Sufferer’s Time – tortyr och demokrati.

De texter som jag skriver börjar nu gå in i varandra. Jag har förlorat överblicken över vad jag skrivit. Kommer på mig själv med att sitta och skissa på artiklar som jag skrev för månader sedan. Sakta håller jag på att tappa mitt fokus.

Men de hinder som alltid funnits där finns kvar. Av någon outgrundlig är jag oförmögen till att komma på vettiga rubriker. Det som oftast händer är att jag använder låt- eller albumtiteln på den musik som jag råkar lyssna på när jag skriver ned de första anteckningarna. Sedan får det namnet stå kvar med ett förklarande suffix i någon form.

När jag nu tänker på det så har jag skrivit om detta innan. Men orden får stå kvar. De är likväl sanna. Och varför skulle de inte få stå kvar? Huvudämnet för denna artikel är också något som jag skrivit om upprepade gånger. Hade jag haft humor hade jag skrattat åt det. Men nu är saker bara som de är. Världen fortsätter som om ingenting hade hänt, oavsett vad vi gör.

[...]

Vissa böcker får ett stort inflytande för en själv utan att man har tagit sig genom dem. De tränger sig på ens medvetande endast genom sin existens. En sådan bok är för min del Adi Ophirs The Order of Evils – Towards an Ontology of Morals, (Zone Books, 2005). Jag köpte den i ett annat liv, när jag bodde i en villa och min dotter var liten. Hundörat är på sidan 128. Av någon anledning kom jag inte längre.

På ett plan är det underligt att The Order of Evils är en bok som etablerat sig i min minnesvärld. Den har inte tillfört något radikalt nytt till min begreppsvärld. Det symboliska universum som Ophir rör sig inom påminner starkt om vart jag befann mig när jag tog min sista examen i filosofi. Men det är något med densiteten av boken, dess oerhörda tyngd, som gör att jag behåller den i mitt minne.

Men framför allt är det en viktig bok för vår samtid. Ophir rör sig bort från den teologiska definitionen av Ondska för att kunna formulera en ny uppfattning av begreppet. En uppfattning som är relevant för den våldsamma och orättvisa tid som vi alla lever i. Genom att närma sig en ondska som tillhör vår värld och som produceras av oss, öppnas det en yta för nya möjligheter att faktiskt försöka minska det lidandet som vi erfar.

[...]

I april så släppte US Justice Department dokument som gav en kort blick utav vidden av användandet av tortyr. Tidigare har CIA hävdat att Abu Zubaydah utsattes för waterboarding under 35 sekunder. De släppta dokumenten visar att fången istället torterades vid 83 tillfället. Khalid Sheikh Mohammed, en av de huvudmisstänkta för den elfte september, torterades vid 183 tillfällen.

Den byråkratiska och politiska reaktionen hos den nya administrationen i USA är att påpeka att man inte tänker åtala några medlemmar av den förra administrationen för den systematiska tortyren. De torterades lidande får därmed inga konsekvenser.

Denna moraliska förruttnelse, bokstavligen talat, är vida spridd. Det är något vi inte får lura oss själva om. Möjligtvis har det alltid varit så här, till en viss del, men att vi har blivit bättre på att dölja det. De västerländska underrättelsetjänsterna har konstruerat ett system där tortyr kan outsourcas, så att de kan hålla sina egna händer rena. I juli skrev The Guardian en viktig artikel om hur Brittiska MI5 och MI6 konsekvent har samarbetat med andra underrättelsetjänster för att genom tortyr pressa misstänka på information. Ett system som Tony Blair var medveten om och ytterst ansvarig för.

Inget av det här är några nyheter. Vi har känt till övergreppen i Bagram, Kandahar, och så vidare. Men jämna mellanrum släpps nya rapporter, som konfirmerar det vi redan vet. Vittnena talar till oss. Vi nickar tyst. Och ingenting händer.

Det demokratiska systemet, med sina intrikata rättsprocesser och respekt för lagen, har numera blivit en ursäkt för att de skyldiga skall gå fria. Demokrati som ett sätt att skyla över ondska och hålla förövarna ansvarslösa. Det är nu nästan åtta år sedan de första rapporterna om vårt systematiska användande av tortyr dök upp i media. Än så länge har ingen ansvarig dömts för detta.

Vissa enskilda individer har blivit dömda. De små smutsiga verkställarna. Ett exempel är den brittiske korpral som blev dömd för att ha varit delaktig i en fånges död. Tolv månaders fängelse blev straffet. I den offentliga utredning som nu följer har videosekvenser av övergreppen släppts. Det är så det ser ut. Det är inte vackrare än så. Och den systematiska tortyren fortsätter. Att enskilda personer blir dömda till korta straff förändrar ingenting. Det är ett billigt bondeoffer för dem som är ansvariga.

[...]

För nästan ett år sedan så kom Mattias Gardell ut med Tortyrens återkomst, (Leopard Förlag, 2008). En välbehövlig bok om tortyr på svenska. Sydsvenskan hade en välvillig men förunderlig recension av boken. Samtidigt som kritikern var positiv till Gardells plädering mot tortyr, så visade recensenten även på begränsningarna i vår politiska fantasi. Gardell anser att det totala tortyrförbud som existerar måste efterföljas och varje brott måste beivras. Som kommentar till detta skriver kritikern:

“En för majoriteten säkert godtagbar idé, som om den förverkligades dock förvandlas till kontroversiell utopi. För vad betyder det? Jo, menar Gardell åtal måste väckas mot, och internationella efterlysningar utfärdas för, George W Bush, Dick Cheney, John Ashcroft, Donald Rumsfeld och så vidare.

Där på bokens sista sida, låter den saklige akademikern för en stund ursinnet ta över. Det är i sammanhanget förståeligt.”

Hade de ansvariga för den systematiska tortyren varit byråkrater i en diktatur, hade vi aldrig ansett det vara en utopi att de skulle åtalas i en domstol. Det hade varit en självklarhet. Men när de ansvariga befinner sig bakom demokratins skynke, åtnjuter de ett skydd som diktaturens medhjälpare bara kan drömma om.

Det som är intressant, är att vi anser det vara så självklart att våra demokratiska politiker står bortom rätt och fel, att vi inte ens anser oss behöva motivera varför vi inte kan åtala dem. Det är bara en av dessa katastrofala självklarheter.

[...]

Om vi accepterar Adi Ophirs uppfattning, i sin enklaste form, om ondskan som produktionen av onödigt lidande, hur skall vi då ställa oss till den samtid som vi bevittnar?

Problemet som vi upplever är att när vi rör oss mer och mer mot en teknokratisk representativ demokrati, som gjort sig av med folkrörelserna, så blir det svårare och svårare att hålla de styrande ansvariga för de dåd som de begår. Om vi skulle fälla och döma dem, skulle styrelsen av landet haverera.

Medan vi inte har några problem att utkräva denna kostnad för andra länder, är det ingenting vi vill uppleva själva. Så länge som offren befinner sig bortom vår direkta åsyn, så tolererar vi den onödiga produktionen av lidande. För att döva våra samveten så håller vi demokratins skynke framför förövarna, och blir därmed delaktiga i de brott som begås i våra namn.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kriget mot terrorismen, tortyr, usa, brott mot mänskligheten, repression, reaktion

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver TT:s kökkenmödding om Ohly, Anders_S skriver Dags för EU och USA att skicka militär till Östersjön?, Kaj Raving skriver Oskyldigt dömd frikänd – och vid liv, Björn Nilsson skriver … man måste hitta nya ord