggt att hålla sig till den självbelåtna naivitet, som i alla fall inte på ytan – men märk väl: bara inte på ytan – framträder som naivitet, utan som vetenskap.

Finanskrisen har visat på den verkliga innebörden av den borgerliga alliansens försämringar i a-kassan – nämligen att förfärligt många människor kommer att få gå från hus och hem – men detta anses i så fall inte vara den borgerliga alliansregeringens fel eller för den delen ett begånget fel hos de vårdbiträden, jobbare och studenter som valde den. Det ingick ju inte i den neoklassiska kalkylen, att denna nyliberala utopibild av hur den kapitalistiska markanden fungerar, plötsligt skulle visa sig fullkomligt falsk och försämringarna i a-kassan ge helt andra effekter än dem man hade förväntat sig.

Bara så länge som det inte är de själva som blir tvungna att gå från hus och hem, förmår människor hålla fast vid sin egen naivitet – den ansvarslösa hållning enligt vilken vad som helst går att offra i utbyte mot den ena eller den andra skattesänkningen. Först då, när krisen kommer att innebära direkta konsekvenser i deras egna liv, visar sig avgrunden mellan ideologi och verklighet i människornas medvetande, först då börjar de ställa frågor som syftar till att skingra de tillsömnsvaggande drömvärldar som vidareförmedlas genom godnattsagorna i grundskolans läroböcker och sedan förstärks i fablerna från den uteslutande borgerliga mediesfären. När nu verkligheten som kvalitet på ett så slående vis överträffat de nationalekonomiska spådomarna, uppkommer för första gången på länge den subjektiv-objektiva möjligheten att historisk-konkret förklara, inte bara den ekonomiska krisen, utan även den sena kapitalismen i sin helhet; dess betingelser och reproduktion såväl som dess ideologiproduktion och tänkande, och det inte först och främst som en förklaring av kapitalismen som en lagbunden rörelse i sig själv utan som någonting av människor skapat.

Finanskrisen är nämligen inget ting, eller en lag, som inträffat liksom oberoende av människors eget handlande. Förvisso är den en allmänhet, någonting delvis oberoende av de enskilda mänskliga levnader som påverkas av den, men denna allmänhet är ingenting som blivit till bortom konkreta människors agerande och görande utan är tvärtom en allmänhet som växt fram och blivit till just som ett resultat av hur enskilda människor lever sina liv. Vi hade kunnat handla på ett annat sätt och finanskrisen, eller i alla fall somliga av dess konsekvenser, hade inte varit en del av vår verklighet.

Det tänkande som ledde till vår passivitet före krisen, och som nu efter dess utbrott innebär vår underlåtenhet att erkänna den som vår egen skapelse – ett tänkande som därigenom bidrar till att reproducera kapitalismen som form, och som å sin sida är härledbart ur det kapitalistiska livets objektiva förhållanden själva – är det reifierade borgerliga tänkandet, som genom sina inneboende motsägelser, eller antinomier, förvandlar människorna till initiativlösa offer för omständigheterna och berövar dem möjligheten att forma sin egen samtid.

Det är om detta borgerliga tänkande, (som för längesedan passerat sitt bäst-före-datum,) och om försöken, inom historiematerialismen och inom deleuzoguattarianismen, att slutgiltigt vederlägga detta borgerliga tänkande och nå fram till en gentemot detta borgerliga tänkande ställd historisk-konkret metod, som denna text handlar. I detta filosofiska äventyr skall vi slå följe med så pass vitt skilda tänkare och skriftställare som Georg Lukács, Joachim Israel, Anders Ramsay, Gabriel Tarde, Gilles Deleuze och Karl Palmås. Syftet är att för en gångs skull, lämna åt sidan de uttjatade meningsskiljaktigheterna mellan västmarxistisk historiematerialism och deleuzoguattariansk neomaterialism, för att istället intressera sig för något som dessa båda idétraditioner helt uppenbart har gemensamt, nämligen; sin gemensamma outtömliga misstro mot det skenhumanistiska abstrakta förnuftet hos den ahistoriska borgerliga filosofiska tanken. – Den misstro som till sin sammanfattning är en misstro mot alla former av reifierad teori.

©Andreas Magnusson, Henån, 2009.

+ + +

Fortsätt läsa genom att klicka på på bilden nedan:

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kulturkritik

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver When the cities burn down, we’ll all be warm, eiz skriver Det är knappt man tror att det är sant, Anders_S skriver Självkritisk göteborgspolis, Lukas skriver Lästips om Afghanistan, Jinge skriver Bildt till KU om Israel-uttalandet?, kimmuller skriver Romano Trajo – Om bristen på anmälda poliser